P E R S O N L I G H E T E R

JUOZAS KARACIEJUS

Litauiska språkinstitutet

LIVET SOM EN FALLANDE AUGUSTISTJÄRNA

Till minne av Saulius Ambrazas

Det är svårt, mycket svårt att skriva om en medarbetare och kollega (hittills har jag fortfarande inte förmått skriva ”före detta”), vars liv brann ut tillsammans med de fallande stjärnorna som försvinner i intet under de sista augustinätterna. Det är också svårt därför att vi alla tyckte att Saulius var på höjden av sin kraft, inte bara vetenskapligt och kreativt utan även fysiskt – han klagade aldrig för någon över några krämpor och var aldrig sjuk. Och så... den 30 augusti dök ett för alla oväntat meddelande upp i vår e-postlåda: kollegan Saulius Ambrazas fanns inte längre, och hans livsstjärna hade slocknat innan han ens hunnit fylla femtiotre. Till en början ville man inte tro på det; någonstans djupt i hjärtat levde fortfarande hoppet om att det kanske var ett misstag, att så

J. KARACIEJUS. Gyvenimas kaip krintanti rugpjūčio žvaigždė

363

inte kunde vara, för just den dagen skulle kollegan Saulius Ambrazas efter sin årliga semester komma tillbaka till arbetet, som vanligt sätta sig vid sitt skrivbord, belamrat med böcker, och ur skrivbordslådan ta fram manuskriptet till den tredje monografi han höll på att färdigställa, om utvecklingen av litauiska adjektiv, och på ett rent ark med sin raka handstil fortsätta att för den blivande läsaren reda ut historien bakom de ännu olösta gåtorna kring ordbildningen hos denna ordklass i litauiskan. Tyvärr... I dag kan man bara spekulera över vad kollegan Saulius inte längre hann säga till oss, sina medarbetare, och till alla framtida läsare.

Jag minns väl den 14 november 1984, då en ung man med ett elegant litet skägg kom till avdelningen för språkhistoria och dialektologi vid det dåvarande Institutet för litauiska språket och litteraturen. Efter att stillsamt (kanske en aning blygt) ha hälsat på sina blivande kollegor satte han sig genast vid det skrivbord som tilldelats honom. Saulius Ambrazas kom visserligen inte direkt från universitetsbänken, som många av de unga människor som vid den tiden började vid institutet, utan hade redan avslutat forskarutbildningen vid Vilnius universitet och skrivit samt samma år, 1984, disputerat på doktorsavhandlingen Veiksmažodžių abstraktai (nomina actionis) senojoje lietuvių kalboje. Vi som arbetade vid avdelningen för språkhistoria och dialektologi visste att Saulius Ambrazas var en mycket väl förberedd medarbetare, väl förtrogen med såväl äldre som den allra senaste lingvistiska litteraturen vid den tiden, eftersom han hade vuxit upp och mognat bland humanistiska böcker.

Redan under sina första dagar började den yngre forskaren Saulius Ambrazas delta i arbetet med den tredje volymen av avdelningens då främsta kollektiva projekt – Lietuvių kalbos dialektologijos atlaso. Till denna volym, som ägnades åt litauiska dialekters morfologi, sammanställde han 20 kartor och skrev tämligen omfattande kommentarer till dem. När han fick tid över från detta arbete, som krävde stor möda och noggrannhet, skrev Saulius Ambrazas inte bara vetenskapliga artiklar för lingvistiska tidskrifter i Litauen och utomlands, utan började också förbereda den första delen av det omfattande verket Daiktavardžių darybos raida, Lietuvių kalbos veiksmažodiniai vediniai, som gavs ut 1993, i det självständiga Litauen. Två år senare, 1995, disputerade kollegan Saulius framgångsrikt på sin habilitationsavhandling och fortsatte därefter intensivt sina historiska studier av litauisk nominalbildning. Resultaten sammanfattade han i fortsättningen på sin första monografi, som utkom fem år senare (2000), Daiktavardžių darybos raida. II. I denna bok beskrev han, med stöd av ett omfattande material insamlat från olika källor, utvecklingen av litauiska nominalavledningar från äldsta tid fram till våra dagar.

