Herman Kölln, Oppositions of Voice in Greek, Slavic, and Baltic, København, 1969, 65 s.

I sitt arbete ”Röstmotsättningar i grekiska, slaviska och baltiska språk” behandlar den danske lingvisten Herman Kölln frågor om den semantiska differentieringen av preteritbildningar i de nämnda språken. Författaren begränsar sig till några preteritala typer och analyserar i detalj endast dem som han lyckades konstatera var gemensamma för de baltiska, slaviska och grekiska språken. H. Köllns slutsatser är så viktiga att det finns anledning att kommentera närmare de delar av boken som i huvudsak berör de baltiska språken.

Besläktade verb med samma rot har, som bekant, i de baltiska språken vanligen två preteritum: ett med formanten -ē-, ett annat med formanten -ā- (jfr keitė: ki-to). I presenssystemet motsvaras denna opposition av en opposition mellan infix- eller sta-stammiga verb och je | o-stammiga verb, och på innehållsplanet av en opposition mellan transitivitet och intransitivitet. Med detta i åtanke kan det problem som H. Kölln ställer upp och försöker lösa formuleras så här: kan oppositionen mellan ē-preteritum och ā-preteritum i de baltiska språken ha sitt ursprung i oppositionen mellan sigmatisk aorist och stark aorist i slaviska och grekiska?

Innan vi börjar kommentera bör det påpekas att den semantiska oppositionen mellan effektivitet och ineffektivitet som H. Kölln lanserar spelar en stor roll i hans hypotes. Den berör direkt diatesens område och uttrycker aktörens förhållande till handlingen och handlingens objekt. En handling som är oväsentlig i förhållande till objektet, som inte påverkar objektet och efter vars avslut objektet förblir som det var, kallar H. Kölln ineffektiv (ineffective). Omvänt betraktar H. Kölln verb som uttrycker en handling som effektiv (effective), om objektet skapas eller förändrar sitt tillstånd under handlingens gång. Det är lätt att inse att det här i själva verket handlar om den motsättning mellan medial och aktiv diates som är välkänd från andra indoeuropeiska språk (grekiska, indo-iranska). Indelningen i ineffektiva och effektiva verb är tämligen välgrundad, eftersom den ger en djupare förståelse och mer exakt uttrycker verbens semantiska relationer. Så passar det exempelvis bättre att kalla de baltiska språkens infigerade och sta-stammiga verb ineffektiva: termen ”intransitivitet” är klart alltför snäv för att beskriva deras innehållsplan, eftersom gruppen även omfattar transitiva verb, jfr jūnita, rañda.

Ur perspektivet av oppositionen ineffektivitet–effektivitet undersöker H. Kölln vidare semantiken hos enskilda typer, först ā-preteritum och därefter även ē-preteritum.

ā-preteritum förekommer som bekant hos alla infixerade och sta-stammiga verb i de baltiska språken. Semantiskt sett är de, som redan nämnts, intransitiva, ibland transitiva, ofta inkoativa, men alltid ineffektiva. Följaktligen har även deras ā-preteritum en ineffektiv betydelse. ā-preteritum används också med verb av typen keṛta, kiṛto. Semantiskt tycks dessa verb ha en perifer anknytning till de infixerade och sta-stammiga verben. Några av dem är intransitiva, jfr sniēgti | sniēga, brēda, slēnka, leñda, telpa, sērga. Genom att beteckna långsam rörelse skiljer de sig från de flesta infixerade och sta-stammiga verb, men även dessa kan ibland vara sådana, jfr sniñga, brēda, dial. slīnksta, tilpsta. Andra verb av denna typ är, trots att de är transitiva, också ineffektiva, jfr lieka, perka, perša, renka, velka, eftersom de inte betecknar en förändring av objektet; objektet förblir som det var. kreñta, kērpa, kērta betecknar destruktiva handlingar. Endast kemša, melža (praet. milžo) och treñkia. är tydligt effektiva.

