Go to originalLocalized version was produced by AI. It may contain inaccuracies.
Preparing document pages…
Page 1
LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXVII (1988)
LIETUVIŲ KALBA IR BILINGVIZMAS
KAZIMIERAS GARŠVA, RITA JACKUTĖ, EUGENIJA VENSKAUSKAITĖ
UODEGĖNAI-DIALEKTENS FONETIK, MORFOLOGI OCH LEKSIK UNDER TVÅSPRÅKIGHETSFÖRHÅLLANDEN
Uodegėnai (officiellt Viuodigėni) är en by i Lettiska SSR, Krāslavas distrikt, Ūdrių kommun, 60 km nordost om Litauiska SSR:s gräns och 40 km från Daugavpils, 7 km norr om Daugava. Dialekten finns ännu inte med på de viktigaste dialektkartorna och beskrivs här för första gången. År 1877 fanns det 23 gårdar i Uodegėnai, 1900 – 43, 1925 – 33 och 1986 – 20 (40 invånare).
I dessa trakter har man talat litauiska (på den vilniusiska dialekten) sedan 1100–1700-talet. Fram till mitten av 1800-talet hade Uodegėnai förbindelse med det huvudsakliga litauiska språkområdet. År 1925 kunde 300 personer i trakten tala litauiska, 1986 – 5 (ytterligare 4 bodde på annan ort). Man upphörde gradvis att tala litauiska omkring 1929–1935, när byn splittrades i ensamma gårdar. Numera talas litauiska sällan sinsemellan.
Under 1900-talets första hälft vitryssifierades de litauiska byarna söder om Krāslava (Augustiniškiai, Misiūnai m.fl.), medan de nordliga (Uodegėnai m.fl.) i stort sett fullbordade sin lettifiering. År 1984 dog den sista familjen i Uodegėnai som talade litauiska hemma ut. Samma person använder två, ibland även tre språk: förutom den lokala latgaliska dialekten även emellanåt lettiska och ryska standardspråket (som främst lärts in i skolan); en del av de äldre invånarna kan också litauiska, vitryska och polska. Artikelns syfte är att beskriva den traditionella litauiska dialekten i en miljö präglad av aktiv två- och flerspråkighet och att försöka skilja ut viktigare element från lettiska och vitryska.
Uodegėnai har den mest intressanta litauiska dialekten i Lettland och är den sista vilniusiska byn i Latgale. Dialekten har undersökts sedan 1977 med stöd av 2 200 meter långa bandinspelningar. De viktigaste informanterna för dialekten är Genovefa Misiūnienė (1891–1984), hennes dotter Helena (Gelia) Misiūnaitė (född 1922) och Regina Savickienė (1889–1978).
Ord från Uodegėnai som har antecknats för ”Litauiska språkets ordbok” markeras med förkortningen Kr (Krāslavas närmaste omgivning). Krāslava ligger 10 km öster om Uodegėnai, och termen ”litauerna i Krāslavas omgivningar” använder vi numera i historisk bemärkelse, så att den utöver Uodegėnai även omfattar andra försvunna litauiska byar i trakten.
I den vetenskapliga litteraturen omnämns litauerna i Krāslavas omgivningar (sju större litauisktalande byar) troligen för första gången år 1883 (Manteuffel, 1883, p. 619). År 1892 återgav A. Bylensztein samma uppgifter i förkortad form (Bielenstein, 1892, p. 13), och 1924 gjorde K. Būga detsamma (Būga, 1961, p. 570). Att man talade litauiska i Mulkiai och Uodegėnai år 1925 (te dzivo leisi) uppgav J. Endzelīns (Endzelīns, 1981, p. 279–280). År 1925 fanns det litauisktalande i 12 orter i trakten, men litauerna utgjorde majoriteten endast i Uodegėnai, Misiūnai och Navikai (jfr Garšva, 1984 a, p. 88).
73
Page 2
Ett av de mest gåtfulla problemen kring litauerna i Kraslavaområdet är när litauerna bosatte sig där. Det kan ha skett så tidigt som på 1100–1400-talen; i så fall skulle dessa invånare vara samtida med litauerna i många nordliga och sydvästliga delar av Litauen och inta en mycket viktig plats inom vår språkvetenskap och historia (jfr Garšva, 1984 a, s. 85–90).
Kol kas seniausioje rašto žinutėje (Manteuffel, 1883, p. 619) nurodyta, kad XIX a. pradžioje minėti kaimai šnekėjo lietuviškai, įmaišydami latviškų ir baltarusiškų žodžių. Šie lietuviški kaimai ir jų kalbos skoliniai staigiai susiformuoti negalėjo. Nėra nė mažiausios abejonės, jog Kraslavos apylinkėje lietuviai gyvena bent nuo XVIII a. Pirmajame smulkesniame Latgalos žemių apraše (Brėžgo, 1943, p. 105, 108, 109 ir t. t.; dar plg. Zeps, 1984, p. 27, 323, 560 ir t. t.) 1784 m. minimi Augustišniai, Misiūnai, Uodegėnai ir kiti (Аузецманишки, Мисани, Аудегани), kuriems vardus galėjo duoti tik lietuviai. 1731 m. užrašytos Uodegėnų pievos Lūkštai (Lukszty), Andzuliški.
Det kan också ha funnits litauer i Uodegėnai under hela 1600-talet. I Įžvaltas bodde man åtminstone i början av 1600-talet (då byggdes en kyrka), och dess äldre namn Užvalda, som förekommer i källorna från 1643, 1649 och 1690 (Zeps, 1984, s. 430), ”kan endast vara litauiskt, dvs. Užvalda” (Būga, 1961, s. 99–100). Ännu 1906 fanns det i detta härad 18 ortnamn av litauiskt ursprung; efternamnet Šveizda har bevarats ända till i dag, osv. Latvismerna i Uodegėnai, gyvė ”liv” och šūkstas ”tålig”, kan ha lånats före 1478–1519, eftersom ljudet i· senare utvecklades till ei (jfr lånordet veiskupas < vyskupas).
Litauiska egennamn förekommer långt utanför det litauiska språkets gränser. Under de senaste två århundradena fanns det enligt J. Endzelyns förteckningar över bosättningar (1981, s. 277, 279–280) minst sju sådana ortnamn vardera enbart i häradena Įžvaltas (Žmuidzinis osv.) och Kraslava (Gintauti, Žuri, Misiūniškė vid Mulkių). På kyrkogårdarna i Kraslava har efternamnen Girdo, Гражуль, Ilgins, Lawžel, Pietkun, Surwilo, Szakels, Шакаль och Truśelis antecknats. Litauerna i Kraslavaområdet, liksom i trakten kring Ciskodas, bidrar mest till att klarlägga den etniska tillkomsten hos litauerna i Latgale och deras dialekt.
Det finns ingen dialekt som helt sammanfaller med Uodegėnųs språk. I allmänhet ligger Uodegėnųs fonetik närmast Ciskodas och den nordliga Adūtiškis-dialekten, där žadininkavimas förekommer och där varje vokal e delvis kan motsvaras av ie¹; med avseende på dzūkavimas utgör Uodegėnų-dialekten ett mellanting mellan dem. Genom förhårdningen av konsonanterna š, ž, d, t, m osv., liksom genom ordändelserna (bagā·tu's osv.), lexikonet osv., ligger dialekten något närmare Ciskodas dialekt, medan övergången av obetonat e till a skiljer den från nästan alla närliggande litauiska dialekter.
Dialektens syntax och några av dess andra särdrag har redan beskrivits kortfattat (Garšva, 1986, s. 219–231). Nu försöker vi behandla de viktigaste och för litauister mest intressanta dragen i fonetik, morfologi och lexikon hos denna dialekt, som håller på att dö ut. En betydande del av dem finns kvar i manuskript (Jackutė, 1985; Venskauskaitė, 1986; Tamulytaitė, 1987).
I texten återges endast sådana exempel på standardspråket som annars skulle kunna ge upphov till missförstånd.
¹ Prof. Z. Zinkevičius (1978, p. 77) teigia, kad Adūtiškio miestelio apylinkėse po visų priebalsių e atitinka ie, bet senasis a verčiamas uo. Pagal „Lietuvių kalbos atlasą“ (1982, žemėl. 27, dar plg. žemėl. 35, 80, 87) ir „Lietuvių kalbos tarmes“ (1970, p. 351—352) čia šiuos garsus atitinka e· ir ā·.
74
Page 3
I. FONETIK
1. Vokaler
Dialektens vokalsystem kan återges på följande sätt (fonemen markeras med fet stil):
Om kvantitet betraktas som ett differentierande drag på segmentnivå kan man urskilja tre par av långa och korta fonem: iː: i (jfr lĩs: lis), uː: u (pũs: pùs) och aː: a (lá·bas ”lóbas”: lábas ”làbas”). De låga vokalerna aː, a skiljer sig från de höga vokalerna iː, i, uː, u genom att de förstnämnda endast förekommer i ett enda par och bara i rötterna till olika ord.
Ljudet ie är av ett annat slag; liksom uo är vi i allmänhet benägna att betrakta det som en kombination av två vokaler. Ljudets långa och korta varianter (niẽka ”niẽko”, baltèsnie ”baltèsnė”, dziedas, isvies ”išvies”, pierauga ”pėraugo”, senieĩ ”seniai”, vierk'a ”verkia”) bildar inga minimala ordpar. Vokalen e återges oftare som ie i slutna stavelser: seniesnis ”senesnis”, seniesni, mažesnis, men också ã·bieles ”obelýs”, rūkštielis ”rūkštelės”. Diftongerna ie, som uppstått ur ie, e, e, skiljer sig inte från varandra.
Ljuden bɪ, bɪ, bɪe, e är varianter av iː, i, ie, a(e) efter hårda konsonanter, jfr: ž'ìd'a ”žydi”, šù·tus ”šitas”, ž'ì·edas ”žiedas”, kalb'ėsi ”kalbėti”, nivėrksiu ”neverksiu” (och viergdama ”verkdama”), Gėl'a ”Gelià < Helena”, Juzėpka, Šaveras, Tėkl'a osv. Ljudet e har en särställning i dialektens fonetiska system: det motsvarar inte ett, utan två självständiga ljud (a och ae), och till och med fyra varianter av dessa (a, e, ɪe, ie), till exempel: nigãl'u/nigẽl'u ”negaliu”, šakà/šakė ”šaka”, reikie/reikė ~ reikė ”reikėjo” (här kan a och e också uttalas samtidigt), pẽnsija ”pensija”, šìetu ”sėtų” — sės, sės”, apẽdie ”apėdė” — apės ”apės”.
I verbens futurums ändelsebetonade stavelse uttalas efter hårda konsonanter och vokaler ett betonat kort e: galės ”galėsi”, galės ”galės”, kalbės ”kalbės”, milės ”mylės”, narės ”norės”, sės ”sės”, suės ”suės”; efter främre vokaler och mjuka konsonanter förekommer till och med ett kort ė, jfr atvės ”atvės”, pridės ”pradės”. Detta korta ljud är viktigt för den prosodiska tolkningen av vokalerna: just ett sådant ljud saknas för att förklara vilka korta ljud litauiskans långa ė består av: ė (som inte finns i dialekten, vilket gör den nämnda tolkningen mindre lämplig). Om man utgår från den neutrala positionen — ordets absoluta början — och ljudkvaliteten efter vokaler (jfr: (su) bėda ”suėda”, (su)ės ”suės” — måste ɪe, e betraktas som grundläggande segment, medan ie, e endast skulle vara de förstas positionsvarianter.
