LIETUVIŲ LEKSIKOS IR TERMINOLOGIJOS PROBLEMOS

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXIX (1991)

ELENA GRINAVECKIENĖ

LITUANISMER I DEN POLSKA DIALEKTEN I BUIVYDŽIAI-TRAKTEN (VILNIUSOMRÅDET)

Den 7–11 juli 1987 undersökte Litauens SSR:s vetenskapsakademis institut för litauiska språket och litteraturen tillsammans med Folkrepubliken Polens vetenskapsakademis institut för slavistik systematiskt de äldre lokalinvånarnas språk i kyrkbyn Buivydžiai i Vilniusområdet och i de närliggande byarna Maikūnai, Pilviškės och Vilkinė (pol. Wilkinecy). Vår uppgift var att samla in litauiska lånord som används i de slaviska dialekterna på dessa platser, medan de polska språkforskarna, dr. dr. Iryda Grek-Pabis och Irena Maryniak, dokumenterade material från den polska dialekten.

I början av undersökningen konstaterades att lokalbefolkningen obehindrat kan kommunicera på belarusiska och polska och att alla kan ryska. Regionen är alltså nu trespråkig. Tidigare forskare betraktade med rätta detta område som belarusiskt och hävdade att lokalbefolkningen till vardags brukar tala vanlig belarusiska med varandra (paprostu, det vill säga rakt på sak) och att de bara i kyrkan, i affären, på marknaden, på vägen och med främlingar försöker tala mer polska (ПГ I 149). En liknande språksituation lever kvar här än i dag. Lokalbefolkningen har sedan gammalt talat en belarusisk dialekt här, vilken utgör en fortsättning på den sydvästra dialektregionen inom Astrava–Lajeva-isoglossknippet (se ЛГГБ, Карты № 46—51, комментарии 114—129). Framför allt genom kyrkan har de alla lärt sig polska. Därför händer det ofta att en informant som inleder sin berättelse på polska omärkligt avslutar den på levande belarusiska. Under de senaste åren har särskilt yngre invånare i dessa trakter blivit bra på ryska, tack vare framstegen i landets ekonomi, kultur samt sociala och samhälleliga relationer. Eftersom de inbjudna forskarnas uppgift var att undersöka den polska dialekten i området intervjuades lokalbefolkningen på polska under expeditionen, och alla informanternas svar skrevs ned på polska. För vår undersökning förändrar detta inte saken: vi har fastställt att de flesta lituanismerna (och deras former) i dessa trakter är mycket lika, oavsett om samma person använder dem när han eller hon talar polska eller belarusiska.

När informanternas svar dokumenterades på polska märkte man att denna polska dialekt är ganska torftig och inte särskilt livfull. Först och främst saknar den arkaismer som är typiska för alla andra polska dialekter. Eftersom den saknar en egen språklig tradition står den därför närmare standardspråket än andra polska dialekter (jfr Turska, 1939 59—60). Den är följaktligen yngre i detta område.

Bland de mer karakteristiska fonetiska dragen bör här, liksom i andra polska dialekter i sydöstra Litauen och i Balystokområdet i Folkrepubliken Polen (jfr Grinaveckienė, 1977 136 fotnot 2 och den där angivna litteraturen), särskilt nämnas denasaliseringen av de nasala vokalerna ą och ę i ordslut och deras reduktion till korta vokaler, till exempel Miał taką wielka siekiera ← Miał taką wielką siekierą; Przywioz truna taka ładna ← Przywioz trumną taką ładną; Oni dzwonio, lubio, majo, nanioso, rosno ← Oni dzwonią, lubią, mają, naniosą, rosną; Poszedł wažyniać sia ”Han gick ut och åkte en sväng” och liknande (jfr även Turska, 1939, 74; Trypućko, 1970, 52—53; Kurzowa, 1972, 35; Kurzowa, 1975, 91—92). Bland fonomorfologiska drag kan nämnas neutrumsubstantiv i singularis nominativ och ackusativ med feminina ändelser, till exempel Biała tkana prześcieradła ”Ett vitt vävt lakan”; Moja zdrowia słaba ”Min hälsa är svag”; Wielka wesela była ”Det var ett stort bröllop”; Ta budowstwa droga ”Byggandet är dyrt”; Kupila puchowa kołdra ”Hon köpte ett dunigt

47

täcke” och så vidare. Ett liknande fenomen är typiskt även för andra polska dialekter i Baltikum och Belarus (Turska, 1939, 92; Kurzowa, 1972, 36; ПГ I 51–53, 75, 76, 90). Samtidigt finns det i den undersökta polska dialekten gott om element som är typiska för belarusiska och litauiska (jfr Turska, 1939, 62), särskilt accentologiska företeelser som är främmande för polskan, ovanliga böjningsfall i enskilda former, en betydande mängd lexikalt material av litauiskt ursprung, litauiska ortnamn, personnamn med litauisk ordbildning och litauiskt ursprung, och i många fall bevarad dialektal litauisk fonetik hos lituanismerna, troligen typisk för östliga dzūker, med mera. Därför är det kanske mest korrekt att betrakta denna dialekt som en polska som relativt nyligen övertagits från belarusiskan (och som har uppstått på den plats där en litauisk östlig dzūkisk dialekt försvunnit) (Turska, 1939, 57, 82, 89, 92–93, 95, 96, 97). Denna dialekt och dess dialektsystem har därför ett betydande kunskapsvärde för de undersökta platserna: den är ett ganska exakt vittnesbörd om människornas liv och deras inbördes relationer, både i det förflutna och i dag. Samtidigt är den ett viktigt centrum för levande språk och tillför nya data till baltisk och slavisk dialektologi, språkhistoria och jämförande språkvetenskap, vilket gör det möjligt att bättre urskilja och mer exakt beskriva den komplexa språkkontaktsituationen i området.

Det har noterats att vissa lituanismer, däribland ortnamn och de flesta personnamn, inte har anpassat sig till polskans betoningssystem och fortfarande betonas på litauiskt vis. Detta framgår tydligt när lituanismens betoning inte sammanfaller med den polska regelbundna betoningen på näst sista stavelsen, till exempel burbalka¹ ”luftblåsa vid regn” (på marken) ← lit. burbalas; dyrwan ← lit. dirvonas; gajdziuk ”liten tupp” ← lit. gaidziukas; gigiel ”åkerfräken när den är i ax” ← lit. gigėlis ”detsamma”; gniziec ”myllra” (om maskar) ← lit. gnižėti ”detsamma”; horud ”spannmålsbod” ← lit. aruodas; Kiersza ”Keršoji” (ett kons namn) ← lit. Kerša; Kierszuk ”en svartfläckig tjur” ← lit. Keršiukas; kumpiak ”skinka; lår” ← lit. kumpiōkas; Marga ”Margoji” (ett kons namn) ← lit. Margà; parsiuk ← lit. paršiukas; raguci ”arbetsmedar” ← lit. dial. rãgutės ”medar”; rezgini ← lit. rėzginės; skaracz ”handduk av skar”; lit. skarà+acz; skaryniuk ”skar”; lit. skarinùkas; skwiarsty ”frukost vid slaktfest” ← lit. skerstùvės; wijun ”en sådan fisk” ← lit. vijūnas; Munduc ”namn på en bäck som rinner ut i Neris vid Buivydžiai” ← lit. Mundūtis; Szalnoić ”namn på en bäck som rinner ut i Neris vid Buivydžiai” ← lit. Šalndītis; Widupie ”namn på en äng i Buivydžiai” ← lit. Vidupė; Balciul ”eftern.” ← lit. Balčiūlis, Grygojc ”eftern.” ← lit. Grigaitis; Wierykas ”eftern.” ← lit. Vėrikas och så vidare. I vissa andra lituanismer rubbas det äldre litauiska betoningmönstret till och med när det sammanfaller med polskans betoning, till exempel barzdziuki ”fräken som vuxit i form av en liten gran” ← lit. barzdžiukai, brazguny ”bjällror på hästens seldon” ← lit. brazgūnai, szakaluki ← lit. šakaliūkai och så vidare. Det har noterats att betoningen ganska ofta flyttas från sin vanliga plats till ändelsen, särskilt när denna är öppen, i lituanismer i belarusiska (och även ryska) dialekter. Jämför också hur belarusiskt och rysktalande i Vilnius och på andra håll numera betonar litauiska ortnamn Глаздинай ← Lazdynai, Жирмунай ← Žirmūnai, samt former i belarusiska dialekter кашая ← lit. kašelė ← belarusiska/ryska коша, крупная ← lit. krūšnė СБГ II 447, 537 och liknande). Detta visar att de nämnda litua-

¹ Den stavelsevokal eller diftong som har en annan betoning än i polskt standardspråk har tryckts i fetstil.

48

…nismer från de lokala litauerna övertogs först av områdets vitryssar. Med tiden rubbade de så den äldre accentueringssystemet hos vissa litauiska lånord och infogade dem senare, efter att på detta sätt ha ”vitryssifierat” dem, även i sin egen polska dialekt.

I den undersökta polska dialekten får också vissa lån från vitryska dialekter, eller polonismer som övertagits därifrån och vitryssifierats, polsk accent, t.ex. balbatun ‘pratmakare’ ← vitry. балбатун; bandyt ← vitry. бандьт; bohun ← vitry. багун ‘skvattram’; bocianiuk ← vitry. бацянюк ‘liten stork’; bandas z ← vitry. бандаш ‘klyvyxa’; czarciuk ← vitry. чарцюк ‘liten djävul’; chłopczuk ← vitry. хлопчук; dziaciuk ← vitry. дзяцюк ‘pojke’; dziaduk ← vitry. дзядок ‘farfar’; harbuz ← vitry. гарбуз ‘vattenmelon’; jerm iak ‘pälsrock’ ← vitry. ярмяк; nac z owaczka ← vitry. начоўачка ‘liten balja’; pawuk ‘liten spindel’ ← vitry. павук; pierog ← vitry. піроґ; płaszczak ← vitry. плащак ‘träflisa’; płaszczaki ← vitry. плащакі ‘träflisor’; nie mają swoich, nie choczu czuzých ‘jag har inget eget, vill inte ha andras’ m.fl.