250

Med verb av typen kêrta, kirto är följande verb med vokalväxling besläktade genom sin böjning: dial. dėla, dilė, dial. svėla, svilė, dial. gema, gimė, mėna, minė, gėna, ginė, vėja, vijo. Ett äldre ā-preteritum hos dessa verb är belagt i äldre ordböcker (t.ex. gimau i Milkės och Nesselmanno ordböcker) och i lettiskan, jfr dilu, svilu, dzinu (ā).

En grupp verb med e/o-presens och akutstamvokal har också ā-preteritum, jfr augo, bėgo etc.

I litauiska och lettiska finns fall där preteritumsformanten ā uppkom inte till följd av semantiska faktorer utan generaliserades på grundval av fonetiska egenskaper. I litauiskan finner man numera ā-preteritum överallt efter j. Det generaliserades tydligen också i verb av typen lipa, lipo, där det ersatte ett äldre ē-preteritum som ännu levde kvar i dialekterna (lipė). ā-formanten, som vanligen förknippas med nollgrad i roten, kunde lätt komma in här eftersom just denna verbtyp har rotvokalism i svaggrad.

Följaktligen bildar verben av de undersökta typerna en semantiskt avgränsad verbgrupp vars dominerande betydelse är ineffektiv. Några verb som betecknar destruktiva handlingar ansluter sig till dem genom morfo(no)logiska egenskaper. Verben av de undersökta typerna har eller har haft preteritum med formanten ā, vars betydelse följaktligen också är ineffektiv. H. Kölln konstaterade att det är den starka aoristen (rot- och e/o-aorist) som har ineffektiv betydelse i de slaviska och grekiska språkens preteritumsystem. H. Kölln visar övertygande med etymologiska paralleller att baltiskt ā-preteritum historiskt är besläktat med den starka aoristen i slaviska och grekiska. Slaviska nasalverb har till exempel vanligen e/o-aorist (tematisk aorist), jfr sędą: aor. sědo, ”jag satte mig”. Lit. lieka, liko motsvarar böjningsmässigt exakt gr. pres. λείπω ”jag lämnar, kastar”, aor. ἔλιπον ”jag lämnade, kastade”. Destruktiva verb, som vid första anblicken verkar strida mot H. Köllns hypotes, stöder den i själva verket, eftersom de i grekiskan, med e/o-aorist, liksom i de baltiska språken också ansluter sig till de ineffektiva verben, jfr lit. kirto, kirpo och gr. ἔταμον ”jag skar, högg”; krimto och gr. ἔδακον ”jag bet, gnagde”. Motsvarigheter till verb av typen auga, augo har i de slaviska och grekiska språken överallt tematisk aorist, jfr bėgo, sl. běgo, puolo, sl. padъ, sėdo, sl. sědъ etc., kando, gr. ἔδακον ”jag bet, gnagde”. Den logiska slutsats som följer av dessa motsvarigheter och som H. Kölln också drar är att verben av de undersökta typerna tidigare även i de baltiska språken hade stark aorist (rot- och tematisk aorist).

Tidigare var ā-preteritum tydligen också karakteristiskt för verb av typen kāsa, kāšė, dvs. verb med a-presens och a-rotvokalism. Deras äldre preteritumformer lako (inf. lakti), rako (inf. rakti), kaso, baro, kalo, malo, aro, kavo, šavo återfinns i äldre grammatiker, dialekter och lettiskan. Om dessa verb bör det påpekas att preteritumsformanten ā här förknippas med en effektiv betydelse, i motsats till de ineffektiva verb som nämnts tidigare. Verb av typen kāsa, kāšė betecknar en kontinuerlig, rytmiskt upprepad handling, dvs. en handling som var karakteristisk för de ursprungliga o-vokalismverben.

