LIETUVIŲ AREALINĖS LINGVISTIKOS KLAUSIMAI LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA

A. VIDUGIRIS

OM FÖRHÅLLANDET MELLAN LEXIKAL SYNONYMI OCH ORDETS GEOGRAFI

Lexikal synonymi, eller ordsynonymi, och ordets geografi är nära sammanhängande studieobjekt inom lexikalforskningen. Lexikal synonymi är ett rent lingvistiskt fenomen och hör till lexikologins område, medan ordets geografi, förstådd inte bara som ett ords utbredning, dess användning inom ett visst territorium eller det område det täcker, utan också som en territoriell eller arealgeografisk behandling av lexikala enheter, hör till metodologins område.

Om såväl lexikal synonymi som ordets geografi — närmare bestämt areallingvistik eller lingvistisk geografi¹ — skrivs det en hel del var för sig, men deras inbördes förhållande förbigås antingen med tystnad eller omnämns endast i förbigående². Orsaken är sannolikt dessa två objekts yttre oförenlighet: lexikons systematiska karaktär kräver att alla dess led, alltså även synonymi, undersöks med utgångspunkt i inre systematiska relationer, medan den arealgeografiska metoden för att studera dessa företeelser tillämpas liksom utifrån, extralingvistiskt. Å andra sidan är lingvistiska atlaser mycket fåtaliga, och de lexikala kartor som presenteras i dem omfattar endast en obetydlig del av ordförrådet; därför kan de ännu inte tillgodose behoven hos olika lexikalforskare.

Det som framför allt fick författaren att ta sig an detta krävande ämne var det synnerligen varierade och omfattande materialet i den volym av Lietuvių kalbos atlasas³ som ägnas åt lexikonet, samt det mångåriga arbetet med att samla in, kartlägga och förbereda materialet för tryck. Därför illustreras artikelns huvudteser huvudsakligen med material från denna atlas.

Lexikala enheter (ord eller fraseologiska uttryck) är tvåsidiga språkliga tecken — med en formell och en innehållslig nivå — och är förbundna genom olika inbördes relationer såväl vad gäller den yttre formen, eller uttrycket, som det inre innehållet, eller betydelsens semantik. I allmänhet ges företräde åt kriteriet för det inre innehållet, det semantiska kriteriet.

Såväl inom synonymi som inom areallingvistiken identifieras, likställs eller jämförs lexikala enheter vanligen på samma betydelsemässiga, innehållsliga grund. Ord kan också likställas utifrån sitt uttryck — sin yttre akustiska eller visuella form —

¹ Areallingvistik, eller lingvistisk geografi, är ett brett begrepp. Dess främsta studieobjekt är territoriella skillnader mellan olika nivåer i språksystemet (fonetiska, morfologiska, lexikala och syntaktiska företeelser) och delvis även deras funktionella, stilistiska och kronologiska aspekter, jfr Вопросы теории лингвистической географии, Москва, 1962, p. 9–11.

² Plg. A. Lyberis, Lietuvių kalbos sinonimų žodynas, Kaunas, 1961, p. 4–5; J. Pikčilingis, Leksinė ir gramatinė sinonimika, Kaunas, 1969, p. 9, 24 ir kt.

³ Litauiska språkets atlas, I, Lexikon, Vilnius, 1977.

109

ur den synvinkeln. I så fall borde man emellertid tala om fenomenen homonymi och polysemi, eller flertydighet, hos ord; dessa hör inte längre direkt till ämnet för denna artikel.

Termen identifiering bör inom lexikologin förstås som fastställande av identitet mellan minst två lexikala enheter på en nivå, med maximal åtskillnad på en andra nivå. Det innebär att ett ord likställs med ett annat utifrån en av nivåerna (i detta fall betydelsen). Detta motsvarar i huvudsak beskrivningen av synonymer: ”Lexikala synonymer är ord i samma ordklass som låter olika men betecknar samma sak (ola — urvas), samma egenskap (uolus — stropus), samma handling (bėgioti — lakstyti”⁴.

Inom areallingvistiken (eller den lingvistiska geografien) kartläggs på liknande sätt spridningen av ord som låter olika men har samma betydelse (innehåll) inom vissa användningsområden — arealer. Ofta betraktas sådana ord, som låter olika och förekommer inom olika områden av det litauiska språkområdet, som synonymer, t.ex.: arklas^⁵ ”gammalt redskap för att plöja jorden”, žãgrė, žãmbis (och žãmbris), žuobris, stagutė^⁶, sklastis ”anordning för att regla en dörr”, sklendė, velkė (och velkė), stūmà, šovynė (och šovà), kištùvas; vaivorykštė, orãvyrkštė, dangõrykštė, laimės juosta, der̃mjuostė, straublỹs, drignė, linksmynė m.fl.⁷ De flesta sådana ord med begränsad användningsutbredning har olika arealer. Med andra ord har nästan vart och ett en egen utbredningsareal. Därför är ord med ungefär sammanfallande arealer relativt sällsynta.

Kriteriet om samma betydelse spelar emellertid olika roller inom synonymi respektive areallingvistik. Inom synonymi är den gemensamma betydelsen det viktigaste, grundläggande bandet mellan ord med olika form. Inom areallingvistiken är den gemensamma betydelsen däremot endast ett hjälpmedel eller ett villkor för att fastställa arealerna, eller isoglosserna, för ord som låter olika. Utifrån denna betydelse identifierar lingvisten olika ord för att finna deras motsvarigheter inom hela ett visst språkområde. Den gemensamma betydelsen tycks alltså endast i viss mån förena dem. I själva verket har den här en särskiljande funktion.

