LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI. III

LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA

KÄNNETECKNANDE DRAG HOS RAMAŠKONYS DIALEKT¹

J. ŠUKYS

Ramaškónys är den mest litauiska byn i en liten litauiskt bebodd enklav på Vitryska SSR:s territorium, som omfattar den östra delen av Varanavas (Balatnõs²) distrikt. I den västra delen av Varanava-distriktet (kring Nevėžiai) och särskilt i Ródūnia-distriktet finns det ännu fler byar där man talar litauiska. Cirka 8 km norr om Ramaškoniai ligger gränsen till Litauiska SSR; i öster gränsar byn till Dievėniškės närområde. I själva Ramaškoniai-enklaven finns människor som talar och förstår litauiska i ett tiotal byar, inom ett område som är ungefär 12–15 km långt (från norr till söder) och 6–8 km brett (från väster till öster). Flest finns i byarna Ramaškoniai, Tūsamonys, Dainava, Stanišiai, Bieliūnai och Biliai. Enligt ortsbornas utsago var litauiskan för omkring 50 år sedan det dominerande språket här („džiadas „senelis“ tai nemokėj gudiškai pusės žodžo pasakyt“). Men numera är litauiskan inte längre ett vardagsspråk ens i dessa byar. Det är få familjer som talar litauiska hemma, även om nästan alla ortsbor i dessa byar som är över 30 år kan eller åtminstone förstår litauiska. Litauiskan kan för närvarande inte längre fungera som ett fullvärdigt kommunikationsmedel på den ö som beskrivs, eftersom kontakterna mellan människor har blivit mycket tätare, blandäktenskapen har blivit vanligare, skolorna har öppnat sina dörrar för de unga och pressen och radion har fått stor spridning; allt detta stärker det vitryska språkets inflytande. Polska har fått starkare ställning endast i kyrkbyarna och på de forna godsen; i övrigt talar de tidigare litauiska byarna i Varanava-distriktet numera vitryska.

Dialekten i Ramaškoniai-trakten började undersökas mer ingående först under sovjettiden, närmare bestämt från och med 1952. Det året organiserade Institutet för litauiska språket och litteraturen en dialektologisk expedition som besökte flera byar på den beskrivna ön, däribland Ramaškoniai, och spelade in dialekttexter samt besvarade en del av frågorna i ”Programmet för insamling av material till det litauiska språkets atlas”. Ytterligare material samlades in av en rekognoscerande dialektologisk expedition som samma institut organiserade 1957. Undersökningen av dialekten slutfördes under den dialektologiska expeditionen 1959. Artikeln bygger på det material som denna expedition samlade in, till största delen nedtecknat av författaren själv efter talare från byn Ramaškoniai. Materialet från de tidigare expeditionerna skiljer sig inte från materialet från expeditionen 1959.

¹ Författaren presenterade en redogörelse för de fonetiska och morfologiska särdragen hos Ramaškoniai-dialekten vid den dialektologiska konferensen 1959.

² De lokala invånare som talar litauiska använder oftast Balatnã i stället för det officiella namnet Varanavas.

12. Kalbotyros klausimai, III

177

Med hjälp av den kontrastiva metoden kommer artikeln att beskriva de mest karakteristiska fonetiska, morfologiska, syntaktiska och lexikala dragen hos denna utdöende dialekt, utan att gå närmare in på deras historiska utveckling eller utbredning i andra litauiska dialekter.

FONETIK

Vokalism. Ett av de vokalistiska fenomen som först faller i ögonen i Ramaškoniai-dialekten är att diftongerna ie, uo övergår i i˙, u˙. Det spelar ingen roll om diftongerna är betonade eller obetonade, har akut eller cirkumflex accent, står i ordstammen eller i ordslutet, eller om ordet är inhemskt eller ett lånord — hos de yngre dialekttalarna monoftongeras de ändå i regel, exempelvis: p˙i˙nas, svi˙tas, ki˙mi, klu˙nas, ju˙kas, kurdėlis. Dialekttalare som är över 50–60 år uttalar ofta, om än otydligt, även den andra komponenten i diftongen, vilken skulle behöva återges ungefär på samma sätt som i P. Arumaas texter från Zietelas omgivningar³, exempelvis: Savclėnė (efternamn), n˙ėkas, dž˙ievilis, džio-na, pi˙emuo, uo˙gauč. Den allra äldsta talaren av Ramaškoniai-bydialekten, som är nära hundra år och kommer från den närbelägna byn Dainava, monoftongerar inte alls diftongerna ie, uo, exempelvis: paucieni˙ „kiaušinienė“, džievvas, kiemi, svečiosna, dióonos, kuodėlis. Diftongernas ie, uo uttal, med några obetydliga undantag, är alltså tydligt beroende av dialekttalarnas ålder och varierar fakultativt (ibland uttalar samma talare samma ord på olika sätt). Allt detta visar att detta fonetiska fenomen är relativt nytt. Övergången från diftongerna ie, uo till i˙, u˙ eller i˙e, uo förekommer också på andra sydliga litauiska öar på Vitryska SSR:s territorium: särskilt rikligt i Zietela-dialekten⁴, sparsamt och oregelbundet i Lazūnai-dialekten⁵, och i obetonad position i de litauiska byarna i det närbelägna Rodūnia-distriktet, exempelvis i Pelesa och Kargaudai.

De övriga diftongerna skiljer sig inte från 1k; endast uttalet av den cirkumflexbetonade och obetonade diftongen au bör nämnas: dess första komponent assimileras mycket kraftigt av den andra och uttalas med en tydlig o-färgning, exempelvis: làũkas, dàũk, gàncũ, audėjà, raspi˙làu.

När det gäller blandade diftonger måste man först uppehålla sig vid diftongerna am, an, em, en, eftersom litauerna delas in i västliga och östliga dzūker efter hur de uttalas. A. Salys, sannolikt i brist på tillräckligt material, drog i sin karta⁶ gränsen mellan västliga och östliga dzūker via Trakai och Eišiškės i riktning mot Lyda och genom hela det nuvarande Varėna-distriktet, och hänförde därmed även Ramaškoniai till de östliga dzūkerna. J. Senkus och V. Grinaveckis uppmärksammade denna felaktighet och korrigerade gränsen 1952⁷. Faktum är att det främsta kännetecknet för de östliga dzūkerna — övergången från an till un — inte förekommer i språket hos ens de äldsta dialekttalarna, från Ramaškoniai ända till Biliai. Diftongerna am, an, em, en bevaras överallt i oförändrat skick, exempelvis: sámcis, páncis, kàmpas, rañkos, kampẽlis, rankà, lantà, pẽmpė, g˙venč, peñktas, peñk. Tydligen gick gränsen mellan de västliga och östliga dzūkerna mellan Ramaškoniai och Dieveniškės, eftersom man i Dieveniškės, liksom

³ Se P. Arumaa, Litauische mundartliche Texte aus der Wilnaer Gegend, 41—53, Dorpat, 1930.

