LIETUVIŲ KALBOS SANDAROS TYRINĖJIMAI

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXVI (1987)

II

JUOZAS ABARAVČIUS

METAFORISERINGSSTRATEGIN I J. BALTUŠIS VERK

Det skrivs mycket om metaforen. Det har beräknats att om antalet arbeten ägnade åt metaforen ökar i samma takt som nu, kommer det totala antalet metaforforskare år 2039 att överstiga antalet människor i världen det året¹. En sådan prognos är svår att tro på. Men även enskilda bibliografier uppvisar ett imponerande antal arbeten om metaforen. Till exempel omfattade V. Shibles bibliografi från 1971, som täcker arbeten på västerländska språk, 3 000 poster ägnade åt metaforen². Därför kan inte ens en framstående metaforforskare alltid hysa illusionen att säga något som ännu inte har införlivats i metaforteorin.

Utan anspråk på någon större teoretisk nyhet försöker vi här undersöka metaforen i J. Baltušis verk ur den kommunikativa strategins aspekt. Med strategi avses här en sådan organisering av språkliga enheter, ett sådant arrangemang av dem enligt författarens avsikt och plan, genom vilket inte bara konstnärlig information förmedlas, utan man också strävar efter att påverka läsarens uppfattningsförmåga och reaktioner.

”Kommunikation” och ”metafor”. Vad kan dessa begrepp ha gemensamt? Kan metaforen vara ett tillförlitligt kommunikationsmedel? Att använda en metafor är ju att använda ett ord inte enligt dess direkta funktion, att, med J. Pikčilingis ord, ”göra en omvälvning i dess semantik”. Den är ett medel för sekundär nominering och karakterisering. Det sägs med rätta att metaforens semantiska dubbeltydighet inte stämmer överens med de grundläggande satsleden – subjektets och predikatets – vanliga kommunikativa funktion: för att beteckna ett språkligt föremål är den alltför subjektiv, och för att uttrycka ett predikat alltför ”dimlig”, mångtydig³. Men betraktad ur den konstnärliga kommunikationens aspekt är textens metafor en pragmatisk instruktion till läsaren. A. Okopien-Slavinska uttrycker det senare träffande: jag talar medvetet just på ett sådant ovanligt (metaforiskt) sätt: jag vill att du ska förstå vad jag avser med det⁴.

I många fall skulle metaforen i J. Baltušis verk på ett liknande sätt kunna beskrivas med följande approximativa, abstraherade pragmatiska instruktion till läsaren: jag skriver detta avsiktligt metaforiskt, eftersom jag vill förmedla den avbildade essensen hos företeelserna så som jag själv har uppfattat och känt den. Läsare, lägg på minnet det som sägs med ett ord i överförd betydelse

¹ Se Slawiński J. Verkligt berörda av informationen. — Teksty: Teoria literatury. Krytyka. Interpretacja, 1980, nr 6 (54), s. 1.

² Shibles W. A. Metaphor: An Annotated Bibliography and History. — Whitewater (Wisconsin), 1971.

³ Артюнова Н. Д. Metafor. — I: Русский язык. Энциклопедия. М., 1979, s. 140.

⁴ Okopien-Slawinska A. Metafora bez granic. — Teksty..., 1980, Nr. 6 (54), s. 26.

71

och dess kontext. En sådan strategisk pragmatisk metaforiserande hållning grundar sig, skulle jag säga, på många metaforiska personifikationer, särskilt utvidgade sådana. Ett typiskt exempel är följande:

Skogen brast i gråt.

Stora, genomskinliga tårar darrade på varje liten gren och varje blad, rann längs den skrovliga stammen, fick leverdžio-flätorna att glänsa, fastnade i tallarnas årsskott och hängde länge ned från barrspetsarna; sedan föll de till marken och droppade dovt på vilkažolė.

Skogen grät R IV 55⁵.

