Denna artikel diskuterar förhållandet mellan muntlig historia och språk- och kulturstudier. Författaren inleder med att presentera olika definitioner av och förhållningssätt till muntlig historia inom dessa kunskapsområden. Han fokuserar på definitionsmässiga och metodologiska förslag som framförts av bland andra Jerzy Bartmiński, Linda Watts, Gary Okihiro, Dawid Dunaway, Donald Ritchie, Richard Dorson, Alessandro Portelli, Katja Roller, Natalie Braber, Diane Davies, Anisa Puri, Matthew F. Simmons och David Carr. Därefter undersöker han skärningspunkten mellan olika forskningsmetoder och placerar språk- och kulturstudier inom ett antropologiskt förhållningssätt till muntlig historia. Han identifierar centrala teman som förenar muntlig historia med dessa discipliner: textualitet, narrativitet, subjektivitet, relationen till minnet och performativitet.
Artikeln behandlar sambandet mellan muntlig historia och lingvistiska och kulturella studier. Inledningsvis presenterar författaren olika definitioner av muntlig historia och synsätt på den inom olika kunskapsområden. Särskild uppmärksamhet ägnas åt definitioner och metodologiska förslag som framförts av bland andra Jerzy Bartmiński, Linda Watts, Gary Okihiro, Dawid Dunaway, Donald Ritchie, Richard Dorson, Alessandro Portelli, Katja Roller, Natalie Braber, Diane Davies, Anisa Puri, Matthew F. Simmons och David Carr. Därefter undersöks skärningspunkten mellan olika forskningsmetoder och lingvistiska och kulturella studier, med muntlig historia betraktad ur ett antropologiskt perspektiv. De viktigaste teman som förenar muntlig historia med dessa discipliner identifieras: textualitet, narrativitet, subjektivitet, förhållandet till minnet och performativitet.
Denna artikel ägnas åt en teoretisk reflektion över förhållandet mellan muntlig historia och studiet av språk och kultur. Detta förhållande har varit föremål för livlig debatt inom forskningen om muntlig historia (jfr Portelli 2003; Dunaway 1996; Danielson 1996). Föregångarna till lingvisters och kulturforskares forskning om muntliga texter kan spåras tillbaka till de tidigaste insamlarna av muntliga texter, i synnerhet från så kallat vanligt folk (jfr Burke 2004). Dialektologin har bidragit särskilt mycket till detta fält (jfr Pelcowa 2014), därför
lingvistiskt och antropologiskt fältarbete har ofta betraktats som en föregångare till muntlig historia (Jerzy Bartmiński kallade till och med muntlig historia ”ett nytt namn för gamla metoder bland dialektologer och folklorister [...] att spela in talade texter från så kallat enkelt folk” (Bartmiński 2008a: 9). Det vore dock en överdrift att anta att muntlig historia enbart kan betraktas som en variant av lingvistisk och kulturell forskning. Det råder inget tvivel om att tekniker för inspelning av muntliga texter fanns innan muntlig historia formaliserades. Ändå är det svårt att tala om den som en separat inriktning före ljudinspelarnas tillkomst – muntlig historia är oupplösligt förbunden med ljud- eller videoinspelning (jfr Portelli 2003; Roller 2015) och arkiv med ljud- och videoinspelningar (jfr Roller 2015; Braber and Davies 2016; Simmons et al. 2025). Det är just dessa arkiv som är särskilt viktiga för att identifiera likheter mellan muntlig historia och lingvistiska och kulturella studier. Ett exempel på detta förhållningssätt under muntlig historias formativa period är Benjamin Botkins verk Lay My Burden Down: A Folk History of Slavery (Botkin ed. 1945). Forskaren arbetade med en samling berättelser av tidigare förslavade personer (inspelade som en del av Federal Writers' Project i USA på 1930-talet). Han använde alltså samlingar som är typiska för muntlig historia för att rekonstruera världsbilden och språket hos en specifik marginaliserad social grupp. Hans arbete var följaktligen intressant ur ett sociolingvistiskt perspektiv. Man kan tala om institutionaliserad muntlig historia sedan 1940-talet (detta diskuterar jag mer ingående i Gocoł 2023). Ett tydligt närmande till lingvistiska och kulturella studier har dock varit synligt sedan 1960-talet (se Dorson 1996). Den nutida utvecklingen av korpusforskning har lett till ett ökat intresse för arkiv med muntlig historia, särskilt inom dialektologi och sociolingvistik (Roller 2025; Braber and Davies 2016; Simmons et al. 2025). I denna artikel, som bygger på tidig och nyare litteratur om forskning i skärningspunkten mellan språk och kultur, kommer jag att försöka identifiera de viktigaste beröringspunkterna och de teman som förenar muntlig historia med lingvistiska och kulturella studier.
Jag inleder min översikt över forskningsläget kring muntlig historia inom lingvistiska och kulturella studier med att undersöka hur företrädare för dessa discipliner förstår begreppet. Detta gör det möjligt för mig att fastställa hur forskare uppfattar förhållandet mellan dem. Därefter identifierar jag, genom att analysera gemensamma forskningsteman, enskilda forskningsfält som härrör från dessa kunskapsområden och används inom muntlig historia, och avgör om definitionerna som utvecklats inom lingvistiska och kulturella studier återspeglar forskningens faktiska läge. Eftersom gemensam forskning har en lång tradition är artikeln teoretisk och sammanfattande till sin karaktär och syftar därför till att ge läsaren en syntetisk bild av de centrala beröringspunkterna mellan lingvistiska och kulturella studier och muntlig historia.