Dialektens ljudsystem är komplext och särpräglat. Om diftongerna ie, ɪe, uo, de långa vokalerna och deras varianter inte räknas med, finns det fyra långa vokaler (iː, bɪ, uː, aː), medan de korta vokalerna är hela åtta (i, bɪ, u, e, ɛ, ɔ, e, a), och alla är fördelade ganska asymmetriskt. Långa vokaler med medelhög höjning ė saknas, liksom vokalen e med låg höjning, vilken ”överförs” till ie/ie och kort a. Kort e vidgas ofta (men inte alltid) till a (æ) inte bara före hårda utan även före mjuka konsonanter; därför skulle det teoretiskt kunna betraktas som en variant av a, jfr: n'ã·ša ”neša”, lung'ãlis ”langelis”, trupin'ãlei ”trupinėliai”, žman'ãl'us ”žmonelės”. Kort ɔ förekommer bara i ett fåtal lånord: stògas ”kupeta”, Ivanòvas osv.
Till skillnad från ie, som motsvarar standardspråkets ie, ė och e, motsvarar diftongen uo huvudsakligen standardspråkets uo. I ett uttal som är främmande för dialekten kan det nya uo framkallas av lat-
Alla vokalerna a, e i Uodegėnai-dialekten, där standardspråket har a·, a, e·, e, är alltid korta, både betonade och obetonade, till exempel: ădatu ”nål”, ăki·s ”ögon”, ătăina ”kommer”, ăvinas, ăvi·s, gàlas, kàtinas, pàdivie, pràšam, ràgis, sàka, išàjis, nìdarbis, nìgali, nuvarìe, pavàsaris, d’iàšaras ”korvar”, k’âli, k’âpiem, kėvel’iem, mè-dzis, augana ”växer”, gi·v’ana osv. Som framgår förekommer de betonade korta vokalerna a, e oftast i ordets första och andra stavelse. I ordets tredje stavelse förekommer dessa vokaler oftare i suffixet -elis, -ė (vokalen e är där alltid kort), jämför: lapelėi ”små blad”, sùrnel’a, debesėlei ”små moln”, garbinel’la, kaumeràlis osv.
Korta eller halvlånga vokaler a, e utgör den första komponenten i akutbetonade diftongoider, till exempel: dàrbas, kàrvie, gàlvas, kàlnas, vàlgie, k’âlmas, kà.rštas, šà.ltas, g’â.rt. Det långa a· uttalas i stället för standardspråkets vokal o·: g’âltã·nas ”gul”, nibi-já·k ”var inte rädd” osv.
Obetonat e ersätts ofta av i, till exempel: dàugi ”många”, iškėpie ”bakade”, nùdigie ”brände”, nùvidie, pardàvie ~ pàrdeve ”sålde”, sin’âu ”tidigare”, smagi-nai ”hjärna”, ùndin’a ”vatten”, (v)uodiga ”svans”, (V)uodigienai ”Uodegėnai”, su biti·ti ”med det lilla biet”. Troligen på grund av slaviska språks påverkan uttalades det obetonade prefixet ne- ofta nie- hos äldre talare, och ni- hos yngre: niedùok / nidùok ”ge inte”, niemàkam / nimàkam ”vi kan inte”, niesupruntu / nisùpruntu ”jag förstår inte”, niežinau / nižinau ”jag vet inte”. Obetonat e kan också bevaras, men detta sker något oftare framför bakre vokaler (g’âltanas ”gul”, išv’âlėji ”rensade”, nigerai ”inte bra”, nùperka, m’argèitie ”flicka”, su-melùoti, s’ùst’albėjami ”pratar för lite”) och mer sällan framför främre eller palataliserade vokaler: di.d’alis ”stor”, nùp’arki, sù.dedi, visel’iuot ”fira bröllop”.
I stället för standardspråkets vokaler i·, i förekommer y·, y i dialekten efter hårda konsonanter: r’b·lta ”morgon”, skrìbsu ”jag skulle flyga”. Det öppna slut-e och alla förekomster av ę uttalas på liknande sätt: p’âlb ”mus” (men p’âlas ”möss”), di.d’albi ”stor”, puolb’s ”fallit”. I de nämnda positionerna måste e och ę först ha övergått till i (i·), och senare, när l hårdnade, till y (y·). Däremot förträngdes den första komponenten i diftongen en först efter att l hade hårdnat i öppna stavelser, jämför: lintà ”bräda”, men g’alužbinis ”av järn”. Före konsonanternas hårdnande var det förmodligen redan ie i stället för ė; därför övergick ie (< ie, ė) till b·e: šbėnu ”hö”, l bėkie ”sprang”, sàulb ”sol” (i verbens korta slutstavelse uttalas också e i stället för ė, jämför prisėsk ”sätt dig”).
Till skillnad från i öppet slutläge och i diftongen en motsvaras e på andra ställen av a (ei > ai): là-das, láides ”sjunker”, varblai, racei ”sällan”, kràivas, sànes ”gammal”, maišàlis ”liten påse”, šaimìna ”familj”, žàmie ”jord”. Bakre vokaler u·, u, a·, a blir inte längre främre efter hårdnade konsonanter, jämför: žu·riet ”titta”, bùsu ”jag ska vara”, gra·v’ùs ”diken”, àpara ”plöjer”.
Den korta vokalen a bevaras i substantivens singularis nominativändelse (piẽva, baltàja ~ baltoja ”den vita”, à.na ”hon, den där”, vienà ”en”, visà ”hela”, pinktà ”femte”), och i verbändelser (kalbà ”talar”, miegàuna ”sover”). Vokalen a reduceras mer eller mindre i dialekten. Betonat a kan uttalas med ett stort inslag av ljudet e
76
Page 5
(išartė ”plöjd”, mamė ”mamma”, salė ”ö, holme”), medan obetonat a får ett inslag av ljudet bļ: báltbis ”vit”, bùl'bùs ~ bùlbas ”potatis”, ā.nas ~ ānas ”han”, groũžmas, jáunas ”ung”, maišiùkan, pil̃nas ”full”, išáuga ”växer upp”, pavérda ”kokar”.
I vissa former motsvaras det korta ordslutande a av u (både betonat och obetonat): singularis instrumentalis su rùŋku ”med handen”, dienu ”med dagen”, sálu ”med ön”, adverbiellt tadù ”då”, kadù ”när”, niekadù ”aldrig” osv. Efter mjuka konsonanter kan a ersättas av i (och į, i̇): kāji ”benet”, kėli ”lyfter”, kùči ”julafton”, su dùkteri ~ dùkteria ”med dottern”, juókis ”skrattar”, kraũčis, riẽčis, svẽčis, viẽjis (men v’ark’a osv.). De olika motsvarigheterna för samma ljud visar på flera skikt i dialektens utveckling.
De betonade och obetonade, akut- och cirkumflexbetonade blandade diftongoiderna am, an, em, en återges i dialekten vanligen som um, un, im, in, till exempel: tùŋkas ”tät”, sutrùmdie ”trampade”, tùmsas ”mörk”, ùntru ”andra”, duŋks’ù’ ”lock”, kum-pañ ”i hörnet”, pri.prunta ”vänjer sig”, u(n) naktìes ”på natten”, gi-vinkit ”lev”, tìñ ”där” (och tì, ti), iŋstìmpta’s ~ įtemptos ”spända”, sù.tìmsta ”mörknar” osv.
Sekundärt bildade diftongoider am, an bevaras:
1) betonade och obetonade — a) i dativ singular av substantiv och pronomen, dativ plural av substantiv (i femininum även instrumentalis): gerám, jám, mám, tám, visám|vi.sui, platìeja’m ~ platìejams ”de breda”, rù-ka·m ”händerna, med händerna”, stalám ”borden”; b) i maskulinum singular instrumentalis: kumpañ ”i hörnet”, peil’an ”med kniven”, ri-tañ, tvàrtan
2) obetonade — i första person plural presens: kalbam, šù-lam ”vi fryser”, v’ā’p’am ”vi vädrar”, mè.tam ”vi kastar”, mi-l’am ”vi älskar” (dvs. i den sekundärt bildade diftongoiden am).
Den första komponenten i cirkumflexbetonade diftonger ai, ei och särskilt au kan förträngas: maiša ”påsen”, kapū’stai ”kål”, beikt ~ beígti ”sluta”, mažòu ”mindre”, susirgòu ”jag blev sjuk” osv. Liksom i Ciskode ersätts diftongen ai ofta av -ei i absolut ordslut. Detta sker i maskulinum singular nominativ av pronominala adjektiv (med formanten -asai ”-en”), i sättsadverb och på andra ställen, jämför: mà.žasei ”den lille”, nàujasei ”den nye”, lietu.viškei ”på litauiska”, blagei ”dåligt”. Denna egenskap hör till morfologin.
Segmentet -ájau(i), -ajàu i flerstaviga ord dras efter en mjuk konsonant samman till -áu(i), -aũ. Exempelvis kan ändelsen i första och andra person singular av verb i preteritum kortas med en stavelse (jämför nunè-š’á:jau|nunèš’á.žu ”jag bar iväg”, nunèš’á:jai|nunèš’á.i ”du bar iväg”), varvid endast den sista vokalen blir kvar — den viktigaste markören för denna person, som skiljer den från andra person
77
Page 6
(jfr även tredje person singularis i Apso dáu ”gav”, atvaĩž’au ”kom fram”). Liksom i hela det närliggande östra höglandet uttalas ordet nežãugi som n’ãugi.
När betoningen dras tillbaka kan de korta vokalerna i, u i verb i presens falla bort, jfr: nigal’ u|nigál’u|nigál’ ”jag kan inte”, niegál’ ”han/hon kan inte”. Infinitiv samt presens och preteritum (enkel form) uttalas också utan ändelse, t.ex.: giedãt ”att sjunga”, giedam ”vi sjunger”, giedai ”ni sjunger”, giedãjam ”vi sjöng”, giedãjat ”ni sjöng” osv.
I konsonantgrupper med två konsonanter före en sonant inskjuts vokalerna a, i i vissa dialektord: d’asara ”korv”, žagurė ”plog”, šapãnas ”dröm”, divi·lika ”tolv”, driginė ”drignė”.
2. Konsonanter
De mest karakteristiska dragen i Uodegėnų-dialektens konsonantism är džūkavimas och konsonanthårdning. I vissa positioner uppträder båda dessa drag oregelbundet.
I dialekten omvandlas inte bara ljuden č, dž till c, dz framför vokaler av i-typ, utan i stället för č, dž förekommer också c, dz. Detta senare drag skiljer dialekten från Ciskodas samt Rimšė-, Dūkštas-, Palūšė-, Ignalina- och andra dialekter (jfr Zinkevičius, 1978, s. 76).
