LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, VI

LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA

FINSKA SII

E. NIEMINENAS

När denna volym av ”Lietuvos kalbotyros klausimai” förbereddes för tryck kom det sorgliga beskedet att den 24 maj 1962 hade den framstående specialisten på jämförande historisk språkvetenskap, forskaren av förbindelserna mellan de baltiska och slaviska språken och de finska språken, professor E. Nieminen, avlidit i Helsingfors. Denne berömde lingvists död är en stor förlust för baltisk filologi och litauistik, som han har gjort mycket förtjänster för. Prof. E. Nieminens artikel ”Finnisch sii”, som mottogs från författaren den 16 april 1962, är förmodligen hans sista arbete om lån av baltiskt ursprung i finskan.

I denna uppsats undersöker jag något grundligare ett finskt substantiv som uttrycker ett begrepp av kulturhistoriskt intresse. Ordet jag avser här är finska sii ”en väggbjälke som stöder takets underlag och skjuter ut utanför husväggens yta”. Eftersom sii saknar etymologiska samband med det övriga språkmaterialet kunde det redan tidigt lätt uppstå en strävan att göra ordet mer begripligt för språkmedvetandet. Detta sker genom förtydligande sammansättning. Man har bildat kompositumet sii-hirsi¹, där båda kompositionsleden, rent logiskt betraktat, säger nästan samma sak; ty hirsi betyder i allmänhet ”bjälke”². Som efterled förekommer annars dialektalt även puu ”trä” (sii-puu³). Att döma av allt är sii en gammal benämning som sedan gammalt hört till husbyggnadsterminologin. Toivonen⁴ och Itkonen⁵ förklarar bland andra finska sii som ett finsk-ugriskt arvord, som de hänför till följande ordgrupp: syrjäniska śig-er

¹ Olika siihirsi-typer avbildas hos Valonen, Satakunta, XV, s. 123.

² sii eller sii-hirsi ”tignus medius tectum interius supportans, stor bjälke under det inre taket”, Renvall, Lexicon linguae finnicae (Aboae, 1826), II, s. 170; sii-hirsi ”katon alusrakennetta tukeva, seinän tasosta ulkoneva ylin nähirsi”, Vuorela, Kansatieteen sanasto (Helsinki, 1958), s. 95.

³ S. Valonen, Satakunta, XV, s. 124.

⁴ Virittäjä XXV (Helsinki, 1922), S. 20 f.

⁵ Finnisch-ugrische Forschungen, XXX, (Helsinki, 1949), S. 48, Ural-Altaische Jahrbücher, XXVIII, (Wiesbaden, 1956), S. 66. Hier wird für sii als Bedeutung „Dachbalken“ angegeben.

12. Kalbotyros klausimai VI.

177

”Takstol; taknock; valv”, votjakiska śig ”vind; rum i husets övre del; valv, spets”, ostjakiska śij ”böjningen på en slädkälke (från marken till slädens främre del)”⁶. Vad finska sii beträffar, bör man enligt Itkonen⁷ rekonstruera urformen *sije < *śiŋe för urgamla östersjöfinskan. Ljudgruppen -ije- ska ursprungligen ha övergått i -iji-, varifrån -ī- sedan uppstod genom kontraktion. Enligt Toivonen låter betydelserna hos de aktuella finsk-ugriska orden med största sannolikhet sluta sig till en grundbetydelse ”valv” e.d. Enligt min mening är sammanställningen av finska sii med de jämförda finsk-ugriska orden alltför osäker för att något ska kunna byggas på den. Betydelsen hos sii tycks ligga så långt från betydelserna hos de anförda finsk-ugriska substantiven att man hellre får anta att det här rör sig om olika, obesläktade ord.

