L I E T U V I Ų T E R M I N O L O G I J A

L I E T U V O S T S R M O K S L Ų A K A D E M I J A

TERMINOLOGISKA STUDIER, RECENSIONER

UR LITHUANSK SPRÅKVETENSKAPLIG TERMINOLOGIS HISTORIA

1. Bokstaven

M. Mažvydas behövde redan en term för att beteckna ett skrivtecken. I sin ”Katekizmas” (1547) tryckte han även den första litauiska ABC-boken, ”En billig och kort lärokurs i att läsa och skriva”. I denna läslektion på endast fyra sidor finner vi termer för avsnitt om bokstäver och deras grundläggande delar (däribland ljud). Mažvydas betraktade skrivtecknet som läsningens grundelement och gav det det nybildade namnet skaitytinė: Skaitytiniu ira 27. Didžas…Mažas…

Beträffande bildningen kan skaitytines jämföras med sådana participavledningar som adytinis, dažytinis, dėvėtinis, penėtinis, mergautinis, kapotinis och liknande. Sådana ord används som adjektiv. Det finns visserligen flera tiotal benämningar på bärare av verbala egenskaper med suffixet -tinis, -ė, vilka ligger nära benämningar på handlingens resultat och objekt¹. Bland dessa avledningar finns också många nybildningar: auklėtinis, įgaliotinis, rinktinė, statytinis, sumuštinis. Bland de äldre bör rokuotinė ”siffra” R 408, N, K nämnas. Även om denna nybildning av Mažvydas är ovanligt bildad, levde den ändå kvar jämförelsevis länge bredvid senare skapade synonymer, skaitytinės – ända till början av 1800-talet.

Pirmiausia jis vartojamas B. Vilento „Enchiridiono“ vertime (1579): „… vertais mus padarė uredą daryti naujo testamento ne skaitytinės, bet dvasės. Nesa skaitytinė užmuš, bet dvasia atgydo“ Vln ElO³². Kitas Rytų Prūsijos religinių raštų vertėjas S. Vaišnoras 1600 m. išleistame „Margaritos Teologikos“ vertime taip pat vartojo skaitytines: Anabaptistai… apjuokė mokslą dangiškąjį, kaip skaitytinę numirusią MT5; … pagalei pačios skaitytinės (t. y. raidškai)… MT150.

J. Bretkūnas använde också en något förändrad form av denna nybildning, skaitydinė, i sin bibelöversättning (manuskript från omkring 1590): Iki dangus ir žemė praeis, nepraeis mažiausia skaitydinė nė krapelė muog zokano BBMt5, 18; se även PvR2, 29, 2PvK3, 6, 2PvK3, 7. I denna översättning finner vi också maskulinformen: Bet buvo ir užrašymas parašytas ant jo skaitydiniais griekiškais BBLuk23, 38. Det tycks inte finnas några avledningar av detta slag i det litauiska språket³. Det är svårt att gissa varför J. Bretkūnas ”förbättrade” M. Mažvydas nybildning.

¹ Se Lietuvių kalbos gramatika, I, 1965, s. 323, 571.

² Stavningen i de äldre skrifterna och förkortningarna för källorna är desamma som i den akademiska ”Lietuvių kalbos žodynas”.

³ Med formanten d finns endast det adjektiviska suffixet -ūdinis, som används för att beteckna olika äppelsorter.

232

Läsbokstav förekommer några gånger (3 gånger läggs även litera till inom parentes) i S. Bytneris översättning av Nya testamentet (1701), se BtPvR2, 29. Oftare används den tillsammans med litera inom parentes, se PvR7, 6, 2PvK3, 6, 2PvK₃, 7. I andra liknande fall, där Nya testamentets översättare använder begreppet bokstav, uttryckte Bytneris tanken med andra ord: tecken Luk16, 17, Mt5, 18, jota Mt5, 18.