I samband med ā-preteritum går H. Kölln vidare igenom verb med en så kallad ”andra” stam på ā, jfr ieško (Univ. ieszku), ieškojau, ieškoti. Denna verbtyp har normal ablautgrad i roten och betecknar ett tillstånd; den står därmed i motsats till inkoativa infixerade och sta-stammiga verb i svaggrad, jfr ieško: dial su-ýška. Verb med and-

17*

251

ruoju ā-stammar är mer omfattande representerade i de slaviska språken, jfr iska, iskachǫ, iskati. En grupp av dessa verb med je/o-presens betecknar en långvarig, rytmiskt upprepad handling, jfr posati ”skriva”, lozati ”slicka”, tesati ”hugga till”, stenati ”stöna” etc. H. Köllnas uppfattning är att just denna kontinuativa betydelse var orsaken till att verb med je/o-presens och infinitiv på -ati bildades från starka aorister av perfektiva verb (verb med momentan aspekt), t.ex. emljǫ, imati från jьetъ ”ta” (2–3 sing. aor. jьetъ), dušǫ, dъchati från dъchnǫti ”andas, fläkta”. Det finns endast fem verb med vokalism i normalgrad och den andra ā-stammen (miegōti, giedōti, raudōti, ieškōti, saugōti); det verkar som om denna verbtyp, till skillnad från i de slaviska språken, förblev outvecklad i de baltiska språken. Därför har baltiska verb som, att döma av motsvarigheterna i de slaviska språken, borde ha fått en andra ā-stam, ofta denna ā endast i preteritum, vilket tydligen är ett mer arkaiskt förhållande. Redan tidigare hade forskare noterat att baltiska ā-preteritum i vissa fall motsvarar slaviska verb med en andra ā-stam, jfr kāvo, kāuti, sl. kovati, lāko, lāk­ti, gammalryska lokati, kāso, kāsti, sl. česati. Därav är det lätt att dra slutsatsen att den andra ā-stammen i baltiska och slaviska språk (*ieškā-ti) uppstod genom generalisering av det indikativa preteritalsuffixet -ā- (praet. *ieškā-). Eftersom verb med en andra ā-stam i baltiska och slaviska språk, som nämnts, betecknar fortgående, rytmiskt upprepade (kontinuativa) handlingar, är det logiskt att anta att det gamla ā-preteritumets betydelse var just kontinuativ.

Men de flesta verb i de baltiska språken som har ā-preteritum, framför allt infixverb och sta-stamverb, betecknar inte en handlings eller ett tillstånds kontinuitet utan inchoation. Frågan uppstår hur man ska förklara att dessa verb, som är ineffektiva-inchoativa och tidigare, enligt H. Köllnas uppfattning, hade e/o-aorist, nu regelbundet uppvisar ā-preteritum i de baltiska språken, vilket tidigare hade en kontinuativ betydelse. Som svar på denna fråga skriver H. Köllnas: ”Vi måste erkänna att e/o-aoristen och ā-preteritum tidigare existerade sida vid sida, att dessa verb fick både e/o-aorist och ā-preteritum och att det, så länge den tematiska aoristen ännu var levande, fanns en semantisk kontrast mellan dessa två preteritumtyper. Först efter att e/o-aoristen försvunnit, sannolikt av fonetiska skäl, och ā-preteritum blivit dessa verbs enda preteritum, blev det i stånd att överta preteritumets samtliga funktioner. Med hänsyn till den konkreta karaktären hos oppositionen mellan dessa två preteritum anser jag att det rörde sig om en aspektuell opposition på preteritumsnivån, liknande den som är känd från andra språk, såsom oppositionen mellan aorist och imperfekt … ā-preteritumets kontinuativa betydelse får mig att anta att det här fanns en aspektuell opposition; i kontrast till det andra preteritumet, in casu e/o-preteritumet, spelade ā-preteritumet sannolikt imperfektets roll” (s. 41).

När vi jämför oppositionen mellan aorist och imperfekt i de slaviska språken med motsvarande data från de baltiska språken ser vi att de preteritumformer som är kända som aorister i de slaviska språken har försvunnit i de baltiska språken, medan det som finns kvar där är de gamla imperfekten, nära besläktade med de slaviska imperfekten. Forskare har sedan länge noterat att de baltiska preteritumformerna ieškojo och sėdėjo mer liknar de slaviska imperfekten iskaaсhъ, sěděachъ än aoristerna iskachъ, sěděchъ. På motsvarande sätt påminner baltiskt ē-preteritum vėdė mer om det slaviska imperfektet veděachъ (aor. vesъ).

