KAZIMIERAS GARŠVA

Litauiska språkets institut

SKRIVNING AV PERSONNAMN I REPUBLIKEN LITAUENS DOKUMENT OCH DET OFFICIELLA SPRÅKETS FUNKTIONER

NYCKELORD: personnamn, förnamn, efternamn, kulturarv, officiellt språk, konstitution, språkpolitik, sociolingvistik.

INLEDNING

Inom den närmaste tiden strävar Seimas efter att besluta hur personnamn ska skrivas, uttalas och fungera i Republiken Litauen. Detta är en mycket viktig fråga för staten, nationen och språket. Författaren har varit engagerad i denna fråga, som ligger i skärningspunkten mellan flera vetenskaper, i 20 år och har granskat eller utarbetat lagförslag som inte strider mot konstitutionen.

Initiativet till att ändra stavningen av personnamn i dokument togs inte av språkvetare utan främst av politiker. När förslagsställarna motiverade sina förslag angav de skäl som inte överensstämmer med språkvetenskapen och andra motiv, men de måste ändå bemötas.

Artikelns syfte är att undersöka de viktigaste principerna för hur medborgare i Republiken Litauens förnamn och efternamn skrivs i dokument och att föreslå det lämpligaste lagförslaget. Artikelns uppgifter är att kortfattat behandla de aktuella problemen med stavningen av personnamn, forskningsmetodiken, de viktigaste tillgängliga uppgifterna, lagförslagen och deras samband med det officiella språkets funktioner.

PERSONNAMN – EN DEL AV SPRÅKET OCH FRAMFÖR ALLT ETT FORSKNINGSOBJEKT INOM SPRÅKVETENSKAPEN

Frågan om stavningen av personnamn har inte kunnat och kan inte snabbt, korrekt och slutgiltigt lösas, eftersom man i försöken att anpassa andra språks alfabet och stavningsprinciper till litauiskan började förvränga vetenskapliga fakta: det hävdas att 1) personnamn inte hör till språket utan är varumärken; 2) de inte är en del av språket utan av personens identitet och dess främsta kännetecken; 3) när det gäller stavningen av personnamn (dvs. personens identitet) är det inte samhället eller statliga institutioner utan endast personnamnets ”ägare” som har rätt att besluta; 4) ett gemensamt familjeefternamn måste bevaras (även om det har förvrängts av ockupationsregimer) – som en del av privatlivet; 5) litauiska efternamn är uteslutande litauiska, medan icke-litauiska efternamn tillhör andra; 6) det finns och bör finnas en ”ursprunglig” stavning och ett ”ursprungligt” uttal av efternamn; 7) Dabartinės lietuvių kalbos gramatika tillåter att man inte följer det litauiska alfabetet och dess stavningsprinciper; 8) i alla

BENDRINĖ KALBA | 87 (2014)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

KAZIMIERAS GARŠVA. Asmenvardžių rašymas Lietuvos Respublikos dokumentuose ir valstybinės kalbos funkcijos

2

länder (med undantag för Litauen och Lettland) vars språk använder latinska bokstäver skrivs personnamn i dokument ”ursprungligt”, dvs. med alla latinska bokstäver; 9) om personnamn med latinsk stavning från alla språk överfördes till litauiska skulle endast tre nya bokstäver tillkomma; 10) ”ursprunglig” stavning av efternamn infördes i Litauen 1938 osv. (se www.lrs.lt ŽTK 2014 12 03. Vardas ir pavardė – asmens tapatybės dalis; įstatymo projektas XIIP-1653 osv.).

Det är sedan länge känt att varje språks ordförråd omfattar appellativ (som skrivs med liten begynnelsebokstav) och proprier (personnamn, ortnamn osv., som skrivs med stor begynnelsebokstav; jfr LKE 305, 379, 396–402).

Det är helt obefogat att betrakta personnamn som varumärken. Ett varumärke är varje slags kännetecken vars syfte är att skilja en persons varor eller tjänster från en annan persons varor eller tjänster och som kan återges grafiskt. Ett varumärke kan bestå av kännetecken som utgörs av ord, personers efternamn eller förnamn, konstnärliga pseudonymer, juridiska personers namn eller slogans, och som omfattas av rättsligt skydd enligt Republiken Litauens varumärkeslag (”Teisės aktai, reglamentuojantys išradimų, dizaino, prekių ženklų ir puslaidininkinių gaminių topografijų apsaugą Lietuvos Respublikoje” 2013: 253–255). Ett varumärke kan vara en geografisk beteckning – ett ortnamn eller ett annat ord eller kännetecken genom vilket det direkt eller indirekt går att fastställa att en vara har sitt ursprung i ett visst territorium, en viss region eller ort, och som knyter varans kvalitet, anseende eller andra väsentliga egenskaper till dess geografiska ursprung (Lietuvos Respublikos prekių ženklų įstatymas. Tillgänglig på internet: www.lrs.lt).

Ett personnamn är en människas egennamn (LKE 27), en konventionell identifieringsbeteckning för en person, inte en verklig del av personens identitet. Invånare med namnen Jono, Petro, Stepono, Tado, Kotrynos, Teresės och andra är inte helgon och är inte identiska (dvs. likadana, likvärdiga; DLKŽ 830) med sina skyddshelgon, efter vilka de döptes. Kirkilas är inte en kirklys (en som skriker, kir-kia), Kubilius är oftast inte längre en tillverkare av kar, Vilkas är inte ett djur som liknar en hund osv. Baltakis, Bepirštis, Šaikus, Sysas kan vara vackrare än Gružulis, och Mažylis kan vara större än Didžulis eller Ilgakojis. Om man började skriva personnamn med polska bokstäver skulle de forna östaukštaiterna Varnialo, Žverialo, Žuvialo, Gerul, Gražul, Mažul och andra inte heller bevara sin tidigare identitet.