⁴ Se P. Arumaa, a.a. verk, samma ställe.

⁵ Se J. Senkus, Kai kurie Lazūnų tarmės ypatumai. — Lietuvos TSR Mokslų akademijos darbai, serija A, 185, Vilnius, 1958.

⁶ Se kartan som bifogats Archivum Philologicum, 4, Kaunas, 1933.

⁷ Se J. Senkus och V. Grinaveckis, Kai kurie dialektologijos klausimai mokykloje. — „Tarybinė mokykla“, 9, 16, 1952.

178

visar det dialektologiska material som samlats in av Institutet för litauiska språket och litteraturen, am, an, em, en övergår redan till um, un, im, in.

De gamla an, en har ett annat öde; i standardspråket motsvaras de av ą, ę. I Ramaškonių-dialekten, liksom i hela Dzūkija, är motsvarigheten i detta fall u˙; i˙, t.ex.: kù˙snis, šù˙la, žù˙sės, mẽrgu, tì˙sc, kárvi˙, šì˙ ~ sen, tì˙ ~ ten. Av de gamla ändelsevokalerna *á˙n, *é˙n, som utvecklats till un, an, uppstod korta u, i i dialekten när konsonanten n försvann, t.ex.: su mergù, su paklotáiti ”litet lakan”, pūodì, tvàrti, kaũ.

I akutbetonade blandade diftonger förlängs första leden i il, im, in, ir, ul, um, un, ur, t.ex.: Vi˙lñus, sod˙nč, bū˙lù; indá˙rė.

Ramaškonių-dialektens vokaler skiljer sig inte mycket från standardspråkets. Dialektens e, särskilt när det är betonat, är mycket öppet, t.ex.: mãtai, ri˙talis, pẽmpė. Dialekten kännetecknas av en särskild vokalism: man säger kāp, tēp, visāp, kitāp, šēp, tēp, itep. Vokalerna ė, o uttalas ibland, särskilt av yngre dialekttalare, nästan som diftongerna ie, uo, t.ex.: niẽra, tiẽvas, diẽd˙nė, nemiõku, muotkà.

I dialektens vokalism i ordslut förekommer oregelbundna⁸ och svårförklarliga företeelser. I obetonad ordslutposition förekommer, vid sidan av ė (som ibland är halvlångt eller liknar ie), ofta också ett kort e, t.ex.: mõke, vẽrpste, dãre. Även i singularens ackusativändelse, som bekant alltid är obetonad, förekommer vid sidan av den långa vokalen också en kort, t.ex.: ùžsu, kùški. I betonad ordslutposition förlänger yngre dialekttalare, som är mer påverkade av slaviska språk, de korta vokalerna, t.ex.: tùrù, galù˙, miegmì˙, dartì˙, medan de i detta fall uttalar vokalen a som ett slags kort ė, t.ex.: Dainavė, rankė, narė ”grotta”.

Bland vokalförändringarna är synkope mest karakteristisk för dialekten. Särskilt typisk är synkopen av vokalen i reflexivpartikeln, t.ex.: ažùzdegė < ažùsdegė, nuzbùdo, pašbōrė, ȧpsėmė ”tog på sig”, pašėmė ”tog med sig”. Synkopen har också förändrat formen hos prefixen apɨ-, ati-, t.ex.: abárstė < apbárstė < apibárstė; aduotáu < aduotáu < atiduotáu; adārė ”öppnade”, atrù˙ko ”brast”. Synkope förekommer också utanför prefix, t.ex.: prièmė, šùrni̇n, men å andra sidan saknas den där den redan har inträffat i större delen av de litauiska dialekterna, t.ex.: vãlinas ”djävul”, ãntaras ”andra”.

Konsonantism. Det mest karakteristiska draget i Ramaškonių-dialektens konsonantism är dzūkisk affrikation.

Standardspråkets affrikator č, dž, som har uppstått ur tj, dj, uttalas konsekvent c, dz, t.ex.: svẽco, gaidžãu, aũdža, sveči˙, gaidžù˙, kùrcas, negirdžù. Det finns dock ett regelbundet undantag: om alla andra kasus eller personer i paradigmet saknar c, dz, så förekommer även i det kasus eller den person som i standardspråket har č, dž, i stället för de förväntade c, dz formerna t, d, t.ex.: kaĩtù, raidù˙, rankù˙, gì˙rdau, šuntáu (jfr katė, katės, katei, katį, katį, katėj, katės…, gì˙rdau, gì˙rdei…). Denna utjämning anses ha skett genom analogi⁹.

Standardspråkets konsonanter t, d uttalas före i, y, į, ie som c, dž, och konsonantförbindelserna tv, dv uttalas cv, džv, t.ex.: kãcinas, nakcìs, atvažuodzinėjo, kvì˙cìna ”kvietiena”, džìevàs, šaudži-klė, buteláici (sing. ack.), bù˙c, cvìnkė, dzèvìlika. Någon strikt konsekvens finns dock inte i detta avseende. Man hör också didelis, didelo, sod˙nč, apkvaitinšu ”jag ska slå omkull, bedöva”, pardu˙dinėc, nekrikšči˙ta, liksom exempel på mycket svag dzūkisk affrikation, såsom d(ž)t-

⁸ I de fall där dialektens fonetik är oregelbunden och inkonsekvent återges exemplen i artikeln genomgående så som de har nedtecknats, utan några rättelser.

⁹ Se Lietuvių kalbos tarmės, Lietuvių kalbos rašybos žodynas, 124, Kaunas, 1948.

179

delis, atvažiuod (≈) inėc. Ibland uttalar samma dialekttalare samma ord på olika sätt, även om c och dz i allmänhet tydligt dominerar. Däremot förblir t och d alltid oförändrade före i som uppkommit ur det äldre ändelse-* -ėⁿ och i nyare lånord, t.ex.: su kari, su kaladį, tvārti, piōdi, išinkavōta, tikēc.

