Bland enskilda formskillnader mellan ryska och litauiska bör nämnas de sammansatta verbformer i litauiskan som ryskan numera saknar. Därför behandlas dessa former inte separat i boken som en självständig kategori av litauiska verb. Visserligen nämns de kort i samband med aspekt, particip och modus. Men formernas fullständiga särdrag (deras betydelse, bildning och användning) har inte klarlagts. Å andra sidan kan man ifrågasätta om det är riktigt att översätta formerna skaityčiau och būčiau skaitęs med samma хотел бы. Enligt vår uppfattning passar den senare översättningen endast för formen skaityčiau, medan en ordagrann översättning я был бы читавший kanske hade varit bättre för att återge särarten hos formen būčiau skaitęs. På litauiska är skaityčiau och būčiau skaitęs ju verkligen inte samma sak. Bland de sammansatta formerna av konjunktiv har litauiskan också formerna būčiau beskaitęs, būčiau buvęs beskaitęs och būčiau buvęs skaitęs, men ingen av dem nämns i kapitlet om modus.

I boken klassificeras den litauiska verbformen būdinys som ett adverb, utan någon närmare förklaring (s. 239—240). Vid sidan av exemplen på den ges i boken också några rester av ryskans būdinys, t.ex.: стоямя стоям (s. 239), jfr stovėte stovi, men de jämförs inte med varandra.

På s. 129, 134 hävdas att det litauiska verbet pranešti betyder сообщить, men detta är inte helt korrekt, eftersom det också kan betyda пронести (мимо).

På s. 189 står det att būti endast kan ha den syntetiska permissiva formen teesie, men i det litauiska litteraturspråket används i själva verket även den analytiska formen tegul būna i stor utsträckning.

I vissa fall stöder sig författaren endast på exempel från ett språk. I sådana fall tycks bokens jämförande karaktär försvinna. Detta gäller formerna av passiva particip av intransitiva verb (s. 174), ryskans творительный агентивного дополнения (s. 175), ryska imperativformerna мерзни, получай (s. 188) m.m.

Även om boken har en hel del brister ger den ändå en tämligen lyckad, om än ofullständig, bild av rysk-litauisk jämförande morfologi. När man läser och studerar den får man på intet sätt förbise eller underskatta frukterna av författarens arbete, som är betydelsefullt för jämförande slavisk och baltisk språkvetenskap. Detta är i själva verket en god början på ett omfattande och betydelsefullt arbete, som kommer att lägga grunden för vidare forskning inom området. För denna bok kommer studenter, översättare, pressens medarbetare och alla som intresserar sig för jämförelser mellan rysk och litauisk morfologi och deras användning utan tvivel att stå i tacksamhetsskuld till K. Musteikis.

E. Grinaveckienė

Балто-славянский сборник, Москва, 1972, 424 р. (отв. ред. В. Н. Топоров).

Sovjetunionens vetenskapsakademis institut för slavistik och balkanistik har gett ut ett omfångsrikt verk, ”Baltiskt-slavisk samling”. Det innehåller femton artiklar och tre recensioner. I de flesta artiklarna dominerar baltistiska frågeställningar, och en betydande del av dem är direkt litauistiska. Samlingens interlingvistiska karaktär bestäms av drygt hälften (åtta av femton) av artiklarna, som behandlar de baltisk-slaviska språkens förbindelser och kontakter.

Boken inleds med Z. Zinkevičius artikel ”Om utvecklingen av baltisk vokalism” (s. 5—14). I artikeln söker författaren nya argument som bekräftar att det i det baltiska ”urspråket” fanns en kort och en lång vokal a (*a, ā). Man hävdade exempelvis att den baltiska korta vokalen *o bäst bevarades i blandade diftonger

320

ŏn, ōm, ur vilka först senare i vissa dialekter utvecklades an, am, i andra – un, um osv. Z. Zinkevičius framför argument som talar emot denna hypotes. Till exempel visar sådana fakta som lit. Antānas och Ańdrius, lån från slav. Antón, Andrzej, eller östlitauiska luntà, som kommer från *lanta < lentà, men inte från *lonta, att östlitauiska un, um inte har utvecklats ur ŏn, ōm.