Enligt Valonen⁸ är det möjligt att det svenska substantivet sida ”sida”, i sammansättningen side-, ingår i finska sii. Jämför svenska Side-by>finska Sii-pyy. Detta är namnet på en socken vid Bottniska vikens kust i västra Finland. I det genuint finska kompositumet side hirsi ”takets mittbjälke” har förleden (side ”förbindelse”) efter bortfall av -d- dialektalt inte gett sii- utan sie- (sie-hirsi). Eftersom simplexformen sii utan tvivel är äldre än kompositumet sii-hirsi, är förklaringen av sii som ett lån från svenska sida, side- inte övertygande.

Som sagt passar finska sii, som bara används om en viss typ av bjälke, semasiologiskt inte in i den ovan anförda finsk-ugriska ordgruppen. Det bör nämligen framhållas att de aktuella finsk-ugriska substantiven inte används för att beteckna långvirke, stänger o.d. Däremot är överensstämmelsen med ett litauisk-lettiskt substantiv inte bara ljudmässigt utan också begreppsmässigt mycket slående. De ord jag avser är litauiska sijà ”förbindelse-, brobjälke; bjälke, tvärbjälke, balk, överliggare, däck- och takbjälke” och lettiska sijà ”grund-, längsbjälke, tvärbjälke under en bro eller ett golv. Däck- och takbjälke”. Det litauiska ordet sijà används bland andra av den berömde žemaitiske författaren Simonas Daukantas (1793—1864) i betydelsen ”en tjock, lång bjälke som ska förbinda delar av en bro eller ett hus”⁹. Det måste medges att de aktuella baltiska substantiven och sii är mycket lika till ljudet. Allt detta gör varje försök att även etymologiskt bevisa att det finska ordet är inhemskt betänkligt. Det finns goda skäl att fråga sig om inte finska sii, som förekommer i sammansättningarna sii-hirsi och sii-puu, står i något slags låneförhållande

⁶ Vgl. auch Collinder, Fenno-Ugric Vocabulary (Uppsala, 1955), S. 56; Joki, Finnisch-ugrische Forschungen, XXXII, Anz. (1956), S. 49.

⁷ Finnisch-ugrische Forschungen, XXX, SS. 40, 48.

⁸ Satakunta, XV, S. 129.

⁹ S. Daukantas, Rinktiniai raštai (Kaunas, 1955), S. 462.

178

till lit. sijà och lett. sija står. Trots att sii är begränsat till västfinska dialekter¹⁰ får man, som jag tror, inte betvivla ordets uröstersjöfinska ålder. Även i andra fall kan man lägga fram tillräckliga belägg för att ett urord i modern tid lever kvar endast i en liten del av språkområdet. Jag vill här till exempel uppmärksamma nybulgariska бърна ”läpp”, som saknar motsvarighet i de andra slaviska språken. Ordet är ingalunda en nybildning, utan ett urgammalt ord som ärvts från den förslaviska tiden, vilket den exakta litauiska motsvarigheten burnà ”mun” visar¹¹. Vad betoningen beträffar heter det enligt Būga på žemaitiska būrn๲. Ordboken över det litauiska språket, utgiven av Litauens vetenskapsakademi¹³, upptar būrnà från Kretingaområdet. Betydelserna hos det bulgariska substantivet och burnà är självfallet inte oförenliga. Beträffande betydelseskillnaderna mellan dessa ord hänvisar jag bland annat till ryska уста ”mun; läppar”; ryska рот ”mun”, tjeckiska ret ”läpp” (< urgermanskt *гъть).

Enligt den allmänt vedertagna uppfattningen är de baltiska beteckningar för balkar som anförts ovan avläggare till den indoeuropeiska roten sei- ”binda”, till vilken bland annat litauiska siēti ”binda fast, knyta fast; binda, förena, knyta ihop” och lettiska siet ”binda, knyta” hör¹⁴. För sijà måste man följaktligen anta den ursprungliga betydelsen ”förbindningsbalk”. Av etymologin att döma var det långvirke som från början bar detta namn en balk som skulle förbinda husets motstående väggar, delar av takkonstruktionen och så vidare. De tidigare nämnda baltiska substantiven används än i dag som beteckningar för olika sådana balkar¹⁵. De delar av takkonstruktionen för vilka litauiska sijà används är ”takbalk under blocktak (ås)”, ”mellanås” och ”nockås”¹⁶.