Uodegėnai är den nordligaste bevarade dialekten i den östra delen av vilniškiai-området. Där omvandlas konsonanterna t’, d’ före i, ie, ė till č, dz’ betydligt oftare än i de södra omgivningarna kring Daugavpils.
Konsonanterna t’, d’ har övergått till affrikatorna c’, dz’ i följande positioner: a) före kort i, jfr: m’ãdzis|m’ãdis ”träd”, žãdzis ”ord”, dzidzieji ”de stora”, men gardi, insiedinau ”jag planterade in”; šalcis ”kyla”, paci|pati, aviecines ”hallon-”, žmagučis ”liten människa”, bãlcinkas ”helt vit”, men tik, kãrtis, apatn’u, valgí·t osv.; b) före långt (eller förkortat) i· (= y, į): gaidzi·s ”tupp”, dzi·vas ”gudomlig”, ci·kas ”tyst”, gáusci·t ”att samla ihop”, men aižmigdi·c, nimati·k; žãdzi· ”ord” (ack.), púnci· ”tand” (ack.), dúnci· ”tand” (ack.), men širdi· ”hjärta” (ack.), pírti· ”bastu” (ack.).
Före diftongen ie bevaras konsonanterna t, d oftast: dievas, dienà, diedienė, didiesnie, tiesã·ja ”den raka”, tieji, naktiẽs, men dzidzieji ”de stora”, ciẽs’aja ”den raka”. Konsonantgrupperna tv, dv övergår inte till cv, dzv: dvi·likie ”tolv”, k’atvirtas ”fjärde”.
Före vokalen i förändras 78% av konsonanterna t’ och 56% av d’, före ė· – 75% av t’ och 43% av d’, före ie – 14 respektive 29%. Jämfört med d’ förändras alltså t’ 1,4 respektive 1,7 gånger oftare i de två första positionerna (före i och ė·), och endast före ie – hälften så ofta. I alla tre nämnda positionerna omvandlas 67% av t’ och 50% av d’.
I betonade stavelser blir konsonanterna t’, d’ till c’, dz’ mer sällan (i 51% av orden: 63% med t’ och 68% med d’) än i obetonade stavelser (i 72% av orden: 75% med t’ och 68% med d’). Džūkavimas förekommer inte alltid systematiskt ens i samma talares språk.
Före ã, ũ förekommer också ibland c, dz i stället för c, dz (främst genom analogi med grundorden, i lånord osv.): pri.dz’ada ”börjar”, dun·c’alėi ”små tänder”, dz’ãdz’a ”farbror”, c’urmãj ~ tiurmoi ”i fängelset”.
Före främre vokalerna ã, ũ förekommer c’, dz’ i stället för affrikatorna č’, dz’, t.ex.: pla·cei ”brett”, gardzei ”smakligt”, gardzeũ ”smakligare”, graic’oũ ”snabbare”, svie-
I stället för č, dž uttalas oftast de mjuka t’, d’ i följande fall: 1) i genitiv plural av stammar på ē, ia, i, t.ex.: bit’ų ”bin”, karvīt’ų ”kvigor”, paukšt’ų ”fåglar”, nakt’ų ”nätter”, šird’ų ”hjärtan”; 2) i dativ singular av i-stammar, t.ex.: naktei ”åt natten”, pirtei ”åt bastun”, širdei ”åt hjärtat”; 3) i nominativ plural av (i)ia-stammar, jfr briedėi ”hjortar” osv.; 4) i tredje person och första person singular av verb i presens, t.ex.: pur’ù ~ pučiu ”andas”, gird’ù ”hör”, išlaid’ù ”släpper ut”, uod’a ”luktar”, žyd’da ~ žydžia ”blommar”; 5) i ändelsen av första person singular i preteritum, t.ex.: aud’au ”vävde”, maud’aus ”badade”, ved’au ”ledde”, skait’āu ”läste”, mat’ōu ”såg”.
I dialekten kan nästan alla konsonanter hårdna, utom j, som saknar en hård motsvarighet. Utifrån hur ofta och i vilka positioner de hårdnar urskiljs tre konsonantgrupper:
1) r, s, š, ž hårdnar ofta framför alla främre vokaler (i, į, ie, e) eller vokaler som har blivit främre (ū, u, ą, a), jfr: darb’əsi ”du ska göra”, k’atūrų ”fyra”, šėlenas ”hö”, ragėja ”såg”, k’atūrų ”fyras”, nig’arsu ”jag ska inte dricka”, gražas ”vackra”, šaša.s ”sex”, sasariēs ~ seserės ”systrars”, mažau ”mindre” osv. (det finns flest exempel där r, š, ž hårdnar framför i, e, ū osv.);
2) l är alltid hårt framför e, ē i gamla dialektord: laidz’a ”tillåter”, galbēja ”kunde”, p’albė ”mus” osv., men kaliedas ”jul” (genom analogi med pripi·lai ”du hällde på” osv. säger man också pripi·lau ”jag hällde på”, prisikėlau ”jag steg upp”);
3) c, č, d, dž, p, t, v, z samt b, g, k, m, n hårdnar ibland framför i, e, ė, ibland även ū, jfr: Vincantas, kurčā ”döv” (men c’ā ”här”, Kōsc’a, ū’lic’as), čiūscin̄kas, pečūn, ačū ”tack”, pečūkas, grīncāi ~ gričioj ”i stugan”, piētnīča ”fredag”, dūslis ”kraftig”, sā·dzās ”byar”, apbēdie ”åt upp”, apēs ”åt upp”, pēnsija.s, stūklai, stūprā ”stark”, daiktālis, tāšla·s ”deg”, Tēkl’a, nivērksu ”jag kommer inte att gråta” (men viergdama), Savėras ”Ksaveras”, Juzēpka ”Juzepa”, kalbēt ”tala”, Gėl’a ”Gelia < Helena”, kėlau ”jag lyfte”, vīkūs ”vikar”, mīsliju, mīnēsis ”månad”.
Ibland är konsonanterna hårda medan vokalerna ännu inte har förändrats lika märkbart, jfr: pasižina, ragiejau. Ofta bevaras också mjuka konsonanter som c’, č’, r’, s’ m.fl., jfr: g’erei, traci, pāc’ūs ”själva”, dunc’ūs ~ dančius ”tänder”, minkščinkas, čiēsu, tūočės, bažnī’č’ādji, trīs dūkter’i·s, durīm, pridieja ”började”, ritūni ”cykel”, griebēt ”gripa”, nūmirie, riēķie|rēķie ”skrek”, susimaiša, pākasie, s’āsās d’āsbm ”sextio”, siediekit ”sitt”, s’and, sen’ōu ”förr”, s’ābi ”sex” osv. (s hårdnar oftast bara framför ū). De nämnda dragen visar att hårdnandet av konsonanter (utom l) är ett relativt nytt fenomen som fortfarande uppträder sporadiskt till följd av påverkan från andra språk.
Konsonanterna r, s, š, z, ž m.fl. kan också vara hårda i konsonantkluster framför en mjuk konsonant, jfr: miščiē, marškin’ālei ”skjortor”, geriesn’ū, pjāustie, šn’ūrai, trī·zd’āsbm ”trettio”, bažnī·č’as osv. Liksom i andra högaitiska dialekter
79
Page 8
I sådana fall kan det med konsonanten l också vara tvärtom, jfr: nenupūl'tu, pakėl'k, pil'k (före ett bortfall av i).
I en del ord ändras konsonanten s till š: (a)elkšnis ”alksnis”, meš ”mes”, mišl's ”misle”, mušmirie ”musmirė”, pakriešlis ”pakrėslis”, paškui|paskui, pūšdien'u ”pusdieniu”, pūšl's ”puslė”, pūšnakt'u|pušnakt'u ”pusnakčiu”, pūšnie ”pusnis”, (su)škald'i ”(su)skaldyti”, (su)škelt ”suskelt”, suškinda ”suskendo”, ”paskendo”, skied'inas ”skiedrynas”, skietas ”skietas”, skint ”skinti”, škist ”skęsti”, škest'i ”skysti”, ski'stumas ”skystumas”, šlinkst'i's ”slenkstis”, tū kštantis ”tūkstantis” m.fl.
Det kan också vara tvärtom, dvs. i stället för konsonanten š står konsonanten s (som i samma ord konsekvent bevaras och inte förväxlas med š): eistaūzie ”ištaise”, krūša ”krūša”, lakštinguolbė, numirsta ”numiršta”, šarmukšnis ”šermukšnis”, šaukštas ”šaukštas”, šeškas ”šeškas”, šešbi, šeša's ”šeši, šešios”, šviesou ”šviesiau”, šviešus ”šviesus”, pasišvietie ”pasišvietė”, šviežas, -a ”šviežus, -i”, vešt ”vežti”.
I en del ord sammanfaller konsonanterna š och s med motsvarande konsonanter i den lokala latgalliska dialekten (mušmirie, pūšl's, škietas; lakštinguolbė, numirsta, šeškas, vešt osv.), medan de i andra ord inte sammanfaller: meš, pūšnaktis, škist, šlinkst'i's; šviesou, šarmukšnis osv. Konsonantväxlingen i de sistnämnda orden (latgallerna har här den motsatta konsonanten — s, š eller en annan rot) kan ha påverkats av seloniskt substrat eller indirekt också av den latgalliska dialekten.
Konsonanterna ž och z förväxlas betydligt mer sällan, jfr: mėkšt ~megžti ”megzti”, žū-sis ”žąsis”.
I dialekten uttalas ibland dubbla konsonanter: imneša, pànna's, àppili ”apipili”, issieja ”išseja”, issukei ”išsukai”, rassviedi ”išsviedi”, iššukuot. Ett par verb bevarar infinitivförbindelsen -gž- i alla former: blåkšt ~blogžti ”blokšti” — blågža ~ blogžia ”bloškia” osv., mėkšt ~megžti ”meksti” — mėgža ”mezga”, megžau ”mezgiau” osv. (men mezgluoja).
3. Ordets accentplacering
Accentueringen av merparten av dialektens ord överensstämmer med standardspråket. Skillnader i accentplacering uppstår oftast därför att accenten i dialekten kan dras tillbaka eller flyttas.
Accenten dras tillbaka från ändelsen i vissa morfem i nominalparadigmet, så att accentplaceringen jämnas ut och regeln om den näst sista stavelsen räknat från ordslutet inte följs: detta förekommer oftast i pluralens ackusativ (abrùsus, kaˈpùstus, kaˈritus, lit-rus, mˈātus, paklatùvis ”paklotuvės”, paˈšus, pūˈpas, šakùtes, žādzˈus, apatiˈn'us, kraujines), singularens instrumentalis (su gàlyvu ”galva”, svaˈgūnu, mašīnu ”mašina”, peilˈūku, šaukštelˈu); jfr också ausis ”ausis”, smagéi ”smagiai”, liˈp'ai ”lipiai” osv. Ett övergångsstadium i accentens tillbakadragande är en sekundär accent före huvudaccenten (gàrdį, gīˈv'ana, miẽsˈtie, piˈrštalei, viẽrgdama, pàstavi) eller på den plats där huvudaccenten redan stod, jfr: Àmut'ėlis (ett bäcknamn), ūodigà ”uodega”.