I de slaviska språken har imperfekt som bildats av verb med stark (rot- eller e/o-)aorist formanten -ēachъ, och enligt H. Köllnas hypotes att ā-imperfekt i baltisk-slaviska dialekter bildades av samma verb som de starka aoristerna, skulle man snarare förvänta sig imperfekt med formanten -aachъ här. Genom att eliminera denna diskrepans visade H. Köllnas ganska övertygande att baltiska ineffektiva-

252

inchoativa verbs ā-preteritum historiskt sett har samband med slaviska imperfektiva verb (verb med durativ aspekt) med formanten -ati. Så har det slaviska dušą, dėchati den andra stammen dōcha-, som även med avseende på rotvokalismen kan jämföras med preteritumformen hos baltiska infix- och sta-stamverb dūso. Man kan anta att den slaviska andra stammen med -ā- fortsätter det imperfektiva ā-preteritumet, eller ā-imperfektet, hos baltisk-slaviska inchoativa verb, vilket i de baltiska språken återspeglas som dūso. Den andra stammen med -ā- (dōcha-) associerades i de slaviska språken med je/o-presens (jfr dušą) sannolikt först efter att dessa stativa verb hade omtolkats som imperfektiva.

H. Köllnas anser att de inledande stadierna i imperfektets uppkomst var gemensamma för de baltiska och slaviska språken. ā-preteritum, som från början endast fungerade som preteritum för kontinuativa verb (ieškoti, iškati), spreds så småningom och fick en mer specifik betydelse och blev ett imperfektivt preteritum, eller imperfekt (dūso, dōcha-), i motsats till den starka aoristen hos inchoativa infixverb (dūsta, duńsa, dōchna). Efter att oppositionen mellan aorist och imperfekt slutgiltigt hade etablerats hos inchoativa verb, differentierades även själva de kontinuativa verben aspektuellt på preteritumsnivån: deras ā-preteritum delades upp i aorist iškachō och, genom att åter lägga till formanten -ā-, i imperfekt iskaa-chō. Men i de slaviska språken associerades ā-preteritum (dōcha-), som nämnts, med je/o-presens (dušą), vilket gjorde att det förlorade sin karaktär av imperfekt och blev ett självständigt preteritum för (imperfektiva) verb. Resultatet av denna förändring var inte bara att en andra ā-stam skapades, utan också att imperfektiva verb av typen dušą, dōchati följde mönstret för kontinuativa verb och utvecklade sitt preteritum med -ā- till ett tydligt uttryckt imperfekt med -ā- (från *-ājā-).

Analysen av ē-preteritumtyper inleder H. Köllnas med verb av typen lēsa, lēsē. Verb av denna typ har e/o-presens och ē-preteritum och tillhör en särskild klass av transitiva verb. Eftersom de (med undantag för sėkti) betecknar att ett objekt förändras eller skapas, kan man anta att de härstammar från en klass av effektiva verb. Motsvarande slaviska verb är också effektiva och har sigmatisk aorist, jfr vėsō ”jag ledde”, nėsō ”jag bar”, grēsō ”jag skötte” (praes. grebą), basō ”jag stack” (praes. bodą). H. Köllnas anser att verb av denna typ också hade sigmatisk aorist i de baltiska språken, eftersom sigmatisk aorist har en effektiv betydelse i grekiska och slaviska.

En annan verbgrupp där ē-preteritum förekommer är je/o-stamverb. De flesta är transitiva och har vid sidan av sig rotbesläktade infix- och sta-stamverb med intransitiv betydelse. Men bland je/o-stamverben finns också sådana som inte skiljer sig från infix- och sta-stamverb vad gäller diates; med andra ord är de, liksom dessa, ineffektiva. I sådana fall bildar de tillsammans med de sistnämnda en tillstånds–inchoationsopposition, jfr jaučia: junta. H. Köllnas försök att fastställa fördelningen av je/o-stamverb – transitiva-effektiva versus stativa-ineffektiva – är värt att uppmärksamma: om subjektet i infix- och sta-stamverb är en person eller åtminstone en levande varelse (animate subject), är de motsvarande je/o-verben stativa (tillståndsverb), jfr junta: jaučia, pra-virsta: verčia. Om deras subjekt är livlöst eller passivt (t.ex. en sovande person), är motsvarande je/o-stamverb transitiva (effektiva), jfr plýšta: plėšia, lūžta:

