Dėl kalbų kontaktavimo pietryčių Lietuvoje

Aloyzas Vidugiris

Go to original

Preparing document pages…

KALBŲ KONTAKTAI LIETUVOS TSR

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXIII (1983)

ALOYZAS VIDUGIRIS

OM SPRÅKKONTAKTER I SYDÖSTRA LITAUEN

Inledning

Med språkkontakt, eller kontakt mellan språk, avses vanligen språklig beröring som tar sig uttryck i språklig kommunikation mellan grupper av människor som talar olika språk under vissa geografiska, historiska och sociala förhållanden (Ахманова О. С., 1966, 535). Sydöstra Litauen utmärker sig särskilt genom sin stora språkliga mångfald: i sammanhängande områden eller i större och mindre enklaver möts litauiska, belarusiska och polska dialekter, deras litterära varianter samt ryska, för att inte nämna de andra språk som också förekommer här. Sydöstra Litauen har sedan länge varit direkt förbundet med ett betydligt större område där ”de mest intensiva och omfattande kontakterna mellan slaviska och baltiska etnolingvistiska och kulturella komplex äger rum” (Судник Т. М., Толстая С. М., Топоров В. Н., 1967, 38), och är ur många synvinklar av stor betydelse för forskningen. En ingående beskrivning av språkförhållandena i detta område eller åtminstone en del av det, deras utveckling och orsaker, skulle kräva en separat, omfattande studie. I den här artikeln är avsikten att ur ett rent sociologiskt perspektiv något mer detaljerat beskriva språkkontakterna i det sydöstligaste hörnet av Litauiska SSR, som i huvudsak sammanfaller med det nuvarande Šalčininkai-distriktets administrativa område, och följa deras utveckling. Dessutom försöker man undersöka de språk som används här utifrån kontaktens karaktär och deras funktion, det vill säga som ett system, eller den så kallade språksituationen (Никольский Л. Б., 1970, 7; Никольский Л. Б., 1976, 80). Därför används ofta också termen språksituation vid sidan av språkkontakt.

Före andra världskriget tillhörde det nuvarande Šalčininkai-distriktet fyra län: Akmenynė (eller Kamenka), Daučiūnai, Jašiūnai, Šalčininkėliai, Šalčininkai och Turgeliai hörde till Vilnius län; Butrimonys, Dainava, Eišiškės, Gerviškės och Kalesninkai till Lida län; Rūdninkai till Trakai län; Dieveniškės och Poškonys till Ašmena län. Šalčininkai-distriktet kan alltså, genom de etnolingvistiska förhållandenas mångfald, som bland annat också betingades av tillhörigheten till olika administrativa enheter, i viss mening sägas representera ett betydligt större gränsområde mellan litauer och belarusier.

Språkmosaiken och kontakterna i detta distrikt, särskilt de litauiska dialekterna och deras särprägel, har länge väckt forskare från olika länder. Dialekterna har undersökts var för sig och under expeditioner som genomfördes här åren 1952, 1955, 1963, 1964, 1966 och 1974. Störst uppmärksamhet har ägnats den litauiska dialekten i Dieveniškės-trakten, som undersöktes och behandlades i arbeten av E. Volteris (Wolter E., 1895, 173–187), K. Būga (Būga K., 1906), J. Jablonskis (Jablonskis J., 1906), P. Arumaa (Arumaa P., 1930, 19–30,

(61—65), E. Frenkelis (Fraenkel E., 1936, 14—107), Z. Zinkevičius (Zinkevičius Z., 1966), J. Lipskienė och A. Vidugiris (Lipskienė J. ir Vidugiris A., 1967, 183—222; Lipskienė J., 1968, 196—207; Vidugiris A., 1968, 190—196), I. Ermanytė och K. Eigminas (Ermanytė I., Eigminas K., 1968, 211—235) m.fl. Språkligt material samlades in i denna och andra trakter i Šalčininkai-distriktet av J. Balčikonis, N. Grigas, J. Senkus, J. Dovydaitis, M. Sapijanskaitė-Kuosienė, K. Morkūnas, V. Vitkauskas, M. Razmukaitė m.fl. På senare tid har allt större uppmärksamhet ägnats åt kontakterna mellan de språk som används här. Samspelet mellan de lokala litauiska, belarusiska och polska fonologiska och grammatiska systemen i Šalčininkai-trakten undersöktes av M. Łekomceva (Лекомцева М. И., 1972, 116—134, 174—185), i Kalesninkai-trakten av V. Čekmanas (Чекман В. Н., 1973, 29—43), i Dieveniškės-trakten av T. Sudnik (Судник Т. М., 1975, 102—121, 202—210), och i Butrimonys samt vissa andra trakter i sydöstra Litauen av E. Grinaveckienė (Grinaveckienė E., 1969, 219—229; Гринавецкене Е. И., 1972, 294—408). Den lokala polska dialekten och dess förhållande till litauiska och belarusiska i hela Vilniusområdet undersöktes av H. Turska (Turska H., 1939); den polska dialekten i byn Lopatiškės (Lopatovščizna) (tidigare Turgeliai-trakten, numera Mariampolis-trakten i Vilnius distrikt) av A. Zdaniukievičius (Zdaniukiewicz A. A., 1972; Zinkevičius Z., 1974, 204—214); och de lokala belarusiska dialekterna av E. Grinaveckienė, J. Kovalčiuk, J. Mackevič, E. Romanovič (Гринавецкене Е. И., Ковальчук И. П., Мацкевич Ю. Ф., Романович Е. М., 1972, 377—393) m.fl.

I takt med att den lingvistiska forskningen om baltiska och slaviska språkförbindelser och språkkontakter breddas, ökar också intresset för kontaktens sociologiska sida. I princip kan ingen mer ingående lingvistisk undersökning undvara en diskussion om de sociala faktorer som vanligen styr utvecklingen av lingvistiska fakta. I avsaknad av arbeten inom detta område tvingas forskare oftast nöja sig med tillfälliga hörsägen, subjektiva och ofta motstridiga iakttagelser m.m.

Litauiska lingvister har undersökt dessa frågor under olika språkexpeditioner och andra fältresor och följt utvecklingen av etnolingvistiska förhållanden i denna trakt i över 20 år. Bara under denna tid (artikelns författare stöder sig främst på uppgifter från sina undersökningar 1955—1980) har det skett vissa förskjutningar i mosaiken av språkliga förhållanden i detta hörn, inte bara kvantitativa utan också kvalitativa (hur många sådana förändringar har då inte skett ännu tidigare?!). Allt detta behöver forskare i denna trakt känna till, åtminstone i stora drag, för att kunna skapa sig en riktig bild av de språkliga förhållanden som ibland är ganska komplicerade och fastställa de objektiva lagbundenheterna i deras utveckling.

Spridningen och beskrivningen av de språk som används

Varje territoriell-politisk gemenskap kännetecknas vanligen inte bara av relativt beständiga ekonomiska, politiska och kulturella förbindelser, utan också av språkliga band. De språkliga banden, som kommer till uttryck genom språkkontakt, kan i sin tur specificeras utifrån de ingående delarna eller de språk som används, vilka vart och ett har många särdrag som är helt egna. Därför beror förståelsen av de inbördes relationerna mellan de språk som används här och av den språkliga situationen i allmänhet som system till stor del på en korrekt beskrivning av dessa särdrag-

en. Nedan behandlas dessa språk i ordning efter utbredning och användningsfrekvens: belarusiska, polska, litauiska och ryska.

a. Belarusiska. Det dominerande språket i det sydöstra hörnet av Litauiska SSR är en lokal belarusisk dialekt, som i grunden är en fortsättning på den västra delen av den centrala belarusiska dialekten, starkt uppblandad med inslag från områdets litauiska och polska dialekter. Lokalbefolkningen kallar den oftast (pa)prastą kalbą, praštas eller tuteišas lietuvis, eller säger om den att den dudena (ibland klėga, kalba, ščarina) paprastai (па-просту, по-простему, па-тутэйшаму) och så vidare.