De följande fyra artiklarna i ordningsföljd behandlar fonologin i de baltisk-slaviska språken. De är T. Sudnik, Lazūnai, de litauiska, vitryska och polska språkens fonologiska system (s. 15–155); M. Lekomceva, Om samspelet mellan fonologiska system i det baltisk-slaviska gränsområdet (s. 116–134); S. Tolstaja, Fonologin i ordslutet i en samogitisk dialekt [behandlar reduktionsfenomen bland ändelsevokaler i dialekterna i byarna Elkiškės, Sablauskiai, Menčiai och Kanteikiai i Akmenė distrikt] (s. 135–139); I. Toporova, Fonemdistributionen i det litauiska språket (s. 140–173).

De två första artiklarna berör kontakter mellan de baltisk-slaviska språken.

Förbindelserna mellan de baltisk-slaviska språken behandlas också i flera andra artiklar, men då ur andra aspekter än den fonologiska. I sin artikel ”Betydelsesystemet hos verbala grammem i baltisk-slaviska gränsdialekter” (s. 174–185) diskuterar M. Lekomceva det inflytande som det litauiska verbet i byarna Dainava, Dainiškės, Stasylos och Pūšyniškės (Sosenkiškės) i Šalčininkai distrikt har utövat på de lokala slaviska språken, liksom hur dessa i sin tur har påverkat det litauiska verbets system. E. Grinaveckienės, I. Kovalčiuk, J. Mackevič och E. Romanovičs arbete ”Nordvästvitryska dialekter vid Litauens gräns” (s. 377–393) behandlar kontakter inom fonetik, lexikon och ordbildning mellan Trakai, Vilnius och Šalčininkai distrikt i Litauiska SSR och de vitryska gränsspråken (delvis även polska). Det ömsesidiga inflytandet mellan litauiska och slaviska språk i vissa orter i samma distrikt undersöks i E. Grinaveckienės artikel ”Några företeelser i kontakten mellan litauiska och slaviska språk (utifrån material om språkkontakter i sydöstra Litauen)” (s. 394–408). I J. Otrembskis artikel ”Om ordbildning i slaviska och baltiska språk (fornsl. mėsec och lit. mėnuo)” (s. 186–192) hävdas det att lit. mėnuo och fornsl. mėsec är varianter, ordbildningsvarianter, av ett och samma baltisk-slaviska ord. Detta skulle vara ytterligare ett argument för de baltisk-slaviska språkens enhet. R. Ekert drar intressanta slutsatser i sin artikel ”Om några skillnader mellan o-stammar i baltiska och slaviska språk” (s. 206–216). För det första menar författaren att det undersökta materialet bekräftar hans tidigare uppfattning att de baltiska språken är mer arkaiska än de protoslaviska språken, oavsett hur denna arkaism tolkas. Fornryska intar liksom en mellanposition mellan protoslaviska och östbaltiska språk. R. Ekerts slutsats går således emot J. Otrembskis.

I artikeln ”Om den baltiska motsvarigheten till slaviska *pasti” (s. 281–288) visar S. Karaliūnas att slaviska *pasti ’valla, föda; driva bort, skydda’ motsvaras av lit. póšėti ’dyrka (avgudar)’, póšelėti, pūoselėti ’föda omsorgsfullt, sköta väl, skämma bort’, lett. pašēt ’skämma bort, ta hand om, ömma för, försvara’, pàst ’ta hand om, sköta’.

En särpräglad plats i denna samling intar L. Nevska-jos omfattande (sextio sidor långa) arbete ”Ordbok över baltiska geografiska appellativ”, som innehåller omkring 1 180 geografiska termer från litauiska och lettiska. Termerna anges i alfabetisk ordning, med uppgift om betydelser och källa. Etymologiska och andra förklaringar saknas.

En geografisk termordbok av denna typ och omfattning publiceras för första gången i baltisk lingvistisk litteratur. Den har flera slags betydelse. För det första kommer den att bli grun-

321

dval för jämförande studier av geografisk terminologi, ett område där de slaviska länderna på senare tid har fått ganska utförliga¹. Material från de baltiska språken på detta område var svårtillgängligt. För det andra kommer denna ordbok att vara till stor nytta för ortnamnsforskare.

