SOCIALINĖS LINGVISTIKOS PROBLEMOS

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XIX (1979)

Juozas KARACIEJUS

UR DEN FORNA LITAUISKA SPRÅKETS

HISTORIA OM FORSKNINGEN OM SOCIALA TERMER

De sociala termernas historia i det forna litauiska språket tycks inte ha undersökts separat någonstans. Detta betyder naturligtvis inte att benämningarna på sociala institutioner i litauiskan helt har förbigåtts i den lingvistiska litteraturen. En del av dem förekommer i lingvistiska arbeten från den tid då det historisk-komparativa arbetssättet hade samlat in mer material och intresset för de indoeuropeiska områdena väcktes, det vill säga när man med hjälp av då kända fakta från den äldre historien, arkeologin och andra hjälpdiscipliner försökte lokalisera indoeuropéernas urhem och deras civilisation. En del av de gamla litauiska sociala termerna behandlas av företrädare för den så kallade lingvistiska paleontologin [Pictet A., 1859—1863; Шрадеръ О., 1886, 25], vilka först av alla, i sina försök att rekonstruera indoeuropéernas (däribland litauernas) civilisation, sociala struktur samt de sociala institutionernas ursprung och utveckling, strävade efter att undersöka deras benämningar som termer och inte som enskilda ord som illustrerar fonetiska lagars verkan. På detta område gjorde O. Schrader den största insatsen i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet; utöver många historisk-lingvistiska arbeten gav han 1901 ut en ordbok över indoeuropeiska realia [Schrader O., 1901]. Kort sagt lade O. Schraders, H. Hirts [Hirt H., 1905—1907] och i synnerhet den franska sociologiska skolans företrädares arbeten, med A. Meillet i spetsen, en tämligen fast grund för den fortsatta forskningen om indoeuropeiska sociala termer. Dessutom samlade förhistorisk arkeologi, etnografi och andra hjälpdiscipliner in mycket ytterligare material för lingvisterna. Man bör inte heller glömma att fakta från de tokhariska och hettitiska språken införlivades i den lingvistiska forskningen i början av 1900-talet och gav områdets forskare en betydande mängd nya uppgifter.

Det är sant att efter att den strukturella lingvistiken hade fullbildats under 1920-talet ägnade man under en tid något mindre intresse åt indoeuropéernas ursprung och deras civilisation än i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, eftersom de flesta lingvister började undersöka språket som system i allmänhet med strukturella metoder. Man bör naturligtvis inte få intrycket att indoeuropeiska realia helt saknade intresse. Alla de nämnda orsakerna tillförde nya korrigeringar till tidigare slutsatser och bekräftade eller motbevisade en del tidigare framlagda hypoteser. Dessutom gav fakta från de indo-iranska språken upphov till många nya tankar, eftersom de gamla skriftliga källorna hos dessa folk i stor utsträckning behandlar indo-iraniernas sociala struktur och samhällets indelning i tre grupper [Dumézil G., 1930; Benveniste E., 1932; 1938]; detta är utan tvivel en mycket gammal företeelse (jfr även Dumézil G., 1958; Benveniste E., 1969, I, 279—292). En sammanfattning av den allra senaste forskningen på området kan man nog se i den välkände franske lingvisten E. Benvenistes mycket intressanta verk ”Ordbok över indoeuropeiska sociala termer”, som utkom i Paris 1969 [Benveniste E., 1969]. Där förklarar författaren på ett mycket originellt sätt historien bakom benämningarna på de forna indoeuropeiska (däribland till stor del även litauiska) sociala institutionerna. I detta sammanhang bör man minnas att många gamla litauiska sociala termers ursprung, utöver i de redan nämnda specialstudierna av indoeuropéernas urhem, civilisation och sociala struktur, förklaras i olika etymologiska ordböcker och kortare arbeten, vilka det inte är möjligt att räkna upp här; det skulle kräva betydligt större utrymme. Framställningen gör inte heller anspråk på att vara en uttömmande historia över forskningen om gamla litauiska sociala termer