Standardspråket gör inga undantag för den som bär ett personnamn när det gäller stavning, uttal eller betoning av förnamn eller efternamn. Många kvinnor har namnen Asta, Aušra, Dalia, Diana, Edita, Elena, Gražina, Irena, Janina, Jurgita, Kristina, Lina, Loreta, Marija, Rasa, Regina, Renata, Rima, Rita, Roma, Sigita, Vida, Violeta, Vita osv. och är vana att i privata samtal betona sina namn på näst sista stavelsen i singularens nominativ och instrumentalis, men när de talar offentligt måste de göra det på den sista stavelsen (jfr Mokomasis lietuvių kalbos ir kirčiavimo žodynas 1989: 65).

Efternamn är inte enbart en del av familjens privatliv – de är också en del av språkets, kulturens och statens historia. Litauens invånares personnamn har under 800 år skrivits på sex olika språk och med sex olika alfabet och har förvrängts kraftigt, men detta har inte i grunden förändrat identiteten hos de flesta litauer. De arkaiska litauiska efternamnen har bevarat endast en gemensam rot eller till och med stam i familjens och släktens efternamn, men kvinnors efternamn skiljer sig från mäns: till exempel heter mannen Daukša, hustrun Daukšienė och dottern Daukšaitė. Vi kan inte instämma i 2008 års påstående från Litauens statliga kommission för det litauiska språket att ”främmande språks personnamn inte tillhör det litauiska språksystemet [...]. I varje språk fungerar en viss mängd fakta från andra språk, däribland personnamn och ortnamn” (www.vlkk.lt, 2008 01 14. Išsamus atsakymas į kreipimąsi „Daugiau dėmesio teisinei lietuvių kalbos apsaugai”). Personnamn från vilket språk som helst anpassas i viss mån i litauiskan, liksom i andra indoeuropeiska språk. Enligt det ovan nämnda motförsl-

BENDRINĖ KALBA | 87 (2014)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

KAZIMIERAS GARŠVA. Asmenvardžių rašymas Lietuvos Respublikos dokumentuose ir valstybinės kalbos funkcijos 3

Enligt regeln för betoning på den sista stavelsen Obamà, Irinà, Jelenà, Lenà, Marinà, Natašà, Tatjanà, Žanà och andra personnamn böjs på litauiska, i nominativ och instrumental singularis, inte ”autentiskt” utan på litauiskt vis, det vill säga med betoning på ordets slut, även om personerna som bär dessa namn kanske inte har någon som helst anknytning till Litauen. Enligt litauiska språkregler skriver och uttalar vi inte Pūcin, Lukašenka, utan Putinas, Lukašenka och så vidare – detta är begripligt för många. Litauiska medborgares efternamn anpassas till det litauiska språksystemet, trots att endast 30 procent av dem är helt litauiska (härstammar från litauiska eller baltiska appellativ eller egennamn) och 70 procent är delvis icke-litauiska (härstammar från namn av främmande ursprung, slaviserade litauiska personnamn eller är lånade) (LKE 400–402). Både litauer och lokala polacker har efternamn med samma ursprung.

Den så kallade ursprungliga stavningen av efternamn används aldrig exakt bokstav för bokstav i något land, eftersom alfabet och stavningsregler skiljer sig åt mellan språken. Litauer skulle läsa de polska personnamnen Katarzyna, Malgorzata, Tomaszewski som Ka-tar-zy-na, Mal-gor-za-ta, To-mas-zev-ski, medan polacker uttalar dem Ka-ta-ży-na, Mal-go-ża-ta, To-ma-ševs-ki. Detta visar varför det även fortsättningsvis är ändamålsenligt att i Litauen skriva icke-litauiska personnamn efter uttalet, inte efter deras stavning på främmande språk.

Europeiska människorättsfonden (EFHR) har publicerat instruktionen ”Steg för steg” – byt för- och efternamn om ”ditt för- eller efternamn har litauiserats och du vill ha det registrerat med originalstavning” (www.efhr.eu/asmenvardziu-rasyba). Fonden upprättar sådana klagomål kostnadsfritt, med stöd av nästan 8 800 handlingar från Litauens registermyndighet för invånare, där utländska efternamn eller litauiska efternamn Barz-da, Ker-za har registrerats (jfr lit. kerzukas (en person av liten växt; växer inte)). Den nämnda fonden läser dessa efternamn på polska: Baž-da, Ke-ža.

Dabartinės lietuvių kalbos gramatikos (1994, 1996, 2006) rašybos ir transkripcijos skyriuje, kurį parašė šio straipsnio autorius (su Aleksu Girdeniu), išnašoje paminėta, kad rašant užsieniečių asmenvardžius šalia lietuvių abėcėlės raidžių gali būti vartojamos dar 3 raidės (o rečiau – dar 3) iš kitų kalbų abėcėlių. Ši nuostata apima tik užsienio piliečių pavardžių rašymą mokslinėje literatūroje, o ne dokumentuose.