För att förstå varför författaren oväntat ändrar tankekod — i stället för att skildra ett ganska kraftigt regn (trots att ”svarta, täta moln driver fram” och det redan ”börjat duggregna”), låter han skogen ”brista i gråt”; den utvidgade metaforen gestaltar ”dess tårar” — måste man väga in alla signaler om informationens semantiska betydelse. Det gäller inte bara personifikationen, som förmedlas genom dess led (”skogen brast i gråt”, ”stora, genomskinliga tårar”, ”skogen grät” …), utan också de semantiska impulserna i den längre kontexten (”solen går upp på ett egendomligt gulaktigt, sömnigt sätt”, ”oroliga kråkor fladdrar omkring”, ”gräset vid vägkanten prasslar så dovt”, ”regnet susade dovt i lövverket” m.m.). Med alla dessa signaler om innehållets betydelse och bildens och detaljernas konstnärliga helhet tycks författaren säga: skogen sörjer den bästa ”människan” bland fåraherdepojkarna, Jonas. För att alltså verkligen förstå vad författaren har kodat in i den metaforiska kontexten måste man ha framför sig det som texttolkare kallar metaforens ”betydelsehorisont”, eller med andra ord dess ”associationsaura”. För att författarens strategiska hållningar och pragmatiska instruktion ska kunna kodas meningsfullt i den metaforiska kontexten och senare lyfta fram de önskade betydelsernas och associationernas horisont krävs naturligtvis vissa villkor. Först måste tillförlitliga signaler om semantisk sammanhållning och kontextuell motivation ”exponeras”⁶ — betydelsefulla meningskomponenter som hänger samman och som formas av själva metaforen och dess omgivning samt av samspelet mellan dem.

Läsaren måste vara särskilt uppmärksam när metaforiseringen — något som är typiskt för J. Baltušis — sker simultant, samtidigt som flera verkligheter benämns, men där den kontextuella motivationen binder samman de semantiska signalerna om innehållets betydelse till en helhet. Ett exempel på sådan metaforisering finner vi i ”Sagan om Juza”. Låt oss erinra oss bilderna i romanens slut, när ”ännu en vinter kom”. ”Oväntad, oombedd. Först kom molnen, så överfulla att de inte längre kunde bära sin tyngd, blygrå. De gled inte fram över himlen utan pressade sina bukar mot jorden och brast, vältrande sig över fälten bortom Kairabalė och själva Kairabalė. Och de öste inte ner i skurar eller strimmor, utan vräkte fram en verklig syndaflod ur sitt inre.” Därefter skildras hur de bitande vindarna virvlade och täckte Kairabalė med snö, hur den skallrande kölden fjättrade allt levande under dess is och hur vargarna om nätterna ”stämde upp sina yl och sin klagan”. Och slutligen de bilder — visioner och verklighet — som Juza såg när han ”förlorat sömnen” och hans ”sömngångarminne” vaknade. ”Den unge [månen], förklarad av den första frostens kyla, en riktig brudgum, hade gett sig av för att fria. Han smög sig fram till stugans fönster och såg trotsigt in. Tyst står han där och ser. Ser. Och stugan tycks inte längre vara densamma. Som om den drömde, som om den väntade på någon R VI 248.

⁵ Här och i det följande är exemplen hämtade ur författarens ”Skrifter” (R): Baltušis J. Raštai. — V., 1981–1983, t. 1–8 (romerska siffror betecknar volym, arabiska siffror sida).

⁶ Okopien-Sławińska A. Op. cit., s. 27.

72

På detta sätt, genom en tämligen obalanserad och mer simultan, associativ och situationsbunden personifiering av verklighetsfenomen knutna till Juzas sinnesstämning och genom utvidgad metaforisering, förbereds läsaren på Vinčiūnės ankomst och hennes sista samtal med Juza.

Metaforen intensifierar i synnerhet de semantiska processer som hela verkets språkliga mekanism strategiskt inriktas på. Metaforens förmåga att förstärka och förändra berättelsens tonlägen är till exempel betydande. När »skogen brast i gråt« ersätts det konkreta, realistiska framställningssättet sålunda av ett sorgsnare, lyriskt tonläge. Och de tidigare nämnda personifierade bilderna av naturfenomen och den metaforiska beskrivningen av Juzas visioner förstärker ett tonläge av obestämd förväntan, som senare övergår i den stränga tonen i Vinčiūnės samtal med Juza.

Karakteristiskt är också att författaren genom metaforisering skapar en individuell »karaktär« för naturfenomen och företeelser:

»... där står en vittröjad björk, lik en höslåtterkarl en sommarmorgon, darrar en asp likt en flicka som får bannor, och där borta, se, har ett ungt askbestånd stannat, en brakved lutar sig mot en spenslig vide...« R IV 42.