Det är förståeligt att ett första arbete av detta slag också innehåller felaktigheter och brister, av vilka den viktigaste enligt vår mening är att det är ofullständigt. Eftersom författaren inte har lämnat några inledande anmärkningar eller slutsatser förblir kriterierna för urvalet av termer oklara eller får gissas av läsaren. Endast utifrån förkortningslistan kan man sluta sig till att författaren använde sannolikt de tre viktigaste källorna: tryckta arbeten, excerpter ur Litauiska språkets ordbok och Litauiska språkets atlas samt egna uppgifter insamlade från litauiska dialekter. Ordboken borde alltså ha blivit tämligen utförlig. Ändå saknar vi många termer. Framför allt har till och med vissa geografiska termer som publicerats i Litauiska språkets ordbok (LKŽ) eller finns i dess excerpter (LKŽK) inte tagits med. Det är till exempel svårt att förstå varför ordboken saknar åtminstone följande termer: aptaką, apteką ’en flods översvämning’ (LKŽ I 272, 273), bėdrė ’grop; väggrop, vattenpöl, sankmark, dal’ (LKŽ I 711), galvis, gálvis ’en naturligt uppkommen damm på platsen för en gammal flodfåra eller i en avkrok; den branta stranden av en grävd damm’ (LKŽ III 85), gerklė ’havsvik (flodvik)’ (LKŽ III 258), įgerklis ’en smal plats; en smal jordremsa som skjuter in i skogen eller mellan vatten, en halvö’ (LKŽ IV 21), intapas ’en djup plats i vatten’ (LKŽ IV 122); išplėša ’en öppning eller ränna som vattnet har sköljt ur och vidgat’ (LKŽ IV 226) kliurkė ’lös gyttja, gyttjehåla’ (LKŽ VI 128), krūšis ’päronträd, päronlund’ (LKŽ VI 726), pólymas ’kärr, myr; ett stort skogs- eller fältområde; små skogsdungar’ (LKŽK), smėltė ’sand, sandmark’ (LKŽK) (fastän smėlis, smėlynas finns med), šilia ’kärr, torvmark; tallskog, skog’ (LKŽK), šimša ’våt äng, myr’ (LKŽK), šlapókšnis ’våt äng’ (LKŽK) m.fl.

En annan omständighet som sänker artikelns vetenskapliga värde är de olika småaktiga felaktigheter som förekommer, till exempel: ákis ’öga’, akmenynė ’stenig mark’, apačia ’undersida’, burliūngė ’burliūngė’, dūmbrės ’dūmbrės’, galūkalnė ’galūkalnė’, gelminė ’djup’, įplėša ’įplėša’, kalnūgubris ’kalnūgubris’, kalniūkštis ’kalniūkštis’, kriaukšlynė ’kriaukšlynė’, muõla ’muõlas’, perejá ’péréja’, saušbalė ’torräng’, užūžilė ’užūžilė’, vagá ’fåra’, vidūgiriai ’vidūgiriai’, vodėlė ’vodėlė’ m.fl.

Termerna är försedda med accentmarkering. En del av dem anges emellertid utan accent, trots att källorna som termerna hämtats från anger deras accentläge och ton: bliūdas ’bliūdas’, duobija ’duobija’, ežeras ’ežeras’, kem(s)as ’kėmsas’, kemzras ’kėmzras’, kiešynas ’kiešynas’, liūgnas ’liūgnas’, pabalė ’pabalė’ osv.

Dessa felaktigheter, förbiseenden och misstag visar att artikeln i fråga sammanställdes och trycktes utan tillbörlig noggrannhet.

Samlingen innehåller två artiklar om baltisk mytologi.

Den välkände specialisten på området Več. Ivanov visar i artikeln ”Återspeglingar av den indoeuropeiska tvillingkultens terminologi i de baltiska språken” (s. 193–205), där han fortsätter den amerikanske forskaren D. Wards² och andras undersökningar, att

¹ Н. И. Толстой, Славянская географическая терминология, Москва, 1969; Я. Яш- кія, Беларускія геаграфічныя назвы, Мінск, 1971; M. Jurkowski, Ukraińska terminologia hydrograficzna, Wrocław-Warszawa-Kraków-Gdańsk, 1971; P. Nitsche, Geographische Terminologie des Polnischen, Köln, 1964.