Diakritiska tecken över latinska bokstäver i personnamn skrivs oftast inte i Lettland, Polen, Tyskland, Frankrike, Belgien, Storbritannien, Kanada, USA och andra länder. Till exempel skrivs Rūta Meilutytė utomlands som Ruta Meilutyte; ofta skiljer man inte kvinnors efternamn från männens efternamn. Till och med den nämnda fonden vet att litauiska kvinnor som reser utomlands för att studera eller arbeta ber om att få sina litauiska personnamn ändrade på grund av ”svårigheter med stavningen i andra länder. Exempelvis vill en person som heter ’Ana’ byta namn till ’Anna’ för att undvika ytterligare svårigheter (till exempel administrativa), eftersom hennes ursprungliga namn ’Ana’ i detta land också stavas med dubbelt ’nn’ (www.efhr.eu/asmenvardziu-rasyba). Om personnamn skrivna med alla språks alfabet med latinsk grund överfördes till litauiska skulle det inte tillkomma 3 nya bokstäver, utan omkring 150 (ingen har räknat dem exakt, kan uttala dem eller ens vet vad det skulle kosta Litauen att skriva dessa bokstäver inom alla områden).

Det uppges att punkt 22 infördes i efternamnslagen den 1938 12 06: ”En icke-litauisk persons efternamn skrivs enligt litauiska språk- och stavningsregler, men det kan också skrivas så som bäraren skriver det på sitt eget språk, om personen önskar detta och om det språkets alfabet är litauiskt.” I detta sammanhang förtigs hela 6 omständigheter: 1) tillägget gjordes efter Polens ultimatum till Litauen; 2) denna punkt 22 angav inte var eller hur undantagen konkret kunde tillämpas; 3) kravet följdes i praktiken inte i dokument; 4) vid den tiden övervägdes inte en lag om att avlitauisera efternamn, utan en lag om att återlitauisera dem; 5) år 1939 arbetade Litauens regering och litauiska institutioner för att så snart som möjligt återställa och offentliggöra de normaliserade litauiska formerna av efternamn och ortnamn i Vilniusområdet (Salys 1983: 490–670); 6) punkt 22 i den nämnda lagen handlar inte om ett alfabet med latinsk grund, utan om det litauiska alfabetet.

BENDRINĖ KALBA | 87 (2014)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

KAZIMIERAS GARŠVA. Asmenvardžių rašymas Lietuvos Respublikos dokumentuose ir valstybinės kalbos funkcijos 4

Om en allmän rätt att skriva personnamn på utländskt vis legaliserades skulle 3 av 9 kriterier för ett språks livskraft i Litauen överträdas enligt UNESCO:s atlas över världens hotade språk från 2009 03 24: 1) överföring av språket från generation till generation, 2) regeringens och institutionernas inställning samt språkpolitiken, 3) samhällsmedlemmarnas förhållande till sitt språk.

Litauens statliga kommission för det litauiska språket (nedan kallad VLKK) har utarbetat ett sakkunnigt svar i frågan, men gör misstag när det gäller stavningen av utlänningars för- och efternamn (jfr Astas 2014). Om ett personnamn skrivs med en annan språks tecken i våra dokument används det främmande språket också som officiellt språk i vår republik (jfr Kniūkšta 2013: 157, 165). I så fall kan ett annat språks stavnings- och till och med uttals- och böjningsregler påtvingas Litauens officiella språk.

VLKK, som enligt sina stadgar ska skydda och värna det litauiska språket, tog ett steg mot att ändra den litauiska stavning som varit i kraft i 110 år. Enligt VLKK ska litauiska medborgares för- och efternamn i identitetshandlingar både skrivas med litauiska tecken och inte längre skrivas med litauiska tecken ”med hänsyn till det nuvarande samhällets behov [...]:

a) för- och efternamn på utlänningar som har förvärvat medborgarskap i Litauen ska i identitetshandlingar som utfärdas av Litauens republik skrivas med bokstäver från det latinska alfabetet enligt källdokumentet – en identitetshandling utfärdad av en annan stat (enligt internationell praxis kan diakritiska tecken utelämnas av tekniska skäl);

b) efternamn på en medborgare i Litauens republik som har gift sig med en utlänning och antagit dennes efternamn, samt efternamnen på sådana makars barn, får skrivas med bokstäver från det latinska alfabetet, med utlänningens identitetshandling som källdokument.

Utländska medborgares personnamn i andra dokument ska återges enligt de principer som fastställs i VLKK:s beslut nr 60” (www.lrs.lt).

Vi föreslår att utländsk stavning på begäran endast används i särskilda identitetskort eller inom parentes efter den litauiska formen av personnamnet, på passets andra sida och ingen annanstans: varken i register, bank-, transport-, biblioteks- eller andra dokument, eller i pressen och så vidare.

SKRIVNING AV MEDBORGARNAS PERSONNAMN

Alla litauiska medborgares efternamn från tiden före 1940 började publiceras för 30 år sedan i Lietuvių pavardžių žodynas (del 1, 1985; del 2, 1989), och detta väckte inga diskussioner. Litauens författningsdomstol slog i sitt beslut av den 21 oktober 1999 fast att statsspråket är ett konstitutionellt värde som ”skyddar nationens identitet, integrerar medborgarnationen, säkerställer uttrycket för nationens suveränitet samt statens enhet och odelbarhet och en normal funktion hos statliga och kommunala institutioner” (Valstybės žinios 1999). Uppgifter i officiella handlingar för medborgare i Republiken Litauen måste, oavsett personernas nationalitet och andra kännetecken, skrivas med litauiska bokstäver – annars skulle ”den konstitutionella principen om statsspråket inte bara förnekas, utan även verksamheten vid statliga och kommunala institutioner samt andra företag, institutioner och organisationer störas. Därigenom skulle det bli svårare för medborgarna att utöva sina rättigheter och legitima intressen, och den princip om likhet inför lagen som fastställs i konstitutionen skulle kränkas” (Valstybės žinios 1999).