¹⁰ Kartskissen hos Valonen, a.a., s. 126, ger en översikt över de sii-belagda orterna i Finland.

¹¹ S. Mladenov, Indogermanische Forschungen, XXXV (Strassburg, 1915), S. 134, Етимологически и правописенъ речникъ на българския книжовенъ езикъ (София, 1941), S. 54.

¹² S. Būga, Tauta ir žodis, I (Kaunas, 1923), S. 406.

¹³ Lietuvių kalbos žodynas, I (Vilnius, 1941), S. 975.

¹⁴ S. u. a. Skardžius, Lietuvių kalbos žodžių daryba (Vilnius, 1943), SS. 41, 48; Pokorny, Indogermanisches etymologisches Wörterbuch, I (Bern-München, 1950), S. 891 f.

¹⁵ S. u. a. Bielenstein, Die Holzbauten und Holzgeräte der Letten (Petrograd, 1918), SS. 16, 25 ff., 86, 716, 777. Einen sijà genannten Querbalken, auf dem die Decke eines Zimmers ruht, zeigt auch die Abbildung, die man bei Straubergs, Latviešu tautas mīklas, sakāmvārdi un parunas (Kopenhagen, 1956), S. 31, findet.

¹⁶ S. Gimbutas, Das Dach des litauischen Bauernhauses aus dem 19. Jahrhundert (Stuttgart, 1948), s. 95.

179

Lösningen på flera lettiska folk gåtor är sija, den utskjutande tvärbalken¹⁷. En av de anförda gåtorna lyder så här: Vidus istabā, abi gali ārā, det vill säga ”mittdelen är inne i stugan, båda ändarna är ute”. Det syftar på tvärbalkens båda ändar, som skjuter ut en bit utanför husväggarna. För att man ska kunna få en riktig föreställning om de associationer som uttrycket sija väcker, är det på sin plats att här citera ytterligare några gåtor vars lösning är det nämnda ordet: Gaspāza iekšā, kājas ārā, det vill säga ”husfrun är inne, fötterna är ute”; Paits iekšā, galva ārā, det vill säga ”själv är den inne, huvudet är ute”; Mārga istabā, bize ārā, det vill säga ”flickan är inne i stugan, hårflätan är ute”; Guovs kūtī, ragi laukā, det vill säga ”kon är i ladugården, hornen är ute”.

Som ursprung till sii kan ett baltiskt sija knappast komma i fråga; ett sådant ā-femininum skulle östersjöfinnarna nämligen sannolikt ha upptagit i sitt språk som *sija, och ordet skulle då ha bevarats oförändrat i finskan fram till i dag i den ljudform som det hade vid lånetillfället. Det bör särskilt framhållas att tvåstaviga ord av typen *sija inte var främmande för urspråket. I uröstersjöfinskan fanns till och med ett inhemskt substantiv *sija, som lever vidare i finskan som sija ”utrymme; plats; ställe”.

