DZINTRA ŠULCE

Liepājas universitet, Lettland

PROBLEMATISKA UTTALSFRÅGOR

I LETTISK SPRÅKGRAMMATIK

NYCKELORD: begreppet och normen för ortoepi, normering av ordaccent, normer för vokal- och konsonantuttal, uttalsproblem.

En viktig beståndsdel i varje språk är ortoepin, som omfattar alla uttalssystem. Ortoepi, eller korrekt uttal, är ”ett system av överenskomna uttalsregler; det praktiska iakttagandet av sådana regler” (VPSV 2007: 284). Begreppet definieras på liknande sätt i Latvisk grammatik (LVG 2013: 123).

Enhetliga uttalsnormer hjälper talare och lyssnare att förstå varandra – detta är det viktigaste villkoret för kommunikationsprocessen. Att inte följa uttalsnormerna och att uttala ord fel leder lyssnarens uppmärksamhet fel och gör det därför svårare att uppfatta talets innehåll. Artikelns syfte är att diskutera aktuella uttalsproblem i Latvisk grammatik, som utkom 2013 (hädanefter LVG), och i andra nyare språkvetenskapliga arbeten.

LVG:s författare har vid upprepade tillfällen framhållit att innehållet i den nya grammatiken huvudsakligen bygger på fakta om standardspråket. Det hävdas att författarna, när de överväger grammatikens innehåll, bör ”enas om en modell för grammatikens teoretiska framställning och om metodiska och tekniska principer för dess utarbetande, [...] utan att förlora individualiteten i sina skilda synsätt, söka kompromisser och överenskommelser och bli deltagare i ett gemensamt forskningsarbete – en lettisk grammatik” (Koncepcija 2008: 10). En granskning av grammatiken visar emellertid att författarna inte lyckades förverkliga den ursprungliga avsikten fullt ut, och olösta frågor kvarstår därför i verket. Diskussionen om vad som ska betraktas som standardspråksnorm kommer således att fortsätta.

Den nya grammatiken rymmer en mångfald av språkvetenskapliga skolor, synsätt och koncept samt olika tolkningar av språkliga företeelser. Fortfarande saknas konkreta svar på många grundläggande frågor, inte bara inom ortoepin utan även inom andra språkvetenskapliga grenar (det är svårt att bedöma om detta är en fördel eller en nackdel). Många problem i den praktiska användningen förblir olösta.

I den nya grammatiken behandlas frågor om korrekt uttal i kapitlet ”Huvudsakliga problem med korrekt uttal, eller ortoepi, i lettiskan” (lett. ”Galvenās latviešu valodas pareizrunas jeb ortoepijas problēmas”) (LVG 2013: 123–137).

Artikeln behandlar följande uttalsrelaterade frågor: 1) normering av ordaccent; 2) normer för vokaluttal; 3) normer för konsonantuttal.

Först vill jag överblicka problematiska fall av uttal av stavelseton (intonation). Dessa frågor behandlas i kapitlet ”Språkets suprasegmentella eller prosodiska enheter” (lett. ”Valodas suprasegmentālās jeb prosodiskās vienības”) (LVG 2013: 104–106),

BENDRINĖ KALBA | 87 (2014)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

DZINTRA ŠULCĖ. Probleminiai tarties klausimai Latvių kalbos gramatikoje | 2

men här presenteras inget nytt som rör uttalet. I diskussionen om stavelseintonation (tonaccent) diskuteras användningen av system med tre (dvs. jämn, fallande eller bruten) respektive två (dvs. jämn och ojämn) tonaccenter i lettiskan.