2. DEFINITION AV MUNTLIG HISTORIA OCH DESS METODOLOGISKA IMPLIKATIONER
Den amerikanska folkloristen Linda S. Watts beskrev muntlig historia som en fältarbetsteknik eller metod. Metoden innebär att intervjuer spelas in för att fånga informanternas minnen. Detta ger folkloristen bättre tillgång till beskrivningar av gamla traditioner, ritualer, hantverk och aktiviteter. Intervjuer innehåller ofta uppgifter som förts vidare enbart muntligt – särskilt i samhällen som inte själva producerade skriftliga dokument. Bland sådana "historielösa" grupper räknade Watts upp förslavade människor, arrendatorer, fabriksarbetare och hemarbetande. Tack vare inspelningarna kunde kunskapen om deras förflutna kompletteras med ny information som inte hade dokumenterats skriftligen och med ett nytt perspektiv (Watts 2007: 293–294).
Etnhistorikern Gary Y. Okihiro skrev om muntlig historia på ett något annorlunda sätt än Watts. I sina verk hänvisade han omväxlande till muntlig historia som en metod eller en teori. Med att kategorisera muntlig historia som en metod avsåg han hela forskningsprocessen, som omfattar:
2
Page 3
att utforma programmet/ välja den språkliga gemenskapen1, intervjua, transkribera/redigera, slutredigera2, använda dokument och ta fram slutprodukten. När det gäller förhållandet mellan historia och folkloristik, etnolingvistik eller dialektologi betonade Okihiro behovet av att blottlägga vissa betydelser som fanns i specifika gruppers medvetande men inte hade blivit föremål för en rekonstruktion inom forskningen på grund av att de saknades i skriftliga källor. Enligt hans uppfattning gäller detta framför allt samhällen som inte alls producerade sådana dokument eller endast hade en försumbar roll i deras tillkomst, såsom kvinnor, arbetarklassens medlemmar, etniska och rasifierade minoriteter samt samhällen utan skriftspråk. De framställdes enbart ur andra, utomstående samhällens perspektiv och skulle passa in i dessa samhällens egen världsbild. Därför förbisågs ofta händelser inom deras kulturella sfär, betraktades som irrelevanta eller marginella, och dessa grupper värderades negativt. Okihiro såg därför stor potential i att studera deras muntliga berättelser om det förflutna. Forskningsmetoder hämtade från etnografin och närliggande discipliner spelar en avgörande roll i forskningsprocessen för muntlig historia. Enligt Okihiro bör beskrivningar av muntliga berättelser om det förflutna inriktas på att fånga sociala förändringar och på hur de studerade gruppernas sociala medvetande formades (Okihiro 1981: 43).
I litteraturen finner vi också definitioner som i högre grad fokuserar på kommunikationsformen. I en av sina artiklar analyserade Alessandro Portelli muntlig historia som en specifik diskursgenre, i huvudsak ett kluster av olika talgenrer. Intressant nog behandlade författaren inte genrekategorin abstrakt, utan i nära samband med den kommunikativa situationen. Enligt honom avgörs muntlig historias kärna av vad som sägs, till vem, genom vilken kanal och med vilken effekt. Att definiera muntlig historia är här nära knutet till samtalssituationen, som initieras av forskaren och är förankrad i en social och kulturell kontext samt i en gemenskap med specifika former av kommunikation och kunskap om världen (Portelli 1997).
I den samtida sociolingvistiska och dialektologiska reflektionen betraktas muntlig historia ofta som en självständig forskningsdisciplin. Simmons med flera menar att den delar lingvistikens förmåga att rekonstruera kunskap om mänskliga gemenskaper, ett gemensamt mål för muntlig historia och lingvistik. Utgångspunkten för denna rekonstruktion är studiet av geografiska, historiska, sociala och språkliga likheter som avspeglas i språk och text. Därför får arkiv med muntlig historia särskild betydelse för lingvistiska och kulturella rekonstruktioner (Simmons et al. 2025: 273–275).
Enligt Katja Roller är själva texten i muntlig historia, särskilt i stora korpusar som används som forskningsmaterial, avgörande både för lingvisten och kulturforskaren (eftersom kultur inte kan rekonstrueras utan språk och vice versa). Dessa korpusar gör det möjligt att identifiera lokala, geografiska och historiska variationer i språket och deras kulturella implikationer (Roller 2015).
Natalie Braber och Diane Davies noterade att sociolingvister kan återanvända arkiv med muntlig historia. Big data: "välkomna möjligheten som arkiverad muntlig historia ger oss att kartlägga dialektförändringar över tid genom att jämföra äldre och yngre röster från samma områden, [...] med tanke på talspråkets centrala betydelse och talstilarnas inflytande inom forskningsfältet muntlig historia kan ett fokus på dialekt vara till nytta för såväl muntliga historiker som lingvister" (Braber and Davies 2016: 98).
1 Termen språklig gemenskap användes av forskaren för att hänvisa till "dem som delar språkliga symboler och artikulationsmönster samt en gemensam världsbild och gemensamma erfarenheter" (Okihiro 1981: 35).
2 Okihiro gjorde en tydlig åtskillnad mellan redigering och slutredigering. Den förstnämnda begränsas till att skapa en transkription, det vill säga en ordagrann återgivning av samtalspartnerns yttranden – med hänsyn till fel, pauser, gester som åtföljer talet osv. Vid slutredigeringen genomgår denna "råa" version av transkriptionen redaktionell bearbetning, vilket resulterar i ett helt nytt dokument – standardiserat och närmare skriftspråket (jfr Okihiro 1981: 40–41).
3
Page 4
Jerzy Bartmiński definierade inledningsvis muntlig historia som ”en tvärvetenskaplig verksamhet av vetenskaplig och, i vidare bemärkelse, social natur” (Bartmiński 2008a: 11). Termen ”verksamhet” var alltför generell, så definitionen preciserades med tiden. Enligt Bartmiński är muntlig historia ”en organiserad verksamhet av vetenskaplig, social och kulturell natur, som innefattar inspelning, insamling och redigering av personliga utsagor (berättelser) – av forskare, dokumentarister, journalister, hembygdsforskare osv. – och därefter att göra dem tillgängliga för en bredare krets av intresserade” (2014: 10). Bartmiński erkände, liksom Okihiro, muntlig historias processuella karaktär (inspelning, arkivering, redigering).