² D. Ward, De gudomliga tvillingarna. En indoeuropeisk myt i germansk tradition, Berkeley och Los Angeles, 1968.

322

Reflexer av kulten kring Guds tvillingar förekommer också i de baltiska språken, särskilt i lettiska folkvisor. Lit. Dievo sūneliai, lett. Dieva dēli (jfr lett. Ābelkoka laivu daru / Abi gali pazelīti / Dieva dēli jūrējin̄ / Saules meitu vizina), är enligt V. Ivanov överensstämmelser till den indoeuropeiska terminologin för tvillingkulten (jfr ved. Divó nāpātā ”gudens eller Dyauhs — himlens — söner”, gr. Dioskūrai — Διόσκουροι ”Zeus söner”). D. Wards undersökningar gör det möjligt att rekonstruera en indoeuropeisk myt om gudatvillingarna — solgudens söner — som kurtiserar sin syster, vars namn betyder sol: ved. Sūryā ”Solen” eller Duhitā Sūryasya ”Solens dotter”. V. Ivanov menar att motsvarigheterna i de baltiska språken till denna del av myten om gudatvillingarna är lit. Saulės duktė, lett. Saules meita.

V. Ivanov återkommer ännu en gång till frågan om vad det lettiska folktrons ord jumis betyder. Ordets ursprung har förklarats på många olika sätt (jfr till exempel finska jumala, liviska jumal ”gud”). Med utgångspunkt i den rekonstruerade indoeuropeiska myten om gudatvillingarna, vars intrig bygger på incest, och det obestridliga faktum att gudatvillingar i den gamla indoeuropeiska traditionen kunde betecknas med ett enda ord — ved. Yama, avest. Yima — drar författaren slutsatsen att det lettiska ordet jumis hör till den indoeuropeiska terminologin för gudatvillingar, även om de finsk-baltiska språken kan ha påverkat dess senare användning i viss mån.

V. Toporov fortsätter i artikeln ”Anmärkningar om baltisk mytologi” (s. 289—314) de undersökningar inom detta område som inletts tidigare³. Syftet med artikeln är, skriver författaren, att ”rekonstruera vissa drag i den hierarkiska strukturen hos det baltiska panteonet (mer exakt panteonerna), med utgångspunkt i teonymers distribution i bevarade gudalistor” (s. 289—290).

Den första (och största) delen av artikeln ägnas åt de preussiska gudarna. Inledningsvis ger författaren en mycket noggrant sammanställd förteckning över de preussiska hedniska gudarnas namn, hämtade ur olika källor. De tolkningar av gudanamnenas ursprung som presenteras i artikeln kommer att intressera specialister inom många områden. Med utgångspunkt i distribuerande kommentarer belagda i historiska källor eller rentav i gudalistor lägger V. Toporov fram två arketypiska scheman för den preussiska gudahierarkin. Enligt författaren skulle ett sådant schema kunna se ut så här:

Den fortsatta utvecklingen av detta schema var följande: 1) Deivs fick epitetet Okopirms, som senare blev grundvalen för namnet; 2) Trimps delades upp i Potrimps och Autrimps (i vissa varianter även Natrimpe); 3) Patols tidigare epitet Bardoits frigjordes från namnet

³ V. N. Toporov, Om det forntida indiska Upas (Usas) och dess baltiska motsvarighet (Оѕінѕ), i: Indien i forntiden, Moskva, 1964, s. 66—84; Om en ”jatvingisk” mytologem i samband med en slavisk parallell, ”Acta Baltico-Slavica”, III, 1966, s. 143—149; Om de balto-skandinaviska mytologiska sambanden, Donum Balticum, Stokholm, 1970, s. 534—543.

323

från detta namn och blev självständigt; 4) Patols fick namnet Pekols; 5) Pekols delades upp i Pekols och Pokols; 6) Svaitix införlivades i panteonet.

I artikelns andra del sammanfattar V. Toporov de historiska källornas uppgifter om det litauiska panteonet på 1200-talet. Källorna är visserligen fåtaliga (Volynkrönikan och ett tillägg från 1261 till Joannes Malalas ”Krönika”), men även dessa jämförelsevis knappa uppgifter gjorde det möjligt för V. Toporov att dra intressanta slutsatser. Bland annat återkommer V. Toporov⁴ till tanken att gudanamnet Diviriksa (Диверикъзу, Дивирика), som nämns i Volynkrönikan, bör tolkas inte som ”Guds furste” utan som ”Guds spö”.