Man måste tyvärr konstatera att författarna inte lyckades komma överens om var ordaccenten ska placeras i grammatiken, och samma teori och samma exempel upprepas i avsnitten ”Ordaccent” (lett. ”Vārda uzsvars”) (LVG 2013: 120–122) och ”Normering av ordaccent” (”Vārda uzsvara normēšana”) (LVG 2013: 123–125):

1. Om användningen av sidoordnade varianter, t.ex.: vienmēr // vien’mēr¹, ”alltid”, varbūt // var būt ”kanske”, diemžēl // diemžēl ”tyvärr”, paš’ laik // pašlaik ”för närvarande”, pal’ dies // paldies ”tack” (jfr LVG 2013: 120; 123).

2. Om en annan ordbetydelse som betingas av accenten, t.ex.: nebūt (hjälpord) – ne’ būt (satsadverb), patiesi ”riktigt” – pa’ tiesi ”i själva verket”, vienādi ”likadant” – vie nādi ”alltid” (jfr LVG 2013: 120; 123).

3. Om accentväxling i emfatisk talstil (jfr LVG 2013: 121; 124).

I LVG räknas, liksom i tidigare lettiska publikationer, alla undantag upp och uppmärksamhet riktas mot uttalet av internationella ord och inlånade egennamn, men ett modernare synsätt saknas. Relativt stor uppmärksamhet ägnas åt sekundär accent (LVG 2013: 121–122), trots att den inte har någon väsentlig betydelse i vardagligt språkbruk.

Tiriant balsių ir dvibalsių vartojimą (LVG 2013: 126–133), skiriami dviejų rūšių nukrypimai nuo bendrinės kalbos tarties normų:

1) kvantitativa (skillnaden mellan korta och långa vokaler);

2) kvalitativa (sammanblandning av olika vokaler och diftonger).

Kvalitativa avvikelser från normen förekommer både i lettiska ord och i lånord.

Normerna för anpassning, stavning och uttal av främmande ord i standardspråklig lettiska har ändrats flera gånger, vilket har lett till kvantitativa inkonsekvenser i språkbruket. Sådana variationer kommer att finnas kvar även i framtiden (LVG föreslår inget särskilt i detta avseende).

Ordvarianter som skiljs åt av vokaler av olika kvalitet är oftast förknippade med användningen av det slutna och öppna e och ē samt med sammanblandningen av kort och långt o med diftongen [uo]. Ibland ändras ordets ljudföljd för att underlätta uttalet: någon vokal utelämnas, infogas eller flyttas, t.ex.: komandants ”kommendant” (i stället för a uttalas vokalen e felaktigt), frazeoloģija ”fraseologi” (i stället för e uttalas vokalen i felaktigt), alkohols ”alkohol” (i stället för o uttalas vokalen a felaktigt), trenažieris ”träningsredskap” (i stället för a uttalas vokalen e felaktigt), oriģināls ”original” (uttalas felaktigt orgināls). Uttal och stavning av dessa ord kan kontrolleras i Latviska stavnings- och uttalsordboken (lett. Latviešu valodas pareizrakstības un pareizrunas vārdnīca) (LVP PV 1995) och i den senaste ordboken över internationella ord, Svešvārdu vārdnīcā (2008).

Kanske borde man vid utarbetandet av LVG ha övervägt mer ingående och rekommenderat sidoordnade uttalsvarianter av sådana ord både med slutet och öppet e eller ē, där den fastställda normen sedan länge inte längre följs, t.ex.: Ventspils ”Ventspilis”, Zemgale ”Žiemgala”, bebrs ”bäver”, medūza ”manet”, mopēds ”moped”, liksom i presensformer av verb i första konjugationen och verbformer bildade av presensstammen, när infinitiven slutar på –rt, t.ex.: dzeru ”jag dricker”, beru ”jag häller”, tveru ”jag griper”, sveru ”jag väger”, jādzer ”man måste dricka”, jāber ”man måste hälla”, jāsver ”man måste väga”, dzerot ”medan man dricker”, sverot ”medan man väger”, berot ”medan man häller” (jfr LVG 2013: 126–128).

¹ En punkt före en stavelse anger att den är betonad.