Som motsvarighet till tyskans Buchstabe tog även de första ordboksförfattarna i Ostpreussen upp läsbokstäver i sina ordböcker. Läsbokstäver återfinns i manuskriptet till Krauses tysk-litauiska ordbok (1600-talet) (s. 105), i manuskriptet till ordboken ”Clavis Germanico-Lithvana” från slutet av 1600-talet, se C17, 405, och i J. Brodovskis manuskript till ”Lexicon Germanico-Litvanicum” (början av 1700-talet) (s. 301). I F. W. Haks ordbok ”Vocabularium…” (1730) har synonymen skrivtecken (s. 165) lagts till vid sidan av läsbokstav (s. 116). Pilypas Ruigys tog i ”Deutsch-Littauisches Lexicon…” (1747), utöver de tidigare termerna läsbokstav och skrivtecken R87, upp ytterligare två nybildningar: en analog avledning skrivbokstav⁴ (och uttrycket skrivna bokstäver) samt en avledning av annan typ, litet skrivtecken (se ordgruppen skriva). Alla dessa nybildningar återges också i K. Milkaus ordbok ”Littauisch-Deutsches und Deutsch-Littauisches Wörterbuch” (1800), se s. 218, 240 och 114. Endast vid läsbokstav (se ordgruppen läsa) har en anmärkning lagts till om att ordet skulle vara ganska obegripligt (nicht sehr verständlich), medan det vid litet skrivtecken (se ordgruppen skriva) står att det är ganska okänt (nicht sehr bekannt).

I 1800-talets läseböcker i Ostpreussen användes M. Mažvydas nybildning läsbokstav, till exempel Naujasis Pibelis, arba Knygelės, iš kurių Kudikiai gal išsimokinti Skaitytines pažint… (omkring 1839), samt en ombildning av tyskans Buchstabe, bokštavas, se Naujasis Pibelis, arba Knygelės, iš kurių Kudikiai gal išsimokinti Bokštavus pažint… (1808)⁵. Läsbokstäver används också i de tidningar som utgavs där: Längst ner är namnet på bilden tryckt med stora läsande bokstäver LC1879, 41. I bibelutgåvor används vid sidan av läsbokstäver (2PvK3, 6) också andra nybildningar: skrivbokstav (PvR7, 6) och skrivtecken (Mt5, 18, Luk16, 17). Vi finner dem i utgåvor från 1816, 1863, 1895 och ända till 1931.

Därför återfinns dessa termer, som motsvarigheter till Buchstabe, även i G. Neselmans (1851) och F. Kuršaitis ordböcker (1870, 1883): läsbokstav N474, K376, K1267; skrivbokstav K346, K1267; skrivtecken N429, bokštavas K1267. I G. Neselmans ordbok återfinns ytterligare en synonym, skrivtecken, samt P. Ruigys diminutiva nybildningar litet skrivtecken och litet skrivtecken (s. 429).

I 1800-talets läseböcker och grammatikor som utgavs i Vilnius finner vi läsbokstäver endast i K. Nezabitauskis ”Naujas mokslas skaitymo” (1824): … glädjande sig åt dessa små bilder, eller avbildningar, … ska ni lära er läsande bokstäver, eller litera (förordet); läsbokstäverna är sammansatta (s. 3) och i K. Kasakauskis ”Kalbrėda om det samogitiska språket” (1832).

Lietuvoje leidžiamuose raštuose jau nuo M. Daukšos „Postilės“ (1599) iki XIX a. pabaigos beveik ištisai vartojamas iš lenkų kalbos paimtas lotyniškas terminas litera (žr. DP141, 373, 423, SD33, 134 ir kt.) ir aplietuvinta jo forma litara. Abi šios formos buvo vartojamos dažniausiai ir „Aušroje“.

⁴ I nordöstra Litauen är ordet skrivstång känt i betydelsen ”stång, stolpe till en gärdesgård”, vilket sannolikt bör förbindas med betydelsen ”göra ett tecken, dra ett streck” hos skriva; jfr J. Otrębski, Wschodniolitewskie narzecze twereckie, I, s. 179.

⁵ Žr. Lietuvos TSR bibliografija, I, Vilnius, 1969, p. 447—448.

233

Men när författarna till litauiska grammatiker började skapa litauiska termer bildade de också motsvarigheter till litera. S. Daukantas använde nybildningen ljudstav i ”Prasma av det latinska språket” (1837) och i sin läsebok (1842). Denna avledning är ovanlig (jfr sėbiržė, sravažolė). Vanligare är avledningar med omvänd komponentordning – substantiv plus verb (t.ex. musmirė, sienpiovys, duobkasys, kelrodis och liknande). Därför fick termen också få efterföljare: ljudstaven användes av J. Juška i ”Kalbose lietuviško liežuvio” (1861), och den finns belagd i G. Neselmans (s. 319), F. Kuršaitis (357) och M. Miežinis (s. 208) ordböcker. En annan term som S. Daukantas introducerade, ljud, en översättning av polskans głoska, användes också mer allmänt för att beteckna både bokstav och språkljud. Som synonym till litera använde J. Juška den i ”Ištarimas raštženklų”, i stavningskommentarerna till brodern Antanas utgåvor av folkvisor (1880, 1883). Även M. Miežinis kallade bokstäver för ljud i sin grammatik (1886).

