A. SALYS SPRÅKLIGA VERKSAMHET

I fjol avled den framstående språkforskaren A. Salys, tillhörande den äldre generationen, som hade plöjt en djup fåra i den litauiska språkforskningen. Han verkade inom olika grenar av vetenskapen om det litauiska språket: han undersökte litauiska dialekter och språkets historia, sammanställde ordböcker, bearbetade litauisk terminologi med mera. Det är angeläget att framöver ge en allsidig belysning av A. Salys språkliga verksamhet och i detalj lyfta fram vad nytt och betydelsefullt han har tillfört forskningen om det litauiska språket. Här ska vi kort nämna A. Salys viktigaste språkvetenskapliga arbeten och hans förtjänster för den litauiska språkforskningen.

A. Salys föddes 1902 i Reketė i Kretingaområdet. 1923–25 studerade han litauiska och jämförande språkvetenskap vid universitetet i Kaunas, 1925–29 baltistik, slavistik och jämförande språkvetenskap i Leipzig samt experimentell fonetik i Hamburg 1929. Efter återkomsten till Litauen var han professor vid universiteten i Kaunas och Vilnius fram till 1943, där han undervisade i de centrala ämnena inom vetenskapen om det litauiska språket (litauisk dialektologi, introduktion till baltisk språkvetenskap, språkhistoria med mera). Han bidrog i hög grad till språkforskningens utveckling och utbildade ett stort antal lärare i litauiska, litauiska språkforskare och främjare av en god språkkultur. Efter att ha lämnat Litauen arbetade han 1944–46 vid universiteten i Greifswald och Tübingen. Från 1947 var han professor vid University of Pennsylvania, där han undervisade i slavistik och baltistik och därigenom gjorde litauistiken mer känd i USA och engagerade flera amerikanska lingvister i forskningen om det litauiska språket. Den mest kände av dem för oss är V. Šmolstygas.

A. Salys var ingen tillbakadragen kabinettsforskare. Han upprätthöll omfattande vetenskapliga kontakter med språkforskare i olika länder, var medlem i flera internationella språkvetenskapliga sällskap, redaktör och medarbetare i språkvetenskapliga tidskrifter samt redaktör för språkvetenskapsavdelningen i den litauiska encyklopedi som gavs ut i USA. A. Salys deltog aktivt i vetenskapligt och organisatoriskt arbete: 1939–1941 var han föreståndare för avdelningen för litauiska språket vid Institutet för litauistik, 1941–1944 direktör för Institutet för litauiska språket, ordförande och ledamot i olika terminologikommissioner, ledamot i kommissionen för person- och ortnamn med mera.

A. Salys språkliga verksamhet var mångsidig, intensiv och produktiv. Han utförde betydelsefulla arbeten inom dialektologi, lexikografi, onomastik, terminologi, språkvård och andra områden och bidrog därmed i hög grad till utvecklingen av forskningen om det litauiska språket.

A. Salys åstadkom mycket genom sina undersökningar av det litauiska språkets dialekter. När undervisningen i litauisk dialektologi började vid universitetet uppstod ett trängande behov av att ta fram en handbok i litauisk dialektologi, så att studenter i litauiska hade något att lära sig om det litauiska språkets dialekter. De uppgifter om dialekterna och deras indelning som J. Juška, A. Baranauskas, K. Jaunius och andra hade publicerat kunde inte ersätta en lärobok i litauisk dialektologi, och A. Salys tog sig ivrigt an uppgiften att utarbeta en översiktlig kurs om det litauiska språkets dialekter. Han samlade själv in dialektologiskt material och försökte engagera studenter och lärare i arbetet. För detta ändamål utarbetade han flera omfattande enkäter för insamling av dialektologiskt material och skickade ut dem till olika vetenskapliga institutioner-