Konsonantförbindelserna šť (žd) före i, y, į, ie har genom assimilation utvecklats till šč (ždž), t.ex.: suvėdšč, ru’kščis, višč’na ”kycklingkött”.

Ett annat typiskt drag i Ramaškonių-dialekten är att konsonanter hårdnar. Konsonanten l hårdnar alltid före e, ei, en, ė. Efter ett förhårdnat l övergår e, ei, en till a, ai, an, t.ex.: lādas, lāka, pālamus, lāisk, lānda ”slendar”, sūlankos ”vik ihop”, lāngva, lantēla; vokalen e övergår däremot till vokalen ɛ, t.ex.: ci’lēc, lēke, rasplēše, ski’lē, pęlē. I obetonad ordslutposition, där standardspråket har ė, uttalas dock inte bara ɛ efter l i dialekten, t.ex.: kāūle, akāles utan även a, t.ex.: kāūla, sāūla, impī’la. Tydligen användes sedan gammalt parallellt både ė och e i obetonad ordslutposition i den beskrivna dialekten, där standardspråket har ė, eftersom förbindelsen la bara kan uppstå ur le. Ur det äldre ordsluts-* -ėⁿ uppkom b’ efter ett förhårdnat l, t.ex.: kum’ēlb; sāūlb’, medan det äldre *-ėⁿ utvecklades till bl, t.ex.: su kumelbl, su sāūlbl.

Bland andra konsonanter som hårdnar relativt ofta, om än oregelbundet, bör r nämnas: ibland hårdnar det före e, t.ex.: rātas ”rät”, rači, ragį, rāka, ibland före e, t.ex.: turēsu, inturējęi ”jag höll ut, jag uthärdade”, och ibland till och med före ė, t.ex.: parb’nko ”stal, tog bort”, varbsti, grāūsc ”dundra”. Sporadiskt förekommer även hårdning av š, ž, m, d, t.ex.: nešōjas, nuvāžu, nežbūno, menesō, pecadēn kšte. Det verkar som om yngre dialekttalare är mer benägna att hårdna konsonanter. Lånord från belarusiskan har oftast lånats in med hårdning, t.ex.: pažbīc (balt. пазбычь), gaspadinė (balt. гаспадыня).

Intressant nog undviker dialekttalarna inte att uttala konsonanterna f, h, ch, som är ovanliga i litauiskan, t.ex.: fābrikas, fundamentas, bu(h)āteras, hī’mnas, cholērija, chōras, chlōpčas ”kille”, nechōj ”låt det”. Detta beror utan tvivel på slaviska språks inflytande. Lokalbefolkningen skämtar om att äldre människor för några årtionden sedan inte kunde uttala dessa konsonanter och att de, även när de talade belarusiska, sade kata. i stället för хата ”stuga”.

Ett typiskt drag i dialekten är att konsonanten v läggs till före uo (u*) i början av ord, t.ex.: vū’gos, vū’sis, vūodas, pavū’sci’k, vuodega, och att konsonanten j läggs till före ė, i, ie i början av ord, t.ex.: jēsc, jēda, jīma, nejilgā, jieva.

Ibland skjuts konsonanter, särskilt t och s, in, t.ex.: strāba ”sörplar”, strū’ptęra, roīškčais, auštrēla (i en sång), apī’nastris, daṅktis, pecadēn kšte.

Betoning. Betoningen på vissa substantivsuffix i dialekten skiljer sig från standardspråkets. Agentbeteckningar har dialektens -ējā i stället för standardspråkets -ėja, t.ex.: audējā, pjovējā (i det undersökta området är det främst kvinnor som skördar spannmålen). För att beteckna jordstycken används -ienā i stället för standardspråkets -ėna, t.ex.: rugienā, kvī’č’nā, avižī’nā. Även för att beteckna kött används -ienā i stället för -ėna, t.ex.: kāūlienā, višč’nā, žū’sienā.

Betoningen på verb i futurum och konjunktiv skiljer sig från standardspråkets. I futurums singularis har ändelsebetoning generaliserats för alla primära verb med cirkumflex eller kort rot, t.ex.: aiš, miršū, nešū, aiši, mirši, prilaksi (jfr primärbetonade bū’su, adū’si). I konjunktiv har ändelsebetoning generaliserats även för primära verb med akut accent, t.ex.: bu’tāu, bu’tāi, bū’ti, bu’rum, bu’uti, bū’t. Endast i pluralis-

180

De verb som bildar presens konditionalis betonas på prefixet eller stammen, t.ex.: nemėltau, darbūtai, sod’ntum (pluralis I a.). Verben sėdos, stojos, rados betonas på ändelsen i alla former. En genomgång av dialektens viktigare fonetiska särdrag leder till slutsatsen att Ramaškoniai-dialektens fonetiska system i vissa avseenden är inkonsekvent, t.ex. växlingen mellan ie, uo > och i, u, den inkonsekventa användningen av t, d framför i, y, į, ie > och c, dz, samt i obetonad ordslutställning ė || e, osv. Orsaken till vissa växlingar är förmodligen invånarnas tvåspråkighet. Utifrån sina huvudsakliga särdrag — dzūkisk palatalisering och pantininkai-drag — hör Ramaškoniai-dialekten till de västliga dzūkerna.

Morfologi

Av morfologin behandlas här endast några viktigare ordklasser, som i Ramaškoniai-dialekten skiljer sig mer från standardspråket.

Substantiv. Dativ och instrumentalis pluralis har på många håll de två ändelser som är kända från litauiska dialekter, t.ex.: vīram, kāūlom, su bitēm, su rankom. I-stammar och konsonantstammar har emellertid i dessa kasus i den beskrivna dialekten ändelsen -mu, t.ex.: akimū, dukterimū, šunimū; su akimū, su dukterimū, su šūnimū.

Lokalkasus förekommer två i den beskrivna dialekten: inre befintlig (inessiv) och inre riktad (illativ). Yttre befintlig (adessiv) och yttre riktad (allativ) används inte längre i dag. Exempelvis används den illativa formen parudenin. i stället för den allativa formen rudenóp. Kanske kan pronomenet mumim i uttryck som žemės tai nebūvo mumim, vara en rest av den gamla adessiven, där den postpositionella partikeln -p(i) har fallit bort.