Ett specifikt kännetecken för dialekten är att accenten dras tillbaka till prefixen i vissa avledningar (främst verb), jfr: àteina ”ateina”, àtriekia, àtrunda, išèina, ištrìpsta, nègird'u ”negirdžiu”, nègird'a ”negirdi”, n'àtinka, sàtinku, sùklumpàm, pàkurcis (men einù, gird'ù osv.). Till följd av accentens tillbakadragande kan även vokalen i ha fallit bort.
80
Page 9
i prefix, api-, ati- och liknande: àppili, àtdìvie. När det finns flera sådana morfem i början av ett ord (en reflexiv partikel si- kan också vara ett sådant), flyttas betoningen, till skillnad från i den lokala latgaliska dialekten (jfr. nàpateik ”inte behaga”), inte till den första utan till den andra stavelsen, det vill säga den stannar i morfemet närmare roten, jfr.: pàtinka ”behaga” — nipàtinka, išeina — neišeina, sùpruntù — nisùpruntù, men sùtinku — susìtinku, sùtinka — susìtinka.
Som framgår flyttas ordaccenten oftare från rotens akutbetonade diftonger till prefixen àt-, iš-, nè-, sù- (undantag är nupìrka och liknande), liksom från det korta e: nùdigie ”brände”, nùvidie ”förde bort”. Accent flyttas vanligen inte från rotens akutbetonade diftonger eller de korta vokalerna a, i: išàuga, nidùoda, nigirdieta, nubìega, nukàša ”silar”, nupjàvus, pakàrie, pakietès ”blir hårdare” (undantag är pàtievìs ”styvfar”, pàsta-rùs ”tjockare”), pal.kà, niežbùna.
En ansenlig del av substantiven i andra och tredje accentklassen har i dialekten betoning enligt den fjärde accentklassen: lapai, lapàs, medž’ų, spal’ų; darbùs, jaunùs, katinùs, lakatùs, marškìn’ùs, p’alanùs. Även vissa substantiv och verb i första accentklassen betonas på ändelsen, jfr.: rykštès, numirai ”du dog”.
Både accentförskjutningen och accentens tillbakaflyttning kan vara relativt nya, eftersom vissa ord betonas på olika sätt: singular nominativ vištà och vìšta, plural ackusativ kàlnin’ùs ”pälsar” och kalnin’ùs.
Till skillnad från många andra östlitauiska dialekter har suffixet -àitė i ordet mergàitė i Uodegėnai cirkumflex accent (mergaitie). Imperativ av verb kan ha betoningen på ändelsen, jfr. patraukit ”dra åt er”.
4. Metodik för undersökning av kvantitet och accentkonturer
a. Undersökningens syfte. Hittills har litauiska perifera dialekter (med undantag för Lill-Litauen) undersökts genom hörselintryck, oftast genom jämförelser med standardspråket, och det har saknats mer objektiva data. Sådana data saknas framför allt för språkfenomen som är svåra eller omöjliga att fastställa enbart genom hörselintryck. K. Būga skrev till exempel redan 1924 om de långa vokalerna i Ciskodas dialekt, vilka liknar dem i Uodegėnais dialekt: ”… de långa vokalerna tycks, när de är obetonade, ha blivit halvlånga. Men mitt öra har inte alltid och överallt uppfattat vokalernas halvlängd” (Būga, 1961, s. 571).
I Uodegėnais dialekt hörs också tre fakultativa varianter i stället för obetonade långa vokaler (långa, halvlånga och korta), till exempel bù.va / bù.va / bù.va ”var”. Långa vokaler kan dras ut särskilt mycket (sjungas ut), i synnerhet de som har sekundär accent (en gammal tillbakadragen accent). I nordöstra litauiska dialekter (ungefär mellan Strūnaitis, Ciskodas och Uodegėnai) förekommer en sådan accent i näst sista stavelsen, som består av vilken lång vokal eller diftong som helst. Den betonade slutstavelsen i sådana ord är kort (Grinaveckienė, 1960, s. 175–176), och åtminstone i singular ackusativ flyttas accenten tillbaka till stammen, till exempel: sùnùs (jfr. sùnų), pùnìs (Cs) osv. I Uodegėnai skulle förekomsten av sekundär accent också kunna förklara den ofta särskilt utdragna posttoniska diftongen ie. Till exempel transkriberar vi ordet ”bìtýtė” som bitì·tie (det skulle också kunna skrivas bitì·tie).
Det var oklart hur mycket de betonade korta vokalerna förlängs i dialekten (och i den vilniska dialekten i allmänhet), hur stor skillnaden är mellan långa och korta vokaler och så vidare.
6. 1880
81
Page 10
Det mest komplicerade draget i de nordliga vilniusdialekterna är accentueringen. I Uodegėnai och Ciskodas dras betonade circumflexa vokaler (särskilt a) ofta ut kraftigt på grund av påverkan från lettiskan (jfr káaáájas ”ben”), både i stammen och i suffixen, och de uttalas ofta med stigande intonation. I fonetisk transkription markeras sådana ljud med circumflex, till exempel: brãlis ”bror”, geltãnas ”gul”, žinãja ”visste” osv. (jfr Garšva, 1986, s. 221—231). Informanterna uppgav att de inte heller skiljer mellan minimiparet rū́gsta—rū́ksta; i circumflexa diftonger framhävs den första komponenten mer.
Syftet med undersökningen är att noggrant fastställa skillnaderna i duration mellan långa och korta samt akuta och cirkumflexa vokaler och diftonger i Uodegėnai-dialekten. Enligt vår uppfattning räckte det för detta ändamål att mäta endast en del av ljuden med olika kvalitet. Det var inte nödvändigt att statistiskt bearbeta uppgifterna (genom att beräkna standardavvikelse, variationskoefficient, konfidensintervall och Student’s t-test) i vår kortfattade undersökning, eftersom resultatens innebörd för det mesta ändå är tydlig. Undersökningen kan ändå inte ge ett slutgiltigt svar om accentoppositionens styrka och betydelse i dialekten: så länge det inte finns något helt tillförlitligt svar på frågan om det huvudsakliga distinktiva kännetecknet för accenterna i östaukštaitiska och i litauiska i allmänhet är det oklart vilket fonetiskt drag som måste mätas.
b. Material, uppläsare, undersökningsmetod. Par av liknande ord valdes ut, vilka huvudsakligen skilde sig åt genom den egenskap som undersöktes. För att klargöra ordens betydelse (accenttecken utelämnades) formulerades korta meningar med orden (2—3 ord), med samma rytm. De undersökta orden stod sist i meningen och var betonade.
För att få mer objektiva data sammanställdes tre meningslistor. I lista I (19 undersökta ord) och lista II (21 undersökta ord) stod meningarna med båda orden i det undersökta paret aldrig bredvid varandra och skulle läsas med samma (uppräknande) intonation. I lista III stod 18 undersökta ord bredvid varandra och lästes inte i kolumn, utan radvis (ett efter ett).
I lista III var det möjligt att jämföra och till och med medvetet framhäva de undersökta egenskaperna. Här behölls endast de viktigaste undersökningsorden: 4 ordpar (8 ord) som skilde sig åt i vokallängd och 5 ordpar med olika accenter. I tidigare experiment hade man lagt märke till att det andra ordet i ett par ofta uttalas längre före en paus. Därför placerades, bland ord som skilde sig åt i ljudlängd, ordet med det längre ljudet sist, och bland orden med olika accenter placerades circumflex två gånger och akut tre gånger sist. Följaktligen kunde skillnaden mellan akuta och cirkumflexa ljud vara mindre, men i gengäld objektiv.
Ordlistan lästes av två uppläsare: Gelia (Helena) Misiūnaitė, född 1922 (hädanefter G.) och Jūzupas Misiūnas, född 1924 (J.) (syster och bror, representanter för den mest litauisktalande familjen i byn Uodegėnai). Först lästes alla ord i meningarna, senare (för experimentet) endast de understrukna, med hela meningskontexten i åtanke. Den första uppläsaren läste lista I sammanlagt 8 gånger (de 3 sista uppläsningarna valdes ut för oscillografisk undersökning), lista II 5 gånger och lista III 9 gånger (i båda fallen valdes de 2 första uppläsningarna ut). Den andra uppläsaren fick läsa endast lista III.
Data för experimentet spelades in den 17—18 juli 1985 med en ”Romantik — 304”-bandspelare (bandhastighet — 9,53 cm/s) med hjälp av en riktmikrofon. Vid VVU:s laboratorium för experimentell fonetik framställdes 177 oscillogram med en oscillograf av typ C-33 (bandhastighet — 107 mm/s, tidmarkeringar — 0,01 s.). För att få större precision mättes ljudens duration genom att räkna tidmarkörens toppar.
Vid jämförelse av ordlängden hos de båda uppläsarna framgår det att uppläsare G:s ord är längre (uppenbarligen på grund av något långsammare taltempo). Av hennes 13 ord har hela 12 ett längre aritmetiskt medelvärde för durationen än uppläsare J:s ord. Av de 32 vokaler som mättes hos samma uppläsare är också 24 längre (tre fjärdedelar).
Av de 5 ordparen att döma är skillnaden mellan orden större hos uppläsare J. (sådana par är 3; längre konsonanter), medan skillnaden mellan vokalerna är större hos uppläsare G. (även här är det 3 par). Vokalskillnaderna framträder tydligast i uppläsare G:s tredje läsning. Därför redovisas uppgifterna från denna läsning separat i tabellerna (dessutom kan de jämföras med uppgifterna för uppläsare J., som erhölls vid läsning av samma ordlista).
82
Page 11
5. Vokallängd (oscillogramdata)
Oscillogrammen visar att de obetonade långa vokalerna i dialekten, jämfört med de betonade, förkortas 1,60–1,27 gånger. Vokaler med hög vokalhöjd förkortas mest (särskilt i·), medan vokaler med låg vokalhöjd förkortas mindre. Till exempel är den obetonade vokalen i· i ordet bit·i· ”lilla biet” hela 108 ms eller 1,60 gånger kortare än den betonade: den betonade i· varar 289 ms, den efterbetonade 181 ms. I orden sú·nu· och su·nùs är den obetonade vokalen 95 ms kortare än den betonade i den första stavelsen, det vill säga 1,56 gånger (264 ms respektive 169 ms), och i den andra stavelsen 62 ms kortare, eller 1,19 gånger. I ordet vagã·ja ”stal” är den 71 ms kortare, eller 1,27 gånger (337 ms respektive 226 ms, se tabell 1).
Ju längre en stavelse står från ordets början, desto längre är vokalen i den. Jämfört med ordets första stavelse är vokalen u· i den andra stavelsen 1,19 gånger längre (su·nùs — sú·nu·), medan vokalen a i den tredje stavelsen är 1,80 gånger längre (vagã·ja ”stjäl”). Troligen på grund av denna tendens är den betonade långa vokalen a i ordets första stavelse 291 ms lång (ná·sis), 310 ms (kã·šle), medan den i den andra stavelsen är 331 ms (vagã·ja) och så vidare. Den obetonade korta a i en motsvarande öppen stavelse är 143 ms lång i den andra stavelsen (rù·ksta), och 182 ms i den tredje (vagã·ja). Undantag var det långa a· i orden sù·da (343 ms) och vagã·ja (266 ms) — på grund av det långsammare taltempot bör vokaler i tvåstaviga ord också vara något längre än i flerstaviga ord.