BENDRINĖ KALBA | 87 (2014) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204

DZINTRA ŠULCE. Probleminiai tarties klausimai Lietuvių kalbos gramatikoje | 3

Med stöd i tidigare forskning betonas även i LVG att det uppstår svårigheter vid användningen av fonemen [o], [ō] och [uo], eftersom de nämnda vokalerna och diftongen återges grafiskt på samma sätt, t.ex.: ola [uola] ”ägg”; opera [ōpera] ”opera”; optika [optika] ”optik”; oktobris [oktōbris] ”oktober”. Dessutom finns en tendens att ersätta den icke-lettiska vokalen [o] respektive [ō] med den lettiska diftongen [uo], t.ex. uttalas sporas [spōras] felaktigt som [spuoras] ”sporer”, poras [pōras] som [puoras] ”porer” och novembris [novembris] som [nuovembris] ”november”. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt uttalet av person- och ortnamn; dessa bör undersökas vidare i framtiden.

Aptariant priebalsių tarties normas (LVG 2013: 133–135) daugiausia dėmesio skiriama pagrindiniam priebalsio tarties variantui, kurio esminiai garsiniai požymiai geriausiai atskleidžiami izoliuotoje pozicijoje. Be pagrindinio varianto priebalsiai gali turėti antrinius variantus, kurie atsiranda tam tikroje pozicijoje ir bendrinėje kalboje yra privalomi kaip ir šalutiniai tarties variantai. Daugiausia priebalsių ir jų variantų, kitokių nei bendrinėje kalboje, ištaria atskirų tarmių atstovai. Kartais kitaip ištariami ir vartojami priebalsiai aiškintini ir kitų kalbų įtaka (ypač pastaruoju metu).

Positionsbetingade konsonantförändringar ger inte upphov till några större uttalsproblem, medan historiska vokalförändringar ofta leder till avvikelser från normen, till exempel i andra person plural i imperativ av verb: nākt ”komma” – nāciet! (≠nākiet!) ”kom!”, iepīrkties ”köpa” – iepērcieties! (≠iepērkieties!) ”köp!”, augt ”växa” – audziet! (≠augiet!) ”väx!”, men sēdēt ”sitta” – sēdiet! (≠sēziet!) ”sitt!”, celt ”lyfta” – celiet! (≠ceļiet!) ”lyft!”, pacieties ”ha tålamod” – pacietieties! (≠paciesieties!) ”ha tålamod!”.

Vid utarbetandet av LVG borde större uppmärksamhet ha ägnats åt tvåstaviga mansnamn i den andra deklinationen, vars stam slutar på konsonanterna –t- eller –d-, t.ex.: Uldis, Valdis, Rūdis, Gatis, Artis, Raitis. Å ena sidan medger grammatikens författare att ”under de senaste åren har användningen av [genitiv]formerna Arša (Artis), Gāša (Gatis), Raiša (Raitis), Rūža (Rūdis), Ulža (Uldis), Valža (Valdis) [...] ökat; parallellformerna är tillåtna” (LVG 2013: 137). Å andra sidan uttrycker kapitelförfattaren, när substantiv i andra deklinationen beskrivs, en negativ inställning till konsonantväxlingen i de redan nämnda formerna och framhåller att ”konsonantväxling förekommer inte i tvåstaviga personnamn där konsonanterna t, d står före ändelsen -is: Valdis – Valda, Rūdis – Rūda, Artis – Arta, Gatis – Gata” (LVG 2013: 359). Sådana inkonsekvenser inom en och samma grammatik bidrar inte till att man lär sig standardspråkets normer på rätt sätt.

Den andra senaste lettiskspråkiga publikationen (LV 2013) tillför inte heller något nytt om uttal. Något kapitel ägnat åt ortoepi finns över huvud taget inte där. Enskilda uttalsfrågor berörs endast i samband med fonetiska frågor om positionsbetingad och historisk vokalväxling (LV 2013: 22–32).