En intressant ändelse för inessiv pluralis, där det efter s står a i stället för vokalen e, förekommer i exempel som rūguosa, ki’muosa „kaimuose“, Ramaškoni’sa, mėtųsa, Navasi’du’sa, Pārabiškėsa. Eftersom den beskrivna dialekten vanligen inte hårdnar s framför e är det knappast möjligt att förklara denna ändelse som en fonetisk förändringⁱ⁰.

Illativ singularis har den redan förkortade postpositionen -n, t.ex.: darbań, mėdzan, Li’don, rankon, ūpeń, šulniń, medan pluralis har -na, t.ex.: krikščī’nosna, svečiosna, Ramaškoni’sna.

I den beskrivna dialekten kan man, liksom i andra litauiska dialekter, iaktta en blandning av stammar. Vissa kasusformer av de svagare stammarna (i-, u- och konsonantstammar) har redan lånat sina ändelser från de starkare stammarna. Till exempel har instrumentalis singularis av i-stammiga substantiv övergått till io-stammen, t.ex.: su akū, nōsu, usnū, ugniū, šī’r dzu; nominativ pluralis av u- (iu-) stammen har övergått till a- (ja-) stammen, t.ex.: li’tai, turgai, sū’nai, pi’tai „pietūs“, spi’čai „spiečiai“; genitiv singularis av konsonantstammen har övergått till ia-stammen, t.ex.: vandėno, akmėno, pi’meno, tašmėno, och nominativ pluralis av konsonantstammen till a-stammen, t.ex.: pi’menai, tašmenai, rudenai. De svagare nominalstammarna har emellertid bevarat gamla ändelser i vissa kasus. Särskilt har den feminina konsonantstammen visat sig motståndskraftig: dess genitiv singularis är i dialekten dukterės, seserės, och nominativ pluralis dūkterēs, sēseres. Den gamla nominativändelsen i pluralis av konsonantstammen har de i-stammiga substantiv som,

¹⁰ Se A. Laigonaitė, Vietininkai dabartinėje lietuvių kalboje, Filologijos mokslų kandidato disertacija, 15—16, Vilnius, 1955, Vilniaus Valstybinis V. Kapsuko vardo universitetas, rankraščių skyrius.

181

Som hårdheten hos konsonanten före ändelsen i deras genitiv plural visar, har de tidigare faktiskt varit konsonantstammar, t.ex.: dãnės, šù-ses, ãžves, pìšes (jfr de genuina i-stammarna ur historisk synvinkel, vars nominativ plural i dialekten är ãvì-s, ãkì-s osv.).

Bland substantivbildningarna bör nämnas suffixet -ysta, som inte förekommer i standardspråket (lit. -ystė, -ãtvė), t.ex.: senì-stà ”ålderdom”, jáunì-stà ”ungdom”, drãugì-stà ”vänskap”, samt några av dialektens mycket produktiva diminutivsuffix, såsom -aitė, t.ex.: karvaitė, galvaitė ”liten ko, liten skalle”, kojaitės, bulbaitė; -ulis, t.ex.: žmogùlis, lietùlis, ponùlis, Bronùlis; -ūtis, t.ex.: langùtis, lapùtis ”litet blad”, kampùtis, Ludvikùtis.

Pronomen. I stället för standardspråkets personliga pronomen jis, ji används anàs, anà. I pluralis används oftare mès, jù-s (dativ mùmim, jùmim, och instrumentalis — mumìm, jumìm). I stället för standardspråkets demonstrativa pronomen šitas, šita, šitoks används ìtas, itòj, itokìs.

I dialekten används allmänt böjliga possessiva pronomen, t.ex.: diesvėlau mã-nas mielas! mana bùicis suvãrė ”gjorde slut på” mãnì; mãnas tai mažai parvažiãja, jù-sis tai dažnai. Parallellt används också oböjliga possessiva pronomen, vanligen i förkortad form, t.ex.: mã motinù pasamãdė ažu mergù tarmalù; jō tėvas ir mã motkà tai búvo radni ”släktingar”; sã namì žẽnijaus.

Feminina demonstrativa pronomen har en attributiv form som annars inte är typisk för dialekten¹¹, t.ex.: itòj namė darbou turì, tòj vaikščioja Balatnòn.

Verb. Verben i presens uppvisar spår av vissa atematiska (konsonantiska) verb, men dessa verbs personändelser har redan lånats från tematiska verb, t.ex.: mì-gmi, miegmì, miegmà; palìẽkma.

Eftersom presensformer med stamfinal konsonant n är mycket vanliga i dialekten, t.ex.: bù-na, pjãuma, grì-bàuna, vaikščàuna (av vaikščauč), lãndžàuna (av lãndžàuč), har denna stamfinala konsonant sannolikt trängt in i de ovan nämnda kontaminerade formerna av konsonantiska verb och i de flesta talarnas, särskilt de yngre dialekttalarnas, språk redan undanträngt -m, som övergått till suffixet, t.ex.: lì-kna, palì-knì, mĩ-gna, mì-gni, mi-gni. Å andra sidan är presens av det gamla atematiska verbet būti, som bevarats i många dialekter, ny i den beskrivna dialekten och vanligen oböjlig, t.ex.: ò, kokà tù žmònì zìrà.

I preteritum är verben kìšė, knìšė, šùvė ė-stammar.

Imperfekt används nästan inte alls.

Futurum skiljer sig från standardspråket endast genom betoningen (se ”Fonetika, betoning”).

Personändelserna i konditionalis är desamma som hos de flesta dzukiska dialekter, t.ex.: bu˙tau, bu˙tái, bu˙t, bu˙tùm, bu˙tù˙t, bu˙t. Formen i tredje person singularis och pluralis används vanligen i kortform, t.ex.: kãd sužinõt, taĩ ir atãit.

Imperativet har bara en typ — endast med formanten -k, t.ex.: ne-bėdži˙k ”klaga inte”, jìmkim.

Optativ bildas med det vitryska partikeln nechòj, t.ex.: nechòj gaĩšta, nechòj dúoda, nechòj stãto, nechòj atsìgefa.

Andra morfologiska särdrag hos verbets tempus hänger samman med tydliga fonetiska förändringar i ändelserna, särskilt med bortfallet av korta vokaler. I alla tempus

¹¹Dialektens adjektiviska attributivform förekommer endast i ortnamnet Igda, medan andra ortnamn av liknande typ alla saknar attributiv form, t.ex.: Jilgūla ~ Ilgūlė, Platūla ~ Platėlė, Šaurūkai, D(a)idžūlis kalnas.