125

— avsikten är endast att med ett eller annat exempel visa att ursprunget, liksom historien om uppkomsten och bruket, för alla de undersökta gamla litauiska sociala termerna inte är klarlagt, trots att ett helt sekel förflöt från den första utgåvan av A. Pictets omfattande bok till dess att E. Benvenistes ordbok kom ut. I de litauiska sociala termernas historia spelar naturligtvis också det faktum en viktig roll att de litauiska skriftliga källorna, som nästan alla är översättningar från andra språk, går tillbaka endast till 1500-talet. Detta faktum och deras kyrkliga innehåll ger mycket litet underlag för historien om gamla litauiska sociala termer, medan olika statliga dokument, i vilka man främst borde finna material om denna fråga, är skrivna på andra språk än litauiska. Där förekommer senare sociala termer, och endast sådana vilkas exakta motsvarigheter saknades i dokumentets språk eller var okända för den skrivare som upprättade dokumentet (jfr Lingis J., 1970, 292; Jablonskis K., 1941). Men låt oss återvända till historien om forskningen om gamla litauiska sociala termer och se hur benämningarna på sociala grupper har behandlats i den lingvistiska litteraturen.

1. Folk

Vid sidan av formen liaúdis ”människor, folkmassa, skara” finns i litauiska dialekter liaudžią ”stor familj (både de egna och främmande), folkmassa, skara”. Den första formen i betydelsen ”människor, folk” förekommer i de gamla skrifterna; exempelvis läser vi i M. Daukšas ”Postilė”: Šitai apsakau jumus džiaugsmą…, kursai bus visai liaudi (liaudžiai) (LKŽ VII 391). De närmaste släktingarna till liaúdis; liaudžią är lettiska làudis ”Lente, Volk, Gesinde”, fornpreussiska ludis ”Wirt”, ludini ”Wirtin”, ludysz ”Mensch” [Fraenkel E., 1962, 360—361] och fornkyrkoslaviska lǫdъ ”народ”, ljudije ”люди”, fornhögtyska liut; fornengelska leod, tyska Leute ”люди” [Фасмер М., 1967, 545; Fraenkel E., 1962, 360—361; Pokorny J., 1959, 684—685; Schrader O., 1901, 807—808; Benveniste E., 1969, I 323; taip pat Бенвенист Э., 1974, 355]. Alla dessa ord förs vidare samman med grekiska ἐλεύθερος ”fri”, latin līber ”fri”, liberi ”barn”, gotiska liudan ”växa”, fornindiska rōdhati ”växer, stiger”, albanska l’ind ”jag föder”, pol’em ”folk, nation” [Fraenkel E., 1962, 360—361; Pokorny J., 1959, 684—685; Фасмер М., 1967, 545; Schrader O., 1901, 807—808; Трубачев О. Н., 1959, 169] osv., vilka härleds från den indoeuropeiska roten *leudh- [Pokorny J., 1959, 684—685]. Ändå är ursprunget till det litauiska (resp.baltiska) ordet liaudis och dess närmaste släktingar i slaviska och germanska språk ännu inte helt klarlagt [Ernout A., Meillet A., 1951, 632; Chantraine P., 1970, 337; Трубачев О. Н., 1959, 168]. Detta anses nog bero på två orsaker: för det första tycks grekiska ἐλεύθερος ”fri” och latin līber ”fri”, liberi ”barn” vid första anblicken semantiskt sett inte ha något gemensamt med den sociala term i baltiska, slaviska och germanska språk som används för att beteckna folket; för det andra är orden i både grekiska och latin, när de används som sociala termer, avledningar med den rekonstruerade formen *(e)leutheros. Enligt E. Benveniste härleds denna adjektivform från substantivet *leudho- eller *leudhes- [Бенвенист Э., 1974, 356]. Trots att E. Benveniste i ”Ordbok över indoeuropeiska sociala termer”, med stöd av semantisk rekonstruktion, tycks ha visat på ett övertygande sätt att de nämnda sociala termerna i grekiska och latin har samband med den indoeuropeiska roten *leudh- och därmed också med benämningarna på folket i slaviska och germanska språk, skriver P. Chantraine, författaren till den senaste etymologiska ordboken över grekiska, som man får anta kände till E. Benvenistes slutsatser, att en jämförelse mellan latin līber och grekiska ἐλεύθερος å ena sidan och termerna för ”folk” i germanska, baltiska och slaviska språk å den andra är möjlig men svår att bevisa (Un rapprochement de lat. līber et de grec ἐλεύθερος avec des termes désignant le peuple en germanique et en balto-slave peut séduire, mais ne se laisse pas démonter — Chantraine P., 1970, 337). Följaktligen finns det fortfarande många dunkla punkter i historien om detta, liksom om många andra, litauiska sociala termer. Därför är det inte alls förvånande att man under en tid till och med tvivlade på att liaudis var ett litauiskt ord, eftersom varken lie-