Den lettiska varianten sijs: gen. sg. sijs¹⁸ leder oss nog på rätt spår. Detta substantiv, som är ett femininum med i-stam, låter oss rekonstruera grundformen *sijis. De baltiska substantiv vars motsvarigheter i lettiska och litauiska tillhör deklinationsklassen för i-stammar har nästan uteslutande lånats in i uröstersjöfinskan som e-stammar, det vill säga som ord vars nom. sg. ursprungligen slutade på -e. Av det faktum att både de baltiska ē-femininumen och nästan alla baltiska substantiv som förekommer i litauiska och lettiska som ärvda i-stammar har lånats in i uröstersjöfinskan som ord med e-stam, kan man enligt min mening dra endast den slutsatsen att i-substantiven i det forn-baltiska språk från vilket lånorden härrör hade sammanfallit med ē-femininumen¹⁹ i fråga om böjningen. Observera att slutljudande -e redan i uröstersjöfinskan övergick till -i. Jfr finska vuohi ”get” < uröstersjöfinska *voše < baltiska *ōžē (: fornpreussiska wosee ”detsamma”); finska niisi ”vägglus” (t>s före i) < uröstersjöfinska *nite < baltiska *nītē (: litauiska nýtis ”detsamma” och lettiska nīts ”detsamma” i-stammar). Parentetiskt kan nämnas att de feminina i-stammarna även i litauiska och lettiska dialektalt har ē-böjning

¹⁷ Sådana gåtor finner man bland annat hos Bielenstein, Die Holzbauten und Holzgeräte der Letten (Petrograd, 1918), s. 26; Ancelāne, Latviešu tautas mīklas (Riga, 1954), s. 252 f.; Straubergs, Latviešu tautas mīklas, sakāmvārdi un parunas (Kopenhāgena, 1956), s. 253.

¹⁸ S. Mühlenbachs-Endzelīns, Latviešu valodas vārdnīca, III, (Riga, 1929), S. 836; Endzelīns-Hauzenberga, Papildinājumi un labojumi K. Mühlenbacha Latviešu valodas vārdnīcai, II (Rīga, 1946), S. 485.

¹⁹ S. Nieminen, Sitzungsberichte der Finnischen Akademie der Wissenschaften 1956 (Helsinki, 1957), s. 189 f., 192.

180

antagen. Så lyder Nom. Pl. dialektalt på litauiska nýtés (t.ex. i Ariogala²⁰) och på lettiska nītes. Våra ord används numera huvudsakligen i plural.

Det motsvarar alltså förväntningarna om de uröstseefinska folken hade upptagit substantivet, som förekommer på lettiska som siis, i sin språkdräkt som *sije. Om Itkonen har anvisat den rätta vägen till förklaringen av den utvecklingsgång som ledde till uppkomsten av den enstaviga ordformen sii, kan man knappast betvivla att ett *sije som baltiskt lånord i finskan endast kunde ge upphov till sii.

Även om man medger att ordet för balk i fråga var ett baltiskt ā-feminint *sija i källspråket, ligger det inom möjligheternas gräns att även det kunde upptas i uröstseefinskan i formen *sije. Man får nämligen inte glömma att det redan sedan tidigare fanns i urspråket ett substantiv *sija (>finska sija ”rum; plats; ställe”), som redan nämnts ovan. Det är ju tänkbart att uröstseefinskan i detta fall reagerade mot homonymi och vid upptagandet överförde balt. *sija till e-deklinationen.

Att man inte kan anse det riktigt att skilja finska sii från litauiska sijà framgår av det som just har utvecklats. I grunden överensstämmer det finska substantivet så väl till form och betydelse med de baltiska substantiv jag har jämfört med det, att deras sammanställning inte kan väcka några betänkligheter hos mig.

Av belägg för några baltiska substantiv som lånats in i urgstersjöfinskan förefaller det som om i-stamsböjningen varit vitt utbredd i källspråket. Enligt i-deklinationen böjdes sådana substantiv vars motsvarigheter i litauiskan uteslutande och i lettiskan vanligen böjs som o- eller ā-stammar. Av den föregående genomgången framgår att, till skillnad från lit. sijà och lett. sija, förekommer ett motsvarande i-substantiv endast dialektalt i lettiskan. Finn. orsi ”horisontalbjälke, -stång; torkstång” förutsätter den baltiska urformen *ardis, alltså ett i-substantiv²¹. Den litauiska motsvarigheten ārdas ”vågrät, rörlig stång i en spannmålstork för att torka kärvarna; stång som linet hängs upp på för att torka” hör till o-stammarnas deklinationsklass. Till samma klass hör också lett. ārds ”vågrät, rörlig torkbjälke i en spannmålstork för att torka kärvarna; horisontalbjälke, -stång för torkning eller rökning”: gen. sg. ārda. Endast i lettiskan förekommer en variant som tillhör i-deklinationen, nämligen ārds (<*ardis): gen. sg. ārds²². Finn. nuode ”svåger, systerns man” kan härledas till det baltiska i-maskulinumet *žnōtis-