Dessa påståenden gäller all namnkonvention i alla litauiska texter, eftersom även periodisk press, böcker, reklam, förnamn och efternamn, ortnamn och andra offentliga inskrifter är delar av det offentliga statslivet. Litauiska polackers efternamn skrivs, i enlighet med avtalet mellan Litauen och Polen, tradi-

BENDRINĖ KALBA | 87 (2014) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204

KAZIMIERAS GARŠVA. Asmenvardžių rašymas Lietuvos Respublikos dokumentuose ir valstybinės kalbos funkcijos

5

tionellt efter uttalet och förlitauiseras inte – litauiska ändelser läggs inte till, vokaler ändras inte osv., trots att litauiska efternamn förpolskas i Polen. Ändå kräver man att Polen ska använda även det polska alfabetet med åtta tilläggsbokstäver i Litauen (och inte bara ett w).

Om efternamn och förnamn skrevs med alla alfabet som bygger på det latinska alfabetet skulle omkring 150 nya bokstäver (med alla diakritiska tecken) tillkomma i litauiskan, vilket skulle skapa en enorm oreda i statsspråket, eftersom de kända bokstäverna (32) då inte skulle utgöra ens 20 procent av alfabetet. Diskussionen gäller alltså inte stavningen av polska efternamn, utan det litauiska statsspråkets funktion och stavning.

Vi har inga uppgifter om att förnamn och efternamn i handlingar för medborgare i Republiken Litauen före ockupationen skulle ha skrivits med andra språks alfabet. Kommissarien för nationella minoriteter vid Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa slog fast att Litauen självt måste besluta om stavningen av polska efternamn. Konstitutionen kan ändras genom en folkomröstning bland hela folket, inte genom löften eller önskemål från någon tjänsteman.

Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (Mentzen mot Lettland, mål nr 46726/99) har redan avvisat invändningar mot ändringen av den skrivna formen av efternamnet Mentzen till Mencena enligt de i Lettland gällande reglerna för hur för- och efternamn skrivs och fastställs i handlingar, vilka kräver att alla lettiska medborgares efternamn och förnamn återges enligt lettiskans stavningsregler och att uttalet på originalspråket återges så exakt som möjligt. Domstolen framhöll att människors för- och efternamn tillhör en helt annan kategori än varumärken och företagsnamn och regleras av andra bestämmelser. Ett efternamn används inte bara av personen som bär det, utan även av samhället, och därför bör efternamn regleras så att det passar flertalet människor. Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna betonade vidare: Lettland är den enda platsen i världen där det lettiska språkets och därmed det lettiska folkets existens och utveckling kan garanteras. Ett förbud mot eller en begränsning av det lettiska språket på den egna statens territorium måste betraktas som ett hot mot den demokratiska samhällsordningen. De åtgärder som klaganden kallade ”ingrepp i hennes privatliv” hade det legitima syftet att skydda andra lettiska invånares rätt att fritt använda sitt språk i hela statens territorium, det vill säga att skydda landets demokratiska samhällsordning (Mentzen mot Lettland, mål nr 46726/99).

Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, som har ställning som författningsdomstol, hyser inga tvivel om att den skrivna formen av ett efternamn i handlingar direkt påverkar andra områden där språket används, eftersom de är nära sammankopplade. Om endast den ”ursprungliga” skrivna formen av utländska efternamn tilläts i handlingar skulle den spridas alltmer i olika texter. Detta skulle utgöra ett allvarligt hot mot statsspråkets kvalitet och dess funktion som ett enhetligt system. Den skada på statsspråket som skulle orsakas av att efternamn skrevs med andra språks alfabet skulle vida överstiga de eventuella olägenheter som en person i vardagen skulle kunna uppleva med ett pass där efternamnet återgivits enligt statsspråkets regler och traditioner. Att återge (transkribera) ett efternamn är inte att översätta det till statsspråket, utan endast att anpassa det till statsspråkets grammatiska särdrag. Alla dessa synpunkter gäller även litauiskan.

I strid med artikel 14 i avtalet mellan Litauen och Polen skrivs många litauers för- och efternamn i Polen inte efter uttalet utan förpolskas och förändras kraftigt, förses med polska ändelser, utan åtskillnad efter kön osv.: Birgelis, Birgelienė skrivs på samma sätt – Birgel, Malinauskas – Malinowski, Vitkauskas – Witkowski, Valinčius – Wołyniec, Zakarauskas – Zakrewski, Vaicekauskienė – Wojciechowska osv. Teoretiskt är det tillåtet att skriva namnen autentiskt i det polska passet, men under mycket svåra och besvärliga förhållanden; sådana handlingar gäller dock inte på banker, i register och på andra håll. Därför är det endast 0,2 procent av de litauisktalande litauerna som bor i sina etniska områden som har handlingar med litauisk form av efternamnet. Alla deras efternamn har förtecknats och behandlats i Zigmas Zinkevičius bok Lietuviškas paveldas Suvalkų ir Augustavo krašto Lenkijoje pavardėse (2010).