I sin artikel från 2014 introducerade den Lublinbaserade forskaren emellertid en ny distinktion som inte tidigare hade förekommit i hans arbete. Han hävdade att man kan tala om två olika förståelser av muntlig historia. Den första fångas av definitionen ovan. I detta synsätt kallade Bartmiński den organiserad muntlig historia. Vid sidan av den finns spontan muntlig historia. Enligt forskaren är det en spontan berättarpraktik som leder till skapandet av en gemenskaps minne av sin historia (Bartmiński 2014: 10–11). Dessa två termer, som myntats av Bartmiński, hänvisar till helt olika begrepp. De har ingen gemensam nämnare; forskaren placerade dem inte i någon gemensam kategori. Detta är ett tidigare okänt synsätt – muntlig historia hade inte tidigare fungerat som benämning på spontana mänskliga yttranden, utan som benämning på praktiken att samla in och analysera dem. Frågan kvarstår om Bartmińskis åtskillnad av en spontan variant kan motiveras. Enligt min mening innebär detta att man mångfaldigar entiteter i onödan. Om vi antar att spontan muntlig historia finns, skulle vi behöva betrakta den som en naturlig mänsklig kognitiv förmåga och låta dess uppkomst sträcka sig ända tillbaka till mänsklighetens början. Samtidigt har många discipliner länge använt termer som med fördel kan ersätta spontan muntlig historia – förstådd både som berättarpraktik och som kognitiv färdighet – till exempel narrativ (om hur termen används inom muntlig historia, se Gocoł 2013; 2014). Dessutom finns det en risk att vi, genom att använda båda definitionerna samtidigt, benämner forskningsmaterialet och dess analys på samma sätt.
Muntlig historias identitet bestäms framför allt av dess specifika forskningsmaterial: muntliga texter om det förflutna, vilka studeras av företrädare för mycket skiftande bakgrunder. Av denna anledning bör den definieras brett – som forskningsmässiga, sociala och kulturella strömningar som bygger på inspelning, arkivering och analys eller bearbetning av muntliga texter om det förflutna (jfr Gocoł 2016; 2023).
3. HISTORISKA OCH ANTROPOLOGISKA TILLNÄRMANDEN
Bartmiński (2014) also emphasised the interdisciplinary nature of oral history. In describing this aspect, he relied primarily on earlier studies by David Dunaway (1996), Richard Dorson (1996), and Donald Ritchie (2003). Ritchie emphasised that memory is the core of oral history3 (2003: 19), while Dunaway and Dorson emphasised the orality of transmission as a link between various research approaches (Dunaway 1996: 9–10; Dorson 1996: 287). The third scholar, in particular, as a folklorist, devoted considerable attention to orality and its role in interpreting accounts of the past. He emphasised that the first contact between folkloristics and oral history occurred only in the 1960s (Dorson 1996: 287).
3 Det är värt att notera att Ritchie uttryckligen undvek en tydlig kategorisering av muntlig historia. Han ansåg att forskningsprocessen var komplex och att de forskningsmetoder som användes tydligt berodde på målen för forskningen inom en viss disciplin. Därför framhöll Ritchie uttryckligen att ingen definition av muntlig historia enligt hans mening verkligen kunde fånga vad muntlig historia faktiskt är. Dess koppling till minnet var viktig för forskaren, eftersom han ansåg att ett system av betydelser kunde utvinnas ur texter. För honom var berättelser inom muntlig historia därför material som gjorde det möjligt att rekonstruera den begreppsliga sfären (Ritchie 2003: 19).
4
Page 5
Enligt Dunaway utvecklade muntlig historia sin samtida tvärvetenskapliga form mycket långsamt – en process som fullbordades först på 1990-talet (Dunaway 1996: 10).
Writing about the development of oral history, Dorson (1996) highlighted several significant problems that arose from the greater than before interpenetration of the concepts of collecting, archiving, and analysing oral accounts of the past with various research disciplines, particularly folkloristics. He noted that in the sixties, oral history was viewed primarily through the lens of history and related disciplines. However, folkloristics employed different research methods and pursued goals distinct from those of historiography. Therefore, the scholar distinguished between two research approaches. The first approach, oral elitist history, is based on methods derived from traditionally understood history. Researchers choosing this approach focus primarily on analysing the content of the message, seeking confirmation of historical facts, from which they reconstruct a narrative about the past. Oral elitist history tended toward "elite" history and grand narratives, thus aligning with the most traditionalist trend in oral history (Dorson 1996: 287–291). We can now call this approach historical, as its goal is a relatively objective reconstruction of historical facts (cf. Gocół 2016; 2023). In fact, it is today typical not only of positivist-oriented historiography but also, among others, of journalists striving to fill in the "blank spots" of history (cf. Borowik 2008).
Det andra tillvägagångssättet, folklig muntlig historia, inriktade sig på småskaliga narrativ, berättelser om lokalhistoria och tradition. Dess fokus låg på ”folkets” berättelser. Med detta tillvägagångssätt tenderar forskare inom muntlig historia att analysera budskapets struktur och språk, liksom de åtföljande gesterna och känslorna (Dorson 1996: 287–291). Larry Danielson (1996) presenterade ett liknande perspektiv på muntlig historia, med särskilt fokus på lokalhistoria. Detta tillvägagångssätt kan kallas antropologiskt, eftersom det inte sätter historiska fakta i centrum för intresset, utan människan, det kunskapande subjektet; målet med arbetet med muntlig historia är inte en objektiv rekonstruktion av det förflutna, utan en rekonstruktion av minnet, av sätt att minnas och tala om sitt eget minne och den egna sociala gruppens minne (jfr Gocół 2016). Detta tillvägagångssätt ligger närmare lingvistikens och kulturvetenskapernas samtida metoder, i synnerhet etnolingvistik och lingvistisk minnesforskning (jfr Niderla 2010; Wójcicka 2014a; Czachur 2017).