I början av sin språkvetenskapliga verksamhet (medan han ännu studerade vid Kaunas prästseminarium 1871—1875) använde K. Jaunius i manuskripten till sina artiklar nybildningen ljudvisare: Ljudvisare (annars kallad bokstav, lat. litera, är ett synligt tecken för något ljud: a, b, d, etc.⁶. Det verkar som om termen förblev i manuskripten och inte kom till någon större användning. Bättre gick det för en annan nybildning av K. Jaunius, skrivtecken, som skapades omkring 1878⁷, och som han använde när han undervisade i litauiska i Kaunas från 1885⁸. J. Juška tog över denna produktiva nybildning och använde den i stavningsförklaringarna till de tidigare nämnda utgåvorna av sånger som brodern samlat in, ”Ištarimas raštženklų” (1880) och ”Raštženkliai” (1883). Termen återfinns också i periodisk press, till exempel i ”Aušra” (1884, 287), ”Lietuviška ceitunga” (1887, 38), ”Tėvynės sargas” (s. 20 i tillägget till 1899 års utgåva) och i enskilda publikationer, till exempel A. Jakšts ”Mūsų alfabeto klausimas” (1914). Senare användes skrivtecken av enstaka författare även i betydelsen skiljetecken; exempelvis återges interpunktion i A. Lelios ”Lenkų ir lietuvių kalbos žodynas” (1912) med uttrycket placering av skrivtecken.

Innan den nuvarande termen för bokstav etablerades i slutet av 1800-talet användes i pressen, vid sidan av litera, även tidigare nybildningar av författare i Ostpreussen och Litauen. I artikeln ”Žodelis del Prūsų lietuvininkų” i första numret av ”Aušra” finner vi till exempel, utöver litera, även läsbokstäver (2 belägg), skrivbokstäver (2 belägg), skrivmärken (1 belägg): Nu har hela världen redan erkänt att de latinska bokstäverna (läsbokstäverna, skrivbokstäverna, skrivmärkena) är bättre och vackrare och inte heller skadar ögonen så mycket 1883, 21. En sådan nybildning var skrivmärke, plural nominativ skrivmärken⁹. När ordet skapades tycks man ha anpassat det till femininformen hos litera och dess litauiska motsvarigheter läsbokstav, skrivbokstav. Med tiden ersattes emellertid denna nybildning av maskulinformen skrivmärke, plural nominativ skrivmärken¹⁰. Ord med liknande bildning är oftare maskulina,

⁶ Se K. Jaunius manuskript i Republikanska bibliotekets handskriftssamling, F23—16, s. 95, samt även s. 57, 73, 74. Manuskripthäftet skrevs 1870—1873.

⁷ Se de tidigare nämnda K. Jaunius-manuskripten i Republikanska biblioteket, F23—17, s. 2. Termen förekommer också i ett brev till A. Juška (1879.III.6) om stavningen i hans sånger, se LTI549—562.

⁸ Se hans föreläsningar i litauiska, hektograferade i Dorpat 1897 och med titeln ”Lietuviškas kn. Jaunio kalbomokslis”.

⁹ Termens pluralform varierar i andra nummer: vid sidan av … om införandet av ryska skrivmärken i våra böcker står det … ryska skrivmärken kan inte användas i våra böcker A 1883, 81.

¹⁰ Till en början användes formen rašmenis, se ”Jablonskio raštai”, III, s. 80. En sådan form återfinns också i J. Jablonskis ”Lietuvių kalbos gramatika” från 1919 och 1922: Således är bokstäver ljudens skrivmärken. Alfabetets skrivmärken följer efter varandra i en viss ordning / s. 5/.

234

t.ex.: akmuo, raumuo, tešmuo. Tecknen intill bokstäverna började användas i ”Varpas”: …har ingen riktig grund, förutom en fanatisk ovilja mot våra tecken 1889, 18. Även J. Jablonskis stödde den maskulina formen av termen och befäste den i sina litauiska grammatikor.