126

tuvių, išskyrus turbūt asmenvardžius, pvz.: Vėlyaudą, Liaudginą [Būga K., 1958, 256], nei latvių kalbose nerandame daugiau senesnių šios šaknies darinių. Prieš tokią nuomonę ne kartą pasisakė K. Būga, nurodęs, jog „liaudis yra vienas seniausių mūsų kalbos žodžių“, kurio „senumu džiaugiasi viso pasaulio kalbininkai“ [Būga K., 1959, 56]. Bet K. Būga lietuvių kalbos liaudies pavadinimą lygino tik su latvių ļaudis, slavu ļudь, lietuvių bei senovės vokiečių aukštaičių liut ir tolimesnių jo giminių nurodė [Būga K., 1958, 382]. Tiesa, K. Būga nenagrinėjo liaudies kaip socialinio termino, nesidomėjo šiuo terminu pavadinto socialinio instituto kilme. Jis tik stengėsi apginti nuo puristų liaudies teises lietuvių kalboje.

Så skulle en kort historik över forskningen om det litauiska sociala begreppet liaudis kunna se ut; den ger oss jämförelsevis få upplysningar om detta sociala instituts ursprung. Detta beror sannolikt på att den litauiska (resp. baltiska) liaudis som social term har undersökts mot bakgrund av andra indoeuropeiska språk, vanligen enbart med stöd av ljudmotsvarigheternas lagar, utan särskilt intresse för historien om hur det sociala institutet utvecklades i de baltiska språken och dessutom ofta utan att beakta semantiken, som intar en viktig plats i termernas historia. Semantiken kan ge mycket ytterligare material för att klarlägga historien bakom bildningen av äldre sociala termer och deras etymologi. Exempelvis tycks den tanke som S. Karaliūnas (1976, 89) helt nyligen framfört om ett semantiskt och etymologiskt samband mellan lexemen liūsti, liūdėti, vilka vanligen härleds från den indoeuropeiska roten *leud- [Pokorny J., 1959, 684], och liaudis, liaudžia vara det första försöket.