De nämnda accentueringsfallen tyder enligt vår mening på att litauismerna och vitryssmerna i den undersökta polska dialekten ännu inte helt har anpassats till dess språksystems regler (jfr även Turska, 1939, 64, 83).

Bland de flekterade lånen är det mest påfallande att de för polskan karakteristiska maskulina substantivändelserna i singularis dativ -owi och pluralis nominativ -owe helt saknas. Här är den enda ändelsen i singularis dativ för dessa substantiv -(i)u, t.ex. oddali dziaduku, karszunu ‘åt höken’, kolchozu, koniu, męzu, ojcu, synu, wilku osv., och i pluralis nominativ — -i, -y, t.ex. braci, Bujwidzi, jabki (← jabłki), koni, kurczuki ‘kycklingar’, ludzi, ościuki ‘fiskben’, parsiuki, pluci, ptaszuki ‘småfåglar’, robaki, wilki, złodzie juki ‘tjuvar’ (eg. kycklingar); cygany, drużb anty, grabi asty, kumy, pacy, partyzanty, pienięd zy, stolarzy, wijuny m.fl. Båda dessa kasusändelser har övertagits från den vitryska dialekten som inslag av vitrysk substratinverkan (jfr Turska, 1939, 61; ПГ I 58). Det bör noteras att ett helt analogt fenomen, där vitryska maskulina substantivs ändelser i singularis dativ och pluralis nominativ används i stället för de för polskan typiska kasusändelserna, också konstateras i andra polska dialekter i utkanterna av de östra baltiska områdena och i nordvästra Belarus (Turska, 1930, 47; Turska, 1939, 71; Trypučko, 1970, 63; ПГ I 56; 71, 77–80). Adjektiv och particip i pluralis nominativ har i denna dialekt ändelsen -a, till skillnad från polskans, t.ex. Przybieghi gromna pacy ‘Enorma råttor sprang fram’; Teraz rozumniejsza ludzi ‘Nu är människorna klokare’; Kurczuki mała byli ‘Kycklingarna var små’; Koni rozumna ‘Hästarna är kloka’, Krosny byli zrobiona ‘Vävstolarna var tillverkade’ osv. Turska, 1939, 121, ger också exempel på liknande morfologiska former.

Under undersökningen hördes och antecknades, som nämnts, ett knippe lexikala uttryck av litauiskt ursprung i lokalt bruk. De flesta används i stor utsträckning också i andra polska eller vitryska dialekter i Litauen och Belarus. Här försöker vi karakterisera dem. Till några ord av litauiskt ursprung ges en illustration, oftast för att tydliggöra lexemets betydelse, och en möjlig källa till deras ursprung eller en direkt litauisk motsvarighet anges. Ursprunget till vissa lexem som betraktas eller antas vara litauismer försöker man ibland förklara på nytt. När det litauiska lexemets fonetik och grammatik rymmer uppgifter som gör det möjligt att spåra tydliga fonetiska och grammatiska spår från den litauiska dialekt som en gång talades i området, lyfts dessa uppgifter särskilt fram och diskuteras.

De litauismer som presenteras kompletterar i praktiken våra undersökningar på detta område (särskilt vad gäller deras variationsrikedom och utbredning), utförda i det sydöstra litauiska område som blivit slaviskt, (Grinaveckienė, 1969,

4. Lietuvių kalbotyros klausimai 29 t.

49

219—229; ГринавеЦкене, 1972, 394—408; Grinaveckienė, 1977, 136—145). Samtidigt utgör de en fortsättning på den lexikala materien av litauiskt ursprung som upptäckts av oss och dialektologer vid Belarus MA i de nordvästra vitryska dialekterna i Belarusiska SSR (ГринавеЦкене и др., 1972, 377—393; Арашонка и др., 1973, 27—37; ГринавеЦкене и др., 1975, 163—196; ГринавеЦкене, 1977, 160—169; Grinaveckienė, 1983, 182—204), och som utvidgar och kompletterar utbredningsområdet för denna lexik och dess varianter.

Som tydliga lån från litauiskan (illustrationer ges inte eftersom deras betydelse är klar) betraktas i denna dialekt:

akoty (koty) ‘agnborst ← lit. akuotai^², jfr. även kuotas ← akuotas (LKŽ VI 919), där det inledande a- har fallit bort. Som jämförelse till ett möjligt analogt bortfall kan den utländska ordanpassningen i litauiska, vitryska och polska dialekter nämnas: lit. Nastė ← Anastazija, Sándra ← Aleksándra, Tõnis ← Antãnas (LVKŽ 76, 282, 321); kardijõnc ← akordeõnas, Dzidorjus ← Izidorjus, Paliõne ← Apolõnija, Zabėlė ← Izabėlė (Jūrbar-kas); vitry. бяркулёз ← тубяркулёз, та́рыца ← ата́рыца ‘liten jordlott’ (СБГ I 118, 260), громны ← ry. ogromnyj (Buivydžiai), pol. konomistka ← ekonomistka (Buivydžiai) m.fl.;

bakszta ‘torn’ ← lit. bókštas ← pol. baszta;

baltusznik ‘avilkailių dirbėjas’ ← lie. baltušnykas ‘t. p.’ (Turska, 1939, 78 nemotyvuodama jį laiko kilusiu iš br. балту́шник, o pastarasis savo ruožtu — lituanizmas, žr. Zdansewicz, 1960, 336; ГринавеЦкене и др., 1975, 166; СБГ I 160; Лаучюте, 1982, 43).

bartowy ‘beralinfärgad’ ← lit. bėralas+pol. -owy;

barzdiuki ‘åkerfräken när den vuxit till en liten gran’ ← lit. barzdžiukai ‘detsamma’;

bonda ‘bulle, liten limpa’ ← lit. bandà ‘detsamma’;

brazguny ‘små skällor på hästens seldon’ ← lit. brazgūnai ‘detsamma’;

brunkta^³ ‘branktas’ ← lit. dial. brūnktas;

bryzgul ‘trasig klädsel, lump’ ← lit. brizgalas ‘detsamma’, jfr. även brizgas, brýzgas ‘detsamma’;

bucz ← lit. bùčius;

bumbulki ’förtjockningar på spinntråden’ ← lit. bumbulai ’knölar, knutar’ + pol. -ki;

burbalka ’bubbla, luftblåsa när det regnar’ ← lit. burbalas + sl. -ka;

dojlid ’snickare’ ← lit. dailidis ’detsamma’;

dyrsa ← lit. dirsės;

dyrwan ← lit. dirvónas;

dziegieć ← lit. degùtas;

gab ← lit. gúobas. Om lit. uo → sl. a, se Grinaveckienė m.fl., 1988, 126—127;

giegnì ’träpålar i ett nät’ ← lit. gėgnės ’detsamma’;

gigiel ’fräken när den ännu står i ax’ ← lit. gigėlis;

gil ’broms’ ← lit. gylỹs;

^²Genom att erkänna dessa lexems obestridliga ursprung i lit. akuotas korrigerar vi i grunden de belarusiska etymologernas helt ogrundade härledning av lexemen akóm och akóųце ’agnar’ från kotki ’pilens knoppar’ (ЭСБМ 102).

^³I den undersökta polska (liksom belarusiska) dialekten är konsonanten n (ń), när den står före de velara konsonanterna k, g (к, г), liksom i litauiskan, alltid palataliserad (jfr även Turska, 1939, 75, 90, 94—95, 108, 111; ПГ I 215—216; П II 193—194 m.fl.).

50

gilować ← lit. gyliuoti;

gniźieć ’myllra, röra sig’ ← lit. gnižėti (gniužėti);

grabiastować ’slå med räfsor’ ← lit. grėbestuoti + pol. -ować;

grabiasty ← lit. grėbestai;

gułszta ’gužta’. Detta lexem har sannolikt uppstått genom kontamination av gulta ’liggplats; lya’ och gužta.

guśzta ← lit. gužta;

horud ← lit. arúodas. Om lit. uo → sl. u, se Grinaveckienė m.fl., 1988, 128.

jewnia ← lit. jāuja;

jińksztyr ’styngfluga; en sådan mask under djurets hud’ ← lit. inkštiras ’detsamma’;

kaciuk (kaciuchek) ← lit. kačiukas (+pol. -uczek);

kierapla ← lit. kerėpla;

kiersza ’Keršoji’ (ett kokreats namn) ← lit. Keršà ← keršà;

kierszajka ’keršoji’ (om en ko eller kviga) ← lit. keršà+pol. -ajka;

kierszul ’keršiukas’ (om en kalv eller tjur) ← lit. keršulis;

kiturka ’knäppningen på herrbyxor, öppningen där’ ← lit. ketúrka ’detsamma’;

kliszawy ← lit. klišas+pol. -awy. Slavskis påstående att härledningen av pol. kliszawy från litauiskan saknar grund faller i sig bort, eftersom det är obevisat (se SEJP II 229). Om dess litauiska ursprung, se LEW 267—268; Гринавеckене и др., 1975, 179; Лаучюте, 1982, 36—37; Grinaveckienė, 1983, 189);

klojm ← lit. klojimas;

klumpa ‘klumpė; nerimta moteris’ ← lie. klùmpa ‘t. p.’ (žr. Гринавеckене и др., 1975, 178; Лаучюте, 1982, 30—31).