Synonymins viktigaste kännetecken är dess systembundenhet, eftersom endast ord som används inom ett och samma språksystem kan vara synonymer. Ord med begränsad användningsutbredning hör däremot till olika dialektsystem. De är i grund och botten heterosystemiska lexikala enheter, ett slags lexikala motsvarigheter eller ekvivalenter, som inte förenas utan särskiljs genom sin gemensamma betydelse. Vissa föreslår att sådana heterosystemiska ord, på grund av att de har identisk betydelse, ska kallas tautonymer⁸. Enligt vår mening bör termen tautonym hellre reserveras för betydelseidentiteter inom ett och samma språksystem, exempelvis för att beteckna fullständiga eller absoluta synonymer och liknande. Eftersom lexikala enheter som sammanfaller i betydelse inom ett och samma system, eller ’homosemanter’⁹, enligt traditionen

^⁴ J. Pikčilingis, min. veik., p. 4.

^⁵ Dessa och andra exempel hämtas huvudsakligen från den ovan nämnda synonymordboken av A. Lyberis; deras arealer framgår av kartorna i ”Lietuvių kalbos atlasas”. De flesta av dessa ord finns också i ”Dabartinės lietuvių kalbos žodynas”, Vilnius, 1972 (hädanefter — DLKŽ).

^⁶ I sin synonymordbok tar A. Lyberis upp formen stagùtas. I materialet till den litauiska språk­atlasen är endast femininformerna upptecknade: stagùtė, stùgė.

^⁷ Jfr även B. Rokaitė, Vaivorykštės pavadinimai lietuvių kalbos tarmėse, „Lietuvos TSR Mokslų akademijos darbai. Serija A,“ 2(15), 1963, p. 275—279.

^⁸ Plg. J. Filipec, Česká synonyma a hlediska stylistiky a lexikologie, Praha, 1961, p. 93; C. Г. Бережан, Семантическая эквивалентность лексических единиц, Кишинев, 1973, p. 303.

^⁹ Eftersom termerna synonymi och synonym anses inexakta föreslås ibland att de ersätts med termerna homosemijos ir homosemanto, C. Г. Бережан, min. veik., p. 99—102.

110

kallas synonymer; därför passar det bättre att kalla betydelseekvivalenter i olika system för heteronymer, för att betona deras heterosystemiska karaktär¹⁰. Heteronymer kännetecknas alltså av att de hör till olika dialektsystem och därmed är territoriellt begränsade. Begränsad användning kan dock gälla inte bara heteronymer utan också olika etnografiska termer eller namn på mer sällsynta växter med mera. Sällsynta etnografiska termer eller botaniska termer som används inom ett visst begränsat område är vanligtvis okända på andra håll, eftersom även själva realiteterna saknas där, jfr benämningarna på vagnens lušņies, lušnapancio och šlaunų eller slädens užkalų. Heteronymer som är utbredda i en eller flera delar av ett språkområde har däremot vanligtvis motsvarigheter med samma betydelse på andra håll, vilka man i brist på en bättre term kunde kalla territoriella korrelat. Heteronymer bör alltså beteckna alla litauiska ord som inte bara kännetecknas av ett begränsat användningsområde, utan också har territoriella korrelat i hela det område där den aktuella realiteten förekommer.

Dessutom är inte heller heteronymerna själva likvärdiga. Vissa har införlivats i standardspråkets system och blivit en del av det. Sådana heteronymer bildar på likvärdiga grunder synonympar, synonymrader eller block¹¹. Eftersom inte alla standardspråkets ord sedan gammalt används i hela det litauiska språkområdet, utan många av dem bara förekommer i en större eller mindre del av området (det vill säga med betoning på att de har kommit in i standardspråket från olika dialektsystem), kan man tala om den heteronymiska karaktären hos en viss del av standardspråkets lexikon och därmed även hos vissa synonymer. Andra heteronymer med snävare användning, som vanligtvis inte längre ingår i standardspråkets ordförråd, kallas dialektord eller dialektismer. Därför bör de (i DLKŽ anges de vanligtvis med förkortningarna dz, ryt., žem.) som heterosystemiska lexikala enheter inte heller ingå i standardspråkets synonymförråd.

Eftersom både identifieringen av synonymer och avgränsningen av heteronymer grundar sig på betydelseöverensstämmelse är det viktigt att fastställa en enhetlig jämförelseenhet, särskilt som olika ord ofta inte överensstämmer i betydelse, framför allt vad gäller betydelsens omfång. Vanligtvis väljer man som sådan enhet bland alla jämförelseled det entydiga ord som har det minsta betydelseomfånget och kallar det en semantisk variant¹².

En semantisk variants omfång framgår tydligast av absoluta synonymer, eller homosemanter, som utgörs av heteronymer, till exempel ántinas, gaigalas; kankorėžis, burkūtis, gurgutis, kirkūžė, žehelýs; karvelis, balandis, eller av ett litauiskt ord och dess icke-litauiska (internationella eller inlånade) motsvarighet, till exempel: kalbotyra, lingvistika; mėšimtis, procentas; pirkia, gryčia, stuba; tvartas, kūtė och så vidare. Deras semantiska omfång är helt lika och de skiljer sig inte alls åt sinsemellan. Varje jämförelseled har en enda semantisk variant och uttömmer helt de andras innehåll.

Innehållet i polysema ord utgörs inte av en enda semantisk variant utan av en helhet av sådana. De kan stå i synonymiska relationer till andra ord utifrån en eller fle-

¹⁰ Även andra språkvetare använder termen heteronymi, jfr J. Gossens, Strukturelle Sprachgeographie, Heidelberg, 1967, p. 86.

¹¹ Ord med närliggande betydelser men olika ljudform sammanförs vanligtvis till synonymrader genom att de länkas till varandra, medan de i synonymblock ordnas i grenar, det vill säga var för sig, till exempel: ordet pilkas ingår separat i synonymiska relationer med orden palvas, širvas eller širmas, žilas, jfr C. Г. Бережан, anfört arbete, p. 54—77.

¹² Termen semantinis variantas är i detta fall mer praktisk än semema och har länge varit i bruk inom språkvetenskapen, jfr Вопросы лингвистической географии, Москва, 1962, p. 149; C. Г. Бережан, anfört arbete, p. 46. Även inom litauisk språkvetenskap har den använts tidigare, jfr författarens artikel Semantinių dialektizmų atrankos ir grupavimo klausimu, — Lietuvių kalbos istorijos ir dialektologijos tyrinėjimai (tezės), Vilnius, 1971, p. 22.