För flertalet av invånarna i det område som beskrivs är detta språk det huvudsakliga, även om det inte alltid är modersmålet. För många äldre invånare är det inte modersmålet, utan det andra språket, särskilt i den södra delen av det nämnda området; av olika skäl har det med tiden blivit det huvudsakliga språket, eftersom modersmålet (vanligen litauiska) för många här inte längre är huvudspråket.

Även om belarusiska inte är ett officiellt språk här är dess användningsområde ändå relativt brett. Först och främst är det för många ett hem- eller familjespråk. I ännu större utsträckning används det som inofficiellt offentligt språk. Det talas oftast vid olika sammankomster bland lokalbefolkningen, ibland vid officiella möten, i samband med gemensamt arbete och så vidare. Eftersom lokalbefolkningens litauer och polacker inte bara talar belarusiska med varandra, utan många invånare också använder det när de kommunicerar med rysktalande, kan denna belarusiska dialekt betraktas som ett slags språk för inbördes kommunikation eller kontakter i regionen. Med andra ord har den lokala belarusiska dialekten här en viss regional språkfunktion.

Den litterära belarusiskan påverkar också den lokala belarusiska dialekten, eftersom en betydande del av befolkningen ofta lyssnar på belarusisk radio och tittar på deras tv-program. Den litterära belarusiskans inverkan här är ändå inte så stor som man kunde vänta sig med tanke på den lokala belarusiska dialektens utbredning. Huvudorsaken till detta fenomen är kanske att människor som talar denna dialekt i regel inte betraktar sig själva som belarusier, utan uppfattar sitt språk som en sorts lokal dialekt av polska (eller ryska).

b. Polska. I det beskrivna området används också polska i relativt stor utsträckning, närmare bestämt en kulturell perifer dialekt av polska (”polszczyzna kresowa” eller ”polszczyzna litewska”), som har utvecklats på grundval av polska och de lokala litauiska, liksom belarusiska, dialekterna (Веренис̌ В. Л., 1965, 193–209; Вярэніч В. Л., 1973, 5–21). Denna polska dialekt omfattar dock ännu inget större sammanhängande område. Många invånare i större städer och småstäder (till exempel Eišiškės, delvis Šalčininkai, Dieveniškės, Jašiūnai, Rūdninkai, Turgeliai med flera) använder den som modersmål och huvudspråk, liksom vissa ättlingar till de så kallade småadelsgårdarna (kring Eišiškės, Jašiūnai, Pabarė, Turgeliai med flera). I övrigt används den polska dialekten här oftast sida vid sida med de lokala belarusiska och ibland litauiska dialekterna. I allmänhet är denna polska dialekt ett gemensamt kommunikationsmedel för flertalet av områdets invånare. Den är också ofta det lokala förvaltningsspråket. På polska brukar främlingar eller människor från mer avlägsna trakter som träffas tala med varandra, liksom grannar som vill upprätthålla en ”god ton” och, naturligtvis, den lokala bildade eliten. Mycket ofta betraktas polska här som ett tecken på artighet, god uppfostran och bildning.

Polska, som tidigare varit den lokala godsägarklassens och kyrkans språk, började lokalbefolkningen aktivt använda överallt (eller åtminstone försöka använda) främst under det borgerliga Polens ockupation (1920–1939).

Polskan hos den lokala befolkningen är inte likadan överallt. Företrädare för den äldre generationen behärskar vanligtvis endast den lokala polska dialekten. Många företrädare för den yngre generationen, som har gått ut åttaåriga (tidigare sjuåriga) skolor och gymnasieskolor, av vilka de flesta här har polska som undervisningsspråk, behärskar vanligtvis redan det polska litteraturspråket bättre. En del av ungdomarna, som går eller har gått i skolor med litauiska eller ryska som undervisningsspråk, kan däremot numera föga polska.

Det polska litteraturspråkets inflytande märks här inte bara genom skolorna, utan också genom pressen (utöver de polskspråkiga tidningar, böcker och tidskrifter som ges ut i Litauiska SSR prenumererar och läser många också publikationer som ges ut i Folkrepubliken Polen), radion, televisionen (dvs. sändningar på polska både i vår republik och i Folkrepubliken Polen), amatörkonstverksamhet m.m.

Det stora inflytandet från polska språket och polsk kultur i allmänhet beror här också på att de flesta lokala invånare, som ofta talar belarusiska eller litauiska i hemmet, officiellt betraktar sig som polacker. Därtill har ett betydande antal lokala familjer nära släktband till Folkrepubliken Polen till följd av emigration under krigsåren och efterkrigstiden.

c. Litauiskan – i huvudsak en fortsättning på den västdzukiska (eller sydaukštaitiska) dialekten – används här i mycket varierande grad. Även om den traditionella dzukiska dialekten i stort sett har bevarats inom ett ganska brett bälte från Litauiska SSR:s statsgräns i söder till ungefär Visinčiafloden i norr, dvs. till Gudeliai och Šalčininkėliai, har den fram till i dag behållit en dominerande ställning endast på enstaka platser inom detta område. Större sådana områden där litauiskan dominerar finns kring Dieveniškės, särskilt i den mellersta och västra delen av Dieveniškės-utsprånget (Lipskienė J. ir Vidugiris A., 1967, 183—185), och i det västra hörnet av Šalčininkai distrikt, främst i gränstrakterna mot Varėna distrikt (byarna Mištūnai, Naniškės, Naujažvaris m.fl.). Den traditionella dzukiska dialekten används här av företrädare för alla generationer – från de äldsta till barnen.

I områdets mellersta del, ungefär från Kalesninkai till Šalčininkai, utgör de lokala invånare som kan och talar litauiska endast en liten andel. I trakten kring Butrimonys, Dainava, Daučiūnai, Gerviškės och Kalesninkai talas litauiska, eller kan talas, främst av den äldre generationen och enstaka yngre personer. Kring Šalčininkai, Šalčininkėliai och Eišiškės finns det numera knappt några företrädare kvar ens för den allra äldsta generationen. Eftersom den yngre generationen sedan en tid tillbaka i praktiken inte längre lärs att tala litauiska i hemmet, dvs. man talar inte längre litauiska med dem hemma, blir litauiskans användningsområde allt snävare. Litauiskan överges först och främst i blandade familjer, där mannen eller hustrun inte alls kan litauiska eller kan det sämre än exempelvis belarusiska eller polska. Men ibland slutar föräldrar som kan litauiska ganska bra ändå att tala det för barnens skull, för att göra det lättare för dem i skolan (de flesta skolor här har polska som undervisningsspråk), och sedan vänjer de sig helt av med språket. Några sådana familjer finns fortfarande här och där i trakten kring Dainava (byarna Gilviniškės och Vėžionys), Butrimonys och Gerviškės (Jurgonys, Kaniūkai, Šiauliai eller det gamla Strielčiai), och ibland även i andra byar.

4. 949

En stor del av invånarna i området kan litauiska endast passivt, dvs. de förstår litauiska mer eller mindre väl men kan inte längre tala det obehindrat. Det gäller främst personer som själva har slutat tala det aktivt men hört föräldrar, mor- och farföräldrar och andra tala litauiska i familjen, eller som själva talade litauiska som små men senare glömde det. Under undersökningarna kunde man fortfarande ofta träffa företrädare för den äldre och ibland den mellersta generationen av detta slag i hela den södra delen av Šalčininkai distrikt (och i själva Šalčininkai), från Dieveniškės-utsprånget ända till trakterna kring Dainava och Kalesninkai. Men ibland sjunger även personer som inte kan tala litauiska på litauiska.