182

I första och andra person plural utelämnas e oftast, till exempel: pjāunam, išėdem, galė j ot, även om särskilt äldre talare ibland fortfarande bevarar detta e, till exempel: dudāname ”vi talar”, būvome, nemókate. I tredje person singular av preteritum används oftare korta än fullständiga ändelser, till exempel: nemokėj < ”han/hon lärde sig inte”, nuvėj ”gick”, paskavój, dāu < dāv < ”gav”, nuvaždau. I enstaka fall faller ordslutsvokalen också bort i tredje person singular presens av i-stamsverb, till exempel: stóu < ”står”, sėdz. Infinitivändelsen är alltid kort, till exempel: pjāuc, rāsč, ažujūdinc.

När det gäller dialektens verbbildning bör man först uppehålla sig vid de intensiva iterativa (upprepnings-)verben, som är mycket karakteristiska för dialekten. De bildas vanligen av perfektiva verb, oftast med prefix¹², genom tillägg av suffixen -dinėti eller -dyti, till exempel: pradėjom mėdu· perdėdinėc; anā pas Vaišiū· ataido. Dessa intensiva iterativa verb uttrycker i den beskrivna dialekten vanligen att en handling upprepas, men i vissa fall behöver de inte göra det. Verb i generaliserad presens, som betecknar en varaktig egenskap hos den som utför handlingen, har iterativ betydelse, till exempel: anā ažusimdo ”hon brukar antyda” zababōnais visókāis; jū·s Zošā atimdo ”hon brukar ta ifrån” pienu· (anklagar för att smaka); ir ti·nai turgai susiringdo ”de samlas”; vērpste, kū· ākmeni· pakeldzinėja ”lyfter upp och ner”. Men när denna verbtyp betecknar en handling som pågår i just detta ögonblick har den vanligen ingen iterativ betydelse, till exempel: jāu pritemdzinėja ”det mörknar”; kažū· kōl nerazgindzinėja ”han/hon vill inte vakna” — nu slåss de; li·tūs susiringdo ”det samlas”, jāu ataido ”kommer” gālas; verbet har inte heller iterativ betydelse när det betecknar ett visst varaktigt tillstånd, till exempel: aš jām dēdē priseidāu ”jag går ut”. De intensiva iterativa verb som uttrycker upprepning av en handling kan i dialekten, i preteritum, framgångsrikt ersätta imperfektum, till exempel: balatniškis kunigas atvažiuodinėja ”brukade komma” svečuosna; vūogas parduodzinėjāu ir prabudzinėjāu ”jag brukade sälja druvor och tillbringa tiden”. Det egentliga imperfektumet hördes bara en gång i meningen ti·nai vėlinai pristodinėja, ti·nai žmonės bjōdavo vakarais aic. Tydligen förekommer imperfektumet bara hos sådana verb som, liksom verbet bjōti, är imperfektiva och som man ogärna bildar intensiva iterativa verb av.

Bland andra drag i verbbildningen väcker verbprefixen uppmärksamhet. Vissa verbprefix i dialekten, liksom deras användning, skiljer sig avsevärt från standardspråket.

ažū- (až). Detta prefix motsvarar standardspråkets už-, till exempel: nūneša och ažūrakina; kūrgi ažudarbuosi? kāminas ažūndegė. Ibland kan det beteckna början på en handling, till exempel: aš kēp ažūverkāu ”jag började gråta”; aš ažūsirgāu ”jag blev sjuk”; det kan också ibland beteckna slutet på en handling, till exempel: ažūsātās ”blir genomblöt” kadū jus; kad suveit ašaros, ažū svī·ru ažuplāu ”jag skulle skölja bort”. Framför vokaler eller tonande konsonanter används inte prefixet ažū- utan až-, till exempel: ažėdė, ažlīndo.

da-. Det är svårt att fastställa betydelsen hos detta dialektprefix; oftast är det ett resultat av slavisk påverkan, till exempel: jēglo dādeda ”lägger till”; diktē nedapāise ”såg inte till”; darōdi·kit ”visa”, kūr druskos pirkc; šēp tēp dabū·su ”jag ska klara mig”; duonos ku·snēlo dabū·c ”få” en brödbit; kadū aš dasklauščiau ”om jag skulle ta mig dit”; kū· aš ne tēp pasakān, tau ani·s dasmano ”det går upp för dig”.

¹² I dialekten noterades bara två exempel på verb av denna typ utan prefix: žū·ses aido ”går” pirmin; kas per žmogus razdinėjas ”dyker upp och försvinner”.

183

pa-. Detta prefix betecknar oftast slutet på en handling, ungefär som standardspråkets su-, nu-, till exempel: parbėko ”stal”, čàs baronkàs; paėdė ”åt upp”; ratùs palaužė ”bröt sönder”; pàmirė ”dog” tùoj kruvàuku kvarabù ”blodsjukdomen”; sparnùs pakapoja ”hugger av”; pùodų pamušė ”slog sönder”; vaikùs paauklėjau ”uppfostrade” ti'nai.

raz-. Detta prefix kommer från slaviskan och används i dialekten på samma sätt som i de slaviska språken (det motsvarar oftast litauiskans prefix iš-), till exempel: razàūšo ”grydde” (jfr ryska рассвело); kūpetù raìka razlaìsc ”släppa ut, veckla ut”, kàd iżdžùt; káušiniùs raspì·lau ”hällde ut” kàp bū·bas; pažabàrs kadù i razàis ”kommer att skiljas åt”; mẽs i razbėgom ”vi sprang åt olika håll”; dabàr razlì·ta ”utspilld, genomblöt” balà. Ibland är det helt enkelt fråga om kalkeringar, till exempel: pastovėjau, paklausáu — nieko nerazrinkáu ”jag kunde inte reda ut det” (jfr ryska не разобрался); anà vĩsa rasakinėjo ”berättade” (jfr ryska рассказывала).

Efter en genomgång av dialektens viktigaste morfologiska särdrag kan man konstatera att de slaviska språkens inflytande märks mer i bildningen av dialektens ordklasser, medan böjningen är ganska motståndskraftig mot detta inflytande.

Syntax

Några intressanta fall av användning av kasus i dialekten kan nämnas.