I ordets första stavelse reduceras vokaler med låg vokalhöjd kvantitativt mer än vokaler med hög vokalhöjd, det vill säga ju större vokalens absoluta varaktighet är (t.ex. á·=334 ms, i·=247 ms), desto mer kan den också reduceras. Den korta a i den första stavelsen är 3,37–3,28 gånger kortare än den betonade långa vokalen i den andra stavelsen och 2,66 gånger kortare än den efterbetonade a i den tredje stavelsen (vagã·ja), medan vokalen i endast är 2,95 respektive 1,85 gånger kortare.
Oppositionerna mellan de 28 ljuden i de grundläggande paren visar att 20 ljud (72%) är längre före ett längre ljud. Bland dem finns nio vokaloppositioner (undantag är 3 av dessa, eller 25%) och 11 konsonantoppositioner (undantag är 5, eller 31%).
Orsaken till detta mönster kan förstås ännu mer exakt om vi jämför den betonade vokalens och hela ordets varaktighet. Av 8 par är 6 ord längre (su·nùs, bit·i·, ná·si·s, rù·ksta, kã·šle, diévas); undantagen är 2 ord (lãukas, och delvis även vagã·ja). Vokaler och konsonanter är alltså oftast längre före ett längre ljud, eller mer exakt — före och efter vokalen i det längre betonade ordet. Denna fonetiska lag tycks vara karakteristisk för många högjatvingiska dialekter.
De långa vokalerna med hög vokalhöjd i·, u i Uodegėnų-dialekten skulle fonetiskt kunna betraktas som långa, medan vokalen med låg vokalhöjd a· skulle betraktas som halvlång. I minimalparet ná·si·s — ná·sis är den långa vokalen i (182 ms) totalt 2,09 gånger längre än den korta i (87 ms). Vokalen i är 1,99 gånger längre i diktator J:s tal och 2,19 gånger längre (räknat intill varandra — till och med 3,27 gånger) i diktator G:s tal.
När diktatorerna läste ordet ná·si·s efter ordet ná·sis (så var fallet 5 av 10 gånger) betonade de ofta skillnaden hos den långa vokalen. Men det råder inget tvivel om att vokalens varaktighet i åtminstone den efterbetonade stavelsen i· varierar från en kort vokal till mer än
I tabell 1 och 2 betecknar n antalet upprepningar av samma ord, C en konsonant, V en vokal eller diftong; vokalernas ord (eller delars) och slutvokalernas (tabell 1) eller betonade vokalernas och diftongernas (tabell 2) varaktighet anges som tredubbelt så lång som den. För det första kan man inte framhäva något som är omöjligt i dialekten. För det andra var den långa vokalens varaktighet, även när orden inte lästes intill varandra, 90, 80, 100, 100 och 320 ms (medelvärde — 132 ms), medan den korta vokalens varaktighet var 70, 80, 90, 70 ms (medelvärde — 78 ms, dvs. 1,77 gånger kortare).
I paret vagáˈja – vagáˈja överstiger varaktigheten hos den långa efterbetonade vokalen den korta vokalens varaktighet med endast 1,46 gånger (1,50 gånger i talarens G:s tal och 1,44 gånger i talarens J:s tal). Liksom vokalen i varierar varaktigheten hos det långa aˈ mycket och är ibland till och med kortare än motsvarande korta vokal. Men att det långa aˈ oftast är något längre
diftong (ordet anger dess kvalitet), L – den sammanlagda varaktigheten hos de uppmätta ljuden (CVCVCV). Skillnaden mellan två varaktigheter anges vid det ord eller ljud i paret som är längre.
att den är längre än den korta, visar också förhållandet mellan de efterbetonade vokalerna i de tidigare nämnda orden och de betonade. Skillnaden är 1,43 gånger.
Det långa efterbetonade i:et sammanfaller i två- och trestaviga ord: i ordet ná-sis är i 182 ms, bitì-ti — 181 ms. Vokalen a i tvåstaviga ord överstiger det korta a med minst två och en halv gång: om varaktigheten för a i en sluten ändelse (-as) varierar från 93 till 159 ms, och i en öppen ändelse (-a) från 143 till 165 ms (rù-ksta — rù-ksta), motsvarar det långa a i den öppna ändelsen 343—426 ms (sù-da — sù-da). Denna egenskap visar tydligt att fonologiskt inte bara högre utan även lägre vokalhöjd i obetonade
85
Page 14
Tabell 2. Ljudens varaktighet i ord som bildar en opposition
Dessa vokaler i alla positioner är det ändamålsenligt att betrakta som långa och korta. Obetonade halvlånga eller korta vokaler kan vara varianter av långa vokaler.
Betonade korta vokaler kan i dialekten förlängas kraftigt och till och med överträffa obetonade långa vokaler. I ordet padarà (n=5) är det betonade a (218 ms) tre gånger längre än det föraccentuerade a (70 ms) och nästan lika långt som det postaccentuerade a′ (228 ms), som bara är 1,04 gånger längre. Det betonade korta ù (sūnùs–sū′nù) var 1,13 gånger längre än det postaccentuerade långa u′ och till och med 1,35 gånger längre än det föraccentuerade.
Båda uppläsarna förkortade det postaccentuerade a′ ganska lite. Uppläsaren J. Balsis utmärkte sig genom att förlänga det betonade korta ù och genom kvantitativ reduktion av obetonade u′ — i denna uppläsares tal var ù bara 1,02 gånger kortare än det betonade långa ù′ (för uppläsaren G. — 1,26 gånger); u var 1,32 gånger (för uppläsaren G. — 1,08 gånger) längre än det postaccentuerade ”långa” u′ (193 ms) och till och med 2,06 gånger (G. — 1,16 gånger) längre än det föraccentuerade u′.
Dynamisk betoning kunde ha framträtt tydligare i uppläsaren J:s tal eftersom J. talar litauiska mer sällan än G. och därför har glömt dialekten mer och kanske i högre grad påverkats av andra språk.
Tecken på bibetoning är otydliga. I paret sūnùs–sū′nù är den längsta föraccentuerade vokalen (280 ms) lika lång som den längsta postaccentuerade vokalen. Dessa drag framträdde tydligare i uppläsaren G:s tredje läsning, där det föraccentuerade u′ hade en duration på 245 ms, det postaccentuerade 215 ms, det betonade korta 170 ms och det långa 275 ms.
Av de sju gånger som uppläsaren G. uttalade ordet sūnùs var den långa vokalen fyra gånger åtminstone något längre än den korta. Vid jämförelse av orden bitì·tie, bitì·ti och vagá·ja var det postaccentuerade ie 97 ms (1,54 gånger) längre än i· och 12 ms (1,05 gånger) längre än a·.
I orden nùr′ašu–nun′aššu var det dubbla šš (350 ms) 1,25 gånger längre än š (280 ms). För örat uppfattas det tydligt som dubbelt, men i verkligheten är det kortare än en halvlång konsonant.
6. Accenttoner
Skillnaderna i längd hos betonade vokaler och hela ord (utan konsonanterna s, k, p, t) i ordpar som skiljer sig åt genom accenttonerna var följande: 1) sú·da–sū·da 37 ms respektive 68 ms, 2) rù·ksta–rū·ksta 24 respektive 306 ms, 3) kà·šǔe–kā·šǔe 11 respektive 57 ms, 4) tiè·vas–diè·vas 27 respektive 56 ms, 5) pláukas–laūkas 28 respektive 29 ms. Skillnaden i ordens längd var större än skillnaden i de betonade vokalernas längd med respektive 1,84, 12,75, 5,18, 2,07 och 1,03 gånger. Detta visar övertygande att det särskiljande kännetecknet vid distinktion mellan accenttoner kan vara hela ordets längd snarare än vokallängden (den största skillnaden är 37 ms, vilket knappast kan uppfattas auditivt). Den påverkas av längden hos betonade vokaler med olika accenttoner. Ett prosodiskt kännetecken kan just omfatta en ljudsträcka som är längre än ett fonem.
Liksom i många högaukštaitiska dialekter är vokaler och ord med fallande accentton något längre än de med stigande accentton. Ett undantag från denna regel var paret rù·ksta–rū·ksta. Dessa skillnader mellan orden framhävdes omvänt av talaren G., som ibland försökte ”läsa” och uttalade konsonanten g i stället för k; därför blev ordet med g längre. Det är känt att den första komponenten i akutiska diftonger — en betonad vokal med låg höjd — kan förlängas mest (jfr Garšva, 1984 b, s. 75—77). Därför var de akutiska diftongerna i paret pláu-kas–laūkas längre än de cirkumflexa.
88
Page 17
Skillnaderna mellan accenttonerna är inte stora och konstanta ens inom ordet; därför är det begripligt att dialektens accenttoner bara urskiljs svagt genom hörsel och introspektion. Liksom alla andra kvantitativa skillnader var skillnaderna i accenttonernas varaktighet tydligare i talaren G:s tal (med undantag för längden hos den betonade vokalen i paret káːšbɛ—kàːšbɛ och ordlängden i paret tiėvas—diėvas). Om man utgår från varaktigheten hos den cirkumflexa vokalen ãː i ordet káːšbɛ (321 ms), översteg varaktigheten hos den akuta áː i fyra ord varaktigheten hos ãː (láːjam, vagáːja, kãːjam, vagãːja) med 360, 338, 333 respektive 331 ms, medan den i fyra ord (geltãːnas, nãːsis, nãːsis, káːšbɛ) inte var längre (260, 288, 291, 310 ms). Därför är det begripligt varför akuta áː ofta transkriberas som cirkumflexa.
Paren súːda—sùːda och sùːdai—sūːdai ”kärl” skildes åt ganska väl: ūː hade en total varaktighet på 289 ms, ǖ 312 ms (n=14 respektive 17). I ordet daugiau ”mer” var den slutliga diftongen (360 ms) hela 60 ms kortare än samma ljud i ordet daužãũ ”jag hamrar” (420 ms). Mätningarna av ordet tìevas ”far” visar att det diftongiserade ē inte skiljer sig från det genuina ie.
I en del ord mättes avståndet från början av det betonade ljudet till intensitetstoppen. Av fem par var det endast orden súːda och tìevas som var ”mer stigande” än de cirkumflexa. Även detta kännetecken skulle alltså knappast vara ett tydligare särskiljande drag hos accenttonerna. Mätningarna av delkomponenterna i vissa obetonade diftonger tyder på att dessa ljud, liksom i många litauiska dialekter, har fallande accentton: komponenternas varaktighet i den slutliga diftongen i ordet láːjam är 70 och 190 ms, i vagáːjam 143 och 170 ms (undantaget är kãːjam, 177 och 87 ms), i káːšbɛ 85 och 135 ms, och i kàːšbɛ 90 och 175 ms.