En särställning i den recenserade samlingen intar V. Toporovs studie ”Baltica Podmoskovja” (s. 217—280). I detta arbete fortsätter V. Toporov systematiskt den serie arbeten⁵ om spridningen av baltisk toponymi öster om dagens baltiska områden som utförts av många tidigare forskare (A. Kočiubinskij, A. Pogodin, K. Būga, A. Šachmatov, A. Sobolevskij, M. Fasmer, B. Serebrennikov m.fl.) samt av författare under det senaste decenniet, framför allt V. Toporov och O. Trubačov. I tidigare verk hade den sydöstra gränsen för det baltiska ortnamnsområdet fastställts. Den östra gränsen var oklar.

Syftet med studien ”Baltica Podmoskovja” är just att fastställa den östra gränsen för baltisk toponymi.

Det bör sägas att begreppet ”baltisk” här används i en något annan betydelse än tidigare.

Som bekant är V. Toporov en av de främsta företrädarna för teorin att de slaviska språken har utvecklats ur perifera baltiska dialekter. Denna ståndpunkt utvecklas mycket tydligt i V. Toporovs artikel ”Om toponymiska motsvarigheter i de baltiska områdena och väster om Wisła”⁶, där det sägs att den ”balto-slaviska” perioden geografiskt hör samman med områden som gränsade till de historiska baltiska länderna i väster, söder och sydost, och att den kronologiskt sträckte sig från tiden då de gamla baltiska dialekterna existerade fram till dess att de perifera grupper som senare utvecklades till de slaviska språken skildes från dem”⁷. Ett av huvudsyftena med studien ”Baltica Podmoskovja” är uppenbarligen att befästa detta antagande med utgångspunkt inte längre i den västra utan i den östra ”periferin”⁸. Därför ges begreppet ”baltisk” ett mycket särpräglat, skulle man kunna säga, speciellt innehåll. Här ställs begreppet ”baltisk” mot begreppet ”slavisk” inte etniskt och inte ens språkligt, utan snarare historiskt och typologiskt. På samma sätt som artikeln talar om ”Baltica Podmoskovja” skulle man enligt denna tanke också kunna tala om

⁴ Žr. В. Н. Топоров, К балто-славянским мифологическим связям, Donum Baltic um, стр. 535.

⁵ В. Н. Топоров и О. Н. Трубачев, Лингвистический анализ гидронимов Верхнего Поднепровья, Москва, 1962; О. Н. Трубачёв, Названия рек Правобережной Украины, Москва, 1968 ir kt.

⁶ V. N. Toporov, Om frågan om toponymiska motsvarigheter i de baltiska områdena och väster om Wisła, „Baltistica“ I(1), 1966, p. 103—111. Jfr även: V. N. Toporov, Om baltiska element i hydronymi och toponymi väster om Wisła „Slavica Pragensia“, VIII, 1966, стр. 255—263.

⁷Där, s. 104.

⁸ På senare tid har ett nytt arbete av V. Toporov publicerats, där denna hypotes underbyggs med appellativisk lexik: В. Н. Топоров, Балтизмы в русских говорах, кн.: Балтийские языки и их взаимосвязи со славянскими, финно-угорскими и германскими языками. Тезисы докладов научной конференции, посвященной 100-летию со дня рождения акад. Я. Эндзелина, Рига, 1973, стр. 43—46; В. Н. Топоров, К вопросу о балтизмах в славянских языках (теоретический взгляд), „Известия Академии Наук Латвийской ССР“, 1973, № 2, стр. 90—96.

324

”Slavica Pribaltiki”, med avseende på former av otvivelaktigt baltiskt ursprung, vilka i sin utveckling gått betydligt längre än de flesta andra⁹. Sådana områden, vars ortnamn kan tolkas i två helt olika riktningar (som slaviska och som baltiska), utgjorde arealer där baltiska och slaviska element differentierades (och ibland fortfarande gör det), eller mer exakt, där de förra övergick i de senare.