I dialekten används nominativ med infinitiv i stor utsträckning, t.ex.: raìka aĩc pamėdėn „pamiškėn“ rugùż pjáuc; aĩc tvàrtas ažurakìnc; raìka dù mẽtai padarbùc; dar raìka dù lakštaĩ „laiškai“ nùšù·sc.

Med vissa prepositioner används dativ, t.ex.: sėdž prìk pẽči; nė prìk tėvi bù·nam, alẽ prìk patėvi; ažùsėme ik dignì; pa vi'nai gãne Intressant nog har dialektens maskulina substantiv i dessa prepositionskonstruktioner oftast den ovanliga ändelsen -i, som motsvarar den äldre dativändelsen hos konsonantstammar.

Egenskapsinstrumentalis uttrycks alltid med prepositionen su, t.ex.: žuvaitė su nedidùkėm akim, medan redskapsinstrumentalis oftast uttrycks utan preposition, t.ex.: ò, kokàis rãtais važùoja.

I Ramaškonys blandas, liksom i alla västliga dzukiska dialekter, användningen av inessiv (den inre befintlighetskasusen) och illativ (den inre riktningskasusen): illativ används ibland där inessiv borde användas, t.ex.: anàs kamaròn „kamaroj“ ažù katùko „dėžės“ ažìlidos; rankovėsna „rankovėse“ raženė; eller omvänt — inessiv används där illativ borde användas, t.ex.: atlai­dùrsa „į atlaidus“ vaikščàuna. Denna sammanblandning är dock inte särskilt utmärkande för Ramaškonysborna. Troligen påverkas de av närheten till de östliga dzukiska dialekterna, där användningen av inessiv och illativ aldrig blandas.

Ramaškonysdialekten har bevarat gamla prepositioner, vilkas användning i vissa fall också är ganska intressant.

ažù (ãž). Används i stället för standardlitauiskans už, t.ex.: ažù kū· pirksi? pasamùdė ažù mérgu; až vĩeno nuvė́j — nedabùvo „nepagyveno“, až kito negalėj bù·c.

in. Detta är en mycket vanlig preposition i dialekten, som oftast används i stället för standardlitauiskans ant, t.ex.: vìšta in kaùšinu·sėdž; mã arklas in laùko galì; laùk in laùko, in vàlos, taĩ bùs gerà. Dialektens konstruktion in med genitiv används också i fall där standardlitauiskan skulle ha kasus utan preposition, oftast instrumentalis, t.ex.: vė́rpa in karavàto „karavatu, rateliu“; pėrvertė in gudù „gudais“; aẽi tavì vi·rėsne in devìni·tu· mẽtu „devyniais metais“; in bù·bu· „bulvėms“ trìs šimtais dàdavėm.

184

Ibland används in också med andra betydelser, till exempel: in ”för” druskos kokis buvo vargas; svītas palismonu atvede in ”hos” manį; in ”in” manį paįso.

įngi (jfr dialekternas in, de äldre skrifternas ing, ingi). Används i stället för standardspråkets į, till exempel: įngi dėdi padabną ”liknande”; plāčkes storos, plāčos, įngi silkės panāšos; įngi darbų įngi vīsa anā nuzdāvus. Ibland används įngi också i betydelsen av prepositionen pas, till exempel: našlės įngi našlb’ vaikščavo. Prefixet įngi har troligen bevarats i dialekten för att det inte skulle sammanfalla med prepositionen in, som betyder ’på’.

nuog (nūg.), nūg (jfr de äldre skrifternas nuogi, nuog, nug.). Används i stället för standardspråkets nuo, till exempel: čā tolāu nuog mūs lietuviškai kalbanco žmogaus nėrā; mažė man nug dūl-kur’ dūchu ”doften” vāro; nuk tēvo likāi mažas; anas paskavoj nuk jūs.

prieg (prīg), prig (jfr de äldre skrifternas prieg, prieg, prig). Används i stället för standardspråkets prie, till exempel: priek šāu neturū; prīk tēvi āre jautais; dār kāp prīk sveikātai, tai gerāi.

Några karakteristiska sammanbindande ord i bisatser bör nämnas.

Attributiva bisatser inleds på många håll i de litauiska dialekterna med det numera oanvända relativa pronomenet kuris, till exempel: beržas, kuris paskēlbos viršūn, žvirškas, o kuris žemīn — moteriškas: kāsos paslaidī. I korta attributiva bisatser, särskilt sådana som anger ett föremåls ändamål, används däremot oftast ackusativformen av det relativa pronomenet kas, till exempel: žebā, kū šoka ”en groda som hoppar”; šākes, kū pūodus kāla; veči-kle, kū vėto grūdus; kū duris ažuspirdenėja, tai žāperka ”en lake”. Ackusativformen av det relativa pronomenet kas används ibland också för att inleda subjekt- och objektbisatser, till exempel: tai nepraudė, kū džiāvas irā; pasākė, kū nepernēs; skaitė, kū pinigų dāuk. För att inleda tidsbisatser används ofta konjunktionen kāp ”när”, till exempel: kāp cīk saulā paska vōjo, tai ir šalcāi jau. Dessutom används kāp ”eftersom” också för att inleda orsaksbisatser, till exempel: kāp mūs sūsu itie pieskāi, tai žolė nedūga.

I dialekten används mycket brett neutrumformer av perfektparticip i passivum och av pronomen, till exempel: ažupjauta ravėlis ir dirželi pririšta; karbijos ”korgar” av halm, flätade; būvo namai kūrvais statīta; vīsa nuvėję liepsnā; vīsa rāka pīrkė; aš nežināu, kas itai būs iš to šalco.

I Ramaškoniai-dialektens syntax märks också tydligt inflytandet från de slaviska språken.

Framför allt märks detta inflytande i bisatsernas sammanbindande ord. I koncessiva bisatser används ofta den slaviska konjunktionen kòc (kōt), till exempel: kòc nemōkita, alė tū manį dār neapšukūosi ”du kommer ändå inte att lura mig”. I villkorsbisatser används, vid sidan av kad, också den slaviska konjunktionen ježėli, till exempel: kām pristōc, ježėli tū nedūmoji mērgu jīmė? För att bilda frågesatser används, vid sidan av gal, ibland också det slaviska lilla ordet mōj, till exempel: mōj mā telīčāiti vāro?

I yngre talares ändamålsbisatser används infinitiv oftare i stället för konjunktiv, liksom i de slaviska språken, till exempel: dūbi kāsa, kāt instūmė, nuāpīc ”för att dränka”.