257

er och skolor. Tillsammans med andra arbetade han för att organisera särskilda dialektologikurser, där ett betydande antal dialektbeskrivare utbildades; dessa skulle framöver uträtta mycket inom forskningen om det litauiska språkets dialekter. För att ge dialektologer och andra språkforskare fonetisk träning inrättade A. Salys ett fonetiklaboratorium vid universitetet i Kaunas, som hjälpte studenterna att bättre lära känna dialekternas fonetik. Resultatet av flera års intensivt arbete var A. Salys kurs om det litauiska språkets dialekter, vars sammanfattning, ”Det litauiska språkets dialekter”, trycktes 1935. Där presenterades en detaljerad dialektindelning och de enskilda dialekternas fonetiska och andra särdrag lyftes fram. Kursen användes också under sovjettiden; den kommer att vara viktig även för studiet av den litauiska dialektologins historia.

A. Salys fortsatte framgångsrikt de historiska undersökningar av det litauiska språkets dialekter som A. Baranauskas och andra hade inlett och publicerade den första delen av sin avhandling ”Samogitiska dialekter” (på tyska, 1930), ägnad åt frågor om hur det samogitiska språkområdet uppkom (dess historia). Utöver detta arbete inom historisk dialektologi publicerade A. Salys flera artiklar om dialekternas historia.

När A. Salys hade engagerat sig i undersökningen av det litauiska språkets dialekter tog han sig också an arbetet med att redigera och ge ut beskrivningar av enskilda dialekter. Den andra volymen i serien med dialektmonografier ”Det litauiska språkets dialekter”, P. Jonikos ”Pagramantis dialekt” (1939), utkom under hans redaktion.

Under efterkrigsåren hjälpte A. Salys dialektologiska arbeten studenter i litauiska att lära känna grunderna i litauisk dialektologi och metoderna för dialektbeskrivning. Dessa fördes vidare till en ny generation språkforskare av A. Salys tidigare elever J. Senkus, E. Mikalauskaitė med flera. Därigenom blev det möjligt att snabbt utvidga och bedriva det dialektologiska arbetet: material från mer än 700 orter samlades in till en atlas över det litauiska språkets dialekter, enskilda dialekter beskrevs och ett sammanfattande verk om det litauiska språkets dialekter utarbetades.

A. Salys utförde ett betydelsefullt arbete inom litauisk lexikografi. Han var en av författarna och redaktörerna för den andra volymen av den fem band omfattande ”Ordbok över det litauiska skriftspråket”, som innehåller tyska motsvarigheter och gavs ut i Heidelberg (1932–1968). Från och med den tredje volymen bidrog A. Salys med en stor mängd folkligt språkstoff, särskilt ordförråd från den samogitiska dialekten, och berikade därmed den litauiska delen av ordboken avsevärt. Detta är en av de största ordböckerna över det litauiska språket; i fråga om antalet uppslagsord överträffas den med god marginal endast av den akademiska ”Ordbok över det litauiska språket”, som ges ut nu. De tyska motsvarigheterna gör det möjligt för forskare i indoeuropeiska språk att använda den nämnda ordboken av A. Salys och andra författare. Tidigare var deras största källor till litauiskt ordförråd G. Nesselmanns och Fr. Kuršaitis ordböcker, som innehåller flera gånger färre ord.

I flera decennier samlade A. Salys material till en historisk ordbok över det litauiska språket, i syfte att följa ordförrådets utveckling och ordens historia från äldsta tider fram till i dag. För detta ändamål besökte han Sovjetlitauen 1969 och samlade där material till den planerade ordboken ur den akademiska ”Ordbok över det litauiska språket”s excerpteringsarkiv och från andra källor. Han sade sig försöka utarbeta en liten historisk ordbok som huvudsakligen skulle omfatta ordförrådet från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, vars främjande och normering han själv aktivt hade deltagit i. Det är beklagligt att denna plan av A. Salys aldrig förverkligades.