111

dess semantiska varianter. Exempelvis står det entydiga ordet tvartas, som totalt endast har en semantisk variant, i relation till det polysema ordet dagtis endast genom en av dess semantiska varianter, medan dagtis enligt andra semantiska varianter kan ingå i synonymrelationer med orden stogas, dugnas med flera. På liknande sätt förhåller sig orden kankorėžis: skuja, tvartas, grūbas, namas med flera. Ord som uttrycker vidare begrepp, dagtis, grūbas, namas, skuja, inbegriper i sin betydelseomfattning innehållet hos ord med snävare betydelse, kankorėžis, tvartas (fall av inklusion). Innehållen hos två eller flera polysema ord som ingår synonymrelationer enligt någon av sina semantiska varianter (t.ex. klūonas: klojimas, rātai: vežimas) korsar varandra. I båda fallen rör det sig om så kallad partiell synonymi, eller parasynonymi¹³. Vid undersökning av homosemiska lexikala relationer bör man alltså inte arbeta med ord i deras helhet, utan endast med enskilda beståndsdelar av betydelsestrukturen – semantiska varianter. För att fastställa ekvivalenta semantiska varianter räcker det vanligen med förklarande ordböcker, där en tillräcklig bild av det polysema ordets semantiska struktur ges, det vill säga där summan av alla semantiska varianter återges¹⁴. Överensstämmelsen mellan ordens betydelser, det vill säga semantiska varianter, är ett väsentligt identifierande eller relevant kännetecken på synonymi. Som ett ytterligare relevant kännetecken betraktas överensstämmelsen i deras kategoriska grammatiska betydelse, det vill säga att de tillhör samma morfologiska klass – samma ordklass¹⁵, exempelvis: klėtis, svīrnas; sunkūs, svārūs, svambūs, smagūs; dirbti, triūšti, plūšti, krutėti, veikti; palengva, pamažu med flera.

Heteronymer indelas på samma sätt efter semantiska enheter med motsvarande omfattning. Det är inte enbart heteronymer som ingår i det litterära språket som gör den sammanfallande semantiska varianten till indelningskriterium här, utan ord som används över hela det litauiska språkområdet. Även polysema ord som skrivits upp enligt det enhetliga ”Programmet” presenteras redan differentierade efter den avsedda betydelseekvivalenten och avgränsade från andra betydelser. När allt material finns framför oss är relationerna av semantisk ekvivalens mellan de jämförda (indelade) orden vanligen ganska uppenbara. I synonymi är dessa relationer däremot mindre tydliga. Jämförelsegrunden – den semantiska varianten – måste renodlas och skiljas från andra betydelser genom att betydelseomfånget delas upp i analysen. Tillämpningen av areallingvistikens metoder på synonymi kan alltså vara till stor hjälp.

Dessutom är det kännetecknande för litauiska heteronymer att många av dem, i alla de betydelser som anges i DLKŽ och i vilka de kan användas i det litterära språket, i regel är okända i dialekterna. I dialekterna används de främst endast i vissa betydelser – i en dialekt på ett sätt, i en annan på ett annat. Exempelvis där byggnaden för förvaring av otröskad säd kallas klojimu (ordet betyder där vanligen också den säd som lagts upp på tröskgolvet för en enda tröskning), betyder klūonas en gårdsplan för torkning av säd, en äng vid tröskladan. Där byggnaden kallas kluonu kallas gårdsplanen främst kluoniena, eller i Samogitien, där den nämnda byggnaden kallas jauja, jāujė, jāujas, jāujis, rejā, daržinė, benämns tröskgolvet med orden klojimas eller kluonas. Men bortsett från gränsområdena för dessa ords utbredning används de sällan synonymt. I dialekterna är dessa ord alltså oftast inte synonymer, precis som i en och samma

¹³ C. Г. Бережан, мин. веик., р. 97.

¹⁴ A. P. Evgenjeva, Grundläggande frågor om lexikal synonymi, – Studier i synonymi i det moderna ryska litterära språket, Moskva–Leningrad, 1966, s. 26; V. G. Gak, Ett försök att tillämpa jämförande analys på studiet av ordets betydelsestruktur, ”Frågor om språkvetenskap”, 1966, nr 2, s. 97; S. G. Berezjan, a.a., s. 50.

¹⁵ C. Г. Бережан, min. veik., p. 49–50.

112

Sett ur en viss dialektsystems perspektiv är de inte heller lämpliga att kalla heteronymer. De är vanliga heterolexikala och heterosemantiska (till formen och innehållet skilda) lexikala enheter, som endast utanför dialekterna, det vill säga i det litterära språket, tack vare sin polysemi kan ingå homosemiska synonymrelationer. I dialekterna kan de däremot bli homosemer endast undantagsvis, det vill säga när en talare av någon dialekt använder orden i en betydelse som de har i det litterära språket eller i en närliggande dialekt och så vidare.

Lexikonets utveckling och förbättring drivs av motsättningen mellan dess möjligheter (resurser eller ordförråd) vid en viss tidpunkt och människors växande önskan att uttrycka sina tankar begripligare, mångsidigare och exaktare¹⁶. ”Ordet är ett sökande”, hävdar psykolingvisterna¹⁷. Synonymer, eller homosemanter, är också ett resultat av denna motsättning. Relationerna mellan lexikala enheter kommer bäst till uttryck genom att de helt skiljer sig åt, både till formen, uttrycket (heterolexi), och till innehållet, betydelsen (heterosemi). Synonymer, som kommunikativa enheter med sammanfallande betydelse, är alltså överflödiga, kompletterande element i språket. Språket tolererar dem emellertid och ökar till och med deras antal genom lån, ordbildning, semantisk expansion och metaforiska och metonymiska betydelseöverföringar¹⁸.