I stället för aš turiu, tu turi… används oftare slaviska konstruktioner: pas mane yra, pas tave yra…, till exempel: pas man karvēla būvo ”jag hade en duva”, tai in dienos irs viedrīs pieno dāv; Zošā, a nerā pas tavį kvakūkės ažšos (han kom för att låna och frågar).

Kasusböjningen i dialekten är inte lika tydligt påverkad av de slaviska språken.

185

Ordförråd

I Ramaškoniųdialektens ordförråd finns intressanta gamla litauiska ord, men också många slaviska lånord — betydligt fler än i dialekterna hos litauer som bor i Litauiska SSR, till exempel: jaunėsnis chłopcas nāto už tarli'vas ”en yngre pojke, mycket pratsam”, bōba aina būvo tokā klapatīva, kriklīva ”överdrivet omtänksam, högljudd”; vesēlas čėsas, alē ne žēdinam ”en glad tid, men inte för alla”. Denna rikedom på slaviska lånord är fullt begriplig: den omedelbara och ständiga påverkan från slaviska språk (belarusiska, polska) lämnar först och främst spår i dialektens ordförråd. Än i dag kan man se hur ordet kovà i dialekten tränger undan ordet pušis, ordet kmarā ordet debes's, ordet padābnas ordet panašus, och så vidare. I dessa synonympar väljer yngre dialekttalare oftast det slaviska ordet.

Gamla litauiska ord som skiljer sig från Ik är ofta förknippade med namn på maträtter, redskap och liknande. Till exempel kallas gröt av potatis här gru·dzils, en söt dryck av rågmjöl — saldzinis, och samma söta dryck, men jäst — rugini's; käppar som bundits ihop med ett rep och används för att lyfta något uppåt kallas kābinės, och så vidare. Även vanliga litauiska ord har ofta en annan betydelse i dialekten än i Ik. På frågan var vargen bor svarar man till exempel medī (mēdzas — skog), medan man på frågan var ekorren bor svarar mādžagoj (mēdžaga — träd; jfr cik vinā mādžaga āuga in lāuko).

Bland dialektens karakteristiska substantiv kan följande nämnas: draugė — familj, till exempel: sunkū prabū·c, kāp didela draugē; kiēmas — by, till exempel: mū's kiēmas mažas; klūpsc'is — knä, till exempel: kelinēs pali klūpsc'i apru·džiji ”brunaktiga”; krósnis — stenhög, till exempel: terpūkelej krósnis; kvakūkė — liten höna, till exempel: kvakūikē kvākši; lāškas — brev, blad, till exempel: nī·ko nerāšo: ani vī·no lāškto negavāu; lopinīkas — liten sjal, till exempel: raīka lopinukū apsirišē; rezgē — korg, pēdžos — de invändiga stolparna i ladan; pradzinī·kas — vallherde, till exempel: kāp āš ganāu, sēnas tokis būvo pradzinī·kas; skarā — tvätt (jfr det sammansatta Ik-ordet skar-malas — kanten på en sjal som tvättats, en tvättrest), till exempel: skarās išvelejau; terpūpē-dzīs — avståndet i ladan från en ”pēdžia” till nästa.

Dialekten har till och med fina litauiska ord för abstrakta begrepp: beduonē — brist på bröd, till exempel: nebūvo aršāu ”det var värre”, kāp beduonī; ki·sc; buicis — liv, till exempel: ītai buicis žmogāus jaunos dalā — lycka, till exempel: vis ītai žmogāus nedalā; krapštulī·s — småsyssla, till exempel: daži nā dāžnōn irā kokis krapštulī·s.

Det förekommer också enstaka intressanta adjektiv: grīnas — naken, kal, till exempel: ažu grīno ažānco insideda ir nešiojas tū· uōdžinu ”orm”, mi·nkštas — fin, till exempel: druskā bū·na rupī ir minkštā; savadarbis — hemtillverkad, hemmagjord, till exempel: ā pas jūs savadarbī miltū audžā? širdžī·tas — arg, till exempel: alē gi ir širdžī·tas: ani ažujūdinē nemōžna; žilas — grå, till exempel: alē koki žili debesē aina — gal lītūs būs.

Dialektala verb och ord som bildats av dem är ganska talrika: apsisēkc — klä på sig, till exempel: ir pavālgī·c, ir apsisēkc, ir apsāuc raīka; ažuveikc — förtjäna, till exempel: kī· ažuveika berniukai, mūmim gand; brīnkc — sova länge, till exempel: kī· tū brinksci tēp ilgai? dairī·tis — se efter, till exempel: dabar nera kám manī dairī·tis; dukterēs neadvotāu tolī: kadū abdairī·si ”du får se, du kommer på besök”, tolī adāvus? māžu priseis

186

apžodairìc ”träffas, mötas” med min dotter? dudenc — tala, till exempel: hon talar både på polska och litauiska; gùrinc — slå, banka, till exempel: jag slog mig på armbågen; insidarì:c — smutsa ner sig, färga sig, till exempel: se där, vilken smutsig gumma: hon har redan smetat in sig ordentligt; kárć — hänga upp, till exempel: man hängde upp och stekte en bit ”fläsk” över elden; lùpć — riva, till exempel: en hök satte sig på hönsen och rev dem, och därmed skrämde den bort den där höken; hönsen rev upp havren; paginéc — avsluta, till exempel: för varje liten fågel sjöng den, när ungarna väl hade flugit ut ”blivit flygga”, färdigt; páisić — se, till exempel: den gamla kvinnan tittar och tänker: vad ska du ta?; parbùnkė — ta ifrån, stjäla, till exempel: hon tog allt; privìrsc — falla ner i mängd, till exempel: det föll ner många maskätna äpplen; skraidì:c — springa omkring, till exempel: när hon väl sprang omkring med både korna och fåren; žìbinc — lysa, till exempel: han är gammal nu, hör ingenting, och ögonen lyser inte.

Det är också värt att nämna några mer intressanta adverb och adverblika småord i dialekten, till exempel: bemàž — nästan, daugės(t) — mer, nedàugi — lite grann, nekadù — en gång i tiden, nu:nài — nu, pirmùlàusa — först och främst.

Det förekommer också intressanta idiom, till exempel: òt, tai kì:mo šliota ”en kvinna som springer omkring i byn utan anledning och sprider skvaller”; káp iškastas Bronùlis ”mycket lik Bronulis — som om han vore avbildad”; ne galvóji dainùoc, káp vargèlis paspìrė ”nöden har trängt sig på”.