Karakteristiska för en sådan metaforisering är uppräkningar av de samtidigt pågående företeelserna i »naturens ärende«, de plastiska detaljerna i den reliefartade bilden och de individuella »karaktärer« hos träd, växter och djur som skapas genom metaforisering och personifiering av deras särdrag, uppmärksamt iakttagna (»där står en vittröjad björk«, »darrar en asp«...). Den subjektiva sammansättningen av sådana karaktärers särdrag och kännetecken på egenart till ett ting och en helhetsbild gör denna individuell och oåterupprepbar.

Ibland aktiveras vid metaforisering ordets semer, vilka ger en detalj symbolisk betydelse. Enligt folklig symbolik har videkvistarnas blod en sådan betydelse — videkvistar som om vintern blommar röda med »äkta blomsterhättor«. Jfr: Redan den första sommaren efter videkvistarnas blod störtade kriget över människornas huvuden R VI 143.

Betydelsen hos utvidgade metaforer och symboler kan identifieras med utgångspunkt i signaler om den konstnärliga informationens innehållsliga betydelse, vilka härrör från ordets semantiska potential och dess samspel med kontexten. Det betydelsefält som uppstår ur detta samspel, liksom författarens strategiska hållning, är värt att ha i åtanke även när ett enstaka ord i texten redigeras. Och än så länge tämligen abstrakta påståenden om strategiska hållningar kan konkretiseras. Vi har ju också författarens egna tankar om enskilda bilder, detaljer i verken och liknande. En eller annan sådan tanke av författaren kan med fog betraktas som en typisk förklaring av en »pragmatisk instruktion«. Här kan det vara lämpligt att erinra om den polemik som uppstod kring en eller annan språklig ändring i »Parduotose vasarose«. Akademikern J. Balčikonis hade, som bekant, bland annat rättat följande mening i den nämnda romanen: »i hallonsnårets skugga sjunger (= surrar, surrar) en mygga berusad av solen«⁷. Författaren J. Baltušis har vid flera tillfällen erinrat sig denna rättelse. »Så snart jag hade skrivit in meningen i ’Parduotose vasarose’ — ’i hallonsnårets skugga sjunger en mygga berusad av solen’ — förklarade man genast för mig att en mygga inte kan sjunga, den kan bara surra«, förklarade författaren. Författaren är språkvetarna tacksam för att de avslöjat »den stora hemligheten med myggans surrande«, men kan inte använda deras bevis, eftersom meningen »en mygga berusad av solen surrar« skulle förminska—

⁷ Balčikonis J. Något om språket i »Parduotų vasarų«. — I: Rinktiniai raštai. V., 1978, t. 1, s. 288.

73

en konstnärlig bild som ska föreställa ”den berusande skönheten vid sommarens middagstimme, solvärmens outtömliga rikedom, hela naturens stora fest”. Författaren behövde framhäva den gamle Dirdas obetydlighet med en sådan bild. Det är inte för inte som Dirdas sjukdom och död följer efter denna bild⁸. Således har författarens mycket konkreta pragmatiska ”direktiv” uttryckts: hur den valda metaforiska, personifierade betydelsen av ordet bör förstås. Läsaren kan naturligtvis endast utgå från ett sådant abstrakt ”direktiv” i verket eller dess fragment. Men man måste utgå från det.

Här är målet inte att agera någon polemisk skiljedomare, än mindre att uttala det sista ordet. Men det verkar som om författarens vilja är att uodas gali ir dainuoti. Denna betydelsevariant förutsätts här redan av det minimala sammanhanget ”girtas nuo saulės”. Annars – om man bortser från skönlitteraturens särart, metaforiseringens motivation och syften – kan man kräva, även om det är tveksamt om man då respekterar personifikationens och antropomorfiseringens rätt, att naturens varelser ”talar” endast ”med sin egen röst” – till exempel att vilkai ne „užgrotų ir užrauduotų naktimis“, o staugtų, kad širmis ne „dūsautų, o žvengų tvartė“. Men författaren motiverar och betonar ibland sitt credo – ”bara...” – mer konsekvent. Så här inleder han ett kapitel i romanen: ”Ir išgirdo sykį naktį: dūsauja širmis tvartė. Sunkiai dūsauja. Tikro žmogaus balsu” R VI 101.