Själva användningen av en synonym i språket förutsätter att den, när den ersätter ett redan befintligt ord och uttrycker samma begrepp, uttrycker det på ett något annorlunda sätt eller uttrycker ett något annorlunda begrepp.

Synonymer uppstår enligt en binär princip genom opposition, eller kontrast: man försöker ställa ett annat, ”mer verkningsfullt, mer slående” ord mot det ord som används, exempelvis: arklys, žirgas, ašvienis, kūinas; gyvatė, angis, kirmìnas (ir kirmėlė), šnibždė, šnypštėlė, piktoji, ilgoji; miškas, giria, medė ir medžias. Synonymer som skiljer sig åt genom sådana ”mer slående” betydelsenyansers skull (jfr ašvienis, kūinas, žirgas, kirmìnas ir kirmėlė, ilgoji, pilkoji, šnypštėlė, giria, medė ir medžias) kallas vanligen av språkvetare för oppositionens markerade medlemmar, i förhållande till de förstnämnda, vanligen neutrala och omarkerade medlemmarna i oppositionen (jfr arklys, gyvatė, miškas). De neutrala, omarkerade medlemmarna i oppositionen har den mest allmänna betydelsen i synonymrader och -grupper och fyller därför en dominantroll¹⁹. De är liksom stödjepunkter, mot vilka andra, markerade synonymer (med olika betydelsenyans) jämförs och identifieras. I förhållande till de neutrala medlemmarna skiljer sig oppositionens markerade medlemmar, det vill säga synonymerna, vanligen i fråga om hur starkt en egenskap hos ett föremål uttrycks och graden av en handlings intensitet, begreppens omfattning, den subjektiva värderingen av ett föremål eller fenomen – det vill säga talarens inställning till det som uttrycks – samt lexikal omgivning och syntaktiska relationer (distribution), med mera.²⁰ Utöver den grundläggande informationen, det vill säga den lexikala betydelsekomponenten, fyller sådana synonymer också expressiva och estetiska funktioner. En synonym är alltså en särskild sorts transformation av ett redan befintligt ord i språket²¹.

¹⁶ P. A. Будагов, Проблемы развития языка, Москва—Ленинград, 1965, p. 33—36.

¹⁷ A. A. Леонтьев, Психологическая структура значения, — Семантическая структура слова, Москва, 1971, p. 18.

¹⁸ C. Г. Бережан, min. veik., p. 133.

¹⁹ J. Pikčilingis, min. veik., p. 24.

²⁰ J. Pikčilingis, min. veik., p. 22—24; Словарь синонимов русского языка, I. Ленинград, 1970, p. 11.

²¹ C. Г. Бережан, min. veik., p. 150. Transforma kallas också ombenämning eller semantisk transformation, jfr B. Г. Гак, Семантическая структура слова, как компонент семантической структуры высказывания, — Семантическая структура слова, Москва, 1971, p. 81—82.

§. Užs, Nr. 1026

113

En överensstämmande lexikal betydelse enligt den semantiska varianten (eller den kvantitativa parametern) är det viktigaste kännetecknet på dessa ords ekvivalens. Endast de stilistiska och funktionella nyanserna (enligt den kvalitativa parametern) skiljer sig åt. De utgör vanligtvis grunden för att intersinonymiska oppositioner uppstår och kan hindra att oppositionens led byts ut mot varandra. Dessa nyanser är dock oväsentliga eller irrelevanta differentiella kännetecken på synonymi och upphäver inte ordens semantiska likvärdighet, eftersom emotionella och expressiva nyanser inte berör betydelsens logiska kärna²². Dessa stilistiska och funktionella (kvalitativa) skillnader är nödvändiga för synonymer. De betingar vanligtvis inte bara att synonymer existerar, utan bestämmer också deras livskraft och tillväxt. ”Språket ’tål inte’ meningslösa identiteter, och en absolut, eller fullständig, synonym som uppstår tränger så småningom undan sin ’partner’ eller tvingar den att ändra betydelse och bli ofullständig”²³.

Sådana kvalitativa nyanser i betydelsen hos jämförda ord är inte bara främmande för heteronymer, utan också oönskade, eftersom de förstör deras semantiska ekvivalens. Inom areallingvistiken måste de jämförda eller kartlagda leden vara fullständigt semantiskt ekvivalenta både enligt den semantiska varianten (den kvantitativa parametern) och enligt betydelsens expressiva och emotionella nyans (den kvalitativa parametern). Termerna ”expressiva, emotionella, stilistiska och funktionella betydelsenyans­er” passar dock endast när man talar om ord i ett och samma språksystem — synonymer. När man talar om heteronymer bör man därför endast arbeta med kvalitativa skillnader eller nyanser i lexikala betydelser; dessa utgör den viktigaste skillnaden mellan synonymer och heteronymer. Inom areallingvistiken kan man alltså inte jämföra exempelvis orden arklys, báimė, kūpeta med ord med motsvarande betydelse žirgas, kūnas; išgąstis, siaubas; kūgis, stirta, eftersom de kännetecken hos begreppen som uttrycks med dessa ord inte sammanfaller. De skulle kunna jämföras endast om något av orden i en viss del av ett territorium hade en betydelse som var ekvivalent, enligt båda parametrarna, med betydelsen hos de andra orden i den aktuella gruppen. Exempelvis betecknar miškas och giria i huvuddelen av det litauiska språkområdet skog av olika storlek (de är alltså här och i dialekterna synonymer), men i områdets ytterkanter kan ordet giria, när det betecknar skog av vilken storlek som helst och saknar andra synonymer, behandlas som en heteronym och jämföras, dvs. ställas mot, orden miškas, medė, medžias. Med avseende på betydelsens kvalitativa parameter utesluter alltså synonymer och heteronymer varandra.