II. MORFOLOGI
Uodegėnų-dialekten kännetecknas av singulara illativformer av nominala ord, vilka används inte bara för att uttrycka riktning utan också plats. Illativens och lokativens betydelser har alltså sammanblandats, jfr: aik grįnčaj į grįnčan osv. I paradigmen för feminina nominala ord är singulara lokativformer något vanligare.
Illativ används mycket ofta i stället för lokativ: pàcis pìrmasei àina riːtañ da Krieslaukai; ragėjau sapanañ tìevuː; par dùkterį daržàlin miegàuna; kitu miškàn prirbùša par pùːšį; gulbėjaː žàmien, kai kurʼanou pʼàčūkuː; čikoluː ”håret” išmazgàːjaː pìrtin.
Ibland används illativ i stället för ackusativ: duntʼàlin skàudzʼa. Lokativ används också i stället för illativ eller prepositionsfraser, t.ex.: indietas tamàːj skrìbnʼaːj; na būrnʼas burnàj kalbuː pierdavie; ašai alìːvuos tamuõs ir nenlìstumai ”jag skulle inte vila”.
Inte bara substantiv, utan även andra maskulina nominala ord (adjektiv, räkneord, pronomen osv.) har substantivändelsen -ui i singularens dativ, t.ex.: gilui ”djup”, gìliam”, žàlʼui ”grön”, gerìesnʼui ”bättre”, gʼaràjui ”den bästa”, jàunajui ”den unge”, àːnui ”den där”, kìtui ”den andre”, šìtui ”den här”, vìsui ”hela” osv. Undantag är pronomina jám, tám, mán, táu, sáu. Denna särprägel hos Uodegėnų-dialekten kan inte ha uppkommit genom påverkan från den lokala latgalska dialekten, eftersom latvierna här genomgående har ändelsen -am, jfr: vienui lúngui ”åt ett fönster” — ltg. vìːnam lùːgam, pačʼui ”åt sig själv” — pòšam osv.
89
Page 18
Ändelsen -im i singularis ackusativ av personliga och possessiva pronomen (manim ”mig”, tavim ”dig”, savim ”sig”) sammanfaller med singularis instrumentaländelse. Denna egenskap kan inte heller ha påverkats av den latgalliska dialekten (jfr manim ”mig” — ltg. mani). Ändelserna -ui, -im i de nämnda formerna uppstod sannolikt genom analogi och ganska tidigt (före dem kanske ändelserna -am, -e inte ens fanns).
Ordningstalen från ”elfte” till ”nittonde” används i dialekten med suffixet -likis, -likie: vienuolikis, vienuolikie,..., devi'n'a'likis, devi'n'a'likie.
De pronominala formerna av adjektiv och ordningstal är vanliga, t.ex.: kālnas, kur didž'a's'a's pūš's; ek tū, māžasei, aik gryničan; pirmasei mi.rie vi-riesniesei brā-lis osv.
Ackusativ och instrumental singularis av maskulina och feminina pronominala adjektivformer sammanfaller med feminin dativ och har ändelsen -(i)ajei: g'ārajei ma'mūti ”den goda lilla mamman”, pirmajei vaiku ”det första barnet”, su g'ārajei brā-li ”med den gode brodern”, su g'ārajei sāsari ”med den goda systern”.
Maskulina pronominala adjektivformer i plural dativ har ändelsen -(ie)jam, -(ie)jiem: didiejam ~ didiejams ”de stora”, platiejam ~ platie-jams ”de breda”, jauniejim ~ jauniejems ”de unga”. Formen bildas genom att singular dativändelse -am, -iem fogas till stammen i nominativ plural av detta genus (didie-ji, platie-ji, jaunie-je).
Liksom i de närliggande nordöstra dialekterna (kring Dau gpilis, Indrica) saknar Uodegėnai adjektivens vanliga superlativform. I stället används analytiska former, bildade av pronomenen pāts, pati och adjektiv i positiv eller komparativ (oftast pronominala), t.ex.: pācis mažasei, pats geriesni-sei, pats seniesmsei, paci didz'ā'ja. Även synonymiska konstruktioner förekommer: balties-nie par visām, viel mažūsenis, viel pati baltā'ja.
Maskulinum singularis nominativ av adjektiv, liksom particip i preteritum, används ofta i stället för adjektivens neutrumform: Pli'tā kur'inas, šūltas, a vakarān — šāltā/šāltas. Bū.va 'svar'us gryniči, iššļūotas. Māžas bū.va duonas. Žma'n'ū pilnas. C'a sunk'ūs gi'vin't, tūmsas. Kiek cā strāka ragie-tas, ak, dievulis.
Adjektiv med u-stam har i nominativ singularis ändelserna -as, -a (āštras, āštrā, gi.las, -a, riebas, stingras, sunkas, tūmsas osv.) och böjs i singularis enligt a-stammens paradigm. I neutrum har de gamla betonade ändelserna bevarats, jfr: lingvū ”lätt”, giļu, tumšu.
Maskulina adjektiv med a-, ia- (ibland även ija-) stam i nominativ plural, liksom passiva particip av preteritum, har vanligtvis u-stammens ändelse i stället för ändelsen -i, t.ex.: g'āru's ”goda”, mū.štu's ”slagna”, s'ānu's ”gamla”, svēti-mu's ”främmande”, nujāiktu's ”omkullvälta”. Ändelsen -ūs i dessa former har sannolikt utvecklats ur den fullständigare ändelsen -uos, medan verbens (se nedan) ändelse -is kommer från den fullständigare formen -ies. Den oförkortade ändelsen -uos (och till viss del även -ies) användes fortfarande ganska ofta av de äldsta dialekttalarna (men redan mer sällan än de förkortade ändelserna -us, -is), jfr: gi'vuos ”levande”, jānuos, smūlkuos, supjāusti'tuos ”skära i bitar”, na'rb ietuos ”man skulle vilja”, ais mazgātuos, važbimietuos osv. Den lokala latgalliska dialekten har -i i stället för den litauiska ändelsen -ūs/-uos: ilg'ūs ”långa” — ltg. gāri, sū.ktu's — sālikti osv.
90
Page 19
I stället för ändelserna -i hos pronominella adjektiv, adverb och verb (särskilt reflexiva verb) kan den fullständigare ändelsen -ie ha bevarats, jfr.: senieje ”de gamla”, jauniejiems ”åt de unga”, artie ”nära” (men ta|li), unkscie, klausi'ties osv.
Ackusativformen i plural av personliga pronomen är — mum̃, jum̃. Detsamma gäller instrumentaländelsen i plural (mum̃, jum̃). Sålunda är pluraländelserna i dativ, ackusativ och instrumentalis av pronomenen aš, tu desamma som i andra östlitauiska dialekter.
Fonetiskt sammanfaller ändelserna i singular ackusativ och instrumentalis för alla substantiv (i ackusativ kan de dock vara längre), t.ex.:
Även ändelserna i dativ och instrumentalis plural av femininumsubstantiv med stammarna ā, iā, ē sammanfaller, t.ex.:
pl. dat.: ruñka'm, marc'ā'm, bitī'tiem, naḱtīm;
pl. instr.: ruñka'm, marc'ā'm, bitī'tiem, naḱtīm.
I dialekten förekommer rester av atematisk böjning av verb, t.ex.: aci (pri-, sū-) gulsta, dör, pakl'ušta, pūšta, sā psta, skaišta, (ap)siešta osv.
Böjningen ser ut så här:
(eš) gāustau ”jag fångar”, s ḅirkštu ”jag är sjuk”,
(tū) gāustai ”du fångar”, s ḅirkšti ”du är sjuk”,
(ānas, āni's) gāusta ”han/hon fångar”, s ḅirksta ”han/hon är sjuk”,
(mēs) gāustam ”vi fångar”, s ḅirkstam ”vi är sjuka”,
(jūs) gāustat ”ni fångar”, s ḅirkstat ”ni är sjuka”.
I dialekten är partikeln ”tegu” inte känd. Optativ bildas med lei|lai (jfr lettiska) och tredje person singular i presens eller futurum: lei gāusta, lei pājima, lai pāšbils.
I dialekten lever fortfarande en syftesform (den kan också ersätta infinitiven), jfr.: Raik'a nait padabā:tu'. Brā'lis ais mazgā:tu's | mazgā:tuos. Aik da miškui ūogu·r bùnktu. Aik s ietu·|siet mā'rkvu. Aisu siedintu·|siedint būlvu. Den lokala lettgalliska dialekten har i detta fall endast infinitiv, jfr.: aja duōna's prašī:tu' — gūoja māizeites prāseit.
Tvåstaviga verb vars infinitiver slutar på konsonantförbindelsen -sti, -šti (mėsti, dūsti, nešti osv.) har i futurum ett dubbelt formant -ss-, -šš-: m'ā.ssu, v'ā.ssu, ā.ussu, n'ā.ššu, m'ā.ssi osv. På så sätt bevarar Uodegėnai-dialekten åtminstone formellt den äldre verbbildningen av futurum: infinitivstammen och suffixet -s-: mes-ti + si-u → nessiu, neš-ti + si-u → neššiu osv.
Konjunktivens första person singularis har ändelsen -um och den andra -im:
jag svieštum, siedintum, māudi·tmuos
du svieštim, siedintim, māudi·timies.
91
Page 20
Dessa ändelser har uppenbarligen uppkommit genom analogi med den lettgalliska dialekten, t.ex.: es satum, tu sietim.
I konjunktivens första person plural används nordöstlettiskans formant – (m)ėme, i andra person – (m)ėte, t.ex.: nisuvālgitumiem, sviestumiem, k’āltumiet. Ändelsen kan också vara reflexiv: māudi·tumimies, māudi·-tumities.
Denna formant bevaras också i ändelserna för första och andra person plural av reflexiva verb: -simies / -siamies, -sit ies / -siaties, t.ex.: māudi·simies imāudi·s’amies.
Verb i futurum och konjunktiv kan ha den postpositionella ändelsen -ai: indiesimadi ”vi ska sätta in”, miegāusimati ”vi ska sova”, ma’kietim/makietimai ”jag skulle lära”, (lettg. muñocietim), nemīrrumati ”jag skulle inte dö”, nenli’stumati ”jag skulle inte skälla”, pakalbietimai ”du skulle prata”, siedietumdi ”jag skulle sitta”.
Dialekten har inte något känt preteritum frekventativum för verb – inga sådana exempel har påträffats, och informanten H. Misiūnaitė kan inte heller förklara betydelsen av suffixet -dav-. Preteritum frekventativum motsvaras av synonymiska former: ”brukade gå” – kasdien vaikščioja, ”brukade gråta” – daūk viērkie och så vidare.
De flesta skillnader i verbbildningen i dialekten återfinns vid bildandet av mer komplexa former, sammansatta tempus. När ett prefix fogas till reflexiva verb står den förkortade reflexivpartikeln s (< si) kvar i slutet av ordet, medan den andra, oförkortade reflexivpartikeln kan både läggas till (som i den lettgalliska dialekten) och utelämnas, jfr.: nāras ~ noris ”man känner för” – nisinārās ~ nesinoris ”man känner inte för”, rāgis ~ rēgis ”man retar sig” – nisiragis ~ nesiregis ”man retar sig inte”, bijāja’s ”var rädd” – pabijāja’s ~ pabijos ”blev rädd”.