BENDRINĖ KALBA | 87 (2014)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

KAZIMIERAS GARŠVA. Asmenvardžių rašymas Lietuvos Respublikos dokumentuose ir valstybinės kalbos funkcijos 6

LAGFÖRSLAG OM NAMNSKICK OCH DET OFFENTLIGA SPRÅKETS FUNKTIONER

Det lagförslag om skrivning av för- och efternamn i handlingar i Republiken Litauen som lagts fram av Irena Šiaulienė och Gediminas Kirkilas förändrar den offentliga språkpolitiken, namnskickets stavning, uttalsreglerna och det offentliga språkets funktioner. Syftet med detta förslag är inte att säkerställa rättsligt skydd för Republiken Litauens medborgares för- och efternamn – ett kulturarv från Storhertigdömet Litauen – utan att undanröja det. Ett gemensamt familjeefternamn tryggades delvis genom punkt tre i Republiken Litauens högsta råds beslut av den 31 januari 1991, ”Om skrivning av för- och efternamn i en medborgare i Republiken Litauens pass”, som tillåter att personnamn skrivs enligt originalhandlingar. Över 1 000 litauiska medborgare som gift sig med utlänningar undertecknade kravet att försvara det offentliga språket och territoriell integritet och avstod från främmande bokstäver i sina efternamn.

Artikel 2, tredje stycket, i lagförslaget bör formuleras på följande sätt: ”Handlingens källa – utfärdad av en behörig myndighet i Republiken Litauen”.

Förslaget strider mot den grundläggande principen för litauisk stavning – att beteckna olika ljud (fonem) med olika skrivtecken – och lägger till omkring 150 nya bokstäver till de 32 litauiska bokstäverna, vilka ingen kan uttala eller skriva allihop och som inte heller alla förekommer i någon alfabetisk skrift. Lagförslaget strider mot ingressen till Republiken Litauens konstitution (”Det litauiska folket, som har bevarat sin anda, sitt modersmål, sin skrift och sina seder”), artikel 3 (”Ingen får inskränka eller begränsa folkets suveränitet eller tillägna sig suveräna befogenheter som tillhör hela folket”), artikel 7 (”Ingen lag eller annan rättsakt som strider mot konstitutionen är giltig”), artikel 10 (”Republiken Litauens territorium är enhetligt och får inte delas upp i några statliga enheter”) och artikel 14 (”Det offentliga språket är litauiska”).

Republiken Litauens konstitutionsdomstol (nedan kallad LRKT) prövade enbart om stavningen av Republiken Litauens medborgares för- och efternamn var förenlig med artikel 14 i konstitutionen. I sitt beslut av den 21 oktober 1999, ”Om Republiken Litauens högsta råds beslut av den 31 januari 1991 ’Om överensstämmelsen mellan beslutet om skrivning av för- och efternamn i en medborgare i Republiken Litauens pass och Republiken Litauens konstitution’”, visade konstitutionsdomstolen att ”en persons för- och efternamn i medborgarens pass ska skrivas på det offentliga språket. Annars skulle den offentliga språkets konstitutionella status förnekas”. I sitt beslut från 2014 upphävde eller frånföll LRKT inte någon av dessa bestämmelser, utan konstaterade: ”… andra regler för skrivning av en persons för- och efternamn i en litauisk medborgares pass än de som fastställs i punkt 2 i högsta rådets beslut av den 31 januari 1991 ’Om skrivning av för- och efternamn i en litauisk medborgares pass’ kan fastställas när ändringarna föreslås av en statlig institution som enligt Republiken Litauens lagar består av professionella lingvister – specialister på det litauiska språket (och, i den mån lagarna tillåter, även företrädare för andra lingvistiska grenar) – och som har befogenhet att värna det offentliga språket”.

Författarna till det förslag som registrerades den 1 april 2014 hävdar utan grund i motiveringen att ”förslaget utarbetades med anledning av LRKT:s beslut av den 27 februari 2014. I detta beslut föreslås exempelvis inte att ’litauiska medborgares för- och efternamn ska skrivas med främmande bokstäver’”. Enligt konstitutionen, lagarna och LRKT:s beslut skulle andra regler för skrivning av en persons för- och efternamn i en medborgare i Republiken Litauens pass än de i nämnda punkt 2 endast kunna vara sådana som föreslogs av Vincas Urbutis (2007: 16 ff.): ”2. För- och efternamn på litauiska medborgare av annan nationalitet skrivs med litauiska skrivtecken, fonetiskt återgivna och grammatiskt anpassade, samtidigt som de autentiska personnamnen och det offentliga språkets uttals-, böjnings- och stavningsnormer bevaras.”

BENDRINĖ KALBA | 87 (2014) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204

KAZIMIERAS GARŠVA. Asmenvardžių rašymas Lietuvos Respublikos dokumentuose ir valstybinės kalbos funkcijos

7

LRKT föreslog inte heller att partier skulle kunna tvinga en institution av professionella lingvister att verkställa vilket partis vilja som helst eller inrätta en ny institution av lingvister som exakt och snabbt skulle följa partiernas instruktioner. I LRKT:s beslut anges att ”när lagstiftaren fastställer den rättsliga regleringen av skrivningen av en persons för- och efternamn i en litauisk medborgares pass krävs särskild sakkunskap; lagstiftaren måste inhämta ett officiellt utlåtande och en tydligt formulerad ståndpunkt samt tydliga förslag från personer (institutioner) med yrkeskunskaper, vilka lagstiftaren inte kan bortse från”. Sådana tydliga förslag har redan formulerats i avsnittet ”Hur skulle en lag om skrivning av för- och efternamn i handlingar kunna se ut” i Pranas Kniūkštas bok Tarp gramatikos ir politikos (2013: 145–170). Z. Zinkevičius (Lietuvių asmenvardžiai, 2008; Vilnijos lenkakalbių pavardės, 2012), Vitalija Maciejauskienė, Vincas Urbutis, Vitas Labutis, Arnoldas Piročkinas, Alvydas Butkus och andra har också skrivit om detta i sina verk. Ingen av dem föreslog att efternamn skulle skrivas med främmande bokstäver.