2. Šeima

Iš karto reikia pasakyti, kad šeimos istorija ir kilmė taip pat nėra visiškai aiški, nors šis senas lietuvių kalbos socialinis terminas darybos požiūriu nėra taip izoliuotas kaip ką tik nagrinėta liaudis. Be pamatinės formos šeima lietuvių kalboje palyginti plačiai paplitęs senas darinys šeimyna (plg. kaimynas, -ė, avynas), kuris dabar kai kuriose tarmėse vartojamas ta pačia reikšme kaip šeima. Anksčiau jų vartojimas, be abejo, buvo daug griežčiau diferencijuotas, plg. šeimynaũti (: šeimyną): „ieškoti šeimynos“ [Skardžius P., 1943, 499]. Be šeimos, šeimynos, lietuvių kalboje vartojama šeimininkas, -ė, šeimyninis, šeimininkauti ir kiti tą pačią šaknį turintys anksčiau ar vėliau atsiradę žodžiai. Panašiai yra ir latvių kalboje, – greta pamatinio žodžio sàime „Hausgesinde, Familie in weiteren Sinne“ vartojama sàimnieks „Wirt, Hausherr“, sàimniecība „Wirtschaft, Haushaltung, Hausvorstand“, sàimnie:k(u)ot „wirtschaften, Wirtschaft führen“ [Fraenkel E., 1965, 970]. Prūsų kalbos paminkluose aptinkame seimins „Gesinde“, kuris yra priesaginis darinys iš šaltiniuose, atrodo, nepaliudytos formos *seime.

O. Schrader nämner i sitt ”Reallexikon”, när han behandlar familjebeteckningen i de indoeuropeiska språken, inte alls grundorden šeimà och sàime i litauiska och lettiska. Med utgångspunkt i slaviska semija, semьjo samt litauiska šeimyna och fornpreussiska seimins rekonstruerar han en gemensam baltoslavisk (lituoslavische) form *sei-mi- [Schrader O., 1901, 223]. O. Schrader tycks medvetet utelämna de nästan identiska motsvarigheterna i de germanska språken (jfr gotiska haims ”bebyggelse”, fornhögtyska heim ”hemland”) och delvis även i grekiskan (jfr χώμη ”by”) (jfr Schrader O., 1901, 143), liksom de flesta författare till etymologiska ordböcker, vilka därtill räknar litauiska kiėmas, káimas, lettiska cièms och fornpreussiska caymis och härleder alla från den indoeuropeiska roten *k’ei- ”ligga”. Här möter vi åter en hittills olöst fråga: vilket förhållande råder mellan litauiska šeimà och kiėmas, káimas? O. Schrader jämförde litauiska kiėmas, káimas med grekiska χώμη ”by”, gotiska haims ”bebyggelse” och fornkyrkoslaviska pokojь, och påpekade att litauiska kiemas ”by”, gotiska haims och grekiska χώμη sannolikt en gång betecknade den vila man fann efter långa vandringar (jfr Шрадер О., 1913, 61).

127

Sambandet mellan litauiska šeimą, kaimas, kiemas och grekiska χώρη samt ord i germanska språk som betyder bosättning ifrågasattes i ”Grekiska språkets etymologiska ordbok” av E. Boisacq [Boisacq E., 1916, 426; 544]. Något senare än O. Schrader och E. Boisacq skrev K. Būga: ”Det vore bättre att inte alls förknippa det litauiska ordet (kiemas) med χώρη. Det förefaller mer sannolikt att kiemas, kaimas inte är skilt från dessa ord: slav. po-čiti ’vila’, pokojь, lat. quietus, litauiska kiaulų kiunis” [Būga K., 1959, 254 och not 1; annorlunda Фасмер М., 1971, 347–348]. För inte så länge sedan anslöt sig V. Mažiulis till denna etymologi av K. Būga och ansåg den vara den mest tillförlitliga [Mažiulis V., 1960, 208]. Kort sagt är historien om hur litauiska šeimos bei kiemo, kaimo uppkom som sociala institutioner fortfarande inte helt klar, särskilt som nyare forskning har visat att en så nära motsvarighet till litauiska šeimai: šeimynai, slavų семьја hör till termerna för territoriell enhet [Трубачев О. Н., 1959, 164–165]. Dessutom är, som redan nämnts, förhållandet oklart inte bara mellan litauiska šeima: kiemas utan även mellan šeima: šeimyna. P. Skardžius uppfattning att šeimyna (jfr kaimynas, -a) är ett substantiverat adjektiv med betydelsen ”familjär, tillhörande en familj” säger mycket lite om ordet som social term [Skardžius P., 1943, 269]. Det enda som står klart är att šeimyna är en mycket gammal avledning (jfr lat. vicīnus ”som bor i närheten” av vicus, litauiska kaimynas: kaimas [Skardžius P., 1943, 269]. Till samma grupp hör också termen ke-ke-me-na ko-to-na, som används i texter skrivna med den mykenska linjärskriften B och betecknar gemensamt brukad mark [Иванов В. В., 1957, 43–44; Chantraine P., 1970, 606]. Följaktligen rymmer historien om dessa litauiska (resp. baltiska) sociala termer (šeima, šeimyna; kiemas, kaimas) ännu många olösta gåtor, som behöver lösas med hjälp av fakta från socialhistorien och slutsatser från den senaste lingvistiska forskningen, eftersom en formell härledning från den indoeuropeiska roten *k’ei- tycks svår att förklara utifrån de baltiska språkens fakta.