Det sägs med fog att metaforisering stimulerar egenskaper hos realia, inte ordets betydelse⁹. Detta gäller särskilt J. Baltušis metaforiska stimuli. I flera fall tycks författaren ”måla av verkligheten” och skapa en reliefartad metaforisk bild, framkallad av ett direkt intryck. Så här plastisk är bilden av molnen, sedd under flygresan till Amerika:

”... och där nere breder lugna snöfält av moln ut sig så långt ögat når. Här och där bryter fantastiska klippor fram, på sina ställen sträcker sig bergskedjor med djupa, mörka raviner och sluttande förberg; på andra håll, se där, lyfter solen de godhjärtade jättarnas utmärglade händer...” R III 112.

Metaforerna ger ofta en koncentrerad återgivning av ett faktum i verkligheten, präglat av situationsuppfattningen, och ger därmed mening åt ett spontant intryck hos författaren. Så här får ögonblicksintrycket sin betydelse i ett sammanhang där det skildras hur Juza försöker dra upp Karusės lik ur kvicksanden:

Till och med Karusė suckade. Som om hon verkligen suckade. Och hon väntade på att Juza skulle lägga henne i spåntorv i kistan som han själv hade snickrat ihop R VI 87.

Metaforen hjälper till att ge mening åt sådant som ändå fångar läsarens uppmärksamhet. Som en sorts tankens dominans står den samtidigt väl i samklang med de konkreta begreppen.

Det är självklart att det konstnärliga textutrymme som semantiskt påverkas av metaforen blir ett viktigt meningsbärande strukturelement i helheten. Parallellen mellan den metaforiserade betydelsens grundbetydelse och dess modifierade, överförda betydelse skapar en dubbel referens och därmed också en emfas, som uppstår när den nya metaforiska ”visionen” ställs mot den vanemässiga uppfattningen. Exempel:

Juza fick en bit av vaxkakan i den här sörjan på kroken, i munnen, på tungan och under tungan. Och genast blixtrade det för ögonen på honom, så våldsamt att marken gungade under hans fötter och nat-

Baltušis J. Apie kūrybinį darbą. – Kn.: Raštai. V., 1959, t. 3, p. 71–72.

Арутюнова Н. Д. Указ. соч., с. 140.⁹

74

tet störtade ner ovanifrån. Juza hann inte ens fram till brunnen, utan kastade sig framstupa mot Pavirvė. (...) länge drack han det slamdoftande vattnet och öste det med händerna över sig så långt han nådde, tills blixtarna hade upphört och han åter såg solen över Kairabalė R VI 108–109.

Som detta och många andra exempel visar är metaforen ett sätt att harmonisera signaler om innehållets betydelse, en bindande princip för hur de ordnas i tilltagande eller avtagande styrka.

En ganska stor del av J. Baltušis metaforer har en personkarakteriserande funktion och beskriver yttre och inre egenskaper. Exempel:

Sedan den där kvällen hade Kazytė varit som en surmulen unge, och därför gick hon omkring med mörk uppsyn. R V 233. Den gamla blev elak, ansiktet var ren jord, läpparna vitaktiga, svärtade i mungiporna. R V 115. Juza har inte sagt något på länge, vreden sväller. R VI 106. Som levande stod hon [Vinčiūnė] framför hans ögon alla dessa år i Kairabalė. Tiotals långa år, som en vass nässla invuxen i själva blodet på Juza, omöjlig att rycka upp, omöjlig att skölja bort med den saltaste svett … R VI 148.

Synestetiska metaforer hjälper till att karakterisera en persons sinnesförnimmelser; de bygger på samspel mellan betydelser hos ord som hör till olika sensoriska temagrupper. Oftast utgörs deras grund av ”synliga” dofter (jfr: ”...den bittra malörten och den skarpa vinrutan, nedsänkta i den väldiga tjärdoftande grytan, kunde man fånga med näsan” R V 141), mer sällan av hörbara bilder och andra ”kombinationer av sinnesintryck”.

Det är förstås inte lämpligt att hävda att alla J. Baltušis metaforer är särskilt originella. En del av dem, särskilt de som förknippas med skildringen av människors vardagsliv (och inte naturens krafter), är av konventionell bildkaraktär. Grundbilden är i regel resultatet av att folkliga metaforiseringsprinciper används, ofta i form av mer beständiga stereotyper. I flera fall aktiveras och ”förnyas” stereotypbilden emellertid, och får suggestiv kraft genom en ovanlig kontext. Låt oss erinra oss stereotyperna i metaforerna i det redan anförda exemplet – ”blixtar i ögonen”, ”marken gungade under fötterna”, ”natten störtade ner”, ”blixtarna upphörde”. De aktiveras av den ovanliga situationen och kontexten samt av ett inslag av hyperbol.