Den nuvarande termen för bokstav började användas i tryck i ”Aušra” år 1883: …gnuggar bort vaxet, finner bokstäverna (litaras) som avtryck (s. 262), även om det i övrigt var litaros som dominerade i denna tidning, också senare. Endast ”Varpas” använde nästan uteslutande raides ända från början (1889), utan att ens lägga till litaros inom parentes.

Vad är termens ursprung?

Bokstavstermens uppkomst bör kopplas till det polska ordet gloska (översatt från latinets vocales), som användes som polsk synonym till literos. Termen gloska är utan tvivel besläktad med glos ”röst”, med adjektivet glosny, som förutom den bokstavliga betydelsen ”ljudlig” även har den bildliga betydelsen ”klar, uppenbar, tydlig”. I 1800-talets ABC-böcker och språkvetenskapliga skrifter kallade enstaka författare vokalljud och tecken med den litauiska översättningen av gloskos, balsemės. A. Baranauskas, som undervisade i en kurs i litauiska vid Kaunas prästseminarium (1871—1883), tyckte uppenbarligen inte om att balsė hade två betydelser. Han uppmärksammar det östaukštaitiska ordet raidus, vars betydelse ligger nära den nämnda bildliga betydelsen av glosny: Koks raidus audeklas (vilket tydligt mönstrat tyg)! Kp. Raidus koks raštas (ett tydligt, klart synligt tygmönster) Pl. Katros raidis rašteliai, tai tą imsim panelė (d.) Kp. Su akiniais labai raidu, o be akinių nematau Dbk. För A. Baranauskas var raidus ett ord i levande språkbruk: vi finner det använt i språkvetenskapliga brev och andra handskrifter, se APhI94. Uppenbarligen bildade han substantivet raidė av detta adjektiv och började från 1872 använda det vid sidan av literos i sina föreläsningar¹² och brev till språkforskare. Exempelvis skrev han i ett brev till H. Weber 1875: Reikia gi vieno kalbomokslio, vienos rašybos ir draug parodymo, kaip lietuvininkai kiekvienos tarmės tas raides (literas) turi ištaryti, se APh I76. L. Geitler var den förste som skrev om termen raidė, använd i A. Baranauskas grammatik¹³.

K. Jaunius tog inte till sig detta eller många andra av sin lärares nybildningar. J. Jablonskis använde först litaras och raštženklai, och började först från 1887 använda raides. Genom hans artiklar om stavningsfrågor under det senaste decenniet av förra seklet blev termen slutgiltigt etablerad.

Av den korta översikten ser vi hur man på olika sätt försökte skapa en litauisk term för att benämna ett skrivtecken. En del knöt begreppet till läsning (skaitytinė), andra till skrift (rašytinė, raštelis, rašmuo), och ytterligare andra till röst (rodbalsė, balsrodė, det vill säga ett tecken som återger en röst). Begreppet uttrycks tydligast av raštženklis – ett skrivtecken. Även om denna term är populär och välbildad, är den lite lång och inte särskilt lätt att uttala.

¹¹ J. Karłowicz, Słownik języka polskiego, Warszawa, 1900, I, p. 845. Be to, gloska buvo vartojama ir spaudmenų reikšme, žr. ten pat, p. 844.

¹² Detta bekräftas av en handskriven artikel av hans elev K. Jaunius, ”Apei garsnius”, skriven 1873. I inledningen förekommer, vid sidan av nybildningen balsrodis, även raidė; se K. Jaunius handskrifter i Republikinė biblioteka F23—16, s. 95.

¹³ Žr. L. Geitler, Litauische Studien, Prag, 1875, p. 105. L. Geitleris lankėsi pas A. Baranauską 1873 m. Taigi raidės terminas sudarytas dar prieš šiuos metus. Pradžioje A. Baranauskas vartojo iš vokiškų žodynų paimtą Buchstabe atitikmenį raštelis: Kiekvienas balsas turi savo raštelį, arba literą; Rašteliu lietuviška kalba saviems žodžiams reikalauja 39; Balsiniai rašteliai esti. Žr. „Mokslas lietuviškos kalbos“ (p. 2—3) – seminaristo J. Lideikio rašytų lietuvių kalbos paskaitų užrašai Respublikinės bibliotekos rankraštyne PR25.