Ett sådant innehåll i begreppet ”baltisk” ger forskaren stor frihet. Därför är det i regel mycket svårt att diskutera huruvida de ortnamn som nämns i artikeln är ”baltiska” eller ”slaviska” – för att göra det skulle man behöva ifrågasätta själva konceptet, som enligt vår uppfattning är både intressant och originellt.

Oavsett hur man förstår begreppet ”baltisk” presenterar författaren i artikeln ett stort antal hydronymer från området kring Moskva, vilka han betraktar som otvivelaktiga baltismer.

Förekomsten av ortnamn av baltiskt ursprung i området kring Moskva är inte oväntad. För det första finns det många historiska fakta som visar att balter en gång bodde i området kring Moskva. Det kanske viktigaste av dessa är de ryska krönikornas vittnesbörd om att en baltisk stam – galinderna – ännu i början av det andra årtusendet bodde vid floden Protva¹⁰. I artikeln finner vi också andra historiska uppgifter som bekräftar antagandet att balter verkligen har bott i områdena kring Moskva. Här är det också lämpligt att erinra om de överraskande resultat som framkom vid undersökningen av bosättningen Troitskaja i området kring Moskva (Mozjajsk-distriktet). Två böcker har publicerats på grundval av dessa undersökningar¹¹, och deras slutsats överensstämmer helt med de historiska vittnesbörden: Troitskaja var under lång tid bebodd av balter¹². För övrigt publicerades i den andra av dessa böcker en artikel av den välkände arkeologen V. Sedov, ”Volga-Oka-området baltiska hydronymi”, där författaren presenterar 180 vattennamn från denna region som han betraktar som baltiska¹³. Vi har alltså två arbeten framför oss som i huvudsak behandlar hydronymer från samma platser och finner att många av dem är baltiska. Det är svårt att tro att detta skulle vara en tillfällighet.

Dessa två artiklar ger emellertid också upphov till andra tankar. Trots att de i huvudsak har valt samma område som undersökningsobjekt betraktar författarna långt ifrån samma vattennamn som baltiska – i båda artiklarna är det bara omkring 70 hydronymer som klassificeras som baltiska. Det innebär att V. Toporov inte betraktar mer än hälften av de hydronymer som V. Sedov räknar som baltiska som sådana. Och omvänt är det bara mindre än en tredjedel av V. Toporovs ”baltismer” som får en liknande tolkning i V. Sedovs artikel. Redan detta faktum visar att tolkningen av baltismerna präglas av en viss subjektivitet och att några slutgiltiga slutsatser om ursprunget till många hydronymer i Volga-Oka-området ännu inte har dragits.

V. Toporov fastställer också en ganska strikt östlig gräns för de baltiska ortnamnens utbredning, som enligt hans uppfattning går ungefär från Kalinin längs Moskvafloden till dess utlopp i Oka. Det är intressant att V. Toporovs uppfattning om den östra gränsen för baltiska ortnamn nästan helt överensstämmer med V. Sedovs¹⁴.

När V. Toporov undersöker mer än 300 ortnamn från området kring Moskva använder han i stor utsträckning det baltiska namnmaterialet. Detta är helt begripligt, eftersom de baltiska

⁹ В. Н. Топоров, „Балтика“ Подмосковья, стр. 263.

¹⁰ Теп рат, 270.

¹¹ En forntida bosättning i Moskvaregionen, Moskva, 1970; En forntida bosättning i Moskvaregionen, Moskva, 1971.

¹² Древнее поселение в Подмосковье, 1970, стр. 94 ir t.t.

¹³ Древнее поселение в Подмосковье, 1971, стр. 99–119.

¹⁴ В. Седов, min. veik., p. 108.

325

Motsvarigheterna bestämmer etymologin för många ortnamn; utan dem skulle själva begreppet baltismer inte heller vara möjligt.