Norr och nordost om den nämnda Visinčiafloden – kring Akmenynė, Jašiūnai, Rūdininkus och Turgeliai – har den lokala litauiska dzukiska dialekten i stort sett redan försvunnit. Ingen talar den längre här, även om några fortfarande minns den från berättelser av föräldrar, mor- och farföräldrar eller grannar. Inte ens de äldsta informanterna har själva längre talat denna dialekt, trots att enstaka personer fortfarande minns enskilda ord från föräldrar eller mor- och farföräldrar, kan förklara dem och översätta något. De nämner personer som talade den förr. Att den litauiska dzukiska dialekten levde kvar här ännu för inte så länge sedan vittnas också om av det litauiska substratet i de lokala belarusiska och polska dialekterna (Zdaniukewicz A. A., 1972, 5–6; Zinkevičius Z., 1974, 207–214). Några äldre lokala personer som man träffade här och som kunde lite litauiska (halvt dialektalt, halvt på litteraturspråket) förklarade att de hade lärt sig språket först som tonåringar eller vuxna, när de arbetade ”i Litauen” eller på annat sätt umgicks med litauisktalande personer utifrån.

Det finns fler lokala invånare här som har lärt sig litauiska senare, särskilt bland den yngre generationen. De talar vanligtvis litteraturspråket. Det rör sig främst om personer som nyligen har gått ut olika skolor i Vilnius, Kaunas och på andra håll, eller som under en tid har arbetat tillsammans med, eller fortfarande arbetar tillsammans med, litauisktalande personer. Nästan alla som har gått ut åttaåriga skolor eller gymnasieskolor förstår litauiska mer eller mindre väl, men de flesta kan inte tala det (få klarar av att lära sig tala litauiska väl enbart på skolans lektioner i litauiska).

Genom skolgången lär sig elever från den nämnda södra delen av området vanligtvis litauiska något bättre; hemma kan föräldrar eller mor- och farföräldrar som inte har glömt litauiska, dvs. den lokala dzukiska dialekten, fortfarande hjälpa dem en del. Därför blandar företrädare för den yngre generationen i dessa trakter fortfarande in vissa inslag av den lokala dzukiska dialekten när de talar litauiska. Många företrädare för den mellersta generationen i trakterna kring Butrimonys, Gerviškės och Dainava kan tala betydligt mer dialektalt (halvt dialektalt, halvt på litteraturspråket); de lärde sig litauiska i de lokala skolor som var verksamma 1940–1953.¹

Det bör sägas att många företrädare för den allra äldsta generationen i områdets södra del också kan litauiskt litteraturspråk ganska väl. De flesta läser litauisk press, lyssnar på radio, tittar på tv-program och följer överlag aktivt det litauiska kulturlivet. Några behärskar litteraturspråket bättre och använder det oftare än dialekten. Att litteraturspråket här föredras bör i första hand förklaras med samma orsaker som gör att detta språk nu vinner mark i alla våra dialekter. Å andra sidan spelar även de lokala förhållandenas särart en betydande roll: de slaviska språken i detta område är isolerade-

¹ För närvarande undervisades alla ämnen på litauiska i Šalčininkai distrikt vid de kompletta gymnasieskolorna i Dieveniškės, Eišiškės och Šalčininkai (dvs. med parallellklasser med undervisning på polska och ryska), vid den åttaåriga skolan i Poškonys samt vid grundskolorna i Daubutiškės och Kazuliai i Dieveniškės lokalförvaltning och i byn Mištūnai i lokalförvaltningen Dainava.

Dessa litauiska dialekter kan upprätthålla kontakter med det litauiska språket endast genom det litterära språket, med radio, television, press och annat som förmedlare. Det litterära språket tillför alltså i sin tur dessa dialekter livskraft, så att de kan fortsätta att existera.

I allmänhet används dock litauiska som litterärt och officiellt administrativt språk här endast i mycket begränsad utsträckning, eftersom en betydande del av lokalbefolkningen, som nämnts, inte längre talar litauiska.

d. Ryska. Även om ryska före andra världskriget knappast var modersmål för någon av lokalinvånarna, var språket ändå inte helt främmande för människorna i denna trakt. Många män ur den äldre generationen hade lärt sig ryska i skolan redan under tsartiden, tillägnat sig språket under militärtjänstgöring eller på annat sätt under längre resor i samband med statliga arbeten. Dessutom kan den som kan belarusiska förstå ryska ganska väl, även utan att ha studerat det, tack vare språkens genetiska släktskap, och efter lite övning också göra sig förstådd. Ryska blev särskilt populärt under sovjettiden. Den flerspråkiga befolkningen i denna trakt lär sig det ganska lätt och väl i skolorna eller genom att lyssna på radio, se tv-program och filmer, arbeta, resa eller umgås med människor av olika nationaliteter. Dessutom bor det i Šalčininkai och Eišiškės också många inflyttade från andra republiker, särskilt Belarus, och deras ungdom talar numera huvudsakligen ryska. Det ryska litterära språk som används här har visserligen ibland vissa lokala inslag från polska eller belarusiska. Som ett av förvaltningens viktigaste språk och ofta med rollen som internationellt språk sprider det sig ganska snabbt, inte bara som offentligt språk utan också mer allmänt som kulturspråk. Därför blir skolor med ryska som undervisningsspråk allt fler. På så sätt ersätter ryska framgångsrikt litauiska och polska här och begränsar delvis deras användning och spridning.

De funktionella relationerna mellan språk i kontakt

Varje språk som används här har ett visst användningsområde som beror på de lokala befolkningsgrupperna. Eftersom den sydöstra delen av Litauiska SSR utgörs av en gemenskap av grupper som talar olika språk men är förenade genom nära ekonomiska och kulturella kontakter, är också språken som betjänar denna gemenskap förbundna genom nära inbördes relationer. Med andra ord bildar de språk eller språksystem som betjänar gemenskapen, sett ur kommunikationskontinuumets perspektiv, sinsemellan ett system eller så kallat arkisystem (Никольский Л. Б., 1976, 80).

Utifrån språkens funktion kan den språkliga situationen bestå av flera komponenter, som vanligen är ordnade hierarkiskt. Den nuvarande språkliga situationen i sydöstra Litauen kan preliminärt betecknas som trekomponentig. De lokala språkens roll fylls här av litauiska, belarusiska och polska. Det så kallade makromedierande språket är ryska. Frågan om det regionala språket är något mer komplicerad. I vidare bemärkelse skulle det regionala språkets funktion tillkomma det litauiska litterära språket som administrativt språk, medan den i snävare bemärkelse skulle tillkomma det polska språk som här är mest utbrett som offentligt språk och lokalt förvaltningsspråk. För närvarande är dock varken det ena eller det andra, var för sig, i stånd att betjäna alla invånare i den beskrivna regionen som talar olika språk.

För litauiskans del hindras denna funktion av att språkbytesprocessen har gått alltför långt, medan polskan hindras av att den inte hunnit etablera sig överallt. Ett av de mest utbredda och förstådda språken här är den lokala belarusiska dialekten, men eftersom den varken har godkänts officiellt eller kodifierats kan den inte fylla alla de funktioner som endast ett motsvarande litterärt språk förmår fylla. Tack vare det genetiska släktskapet möjliggör dess användning däremot en omfattande anpassning till ryska. På så sätt används ryska ganska ofta inte bara som internationellt, det vill säga makromedierande, språk utan också som regionalt språk. Följaktligen håller en i grunden tvåkomponentig språklig situation på att formas här.