235

De mer praktiska enstammiga termerna rašmenė, rašmuo. I stället etablerades Baranauskas översättningslån raidė, som inte är helt motiverat men praktiskt, vid sidan av den vidare termen rašmenų.

Helheten av bokstäverna i ett språk kallades till en början med det internationella ordet alfabetas¹⁴ och med den polska språkets ord abecadło omarbetning abėcėlė¹⁵. J. Jablonskis använde också termen alfabeto¹⁶ i sina artiklar om stavning, och först i ”Lietuvių kalbos gramatika” från 1919 och 1922 presenterade han en lämplig litauisk term för detta begrepp – en avledning med suffixet raidynas: Alla bokstäver samlade tillsammans kallas abėcėlė, eller raidynas (s. 5). Denna term används än i dag som synonym till den internationella termen alfabetas.

2. Stavning

I K. Širvydas ordbok ortografia översätts som läran om skrivning enligt polskans pisania nauka SD296. När man började skapa litauiska grammatiktermer var den litauiske botanikern J. Pabrėža sannolikt den förste som bildade en litauisk motsvarighet till detta begrepp. I förordet till verket ”Taislius auguminis”, som förbereddes för tryckning 1843, finner vi nybildningen raštynė: „Apeji raszthumny | pisownia, lot. orthographia |, kokios cė jemiau. Žemaytiu rasztumny tór sawa įpatingumus…“ Verket förblev emellertid opublicerat fram till 1900, och Pabrėžas term kunde därför inte spridas. Dessutom finns det få avledningar med suffixet -ūnė, medan det finns fler avledningar med suffixet -ūnas, som betecknar nomina agentis. Således var termen raštynės inte lämplig för att beteckna begreppet ortografi.

Därför nöjde man sig under en tid med ordagranna översättningslån för ortografi. Även ryskans правописание och tyskans Rechtschreibung tjänade som förebilder. J. Juška använde statrãšymą, se ”Kalbos lietuviško liežuvio ir lietuviškas statrašymas, arba ortografija” (1861). Ett sådant sammansatt substantiv har en ovanlig ordbildning: leden i sammansättningar av adjektiv och substantiv saknar oftast suffix, till exempel juodžemis, blogmetis; bland nybildningar: juodraštis, švarraštis, greitraštis. K. Jauniaus översättning statrašas hade en mer möjlig ordbildning¹⁷. Vid sidan av denna översättning lade J. Basanavičius i ”Aušra” också till tiesrašti: Mūsų statrašas (tiesraštis, ortografija) yra Šleikerio pastatytasis 1883, 120. I ”Varpas” använde V. Kudirka femininformen statrašą: …uždraudimas lotyniškos statrašos 1889, 18. Där finner vi också adjektivet statrašiskas: Statrašiskų klaidų išrodyti neapsiimu 1889, 133.

Alla dessa översättningslån är, trots att de kan kritiseras i olika grad med avseende på hur deras formella beståndsdelar fogats samman, olämpliga för att uttrycka begreppet ortografi på grund av det första ledets semantik: varken rak eller rät skrivning uttrycker föreskrifter eller regler för korrekt skrivning. A. Baranauskas valde tydligen därför en annan väg: han godtog inte J. Juškas statrašymui, utan bildade av verbet rašyti ett substantiv med suffixet rašyba. Substantiv med suffixet -yba (oftare i plural) är gamla ord i litauiskt talspråk och ligger betydelsemässigt nära avledningar med suffixet -imas: derybos, lažybos, šėrybos, dalyba, gamyba med flera.

¹⁴ Žr. „Varpas“ 1889, 18; J. Basanavičius, Prie historijos mūsų rašybos, Tilžė, 1899; A. Jakštas, Mūsų alf abeto klausimas, Kaunas, 1914.

¹⁵ Visserligen betecknade detta ord länge grunderna i läs- och skrivkonsten, se SD198. abėcėlė hade samma betydelse även på 1800-talet. Det ser vi av läseböckernas titlar, till exempel S. Daukantas (1842).

¹⁶ Žr. Jablonskio raštai, III, p. 7.

¹⁷ Šį terminą K. Jaunius vartojo laiške A. Juškai 1879. III. 6: … jei noram ištraukti visą naudą iš Tamstos daimų, būtinai reik įvesti į anų statrašą dar du rašženklu…; Sulyginus statrašus mūsų rašytojų…, žr. LTI550.