3. Tauta

Förutom litauiskan känner även lettiskan och fornpreussiskan till termen för folk, jfr lett. tauta ”Art, Geschlecht, Gattung; das Volk, die Nation”, fornpreuss. tauto ”Land” [Fraenkel E., 1965, 1069]. Likheten i ordens bildning och betydelse med ord i andra indoeuropeiska språk (germanska, keltiska, italiska, illyriska) har länge tilldragit sig uppmärksamheten hos lingvister som undersökt den indoeuropeiska sociala strukturen. Redan A. Pictet jämförde litauiska tautą och lettiska tauta med besläktade ord i andra indoeuropeiska språk: oskiska touto, gotiska tiuda med flera [Pictet A., 1877, III, 89]. Det är sant att A. Pictet anger betydelsen ”Tyskland” för litauiska tautą. Han hämtade denna betydelse ur ordböcker av preussiska författare, eftersom ordet tautà, enligt K. Būga, ”är känt för lingvister... endast i betydelsen ’Oberland, Deutschland’, det vill säga en betydelse som varken äldre eller nyare litauiska författare känner till, med undantag för Rugys, Milkus och Nesselmanns ordböcker [K. Būga, 1958, 381]. Efter denna anmärkning om att författare använder ordet tautà i betydelsen ’племя, нация’; ’gens, natio’ och efter att ha lagt till en rad exempel ur M. Daukšas, S. Daukantas och J. Juškas skrifter, behandlade K. Būga inte närmare denna gamla sociala term i litauiskan. Men hans anmärkningar bidrog uppenbarligen i hög grad till att den sociala termen tautà fick fäste i den lingvistiska litteraturen åtminstone vid sidan av betydelsen ”Oberland, Deutschland” och i den betydelse som den länge hade använts i (jfr Trautmann R., 1923, 315; Walde A., Pokorny J., 1930, 714; Feist S., 1939, 496).

Eftersom omständigheterna kring uppkomsten av den sociala termen *teuta i andra indoeuropeiska språk, med E. Benvenistes ord, är klara [Benveniste E., 1969, I, 366], tycks det inte finnas någon anledning att i detalj behandla de närmaste motsvarigheterna till litauiska tautos i andra indoeuropeiska språk, eftersom de för närvarande inte hjälper oss att klargöra historien om hur tautos utvecklades som socialt institut i litauiskan och baltiska språk i allmänhet. Dessutom är detta en separat och komplicerad fråga som kräver särskilda undersökningar. Dess historia skulle förmodligen bli mycket tydligare om vi kunde klargöra hur tautà förhåller sig till den tidigare nämnda andra gamla sociala termen i litauiskan, liaudis, som också används för en social gru-

128

att benämna. Kanske har vi här att göra med ett mycket gammalt historiskt samhällsfenomen, ärvt från en avlägsen forntid, eftersom den äldre användningsskillnaden mellan dessa båda termer inte är klar, särskilt som båda (tautą tydligen oftare) ingår i gamla tvåstammiga litauiska personnamn och båda saknar tydliga äldre avledningar med samma rot, vilka skulle vara till stor hjälp när man förklarar dessa sociala termers historia.