I LRKT:s beslut talas det uppenbarligen medvetet inte om en enda institution av professionella lingvister, utan om institutioner. Utöver VLKK finns Litauiska språkinstitutet, som har en namnskicksavdelning (sedan den 5 december 2014 Baltiska språkens och namnskickets forskningscentrum) och som enligt sina stadgar utformar strategin och taktiken för forskning om och användning av namnskicket i Republiken Litauen. År 2008 hölls ett seminarium för professionella lingvister vid institutet; efter diskussioner föreslogs att litauiska medborgares för- och efternamn skulle skrivas med det offentliga språkets alfabet i handlingar. Institutets andra seminarium om namnskick, som hölls 2014, bekräftade återigen dessa ståndpunkter.

I det nämnda lagförslaget följs inte heller LRKT:s senaste beslut: utan några samråd med institutioner för professionella lingvister utarbetar och godkänner regeringen regler för skrivning av för- och efternamn och förbereder och genomför en omstrukturering av register och statliga informationssystem. Detta görs skyndsamt och godtyckligt ”före denna lags ikraftträdande”, trots att det gällande beslutet av den 31 januari 1991 nr I-1031 ”Om skrivning av för- och efternamn i en medborgare i Republiken Litauens pass” kommer att stå i strid med detta (Valstybės žinios 1991, Nr. 5-132), och beslutet upphör att gälla först när denna lag träder i kraft.

Ett liknande lagförslag om skrivning av för- och efternamn i handlingar lades fram för Seimas 2010 och avslogs av Seimas majoritet. I stället valdes ett förslag som inte strider mot konstitutionen, enligt vilket en persons för- och efternamn först skrivs på det offentliga språket i passet för en medborgare i Republiken Litauen, varefter personens för- och efternamn kan anges med andra, icke-litauiska skrivtecken och i en icke-grammatiskt anpassad form i ett annat avsnitt av samma pass, om personen så önskar.

I det förslag som I. Šiaulienė och G. Kirkilas lagt fram och som behandlas här föreskrivs inget undantag som är förenligt med Republiken Litauens konstitution. På en medborgare i Republiken Litauens begäran ska efternamnet skrivas med ”icke-litauiska skrivtecken med latinsk grund”, om efternamnet finns skrivet med dessa tecken i handlingens källa; inga undantag görs för handlingar från ockupationsperioder, då personnamn tvångsvis slavisifierades.

I lagförslagets motivering förutses inga möjliga negativa följder av att lagen antas, trots att lagen, i strid med artikel 28 i konstitutionen och artiklarna 4, 5, 6, 20 och 21 i ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter, skulle inskränka rättigheterna och friheterna för ursprungsbefolkningen och befolkningsmajoriteten – litauerna – samt för andra etniska grupper och nationella minoriteter som bor i Litauen. Artikel 29 i konstitutionen förbjuder inskränkningar av människors rättigheter och friheter och förbjuder att privilegier ges på grund av nationalitet, språk eller åsikter.

Lagförslagets förespråkare förtiger att alla klagomål från Polska valaktionen i Europeiska unionen har avslagits, liksom den lettiska medborgaren Mencenos. Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna avvisade 2007 den litauiske invånaren M. Klečkovskis klagomål om stavningen av efternamnet, och 2011 angav Europeiska unionens domstol, i målet M. Runevič-Vardyn, att domstolen inte avgör

BENDRINĖ KALBA | 87 (2014) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204

KAZIMIERAS GARŠVA. Asmenvardžių rašymas Lietuvos Respublikos dokumentuose ir valstybinės kalbos funkcijos 8

problemet med enhetligheten i efternamn för makar där den ena är utländsk medborgare och ger stater möjlighet att efter eget gottfinnande fastställa nationell rättslig reglering i denna fråga (jfr Kuzborska 2012: 175).

I lagförslaget hävdas felaktigt att det är ”vanligt i alla länder (utom Litauen och Lettland) med latinska alfabet” att skriva förnamn och efternamn med latinska tecken (s. 4). Det utelämnas att sådan stavning inte förekommer i de etniskt litauiska områdena i Polen och att många andra länder i världen (utom Tjeckien) saknar bokstäverna č, š, ž, ė, ū osv. och inte heller använder suffixen i litauiska kvinnors efternamn som anger om de är gifta eller ogifta. De flesta stater skriver efternamn och förnamn efter uttalet och enligt sina egna stavningsregler. Artikel 11 i ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter lämnar stater möjlighet att skriva alla personnamn enligt det officiella språkets uttal (”på de villkor som föreskrivs i ländernas rättssystem”).