Om förutsättningen för identifiering av synonymer är att betydelsen sammanfaller enligt den semantiska varianten, medan oppositionen grundas på kvalitativa skillnader i betydelsen eller på de expressiva och emotionella nyanser som dessa ger uttryck åt, så är förutsättningen för att jämföra, dvs. särskilja, heteronymer att de sammanfaller fullständigt enligt båda betydelseparametrarna. Heteronymoppositionen grundas däremot på att de står i motsats till varandra med avseende på plats (territorium, område, geografi), eller diatopi, och uttryck, eller form. Heteronymer bildar alltså inte innehållsoppositioner utan oppositioner i diatopiskt uttryck (form), och den identiska betydelsen är det viktigaste villkoret för, eller garanten för, dessa oppositioner.

Synonymer förekommer både i dialekter och i det litterära språket. Vissa är gemensamma för dialekterna och det litterära språket. Andra är kända endast i dialekterna. De sistnämnda kännetecknas särskilt av stor variation. Enligt ”Program för insamling av material till det litauiska språkets atlas” noterades främst de grundläggande dialektbenämningarna, de så kallade heteronymerna, och endast sporadiskt

²² C. Г. Бережан, мин. veik., p. 68.

²³ J. Pikčilingis, min. veik., p. 8.

114

vid deras isoglossgränser noterades två eller flera benämningar, av vilka en del också har kommit in i det litterära språket och i sin tur bildar synonymrader. Många sådana grundläggande benämningar kan i dialekterna ofta också ha ord som används synonymt, men med undantag för något enstaka fall (jfr. arklys ir kuinas) krävde ”Programmet” inte att dessa skulle noteras. Därför har många sådana dialektala synonymer inte heller noterats. Redan de närbesläktade benämningarna och heteronymerna till kuinas ger dock en bild av de dialektala synonym­ernas mångfald, expressivitet och emotionalitet, jfr.: dvėsena, dvasna, dienagalys, gausėna, galadienis, kėvė, sprõgena, stipena. Andra grundläggande benämningar som noterats enligt ”Programmet” kan ibland också ha närbesläktade benämningar, exempelvis: vaivorykštė, peteliškė, laumžirgis, kraujažolė med flera. Vissa av dem kan användas ganska brett och bilda sammanhängande områden, andra förekommer glesare och är spridda över större områden, och åter andra finns bara på enstaka platser. Detta gäller såväl de grundläggande benämningarna, eller heteronymerna, som deras dialektala och ofta även litterära synonymer. Denna variation i benämningar och deras ojämna areella fördelning beror på språkets egenartade dubbelhet, dess dikotomi, dvs. åtskillnaden mellan systematiska fakta på språksystemets nivå (eller plan) och tillfälliga, individuella fakta på talets nivå (som språkprocess eller talande, realisation).

Lexikala enheter på språksystemets nivå kännetecknas av vissa stabila, systematiska invarianta egenskaper. Genom systematisk användning behåller ett ord som trätt in i språkets sfär sin betydelse även i en ”situation där det inte används; nätverket av intraverbala relationer tycks rita upp de möjliga gränserna för ordets användning — dess semantiska potential”. Detta är den så kallade systemiska ord betydelsen eller semantiken²⁴. Den systemiska betydelsen, som ett språkfaktum på högre nivå, realiseras i bruket, vilket upprätthåller dess stabilitet. Med andra ord fastställer bruket en stabil förbindelse eller relation mellan ordet (som en helhet av fonem och grafem) och det begrepp (signifikat) som uttrycks genom ordet²⁵.

När det gäller tal, eller realisation, träder de så kallade meningsskapande relationerna däremot i förgrunden. De är instabila, eftersom en och samma sak eller företeelse (dess innehåll) kan uttryckas med olika begrepp och således kan få olika språkliga tecken — ord²⁶. Ordens betydelser kan förmedlas genom olika associationer, eller så kan orden själva ges en annan innebörd. Talaren (och författaren) har jämförelsevis många möjligheter till sitt förfogande att knyta verklighetens objekt till olika slags betydelserelationer och namnge dem efter eget gottfinnande, naturligtvis i den mån lyssnaren eller läsaren kan förstå. De som talar får dessutom hjälp av extralingvistiska förhållanden²⁷. En ny ord betydelse beror alltså på kontextens förhållanden och blir, eftersom den endast framträder i enskilda individers tal, inte längre en fast beståndsdel av ordets semantiska struktur²⁸. Detta är den så kallade situationella ord betydelsen eller semantiken²⁹.

²⁴ А. А. Брудный, Значение слова и психология противопоставлений, — Семантическая структура слова, Москва, 1971, р. 20.

²⁵ В. Г. Гак, Семантическая структура слова как компонент семантической структуры высказывания, — Семантическая структура слова, Москва, 1971, р. 78—79.

²⁶ Ten pat, р. 79.

²⁷ С. Г. Бережан, min. veik., р. 110.

²⁸ Н. Н. Амосова, К вопросу о лексическом значении слова, „Вестник ленинградского университета. Серия истории, языка и литературы“, № 2, вып. I, Ленинград, 1957, р. 159.

²⁹ А. А. Брудный, min. veik., р. 20.

8*

115

På samma sätt som instabila kontextuella eller situationella betydelser skiljs från systemiska, stabila betydelser, måste också situationella eller kontextuella synonymer skiljas från systemiska synonymer, både i litteraturspråket och i dialekterna.

Strängare krav på en sådan indelning ställs vanligen på dem som sammanställer synonymordböcker för moderna litteraturspråk. Andra krav ligger till grund för analyser av språket i en viss författares skönlitterära verk. Här betraktas betydelseöverföring och betydelseutvidgning, liksom ett lyckat bruk av olika heteronymer eller deras arbetsvarianter, som en förtjänst hos verket och som författarens merit. Slutligen krävs inte bara språklig precision utan också uttrycksfullhet, bildrikedom och smidighet överallt, såväl i publicistisk och populärvetenskaplig litteratur som i talspråket. Följaktligen beror åtskillnaden mellan eller urvalet av systemiska och kontextuella synonymer på syftet och ändamålet med deras användning.