A. Salys bidrog också till arbetet med och vidareutvecklingen av den stora ”Ordbok över det litauiska språket”. I flera år var han ledamot i ordbokens vetenskapliga kommission och deltog aktivt i

258

… genom att ta upp och diskutera olika lexikografiska frågor, vilka än i dag är högaktuella (t.ex. transkribering av dialektalt nedtecknade ord och uttryck till litterärt språk, identifiering av lånord och homonymer, återgivning av substantiverade adjektiv osv.).

A. Salys ägnade stor uppmärksamhet åt insamling, sammanställning och undersökning av egennamn (personnamn, ortnamn, hydronymer, stamnamn osv.). I det litauiska språket finns hundratusentals sådana namn. En ansenlig mängd samlades in och började undersökas av K. Būga, som högt värderade ”jordens språk” som en viktig källa för att lära känna folkets förflutna. Bland K. Būgas efterföljare var A. Salys en av de mest aktiva; han var medlem av den 1933 inrättade kommissionen för efternamn och ortnamn. Efter publiceringen av ”Instruktion för insamling av Litauens ortnamn” (1934), med hjälp av lärare, skogsarbetare, lantmätare, studenter och andra medarbetare, hade merparten av namnmaterialet samlats in fram till 1940. Det förvaras, kompletteras och undersöks nu vid Institutet för litauiska språket och litteraturen.

A. Salys var också mycket produktiv i arbetet med att skapa och systematisera litauisk terminologi. Han var regeringens rådgivare i terminologifrågor, ordförande och ledamot i flera terminologikommissioner samt skapare av olika vetenskapliga och tekniska termer. Med gott och snabbt språkligt gehör och en djup känsla för språket fann han lätt och snabbt den behövliga termen i folkets språk eller skapade den själv. Hundratals folkliga ord använde han i snävare, vidare eller överförd betydelse, och med tiden blev de terminologiserade, till exempel: slogutis ”mardröm”, nuospaudas ”press”, grūdalas ”härdningsbruk”, prašvaitas ”belyst område i ett fotografiskt negativ” osv. Många termer skapade han på ett lyckat sätt, och de etablerade sig i bruket, till exempel: požiūris, šviesomatis, tolimatis, išvaizta, sąnara, staigmena osv.

A. Salys intresserade sig också för att vårda och normera det litterära språket och för andra frågor som rör språkvård. Han följde noga det litterära språkets utveckling och reagerade snabbt och livfullt på sådant i språkbruket som behövde rättas, särskilt i pressen. För språkbrukets behov började han tillsammans med andra ge ut den lilla språktidskriften ”Gimtoji kalba”, där han aktivt medverkade och behandlade olika frågor om språkbruk. Vissa av hans publicerade artiklar är intressanta än i dag, eftersom de tar upp aktuella frågor, till exempel litauiska namn, stamnamn, förkortningar osv. I en av dagstidningarna startade A. Salys en ”Språkspalt” som fortlöpande uppmärksammade det dagliga språkbruket, rättade språket, föreslog nya ord och termer samt gav råd om hur olika ord och konstruktioner skulle användas. För att lära ut betoning satte A. Salys ut accenter i del I och II av läseboken ”Vargo mokyklai”.

A. Salys bidrog alltså i hög grad till att vidga den litauiska språkvetenskapens forskningsfält, organisera och genomföra nya undersökningar, utbilda språkliga experter och höja språkvårdens nivå. Under sin tid i exil upprätthöll han under sina sista år nära förbindelser med Institutet för litauiska språket och litteraturen och med språkforskarna i Sovjetlitauen, följde deras arbeten och värderade dem positivt; han hade också besökt hemlandet för att samla in språkligt material. Han drogs alltid till sin hembygd och sitt modersmål, åt vars undersökning han hade ägnat hela sin själ. A. Salys berikade den litauiska språkvetenskapen med betydelsefulla arbeten, som våra filologer använder och länge kommer att använda, medan de med respekt minns deras författare, som gjort stora insatser för litauiskforskningen.

J. Kruოპas