Tvåspråkighet och diglossi

Samspel mellan grupper som talar olika språk eller dialekter, och som ofta skiljer sig åt etniskt och socialt, leder inte bara till en språklig situation utan också till bilingvism och diglossi. Bilingvism eller diglossi beskrivs i sin tur vanligen som en återspegling av samma språkliga situation ur en persons eller individs perspektiv (Никольский Л. Б., 1976, 90).

Kontakterna mellan de språk som används i denna trakt tar sig uttryck i olika typer och former av bilingvism. Här finns i praktiken inga personer som klarar sig med bara ett språk, det vill säga enspråkiga eller monolingvala individer, med undantag möjligen för små barn. Det finns dock inte heller många lokalinvånare som behärskar två eller alla språk som används här lika väl (företrädare för den så kallade koordinativa typen av bilingvism). De flesta behärskar ett språk bättre, oftast det mest använda eller huvudspråket, medan de andra, mindre använda eller sekundära språken, som vanligen lärts in senare, behärskas sämre (företrädare för den så kallade subordinativa typen av bilingvism). Eftersom de språk som används här har olika ställning i en individs eller grupps språkliga verksamhet (ekvivalent bilingvism förekommer sällan), är det lämpligt att tala om funktionell bilingvism, närmare bestämt om en sammansatt typ av bilingvism, eftersom varje språk under bilingvismens inledningsskede användes av samma individer inom olika verksamhetsområden, och ofta fortfarande gör det. Och eftersom de flesta individer med litauiska som modersmål vanligen också behärskar andra språk som används här, medan företrädare för andra språkgrupper mycket mer sällan kan litauiska, dominerar här den så kallade ensidiga typen av bilingvism.

De konkreta formerna av bilingvism beror vanligen på vilket språk som används först och oftast, var respektive språk dominerar och ofta även på talarnas ålder. Till exempel är följande former av bilingvism karakteristiska för den äldre generationen sett till språkens användningsfrekvens och företräde i hela området: belarusisk–polsk, litauisk–belarusisk, litauisk–belarusisk–polsk, polsk–belarusisk, belarusisk–polsk–rysk, belarusisk–litauisk–polsk, mer sällan litauisk–polsk, litauisk–belarusisk–polsk–rysk, polsk–belarusisk–rysk och så vidare. För den yngre generationen är ordningen mellan dessa former av bilingvism något annorlunda, med tanke på att användningen av litauiska (särskilt den lokala dzūkiska dialekten) som modersmål och förstaspråk har minskat på många håll. På många håll har det ersatts av belarusiska och delvis polska. Däremot har det litauiska litterära språkets roll ökat (för en del av befolkningen som ett inlärt, sekundärt språk).

Dessutom utvidgades användningsområdena för det litterära polska språket (särskilt på landsbygden) och det ryska språket (särskilt i städerna) avsevärt.

Eftersom diglossi i grunden är ett enklare fenomen (det omfattar endast undersystem inom ett och samma språksystem) än tvåspråkighet, är skillnaden mellan ”tvåspråkighet utan diglossi” och ”tvåspråkighet med diglossi” därför inte avgörande. Av detta skäl beskrivs diglossifenomenen (typer och varianter) inte längre separat i detalj.

Även om översikten här är kortfattad visar dynamiken och utvecklingen hos såväl typerna som varianterna av tvåspråkighet och diglossi att en komplicerad process pågår i sydöstra Litauen, inte bara av språklig interaktion utan också av språkbyte. Detta fenomen är inte nytt. Dess ursprung och orsaker bör sökas mindre i nuet än i det förflutna.

Viktigare uppgifter om språkkontakternas utveckling

Įvairių tyrinėjimų duomenimis (Būga K., 1961, 550; Топоров В. Н., Трубачев О. Н., 1962, 3–16, 236; Седов В. В., 1970, 191–192; Хабургаев Г. А., 1980, 45–60), seniau baltų gyventa žymiai toliau į rytus ir pietus, negu tiesiogiai liudija rašytiniai istorijos šaltiniai. Lietuvių etninė teritorija, formuojantis lietuvių tautybei, į pietus ir rytus yra siekusi taip pat toliau negu dabar (Łowmiański H., 1931, 53–56; Jasas R., 1965, 17). Tiesa, ši lietuvių ir rytinių slavų riba niekada nėra buvusi labai aiški ir pastovi, nes „čia buvo susidūrusios ir sumišusios dvi skirtingos gyventojų dalys, kurios kitados buvo sudariusios Lietuvos valstybę – lietuviai ir gudai (t. y. baltarusiai)“ (Jakubovskis J., 1921). Kitaip sakant, mišriai buvo gyvenama tam tikra vienur platesnė, kitur siauresnė pereinamoji lietuvių ir baltarusių paribio zona. Vietomis, ypač prie svarbesniųjų kelių, ji galėjo paplatėti ir dėl tam tikros abipusės gyventojų migracijos². Dėl įvairių istorinių politinio, ekonominio ir kultūrinio pobūdžio aplinkybių ši paribio juosta paprastai kito ne lietuvių elemento naudai (Jakubovskis J., 1921, 4).

Ändå dominerade litauiskan fram till mitten av 1800-talet fortfarande i hela det forna Vilnius län, i en stor del av Ašmena län och i den norra delen av Lida län (Baliński M. i Lipiński T., 1846, 122, 251, 264). Värdefull information om språkbruket i en del av det område vi undersöker – Šalčininkai församling (som vid den tiden även omfattade Šalčininkėliai kapellförsamling) – lämnades 1827 av den lokale kyrkoherden P. Grinaškevičius. Efter att ha noterat att ”alla bönder i den lokala församlingen talar sitt modersmål, litauiska”, angav han vidare att litauiska sydost om Šalčininkai fortfarande talades omkring Kaulėliškės, Dieveniškės, Subatninkai och Įvija ända till Nemunas (Ведомости, 1827, 5). Boplatserna Gervėčiai, Lazūnai m.fl., som numera är kända som litauiska språköar, hade alltså då fortfarande direkt förbindelse med det huvudsakliga litauiska språkområdet.

För en betydande del av lokalbefolkningen var litauiskan emellertid redan då inte längre det enda språket. Samme P. Grinaškevičius noterade att de litauiska bönderna ”på grund av närheten till Vilnius stad-

²Östslaviska inslag kan ha trängt in i de sydöstra litauiska etniska områdena till följd av att huvudstaden i storfurstendömet Litauen – Vilnius och Trakai – fungerade som attraktionscentra, samt av att obebodda marker och gårdar uppstod efter krigen och pesten på 1600- och 1700-talen (Baliński M. i Lipiński T., 1846 122–123; Dundulienė P., 1963, 105–122).

stadens närhet och de två landsvägarna (wielkich traktów) som korsar församlingen behärskar de också polska; det är också på detta enda språk de ber. Både traktens och alla herrgårdars småadel behärskar inte alls litauiska, utan talar bara polska.” Efter att återigen ha betonat att ”det lokala församlingsfolkets modersmål är litauiska” angav han genast att ”folket också behärskar och till och med sinsemellan talar rutenska (dvs. belarusiska. — A. V.)” (Ведомости, 1827, 5). Detta visar att alla de nämnda språken användes här i större eller mindre utsträckning efter olika funktioner. Alla bönder talade litauiska, medan godsägarna, småadeln och prästerskapet talade polska. Eftersom de lokala godsägarna, småadeln och ofta även prästerna inte kunde litauiska, var bönderna tvungna att lära sig ett språk som de högre samhällsskikten förstod för att kunna kommunicera med dem. De flesta bönder kunde emellertid ännu inte tala polska, bortsett från böner som de hade lärt sig utantill, och när de umgicks med personer ur de högre samhällsskikten eller besökare som inte kunde litauiska försökte de använda den lokala belarusiska dialekten, som redan tidigare hade fungerat som kontaktspråk och i viss mån som regionalt språk. Med tiden började denna lokala belarusiska dialekt tydligen användas som offentligt språk och började sedan tränga undan litauiskan även från samhällets grundläggande enhet – familjen. Någon större tillbakagång för litauiskan kan dock ännu inte skönjas. I bästa fall var de flesta av lokalbefolkningen tvåspråkiga, och en viss andel kan ha varit trespråkiga.