Å andra sidan blir betydelseöverföringar hos vissa ord med tiden etablerade och börjar användas av alla medlemmar i ett visst språksamhälle. Således kan instabila talspråksföreteelser, så kallade okazionalismer, utvecklas till normerade språkföreteelser och, som stilistiska varianter, ingå stabila synonymiska relationer med ord av samma eller närliggande betydelse som redan finns i språket.

Som jämförelse kan de tidigare nämnda ormbeteckningarna tjäna, vilka betraktas som synonymer och av vilka kirmėnas, kirmėlė, šnižbždė, šnypštelė, ilgoji, piktoji tydligt är talspråkliga ord. I dialekterna har många av dem blivit systemiska företeelser, ett slags heteronymer. Deras ”talspråkliga” karaktär framgår först vid jämförelse med litteraturspråkets term gyvatė, som i regel är känd också i alla dialekter men ofta undviks som ett slags tabu. I dess ställe används därför andra benämningar, oftast av eufemistiskt ursprung och förbundna med tabu (när man av vidskepelse och rädsla för olycka undviker att kalla det farliga djuret vid dess rätta namn). Dessa sekundära benämningar bildar inte alltid sammanhängande områden, men används ibland oftare än ordet gyvatė, exempelvis kirmėnas i vissa samogitiska dialekter och så vidare. Att två eller tre benämningar används på en viss plats visar att de också i dialekterna kan vara synonymer. Synonympar består oftast av den ”allnationella” termen gyvatė tillsammans med en eller två av de nämnda eufemismerna.

Endast synonymen angis utmärker sig; den är till sitt ursprung en gammal heteronym och bildar en diatopisk opposition med ordet gyvatė. Denna opposition, som omfattar endast ett litet område i sydvästra Litauen (tidigare användes ordet också i de litauiska dialekterna i det forna Ostpreussen), håller emellertid nu på att undanträngas av den mer utbredda benämningen gyvatė, som blivit en term i litteraturspråket. Även om angis försvinner som heteronym, etablerar det sig i litteraturspråket som synonym och används ofta i överförda betydelser med vissa nyanser av höghet och högtidlighet, och så vidare. De äldre skrifterna, till största delen av religiös karaktär, är sannolikt ansvariga för denna betydelseförändring hos ordet angis.

Att heteronymer blir synonymer när de upptas i litteraturspråket visas övertygande inte bara av det sistnämnda fallet med angies, utan också av de flesta exempel som anförts ovan. Men litteraturspråket, som ett nybildat språksystem, begränsar genom sin normativa karaktär i hög grad de inbördes relationerna mellan heteronymer som upptagits i det och tvingar dem ibland på sitt eget sätt att ändra betydelse och så vidare. Därför är det bäst att följa hur synonymer av heteronymt ursprung naturligt bildas i dialekterna; jämför klėtis och svirnas. Där endast det ena eller det andra av dessa ord används betyder båda samma sak – deras semantiska räckvidd är helt identisk enligt båda betydelseparametrarna. Men i gränsområdet mellan ordens utbredningsområden börjar deras betydelser differentieras: klėtimi kallas vanligen en bondes byggnad för förvaring av spannmål

116

medan svirnas betecknar en större eller vackrare klėtis, ofta en sådan som tillhör en herrgård eller en mer välbärgad bonde. I klėtis-området kan ordet svirnas lokalt också ha kommit från en annan social miljö (en förpoloniserad godsägarklass) som ett återlån, eftersom samma föremål med benämningar bildade av den baltiska roten svir-n- betecknas i stor utsträckning i angränsande belarusiska dialekter och också är känt i ryska och polska dialekter³⁰.

Tendensen att kalla en större klėtis för svirnas (vanligen i klėtis-området) intensifierades under en tid under kollektivjordbrukets år, när byggandet av stora svirnas (spannmålsmagasin) inleddes. På senare tid har moderniserade spannmålslager, som kallas sandėliais, emellertid blivit allt vanligare, medan orden klėtis, svirnas fortfarande betecknar samma etnografiska föremål. Men redan den snabba spridningen av ordet svirnas i dess förändrade betydelse visar tydligt vilken betydelse semantisk differentiering har för förekomsten och mängden av synonymer av heteronymt ursprung.

I dialekterna märks också många motsatta fall – företeelser av betydelseabstraktion. I vissa dialekter kan ett par eller flera ord användas med sinsemellan differentierade betydelser, medan i andra – vanligen randdialekter – det ena eller det andra av orden används med generaliserad betydelse, exempelvis den tidigare nämnda synonymen till miško, giria, eller mėgti (änas mėgsta išgért; bernai sa mergomi mėgstasi³¹ Zietela) och mylėti (aš myliu lietuviškai dudėnc; änas mėlyi vaikus Šalčininkai). Följaktligen åtföljs processen där ett enda ord börjar användas i stället för flera synonymiska ord och representerar dem vanligen av en generalisering av betydelserna eller semantisk abstraktion.

Det är emellertid svårare att fastställa hur synonymer blir heteronymer, det vill säga icke-synonymer. Desynonymisering (när ord upphör att vara synonymer) är relativt sällsynt och mindre uppenbar, eftersom den inte påverkas av ett lika organiserande och normerande system som litteraturspråket. Företeelsen är något vanligare framför allt i randdialekter som håller på att försvinna och jämnas ut. På grund av tidigare historisk-administrativ, social och kulturell splittring och isolering utvecklades dessa dialekter under lång tid och kom därför gradvis att isoleras från huvuddialektområdet i det litauiska språket.

Fall av desynonymisering förekommer också i de centrala dialekterna, men de hör vanligen till en tidigare period i språkets utveckling. Exempelvis tyder bevarade heteronymer – dialektismerna mėdė i den nordvästra delen av den samogitiska dialekten, medžias i sydöstra höglandsmål och de relativt talrika ortnamnen och andra orden med roten med- i olika dialekter, liksom lettiska mežs ’skog’ och preussiska median ’detsamma’ – att den forntida benämningen på skog hade roten med-. Senare ersattes den av nybildningen miškas, eftersom avledningar av roten med- började beteckna ett enskilt träd. Många etymologiska lexikala undersökningar, som vanligen också anger utbredningsområdena för de ord som behandlas, kan indirekt illustrera denna företeelse.