Enligt denna artikel behöver ortnamn och gatunamn i Litauen och Lettland inte skrivas på ett icke-officiellt språk, eftersom det inte uppfyller kraven i staternas rättssystem och kränker majoriteten av invånarnas rättigheter (art. 20), särskilt principerna om staters suveränitet, jämlikhet, territoriella integritet och politiska oberoende (art. 21). Punkt 68 i kommentaren till denna konvention upprepar: ”parterna får skriva efternamnet (efternamnen) på en person som tillhör en nationell minoritet med den officiella språkets tecken enligt uttalet”.

I artikel 14 i fördraget om vänskapligt samarbete och god grannsämja mellan Litauen och Polen, som undertecknades 1994, föreskrivs att efternamn ska skrivas efter uttalet, och fördraget tillämpas noggrant i Litauen, till skillnad från i Polen. Enligt genomförda undersökningar skulle endast 20–40 procent av Polens litauer vilja skriva sina efternamn med bokstäver ur ett främmande alfabet. En del av dem skulle därigenom snabbare förlora sitt modersmål, det enkla språket.

Litauens förhandlare och författarna till det aktuella lagförslaget har hittills inte lyckats förklara för polska företrädare och allmänheten på ett adekvat sätt att det finns få efternamn i Litauen med rent polskt ursprung (liksom det bara finns omkring 30 procent med rent litauiskt ursprung). Majoriteten av efternamnen utgörs av det kulturarv som går tillbaka till det forna storfurstendömet Litauen (kallat lituanika), har slagit rot i de etniskt litauiska områdena och anpassats till lokalbefolkningens språk. Civiliserade partier och länder bör inte göra anspråk på det. Polen har inte erkänt vare sig den ockupation som landet genomförde av östra Litauen och Vilnius, Litauens historiska huvudstad sedan urminnes tider, åren 1920–1939, eller den påtvingade poloniseringen av litauiska person- och ortnamn; de oautentiska inskrifter som påtvingades under ockupationen skulle återuppliva ockupationens följder i Litauen.

Seimasledamöterna I. Šiaulienė och G. Kirkilas, som undertecknat sig som författare till lagförslaget, besvarar inte heller fråga 12 i motiveringen: hur stora anslag från statens och kommunernas budgetar och andra statligt inrättade fonder som kommer att behövas för att genomföra lagen. Behovet av att ställa om register och system, de nödvändiga medlen och tidsfristerna utlovas ännu bara bli bedömda. I svaret talas det något om ”enhetlig identifiering”. Det meddelas felaktigt att inga bedömningar eller utlåtanden från sakkunniga har inkommit under utarbetandet av detta lagförslag. Förslaget är inte nytt – tidigare förslag och deras bedömningar borde ha nämnts. Under 20 år har det hunnit samlas flera sådana.

Om vi antar det föreslagna lagförslaget skulle vi avstå från den kulturella enheten mellan de baltiska folken, de officiella språkfunktionerna skulle begränsas och det traditionella, särpräglade språksystemet skulle kastas om. Seimasledamöterna I. Šiaulienė och G. Kirkilas registrerade tillsammans med lagförslaget XIIP-1653 även ett lagförslag om ändring av artikel 3.282 i civillagen, XIIP-1654, enligt vilket förnamn, efternamn och ortnamn skrivs enligt litauiska språkregler, om inte andra lagar föreskriver annat. Lagarna om det officiella språket, utbildning och alla andra lagar har hittills inte föreskrivit att de ska skrivas ”på annat sätt”, men det är just i de lagar om förnamn och efternamn samt nationella minoriteter som nu utarbetas som man vill kränka konstitutionen.

BENDRINĖ KALBA | 87 (2014) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204

KAZIMIERAS GARŠVA. Asmenvardžių rašymas Lietuvos Respublikos dokumentuose ir valstybinės kalbos funkcijos

9

Om de icke-autentiska ortnamn som ändrats av ockupationsregimer legaliseras Wilno, Kowno, Memel, Szawli, Poniewież osv., skulle det erkännas att Republiken Litauens konstitution inte längre gäller inom dess territorium och inte längre skyddar det autentiska namnbruket, liksom i de etniskt litauiska områdena utanför landets gränser, där Tilžė kallas Sovietsk, Ragainė–Nieman, Vidugiriai–Widugiery, Vilkapėdžiai–Wilkopędzie, Gervėčiai–Gierwiaty, Gardinas–Grodno osv. Man gör också intrång i artikel 14 i lagen om det officiella språket (”officiella, standardiserade former av ortnamn i Republiken Litauen skrivs på det officiella språket”), artikel 17 (”offentliga inskrifter i Litauen skrivs på det officiella språket”) och förvaltningsdomstolens avgöranden (”Litauiska språket, som enligt konstitutionen har status som officiellt språk, måste användas i alla statliga och kommunala institutioner samt i alla inrättningar, företag och organisationer i Litauen”).

Vi föreslår att det lagförslag som strider mot Republiken Litauens konstitution förkastas och att man fortsätter behandla det lagförslag som är förenligt med konstitutionen, valdes av Seimas 2010 och nu har utarbetats av 12 Seimasledamöter – Valentinas Stundys, Rytas Kupčinskas, Algirdas Patackas med flera – om skrivning av förnamn och efternamn i dokument, XIP-1675. Denna ståndpunkt stöddes också av 70 000 medborgare i Republiken Litauen, seminarier för professionella språkvetare samt statliga och samhälleliga organisationer.