kunia ’äng vid logen’ ← lit. kliùonas ’detsamma’;

kowsz ← lit. káušas;

krejka ’nock’ ← lit. kreĩkas ’detsamma’, jfr även lit. kreigà ’detsamma’;

krowsz ’päron’ ← lit. kraušas ’detsamma’;

krusznia ’hög med stenar vid åkerkanten’ ← lit. krúšnė ’detsamma’. Beträffande den möjliga övergången av lit. s-(-s-) till le. (även vitryska) sz(ш) i litauismer, jfr Balčikonis, 1978, 381, samt deras szper-ka ← lit. spirgas, vitryska шклюд ← склюд ← lit. skliūtas ’täljyxa’ m.fl.

kubizdziel ’rökutsöndrande svamp’ ← lit. kubizdelis ’detsamma’;

kuksa ’hand utan fingrar; fot utan fotsula; person med avhuggna fingrar’ ← lit. kukša ’detsamma’;

kuksowaty ’utan handflata’ ← lit. kukša+pol. -owaty;

kul ← lit. kūlys;

kulowy ’från en kūlys’ (om halm) ← lit. kūlys+pol. -owy;

kulsza ’lår’ ← lit. kùlšė ’detsamma’;

kulśnia ’benknöl på foten’ ← lit. kùlšnis ’ankel’;

kumpiak ’skinka’ ← lit. kùmpis, kumpiòkas;

lagiesi ’gulbladig ätlig tistel’ ← litauisk dialektform lagėšiai ’legėsiai’;

łupy ’tjocka läppar’ (om en häst, även nedsättande om en person) ← lit. lūpos;

Marga ’den brokiga’ (namn på en ko) ← lit. Margà ← margà;

Marguik ’Lille-Margiukas’ (namn på en kalv, hund eller tjur) ← lit. Margiùkas ← margiù-kas;

4*

51

mięczyczka ’liten hacka, liten hackyxa’ ← lit. mentė+pol. -yczka;

miętka ’hacka’ ← lit. mentė;

miergiela ’en fulvuxen flicka’ ← lit. mergėlė ’detsamma’;

myłta ’klumpar av stötta, kokta havregryn’ ← lit. milta ’mat av bovetemjöl’;

nawda ’nytta’ ← lit. nauda;

odliga ’töväder’ ← lit. atlyga ’detsamma’;

ortaj ← lit. artojas;

oszaki ← lit. ašakos;

pakuty, pakuta ← lit. pakulos;

parsiuk (parsiuczek) ← lit. paršiukas, paršas;

piatakumpia ’femte skinkan, nackstycke’. En hybridbildning vars andra rot (-kumpia) kommer från lit. kumpis; jfr även penktakumpis, penktākumpis ’detsamma’;

plepatun ’pratmakare’ ← lit. plepatūnas ’detsamma’;

pluski ’mjäll’ ← lit. plūškės ’detsamma’;

pojsać ’tröska kornets borst’ ← lit. paisýti ’detsamma’;

poszar ‘foder’ ← lit. pašaras;

potka ‘könsorgan’ ← lit. pautai+sl. -ka;

prymian ‘sidobyggnad; farstu’ ← lit. prymenė ‘detsamma’;

pumpuryna ‘smörblommor’ ← lit. dial. pumpurynai ‘detsamma’;

pundza ‘grodyngel’ ← lit. pūndza ‘en storhuvad, kraftig person, tjockis’; jfr. även pundžius, pūndžis ‘lake’, pūndag alvis ‘grodyngel’;

punia ‘lada’ ← lit. pūnia;

punktom ‘periodvis’ ← lit. punktais ‘detsamma’;

putra ‘kalvdryck’ ← lit. putrà;

rakietuk ‘kortväxt, kraftig karl’ ← lit. reketūkas, reketýs;

ratieluki ‘vävstolens små trissor’ ← lit. rateliūkai;

rezgini ← lit. rēzginės;

rojst ← lit. raistas;

rojstowy ← lit. raistas+pol. -owy;

rowgienia ← lit. raugienė;

rypać ‘spela musik, spela instrument’ ← lit. rypúoti ‘detsamma’;

scimbir ‘svansrot’ ← lit. stimbiras ‘detsamma’;

scyrta ”en stack” (av hö), ”en hög” (av ved) ← lit. stirta ”detsamma”;

skaracz ”en sådan handduk” ← lit. skarà + pol. -acz (vitry. -aų);

skhut ”en yxa för att tälja” ← lit. skliūtas ”detsamma”;

skwiarsty ”traktering vid slakt” ← lit. skerstuvės genom att en del av suffixet -tuvės har fallit bort och konsonanten -v- har flyttats till stammen;

skwirstuli ”traktering vid slakt” ← pol. skwiarsty+-uli;

stoć ”rakt” ← lit. stačiai;

stoci ”upprätt” ← lit. stačias;

świran ← lit. svīrnas;

świrsnia ← lit. svirsnis ”hävarm”;

szakaluki ← lit. šakaliūkai;

szeszak ← lit. šeškas;

52

szperka ’fläsksvål’ ← lit. spirgas;

szula ← lit. šūlas;

szurpa ← lit. šiurpa;

sznirpac ’snörvla’ ← lit. dial. šn irpoti ’dets.’, jfr šn irpšti, šnirpšč(i)oti, šnirpšlės ’näsborrar’;

torp ← lit. tárpas;

tumal ’boll, svärm’ (av myggor, bin) ← lit. tūmulas ’dets.’;

warszkie ← lit. varškė;

ważyniać sia ← lit. važinėtis;

wentka ’mage’ ← lit. vént(er)is +-ka;

wiapla ← lit. vẽpla;

wijun ← lit. vijūnas;

wikswa ← lit. viksvà;

wircyna (wircynka) ← lit. virtinė (+ -ka);

żagary ← lit. žagarai;

żegini ← lit. žaginiai;

wżergać ’kliva över’ ← lit. žergti;

żylbuciki ‘viden, småviden’ ← lit. žilyvai, žilbūčiai;

żwir (żwireczek) ← lit. žvyras (+ -eczek);

żwirowany ← lit. žvyras + -owany.

Vi ska försöka belägga det litauiska ursprunget till de andra lexem som används här.

alier ‘kalmus’ (: Alier i bohun przy rojstach ‘Kalmus och säv vid kärren’). Lexemet är sannolikt ett lån i litauiska dialekter, ālieras (āleras, arielỹs, ārielis) ← pol. ajer (Būga, 1961, 342; LEW 54; Sabaliauskas, 1966, 70), ett sekundärt lån. Denna uppfattning stöds otvetydigt av formen alerei ‘kalmus’, som används i de polska dialekterna i närheten av Sejny (LLR) och erkänns som ett lån från närliggande litauiska dialekter (Zdancevicz, 1960, 335). Därtill kommer lexemet álep (На а́леп някali хлеп ‘Man bakade brödet på kalmus’; Алеп maki — у kacniki ‘Kalmus är som band’) ← lit. ālieras, som vi 1977 upptecknade i den vitryska dialekten i byn Juodelėnai i trakten av Opsa (BSSR), där den talas vid sidan av en litauisk dialekt. Den litauiska dialektformen ālieras har i sin tur uppstått ur ājeras rent fonetiskt, genom en folklig anpassning av slavisk artikulation till litauisk för att göra uttalet bekvämare eller lättare. Denna utveckling har sannolikt underlättats av den ganska näraliggande artikulationen hos konsonanten j och det palatala l (LKG 86, 88). Ālero utveckling ur ājero erkänns också av andra som en litauisk fonetisk utveckling (Zinkevičius, 1966, 150). Endast genom metates från ālieras har formen ārielas (arielỹs, ārielis) uppstått i vissa av våra dialekter, liksom ariēlynas ‘kalmusbestånd’ (LKŽ I 298); jfr en liknande fonetisk utveckling i alierka (LKŽ I 99) ← vit. гара́лка ‘vodka’.

Att j i ordinitial och intervokalisk ställning ibland har ersatts av palatalt l i främmande ord i litauiskt talspråk framgår också tydligt av en sångrad: Neteksiu strieľčiui nei legeružių (Kalvaitis, 1905, 185), där legeružis ← ty. Jäger ‘jägare’ + -užis. Med allt detta i åtanke drar vi slutsatsen att āleras ← ājeras har bildats i litauisk språkmiljö och därifrån upptagits i den vitryska dialekten i det undersökta området, och från denna i sin tur i den polska dialekten.

apikula ‘en klumpig, trög person’ (: Chłopczuk taki apikula przez ulicą szedł ‘En sådan klumpig karl gick genom byn’; Kura siedzi i klepi — apikula wielka ‘Hönan sitter och kacklar – en stor klumpig sak’).