In Poland, Piotr Filipkowski (2010) drew on Dorson's division. Dunaway, Dorson and Danielson emphasised the interdisciplinarity of oral history, while Bartmiński pointed out that some oral history projects are situated around trans- or multidisciplinarity, but he did not develop this idea (Bartmiński 2014: 11).
Samtida dialektologisk och sociolingvistisk forskning som bygger på stora datamängder har en tydlig antropologisk inriktning. Fokus ligger alltid på den mänskliga gemenskapen, vars unika särdrag kan rekonstrueras genom studier av dess språk och kultur, såsom de kommer till uttryck i muntliga berättelser. Välbeskrivna textkorpusar, försedda med lingvistiskt relevanta metadata, gör det möjligt att rekonstruera dels en gemenskaps regionala och tidsmässiga mångfald, dels dess världsbild. Sådana datamängder med olika modersmålstalare av dialektala och regionala varieteter är viktiga inom pedagogik och kunskapsspridning, liksom i olika sociala gruppers interna kommunikation; grupperna skiljer sig åt utifrån faktorer som ålder, bostadsort, ursprung, språk, social status, kön och så vidare (Roller 2015: 81–82). På grund av tidsmässiga förändringar i språkliga och kulturella data kan datamängder som utvecklats av lingvister fungera som bättre sekundärkällor för att förstå historia (jfr Braber and Davies 2016: 106, jfr Puri 2025: 122–123). I sina beskrivningar ägnar sociolingvister större uppmärksamhet åt vad samtalspartnern säger och åt hur hen säger det. Denna skillnad i tillvägagångssätt gör källor inom muntlig historia intressanta för sociolingvistiken, men en text som utarbetats av en sociolingvist kan bli en historisk källa av ny kvalitet (Braber and Davies 2016: 106). Ett nytt mål som förenar dessa två tillvägagångssätt kan vara att rekonstruera inte bara historien utan framför allt själva minnet, såsom det återspeglas i
5
Page 6
linguistic and textual data (Braber 2025). This means that the focus of both disciplines is not so much on history, but on man and the human community.
Frågan kvarstår: hur såg deras tidigare relation ut, och vad hämtade muntlig historia från folkloristik, etnolingvistik och dialektologi?
Forskarnas iakttagelser har lett till flera beröringspunkter med språk- och kulturstudier. Jag räknar upp de viktigaste av dessa nedan.
4. TEXTUALITET
En oralhistorikers forskningsmaterial är en muntlig text om det förflutna, som har många specifika särdrag. Många av dessa beskrevs i Bartmińskis (2008) texter och av den italienske kulturvetaren Alessandro Portelli (jfr 1997; 2003; 2005). Forskare betonade bland annat sådana texters hörbarhet, gestualitet, situationsbundenhet, dialogicitet, variation och förgänglighet.
Muntliga texter uppstår alltid i en interaktionsprocess. Muntlig kommunikation anpassas till den dialogiska situationen. Vi talar alltid till någon – i dialog formas en JAG-DU-relation. Därför växlar sändarens och mottagarens roller i muntliga texter. Även om yttrandet kan ta formen av en monolog (vilket ofta är fallet med oralhistoriska texter), är det alltid riktat till någon (Bartmiński 2008b: 15).
Den dialogiska karaktären hos oralhistoriska texter betonades också av Portelli. Han noterade att en av de relationer som uppstår inom en oralhistorisk intervju är dialogen mellan informanten och forskaren. Portelli nöjde sig dock inte med att betona den interpersonella kommunikationens roll i skapandet av oralhistoriska texter. Han uppmärksammade också andra relationer som påverkar utsagans slutliga form. Detta omfattar intrapersonell kommunikation (JAG-JAG) och social kommunikation (JAG-DE). Textens slutliga form påverkas alltså inte bara av dialogen med forskaren utan också av minnet och det sociokulturella sammanhanget (Portelli 2003: 72–73; 2005: 2–6).
Därför kan oralhistoriska texter analyseras med samtalsanalys (JAG-DU-relationen), men de kan också användas för att rekonstruera individens subjektiva perspektiv (JAG-JAG) och kollektivets (JAG-DE) (jfr Wójcicka 2016).
Dessa textuella markörer återspeglas också i stora textkorpusar och gör det möjligt att rekonstruera samhällens språkliga och mentala särdrag (Roller 2015; Braber 2025). Detta framträder i texternas metabeskrivningar och i rekonstruktionen av samhällsdrag som återspeglas i språket (Braber and Davies 2016: 99), ibland med hjälp av modeller för artificiell intelligens (Simmons et al. 2025: 274). Texten förblir därför i fokus för ny forskning.
5. NARRATIVITET
Narrativ är ett av de mest frekvent använda begreppen inom dagens humanistiska forskning. Jag utelämnar en genomgång av dess definitioner inom enskilda discipliner, som jag redan har gjort i ett annat arbete (Gocoł 2013: 10–18; se även Filar 2014: 13–34), och utgår från att narrativ är en sluten helhet i form av en meningsfull beskrivande sekvens, organiserad utifrån handling och tid, som kan fylla en kognitiv funktion och nå in i kognitiva scheman och skript där subjektet kommer till uttryck (Gocoł 2016: 17–18, jfr Barker 2005: 32–33). Denna förståelse av begreppet är resultatet av många års analyser inom lingvistik, litteraturvetenskap, filosofi, sociologi och psykologi.