236

Därför uppfattades A. Baranauskas nybildning¹⁸ och godtogs som term. Som motsvarighet till ortografijos använde han rašybą i sina föreläsningar i litauiska¹⁹ och i brev till H. Weber 1875: Kad Tamstai lengviau būtų mano gramatos skaityti ir suprasti, pasakysiu apie savo rašybą (orthographia), se APh174, samt till Baudouin de Courtenay (1876), se LTI417. Efter viss tvekan godtog även K. Jaunius sin lärares nybildning och använde den i sina föreläsningar i litauiska²⁰.

I tryck finner vi termen rašybos för första gången i ”Aušra” år 1883. Redaktören J. Šliūpas förklarar: Rašyba 5. numerio „Aušros“ raiba ne per mano kalčia 1883, 296. Rašybos användes en tid i ”Aušra” (se 1884, 26, 149, 243, 388, 421) omväxlande med statrašų 1884, 211 och statrašymu 1884, 252. Från statrašas gick även ”Varpas” relativt snabbt över till rašybos. Termen etablerades och populariserades där av J. Jablonskis artiklar i stavningsfrågor: ”Dar keletas žodžių apie mūsų rašybą” (1893, 8–10), ”D-ro J. Basanavičiaus rašyba” (1894, 71–72). Första gången använde J. Jablonskis sannolikt termen rašybos terminą i ”Aušra” 1884, se s. 149. Endast termen rašybos används också i J. Basanavičius skrift ”Prie istorijos mūsų rašybos”, Tilžė, 1899.

Medan termen rašybos höll på att få fotfäste försökte man också skapa andra nybildningar. En sådan var rašysena, som J. Jablonskis genast kritiserade eftersom suffixet var olämpligt för att beteckna detta begrepp²¹. En annan, rašmena, användes endast i J. Šoparas lilla grammatik ”Trumpūtis lietuviškai rusiškas kalbomokslis”, Vilnius, 1906.

I ordböcker finner vi rašyba först infört²² i A. Lelios ”Lenkų ir lietuvių kalbos žodyne” (1912), som motsvarighet till ortografija och pisownia.

3. Ordboken

De första tryckta eller handskrivna ordböckerna över det litauiska språket hade icke-litauiska namn, oftast latinska eller grekiska. K. Širvydas kallade sin ”Dictionarium trium linguarum” (1620), F. Hakas ”Vocabularium Lithu anico-Germanicum et Germanico-Lithuanicum” (1730). En ordbok av okänd författare från 1700-talet kallas ”Clavis Germanico-Litvana”. P. Ruigys kallade sin ordbok ”Littauisch-Deutsches und Deutsch-Littauisches Lexicon” (1747), J. Brodovskis ”Lexicon Germanico-Litvanicum et Litvanico-Germanicum”.

I början av 1800-talet, när litauiska bildade intellektuella började bekymra sig för det litauiska språkets utveckling och rättigheter och började skriva ordböcker över det, behövdes också en litauisk term för att beteckna detta lexikografiska arbete. Den förste som skapade en litauisk slownik var troligen

¹⁸ Visserligen användes i de litauiska dialekterna i Ostpreussen pluralformen rašybos i betydelsen ”testamente, arv”, till exempel: zuikelio rašybos. Detta ord finner vi dock belagt endast i K. Jurkšaitis sagosamling (Litauische Märchen und Erzählungen, 1898, s. 40) och i översättningar i ”Tiesos prietelius” (1880–1882), se A. Bezzenberger, Litauische Forschungen, 1882, s. VII och 162. Som vi ser publicerades det senare än A. Baranauskas, som det sannolikt var obekant för.

¹⁹ Žr. Kalbomokslis lietuviškos kalbos, Tilžė, 1896, p. 5.

²⁰ Žr. Lietuviškas kn. Jaunio kalbomokslis (1897). Tačiau 1879.III.6 laiške A. Juškai vartojo dar statrašo terminą, žr. LTI550.

²¹ Se Jablonskio raštai, III, s. 12. Rašysena användes för att beteckna detta begrepp av M. Kuprevičius, som publicerade artikeln ”Ar reikalinga mūsų rašysenai y”, se ”Varpas” 1894, nr 4.

²² Rašybą randame ir M. Miežinio žodyno (1894) leidėjų pratarmėje, bet ten jis vartojamas „raštų, literatūros“ reikšme: „ ačiū pagalbai mylėtojų latviškai lietuviškos rašybos ir kalbos... Pačiame žodyne rašybos termino dar nėra.