I en enkät om språkbruket i Turgeliai församling, som fylldes i samma år, 1827, gavs det kortfattade svaret: ”Dialekt av det litauiska språket” (”Dialekt mówienia litewskiego języka”) (Ведомости, 1827, 7). Vidare anges att församlingens godsägare och småadel talade polska, medan stadsborna talade ryska (dvs. belarusiska). Av detta bör man dra slutsatsen att den litauiska dzūkiska dialekten dominerade här vid den tiden, medan stadsborna åtminstone offentligt redan oftare använde den lokala belarusiska dialekten.

I ”Krönikan” för Eišiškės församling från 1849 anges att ”församlingsborna i Eišiškės talar litauiska, ryska (dvs. belarusiska) och polska” (Kronika, 1848, A — 2667). Denna anmärkning kan förstås på två sätt: antingen användes dessa tre språk på olika platser och i olika familjer som skilda hemspråk, eller så användes de av en och samma befolkning. Även om lokalbefolkningen i enskilda byar eller grupper av byar här hade börjat slaviseras något tidigare, skilde sig språksituationen i stort sett föga, det vill säga den hade inte hunnit särskilt mycket längre i slaviseringsprocessen än den liknande språksituationen i trakterna kring Šalčininkai. Trakterna kring Rūdninkai var enligt A. Ritichs uppgifter (Риттих А. Ф., 1875) fortfarande litauiska under 1800-talets tredje kvartal, men slaviserades under det sista kvartalet av århundradet. Enligt de äldsta lokalbornas minnen fanns det fram till början av 1900-talet fortfarande många äldre invånare som förstod eller också talade litauiska, även i byar där den officiella statistiken från slutet av 1800-talet inte längre noterade några litauisktalande (Anonim, 1898, 65 — 66; Rozwadowski J., 1904, 93. Первая всеобщая перепись, 1905).

Tiek vietos žmonių pasakojimu, tiek įvairių tyrinėjimų duomenimis (Turska H., 1939, 6 — 56; Zinkevičius Z., 1966, 24 — 31; Zinkevičius Z., 1976, 22 — 23; Vidugiris A., 1971, 236 — 248), lietuvių kalbos nykimas šiame Lietuvos kampe ypač suintensyvėjęs po baudžiavos panaikinimo (1861) ir 1863 — 1864 m. sukilimo, t. y. iš esmės tas suintensyvėjimas sutapo su kapitalistinių gamybinių santykių įsigalėjimu kaime ir su kovos paaštrėjimu tarp lenkiškos orientacijos dvarininkijos bei dvasi-

prästerskapet, å ena sidan, och tsarens tjänstemän, å andra sidan, om inflytandet över de litauiska bönderna. Den språkliga situationen, med ett redan tydligt framskridande språkbyte, återspeglas i beskrivningen av Šalčininkai volost från 1872, som upprättades enligt ett särskilt frågeformulär utsänt av Ryska geografiska sällskapet. I beskrivningen anges: ”Volostens huvudsakliga invånare är litauer, därför används det litauiska språket. På vissa platser talar man vitryska. Många litauer tillägnar sig detta (dvs. vitryska) språk, och några av dem talar det obehindrat” (Сведения, 1872, 11139). Av svaren från andra voloster i samma frågeformulär framgår att liknande förhållanden rådde även på andra håll, exempelvis i Benekainys och Butrimonys (Сведения, 1872, 11250) med flera.

Vid denna tid slaviserades särskilt snabbt de trakter som låg närmare Vilnius. Hur snabbt den etnolingvistiska situationen i detta område förändrades under 1800-talets andra hälft framgår när vi jämför uppgifterna från 1800-talets första hälft med uppgifterna från slutet av 1800-talet, lokaliserade på J. Rozwadowskis ”Karta över det litauiska språket i Vilnius guvernement” (baserad på statistik som samlades in av A. Plater 1890 och bearbetades av Anonimas 1898) (Anonim, 1898, 1—72; Rozwadowski J., 1904, 93). Trots bristerna och tendensen i denna statistik (Rozwadowski J., 1904, 89—93; Š-klys, 1903, 36) framgår det att större delen av det tidigare Vilnius län, en stor del av Ašmena län och en betydande del av Lida län vid slutet av 1800-talet redan i stort sett hade slaviserats helt eller höll på att slaviseras. I sydöstra Litauen var det endast den allra sydligaste delen av Vilnius län som i mindre grad hade slaviserats; den sammanföll ungefär med dåtidens Šalčininkai församling och hörde enligt den kyrkliga administrativa indelningen till Rodūnia dekanat.

Till Rodūnia dekanat³ hörde vid denna tid även församlingarna Butrimonys (då en filial till Benekainys församling), Dieveniškės och Eišiškės (den sistnämnda omfattade då även de nuvarande församlingarna Kalesninkai och Pabarė) (Synodus, 1744, 64—69; Executorium, 1854, 10—61). Till Ašmena dekanat hörde den nuvarande församlingen Nòrviliškės, vars nordvästra del numera ingår i Dieveniškės omgivning. Församlingarna Rūdninkai och Turgeliai, belägna i den norra delen av det område som beskrivs (den sistnämnda omfattade länge de nuvarande församlingarna Akmenynė, Jašiūnai och Taboriškės), hörde till Vilnius dekanat (Synodus, 1744, 42, 53; Executorium, 1854, 10—61), där det främst var äldre människor eller enskilda familjer som ännu kunde tala litauiska⁴.

Den ojämna takten i språkbytesprocessen hade alltså ett tydligt samband med gränserna för den kyrkliga administrativa indelningen. Å andra sidan spelade även Vilnius en betydande roll, eftersom staden vid denna tid var ett av de viktigaste polska kulturcentrumen i området och hade avgörande betydelse för hur snabbt de närliggande trakterna slaviserades. Även de sydöstra utkanterna, som gränsade direkt till det vitryska språkområdet, slaviserades tämligen snabbt.

I själva verket försvann det litauiska språket såväl i utkanterna som i inlandet. De viktigaste centra för slaviska språks spridning var gods, lantgårdar, adelsgårdar, småstäder samt församlings-

³ I många församlingar som då hörde till Rodūnia dekanat finns ännu i dag, i större eller mindre omfattning, människor som talar eller förstår litauiska, till exempel i Armoniškės, Asavõs, Benekainys, Kaulėdiškės, Lazūnai, Nočia, Pelėsõs, Ródūnia, Varanėvas med flera.

⁴ Enligt lokalbefolkningens berättelser fanns sådana familjer eller äldre människor ännu under 1900-talets första hälft i trakten kring Jašiūnai, Pãrudaminis, Turgeliai med flera.

centrum, där fler tsaristiska administrativa och kulturella institutioner var samlade och människor av olika nationaliteter bodde. Redan E. Volteris, som 1886 och 1893 besökte Lida och Ašmena län samt trakterna kring Benekainys, Dieveniškės, Eišiškės, Kaniava, Rodūnia och andra orter, lade märke till att den poloniserade adeln ständigt hånade litauerna och gav dem olika öknamn (Вольтер Э., 66). Men trots hånet kunde man även där adeln dominerade ”ändå höra litauisk sång och tal, som hemspråk. Litauerna (eller kanske de gamla jatvingerna) talar tre språk: med överordnade — ryska eller vanligt språk, dvs. vitryska, med prästen — polska, och sinsemellan — litauiska, och till och med högt när ingen skrattar. Även vid offentliga sammankomster kan man höra litauiska talas” (Вольтер Э., 66). Till E. Volteris vittnesmål kan tilläggas att litauiskan motarbetades inte bara av vanligt adelsfolk utan också av de poloniserade högre samhällsskikten, och av ett annat skäl — tsarens tjänstemän.