Alessandro Portelli (2003), Marzena Marczewska (2014), and Anna Niderla (2010) identified narrative as one of the most important features of oral history texts. Historian David Carr (1991) focused not only on narrative patterns but, above all, on the cognitive and social function of stories. This led to historical research turning into linguistics in two
6
Page 7
områden. För det första undersöktes inte bara texternas innehåll utan även deras struktur. Följaktligen började historiska analyser ta fasta på stilistikens, textologins och lingvistikens resultat. För det andra upphörde historia att förstås enbart som studiet av det förflutna, och fokus flyttades till textanalys. Historiker blev, utöver att rekonstruera ordningsföljden för faktiska händelser i det förflutna, intresserade av att rekonstruera berättarnas konceptuella sfär, vars förändringar visade sig vara lika intressanta ur ett historiografiskt perspektiv (jfr Carr 1991). Detta förde den historiska forskningen närmare lingvistiska analyser (och ett antropologiskt angreppssätt på muntlig historia), som inriktas på att rekonstruera delar av den konceptuella sfären utifrån texter, till exempel genom att undersöka den språkliga världsbilden.
Anisa Puri noterade att sociolingvistisk forskning inte enbart fokuserar på text; genom analys av textdata strävar den snarare efter att rekonstruera individens och gemenskapens personliga erfarenheter. Den beskrivningskategori som förbinder text med livsförloppet är just narrativ, som möjliggör en tidslig organisering av kunskap om livet genom språkliga former (Puri 2025: 113). Enligt Katja Roller, som bland annat hänvisar till Botkins tidigare nämnda forskning, gör narrativ forskning det möjligt att rekonstruera inte bara de språkliga medel som en viss gemenskap använder, utan också dess erfarenheter, vilka dessa särskilda språkmedel användes för att uttrycka. Därför är muntliga historieberättelser en värdefull kunskapskälla för sociolingvistiken, och när de utarbetas av en dialektolog eller sociolingvist kan de också bli ett verktyg för samhällsundervisning (Roller 2015: 74, 78). Enligt Braber och Davies är sambandet mellan hågkomst, narrativ och identitet avgörande för dagens språk- och kulturforskare. Källornas narrativitet är i detta angreppssätt nyckeln till att rekonstruera minnet och individens subjektiva erfarenhet, liksom gruppers bredare sociala erfarenheter, vilka bygger på gemensamma varieteter av det omgivande språket och gemensamma talemönster som utvecklats i en historisk kontext och återspeglas i minnet (Braber and Davies 2016: 99, jfr Braber 2025).
6. SUBJEKTIVITET
Bartmiński (2008), Portelli (2003), Niderla (2010), and Marczewska (2014) emphasised the subjectivity of oral history texts. A natural consequence of recognising the narrative nature of historical sources and studies was the exposition of the subject as a superior category, organising the narrative while simultaneously transcending the text and language itself.
Carr (1991) considered the subject who shaped their own narrative of past events to be the decisive factor in determining the specificity of sources about the past. This subject has its own intentions and assigns desired functions to narrative elements. They function within a specific time and social environment, which contributes to the context of their narrative, determining their point of view and the system of values presented in the text. Their statements are shaped by the narrative patterns they select and modify. Moreover, historical narrative was treated as predefined to a certain extent by the empirical experience of the subject (Carr 1991). This view of historical narrative is close to the linguistic-cultural and anthropological approach.
Subjektet, förstått antingen som homo narrans eller homo loquens, eller som en kategori som överskrider språket, blev en central kategori inom etnolingvistiken – liksom inom humaniora i sin helhet. Det är subjektet som förmedlar en viss världsbild (av språklig eller språklig-kulturell karaktär), och utifrån den text som subjektet skapar rekonstrueras den konceptuella sfären (Filar 2013: 95–104; Bartmiński 2008b: 168; för det språklig-kulturella angreppssättet, se Anusiewicz et al. 2000).
Både inom språk- och kulturvetenskaperna och inom historiografin kom det konstruktivistiska angreppssättet att dominera. Enligt detta konstruerar subjektet inte bara ett narrativ om det förflutna utan också sin egen identitet (ibland kallad identitetsnarrativ) eller, mer generellt, sin subjektivitet. Själva förståelsen av subjektet har också förändrats inom lingvistiken i och med den
7
Page 8
så kallade andra kognitiva revolutionen. Föreställningen om det representerande subjektet (ett symboliskt system, ett subjekt-sinne) ersätts av ett ekologiskt-fenomenologiskt angreppssätt; begreppet ”subjekt” omfattar också den omgivning som dessa subjekt upplever och verkar i (Muszyński 2008: 80–84). Enligt Chris Barker fokuserar språklig-kulturell forskning om subjektet på hur vi blir dem vi är, hur vi skapar en föreställning om oss själva som subjekt och hur vi identifierar oss med (och känslomässigt knyter an till) beskrivningen av oss själva som representanter för en viss grupp eller kategori (kön, ras, åldersgrupp) (Barker 2005: 11–12). I detta angreppssätt är subjektet inte en isolerad kategori, utan en medlem av en grupp som skapar sitt narrativ om livet inom en bredare diskurs eller flera diskurser. I likhet med Carrs begrepp finns det en reflexiv relation mellan individen som skapar ett narrativ om sig själv och gruppen, och gruppen vars diskurs och identitet individen hämtar från och som hen är med och formar.
7. RELATIONEN TILL MINNET
Lingvistiska och kulturvetenskapliga analyser av muntliga historietexter överlappar i allt högre grad med utvecklingen av lingvistiska minnesstudier (jfr Chlebda 2019; Wójcicka 2014a; Czachur 2017). Eftersom narrativ till sin natur är subjektiva och uppstår inom social diskurs har det blivit avgörande att fastställa deras relation till individuellt och kollektivt minne.