I stället för ”det hade inte varit” säger man ”hade inte varit” (bū’t nibū.vis). Den första komponenten i sammansatta perfektformer av verbet (former av būti) är neutraliserad i indikativens presens och skiljer sig inte mellan personerna: man säger till exempel inte bara han yra kasęs, utan också jag yra ”har” grävt osv. (jfr. jag māžas būdamas ir kasis tu kālnu ir atrādis pinigū“, kažin kāks tu ir ”har”). I preteritum böjs verbet būti i dessa former, men femininum singularis har ändelsen -ia, t.ex.: jag buvau nupirkusi ”hade köpt”, du buvai nupirkusia osv. I konjunktiv används i stället för den väntade första komponenten jag bū’tum ”skulle vara”, tu būtum ”du skulle vara”, anas bū’tu osv. finns endast en form bū’t ”vara”: bū’t nipataisīs ”skulle inte ha lagat”, bū’t išvirus ”skulle ha kokat”, bū’t pašildīs ”skulle ha värmt”, bū’t apsprāgē ~ būti apsprōgē ”skulle ha sprängts”.
Verbens infinitiver är oftast förkortade och slutar med formanten -t (miegāut ”sova”, pū·st), men ibland uttalas också den fullständiga ändelsen -tie: mir’tie, vālgī-tie. Reflexiva verbens infinitiver slutar regelbundet med formanten -ties: bāvi-ties ~ bovytis ”leka”, grī-šties ”vända sig om, vända sig”, kū-sties. Till skillnad från formanten -tuos (jfr. mazgātuos) förekommer formanten -ties (jfr. mazgāties) oftare; annars skulle den sammanfalla med den lettgalliska dialekten, jfr.: kēlties – celti·s, klausī·ties – klāuseiti·s, vanāties – piērtī·s. Ibland har även imperativens andra person singularis formanten -kies, jfr. klausī·kies ”lyssna”.
92
Page 21
I tredje person singularis i presens används oftare första konjugationens ändelse -(i)a i stället för andra konjugationens ändelse -i hos verb, jfr: gùl’a|gùli, mì’l’a|mìli, nãra|nãr’a|nãri, ràg’a|ràgi, sied’a|siedi, ti’l’a|tì’li, tūra|tūri, žūd’a|žūdi, nãras|nãr’us osv. I första och andra person pluralis i samma tempus används nya ändelser: mì’l’am, ràg’am, mì’l’at, ràg’at. Konsonanten före ändelsen kan palataliseras: skaũzd’a ”gör ont”, pìl’a (jfr också šakn’ù, žùv’ù).
I preteritums enkeltempus kan verb i första konjugationen ha ändelser från tredje konjugationen, jfr: dirbie ~ dirbė ”arbetade”, rìnkie ~ rinkė ”samlade”.
Presensparticip förekommer endast enstaka: gùl’uncìs ~ gūliantìs ”liggande”, miegaununcìs ~ miegaunantìs ”sovande”, drà.buncìs ~ drebančìs ”darrande”, snaũduncìs ~ snaũdančìs ”slumrande” (person), žì’duncì ~ žydančià ”blommande” (lind); gyvenimas nãmas, à.rama’s’as žãmies, vãlgi’masėi, vãlgi’mã’ja ”ätbar” (dessa exempel lämnades av berättaren när denne ombads att översätta motsvarande particip från lettiska eller ryska).
Av exemplen framgår en särpräglad bildning av aktiva presensparticip med suffixet -ančis, -ančia (> unčis, -unčia). Suffixet -ančis kan ha börjat användas i stället för -intis genom analogi med andra stammar (jfr dirb-antis), t.ex.: žì’d’a+antis — žì’d(i)antis > žì’duncìs. Eftersom konsonanten č förekom i 8 kasus (av 12), infördes den även i de återstående 4 kasus.
Particip i aktiv och passiv form av preteritum är vanliga. Med undantag för enstaka fall följer deras bildning samma mönster som bildningen av preteritumparticip i standardspråket (endast den östlitauiska ändelsen -asei och regelbundna fonetiska förändringar förekommer), t.ex.: pavãlgi’s ”som har ätit”, sušìlbUs ”som har blivit varm”, prìjUnkus ”som har vant sig”, suãgi’ ”som har vuxit upp”, pakarìn-tas ”upphängd”, atjUnktasei ”avvand”, nipradieta ”inte påbörjad”, mùštur’s ”att slå”, palãid’a’ti ”att begrava”, insiedìntas ”planterade”.
Futurisparticip (såsom standardspråkets ”galėsiąs”, ”būsimas”) har inte påträffats i dialekten.
III. LEKSIK
1. Beskrivning av dialektens lexikon
a. Ordbildning
I lexikavsnittet presenteras ett urval av mer intressanta ord i Uodegėnų-dialekten, huvudsakligen av litauiskt ursprung, som skiljer sig från standardspråket (bk). Transkriptionen är här något förenklad. Efter mönster av ”Lietuvių kalbos žodynas” förs ord med prefix i dialektens differentialordbok samman med ord utan prefix.
I dialekten ersätter prefixet po- oftare än i standardspråket adjektivens och adverbens suffix -okas, -a, som inte är särskilt känt: pakietùs ”lite hårdare, ganska hårda”, pàsta’rūs ”lite tjockare, ganska tjocka”, pàšunkìs ”ganska tunga, ganska tunga”, pàkurcìs ”lite döv, ganska döv”, pàgìlei ”ganska djupt, ganska djupt”, pàšenei ”ganska länge sedan, ganska länge sedan”. I stället för prefixet-
93
Page 22
et į- finns överallt dess äldre östliga motsvarighet in- (använd mellan Ciskodas och Āpse): įmėti, indėsi, indūoda, inkūrsu, insiedenā ~ išėdenā ”jag tog ut”, insipils.
Konsonanten n i prefix och prepositioner (proklitikon) blir oftast m före p: impil ”häll i”, impil’k ”häll i!”, im pensija’s ~ ant pensijos ”pensionär”, men inplyša, inpūola. Prepositionen į förekommer inte i dialekten: i stället används prepositionen da med dativ, illativ och andra synonymiska former. Det sällsynta prefixet už- (až-): užkūrsu ”jag ska tända”, aždarytūs ”stänga”. Det motsvarar oftast prefixet už-. I andra ordklasser används prefixet ažu-: ažūpkaliniu ”bakre”, ažūdaras ”sluten, inhägnad”, ažūperniai ”förrförra året”.
Bland de östaukštaitiska dialekterna är den perifera Uodegėnų-dialekten ett undantag, där konsonanten n bevaras även i suffixet -ininkas, -ė, jfr lietū.vninkie (i Ciskodas heter det lietuv-nykas). Suffixet -inis förekommer i adjektiv även där det helt saknas i andra dialekter eller där genitiv av substantiv används oftare: vilnānin is ”ullig”, dienāvidi-his (viejis) ”middagstid”. I stället för verbsuffixet -inti används suffixet -ėnti (-ėna, -ėno); i stället för de litauiska suffixen -uoti, -ūtis, -ė används de slaviska -ūiti, -inkas, -a: arpūit, pakaštūik, mažinka.
I dialekten används följande mer särpräglade suffix:
in-(i-): inkūnda ”bet”, indiet ”lägga in”, inplyša ”sprack” (den äldre formen in- av prefixet į- bevaras systematiskt);
nu-: (används även i standardspråket, men i dialekten får verb med detta prefix en särpräglad, specifik betydelse): nupjūvien ”vi slaktade”, njūaukie ”ställde till oreda, rev sönder”;
94
Page 23
ras- (prefix av slaviskt ursprung, vanligt i dialekten): rassv(a)idyti ~ ”dela ut”, raskándu ”bita igenom”, razimudau ~ rassimudau ”vaknade”; pri-: pridiet ”börja” (även om dialekten har prefixet pra-, används verbet pri-diet i betydelsen ”börja”); pritėks används i betydelsen ”det räcker”.
b. Klassificering av dialektismer
I dialekten finns det många betydelsedialektismer (semantiska dialektismer): duonkepe ”brödkista”, lóva ”lungor”, latãkas ”istapp”, eliūotas ”randig”, pamãgyti ”hukande”, taikà ”lugn”, miltúotas ”mjölig”, tiesióji (hand) ”höger”, dulkiúotas ”grumlig”, patrinti ”smörja på”, pažándė ”haka”.
Uttrycksdialektismer kan delas in i flera grupper:
1) Till lexikala dialektismer hör ord som saknas i standardspråket: lób as ”håla, dal”, driginė ”regnbåge”, grýžė ”rapphöna”, kánduolas ”nötkärna”, tūlė ”hornlös ko”, karpinýkas ”spindel”, gývė ”liv”, alsinėti ”springa”, pakentúolis ”nykterist”, mindiklinė ”halmkorg”.
2) Morfologiska dialektismer skiljer sig från standardspråket i stam, affix, genus och liknande: ilginis ”längsgående”, ariaminis ”plöjbar”, paklotūvė ”lakan”, inkstys ”njure”, ašarauti ”gråta”, kalbingas ”talspra”, virtas ”kokt”, kąsnys ”bett”, lašūoti ”dugga”, pirītė ”bastu”, pavardýš ”efternamn”.
3) Fonetiska dialektismer skiljer sig från standardspråket genom sina ljud: ankstýmas ”tidig”, ėžgýs ”igelkott”, šapanas ”dröm”, paskutinis ”sista”, žulvitis ”ärt”, mėgžti ”sticka”, dėsara ”korv”, skieda ”flisa”, morkva ”morot”, keirióji (hand) ”vänster”, skregždė ”svala”, pabeigà ”slut”, žagarė ”plog”, pinegas ”peng”, kalniniai ”päls”, skruidelė ”myra”.
4) Accentueringsdialektismer: piliakalnis, brólėnas, pintinė, rytinis, paukštis, brauktuvė, vėdinti.
c. Lånordens klassificering
Dialektens geografiska omgivning och nära kontakter med slaviska språk och lettiska innebär att en betydande del av ordförrådet består av lånord och hybrider. En jämförelse mellan äldre lettismer och slav ismer som ingår i dialektens grundläggande ordförråd skulle visa att dialekten på Daugavas högra sida har funnits länge och haft tätare kontakter med latgalerna: det finns färre slav ismer (dessutom är ungefär hälften av dem också kända i andra litauiska dialekter, jfr. adynà ”en timme”, čėsas ”tid” osv.) och de flesta betecknar föremål och har kommit in tillsammans med övertagna företeelser (en del kom också via lettiskan); i den litauiska dialekten förekommer även sådana lån från belarusiska (t.ex. ridlià ”spade”) som saknas i den lokala latgaliska dialekten. Bland äldre lettismer finns däremot många adjektiv, verb och adverb, och substantiven betecknar även kroppsdelar (mūgara ”rygg”, žándas ”haka”), släktskapsbegrepp (znītas ”svärson”) osv.
gästa, -iauja, -iavo tillbringa kvällen som gäst: Da kaimýmui viešniauti nūja·.
plats (2) säng: Aik vietai miegaut.
ullig, -ė av ull: Gijas vilnāninis bū.va. Abrūsus audien stikluotus i skaràš vilnānines.
vingiryškčiai (2): På ängen, vid ån, blommar vingiryškčiai.
kokt (3) kokad: I Valga fick någon i sig lite kokt mjölk.
vira, -r, -de linda: Man måste linda garn och linda in huvudet i en sjal. Jag lindade in det med ullgarn.
gömma sig, -gömmer, -gömde gömma sig: När de gömmer sig går de för att plocka lingon.
smita iväg, -smiter, -smet gå iväg i smyg: Bakom buskarna smög han, smög han och så smet han iväg.