53

Ordet är välkänt också i närliggande vitryska dialekter, t.ex. anikýula/anекула (СБГ I 87). Deras källa är utan tvekan lit. apýkula med samma betydelse (Гринавеҗене и др., 1975, 165). Det vitryska dialektadjektivet anikulám ‘snål’ (←anikulamy, jfr віна́вам←віна́ваты) härleds enligt vår mening utan grund av vitryska etymologer (ЭСБМ 124) från lat. opitulatus ‘understödjande, hjälpande’. Först och främst talar själva det latinska ordet opitulatus starkt emot denna etymologi: enligt samma etymologer är det inte belagt i vitryska, och dess möjliga förekomst där antyds endast av den besläktade formen opitulárium, som förekommer i det gamla vitryska aktmaterialets språk. Detta är knappast en övertygande gissning. Dessutom är den semantiska kopplingen mellan ‘snål’ (аникула́м) och ‘understödjande, hjälpande’ (opitulatus) svår att föreställa sig. Slutligen är det också oklart varför konsonanten l i opitulatus skulle ha hårdnat och blivit аникула́м. Allt detta ger skäl att förkasta denna förklaring av ursprunget till vit. аникула́м. Enligt vår mening tillåter det vitryska аникула́мs geografiska utbredning, fonetik, ordbildning och även betydelse att härleda det från lit. apýkula ‘en klumpig, trög person’: betydelsen ‘snål’ (аникула́м) omfattar ju också det semantiska draget ‘trög, hård’. Det är enligt vår mening just detta som förbinder vit. аникула́м med lit. apýkula (+-аты).

balunda ‘tunn och dålig soppa; dåliga matvaror’ (: Balunda — jak botwina, lodýga gruba taka ‘Balandasoppa – som rödbetssoppa, sådana hårda klumpar’; Smygalista dziewczynka była, a balunda jadła, na płuci padła ‘Hon var en rask flicka, men åt balandasoppa och blev dålig i lungorna’). Lexemet har uppkommit i dialekten efter den dialektform balunda (~ balánda, balandà ‘Chenopodium’ som används i östra Litauen (av balandų kokas också lapiėnė) (LKŽ I 584). De betydelser av lexemet som är kända i dialekten härrör utan tvivel från den grundbetydelse som ordet har i litauiskan (särskilt ‘dålig soppa’) och ligger nära den. Den senare betydelseutvecklingen i överförd bemärkelse (‘dåliga matvaror’ osv.) har sannolikt ägt rum i slaviska dialekter (vitryska eller polska), till följd av en naturlig utvidgning av ordets användningsområde, samtidigt som dess ursprungliga betydelse försvann ur bruk tillsammans med det litauiska språk som lexemet lånats från. Antagandet stöds av det faktum att betydelsen ‘dåliga matvaror’ inte är karakteristisk för lexemet i litauiska.

Med dessa och närliggande betydelser används balunda också i stor utsträckning i vitryska dialekter: балунда́/баланда́, även med metates лабанда́ (Вешторт, 1968, 369, 387; Гринавеҗене и др., 1975, 166; СБГ I 155—156; Тур.слоўн. 39). Betydelsen ‘tunn, vattnig soppa’ hos баланда́ anses vara vitryskt standardspråk (Тлум.слоўн. 331). Lexemet баланда används med liknande betydelser också i ryska och ukrainska dialekter (Даль, I, 42; СРНГ II 72—73; Лаучюте, 1971, 79; Лаучюте, 1982, 38).

I de angivna och närliggande betydelserna används i slaviska språk бала́нда, балунда́ (← pol. balunda) och лабанда́. De är av baltiskt ursprung och förknippas med lit. balánda, balandà (← lett. balānda) ‘Chenopodium’; jfr även balandiėnė ‘soppa av balanda’ (ЭСЯ I 113; Urbutis, 1969, 49; Гринавеҗене и др., 1975, 166; Лаучюте, 1982, 38; ЕСУМ I 124). Vitryska etymologer stöder dock inte denna etymologi. Med hänvisning till att ordet баланда, utöver de betydelser som nämnts ovan, också är känt i ryska dialekter i betydelsen ‘pratmakare, tompratare’ och i ukrainska i betydelsen ‘pratmakare’, hävdar de att det slaviska бала́нда i alla dessa betydelser är ett ord med en och samma rot, utvecklat ur en gemensam källa. De betraktar också ryska бала́ндать, бала́ндить ‘prata; ströva omkring’, ukrainska баландити ‘prata’ och tjeckiska blandat ‘prata’ som besläktade och härleder dem från en ljudhärmande

54

från det rekonstruerade slaviska verbet *balandati (ЭСБМ 288). Detta är emellertid inexakt. Här rör det sig i själva verket om två självständiga homonyma lexem med olika betydelser, som endast har samma fonetiska hölje men inte är besläktade med varandra — бала́нда ’dålig, mager soppa’ och пан. samt бала́нда ’pratsam person’ och liknande (jfr ЭСРЯ 72—73; Лаучюте, 1982, 38—39; ЕСУМ I 124); innehållssegmenten hos det ena har ingenting gemensamt med det andras. Deras ursprung kan följaktligen inte vara detsamma, och därför faller en sådan etymologi automatiskt bort, medan det baltiska ursprunget hos lexemet бала́нда ’dålig, mager soppa’ och liknande förblir obestritt. Det finns en uppfattning att även бала́нда ’pratsam person, klumpig människa’ och liknande är baltiskt. Man menar att det har uppstått genom kontamination av baltismerna бала́нда ’Chenopodium, oaptitlig maträtt’ och бала́нда ’klumpig människa’ (Лаучюте, 1982, 98). I detta fall kan man enligt vår uppfattning dock endast tala om semantisk kontamination, som uppkommit genom ljudlikheten mellan dessa båda ord. Det slaviska бала́нда ’klumpig människa’ kan emellertid möjligen ha utvecklats ur baltismen вала́нда ’klumpig människa’ ← lit. валanda (ЭСРЯ 268—269; Лекс. балт., 13, 32; Zinkevičius, 1974, 63), genom att det belarusiska icke-etymologiska labiala b bytts ut mot ett annat labialt б. Även en sådan utvecklingsväg är fullt möjlig, eftersom förändring av labialt b→б (liksom n→б m.fl.) förekommer ganska ofta i vissa ord i slaviska språk, särskilt i lånord, exempelvis bel. бiрбáты←вiрбáты← lit. nu-virbęs, берла́во́кі←вірла́во́кі ’utstående ögon’, бярба́←вярба́ ’viden’, бiнджáк←пiнжáк (пiнжáк) ’kavaj’, бойцаць←по́йцаць ’ta hänsyn till’, бу́кшты←*пу́кшты←lit. pukštai ’enbärsgrenar som sänkts ned i vatten för att locka till sig fisk, märken’ m.fl. (Гринаве́цкене и др., 1975, 166—167; Сцяшковіч, 1972, 51; СБГ I 187, 200, 389; Семенова, 1974, 7; Народ. лекс., 33). Dessa och liknande icke-etymologiska varianter av vissa ord kan naturligtvis ha bildats inte intill sina egentliga former i de huvudsakliga användningsområdena, utan snarare i periferier eller tvåspråkiga områden (och vår undersökta dialekt hör till ett sådant område), troligen till följd av betydelseblekning och svårigheter att överföra sådana ord från generation till generation, eftersom de inte är helt vanliga här.

bizowka ’insekt som angriper boskapen om sommaren’ (: Gilijo krowy: bizowki napa- dajo ’Korna blir stuckna av bromsar: bizdelės angriper’). Det ljudhärmande lexemet är relativt välkänt även i nordvästbelarusiska dialekter (СБГ I 185; ЛАБНГ карта № 336). En variant med närliggande betydelse, bizdalka, är också känd i andra polska dialekter i Vilniusområdet (Лаучюте, 1982, 75). Uttalet av roten biz- (bel. біз-) ger skäl att anta att den sannolika källan inte är ry. бы́з←бык- (ЭСРЯ, 1964, 164), utan lit. bizas (← bizdas?) biz(d)ėlė, byz(d)ėlė ’insekt som angriper boskapen och får den att bli stucken’, bizalas ’sådan skalbagge; oro, rastlös aktivitet’, bizinas, bizdinas ’surrande insekt, broms’, bizaliuoti, biz(d)elioti, bizóti ’sticka’, bizdas ’stickande’, biz(d)inti ’göra så att det sticks’ (LKŽ I 860—864, 866, 870—871), lett. bizene ’surrande fluga’ (M.-E. 302). De polska suffixen -owka, -alka och det belarusiska -ayka har otvivelaktigt tillkommit vid eller efter inlåningen av ordet.

buldavieszka ’linbräda’ (: Buldawieszka albo pralnik do wycierania lnu ’Linbräda att bråka lin med’). Lexemet är otvivelaktigt besläktat med bel. булдава́ ’stöt för gröt; påle’ (vässad) (jfr även andra belarusiska ord med samma rot, liksom ryska ord — булду́нья ’detsamma’; булдо́йка ’knopp; kaveldunsax’ (СБГ I 236), булдове́ха ’bakända’, булдо́вка ’stor herdestav’ (СРНГ III 269); булдаве́шка ’klump, bula; idiot’ (Расторгуев, 1973, 57). Бел. булдава́ härleds enligt vår uppfattning med goda skäl ur lit.