²⁰ Elisonas, Archivum Philologicum, III (Kaunas, 1932), S. 159.

²¹ S. Nieminen, Virittäjä, XLIX (Helsinki, 1945), SS. 524 ff., 632, Sitzungsberichte der Finnischen Akademie der Wissenschaften 1956 (Helsinki, 1957), S. 199.

²² Om släkten till lit. ārds, se nu E. Fraenkel, Litauisches etymologisches Wörterbuch, I (Heidelberg, 1962), s. 15.

181

föra²³. Av detta urgamla i-maskulinum har substantivet znuōtis ”svärson; svåger, systerns man” uppstått i lettiskan; det har övergått till de io-maskulina substantivens deklination. Eftersom lett. znuōtis endast är belagt i det forna kuriska området, är det uppenbart att den här aktuella släktskapsbeteckningen i lettiskan hör till det gammalkuriska arvet. I övrigt används i Lettland znuōts, som som o-stam förutsätter förformen *žnōtas. Det bör också påpekas att znuōtis och znuōts är helt synonymiska uttryck²⁴.

Liksom finn. nuode endast kan härstamma från fornkursiskan, är det mycket sannolikt att även finn. orsi och sii har sitt ursprung i fornkursiska ord. I båda fallen har urgstersjöfinnarna övertagit både föremålet och ordet från balterna. Eftersom motsvarande substantiv i litauiskan saknar i-stamsböjning, kan man inte räkna med ett litauiskt källspråk.

Helsinki

FINSKA SII

Э. НИЭМИНЕН

Sammanfattning

I artikeln ifrågasätts Toivonens och Itkonens uppfattning att det finska ordet sii till sitt ursprung är finsk-ugriskt. Författaren instämmer inte heller med Valonen, som ansåg att finskans sii var ett lån från svenska. Enligt författaren bör finskans sii räknas till lånorden från de baltiska språken, jfr litauiska sijà, lettiska sija: litauiska siẽti, lettiska siēt. Varken den semantiska eller den fonetiska sidan av de ovan nämnda orden talar emot detta antagande.

FINSKANS SII

E. NIEMIENAS

Sammanfattning

Artikelns författare instämmer inte i Toivonens och Itkonens förklaring av ursprunget till finskans sii, eftersom de betraktar ordet som finsk-ugriskt till sitt ursprung. Han instämmer inte heller med Valonen, som anser att finskans sii är ett lån från svenska. Enligt författaren bör finskans sii betraktas som ett lån från de baltiska språken, jfr litauiska sijà, lettiska sija: litauiska siẽti, lettiska siēt. Varken ordens betydelse eller deras fonetik skulle motsäga ett sådant antagande.

²³ S. Nieminen, Lingua Posnaniensis, V (Poznań, 1955), S. 81, Sitzungsberichte der Finnischen Akademie der Wissenschaften 1956 (Helsinki, 1957), S. 192 ff., Virittäjä, LXI, (Helsinki, 1957), S. 25 f., Rakstu krājums, veltījums akadēmiķim profesoram dr. Jānim Endzelīnam viņa 85 dzīves un 65 darba gadu atcerei (Rīga, 1959), S. 205 f.

²⁴ Om släkten till znuōtis se Pokorny, Indogermanisches etymologisches Wörterbuch, I (Bern-München, 1959), s. 373 f.