Marta Wójcicka delade in dessa angreppssätt i disintegrerande och integrerande. Det första angreppssättet utgår från att minne och historia är separata kategorier utan något gemensamt. Denna syn trängdes gradvis undan av integrerande ståndpunkter, som bland annat företräddes av representanter för den ”nya historien”. Förespråkarna för detta angreppssätt motsatte sig att behandla minne och historia som en enda kategori eller som åtskilda. I stället utgick de från att minne och historia är förbundna genom komplexa, mångdimensionella relationer (Wójcicka 2014a: 89–96; 2014b: 24–33, jfr Woźniak 2008).
Enligt Katja Roller är målet med forskning ur en lingvists perspektiv inte att rekonstruera historiska händelser, utan snarare individuella och kollektiva minnen – en aspekt som återspeglas i korpusen Millennium Memory Bank, som hon undersökte (Roller 2015: 78). Enligt Braber och Davies återspeglas minnet i berättarstilen och genreinslagen, exempelvis genom textens rikliga förekomst av anekdoter samt avsändarens och mottagarens gemensamma kunskap och språk. Detta möjliggör rekonstruktion av individuella och kollektiva minnen (Braber and Davies 2016: 100, 103).
Eftersom minnet inte är direkt tillgängligt för oss begränsas analysen till att undersöka texter som skapats utifrån minnen. Detta öppnar ett ytterligare område för gemensam forskning inom lingvistik och muntlig historia.
8. PERFORMATIVITET
Med tanke på berättelsens kontextuella och subjektiva karaktär blev det nödvändigt att uppmärksamma dess framförande. Historikerna slutade studera budskapets innehåll; även hur det formades blev viktigt. Den mest dynamiska utvecklingen inom forskningen på detta område var förknippad med muntliga källors emancipation, vilket skapade ett behov av att beskriva den kommunikativa situationens icke-verbala element och deras inverkan på berättelsen, och därmed av att använda lingvistisk forskning (jfr Morrissey 2003; Roller 2015; Marczewska 2014).
9. SLUTSATS OCH DISKUSSION
Som lätt kan konstateras har ett visst antal ämnen med anknytning till muntlig historia vuxit fram, vilka är intressanta ur ett lingvistiskt och kulturvetenskapligt perspektiv och kan analyseras
8
Page 9
genom textologiska, etnolingvistiska, narrativa, konversationsanalytiska, konceptuella eller minnesstudier. Alla dessa ämnen är närmare förbundna med kännetecknen hos muntliga texter om det förflutna än med någon noggrant definierad ram för muntlig historia. Man kan anta att det som verkligen förenar dessa olika angreppssätt är själva forskningsmaterialet – ett betydligt mer ingående karakteriserat fält än muntlig historia i sig.
Kulturstudier strävar efter en objektiv beskrivning av en given gemenskaps kultur, medan språkvetenskapliga studier strävar efter en mångfacetterad beskrivning av språket. De skiljer sig internt åt genom sina olika perspektiv. Deras gemensamma intresse ligger inom den mentala sfären och återspeglar den gemensamma kunskapen om världen hos medlemmarna i en språkgemenskap. Språkliga och textuella data gör det möjligt att rekonstruera denna kunskap. Här överlappar dessa discipliners intresse med muntlig historia. Deras första och grundläggande förbindelse är själva texten. Alla definitioner av muntlig historia fokuserar på den muntliga texten – dess tillkomst, registrering och bearbetning. Detta unika forskningsmaterial är en källa till språkliga data som gör det möjligt att rekonstruera en given gemenskaps världsbild. Bland de underdiscipliner som särskilt fokuserar på denna aspekt finns textologi (studiet av texter ur ett språkvetenskapligt perspektiv), följd av discipliner som rekonstruerar en specifik världsbild och kännetecknen hos en given gemenskap utifrån texter. Narrativitet organiserar språkliga och textuella data, knyter dem till en tidsordning och förser dem med en historisk kontext. Den är därför central för rekonstruktionen av gemensam kunskap och gruppidentitet. Av detta skäl tar underdiscipliner som rekonstruerar specifika gruppegenskaper fasta på den: sociala (sociolingvistik), regionala (dialektologi) eller grupprelaterade (folkloristik). I centrum för språk- och kulturvetenskapernas intresse står subjektet, både individuellt (en talande person) och kollektivt (en grupp med gemensamma kännetecken). Deras bild kan rekonstrueras utifrån språkliga och textuella data, vilket är av särskilt intresse för antropologin, både språkvetenskapligt och kulturvetenskapligt. Utifrån muntliga historietexter rekonstrueras individers och gruppers minnen. Detta kan vara viktigt inte bara för minnesstudier, utan även för den underdisciplin som befinner sig i skärningspunkten mellan språkvetenskapliga studier och kulturstudier, nämligen etnolingvistik, som syftar till att rekonstruera en grupps världsbild. Alla dessa discipliner intresserar sig för performans och den specifika kommunikativa situation där en muntlig text skapas. Performans fullbordar uppsättningen av kännetecken som är typiska för muntlig historia, eftersom dialogen frambringar själva texten, som utgör forskningsmaterialet. Performans hänger samman med specifika fältarbetsmetoder som är typiska för språkvetenskapliga studier och kulturstudier. De centrala teman som förenar muntlig historia med dessa discipliner och deras underdiscipliner visas i diagrammet.
9
Page 10
Diagram. Teman med anknytning till muntlig historia och underdisciplinerna inom språkvetenskapliga studier och kulturstudier
REFERENCES
Anusiewicz Janusz, Dąbrowska Anna, Fleischer Michael 2000: Językowy obraz świata i kultura. Projekt koncepcji badawczej [Linguistic Worldview and Culture: Research Concept Design]. – Język a Kultura 13, 11–44.
Barker Chris 2005: Studia kulturowe. Teoria i praktyka [Cultural Studies: Theory and Practice], tłum. A. Sadza, Kraków: Wydawnictwo UJ.