55

buldė ’något runt, oskönt, tungt föremål, klot’ (Грина-вецкене и др., 1975, 169; СБГ I 236; Лаучюте, 1982, 63). Jfr även de många andra litauiska avledningarna med den ljudhärmande roten buld-: buldénti, buldėti ’dunka’, buldoti ’slå, dunka’, buldì, buldÿ, būldu (m), buldakõjis ’person med stora fötter’ (LKŽ I 1150–1151). Den talrika familjen av dessa lexem, deras otvetydigt tydliga semantiska samband och deras utbredningsgeografi ger enligt vår uppfattning grund för att betrakta denna etymologi som tillförlitlig och samtidigt tvivla på den belarusiska etymologernas uppfattning att будава otvivelaktigt (бясспрэчна), men utan belägg, är en kontaminationsavledning av två stammar – det ryska балда och deras булава (ЭСБМ 407).

kielzny ’bett’ (: Koni ržo, kielzny nie založona ’Hästarna gnäggar, de är inte tränsade’). Semantiska och ordbildningsmässiga släktingar till detta lexem används även i närliggande belarusiska dialekter, exempelvis кэ́льза, кэ́льзы ’bett’ (ЖС 32; Н. Стл. 246). Det polska kielzno ’bett’ och dess kielzać, kielznać ’betsla’ saknar enligt vår uppfattning fortfarande en tillförlitlig etymologi (Brückner, 1970, 227–228; SEJP II 147–150). I senare forskning har det belarusiska ке́лзаць ’betsla’ med goda skäl knutits till lit. (ap)gelžti ’beslå’ (СБГ I 457). Den uppfattningen stöds helt av J. Laučiūtės något senare etymologi för bel. гелзаць ’betsla’, гелзанне ’betsling’, келзы, келза ’bett’ (Лаучюте, 1982, 102–103), enligt vilken dessa lexem härleds ur preussiska gelso ’järn’ och lit. geležūnės ’käkpartier, en hästsjukdom’; jfr också andra otvetydiga litauiska släktingar till dessa slaviska lexem: gelžai ’järnredskap’, gelžiai ’detsamma’, gelžis ’järnredskap’, gelžūnė ’järnskrot’, gelžūonė ’detsamma’, gelžūnės ’käkpartier’, gelžūonės ’detsamma’, (ap)gelžuoti ’(be)slå’ m.fl. (LKŽ III 229–231). Riktigheten i denna etymologi stöds på ett övertygande sätt även av lexemet dzëlži i södra Lettgallens dialekter i Lettland, där det används just i betydelsen ’bett’ (Reķēna, 1975, 323–324). Således är även pol. kielzny och bel. ке́лзы samt deras övriga släktingar tydliga baltismer. Det k som förekommer i deras rot i stället för g har uppstått genom konsonantväxlingen g:k (jfr lit. glėbÿs: klebÿs, bel. енэ́пы ’naglar’: кнэ́пы ’detsamma’ m.fl.).

kindžiuk ’skilandis’ (: Kindžiuk smaczny – mięsa ta sama ’Skilandis är gott – det är samma kött’). Ordet är otvivelaktigt besläktat med sådana lexem som är kända i belarusiska och även litauiska och ryska dialekter, såsom bel. кіндзюк ’djurmage; skilandis, tarmar; dvärg’ (НС 169; Н. Стл. 66; СБГ II 462), кулндзюк ’skilandis; blindtarm; tjockis’ (З народ. сл. 284; НС 60; СБГ II 480; Kur.); кундзюк ’skilandis, mage, kräva’ (СБГ II 571; Akm.); склундзюк ’tjockis’ (Kur.); шкленёра, шкленлзи ’tjocka korvar’ (Bakšt.); шкулундзюк ’skilandis; tjockis’ (СБГ V 480; Kur.); lit. kindùkas, kìndzas, kìndžius, kluìdas, klundžiùkas, kundžiùkas, skindùkas, skindžis, skindžiùkas, skindžius, skindžiùkas ’skilandis’ (LKŽ V 810; LKA 85; LKŽ XII 899), kindõkas ’grisryggrad med kött, instoppad i magen’, kindžiùkas ’mage; skilandis; dvärg’, kìndžius ’skilandis; dvärg’, kindžiùkas ’kalvmage; skilandis; fettmage; dvärg’ (LKŽ V 810), kundžiùkas ’mage’ (LKŽ VI 891) m.fl.; ry. кундюк ’skilandis’ (lexemet används uteslutande i ryska dialekter i Jonavaområdet i Litauen – СРНГ XIII 212).

Det finns en uppfattning att pol. kindziuk ’grisens mage’ (fler varianter anges i SJP II 339, men alla klassificeras som föga och sällan kända dialektformer) har lånats från bel. кіндзюк (se betydelserna ovan) eller ukr. кендюх ’magarnas boksidor;

56

skilandis; ’tjockis’ (Brückner 230), medan ukr. kéndox kommer från turk. kindik ’navel’ (ECYM II 423). I vårt fall har kindziuk i den undersökta polska dialekten, vilket dess betoning tydligast visar, otvivelaktigt lånats från vitryskan. Även lit. kindziūkas (med alla sina varianter) betraktas med rätta som ett lån från vitryskan (troligen sekundärt). Det är dock ganska svårt att tro att såväl själva vitryska киндзя́к som dess varianter клундзя́к, кундзё́к, склундзя́к, шклу́ндзя́к i de vitryska dialekterna skulle härstamma från ukr. kéndok och turk. kindik (en förklaring som i själva verket inte är annat än ett obevisat påstående), särskilt eftersom deras utbredningsområden till största delen ligger nära Litauens sydvästra gräns. Dessutom är enligt vår mening vitryska киндзя́к, polska kindziuk och även lit. kindziūkas och de flesta av deras varianter diminutivformer. Detta framgår tydligt av suffixet -iuk(-юк), jfr de samtidigt brukade icke-diminutivformerna vitryska шклендзи, шклендра, lit. kindzius, ski̇ndzis m.fl. Det diminutiva suffixet har dock knappast något semantiskt gemensamt med formanten -ik i turk. kindik. Förutom киндзя́к och dess varianter används, som bekant, i de vitryska dialekterna även relativt ofta icke-diminutivformer med liknande betydelser, troligen av samma rot men betydligt senare litauiska lån: склҍ́ундзи, шкля́нда, шклендда, шкелендья, шкълёнда, шкълёндзя, шкълёндзя m.fl. (СБГ IV 448; V 479; Bakšt.; Grinaveckienė, 1983, 197). Alla dessa kommer utan tvekan från lit. skilandis eller lit. dial. skilùndzis. När man jämför betydelserna och formerna hos dessa litauiska lån med formerna (ш)клаундзя́к, склундзя́к, к(л)ундзя́к och deras betydelser i vitryskan, framträder enligt vår mening ett tydligt semantiskt och ordbildningsmässigt samband. Därför finns det välgrundad anledning att misstänka att även de undersökta diminutivformerna polska kindziuk och vitryska киндзя́к är litauiska lån som utvecklats ur samma lit. skilandis (dial. skilándzis, skilùndzis), vilket dock lånades in betydligt tidigare. Det är fullt möjligt att olika dialektformer av skilandis, som tidigt kom in i den vitryska språkmiljön, började slaviseras och med tiden utvecklades till diminutivformer genom att anta suffixet -iuk (att slaviska språk ofta tenderar att omvandla lån från litauiskan till diminutivformer framgår tydligt av vitryska кля́čka ← lit. kėlė, кóupачка ← lit. kairys, мятма́ука ← lit. mentė, подзинка ← lit. puodynė; polska Wilejka ← lit. Vilnia m.fl.). På så sätt kan de litauiska lånen *скіландзя́к, *скілундзя́к m.fl. först ha bildats i de vitryska dialekterna ur lit. skilandis (och dess dialektformer), och genom påverkan av deras olika fonetiska lagar kan de ha blivit de nuvarande formerna i den undersökta dialekten (склундзя́к, клундзя́к, кундзя́к, шклу́ндзя́к m.fl.). Så kan exempelvis tarm. *скіландзя́к genom haplologi av obetonat -ла- ha gett upphov till *скиндзя́к (för möjlig haplologi i en obetonad stavelse, jfr vitryska кама́нец ← ukr. камена́ц, ліска ← лі́січка СБГ II 388, 660; polska za ki czas ← za jaki czas Bui̇vẏdžiai), och senare, genom att ordinitialt c- i ett ovanligt och föga känt ord föll bort (för ett möjligt sådant bortfall, jfr vitryska на́сінка ← vitryska *спасенка ← lit. spąstai; vitryska кара́ч ← vitryska скара́ч ← lit. skara + vitryska -ач), kan den nuvarande formen kindziok ha uppstått. Och ur dial. *скілундзя́к kan genom synkope av obetonat -i- (jfr liknande fall i vitryska dialekter: жвот←жывот, жлоп ← ukr. жёлоб СБГ II 151, 162) både det nuvarande склундзя́к och dess шклу́ндзя́к ha uppstått (i det senare fallet har ordinitialt c- först övergått till ш-; jfr därmed vitryska шкля́д ← vitryska склют ← lit. skliūtas), lit. dial. šaršentas ← seržantas; šarnašius←šąnašos; šeremeta ← vitryska сырамец — LKŽ XIV 524, 527, 648 samt att det ovanliga nya litauiska ordet sąjudis på senare tid i Jurbarkas dialekt uttalas šąjudis), liksom även клундзя́к (genom att ordinitialt c- fallit bort) osv. Följaktligen är en sådan process fonetiskt, ordbildningsmässigt och semantiskt fullt möjlig i dialekter av språk som står i kontakt med varandra. Den ger grund för att erkänna de undersökta polska och vitryska lexemen som litauiska lån.

57

morfologiskt och semantiskt är en sådan process alltså fullt möjlig i dialekter av språk i kontakt med varandra. Den ger grund för att erkänna de undersökta polska och vitryska lexemen som litauiska lån.