I diskussionen om hur man bäst kan lära sig uttalsnormerna har uppfattningen framförts flera gånger att stavningsreglerna ibland bör ses över, för att undersöka om stavningen börjar skilja sig väsentligt från uttalet. För att uppnå detta krävs noggrant genomförda studier och enkäter. Detta gäller också den problematiska återgivningen av flera ljud med en och samma bokstav (e, ē och o).

Medan debatten i samhället fortfarande pågår och man undviker att tillkännage en genomgripande stavningsreform, skulle vissa problematiska uttalsfall kunna diskuteras vid möten i Lettiska språkets expertkommission, till exempel genom att godkänna parallellformer om sådana redan förekommer i faktisk språkbruk. Tidigare behandlades sådana frågor av stavningskommissionen och publicerades i Latvių kalbos kultūros klausimų (lett. Latviešu valodas kultūras jautājumi), t.ex. ”Stavningskommissionens utlåtanden om läsningen av bokstaven o” (lett. ”Pareizrakstības komisijas atzinumi par burta o lasījumu”) (1985: 116–120) eller Rašybos komisijos išvados dėl tarties (lett. Pareizrakstības komisijas atzinumi par pareizrunu) (1970: 169–174).

BENDRINĖ KALBA | 87 (2014)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

DZINTRA ŠULCE. Probleminiai tarties klausimai Latvių kalbos gramatikoje | 4

Svar på problematiska frågor om uttal söks också hos Lettiska språkets byrå – de har sammanställts i samlingen Kalbos praktika: pastebėjimai ir rekomendacijos (lett. Valodas prakse: vērojumi un ieteikumi), i kapitlet ”Språkkonsultationer” (lett. ”Valodas konsultācijas”) (2009–2013).

Det vore också värdefullt med en så omfattande undersökning som möjligt bland språkbrukarna om problematiska frågor rörande uttal och stavning, eftersom en sådan senast genomfördes först 1960 (Laua 1997: 127) och därför inte längre objektivt återspeglar dagens språkbruk.

Efter analysen av de nämnda problemfrågorna kan man dra slutsatsen att ortoepibehandlingen i LVG inte skiljer sig från tidigare uttalsstudier; där upprepas kortfattat redan känd information (jfr Laua 1997; Strautiņa, Šulce 2004; Strautiņa, Šulce 2009; Šulce 2005; Guļevska, Miķelsone, Porīte 2002). Den huvudsakliga normativa källan för lettiskt uttal är fortfarande Latvju kalbos rašybos ir tarties žodynas (LVPPV 1995).

Historisk forskning presenteras endast i begränsad omfattning i LVG; där ”kompletteras det synkrona perspektivet endast i ett fåtal fall med diakrona insikter” (LVG 2013: 19), men just historiska data skulle, vid undersökning av enskilda frågor, bidra till en bättre förståelse av processerna i det moderna lettiska språket.

I framtiden bör man överväga hur frågorna som behandlas i LVG kan samordnas med de uttalskurser som ingår i högskolornas kandidatprogram, så att olika tolkningar undviks. Utarbetandet av LVG bidrar också till att etablera modern språkvetenskaplig terminologi. En omfattande studie är en slags utgångspunkt, från vilken man tar avstamp när man reflekterar över språket och fortsätter att undersöka det lettiska språksystemet.

LITERATŪRA

Guļevska D., Miķelsone A., Porīte T. 2002: Pareizrakstības un pareizrunas rokasgrāmata. Latviešu valoda, Rīga: Avots.

Koncepcija 2008: Latviešu valodas gramatika: koncepcija, prospekts, atsevišķu nodaļu pirmvarianti, diskusijas materiāli, Rīga: LU Latviešu valodas institūts.

LV 2013: Latviešu valoda, Andreja Veisberga redakcijā. Rīga: LU Akadēmiskais apgāds.

LVG 2013: Latviešu valodas gramatika, Rīga: LU Latviešu valodas institūts.

LVPPV 1995: Latviešu valodas pareizrakstības un pareizrunas vārdnīca, Rīga: Avots.