Följaktligen är heteronymer och synonymer nära besläktade lexikala enheter. Även i dialekterna kan samma ord vara både synonymer och heteronymer. Deras ömsesidiga beroende visar sig i att de kan övergå i varandra: heteronymer kan bli synonymer, och synonymer heteronymer.

Sannolikt bör också vissa föråldrade ord som fallit ur aktiv användning eller håller på att göra det, arkaismer, betraktas som kvarlevor av vissa heteronyma dialektismer, avs-

³⁰ Plg. Дыялекталагічны атлас беларускай мовы, Мінск, 1963, 239 žemėlapi; В. Даль, Толковый словарь, IV, Москва, 1955, p. 150; Słownik języka polskiego, VI, Warszawa, 1915, p. 791.

³¹ Exemplen antecknades av författaren under dialektologiska expeditioner.

117

bevarats i äldre skrifter eller dialekter, såsom ažvenis, pėkus etc. Med andra ord förändras både synonymer och heteronymer med tiden. Vissa försvinner, andra uppstår. Dessa fenomen orsakas vanligen av processer av betydelsedifferentiering och abstraktion. Därför ser förhållandena mellan synonymer och heteronymer olika ut under olika tidsperioder. Med andra ord är båda historiskt betingade språkelement. Därför kan man inte jämföra diakroniskt skilda fenomen inom en och samma tidsram. Förhållandena mellan synonymer och heteronymer i såväl litteraturspråket och dialekterna som enbart dialekterna återspeglas mest realistiskt endast inom en och samma tidsram, det vill säga inom en viss period av språkets utveckling, med hänsyn till fenomenens synkroni (samtidighet).

I talspråket kan lexikala enheter från olika sociala system också ingå i synonymiska relationer eller höra till gruppen heteronymer, till exempel sociala slangord och olika fackuttryck. Det rör sig huvudsakligen om enstaka ord som används av människor i små sociala grupper: aristokratin eller stadsproletariatet, hantverkare, sjömän, tjuvar, tiggare, elever etc. Det är ord från socialt, eller diastratiskt, skilda system, vilka bör betraktas som tillfälliga talspråksföreteelser eller occasionalismer.

Synonymer och heteronymer har också gemensamma drag inte bara i fråga om betydelse och innehåll, utan även vad gäller uttryck och form. Liksom självständiga synonymer betraktas även heteronymer som ord med olika rötter, till exempel: gyvatė, angis, kirminas; miškas, giria, medė; sutemà, sámbreškis, sámblysis etc. Ord som behåller samma rot men skiljer sig åt genom avledningsaffix, böjning eller accentparadigm, oregelbundna fonetiska element, betraktas som varianter av de förstnämnda³², till exempel: kírminas ir kirmėlė; medė ir medžias; sutemà ir sántemis, sámbreškis ir brėkšmà, vieversys ir voveršys arba cyrulys ir čyrulys etc. Det finns naturligtvis även mindre tydliga och betydligt mer problematiska formskillnader mellan ord, vilka studeras inte bara av ordbildningsspecialister utan också av fonologer och lexikologer. Dessa yttre skillnader mellan ord kan utgöra ämnet för en separat studie.

Allt det som lagts fram ovan visar att synonymer och heteronymer är nära besläktade språkelement. Båda är ord med olika ljudform, vars viktigaste förenande och identifierande element är en ekvivalent betydelse. Men betydelseekvivalens mellan ord med olika ljudform säger ännu ingenting om huruvida de är synonymer eller heteronymer. Synonymiska relationer uppstår endast när två eller fler ord regelbundet används i ett och samma språksystem. Som synonymer betraktas endast de ord som utgör en nödvändig del av ordförrådet, en del av det nutida litteraturspråket och av det levande, gemensamma talspråket³³. Synonymins viktigaste kännetecken är dess systematik, som grundar sig på intersynonymiska betydelseoppositioner. Därför är synonymi ett av språkets viktigaste medel för att skapa bildrikedom.

Heteronymi består däremot av ord med olika ljudform som tillfälligt sammanfallit i betydelse – lexikala enheter från olika system. De är inte förbundna med varandra genom några systematiska relationer och bildar inga betydelseoppositioner. Deras absoluta identitet hindrar dem till och med från att bli synonymer i litteraturspråket. Denna brist uppvägs dock av heteronymers ovanliga klangfullhet och enkelhet. Därför används många heteronymer som synonymer i litteraturspråket. Heteronymer är endast möjliga, eller potentiella, synonymer. Men alla är inte förutbestämda att bli synonymer. Ibland är till och med

³² På kartorna i den litauiska språk atlasen har sådana varianter vanligtvis kartlagts med ett närliggande stråk, en symbol eller en liknande isogloss, med vilka de huvudsakliga benämningarna markerades.

³³ Synonymordbok över det ryska språket, I, s. 7.

118

en smal heteronym som används av en berömd författare kan ännu inte betraktas som en synonym i litteraturspråket. Därför bör många av dem i A. Lyberis ”Lietuvių kalbos sinonimų žodynas” snarare ses som rekommenderande förteckningar över heteronymiska synonymer. Ännu fler finns upptagna i DLKŽ, dock snarare i förklarande än rekommenderande syfte.

Synonymer av heteronymiskt ursprung kännetecknas av att de används växelvis i litteraturspråket: det ena, det andra eller det tredje. Därför kan man säga att de ännu inte är etablerade. Framför allt är sådana synonymrader inte etablerade, eftersom de vanligen består av betydelseidentiteter som inte bildar oppositioner. För många sådana heteronymiska synonymer utgörs den enda grunden för opposition av deras funktionella olikvärdighet. Ett av de mest använda heteronymiska synonymerna i litteraturspråket betraktas som dominant; det uppfattas vanligen som oppositionens neutrala medlem, medan de övriga ses som funktionellt begränsade medlemmar eller som vissa dialektismer. Ofta uppfattas detta subjektivt, utifrån den egna dialekten, som skribenten härstammar från; denne känner inte till de mindre vanliga benämningarna på företeelser i litteraturspråket, eftersom sådana ibland ännu inte finns. De håller fortfarande på att ta form. Utan tvivel kommer den nämnda atlasvolymen om lexikon i praktiken att korrigera en hel del sådana heteronymiska standardbenämningar och deras synonymer. I takt med att språkets uttrycksmedel utvecklas kan man förvänta sig att många sådana betydelseidentiteter så småningom differentieras betydelsemässigt.