SLUTSATSER

1. Efternamnen från det forna storfurstendömet Litauen är inte Polens, Belarus eller Rysslands kulturarv, utan Litauens.

2. Litauens invånares personnamn har under 800 år skrivits med sex olika språk, och den nuvarande etablerade stavningen av personnamn kan betraktas som autentisk. Människors identitet förändrades inte när stavningen av deras personnamn ändrades. Stavningen av personnamn överensstämde inte alltid med personens modersmål.

3. Stavningen av litauiska polackers personnamn på det officiella språket litauiska är en fråga om det litauiska språkets funktion, inte om polska personnamn.

4. Enligt opinionsundersökningar skulle mellan 5 och 40 procent av invånarna i Vilnius och Šalčininkai-distrikten gå med på att personnamn skrivs på polska i dokument, medan endast 1–10 procent av Republiken Litauens medborgare skulle stödja detta. 70 000 litauiska medborgare och över 1 000 personer som gift sig med utlänningar motsatte sig detta genom att underteckna kravet på att försvara Republiken Litauens officiella språk och territoriella integritet.

5. Bokstäver från andra alfabet i pass och nya stavningsprinciper skulle innebära ändringar av Republiken Litauens konstitution och lagen om det officiella språket. Lagförslaget, som strider mot konstitutionen, grundas på tio felaktiga påståenden som diskuterades i början av denna artikel.

6. Justitieministeriet föreslås utarbeta en rättsakt så att polacker på begäran lättare kan ändra de för-ryska efternamnen Jedinskij, Kvietkovskij, Tomaševskij och så vidare till polska former (utan det avslutande konsonantljudet j).

7. Det föreslås att alla personnamn skrivna med bokstäver från andra alfabet i Republiken Litauens dokument endast ska anges som kompletterande information. På så sätt skulle rekommendationerna från språkvetarseminarierna vid Litauiska språkinstitutet 2008 och 2014 beaktas.

BENDRINĖ KALBA | 87 (2014)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

KAZIMIERAS GARŠVA. Asmenvardžių rašymas Lietuvos Respublikos dokumentuose ir valstybinės kalbos funkcijos 10

LITERATŪRA

Astas V. 2014: Kam tarnauja Valstybinė lietuvių kalbos komisija? Prieiga internete: www.alkas.lt. Dabartinės lietuvių kalbos gramatika, red. V. Ambrazas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla, 1994, 1996, 2006.

DLKŽ – Dabartinės lietuvių kalbos žodynas, red. S. Keinys, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų institutas, 2000.

Europos žmogaus teisių fondo svetainė. Prieiga internete: www.efhr.eu/asmenvardziu-rasyba.

Kniūkšta P. 2013: Tarp gramatikos ir politikos, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

Kuzborska E. 2012: Teisinė tautinių mažumų padėtis Lietuvoje, Vilnius: Vaga.

Lietuvos Respublikos prekių ženklų įstatymas. Prieiga internete: www.lrs.lt; Teisės aktai, reglamentuojantys išradimų, dizaino, prekių ženklų ir puslaidininkinių gaminių topografijų apsaugą Lietuvos Respublikoje, p. 253–297.

LKE – Lietuvių kalbos enciklopedija, sud. K. Morkūnas, red. V. Ambrazas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų institutas, 2008.

Lietuvių pavardžių žodynas. T. A–K, sud. A. Vanagas, V. Maciejauskienė, M. Razukaitė, Vilnius: Mokslas, 1985.

Lietuvių pavardžių žodynas. T. L–Ž, sud. A. Vanagas, V. Maciejauskienė, M. Razukaitė, Vilnius: Mokslas, 1989.

Lietuvos Respublikos Konstitucija. Prieiga internete: www.lrs.lt.

Lietuvos Respublikos Konstitucinio Teismo 1999 m. spalio 21 d. nutarimas, Valstybės žinios, 1999, Nr. 90-2662.

Lietuvos Respublikos Seimo svetainė. Prieiga internete: www.lrs.lt ŽTK 2014-12-03. Vardas ir pavardė – asmens tapatybės dalis; įstatymo projektas XIIP-1653 ir t. t.

Lietuvos Respublikos valstybinės kalbos įstatymas. Prieiga internete: www3.lrs.lt.

Mokomasis lietuvių kalbos kirčiavimo žodynas, sud. P. Kniūkšta, A. Lyberis, Vilnius: Šviesa, 1989.

Salys A. 1983: Raštai 2. Tikriniai vardai, Roma: Lietuvių katalikų mokslo akademija.

Urbutis V. 2007: Lietuvių kalbos išdavystė. Vilnius: Margi raštai.

Valstybinės lietuvių kalbos komisijos išvada dėl Lietuvos Respublikos vardų ir pavardžių rašymo dokumentuose įstatymų projektų Nr. XIIP-1653 ir Nr. XIIP-1675. Prieiga internete: www.lrs.lt.

Valstybinės lietuvių kalbos komisijos svetainė. Prieiga internete: www.vlkk.lt.

Zinkevičius Z. 2008: Lietuvių asmenvardžiai. Vilnius, Lietuvių kalbos institutas.

Zinkevičius Z. 2010: Lietuviškas paveldas Suvalkų ir Augustavo krašto Lenkijoje pavardėse: polonizacijos apybraiža, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos centras.

Zinkevičius Z. 2012: Vilnijos lenkakalbių pavardės, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos centras.

Gauta 2014 11 24

KAZIMIERAS GARŠVA

Lietuvių kalbos institutas

Petro Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius

[email protected]

BENDRINĖ KALBA | 87 (2014) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204