237

termen (eftersom ordböckerna oftast var polsk-litauiska) skapades av Kajetonas Nezabitaukskis (1800–1876). Redan under sina studier vid Vilnius universitet hade han börjat skriva en polsk-litauisk ordbok och kallade den žodinyku²³. Termen finner vi dessutom i den litauiska bokbibliografi som fogats till hans läsebok ”Naujas mokslas skaitymo”, utgiven 1824. Där kallar han ordböckerna žodininkais eller surinktžodžiais. Dessa termer är av olika värde. Surinktžodis är på grund av sin bildning helt olämpligt som benämning på en ordbok, och därför tycks ingen annan heller ha använt det. Žodininkas är inte heller helt lämpligt. Avledningar med detta suffix betecknar oftast personer, ibland även platser. En plats där ord har skrivits ned är alltså en žodininkas.

Ordbok-termen användes i sin ordbok redan av D. Poška: ”För er, bröder, skriver jag en ordbok” (del I, s. 163; själva ordboken har fått en polsk titel), J. Juška i ”Kalbose lietuviško liežuvio” (1861) och A. Baranauskas i början av sin språkliga verksamhet, se APh171. Ordbok kallade också D. Sutkevičius sin handskrivna litauisk-latinsk-polska ordbok: ”Žodininkas Letuwiszkay-Lotiniszkay-Lenkiszkas” (1848).

Den kortare termen med adjektivisk bildning žodinis finner vi hos S. Valūnas i brevet till D. Poška ”Rašančiam lietuvišką žodinį” (1826) och i L. Ivinskis handskrivna polsk-litauiska ordbok som motsvarighet till dykcijonarz.

Med den sammansatta nybildningen žodrodis betecknade S. Daukantas den ordlista som fogats till översättningen av ”Istorijos šventos” (Epitome historiae sacrae) (1838): Žodrodys toie kningeliee essontių žodiu”. I hans handskrift till den polsk-litauiska ordboken lämnades dikcijonarz utan motsvarighet. A. Juška hade till en början också kallat sin ordbok žodrodžiu, men ändrade senare denna nybildning till žodininku²⁴. I själva verket är žodrodis, med tanke på sin bildning, ett alltför snävt ord för att beteckna en ordbok.

F. Kuršaitis vokiečių-lietuvių kalbos žodyne (1870) terminams Lexicon ir Wörterbuch pateikė verstinius atitikmenis žodinės knygos, žodknygės.

Hur uppstod termen för ordbok?

Denna nybildning skapades redan under första hälften av 1800-talet. Dictionarium behövde en litauisk motsvarighet också för den första litauiska botanikern, Jurgis Pabrėža, som sammanställde en litauisk ordbok över botaniska termer och en växtförteckning. Termen för ordbok finner vi i titlarna på hans verk: Žodyns augmyniczėynvis – Dictionarium botanicum (1834) och Žodyns Biliu Augmyniczyniu Lotin-žemaytyniu (dvs. en växtförteckning), skriven före 1843. ²⁵ Dessa arbeten av J. Pabrėža trycktes visserligen inte, men termen för ordbok kan också ha spritts genom personliga kontakter. Dessutom räknar M. Valančius i Žemaičių vyskupystė (1848), när han beskriver lärda män, upp flera botaniska verk av J. Pabrėža. Bland dem nämns också „Žodyns Bilhu Augmyniczyniu lotin-žemajiniu“²⁶.

Termen för ordbok framstod som en välbildad avledning och föreföll godtagbar för lexikografen Mikalojus Akelaitis. I ett brev till M. Valančius den 25 september 1856, där han skrev om den planerade jämförande ordboken över det litauiska språket, motiverar han till och med att denna term skulle vara bätt-

²³ Žr. A. Janulaitis, Kiprijonas Juozas Zabit is-Nezabitauskas, Kaunas, 1931, p. 70; Mažoji lietuviškoji tarybinė enciklopedija, II, 1968, p. 691.

²⁴ B. Tolutienė, Antanas Juška leksikografas, – „Literatūra ir kalba“, V, Vilnius, 1961, p. 153.

²⁵ Žr. Jurgis Pabrėža (1771–1849), Vilnius, 1972, p. 98. Dėl žodyno termino rašybos žr. Z. Jonikaitės str. „Apie J. Pabrėžos botanikos veikalų rašybą“ cituojamoje knygoje (p. 62–65).