De diminutivformer kindùkas, kundžiūkas, klundžiūkas, skindùkas m.fl. som förekommer i litauiska dialekter har förmodligen alla lånats in relativt nyligen från motsvarande litauiska lån i vitryska dialekter, medan deras icke-diminutivformer — kindzas, skiņdžius m.fl. — troligen har nybildats där genom att dessa diminutivformer på så sätt ’förlitauiskats’.

kirdziuk ’gomsegelstapp, uvula; sjukdom hos djurens tunga som orsakas av agnhöljen från korn’ (: Kirdziuk — daleko języczek taki ’Kirdziukas — en sådan liten tunga långt där borta’; Zbiera sia ościuków na języku, i kirdziuk, i żywioła nie domaga ’Det samlas agnar på tungan, och kirdziukas, och djuret mår dåligt’). Besläktade ord till detta ord är också kända på vissa håll i vitryska dialekter: kipdžók ’sjukdom hos djurens tunga’, kypdžók ’sår under djurets tunga; knöl på hönans tunga’, кypчýк ’sår i nosen’ (З народ. сл. 174–175; СБГ II 464, 581, 585). Dessa lexem kan möjligen vara besläktade med varandra till betydelse och form (beträffande växlingen mellan rotvokalerna -ir- och -ur-, jfr det likartade vitryska бipтaчкa: бypтaчкa ’träknapp’ m.fl., liksom бaрбýлiнь←бypбýлiц←lit. burbuliuoti, polska warszajtos←lit. viršaitis m.fl. (СБГ I 169, 187, 241, 244; Лау чоте, 1982, 102) samt lit. bimbsóti: bumbsóti ’ligga’, bambėti: bumbėti m.fl. Om växlingen mellan rotvokalerna -ir- (vitryska -ip-) och -ur- (vitryska -yp-) betraktas som ett kännetecken på besläktade ord, finns det grund för att anta att det undersökta lexemet har besläktade ord med samma betydelse och form i östra Litauens dialekter, exempelvis kurčiūkas, kurdžiūkas ’sjukdom hos djurens tunga som orsakas av agnhöljen från korn’ (LKŽ VI 943, 946).

Förutom betydelsen ’sjukdom hos djurens tunga’ har kirdziuk i den undersökta polska dialekten, som vi har sett, fortfarande bevarat sin tidigare (troligen ursprungliga) betydelse ’gomsegelstapp, uvula’, som dess besläktade ord i varken vitryska eller litauiska dialekter längre har. Den mest karakteristiska betydelsekomponenten ’litenhet’ (jfr lit. liežuvėlis, melekėlis) bevaras dock fortfarande av de aktuella lexemen i litauiska dialekter: kurčiūkas, kurdžiūkas ’lieans handtag; en som inte växer’, liksom kurziukas ’handtag på en högaffel eller en spade; liehandtag; en liten, obetydlig, utmärglad person eller ett djur’ (LKŽ VI 943, 946, 984). Följaktligen står det undersökta polska lexemet även i denna betydelse ganska nära sina litauiska släktingar. Lit. kurčiūkas (← kurt-iukas; ur det senare kan kurdžiūkas och kurziūkas med tiden ha utvecklats oregelbundet i talspråkigt uttal eller under påverkan av främmande språk) är både i denna betydelse och genom sin rot besläktat med litauiska ord som kūrtel y na, kūrtelis ’en som är liten, mager, smal’, kūrtinys ’öronbrosk, innerörat; trumhinna; området bakom örat’, kūrtinti ’göda, göra fet’, kūrti ’återhämta sig’, kurtūs ’dyster, ödslig, kuslig’ m.fl. (LKŽ VI 973, 979, 980, 982, 983).

kloszni ’kräftklor’ (: Rak wielki, a kloszni malusieńkie ’Kräftan är stor, men klorna pyttesmå’). Till betydelse och form är lexemet besläktat med vitryska клюшня, клюшни ’kräftklor’, клюшня ’lårben’, клюшняк ’lårben; kräftklor’ (СБГ II 484, 485, 486), vilka vi hävdar är litauiska lån (СБГ II 486; Grinaveckienė, 1983, 189), men deras litauiska motsvarigheter återgavs felaktigt i en av artiklarna (Grinaveckienė, 1983, 189) på grund av otillräckligt material och en felaktig uppfattning om lexemens fonetik. I själva verket är lit. kloszni och vitryska клюшня, клюшни, клюшняк lit. kulšnys ’vadben’ med metates av u och l (kulšnys→vitryska клюшня;

58

härifrån är λ:s mjukhet helt tydlig; den har omvandlat y till o; från klónų ← le. kloszni har även br. клъбни senare utvecklats fonetiskt ur detta.

klomb ’höft’ (: Krówka klomb wybita ’Kon har slagit höften’). Lit. klùmbas ’lårben’ är ett otvetydigt ursprung till den undersökta polska lexemen.

kuszalapy ’fjäderbent’ (: Kuszalapie kury dużo niosa ’De fjäderbenta hönorna värper mycket’). Detta är en hybridlexem med två rötter. Dess första stam, kusza-, har utan tvivel uppkommit ur *kuszla- (jfr br. dialektformer med samma betydelse: кўшла ’någon som är ovårdad’, кушлаты, кушла́ценькі ’bevuxen’ (СБГ II 595)), genom den assimilatoriska påverkan från l i den andra (slaviska) roten -lapa och för att det är lättare att uttala. куша-, som har uppkommit ur *кушла-, är ett otvetydigt lån från litauiska kiùšlas ’bevuxen’.

morwa ’ängsull’ (: Morwa zielona trawa, długa taka ’Ängsull är grönt gräs, så långt’). Ordet är en tydlig metatetisk ombildning av lit. maũrai, som har formats i slavisk språkmiljö: maũrai→mowra→morwa.

otosy ’såll’ (: Na jazúš ja wiem, że otosy żelazna i jakurat do hołobili przej-czepiona ’Jag vet utantill att sållen är av järn och att den är fäst just vid stången’). Lexemet och dess varianter är allmänt kända i samma betydelse i andra polska samt även belarusiska, ryska och ukrainska dialekter (SJP III 632; СБГ I 122–123; Бялькевіч, 1970, 8; Сцяшковіч, 1972, 36; Н. Слт. 161; Насовіч, 1983, 377; З народ. сл. 282; Даль, II, 743; Расторгуев, 1973, 44). Br. амо́сы betraktas som ett ord i standardspråket (Тлум. слоўн. 297). Flertalet forskare erkänner lit. atãšajos som dess källa (Urbutis, 48; Гринаве́цкене и др., 1975, 165; Лаучюте, 1982, 18 och andra källor som anges där). Några, som tvivlar på detta, betraktar амо́сы som en problematisk baltism (Лекс. балт. 43; ЭСБМ 199). Lexemet och dess varianter är av litauiskt ursprung. Det är en avledning med suffixet -a från verbet at(a)sieti. Ibland försöker man dock i roten till br. амо́са urskilja substantivet ось och det icke-existerande prefixet ам- (belarusiska substantiv har för övrigt endast prefixet ад-!) (Сцяшко, 1972, 177; БГ 276), trots att en sådan ordbildningsmodell i detta fall knappast kan antas förekomma över huvud taget vare sig i br., ru. eller något annat språk. Med allt detta i åtanke är försöken att bevisa lexemets slaviska ursprung fruktlösa.

otożyły ’skott’ (: Drzewka wymarzła, ale otożyły puściła, i teluczek szkodnik połamał ’Trädet frös bort, men det sköt nya skott, och den rackaraktiga kalven bröt av dem’). Lexemet har släktingar även i de sydvästliga br. dialekterna. Alla dessa är otvetydiga litauiska lån, härrörande från östlitauiska dialektformerna atãžalas, atóžalas (Гринаве́цкене и др., 1975, 166; СБГ I 122; Лаучюте, 1982, 62). Man kan dock inte instämma i de belarusiska etymologernas påstående att adjektivet žãlias bildar roten i lit. atžalà, atãžala, atóžala (ЭСБМ 197). I själva verket har det sistnämnda litauiska ordet uppkommit ur verbet atžėlti, och detta prefix förekommer aldrig i litauisk ordbildning tillsammans med adjektiv (LKG 590).

palig ’enligt’ (: Palig heta i dajo pensja ’Enligt detta ger man också pension’). Denna konglomerativa preposition från litauiska dialekter (Otrębski, 1934, 436) används i den undersökta polska dialekten (liksom i litauiskan) tillsammans med genitiv och påverkar därmed dess morfologi och rektion i betydande grad.

szuptynia ’suktinis’ (Szuptynia tanczyli ’De dansade suktinis’). Detta är ett tydligt litauiskt lån, som genomgått en oregelbunden utveckling från lit. suktinis ’detsamma’ på grund av att ordets betydelse var främmande för dialekten eller hade bleknat, jfr br. сюнты́ня ’detsamma’ med samma rot (СБГ V 62),

59

som uppkommit genom en liknande fonetisk utveckling; beträffande sz ← s i början av ordet szupłynia, jfr belarusiska ukiełónda←litauiska skilándis, шло́кушина←litauiska šluóksna.