Det baltiska namnskicket är, som bekant, fortfarande relativt föga utforskat och publicerat, och därför stöter författare, särskilt icke-baltiska, alltid på svårigheter, som ibland är så stora att de påverkar den vetenskapliga nivån på deras verk. Detta gäller delvis även den aktuella artikeln, vars kanske viktigaste brist är en otillräckligt differentierad syn på det baltiska namnskicket. Vad som avses är följande: vid sidan av dess arkaiska — baltiska och indoeuropeiska — element innehåller det baltiska namnskicket många fler innovationer, som har uppstått relativt nyligen. När man behandlar vidare frågor om Baltikums förflutna är det viktigt att sålla bort det nya och endast arbeta med dess äldre element. Vi måste konstatera att detta inte alltid har lyckats i den aktuella artikeln, och därför vimlar den av jämförelser och etymologier som, när man har gjort det nyss nämnda urvalet av det baltiska namnskicket, visar sig vara inexakta eller ofullständiga. Viktigast är att författaren ofta jämför hydronymer i området kring Moskva med baltiska oikonymer, av vilka en stor del har personnamnsursprung. Exempelvis kan flodnamnet Ворча inte förbindas med lit. Varkalių km., Varkališkių km. och liknande, eftersom båda dessa bynamn kommer från personnamnet Varkalys, och personnamnet i sin tur kommer från yrkesbeteckningen varkalys ”kopparsmed”. Житойка kan inte jämföras med lit. Getaučių km., Getautiškių km., eftersom dessa oikonymer kommer från det sammansatta litauiska personnamnet Gė-tautas, Ge-taūtis.

Detsamma kan sägas om exempelvis jämförelsen mellan flodnamnet Мошонка och lit. Mastautų km., som kommer från det sammansatta personnamnet Mãs-tautas. Detta flodnamn kan inte heller förbindas med lit. Masių km., Masionių km., eftersom dessa bynamn kommer från efternamnen Masys, Masionis, vilka i sin tur kommer från dopnamnet Motiejus.

Det finns fler sådana fall där hydronymer i området kring Moskva påstås vara baltiska med hänvisning till baltiska ortnamn med personnamnsursprung, bildade av dopnamn eller efternamn som kommer från dopnamn. Exempelvis hävdas flodnamnet Юшинка ha ett ”baltiskt” ursprung genom att det förbinds med lit. Jusėnų km., Jusiškio km., Jusių km., lett. Jusi, Juši och liknande. I själva verket kommer alla dessa ortnamn från personnamnen lit. Jusys, lett. Jusis och liknande, vilka i sin tur är ombildningar av dopnamnet Justinas. Att förknippa flodnamnet Микажель med lit. Mikėnų km., Mikašiūnų km., lett. Mikis, Mikīši och liknande är också fel, eftersom dessa ortnamn kommer från personnamnen lit. Mikėnas, Mikašius, lett. Mikis och liknande. Dessa personnamn kommer från dopnamnet Mýkolas, lett. Mikēlis.

Särskilt olämpliga är de fall där en hydronym i området kring Moskva jämförs med ett stort antal baltiska ortnamn, som själva har olika ursprung. Exempelvis, vad är meningen med att vid flodnamnet Улупинка räkna upp litauiska ortnamn som floden Ūla, Uličėlės km. (ska vara Ūlyčėlės) och Ulitėlės km. (ska vara Ūlytėlės), Uliūnų km. och liknande, när bynamnen Ūlyčėlė och Ūlytėlė kommer från slavismen ulýčia ”by, samhälle”, bynamnet Ūliūnai från efternamnet Uliūnas, medan flodnamnet Ūla möjligen är en gammal baltisk hydronym, som det finns skäl att förknippa med det aktuella flodnamnet.

Det finns många misstänkta och tvivelaktiga jämförelser och etymologier. De flesta förefaller ändå tillräckligt tillförlitliga, så de kritiska anmärkningarna kullkastar inte artikelns övergripande upplägg.

I samlingens slut publiceras tre recensioner: E. Grinaveckienė, J. Senkus: Z. Zinkevičius, Lietuvių dialektologija, Vilnius, 1966; S. Karaliū-

326

nas: А. П. Непокупный, Ареальные аспекты балто-славянских языковых отношений, Киев, 1964; Б. Л. Огибенин: A. Dundes, The Binary Structure of „Unsuccessful Repetition“ in Lithuanian Folk Tales, „Western Folklore“, 1962, V, XXI, N 3.

Framför oss ligger ett viktigt verk inom baltistiken, av ett slag som mycket sällan ges ut i länder utanför Baltikum. Tematikens bredd och den erforderliga vetenskapliga nivån kommer utan tvekan att göra denna samling till en handbok för specialister inom många områden.

A. Vanagas