Efter dessa korta anmärkningar står det tydligen klart att historien om de gamla litauiska sociala termer som har undersökts mot bakgrund av andra indoeuropeiska språk långt ifrån är klar. Den kräver många ytterligare undersökningar för att besvara de frågor som ständigt uppstår. Detta beror kanske också på att man ofta har betraktat ordet, termen, som en medlem av något strikt system som existerar i abstraktionen och ibland till och med har ”glömt” att det vid sidan av de fonetiska lagarna, vilka för övrigt inte heller är undantagslösa, finns semantiska lagar som är svårare att förklara. Lexikalt förlopp är alltid nära förbundet med samhällets utveckling, dess kultur och tänkesätt, och allt kan inte här klarläggas enbart med hjälp av jämförelsevis strikta fonetiska lagar. Retrospektiv sociolingvistik kan utan tvivel vara till stor hjälp när man förklarar de sociala termers ursprung och historia; enligt J. Dešerijev skulle den bidra till att övervinna bristerna i den historisk-komparativa metoden (närmare: Дешериев Ю. Д., 1977, 358—359), vilka kanske framträder tydligast vid undersökningen av benämningar på gamla sociala institutioner, eftersom lingvistiska fakta ensamma inte räcker för att studera deras historia. Först och främst måste man här klarlägga hur begreppet med social betydelse uppstod, det vill säga så ingående som möjligt undersöka orsakerna till själva den sociala institutionens uppkomst, existens eller försvinnande. Kort sagt måste man först sätta sig in i de socialhistoriska fakta och först därefter börja analysera själva den sociala termen lingvistiskt och undersöka dess historia, eftersom ”den komparativhistoriska analysen gör det möjligt att fastställa att en term som senare användes för att benämna skilda sociala grupper till en början inte hade denna sociala betydelse” [Иванов В. В., 1957, 51]. Detta tycks vara karakteristiskt inte bara för benämningar på sociala grupper utan för sociala termer i alla språk, förutsatt att de inte är lånord. Man bör dessutom aldrig glömma att när en social institution försvinner behöver inte nödvändigtvis också det ord som betecknade begreppet försvinna eller föras över till det passiva ordförrådet. När ordet har förlorat sin tidigare specifika betydelse kan det med tiden få nya betydelser och förbli en fullvärdig del av språket.

Literatūra

Benveniste É. Les classes sociales dans la tradition Avestique. — Journal Asiatique. Paris, 1932, t. 221, Nr. 1.

Benveniste É. Traditions indo-iraniennes sur les classes sociales. — Journal Asiatique. Paris, 1938, t. 230, Nr. 4.

Benveniste É. Le vocabulaire des institutions indo-européennes. T. I. Économie, parenté, société. T. 2. Pouvoir, droit, religion. Paris, 1969.

Boisacq E. Dictionnaire étymologique de la langue grec. Heidelberg—Paris, 1916.

Būga K. Rinktiniai raštai. V., 1958, t. I; 1959, t. II.

Chantraine P. Dictionnaire étymologique de la langue grecque. Paris, 1970, t. 2.

Dumézil G. Le préhistoire indo-iranienne des castes. — Journal Asiatique. Paris, 1930, t. 216, Nr. 1.

Dumézil G. L’idéologie tripartite des indo-européens. Bruxelles, 1958.

Ernout A., Meillet A. Dictionnaire étymologique de la langue latine. Paris, 1951, t. I, 3e éd.

Feist S. Vergleichendes Wörterbuch der gotischen Sprache. Leiden, 1939, 3 Aufl.

Fraenkel E. Litauisches etymologisches Wörterbuch. Heidelberg-Göttingen, 1962, 1965, Bd. I, II.

Hirt H. Die Indogermanen. Strassburg, 1905—1907, Bd. I—II.