Bartmiński Jerzy 2008a: O wartościach słowa mówionego [About the Values of the Spoken Word]. – Historia mówiona w świetle etnolingwistyki, red. S. Niebrzegowska-Bartmińska, S. Wasiuta, Lublin: Polihymnia, 9–16.
Bartmiński Jerzy 2008b: Polifoniczność tekstu czy podmiotu? Podmiot w dialogu z samym sobą [Polyphony of the Text or the Subject? The Subject in Dialogue with Itself]. – Podmiot w języku i kulturze, red. J. Bartmiński, A. Pajdzińska. Lublin: Wydawnictwo UMCS, 161–184.
Bartmiński Jerzy 2014: Historia mówiona – interdyscyplinarna i wieloaspektowa [Oral history – Interdisciplinary and Multifaceted]. – Historia mówiona w świetle nauk humanistycznych i społecznych, red. S. Niebrzegowska-Bartmińska, J. Szadura, M. Szumiło, przy udziale J. Kłapcia, Lublin: Wydawnictwo UMCS, 9–24.
Borowik Czesława 2008: Audiowizualna epoka [Audiovisual Era]. – Historia mówiona w świetle etnolingwistyki, red. S. Niebrzegowska-Bartmińska, S. Wasiuta, Lublin: Polihymnia, 31–34.
Botkin Benjamin 1945: Lay My Burden Down: A Folk History of Slavery, Chicago: Chicago University Press.
Braber Natalie 2025: The role of memory and language in oral histories. – Linguistics and Oral History: Towards an Interdisciplinary Approach, ed. Ch. Fitzgerald, London: Bloomsbury Academics, 5–24. DOI: https://doi.org/10.5040/9781350458260.ch-1.
10
Page 11
Braber Natalie, Davies Diane 2016: Using and creating oral history in dialect research. – Oral History 44(1), 98–107.
Burke Peter 2004: History and Folklore: A Historiographical Survey. – Folklore 115, 133–39.
Carr David 1991: Time, Narrative, and History, Bloomington–Indianapolis: Indiana University Press.
Chlebda Wojciech 2019: O wyzwaniach i zadaniach pamięcioznawstwa lingwistycznego [On the Challenges and Tasks of Linguistic Memory Research]. – LingVaria 14(28), 147–164. DOI: https://doi.org/10.12797/LV.14.2019.28.10.
Czachur Waldemar 2017: Lingwistyka pamięci. Założenia, zakres badań i metody analizy [Linguistics of Memory. Principles, Questions and Method]. – Pamięć w ujęciu lingwistycznym. Zagadnienia teoretyczne i metodyczne, red. idem. Warszawa: Wydawnictwa Uniwersytetu Warszawskiego, 7–55.
Danielson Larry 1996: The Folklorist, the Oral Historian, and Local History. – Oral History: An Interdisciplinary Anthology, eds. D. K. Dunaway, W. K. Baum, 2nd ed, Lanham: AltaMira Press, 187–198 [original work 1980: Oral History Review 8, 62–72].
Dorson Richard 1996: The Oral Historian and the Folklorist. – Oral History: An Interdisciplinary Anthology, eds. D. K. Dunaway, W. K. Baum, 2nd ed, Lanham: AltaMira Press, 283–291 [original work 1972: Selections from the Fifth and Sixth National Colloquia on Oral History, Held at Asilomar Conference Grounds, Pacific Grove, California, November 13–16, 1970, and Indiana University, Bloomington, Indiana, October 8–10, 1971, eds. P. D. Olch, F. C. Pogue, New York: Oral History Association, 40–49].
Dunaway David K. 1996: Introduction: The Interdisciplinarity of Oral History. – Oral History: An Interdisciplinary Anthology, eds. D. K. Dunaway, W. K. Baum, 2nd ed, Lanham: AltaMira Press, 7–22.
Filar Dorota 2013: Narracyjne aspekty językowego obrazu świata. Interpretacja marzenia we współczesnej polszczyźnie [Narrative Aspects of the Linguistic Worldview: Interpreting Dreams in Contemporary Polish], Lublin: Wydawnictwo UMCS.
Filar Dorota 2014: Narracyjność w badaniach interdyscyplinarnych a kategorie narracyjne w semantyce [The Category of Narrative in Interdisciplinary Research and in Semantics]. – Narracyjność języka i kultury, red. D. Filar, D. Piekarczyk, Lublin: Wydawnictwo UMCS, 13–34.
Filipkowski Piotr 2010: Historia mówiona i wojna. Doświadczenie obozu koncentracyjnego w perspektywie narracji biograficznych [Oral History and the War. Concentration Camp Experience in Biographical Narratives’ Perspective], Wrocław: Fundacja na Rzecz Nauki Polskiej.
Gocół Damian 2013: Historia mówiona w świetle teorii narracji [Oral History in the Light of Theory of Narrative]. – Tekst – kontekst – intertekst, red. J. Szadura, A. Kowalska, O. Kielak, Lublin: Polihymnia, 261–274.
Gocół Damian 2014: Odkrywanie narracyjnej tożsamości w relacjach historii mówionej (na przykładzie narracji Haliny Górskiej) [Discovering Narrative Identity in Oral History Accounts (Based on the Narrative of Halina Górska)]. – Historia mówiona w świetle nauk humanistycznych i społecznych, red. S. Niebrzegowska-Bartmińska, J. Szadura, M. Szumiło, przy udziale J. Kłapcia, Lublin: Wydawnictwo UMCS, 121–132.
11
Page 12
Gocół Damian 2016: Linguists towards Oral History Texts. Changes within the Meaning of the Term and Research Possibilities. – Acta Humana 7, 47–61. DOI: https://doi.org/10.17951/ah.2016.7.47.
Gocół Damian 2023: Historia mówiona: geneza, rozwój, koncepcje [Oral History: Genesis – Development – Conceptions], Lublin: Wydawnictwo UMCS.