Laua A. 1997: Latviešu literārās valodas fonētika, Rīga: Zvaigzne ABC.

Pareizrakstības komisijas atzinumi par burta o lasījumu 1985: – Latviešu valodas kultūras jautājumi 21, 116–120.

Pareizrakstības komisijas atzinumi par pareizrunu 1970: – Latviešu valodas kultūras jautājumi 6, 169–174.

Strautiņa V., Šulce Dz. 2009: Latviešu valodas pareizruna un pareizrakstība. Rīga: RaKa.

Strautiņa V., Šulce Dz. 2004: Latviešu literārās valodas fonētika, ortoepija un ortogrāfija, Liepāja: LiePA.

Šulce Dz. 2005: Daži aktuāli pareizrunas jautājumi. – Valodas prakse: vērojumi un ieteikumi 1, 101–106.

VPSV 2007: Valodniecības pamatterminu skaidrojošā vārdnīca, Rīga: Latviešu valodas institūts.

Svešvārdu vārdnīca, 2008, Rīga: Avots.

Valodas konsultācijas 2009–2013: – Valodas prakse: vērojumi un ieteikumi, Rīga: Latviešu valodas institūts.

Gauta 2014.11.04

BENDRINĖ KALBA | 87 (2014)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

DZINTRA ŠULCE. Probleminiai tarties klausimai Latvių kalbos gramatikoje | 5

ORTHOEPY AND ITS PROBLEMATIC ISSUES IN THE LATVIAN GRAMMAR

Summary

A significant component of any language is orthoepy, which denotes a correct pronunciation system as a whole. It is a system of conventional pronunciation norms and compliance with them in practice. The explanation of this term within this meaning can be found in the Dictionary of Key Terms in Linguistics (2007) and in the recently published Latvian Grammar (2013). Uniformity of pronunciation norms promotes the speaker’s and the listener’s mutual understanding, which is a desirable condition in the communication process.

The authors of the grammar book have repeatedly stressed that the new grammar content is mainly based on literary language facts; however, language is not entirely literal (and therefore normative). Thus, the problematic issues remain and discussions thereof are likely to continue.

In the new grammar book, several schools of linguistics are introduced; thus, a diversity of views and concepts, different interpretations of language phenomena can be observed. However, there are still no definite answers to several essential language issues not only in orthoepy but also in other fields of linguistics. The problematic issues in practical language use largely remain unsolved. In the new grammar book, correct pronunciation issues are discussed in the chapter “Orthoepy: the Main Problems of Correct Pronunciation in the Latvian Language”; it includes the following topics on correct pronunciation: 1. Word accent standardisation. 2. Pronunciation norms in vocalisation (in vowel and diphthong use). 3. Pronunciation norms in consonantism (in consonant use).

The content of the chapter on orthoepy in the Latvian Grammar does not differ from the previous studies on correct pronunciation, but it gives only a short summary of the already known information. Therefore, the problem persists when thinking about potential solutions for successful learning of correct pronunciation rules. It is possible to admit the view that correct pronunciation and the related rules should be reviewed from time to time to see whether any significant differences between spelling and pronunciation have appeared. This requires careful researches and surveys. While the society is still discussing and avoids making radical reforms in spelling, certain problematic pronunciation cases could be discussed at the meetings of the Latvian Language Expert Commission, for example, accepting parallel versions in case they already exist in the language practice.

The creation of the Latvian grammar has considerably strengthened the terminology of modern linguistics as the starting point for thinking about the language and further exploration of the Latvian language system.

KEYWORDS: the concept of orthoepy and norms thereof, word accent standardisation, pronunciation norms in vocalisation and consonantism, problematic issues in correct pronunciation.

DZINTRA ŠULCE

Liepājas Universitate

Kūrmājas prospekts 13, LV-3401 Liepāja

[email protected]

BENDRINĖ KALBA | 87 (2014) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204