Bland litauiska ortnamn har följande upptecknats i denna dialekt: Bienka ‘bäck som mynnar ut i Merkys vid Tabariškės’, jfr Bienė (LUEV 18) ‘troligen samma bäck’, liksom andra former av Bienė – Benà, Bienà (Vanagas, 1981, 63) och ortnamnet Benekáinys (BTSR);

Bujwidka ‘bäck som mynnar ut i Neris’←Bujvydžiai; Girdžiunka ‘bäck som mynnar ut i Neris’, jfr Girdžiūnas, Girdžius ‘personnamn’ (LPŽ 674); Manierka ‘bäck som vid Buivydžiai mynnar ut i Neris’. A. Vanagas (1981, 204) förmodar att detta sannolikt är ett nytt bäcknamn, härlett från litauiska manierka (←litauiska ma- nierka) ‘litet kärl för vigvatten’. Det är ganska svårt att instämma i en sådan förmodan, eftersom den semantiska förbindelsen mellan bäcknamnet och den i själva verket helt nya företeelsen ‘litet kärl för vigvatten’ är svår att begripa (eller närmast helt omöjlig). Bäcknamnet fick vi av de allra äldsta lokala informanterna, som förklarade att bäcken, när den flyter genom källrika ängar, är mycket vindlande och att dess lopp på sina ställen försvinner och blir otydligt. Med tanke på att vattendragsnamn ofta får sitt namn efter flodfårans utformning (jfr Atžagarė←atžagarias, Gūnibė←gūmbti osv., Vanagas, 1981, 51, 127), finns det skäl att anta att namnet Manierka också kan ha uppkommit på ett liknande sätt. Kanske kan dess rot förbindas med litauiska Máinia ‘sjönamn’ (LUEV 96) och lettiska Máinas-plava (to kaimini samainījusi), maìnas²-purvs (Endzelīns, 1961, LVV, 368), liksom med litauiska mainà ‘växling’, mainùs ‘instabil, föränderlig’, mainýti ‘byta, växla’ m.fl. (LKŽ VII 736, 739, 744). Main-→Man- kan sannolikt ha inträffat när ortnamnet slaviserades (jfr liknande förändringar av litauiska lånord och andra lånord i belarusiska dialekter: ва́ждацца ‘umgås’←litauiska vaizdúotis ‘detsamma’; ге́бнуць ‘gå under’←litauiska geíbti ‘svimma’; баструк ‘utomäktenskapligt barn’←байстру́к ‘detsamma’; ганава́ць ‘gå i brunst’←гайнява́ць ‘detsamma’ m.fl. СБГ I 173, 267, 405, 439). Och dess suffix kan ha varit -irė, alltså: -*Mainirė ‘den som ändrar’ (fåran); och från denna form, med tillägg av det slaviska diminutivsuffixet -ka→*Mainierka←Manierka (jfr den på liknande sätt slaviserade formen Avirė→Aviernyčia (LUEV 10).

Miednicka rzeczka ‘bäck som mynnar ut i Neris’←Mėdininkai.

Mindrynia ‘namn på en göl’←litauisk dialektform Mindrinia ‘vassbevuxet område’←mindrė ~ mėndrė ‘vass’.

Munduc ‘bäck som mynnar ut i Neris’. Ett tydligt litauiskt lån med diminutivsuffixet -utis. Roten Mund- är utan tvivel gemensam med personnamnet Mundeikis (Vanagas, 1981, 210).

Pugawiecì ‘äng på 30 ha’←litauiska Pūgaviėčiai, jfr också personnamnen Pūgys, Pūgauskas←pugóti ‘gå tungt’; Pūginių ežeras (Smalvos), Pugvietinis spiñdžius (Plokščiai).

Trakeli ‘namn på en buskmark’←litauiska Trakėliai.

Wokszanka ‘bäck som mynnar ut i Merkys’←litauiska Vókša ‘flodnamn’, jfr också Vókė. Žarneli ‘bynamn’←litauiska Žarnėliai ‘detsamma’, jfr Žarniai, Žarniškės ‘bynamn’.

I den undersökta polska dialekten har också en mängd litauiska efternamn upptecknats, t.ex. Jedargis←litauiska *Jádargis→Jódargis. Detta är ett litauiskt efternamn med två stammar; jfr även efternamn med liknande bildning: Jómantas, Jótautas, taip pat Saùdargas, Vísdargas m.fl.; Kardzis←litauiska Kardýs, Kūpris←litauiska Kuprýs, Lekis←litauiska Lėkis, Lekýs←lėkas

60

‘en klumpig person, en dumbom’, Liksza←lit. Likša←likšas ‘en som förblir vid liv’, Linkiewiczowa←lit. Linkėvičius←Linkus←linkius ‘en som är böjd’, Minkiewiczowa←lit. Minkėvičius←Miñkus, jfr Miñkantas ‘släktnamn’, Petrulaniec ← lit. Petrulionis←Petrulis←Petras, Pirsztel←lit. Pirštėlis←pirštas, Plawra←lit. Pliaura←*Pjaura←pjauti (beträffande pj←pl jfr plauskà←pjauskà); Rowba←lit. Raubà←raūbti ‘gräva, böka’, Rowda←lit. Raudà←raudās, Reksć←lit. Rėkstis←rėgzti(s), Syrojć←lit. Sirātis, jfr Sirgedas, Surwilo←lit. Survilà, Swilo←lit. Svilas←svilti, Warkowska←lit. Varkauskas, Verkàuskas←Verkÿs, Wierykas←lit. Vėrikas med flera.

De presenterade litauistiska uppgifterna från Buivydžiai-dialekten gör det möjligt att dra följande slutsatser:

1. I den undersökta polska dialekten finns främst lånord bland litauiska substantiv och deras avledningar; en stor del av de ortnamn och personnamn som används här är också litauiska. Merparten av detta inlånade ordförråd hör till vardagslivet och hushållet.

2. Det har konstaterats att denna dialekt innehåller ett stort antal litauismer vars accentplacering inte överensstämmer med det polska accentsystemet. Vissa har bevarat den accentplacering som kännetecknar det äldre litauiska accentsystemet, t.ex. Masojć ‘släktnamn’←lit. Masáitis, Pilwiszki ‘bynamn’←lit. Pilviškės, rezgini←lit. rėzginės med flera. Hos en del andra litauismer är accentplaceringen varken litauisk eller polsk, utan belarusisk, dvs. de accentueras enligt det för belarusiska (och även ryska) typiska mönstret att flytta accenten till slutet i vissa ord, exempelvis barzdiuki ‘hästsvansar som vuxit ut till en liten gran’←lit. barzdiūkai ‘detsamma’, brazguny ‘små bjällror som hängs på hästen vid seldonet’←lit. brazgūnai ‘detsamma’ med flera (beträffande denna accentuering av litauiska ord i östslaviska språk, jfr även deras uttal Лаздуна́й, Жирмуна́й med flera i stället för lit. Lazdynai, Žirmūnai). Denna accentuering av litauismer visar att den polska dialekten i detta område sannolikt är ung.

3. Konsonanten n som förekommer i litauismerna uttalas här alltid som en velar när den står framför velarerna k, g; dvs. fram till våra dagar har detta positionsbundna n förblivit litauiskt och bevarat en karakteristisk egenskap hos litauisk fonetik, t.ex.: wireynka, Bienka, Girdziunka med flera.

4. I litauismerna brunkta, Mindrynia med flera har dialektala blandade diftonger i ordstammen bevarats: un, in (←an, en, jfr bránktas, Mendrýnė ‘vassriket’). Dessa är viktiga substratelement från den litauiska dialekt som talats i området och utgör obestridliga belägg för att denna litauiska dialekt hörde till de östlitauiska puntininkai-dialekterna.

5. Förbindelsen lagiesi i litauismen består av la och är också en tydlig fonetisk indikator på ett litauiskt substrat. Den visar att i den utdöda litauiska dialekten i detta område uttalades, liksom i alla andra östlitauiska dialekter, l hårt framför e — la (jfr dialektformerna lagėsiai och standardspråkets legėsiai).

6. De enkla adjektivformerna i litauismerna Kiersza, Marga, som här betecknar kor namn (i standardspråklig litauiska används här bestämda former — Keršoji, Margoji), är ett tydligt morfologiskt drag i det litauiska substratet. De visar att den litauiska dialekt som tidigare talades här saknade bestämda adjektivformer och i stället använde obestämda former, liksom alla andra östlitauiska dialekter. Därmed förlängde denna dialekt i praktiken det östlitauiska dialektområdet.

61

7. De egenskaper hos litauismerna i den undersökta polska dialekten som har upptäckts och lyfts fram gör det möjligt att hävda att den utdöda litauiska dialekten i detta område tillhörde de östliga höglandsdialekterna av punktinčiai-typ (troligen den östliga dzūkiska dialekten).

FÖRKORTNINGAR

Akm. – Akmenynė i Šalčininkai raj.

Bakšt. – Bakštai i Ivija raj. (BTSR).

Kur. – Kurapolė i Pastovys raj. (BTSR).

LEW – Fraenkel E. Litauisches etymologisches Wörterbuch. Heidelberg-Göttingen, 1955–1962.

LKA – Lietuvių kalbos atlasas. V., 1977. T. 1.

LKG – Lietuvių kalbos gramatika. V., 1965. T. 1.

LKŽ – Lietuvių kalbos žodynas. V., 1956–1986. T. 1–14.

LPŽ – Lietuvių pavardžių žodynas. V., 1985. T. 1.

LUEV – Lietuvos TSR upių ir ežerų vardynas. V., 1963.

LVKŽ – Lietuvių vardų kilmės žodynas. V., 1987.

M.-E. – Mülenbach K. Lettisk ordbok. Redigerad, kompletterad och fortsatt av J. Endzelīns. Riga, 1923. Band 1.

SEJP – Sławski Fr. Słownik etymologiczny języka polskiego. Kraków, 1958–1965. T. 2.

SJP – Karłowicz J., Kryński A., Niedźwiedzki W. Słownik języka polskiego. Warszawa, 1902–1904. T. 2–3.

БГ – Беларуская граматыка. Мінск, 1985. Ч. 1.

ЕСУМ – Етимологічний словник української мови. Київ, 1982–1985. Т. 1–2.

ЖС – Жывое слова. Мінск, 1978.

З народ. – З народнага слоўніка. Мінск, 1975.

förkortning

ЛАБНГ – Lexikal atlas över belarusiska folkdialekter. Band 1: Levande natur. Karta nr 336 (Minsk, manuskript).