253

brister. Denna regel, även om den ganska väl belyser den semantiska skillnaden mellan de två grupperna av je/o-verb, förefaller inte särskilt lyckad, eftersom det inte alltid är lätt att avgöra om subjektet är levande eller livlöst, och dessutom har, i enskilda fall – som H. Kölln själv också uppmärksammade – infixverb och verb med sta-stam både transitiva och stativa je/o-verb vid sin sida, jfr švinta: šviečia, šveičia.

H. Kölln menar att de baltiska språkens transitiva-effektiva je/o-stammiga verb tidigare kan ha haft en sigmatisk aorist, eftersom motsvarande verb i de slaviska språken just har en sådan, jfr pres. bljudą: aor. bljušь ”jag iakttog” (besläktat med lit. baudžia: baudė). Men för stativa (ineffektiva) je/o-stammiga verb är situationen sämre: deras je/o-presens är kanske också gammalt, eftersom det även beläggs i de slaviska språken, jfr emlją ”jag tar”, dušą ”jag andas ut”, men det är knappast möjligt att anta att de också haft en sigmatisk aorist här, även om den varit semantiskt omarkerad, eftersom motsvarande slaviska verb här har en andra ā-stam, jfr imati, dočati.

Det anmärkningsvärda är att dessa transitiva (effektiva) verb i de baltiska språken får je/o-presens: i andra språk har de ju e/o-presens, vilket uppenbarligen kan rekonstrueras även för det indoeuropeiska urspråket, jfr straffar, men slav. bljudą, gr. πεύθομαι, sanskr. bódhati; tvingar, men lat. verto, sanskr. vártate. e/o- eller je/o-presens hos transitiva verb med ē-preteritum beror uppenbarligen på rotens struktur: e/o-presens behölls endast av de verb vars rotstruktur är TeT-, medan verb med roten T(e)RT- fick je/o-presens (om de behöll ē-preteritum), jfr bär, men straffar, tvingar. En förutsättning för en sådan differentiering av presensstammarna kan ha varit de verbala rötternas olika förhållande till vokalväxling. Rötter av typen TeT- deltar inte i vokalväxling, medan rötter av typen TeRT- lätt blir nollgradsmorfem. Endast i rötter av den senare typen kan par som kontrasterar i transitivitet ha uppstått. H. Kölln menar att diatesoppositionerna i preteritumsystemet, dvs. skillnaden mellan ē-preteritum och ā-preteritum (jfr bar: blev), respektive mellan sigmatisk aorist och stark aorist, också motiverade differentieringen av presensstammarna. Den sigmatiska aoristen, som hade en effektiv-transitiv betydelse och i vars ställe, enligt H. Kölln, ē-preteritum senare uppstod i de baltiska språken, kunde i presenssystemet endast associeras med je/o-stammen, eftersom e/o-stammen användes av nasalinfogade verb och verb med sta-stam samt vissa andra intransitiva verb av typen skiner. Den transitiva betydelsen knöts gradvis till je/o-presensstammen. je/o-stammen blev en produktiv modell för transitiva verb först senare, när de gamla e/o-presensformerna ersattes av je/o-presensformer. En förutsättning för detta byte av presensstammar och för den nyss nämnda modellens uppkomst var de transitiva verb som, att döma av de etymologiska motsvarigheterna i de slaviska språken, sedan gammalt hade en je/o-stam, jfr slickar, slav. lizą, piešia, slav. pišą, rėžia, slav. rězǫ osv. Transitiva verb med e/o-stam kunde, med en något annorlunda betydelsenyans, en tid existera parallellt med transitiva verb med samma rot och je/o-stam, på liknande sätt som de dubletter som förekommer i fornkyrkoslaviskan, jfr vezą och vežą, leką och lečą. Dessutom kräver inte heller sigmatisk aorist alltid e/o-presens; den kan användas (t.ex. i grekiskan) även med je/o-presens.