Jablonskis K. Lietuviški žodžiai senosios Lietuvos raštinių kalboje. 1941, d. I.

Karaliūnas S. Lie. čiū̄nas „dailus, švarus, tvarkingas…“, taūsti (-čia) „ilgėtis, liūdėti“ ir jų giminaičiai. — Baltistica. V. 1976, t. 12(1).

Lingis J. Išnykę ir pasikeitę socialinės reikšmės žodžiai lietuvių kalboje. — Donum Balticum. Stockholm, 1970.

Locher J. P. Lettisch tauta, plur. tauti usw.: Varianten des Stammeslaut(e)s in ihrer Beziehung zur Wortbedeutung. — In: Donum Balticum. Ed. by Velta Rūķe-Draviņa. Stockholm, 1970.

Locher J. P. Die „Darbay senųjų lietuvių yra žemayčių“ von Daukantas: Zur Genese des Textes — eine Analyse auf der Grundlage der Wortfeldes tauta — giminė. — Baltistica. II priedas. 1977.

9. Užs. Nr. 1554

129

Mažiulis V. Dėl žodžių dvaras, kiemas. — Kalbotyra. V., 1960, t. 2.

Pictet A. Les origines Indo-européennes ou les Aryas primitifs. Essai de paléontologie linguistique. Paris — Genève, 1859—1863, pt. 1—2.

Pictet A. Les origines Indo-européennes ou les Aryas primitifs. Essai de paléontologie linguistique. Paris, 1877, t. I—III, 2e éd.

Pokorny J. Indogermanisches etymologisches Wörterbuch. Bern und München, 1959, Bd. I.

Schrader O. Reallexikon der indogermanisches Altertumskunde. Strassburg, 1901.

Skardžius P. Lietuvių kalbos žodžių daryba. V., 1943.

Trautmann R. Baltisch — slavisches Wörterbuch. Göttingen, 1923.

Walde A., Pokorny J. Vergleichendes Wörterbuch der indogermanischen Sprachen. Berlin und Leipzig, 1930, Bd. I.

Бенвенист Э. Общая лингвистика. — М., 1974.

Дешериев Ю. Д. Социальная лингвистика. — М., 1977.

Иванов В. В. Социальная организация индоевропейских племен по лингвистическим данным. — Вестн. истории мировой культуры. М., 1957, № 1.

Трубачев О. Н. История славянских терминов родства и некоторых древнейших терминов общественного строя. — М., 1959.

Фасмер М. Этимологический словарь русского языка. — М., 1967, 1971, т. 2, 3.

Шрадеръ О. Сравнительное языковедение и первобытная история. — СПб., 1886.

Шрадеръ О. Индоевропейцы. — СПб., 1913.

Lietuvos TSR Mokslų Akademijos Lietuvių kalbos ir literatūros institutas

ИЗ ИСТОРИИ ИЗУЧЕНИЯ СТАРЫХ СОЦИАЛЬНЫХ ТЕРМИНОВ ЛИТОВСКОГО ЯЗЫКА

Резюме

История старых социальных терминов литовского языка отдельно до сих пор нигде не была описана, но в лингвистической литературе о них неоднократно говорили представители так называемой лингвистической палеонтологии в конце XIX — в начале XX вв. В истории старых социальных терминов литовского языка еще много неясных вопросов, хотя речь о них шла не только в крупных работах А. Пикте, О. Шрадера, Г. Хирта, Э. Бенвениста, но и в разных этимологических словарях, в статьях, посвященных вопросам прародины, культуры и цивилизации древних индоевропейцев.

В статье описывается история изучения социальных терминов литовского языка liaudis — „люди, народ, толпа людей“, liaudžia „большая семья, челядь, толпа людей“, šeima „семья“, šeimyna „челядь, семья“, tauta „племя, нация“ и делается попытка доказать, что без помощи ретроспективной социальной лингвистики нельзя точно определить происхождение этих терминов.