Z
plog harv: Potatisen skördades med plogen.
blåsippa (1) blåsippa: Blåsipporna blommar blått.
fackla (1) sticka: Med facklorna lyste vi upp mörkret.
gnägga, -gnäggar, -gnäggade gnissla: Det tycker jag inte om, när våra gnisslar.
103
Page 32
Slutsatser
1. Uodėgenai är den sista byn i Kraslavas omnejd och i Latgale överlag där man talade litauiska längst; den grundades ungefär på 1100–1700-talen. År 1925 talade omkring 300 personer litauiska på 12 orter i området, medan det 1986 endast fanns 5 äldre invånare kvar.
2. Dialekten har 6 vokalfonem: i˙, i, u˙, u, a˙, a. Standardspråkets ė motsvaras i dialekten av ie, och o av a˙; de långa e˙, a˙ motsvaras av de korta e, a (vokalen e kan betraktas som en variant av a efter en palatal konsonant). Betonade e, a är alltid korta: v˙ada ”leder”, ž˙amie ”jord”.
3. Det finns 4 långa vokaler och varianter av dem (i˙, y˙, u˙, a˙), medan det finns hela 8 korta vokaler: i, y, u, e, ę, ǝ, e, a. Ljuden y˙, y, yę, ę är varianter av i˙, i, ie, a (e) efter hårda konsonanter.
4. Oscillogrammen visar att vokalerna i˙, u˙ med fonetiskt hög artikulation kan betraktas som långa, medan vokalen a˙ med låg artikulation är halvlång. Betonade korta vokaler kan förlängas kraftigt och till och med bli längre än obetonade långa vokaler.
5. I dialekten förekommer dzukisering – framför vokalismen av i-typ ersätts č˙, dž˙ oftast av c˙, dz˙, och mer än hälften (57%) av konsonanterna d˙ och i synnerhet t˙ motsvaras av dz˙, c˙.
6. I dialekten kan nästan alla konsonanter, utom j, hårdgöras. Det finns tre konsonantgrupper utifrån hur ofta och i vilka positioner de hårdgörs: a) r, s, š, ž hårdgörs ofta framför alla främre vokaler eller vokaler som blivit främre; b) l är hårt i gamla ord framför e, ę; c) b, c, č, d, dž, g, k, m, n, p, t, v hårdgörs ibland framför i, e, a˙, u˙.
7. Regeln om betoning på den näst sista stavelsen följs inte alltid; betoningen flyttas ofta från rotens cirkumflexa diftonger (och e) till prefixen àt-, iš-, nè-, sù-.
8. Skillnaderna mellan de två tonaccenterna är inte stora eller konstanta vad gäller kvantitet. De framträder tydligare över hela ordets längd, där skillnaderna är 1,03–12,75 gånger större än skillnaderna i de betonade vokalernas varaktighet. Vokaler och konsonanter är oftast längre intill längre betonade vokaler i ordet.
9. I dialekten används substantivens singularis illativ (inte bara för att uttrycka riktning utan också plats), verbens supinum; dessutom finns rester av atematisk böjning.
10. Maskulina adjektiv, räkneord och pronomen har i singularis dativ den substantiviska ändelsen -ui (gilui ”djup” och så vidare). Personliga och possessiva pronomen har i singularis ackusativ ändelsen -im: tavim ”dig” och så vidare. Maskulina adjektiv och passiva particip i preteritum perfekt, med stammarna a, ia, i˙a, har i pluralis nominativ ändelsen från u-stammen i stället för -i, jfr: gi˙vuos/gi˙vus ”levande”, supjausti˙tuos/supjausti˙turs ”skurna” och så vidare.
11. Tvåstaviga verb med konsonantförbindelsen -sti, -šti har i futurum ett dubbelt formant -ss-, -šš-: m˙aššu ”jag ska kasta”, n˙aššu ”jag ska bära” och liknande. Singularändelserna i konditionalis (första person -um, andra person -im) har övertagits från den lokala latgaliska dialekten.
12. Prefixet po- ersätter i dialekten suffixet -ōkas, -a, jfr pāsunkurs ”ganska tung, tämligen tung”, pāgil˙ai ”ganska djupt, tämligen djupt”. De östlitauiska suffixen -ėlis, -ė ”-liten”, -ėnti ”-ifiera”, -uiti ”-era” och så vidare är utbredda.
13. Det finns fler lettismer än slaviskismer; lettismerna omfattar inte bara substantiv (bland dem släktskapsbeteckningar) utan även adjektiv, verb och så vidare. Detta
104
Page 33
visar att den största delen av kontakterna ägde rum med den lokala latgaliska dialekten. Orden gyvė ”liv”, kiaūmalas ”skal”, šykštas ”tapper” osv. är sannolikt lånord, som latgalarna redan hade konsonanterna dz, č, s.
14. Intressanta dialektismer i dialekten är ankstymas ”tidig”, kosuolys ”hosta”, lipynės ”stege”, maiglis ”redskap för att pressa ost”, mindiklinė ”flätad korg för att bära halm”, plaukti ”tvätta”, plautas ”sluttande”, riestūvis ”spole”, pri-tulžti ”svälla upp”, vėžėlis ”ben som sticker ut från fotleden” osv. En del av dem (t.ex. kėltava ”nötkreatur”, traša ”gödsel”) är också kända i de närliggande dialekterna Ciskodo och Apso.
К. ГАРШВА, Р. ЯЦКУТЕ, Э. ВЯНСКАУСКАЙТЕ
FONETIK, MORFOLOGI OCH LEKSIK I UODJAGĖNAI-DIALEKTEN UNDER TVÅSPRÅKIGHETSFÖRHÅLLANDEN
Sammanfattning
I den litauiska perifera dialekten i byn Uodjagėnai (Kraslavas distrikt i Lettiska SSR) finns 6 vokalfonem: iː, i, uː, u, aː, a; 4 av deras varianter är långa (ī, ū, ū, ā) — korta är: i, ы, u, ẹ, e, э, e, a.
Framför vokaler av typen i övergår konsonanterna c′, dz′ i dialekten till c′, dz′, medan mer än hälften av ljuden d′ och särskilt t′ övergår till dz′, c′. Utifrån frekvens och positioner för depalatalisering urskiljs tre grupper av konsonanter: a) r, s, ś, ž, š, ž, b) l och c) b, c, ć, d, dz, g, k, m, n, p, t, v. Betoningen flyttas ofta från en cirkumflex rot till suffixen āt-, iš-, nē-, sū-. Oscillografisk talanalys visar att de kvantitativa skillnaderna mellan stavelsernas accenter i stor utsträckning framträder i ordets segment jämfört med betonade vokaler.
I dialekten används illativ, supinum, vissa former av atematisk böjning, verbformanterna -ss-, -šš- (futurum), suffixen -ėlis, -ė „ėlis, -ė“, -énti „inti“, -ūiti „yti“ och många dialektord. Till skillnad från slaviska lånord omfattar lån från det lokala latgaliska talspråket inte bara substantiv utan även adjektiv, verb osv.
K. GARŠVA, R. JACKUTĖ, E. VENSKAUSKAITĖ
FONETIK, MORFOLOGI OCH ORDFÖRRÅD I DEN LITAUISKA DIALEKTEN I UODEGĖNAI I EN TVÅSPRÅKIG MILJÖ
Sammanfattning
Dialekten i Uodegėnai (lettiska Vodigēni) talas i Krāslava-distriktet i Lettiska SSR, 60 kilometer från det litauiska språkets huvudsakliga utbredningsområde.
Dialekten har 6 vokalfonem (iː, i, uː, u, aː, a). Tre grupper av konsonanter, nämligen (a) r, s, ś, ž, (b) l och (c) b, c, ć, d, dz, g, k, m, n, p, t, v, kan bli hårda. Jämfört med betonade vokaler är de kvantitativa skillnaderna mellan minimala par med akut och cirkumflex stavelseaccent mer märkbara i ett ord.
I artikeln beskrivs illativ, supinum, former av atematisk böjning, futurumformanterna -ss-, -šš- hos verbet, suffixen -ėlis, -ė „ėlis, -ė“, -énti „inti“, -ūiti „yti“ samt många dialektord.
105
Page 34
LITERATŪRA
Brězgo B. Latgolas inventari un generalmēreišonas zem’u aproksti 1695.—1784. Daugavpils, 1943.
Būga K. Rinktiniai raštai. V., 1961. T. 3.
Edzelins J. Darbų izlase. Rīga, 1981. T. 4. D. 1.
Garšva K. Lietuvių kalbos tarmės ir jų kontaktai Latvijoje (1. Lietuvių kalbos tarmių Latvijoje istorija) // Lietuvos TSR Mokslų Akademijos darbai. A. serija. 1984 a. T. 2(87). P. 83—91.
Garšva K. Šiaurės vakarų panevėžiškių akutinių ir cirkumfleksinių garsų trukmė ir intensyvumo viršūnė // Lietuvos TSR Mokslų Akademijos darbai. A serija. 1984 b. T. 2 (87). P. 74—82.
Garšva K. Latvijos lietuvių tarmių sintaksės ypatybės ir tekstai // Lietuvių kalbotyros klausimai (Lietuvių kalbos sintaksės tyrinėjimai). 1986. T. 25. P. 218—241.
Grinaveckienė E. Kai kurios Apso tarmės būdingesnės ypatybės // Lietuvos TSR Mokslų Akademijos darbai. A serija. 1960. T. 2(9). P. 173—191.
Jackutė R. Uodegėnų šnektos leksika: VU dipl. darb. V., 1985.
Lietuvių kalbos atlasas. Fonetika. V., 1982. T. 2.
Lietuvių kalbos tarmės. Chrestomatija. V., 1970.
Manteuffel G. Krasław // Słownik geograficzny Królestwa Polskiego i innych krajów słowiańskich. Warszawa, 1983. T. 4. S. 619.
Tamulytė I. Uodegėnų šnekta ir jos kontaktai: VU dipl. darb. // K., 1987.
Venskauskaitė E. Uodegėnų šnektos fonetika ir morfologija: VU dipl. darb. // V., 1986.
Zeps V. J. The Placenames of Latgola (Wisconsin Baltic Studies, 1). Madison; Wisconsin, 1984.
Zinkevičius Z. Lietuvių kalbos dialektologija. V., 1978.