Även om ėsti, dioti, imti inte heller är effektiva, kan deras ē-preteritum enligt H. Kölln vara gammalt. Deras slaviska motsvarigheter har en rot-aorist, jfr jasrъ, dastъ, jetъ (pres. jamъ ”jag äter”, damb ”jag ger”, imą ”jag tar”). Här är H. Kölln tvungen att, utöver det han konstaterat

254

om den regelbundna motsvarigheten mellan baltiskt ē-preteritum och slavisk sigmatisk aorist, också erkänna en historisk identitet mellan baltiskt ē-preteritum och slavisk rot-aorist. Detta antagande bryter sönder sammanhanget i H. Köllns hypotes, enligt vilken de starka slaviska aoristerna (rot- och tematisk aorist) motsvarar baltiska ā-preteritum. Man kan ifrågasätta om dessa verbs ē-preteritum verkligen är gamla: ā-preteritum som finns i dialekterna (jfr ēdo) passar bättre med verbets ineffektiva betydelse och de starka slaviska aoristerna (jfr jastъ ”du åt, han/hon åt”).

När H. Kölln därefter underbygger sin hypotes om ē-preteritumets ursprung betonar han att de tre sistnämnda verben med ē-preteritum är atematiska. H. Kölln menar att ē-preteritum först uppkom just hos atematiska verb. H. Kölln grundar detta på att det atematiska slaviska verbet jesmъ (lit. esmi) har imperfektformen běchъ, som är de slaviska språkens enda ē-preteritum. Verbet ’vara’ måste också ha haft ē-preteritum i de baltiska språken, jfr fornpreuss. ast, bēi, bē, be. Stativt imperfektum, eller ē-preteritum, běchъ sammanfaller formellt med aoristen hos stativa verb på suffixet -ēti, jfr aor. sěděchъ av inf. sěděti ”sitta”. Detta förhållande visar vilken modell som användes vid bildningen av ē-imperfektformerna (preteritumformerna). H. Kölln menar att utgångspunkten var oppositionen mellan inkoativa verb och stativa verb med en andra ē-stam, slav. sěsti: sěděti, balt. sēsti: sēdėti. Deras aorister, den starka aoristen sědъ ”jag satte mig” och den (senare sigmatiserade) ē-aoristen sěděchъ ”jag satt”, var troligen till en början preteritumformer utan aspektuell status, vilka stod i opposition till varandra liksom andra verbformer; det vill säga att de, liksom belarusiska sěsti: sěděti, bildade en inkoativ opposition. Efter mönstret sědъ: sěděchъ bildade verbet ’vara’, vid sidan av rot-aoristen bychъ, 2–3 sg. bystъ, ett stativt preteritum bě-chъ ”jag var”. Tack vare det stativa presenset jesmъ bildades här inget särskilt tillståndsverb med -ēti, och oppositionen bychъ ”factus sum”: běchъ ”eram” tolkades som en opposition mellan aorist och imperfekt. Från detta verb spreds ē-preteritum först till andra atematiska verb med rot-aorist, jfr lit. ėdmi, ėdė, slav. jambъ, 2–3 sg. aor. jastъ, imperf. jaděachъ. På grundval av dessa verb inleddes spridningen av ē-imperfektum (preteritum): även verb med en gammal sigmatisk aorist bildade detta imperfektum, jfr slav. vedą, aor. věsъ, imperf. vedě-achъ, belarus. věda, vědě. Eftersom de sistnämnda verben är transitiva förlorar suffixet -ē-, som används för att bilda imperfektum vid sidan av sigmatisk aorist, kontakten med den intransitiva (ineffektiva) betydelse som kännetecknar stativa verb med en andra ē-stam.

Suffixet -ē- var till en början tydligen en markör för icke-presensformer hos stativa verb i de baltiska och slaviska språken. I detta sammanhang påpekar H. Kölln att stativitet består av tre komponenter: ineffektivitet, kontinuitet och konsekutivitet. Det var kontinuitetskomponenten som gjorde att suffixet -ē- blev en markör för imperfektum.