Marczewska Marzena 2014: Językoznawca wobec oral history [The Linguist and Oral History]. – Historia mówiona w świetle nauk humanistycznych i społecznych, red. S. Niebrzegowska-Bartmińska, J. Szadura, M. Szumiło, przy udziale J. Kłapcia, Lublin: Wydawnictwo UMCS, 133–148.
Morrissey Charles 2003: On Oral History Interviewing. – The Oral History Reader, eds. R. Perks, A. Thomson, new ed., London–New York: Routledge–Taylor & Francis Group, 107–113 [original work 1970: – Elite and Specialised Interviewing, ed. L. A. Dexter, Evanston: Northwestern University Press, 109–118].
Muszyński Zbysław 2008: Koncepcja podmiotu w kognitywistyce [The Concept of the Subject in Cognitive Science]. – Podmiot w języku i kulturze, red. J. Bartmiński, A. Pajdzińska, Lublin: Wydawnictwo UMCS, 73–86.
Niderla Anna 2010: Historia mówiona a etnolingwistyka [Oral History and Ethnolinguistics]. – Etnolingwistyka 22, 13–27.
Okihiro Gary Y. 1981: Oral History and the Writing of Ethnic History: A Reconnaissance into Method and Theory. – The Oral History Review 9, 27–46.
Pelcowa Halina 2014: Ocalić od zapomnienia – historia mówiona w pracy dialektologa [Saving from Oblivion – Oral History in the Work of a Dialectologist]. – Historia mówiona w świetle nauk humanistycznych i społecznych, eds. S. Niebrzegowska-Bartmińska, J. Szadura, M. Szumiło, przy udziale J. Kłapcia, Lublin: Wydawnictwo UMCS, 269–282.
Portelli Alessandro 1997: Oral History as a Genre. – Narrative and genre, eds. M. Chamberlain, P. Thompson, London–New York: Routledge, 23–45.
Portelli Alessandro 2003: What Makes Oral History Different. – The Oral History Reader, eds. R. Perks, A. Thomson, new ed., London–New York: Routledge–Taylor & Francis Group, 63–74 [original work 1979: Sulla specificità della storia orale – Primo Maggio 13, 54–60; reprinted from 1991: The Death of Luigi Trastulli and Other Stories: Form and Meaning in Oral History, Albany: State University of New York Press, 45–58].
Portelli Alessandro 2005: A Dialogical Relationship: An Approach to Oral History, „Expressions Annual”, 1–8. https://pdf4pro.com/view/a-dialogical-relationship-an-approach-to-oral-lecf c5.html (retrieved: May 20, 2020).
Puri Anisa 2025: Oral History and Linguistics: Exploring Connections. – Studies in Oral History 47, 106–130.
Ritchie Donald 2003: Doing Oral History: A Practical Guide, 2nd ed, New York: Oxford University Press.
Roller Katja 2015: Towards the 'Oral' in Oral History: Using Historical Narratives in Linguistics. – Oral History 43(1), 73–84.
Simmons Matthew F. et al. 2025: A Meeting of Two Worlds—Oral History and Linguistics: Partnerships, Perplexities, and Potentialities in Researching African American Language. – The Oral History Review 52(2), 273–298. DOI: https://doi.org/10.1080/00940798.2025.2536129.
12
Page 13
Watts Linda S. 2007: Oral History. – Eadem, Encyclopedia of American Folklore, New York: Facts on File, 293–294.
Woźniak Marek 2008: Pamięć a historia. Pamięć miejsca – miejsce pamięci [Memory and History. Memory of Place – Place of Memory]. – Pamięć i miejsce. Doświadczenie przeszłości na pograniczu, red. D. Staszczyk, A. Szymańska, Chełm: Państwowa Wyższa Szkoła Zawodowa, 51–62.
Wójcicka Marta 2014a: Historia mówiona – między historią a pamięcią [Oral History – Between History and Memory]. – Historia mówiona w świetle nauk humanistycznych i społecznych, red. S. Niebrzegowska-Bartmińska, J. Szadura, M. Szumiło, przy udziale J. Kłapcia, Lublin: Wydawnictwo UMCS, 89–105.
Wójcicka Marta 2014b: Pamięć zbiorowa a tekst ustny [Collective Memory and Oral Text], Lublin: Wydawnictwo UMCS.
Wójcicka Marta 2016: Tożsamość w procesie komunikacji [Identity in the Communication Process]. – Artes Humanae 1, 55–67. DOI: https://doi.org/10.17951/artes.2016.1.55.
DAMIAN GOCÓŁ
ORAL HISTORY TOWARDS LINGUISTIC AND CULTURAL STUDIES
Summary
I will begin my review of the state of oral history research within linguistics and cultural studies by examining how the term is understood by representatives of linguistics, ethnolinguistics, and folklore studies.
In this paper, I will focus on the definitional and methodological proposals put forward by, among others, Jerzy Bartmiński, Linda Watts, Gary Okihiro, Dawid Dunaway, Donald Ritchie, Richard Dorson, Alessandro Portelli, Katja Roller, Natalie Braber, Diane Davies, Anisa Puri, Matthew F. Simmons, and David Carr. This will allow me to determine the relationship between these disciplines and oral history. Next, by analyzing specific methods derived from these fields of knowledge and applied to oral history, I will determine whether the definitions developed within linguistics and cultural studies reflect the actual state of research and which linguistic methods are applicable in the field of oral history.
A certain range of themes related to oral history is emerging, interesting from the perspective of linguistic and cultural studies, such as textuality, narrativity, subjectivity, the relationship with memory, performativity. However, all these themes are more clearly linked to the characteristics of oral texts about the past than to any precisely defined framework of oral history. One could hypothesize that what truly unites the various approaches is the research material itself – a much more thoroughly characterized one than oral history itself.