Författaren tvekar inte att bygga på folktraditionens symbolik och konventionella bilders semantik. Detta slags metaforisering skulle man villkorligt kunna beskriva med följande strategiska författarhållning: han använde mer universella folkliga metaforiseringssätt och andra uttrycksformer, eftersom dessa rymmer uttrycksmedel för pregnans, tankekoncentration och suggestion som inte står de mest originella medlen efter. Dessa medel motsvarar författarens konkreta, sakliga framställningssätt och hans bildliga tänkande. Bara några exempel: ”Aleksiukas låg fram till hösten, tills såren hade läkt R I 235. Laukienė rasade R I 255. Och han såg: han var inte längre en av de sina här (Juza), en uppskuren skiva R VI 38. Man skulle inte säga att kärleken brann särskilt hett, men ändå slet den och slet utan att lyckas, och kvävde inte heller medlidandet med Juza …” R VI 39.

Sådana metaforer bygger på konventionella föreställningar och bilder. Men deras sammanfogning och kontextuella innebörd återspeglar ändå en viss uppfattning om världens företeelser och en tolkning av dem; de visar ofta hur vardagslivets och kulturens företeelser, i enlighet med traditionen, ”besjälas” och får en annan värld än den verkliga som sin innebörd. På så sätt skapar författaren, genom att förena stereotypa, konventionella uttrycksmedel med originella, ingalunda en stereotyp eller standardiserad effekt. Naturligtvis, tradi-

75

Icke-kreativ användning av uttrycksmedel kan förstärka tankens tröghet. Författaren undviker den genom att utveckla stereotypiernas bildmässiga grund och komponera dem mycket subjektivt till en konstnärlig helhet. Dessutom är det snarare metonymiska uttryck än metaforisering som i högre grad suggererar tankens tröghet. Enligt Ziomek syftar metaforen till att ”omklassificera den redan kända världen”, medan metonymi är en sorts inskrift av kulturella texter. Dess överförda semantik med begränsad och precis konnotation hämtas nämligen ur paradigmen. Därför är metonymi betydligt mer konservativ¹⁰.

Sedan länge har uppfattningen varit förhärskande att metaforen dominerar i poesin och metonymi i prosan. I J. Baltušis verk dominerar ett metonymiskt tankesätt och därmed också den semantiska metonymifiguren. Med dess traditionella konservatism kan man också förknippa de större riskerna för tröghet i författarens tänkande. Men själva figuren kan också vara helt oskyldig. Det viktiga är hur den används.

I stort sett är horisonten av metaforiska betydelser och associationer i J. Baltušis verk särskilt vidsträckt där naturens realiteter skildras plastiskt och med stereoskopisk skärpa, där de personifieras och ”besjälas”. Metaforer, särskilt utvidgade sådana, aktiverar här i hög grad kontexternas semantiska processer, vilka hänger samman med författarens strategiska utgångspunkter. Författaren skapar färre originella metaforer när han skildrar människors vardagsliv och gestalternas liv. Han förlitar sig i hög grad också på semantiken hos konventionella metaforiska bilder och på symbolik av folkligt ursprung. Sådana medels traditionella associationsrikedom aktiveras, och deras semantik utvecklas kreativt.

METAFORISERINGENS STRATEGI I JUOZAS BALTUŠIS VERK

Sammanfattning

Artikeln behandlar metaforiseringens egenart i Juozas Baltušis verk. Ur författarens kommunikativa strategis perspektiv intensifierar metaforerna, särskilt de utvidgade, på ett ovanligt sätt de semantiska processerna – de förstärker eller förändrar berättelsens tonläge (ibland dess kod), aktualiserar symboliska betydelser och associationer knutna till folkliga benämningar på företeelser samt harmoniserar signalerna om innehållets ”vikt” med uttrycksmedlen. Med hjälp av metaforer tecknas naturens livfulla och individualiserade realiteter. Genom att gestalta ett spontant uppkommet intryck blir metaforen ofta en kondenserad karakteristik av en företeelse eller ett faktum och av den situationsbundna upplevelsen av detta. När författaren skildrar människors vardagsliv använder och utvecklar han kreativt också semantiken hos konventionella metaforiska och symboliska bilder.

¹⁰ Žr. ir plg. Ziomek J. Metafora a metonimia. – Pamiętnik Literacki, 1984, XXV, z’ 1, s. 206.