Parallellt med dessa arbeten förändrades också Saulius Ambrazas befattningar. Han började, som redan nämnts, arbeta vid institutet som yngre forskare, och 1985

364

KALBOS KULTŪRA | 83

blev omprövad till vetenskaplig medarbetare, 1991 till senior forskare och från 1995 till ledande forskare. Men kollegan Saulius var inte benägen att tala vare sig om sina arbetsuppgifter eller om sina akademiska grader. Han talade mycket hellre om de senaste lingvistiska böckerna och frågorna som behandlades i dem, och om samtalet oväntat kom in på problemen i vårt lands inre liv, hävdade han alltid ivrigt att man inte skulle reagera alltför pessimistiskt på de svårigheter som fortfarande förekom, att alla missförhållanden skulle försvinna med tiden – man behövde bara ha tålamod.

Saulius Ambrazas ägnade mycket uppmärksamhet och tid inte bara åt sina egna vetenskapliga arbeten, utan också åt alla arbeten som utfördes och diskuterades på avdelningen. Han läste noggrant igenom alla arbeten som behandlades och antecknade sina synpunkter inte bara på ett separat blad, så att han kunde framföra dem under diskussionen, utan skrev dessutom gång på gång – och ibland (särskilt i avhandlingar) flera tiotals gånger – in dem i marginalerna på det lästa arbetet med sin ovanligt trubbiga blyertspenna. Saulius Ambrazas krävde nämligen alltid av alla att påståendena i arbeten som diskuterades skulle vara tydliga och underbyggda av lingvistiska data som inte lämnade rum för tvivel. Denna inställning hos kollegan Saulius, som kanske skrämde en del unga forskare en aning, tycks ha varit en hemlig metodisk åtgärd som var utmärkande just för honom och som sporrade varje författare vars arbete diskuterades att förbereda sig väl, att öva sig i att inte vara rädd för att försvara sina påståenden och samtidigt lära sig grunderna i en seriös vetenskaplig diskussion. För en ung människa som tog sina första steg inom forskningen var detta utan tvekan en mycket god skola, och de sakligt framförda synpunkterna (tillsammans med dem som fanns i arbetets marginaler) var också en uppmuntran att inte låta sig skrämmas, utan alltid tro på sin egen förmåga.

Naturligtvis skulle man kunna skriva och skriva om kollegan Saulius Ambrazas, både som forskare och som människa med alla de mänskliga svagheter som var och en av oss har: räkna upp tiotals vetenskapliga artiklar och redigerade arbeten, samt de vetenskapliga tidskrifter i Litauen och utomlands vars redaktionskollegier han var medlem av. Men dessa ord, dessa uppräkningar kan inte längre förändra något, och ibland kanske de inte ens behövs, eftersom det inte alltid är lätt att med de litauiska ord som Saulius Ambrazas älskade uttrycka den förlust som drabbat oss. Särskilt när man kommer till ett vanligt avdelningsmöte och medarbetarna, som har samlats, dröjer med att börja det, som om de fortfarande väntade på något, börjar man omedvetet tänka att dörren snart ska öppnas och kollegan Saulius stiga in genom den... Men mötet börjar, illusionen av det ögonblicket skingras, och då förstår man att så kommer det aldrig mer att bli. Det är bara oklart varför de obarmhärtiga ödesgudinnorna unnade dig, kollega, en så kort livstråd, varför de klippte av den så tidigt... Må den litauiska jorden, ditt hemlands jord, vila lätt över dig...

J. KARACIEJUS. Gyvenimas kaip krintanti rugpjūčio žvaigždė

365