I stort sett sammanfaller dialektens grundläggande ordförråd nästan helt med det grundläggande ordförrådet i litauiska. Som framgår av exemplen är de flesta dialektorden i Ramaškoniai ord som också är kända i standardspråket, men med en mer eller mindre avvikande betydelse.

Efter att ha gått igenom de viktigaste särdragen hos Ramaškoniųdialekten kan man dra slutsatsen att denna dialekt är en fortsättning på de västliga dzūkerna, eftersom dess alla karakteristiska drag till stor del tydligt överensstämmer med dragen hos dialekten hos de västliga dzūkerna som bor inom Litauiska SSR:s territorium. Denna dialekt har inte lika många arkaiska drag som de öar av litauisktalande som ligger längst från Litauiska SSR, Lazūnai¹³ och Zietela¹⁴.

KARAKTERISTISKA DRAG I RAMAŠKONIAI-DIALEKTEN

И. Л. ШУКИС

Sammanfattning

Ramaškoniai-dialekten, som tillhör de dzukiska dialekterna, är en litauisk ”ö” belägen i den östra delen av Voranava-distriktet i Vitryska SSR. Talare som behärskar litauiska väl finns i fler än tio byar. För närvarande är det språk som används dagligen i dessa byar oftast inte längre litauiska utan vitryska. I områden med tidigare herrgårdar och i större byar dominerar polska.

¹³ Plg. J. Senkus, Kai kurie Lazūnų tarmės ypatumai. — Lietuvos TSR Mokslų akademijos darbai, A, 1, 185, Vilnius, 1958.

¹⁴ Plg. P. Arumaa, Litauische mundartliche Texte aus der Wilnaer Gegend, 41—53 ir 68—75, Dorpat, 1930.

187

I denna artikel behandlas de mest karakteristiska fonetiska, morfologiska, syntaktiska och lexikala dragen hos denna dialekt.

Vad gäller uttalet av diftongkombinationerna am, an, em, en hör Ramaškoniai-dialekten till de västliga dzukerna, som inte förändrar dessa diftongkombinationer, till exempel páncis, kañpras, rémpe, penkì. Men liksom alla dzuker palataliserar de ą, ę>u, i, till exempel mẽrgu·<mẽrga, tìsc>tẽsti.

Även diftongernas ie, uo monoftongering är anmärkningsvärd, till exempel mi·gas, klú·nas, pi·rmū·. Man får anta att detta är ett mycket nytt fenomen. De äldsta dialekttalarna uttalar fortfarande klú·nas, pi·rmū· och till och med klúonas, pietuõ.

I obetonad ordslutställning förekommer både è och e, till exempel lùpė, móke, kãùle<kiaùle, sáula<sáule.

När det gäller konsonantismen har talarna av denna dialekt, liksom alla andra dzuker, om än något inkonsekvent, affrikator i stället för d, t, dv, tv (före i, i, y, ie)>dz, c, dzv, cv, till exempel pakcìs, dziẽvas, dzvì·lika; vidare övergår č, dž> till c, dz, till exempel svãčko, áudza.

Inom morfologin kännetecknas substantiven av att vissa kasusformer med svag stam (på i, u och konsonant) övergår till stark stam (på a, o), till exempel su akù, akmenai, ākmefio. I denna dialekt förekommer dock även några äldre kasusformer med svag stam, till exempel nominativ pluralis sãseres, genitiv singularis seserès samt dativ och instrumentalis pluralis akimù, seserimù.

Bland diminutivsuffixen används oftast -áitė, -ìtis, -ùlis, till exempel karvaitė, kampliùcis, žmõgulis.

Mycket typiska för den beskrivna dialekten är intensiva iterativa verb med suffixen -dinėti, -dyti. De bildas vanligen av prefigerade verb i perfektiv aspekt och kan beteckna både en upprepad och en enstaka handling, till exempel vúogas parduodzinėjau ir prabu·dzinėjau; niekur neiseidáu aš; li·tus susirĩgdo. Formen för enkel förfluten tid av dessa verb ersätter ofta formen för imperfekt, till exempel kùnigas atvažiuodinė́jo ”atvažiuodavo” svečuosna.

Rester av atematiska verb förekommer; deras ändelser har lånats från tematiska verb, till exempel miegmi||mi·gni, palìekma||palì·kna.

Bland verbprefixen som skiljer sig från standardspråket bör nämnas ažu- (až-), till exempel ažujùdinč ”užjudinti”, ažlìndo ”užlindo”, samt prefix av slaviskt ursprung, da-, till exempel dãdeda ”prideda”, och raz-, till exempel razaũšo ”išaušo”. Prefixet ра- betecknar i denna dialekt oftast handlingens avslutning, till exempel ratùs palaužė ”sulaužė”.

Vissa prepositioner har fram till i dag bevarats i den beskrivna dialekten i samma form som i skriftliga källor från 1500- och 1600-talen, t.ex.: priẽg||prig (priek sáu netui); nuõg||nùg (nuk tévo likàù mãžas); ìngi (ìngi dẽdi· padabna).

188

När det gäller syntaxen utmärker sig denna dialekt, liksom alla västdzukiska dialekter, genom inkonsekvent användning av inessiv och illativ, t.ex.: rankóvēsna ”rankovese” razneše; atlaidusā ”i atlaidus” vāikščāuna. I meningar förekommer ofta neutrumformer av vissa particip och pronomen, t.ex.: tvōros strackais tvārta; visa nuvāč liepsnā. Prepositionerna priēg|| prig och ik används med dativ, t.ex.: sēdz prīk pāči; āzusēmē ik dūgni.

I ordförrådet förekommer, utöver talrika slaviska lånord som uppstått genom slaviska språks vardagliga och direkta inflytande, även vissa intressanta dialektord, t.ex.: kiēmas ”kaimas”, drāugē ”šeimyna”, mādzas ”miškas”, mādžaga ”medis”, lopiniukas ”skarelė”, pāisi˙c ”žiūrėti”, dudēnč ”kalbėti” osv.

Ramaškoniųdialekten är en kvarleva av de västliga dzukiska randdialekterna, och de karakteristiska dragen hos denna dialekt sammanfaller i överväldigande majoritet med dragen hos de västliga dzuker som bor i Litauiska SSR.