Liksom i fråga om kontinuerliga verb med en andra ā-stam differentierades stativa verb med en andra ē-stam själva på ett aspektuellt sätt i preteritumsystemet: vid sidan av aoristen sěděchъ bildades imperfektformen sěděa-chъ genom tillägg av suffixet -ā-.

Sådan är H. Köllns hypotes om bildningen och utvecklingen av ā-preteritum och ē-preteritum (imperfektum) i de baltiska och slaviska språken. Av det som sagts framgår att H. Kölln besvarar den inledningsvis ställda frågan nekande: enligt hans uppfattning motsvarar ā-preteritumet resp.

255

ē preteritum kan inte direkt fortsätta de baltiska och slaviska protodialekternas starka resp. sigmatiska aorist. ā- och ē-preteritum (imperfekt), å ena sidan, och den starka respektive den sigmatiska aoristen, å andra sidan, var parallella preteritala formationer som existerade sida vid sida och bildades av ett och samma verb. ā- och ē-preteritum (imperfekt) utvidgade gradvis sitt användningsområde, tog aoristens plats och övertog dess funktioner.

Liksom varje hypotes har även H. Kōllns hypotes starkare och svagare sidor. H. Kōllns försök att söka ett historiskt samband mellan preteritalformanterna ē- och ā och motsvarande verbstammar (de så kallade ”andra”) är metodologiskt välgrundade. De vida perspektiv för utforskningen av baltiska verb som öppnas av H. Kōllns konstaterande av semantisk ekvivalens mellan baltiskt ā-preteritum och slavisk och grekisk stark aorist samt mellan baltiskt ē-preteritum och slavisk och grekisk sigmatisk aorist är betydande. En fråga uppstår för forskarna: hur ska denna eventuella motsvarighet tolkas diakroniskt? H. Kōllns lösning på frågan, nämligen att de baltiska dialekterna hade en sigmatisk aorist som de senare förlorade, är problematisk. Med tanke på de baltiska språkens konservatism vore sigmatisk aorists fullständiga försvinnande svårbegripligt, och dessutom skulle det knappast vara möjligt att motivera och förklara detta försvinnande på ett tillfredsställande sätt. Det är sant att det i de baltiska språken fanns tydliga tendenser till verbala paradigmers unifiering och förenkling. Men det är också sant att enskilda former från äldre paradigm i de baltiska språken numera kan existera som självständiga lexikala enheter. Den betydelse hos den slaviska sigmatiska aoristen som H. Kōlln fastställt är effektiv, medan elementet -s- i de baltiska språken, som ett avledningsformant, fungerar med stativa verb med suffixen -ėti och -oti, jfr: dubšėti (praes. dùbši bredvid dùbti, dùmba) och vėpsóti (bredvid vẽmpa, vėpti). Verben med suffixet -sā- uppvisar ofta en förlängd vokalism; därmed associeras formanten -s- här med den förlängda graden av rotvokalismen, vilket ofta förekommer i slavisk sigmatisk aorist, jfr vitry. *vęp-s- och sl. aor. vẽšo ’jag ledde’ av *vẽd-s-. Enligt den utbredda uppfattningen, som även H. Kōlln själv ansluter sig till, är den sigmatiska aoristen en innovation i de slaviska språken; följaktligen skulle också dess effektiva betydelse ha uppstått senare. När man i så fall söker motsvarigheter i de baltiska språken kunde det vara lämpligt att också beakta semantisk-derivativa typer hos andra verb. Exempelvis har i fråga om roten bēsti, sl. bosti baltiska språk vokalismen ō i stativ-inchoativa verb, jfr bodėti (praes. bódi), bóstis (praes. -džiasi) och bósti (praes. bōsta), medan denna vokalism i de slaviska språken förekommer i den sigmatiska aoristen, jfr sl. basъ ’jag stack’ av *bōd-s-. Det sigmatiska elementet i suffixet -sį- fungerar här i presenssystemet på samma sätt som suffixet -sk- (-sk-), vilket ursprungligen var en presensformant i de baltiska språken men fungerar i preteritumsystemet i armeniskan.

S. Karaliūnas