Den personliga hållningen och verksamheten hos de katolska prästerna hade vid denna tid stort inflytande på många trakters språkliga och nationella orientering. Med sitt nästan obegränsade inflytande över bönderna spelade präster med polsk orientering en mycket negativ roll i assimileringen av detta område. De lyckades få många bönder som fortfarande talade litauiska att betrakta polska som det enda språk som lämpade sig för offentligt bruk och som de högre samhällsskiktens, vetenskapens, religionens, litteraturens och i allmänhet kulturens språk. Följden av denna övertygelse blev att det ”enkla” litauiska språkets tillbakagång påskyndades kraftigt. Dessutom började man ofta likställa tillhörighet till den katolska tron med tillhörighet till den polska nationen. Denna uppfattning uppstod under det tsaristiska förtrycket, då katolicismen, som ”polsk tro” (jfr det här vanliga uttrycket ”polska wiara”), uppfattades som en motsats till ortodoxin, dvs. den statliga ”ryska tron”. Därför började majoriteten av invånarna betrakta sig som polacker på grundval av sin religion, oavsett ursprung och modersmål. För både litauisktalande och vitryskttalande människor försvårades det att se det egna språket som grunden för nationaliteten av språkens rättslöshet och den härskande klassens och de högre skiktens negativa syn på dem som språk för de ”lägre” stånden, dvs. folkets språk. För det litauiska språket var situationen ännu sämre: poloniserarna försökte stämpla det som hedningarnas språk, dvs. ett språk som en god katolik borde undvika. Följden blev att många människors verkliga nationella medvetenhet i praktiken slocknade innan den ens hunnit vakna.

Det ”katastrofala övergivandet av det litauiska språket” som enligt H. Turska pågick samtidigt (Turska H., 1939, 46) sammanföll här till största delen med slutet av 1800-talet och första hälften av 1900-talet. Enligt lokalbefolkningens utsagor talades litauiska i större delen av Šalčininkai distrikt främst fram till den borgerliga Polens ockupation (1920) eller fram till första världskriget (1914).

Det är sant att många mer uthålliga bönder i början av ockupationen kämpade för litauiska skolor och läsrum trots förföljelser, böter och fängelse, men 1931— —1936 förbjöds de helt⁵. Slitna mellan olika nationella övertygelser och kapitalistiska förhållanden förmådde litauerna i detta område tyvärr inte längre göra motstånd, och till slut övergav de sitt språk och sin nationalitet. Det litauiska språkets fortlevnad skadades mycket av

⁵ Sådana skolor, eller läsrum som efter skolornas stängning etablerades i deras ställe, fanns från 1922—1925 till 1931—1936 i trakterna kring Eišiškės, Kalesninkai och Dainava: 6, kring Butrimonys, Daučiūnai och Gerviškės: 8, och kring Dieveniškės och Poškoniai: 11 (Martinkėnas V., 1970).

Detta åstadkoms också av den nationella fiendskap som nationalisterna eldade på under andra världskriget. Ju färre människor i detta område som talade litauiska, desto svårare blev deras situation. Den svåra och rättslösa situation som de lokala invånarna som talade litauiska måste utstå beskrev den gamle invånaren i Šalčininkai Macys Rimpa (75 år) kortfattat: ”Tadū kas lietuviškai dudėno, tai ne žmogus buvo” (nedtecknat av författaren 1963).

Först under sovjettiden, när de politiska, ekonomiska, ideologiska och kulturella förhållandena förändrades i grunden, förändrades relationerna mellan invånarna, och den nationella diskrimineringen av litauerna förlorade sin grund.

Men följderna av det förflutna kvarstod. Den etnolingvistiska prägeln på detta område förändrades i grunden till följd av den politik för assimilering som under lång tid systematiskt bedrevs av de högre samhällsskikten och den härskande klassen.

Den ojämna takten i slavifieringen förklaras med det litauiska nationella medvetandets uppvaknande och inflytandet från enskilda företrädare för dess kultur⁵. På senare tid håller det litauiska språket, det vill säga den traditionella lokala dzūkiska dialekten, på att helt försvinna i hela den mellersta delen av det undersökta området. Ibland värderas denna dialekt, på grund av det stora antalet slaviska lånord och dess begränsade användningsområden, inte längre ens av dess egna talare, som dock till största delen redan är orienterade mot polskan. Här har endast litauisk standardspråk större auktoritet, som ett av förvaltnings- och högre utbildningens språk; det undervisas också som skolämne i alla skolor i området. Men även dess praktiska användningsområde är här begränsat, vilket i sin tur inskränker dess samhälleliga tyngd och inflytande.

I detta avseende är förhållandena här på senare tid gynnsammare för de slaviska språken: polska, belarusiska och ryska. När man diskuterar de särskilda dragen i det litauiska språkets tillbakagång och de slaviska språkens etablering i området, bör det sägas att det trots allt var belarusiskan, inte den gynnade polskan, som spreds snabbare och så att säga spärrade vägen för polskan. Många omständigheter bidrog till att belarusiskan fick en dominerande ställning här. Eftersom de litauiska etniska gränsområdena sedan gammalt gränsade till områden bebodda av belarusier, fungerade belarusiskan därför som ett slags kommunikationsmedel mellan grupperna, det vill säga som ett regionalt språk. De lokala litauerna hade däremot inga sådana kontakter med polska etniska områden, och de tämligen sällsynta tillfälliga mötena med polsktalande godsägare eller präster räckte inte för att lära sig polska väl. Dessutom uppfattades belarusiskan, på grund av sin släktskap med polskan och sina många polska lånord, som en variant eller dialekt av polska. Den kallades neutralt för det lokala (tuteiša) eller enkla språket och förknippades inte med belarusiskan som ett eget folks språk. Även adeln talade ofta belarusiska här (Turska H., 1939, 32). Även om belarusiskan spreds snabbare än polskan, hann den inte få nationellt genomslag (belarusiernas nationella medvetande, liksom litauernas, utvecklades av objektiva skäl sent) och kom därför inte i konflikt med polskan, utan blev i stället dess bundsförvant på sitt sätt. Med andra ord tjänade den som ett slags mellan- eller övergångsspråk i befolkningens språkliga polonisering, liksom på andra håll där man också gick från litauiska till polska via belarusiska (Turska H., 1939, 10).

⁶ Invånarna i trakten kring Butrimonys och Gerviškės minns med respekt den kulturella verksamheten hos de lokala lärarna Veronika Jankelaitytė (1888–1965) och Adomas Mikna (1892–1974). I trakten kring Dieveniškės spelade den folkbildande verksamheten av P. Butvydas, som arbetade här under en längre tid (från 1885), en positiv roll (Žiminskas J., 1944, 3) och så vidare.

Polskan, som tidigare var det lokala godsägarskiktets och kyrkans språk, spreds bland bönderna som offentligt språk främst under den polska ockupationen. Man försökte lära sig och använda det inom olika områden av det offentliga livet. Än i dag är polskan på många håll fortfarande det offentliga språket i många skolor och inom den lokala förvaltningen. Som hemspråk börjar den dock slå rot först på senare tid, särskilt i yngre generationers familjer. När de sovjetiska forskarna därför talar om den språkliga poloniseringen av hela områdets lokalbefolkning skiljer de mellan tre perioder: 1) fram till 1920, 2) från 1920 till andra världskriget och 3) efterkrigsåren (Вярэніч В. Л., 1973, 5–21; Чекман В. Н., 1973, 42).