²⁶ M. Valančius, Raštai, II, Vilnius, 1972, p. 275.

238

re än ordformen žodinis: Jag säger „Žodinas“, inte Žodinis, som Walleniwicz och Iwinskis vill; för vi säger – karklis, karklinas, puszis, puszinas: därför också žodis – žodinas²⁷.

M. Akelaitis kan ha tagit över termen för ordbok från J. Pabrėžas verk, eftersom han ur dennes manuskript hade skrivit av en förteckning över litauiska växtnamn till sina ordböcker (visserligen är det okänt vilket år): „Rodykle wardu sawiszkųjų, kaip kores augimes wadina Žemajčiai“²⁸. Dessutom hade M. Akelaitis även Žemaičių vyskupystė (1848), där J. Pabrėžas verk med termen för ordbok i titeln nämns²⁹. Tyvärr trycktes ingen av de ordböcker som M. Akelaitis sammanställde.

Det första tryckta lexikografiska arbetet med titeln ordbok var Mykolas Miežinis Lietuviškai-latviškai-lenkiškai-rusiškas žodynas, skriven 1868 och passerad genom många händer och diskussioner innan den gavs ut i Tilsit 1894. På uppdrag av M. Valančius granskade även A. Baranauskas ordboksmanuskriptet 1875³⁰. Även han tyckte att termen för ordbok var godtagbar, och vi finner den använd i brev. I ett brev den 14 januari 1876 skrev han till H. Weber: När jag läser ordboken (Wörterbuch) av prästen J. M. Miežytis finner jag nästan alla ordspråk, desamma som i samlingen V. V., se APh185. Vi finner termen även i brevet till Baudouin de Courtenay den 4 maj 1876:...redan i höstas befallde Hans Högvördighet biskopen att granska om den litauiska ordboken, översatt till polska, lettiska och ryska av prästen Mykolas Miežinis, är bra, se LTI417. I ett tidigare brev till H. Weber (4 oktober 1875) använde han ännu termen žodinykas: ...P. Kuršaitis hade kommit till Kaunas från Königsberg för att jämföra Mielkis ordbok med det levande språk som talas i vårt land, se APh171. A. Baranauskas populariserade alltså i sina föreläsningar och brev den välbildade termen för ordbok.

Ordböckernas historia tyder på att termen för ordbok kan ha tagits över av deras sammanställare genom personliga kontakter med varandra eller på andra sätt. Men M. Akelaitis och M. Miežinis kan också ha bildat termen för ordbok oberoende av varandra, av olika skäl och utan kännedom om alla litauiska termer som redan fanns för detta ändamål. Om det var så, visar det bara att termen för ordbok lämpar sig för att beteckna detta begrepp.

Termens lämplighet som beteckning för ordbok stöds också av möjliga avledda termer. Några av dem finner vi även i M. Miežinis ordbok: žodyninis „словарный“, žodinykas „составитель словаря“, žodinykystė „словесность“.

För övrigt används ordbok numera också i en annan betydelse – ”helheten av de ord som används av ett visst språk, en dialekt, en författare eller helt enkelt en person”.

Žodyno terminas tiko ir K. Jauniui. 1879.III.6 laiške A. Juškai jis rašė: Girdėjau neseniai nu alsėdiškio jaunikaicio, kaip darbiai rašai Tamsta milžinišką mūsų kalbos žodyną, žr. LTI549.

Termen för ordbok befästes slutgiltigt av Aušra, som började använda den redan i sitt första nummer:...Miežitavičius... har redan en färdig ordbok 1883, 20; Denna ordbok (dvs. F. Kuršaitis) är den nyaste och fortfarande den bästa 1883, 88.

Så hade i slutet av 1800-talet, vid sidan av många nya litauiska termer, orden bokstav, skrivtecken, stavning och ordbok. etablerats.

A. Balašaitis

²⁷ Žr. Tauta ir žodis, III, Kaunas, 1925, p. 293.

²⁸ Se J. Kruopas, ”M. Akelaitis leksikografas”, i Iš lietuvių leksikologijos ir leksikografijos, Vilnius, 1970, s. 172–173.

²⁹ Se samma verk, s. 160.

³⁰ Žr. V. Biržiška, Lietuvių bibliografija, Kaunas, 1929, p. 905.

239