Лекс. – Лексічныя балтызмы ў беларускай мове. Мінск, 1969.

balt.

ПГБЛ – Лінгвістычная геаграфія і групоўка беларускіх гаворак. Мінск, 1968, 1969.

Народ. – Народная лексіка. Мінск, 1977.

lex.

НС – Народнае слова. Мінск, 1978.

Н. Слт. – Народная словаўтворчасць. Мінск, 1979.

ПГ – Польские говоры. Минск, 1973. Т. 1–2.

ПОС – Псковский областной словарь. Л., 1967. Т. 1.

СБТ – Ordbok över belarusiska dialekter i nordvästra Belarus och dess gränsområde. Minsk, 1979–1986. Band 1–5.

СРНГ – Ordbok över ryska folkdialekter. Moskva; Leningrad, 1966. Häfte 2; Leningrad, 1968. Häfte 3; Leningrad, 1977. Häfte 13.

Тлум. – Тлумачальны слоўнік беларускай мовы. Мінск, 1977. Т. 1.

ordbok

Тур. – Тураўскі слоўнік. Мінск, 1982. Т. 1.

ordbok

ЭСБМ – Этымалагічны слоўнік беларускай мовы. Мінск, 1978. Т. 1.

ЭСЯРЯ – Фасмер М. Этимологический словарь русского языка. М., 1964. Т. 1.

LITERATŪRA

Balčikonis J. Rinktiniai raštai. V., 1978. T. 1.

Brückner A. Słownik etymologiczny języka polskiego. Warszawa, 1970.

Būga K. Rinktiniai raštai. V., 1961. T. 3.

62

Endzelīns J. Latvijas PSR vietvārdi. Rīgā, 1961. I d., 2 sēj.

Grinaveckienė E. Lietuvių ir slavų gramatinio kontaktavimo reiškiniai pietryčių Lietuvoje // Lietuvių kalbos gramatikos tyrinėjimai. V., 1969. P. 219–229.

Grinaveckienė E. Lietuviškos kilmės leksika Aukštadvario lenkų šnektoje // Lietuvių arealinės lingvistikos klausimai. V., 1977. P. 136–145.

Grinaveckienė E. Lietuviškos kilmės leksika Lietuvos paribio baltarusių šnektose // Lietuvių kalbos specialioji leksika. V., 1983. P. 182–204.

Grinaveckienė E., Mackevič J. Kai kurios baltarusių lituanizmų fonetikos ypatybės // Lietuvių kalba ir bilingvizmas. V., 1988. P. 123–131.

Kalnaitis V. Prūsijos Lietuvių Dainos. Tilžėje, 1905.

Kawyn-Kurzowa Z. Język filomatów i filaretów. Słowotwórstwo i słownictwo // Prace językoznawcze. Wrocław-Warszawa-Kraków, 1963. Zsz. 36.

Kurzowa Z. Studia nad językiem filomatów i filaretów (Fonetyka, fleksja, składnia) // Prace językoznawcze. Warszawa-Kraków, 1972. Zsz. 38.

Kurzowa Z. Elementy kresowe w języku powieści powojennej. Warszawa, 1975.

Otrebski J. Wschodniosłowiekie narzeczie twereckie. Kraków, 1934.

Reķēna A. Amatniecības leksika dažās Latgales dienvidu izloksnēs un tās sakari ar atbilstošajiem nosaukumiem slavu valodās. Rīgā, 1975.

Sabaliauskas A. Lietuvių kalbos leksikos raida // Lietuvių kalbotyros klausimai. V., 1966. T. 8. P. 5–141.

Trypučko J. O języku wspomnień dzieciństwa Franciszka Mickiewicza // Acta universitatis Upsaliensis. Studia Slavica Upsaliensis, 7, Uppsala, 1970.

Turska H. Język Jana Chodźki. Wilno, 1930.

Turska H. O powstaniu polskich obszarów językowych na Wilenszczyznie. Wilno, 1939.

Urbutis V. Dabartinės baltarusių kalbos lituanizmai // Baltistica. 1969. T. 5(1).

Vanagas A. Lietuvių hidronimų etimologinis žodynas. V., 1981.

Zinkevičius Z. Lietuvių dialektologija. V., 1966.

Zinkevičius Z. Smulkmenos I // Baltistica. 1974. T. 10(1). P. 63.

Zdansewicz T. Litewskie elementy słownikowe w gwarach polskich okolic Sejn / Lingua Poznaniensis. Poznań, 1960. T. 8.

Арашонкава Г. У., Грынаве́цкене А. І., Мацкевіч Ю. Ф., Рамано́віч Я. М., Чабярук А. І., Шаталава Л. Ф. Лексіка балтыйскага паходжання ў беларускіх гаворках // Беларуская лінгвістыка. Мінск, 1973. Вып. 3. С. 27–37.

Бялькевіч І. К. Краёвы слоўнік усходняй Магілёўшчыны. Мінск, 1970.

Вешторт Г. Ф. Название пищи в говорах Полесья // Лексика Полесья. М., 1968.

Грынаве́цкене Е. Й. Некоторые явления контактирования литовских и славянских говоров (На материале языковых контактов в юго-восточной Литве) // Балто-славянский сборник. М., 1972. С. 394–408.

Грынаве́цкене Е. И., Ковальчук И. П., Мацкевич Ю. Ф., Романович Е. М. Северо-западные белорусские говоры литовского пограничья // Балто-славянский сборник. М., 1972. С. 377–393.

Грынаве́цкене Э., Мацкевич Ю. Ф., Романович Е. М., Чеберук Е. И. Бытовая лексика литовского происхождения в западной Белоруссии // Lietuvių terminologija. V., 1975. P. 163–196.

Грынаве́цкене А. І. Прозвішчы і мянушкі ў Курапольскай гаворцы беларускай мовы // Беларуская анамастыка. Мінск, 1977. С. 160–169.

Даль В. Толковый словарь живого великорусского языка. М., 1955. Т. 1–4.

Лаучюте Ю. Лексические балтизмы в псковских говорах // Kalbotyra. V., 1971. Т. 22(2).

Лаучюте Ю. А. Словарь балтизмов в славянских языках. Л., 1982.

Насовіч І. І. Слоўнік беларускай мовы. Мінск, 1983.

Расторгуев П. А. Словарь народных говоров западной Брянщины. Минск, 1973.

63

Семенова М. Ф. Материалы для словаря русских говоров Латвийской ССР: Уч. пособие. Рига, 1974. Вып. 6.

Сцяшко П. У. Народная лексіка і словаўтварэнне. Мінск, 1972.

Сцяшковіч Т. Ф. Матэрыялы да слоўніка гродзенскай вобласці. Мінск, 1972.

Э. ГРИНАВЕЦКЕНЕ

ЛИТУАНИЗМЫ В ПОЛЬСКОМ ГОВОРЕ ОКРЕСТНОСТЕЙ БУЙВИДЖЯЙ ВИЛЬНЮССКОГО РАЙОНА

Резюме

В исследуемом польском говоре имеется определенное количество древней лексики литовского происхождения, полученной говором через местный белорусский говор, бытующий в данном ареале и по сей день. Она была записана нами в 1987 г. из уст местных информантов старшего поколения. Такая лексика в основном бытовая и связана с домашним хозяйством. Большая часть ее – имена существительные, а также микро- и антропонимы. Установлено, что отдельные литуанизмы, используемые в исследуемом польском говоре, до сих пор не подверглись влиянию польской акцентуационной системы и сохранили свободное передвижение ударения, характерное для литовского языка, напр., gigiel ← gigėlis, gnižeč ← gnižeči, palig ← palìg, plepatau ← plepetīnas, regezini ← rėgžinès и др. Акцентуация некоторых литуанизмов отражает заметные следы акцентуационной системы белорусского языка, в котором наблюдаются процессы перестановки места ударения литовских заимствований на лад восточно-славянских языков, напр., barzdžiuki ← barzdžiūkai, bumbulki ← bumbuliukai, skwiarsty ← skerstiuvės, wircyna ← virtinė и др. Отчасти это говорит о том, что исследуемый польский говор в данном языковом ареале, скорее всего, является сравнительно новым.

На основе фонетики некоторых литуанизмов говора имеется основание судить о характере субстратных явлений, вырисовывающих отдельные черты фонетики исследуемого литовского говора этого речевого ареала. К их числу в первую очередь мы относим веляризацию согласного n перед заднеязычными (k, g), являющуюся основным характерным аллофоническим изменением литовского языка, напр., Girdžiunka ‘название речки’, Minkiewiczowa ‘женская фамилия’ и др. Такие литуанизмы, как brunkta ← лит. диал. brūnktas, литер. яз. brūnktas, Mindaryna ← лит. диал. Mindarynė, литер. яз. Mendarynė ‘Nendrynė’ и др., говорят о том, что в существовавшем здесь литовском говоре дифтонгические сочетания am, en в основе слова произносились как um, in. Литуанизм lagiesi наводит на мысль, что его сочетание la- (←le-, ср. лит. литер. яз. legėsiai) произносилось и в исчезнувшем здесь литовском говоре, из которого славянскими говорами была перенята данная фонетическая особенность вместе со словом. Литуанызмы Kiersza, Marga, обозначающие имена коров, свидетельствуют о том, что в существовавшем литовском говоре отсутствовали местоименные прилагательные и их функции выполняли простые имена прилагательные.

Наличие указанных и других особенностей литуанизмов исследуемого польского говора, которые затрагиваются в статье, дают основание отнести исчезнувший литовский говор к литовскому наречию восточно-аукштайтских пунтинников (скорее всего – к говору восточных дзуков).