Den ryska språkets auktoritet växer för varje år. Här fyller det inte bara rollen som internationellt språk, utan blir också ett av regionens viktigaste språk inom förvaltning, skola, vetenskap och kulturliv i allmänhet.

Det råder inget tvivel om att detta försök att överblicka utvecklingen av de språkliga relationerna i sydöstra Litauen och att presentera ett schema över kontakten mellan de språk som används här är något förenklat och kräver fortlöpande kompletteringar och korrigeringar, inte bara på grund av bristen på motsvarande forskning, utan också därför att de språkliga förhållandena i denna region är synnerligen instabila och dynamiska.

LITERATŪRA

Anonim. Obszar języka litewskiego w gubernii Wileńskiej. – Kn.: Materiały antropologiczno archeologiczne i etnograficzne. Kraków, 1898, t. 3.

Arumaa P. Litauische mundartliche Texte aus der Wilnaer Gegend mit grammatischen Anmerkungen. – Dorpat, 1930.

Baliński M. i Lipiński T. Starożytna Polska pod względem historycznym, geograficznym i statystycznym. – Warszawa, 1846, t. 3.

Būga K. Rinktiniai raštai. – V., 1961, t. 3.

Būga K. Užrašai. 1906 (rankraštis). Vilniaus valstybinio V. Kapsuko universiteto Mokslinės bibliotekos Rankraščių skyrius. F. D–545, l. 26–27.

Dundulienė P. Badas ir maras Lietuvoje, feodalizmo laikais. – Lietuvos TSR Aukštųjų mokyklų mokslo darbai. Istorija, 1963, t. 4.

Ermanytė I., Eigminas K. Žemės kalba (vietovardžiai). – Kn.: Dieveniškės. V., 1968.

Executorium decretum de limitibus diocesis Vilnensis. – Vilnae, 1854.

Fraenkel E. Der Stand der Erforschung des im Wilnagebiete gesprochenen Litauischen. – Baltico-slavica. Wilno, 1936, t. 2.

Grinaveckienė E. Lietuvių ir slavų kalbų gramatinio kontaktavimo reiškiniai pietryčių Lietuvoje. – Kn.: Lietuvių kalbos gramatikos tyrinėjimai. V., 1969.

Jablonskis J. Dieveniškės. 1906 (rankraštis). Lietuvos TSR Mokslų Akademijos Centrinės bibliotekos Rankraščių skyrius. F. JJ–37.

Jakubovskis J. Tautybių santykiai Lietuvoje prieš Liublino uniją. – K., 1921.

Jasas R. Lietuvių kilmė. – Kn.: Lietuvos TSR istorijos bruožai. K., 1965.

Kronika 1848. Vilniaus valstybinio V. Kapsuko universiteto Mokslinės bibliotekos Rankraščių skyrius. F. A.–2667.

Lipskienė J., Vidugiris A. Dieveniškių tarmė. – Kn.: Lietuvių gramatinė sandara. V., 1967

Lipskienė J. Frazeologizmai. – Kn.: Dieveniškės. V., 1968.

Łowmiański H. Studja nad początkami społeczeństwa i państwa Litewskiego. – Wilno, 1931, t. 1.

Martinkėnas V. Vilniaus krašto lietuviškos pradžios mokyklos ir skaityklos 1919–1939 metais: Medžiaga mokyklos istorijai (mašinraštis. V., 1970). – Lietuvos TSR Mokslų Akademijos Centrinės bibliotekos Rankraščių skyrius. F. 284–2.

Rozwadowski J. Mapa języka litewskiego w gubernii Wileńskiej. – In: Materiały i prace komisji językowej Akademii umiejętności w Krakowie. Kraków, 1904, t. 1.

Synodus diocesana Vilnensis. – Wilnae, MDCCXLIV (1744).

Š-klys. Prie statistikos Vilniaus gubernijoje. – Varpas, 1903, Nr. 2.

Turska H. O powstaniu polskich obszarów językowych na Wileńszczyźnie. – Wilno, 1939.

Vidugiris A. Pastabos apie tarmės leksiką. – Kn.: Dieveniškės. V., 1968.

Vidugiris A. Kalbų sąveikos klausimu. – Kn.: Dubingiai. V., 1971.

Wölter E. Zur Kunde der Wilnaer litauischen Dialekte. – Mitteilungen der litauischen litterarischen Gesellschaft. Heidelberg, 1895, 20.

Zdaniukiewicz A. A. Gwara Łopatowszczyzny. Fonetyka, fleksija, słownictwo. – Wrocław–Warszawa–Kraków–Gdańsk, 1972.

Ziminskas J. Eišiškių sritis tautinio atgimimo priešaušryje. – Ateitis, 1944, Nr. 51(354).

Zinkevicius Z. [Rec.:] Alojzy Adam Zdaniukiewicz, Gwara Łopatowszczyzny. – Baltistica, 1974, t. 10(2).

Zinkevicius Z. Lietuvių dialektologija. – V., 1966.

Zinkevicius Z. Lietuvių antroponimika. Vilniaus lietuvių asmenvardžiai XVII a. pradžioje. – V., 1977.

Ахманова О. С. Словарь лингвистических терминов. – М., 1966.

Ведомости о костелах и монастырях Виленской епархии. 1827. – Lietuvos TSR Centrinis-valstybinis istorinis archyvas. F 694, b. 1, Nr. 769.

Верениц В. Л. Польские говоры на территории СССР и задачи их изучения. – В кн.: Пытані мовазнаўства и методыкі выкладання моў. Мінск, 1965.

Вольтер Э. Рукописи. – Центральный архив АН СССР в Ленинграде. Ф. 178, оп. 1, № 66.

Вярэч В. Л. Польскія периферыйныя гаворкі на ўсходзе. – В кн.: Польские говоры в СССР. Минск, 1973, ч. 1.

Гринявецкене Е. И. Некоторые явления контактирования литовских и славянских говоров (на материале языковых контактов в юго-восточной Литве). – Балто-славянский сборник. М., 1972.

Гринявецкене Е. И., Ковальчук И. П., Манкевич Ю. Ф., Романович Е. М. Северо-западные белорусские говоры литовского пограничья. – Балто-славянский сборник. М., 1972.

Лекомцева М. И. О взаимодействии фонологических систем в районе балто-славянского пограничья. – Балто-славянский сборник. М., 1972, с. 116–134.

Лекомцева М. И. Система значений глагольных граммем в пограничных литовско-славянских говорах. – Балто-славянский сборник. М., 1972, с. 174–185.

Никольский Л. Б. Изучение языковой ситуации как прикладная языковая дисциплина. – В кн.: Проблемы изучения языковой ситуации и языковой вопрос в странах Азии и северной Африки. М., 1970.

Никольский Л. Б. Синхронная социолингвистика. – М., 1976.

Первая всеобщая перепись населения Российской империи в 1897 г. Виленская губерния. – Вильна, 1905.

Риттих А. Ф. Этнографическая карта Европейской России. – СПб., 1875.

Сведения о состоянии сельского хозяйства и промышленности. – Vilniaus valstybinio V. Kapsuko universiteto Mokslinės bibliotekos Rankraščių skyrius. F. A–63, A–64, b. 11139, 112507.

Седов В. В. Славяне Верхнего Поднепровья и Подвинья. – М., 1970.

Судник Т. М., Толстая С. М., Топоров В. Н. К характеристике южной части балтийско-славянского языкового союза. – Советское славяноведение, 1967, № 2.

Судник Т. М. Диалекты литовско-славянского пограничья: Очерки фонологических систем. – М., 1975.