Dessutom kan man förutse att även dominanterna kommer att förändras; deras plats brukar utmanas av ord från de västlitauiska höglandsdialekterna – dialekterna som utgör litteraturspråkets grund – och delvis av ord från andra närliggande och ibland även mer avlägsna dialekter, vars utbredningsområden den nämnda atlasvolymen kommer att klargöra. Exempelvis framgår det av de par som återges i A. Lyberis ordbok karvėlis: balañdis, klėtis: svìrnas, rãtai: vežimas etc. att de första orden i paren bör betraktas som dominanter. Bruket visar dock att de andra leden ibland är vanligare och har alla möjligheter att inta de förstnämndas plats.

Antalet synonymer i ett språk är inte någon fast storhet. I språkbrukarnas medvetande har de varken ett fast antal eller en fast ordning, utan beror på människors kulturnivå, yrkeskunskaper, psykiska struktur etc.³⁴ Detsamma kan sägas generellt om språkets ordförråd eller om varje människas ordrikedom. Detta hänger samman med att lexikonet som system, eftersom det saknar ett fast inventarium över ordförrådet, är öppet för yttre påverkan. Därför kan ord från olika andra system, alltså även från andra språk, lätt komma in i språkets lexikala system. Om litteraturspråkets ordförråd vanligtvis är ett mottagande system, är det framför allt dialektsystemen som bidrar till det; dessa är i huvudsak så kallade beståndsdelar av det gemensamma nationella språket. Orden i dialektsystemen – heteronymerna – är alltså också ord i samma gemensamma nationella språk. Ibland är det endast deras geografiska och därmed funktionellt stilistiska begränsning som hindrar dem från att bli fullvärdiga ord i litteraturspråket.

Om synonymi är ett av språkets främsta medel för att skapa bildrikedom, bör heteronymi betraktas som en av synonymins viktigaste källor. Heteronymer är alltså hjälpelement i synonymi och är förbundna med synonymer endast genom så kallade kompletterande relationer.

Eftersom både synonymer och heteronymer kan urskiljas med areallingvistikens metoder, är det därför också möjligt att behandla deras inbördes relationer areellt, eller geografiskt–

³⁴ С. Г. Бережан, мин. veik., p. 135.

119

…ning. Även om denna artikel endast är ett blygsamt försök till en sådan behandling visar den ändå att den areala forskningsmetoden i hög grad kan underlätta inte bara lösningen av praktiska språkvetenskapliga frågor utan också avsevärt utvidga den teoretiska lingvistikens möjligheter.

А. ВИДУГИРИС

OM SAMBANDEN MELLAN LEXIKAL SYNONYMI OCH ORDETS GEOGRAFI

Sammanfattning

Artikeln behandlar förhållandet mellan lexikal synonymi och ordets geografi (med denna term avses inte bara ordets användning i territoriell bemärkelse, dvs. det område det upptar, utan även den areala, geografiska tolkningen av lexikala enheter). Artikeln bygger på det lexikala materialet i ”Litauiska språkets atlas” och på det omfattande material som författaren samlat in under ett flertal dialektologiska expeditioner.

För det litauiska skriftspråket är sådana synonymrader typiska vars beståndsdelar utgörs av ord som används inom ett begränsat område i olika dialekter, t.ex.: árklas, žãgrė, žañbis, žiobris ”årder”; sklãstis, sklendė, stūmã, šõvynė, kištùvas ”dörrregel, skjutregel”. Till skillnad från synonymer som enheter i ett och samma språksystem kallas dessa till sitt ursprung heterosystemiska ord konventionellt för heteronymer.

Synonymer och heteronymer sammanfaller endast i fråga om betydelsens kvantitativa parameter – den semantiska varianten – men utesluter varandra i fråga om den kvalitativa parametern. För synonymer utgör dessa kvalitativa skillnader grunden för deras existens, eftersom de bildar intersynonymiska oppositioner, t.ex.: arklỹs, žìrgas, kùinas. Heteronymer är vanligtvis identiska och bildar inte sådana oppositioner. Detta påverkar heteronymiska synonymriders stabilitet negativt och ibland även dominanternas.

I andra avseenden är synonymer och heteronymer emellertid nära förbundna lexikala enheter. Mellan dem förekommer direkt och indirekt beroende samt övergång. När heteronymer naturligt ingår i synonymiska relationer åtföljs detta vanligen av betydelsedifferentiering, t.ex.: klė̃tis ”vanlig lada”: svìrnas ”vackrare lada” (vanligen i övergångsområdet för dessa ord). Omvänt kännetecknas desynonymisering av att betydelserna generaliseras, t.ex.: girià ”vilken skog som helst” i vissa perifera dialekter (i de centrala dialekterna och i skriftspråket mìškas ”vilken skog som helst”: girià ”stor skog”). Detta fenomen iakttas dock endast ur ett diakroniskt perspektiv. Vid analys av såväl synonymer som heteronymer måste man därför strikt hålla fast vid synkronin och skilja språkets systemiska fakta från icke-systemiska, tillfälliga fakta i talet.

Om synonymi är språkets främsta uttrycksmedel, är heteronymi en av synonymins viktigaste källor. Det finns således ett ytterligare samband mellan heteronymer och synonymer.

Artikeln uppmärksammar betydelsen av areala undersökningar, inte bara för det litauiska skriftspråkets utformning och normering utan också för utvecklingen av den språkvetenskapliga teorin.