Топоров В. Н., Трубачев О. Н. Лингвистический анализ гидронимов Верхнего Поднепровья. — М., 1962.

Хабургаев Г. А. Становление русского языка. — М., 1980.

Чекман В. Н. Фонетические особенности говоров села Колесники Эйшишкского района Лятовской ССР. — В кн.: Польские говоры в СССР. Минск, 1973, ч. 1.

А. ВИДУГИРИС

О КОНТАКТИРОВАНИИ ЯЗЫКОВ В ЮГО-ВОСТОЧНОЙ ЛИТВЕ

Резюме

В статье в социологическом аспекте характеризуется функциональное контактирование языков, или т.н. языковая ситуация, и прослеживается его образование на территории юго-восточной Литвы, по существу совпадающей с территорией нынешнего Шальчининского района, в состав которого вошли разные местности бывших Виленского (Вильнюсского), Тракайского, Лидского и Ошмянского уездов. Здесь взаимодействуют местные диалекты литовского, белорусского и польского языков, их литературные варианты и русский язык. Результаты этого взаимодействия постоянно привлекают внимание лингвистов разных стран.

По функциям, которые выполняют употребляемые на указанной территории языки, в сущности формируется двухкомпонентная ситуация: функцию местных языков выполняют литовский, белорусский и польский диалекты, а языка-макропосредника и (нередко) регионального языка — русский язык. Исполнять роль регионального языка — как третьего компонента — литовскому литературному языку мешает то обстоятельство, что на значительной части указанной территории местный литовский диалект подвергся сильной ассимиляции; польскому же языку препятствует то, что он не успел укрепиться во всех сферах общения.

Во второй половине XIX в. преобладавший на данной территории литовский язык стал быстро вытесняться славянскими языками. Этот процесс объясняется ассимиляторской политикой, проводившейся правительством царской России. В конце XIX—начале XX в. в северной и северо-восточной части указанной территории произошла полонизация местного населения, распространившаяся вскоре и на остальную — южную и юго-западную часть. Характерно, что большинство местных жителей под воздействием внушения местного дворянства и реакционного духовенства стали считать себя поляками, хотя в быту продолжали употреблять литовский язык. Таких людей еще немало среди представителей старшего поколения жителей южной части исследуемой территории.

В процессе полонизации населения взамен литовского языка быстрее распространялся не польский, а местный белорусский диалект, который на литовско-белорусском пограничье и ранее играл определенную роль в качестве контактного языка. Запоздалым развитием белорусского национального самосознания объясняется тот факт, что данный язык местным населением по существу не считался языком белорусов как отдельной нации, а воспринимался (из-за генетической близости и обилия полонизмов) как своеобразная разновидность или диалект польского языка. В процессе языковой полонизации местного населения он играл роль посредника или переходного языка. Поэтому местный белорусский диалект и теперь не имеет заметного общественного веса, хотя в то же время является одним из наиболее распространенных в общении языков.

Польский язык, раньше бывший языком местного дворянства и духовенства, среди крестьян распространялся главным образом как официальный язык в годы т. н. польской оккупации (1920—1939). В эти годы местное население стремилось пользоваться им в разных сферах жизни, хотя языком семьи он стал только в ограниченном масштабе. В настоящее время на большой части указанной территории польский язык является языком местной администрации, многочисленных школ и культурно-просветительских учреждений.

A. VIDUGIRIS

ÜBER DIE KONTAKTE DER SPRACHEN IM SÜDÖSTLICHEN LITAUEN

Zusammenfassung

Im Artikel wird im rein soziologischen Aspekt der funktionelle Kontakt der Sprachen oder die sogenannte sprachliche Situation charakterisiert und ihre Bildung auf dem Territorium des südöstlichen Litauens verfolgt, das im wesentlichen mit der administrativen Fläche des Schaltschininkai – Bezirks zusammenfällt, dessen Bestandteile verschiedene Umgebungen der ehemaligen Bezirke von Vilnius, Trakai, Lida und Aschmena sind. Auf dem oben genannten Territorium wirken örtliche Dialekte der litauischen, belorussischen und polnischen Sprachen, ihre literarischen Varianten, sowie die russische Sprache zusammen. Die Ergebnisse der Zusammenwirkung dieser Sprachen fesseln ständig Aufmerksamkeit der Sprachforscher aus verschiedenen Ländern.

Gemäß den Funktionen der gebrauchten Sprachen formiert sich hier im wesentlichen aus zwei Komponenten bestehende sprachliche Situation: die Funktion der örtlichen Sprachen erfüllen die litauischen, belorussischen und polnischen Dialekte, die Funktion der Sprache – des Makrovermittlers und ziemlich oft die Funktion der regionalen Sprache erfüllt aber die russische Sprache. Der litauischen literarischen Sprache hindert die Rolle der regionalen Sprache – als der dritten Komponente – zu erfüllen der Umstand, daß hier auf dem großen Teil des Territoriums die Assimilation des litauischen Dialektes zu viel weit von sich gegangen ist, und der polnischen Sprache – weil sie nicht zurechtkam, in allen Bereichen des Verkehrs sich zu befestigen.

Wegen der assimilatorischen Politik, die eine lange Zeit die herrschenden Klassen führten, wurde hier überall noch in der zweiten Hälfte des XIX. Jh. vorherrschende litauische Sprache schnell von den slawischen Sprachen verdrängt. Am Ende des XIX. Jh. und am Anfang des XX. Jh. ist die Polonisierung der örtlichen Bevölkerung auf dem nördlichen und nordöstlichen Teil des genannten Territoriums geschehen, und in schnellem Tempo umfaßte sie den übriggebliebenen südlichen und südwestlichen Teil. Es ist bezeichnend, daß die Mehrheit der örtlichen Bevölkerung unter der aktiven Suggestion des örtlichen Adels und der reaktionären Geistlichkeit sich zu den Polen zu zählen begann, obwohl sie mit einander noch litauisch sprachen. Solche Vertreter besonders der älteren Generation gibt es auch gegenwärtig viel genug im südlichen Teil des Territoriums, das erforscht wird.

Während des Prozesses der Polonisierung der örtlichen Bevölkerung verbreitete sich schneller anstatt der litauischen Sprache nicht die protegierte polnische Sprache, sondern der örtliche belorussische Dialekt, der auf dem litauisch-belorussischen Grenzgebiet schon früher bestimmte Rolle der regionalen Sprache gespielt hatte. Wegen der verspäteten Entwicklung des belorussischen nationalen Selbstbewußtseins wurde diese Sprache von der örtlichen Bevölkerung nicht für die Sprache der Belorussen als der einzelnen Nation, sondern wegen der genetischen Nähe und dem Überfluß an Polonismen für eigenartige Abart oder einen Dialekt der polnischen Sprache gehalten. Für die sprachliche Polonisierung der örtlichen Bevölkerung diente sie als ein bestimmter Vermittler oder als eine Übergangssprache. Deshalb hat der örtliche belorussische Dialekt auch jetzt kein bemerkbares gesellschaftliches Gewicht, obwohl er gleichzeitig eine der am meisten im Verkehr gebrauchten Sprachen ist.

Die polnische Sprache, die früher Sprache des örtlichen Adels und der Geistlichkeit war, verbreitete sich unter den Bauern hauptsächlich als gesellschaftliche Sprache in den Jahren der sogenannten polnischen Okkupation (1920–1939). In diesen Jahren strebte die örtliche Bevölkerung nach ihrer Beherrschung und nach ihrem Gebrauch in verschiedenen Bereichen des Lebens, obwohl zu der Familiensprache sie nur im beschränkten Maße wurde. Gegenwärtig ist die polnische Sprache im großen Teil des genannten Territoriums die Sprache der örtlichen Administration, vieler Schulen und der Kultur.

-2-