LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXX (1993) PERIFERINĖS LIETUVIŲ KALBOS TARMĖS

Aloyzas VIDUGIRIS

P. ARUMAS BIDRAG TILL STUDIET AV SYDÖSTRA LITAUISKA DIALEKTER

Peteris Arumaa (härefter Aruma) är än i dag den mest framstående estniska baltisten. Han har gjort ett bestående avtryck i den litauiska språkvetenskapens historia genom sina arbeten, av vilka de mest kända är "Litauiska texter från Vilniusområdets dialekter med grammatiska anmärkningar" (1930) och "Undersökningar av de personliga pronomenens historia i litauiskan" (1933). Hans andra större (t.ex. "Praslavisk grammatik", 1964) och mindre arbeten är inte heller mindre betydelsefulla. För den litauiska dialektologin, liksom över huvud taget för den litauiska språkvetenskapen, är dock de mest värdefulla de texter från de sydöstra litauiska dialekterna som Aruma samlade in och publicerade respektive lämnade opublicerade; dessa dialekter försvinner nu, den ena efter den andra, i en oerhörd takt. Det är bara beklagligt att denne forskare, som gjort så mycket för litauistiken, fortfarande är alltför lite känd både i Litauen och i Estland. Intresset för Arumas arbeten och person väcktes i större utsträckning av en resa till Tartu våren 1988, där man fann många dialekttexter på litauiska, nedtecknade för hand av honom (omkring 900 skrivbokssidor).

Aruma insåg väl den utsatta situationen för de sydöstra litauiska dialekterna, som ockuperats av Polen och brutalt skövlats, och deras oerhörda betydelse för språkvetenskapen. De sydöstra utkanterna av det litauiska språkområdet utmärks av en exceptionell mångfald av dialekter, fängslande arkaismer och särpräglade nyheter som uppstått genom nära kontakter med slaviska språk (först vitryska, därefter polska och numera ryska). Här skiljer sig varje socken, och ibland till och med varje by, åt genom sin egen lilla dialekt. Det räcker att nämna den enastående historiskt framvuxna mosaiken av dialekter i dagens östra och sydöstra Litauen (distrikten Zarasai, Ignalina, Švenčionys, Molėtai, Vilnius, Trakai, Šalčininkai, Varėna och andra) och i nordvästra Belarus (i Breslaujas distrikt områdena kring Apsas, Breslauja, Pelekonys och Vidžiai; i Pastovys distrikt områdena kring Jūravas, Kamojai och Lentupis; i Astravas distrikt områdena kring Gervėčiai, Rimdžiūnai och Kliukščionys; i Vijos distrikt områdena kring Bókštas, Dūdos och Lazūnai; i Varenavas distrikt områdena kring Armoniškės, Asavõs, Balatnõs, eller Varenavas, Benekainiai, Kaulėliškės, Nočia, Pelesõs, Ródūnia och Žirmūnai; i Gardinas distrikt områdena kring Ašiūžios, Pariečė och Pérvalkas; samt Diatlovo, eller Zietelas, distrikt och dess omgivningar). Och hur många fler områden finns det inte i Belarus där man fram till början av 1900-talet talade litauiska i större eller mindre utsträckning, men som antingen inte hade undersökts systematiskt eller dit ingen språkforskare ens hade satt sin fot (t.ex. i Astravas distrikt områdena kring Bistryčia, Kiemeliškės, Mikališkės och Varnionys; i Ašmenos distrikt Graūžiškės,

8

områdena kring Klevėčios och Palionys; i Smurgainys distrikt områdena kring Salos och Sniegonys; i Vijôs distrikt områdena kring Geranainiai, Lipniškės, Subātinkai, Surviliškės och Takoriškės m.fl.).

Det är knappast någon annanstans, åtminstone i Europa, som det finns ett annat liknande språk med en sådan dialektmångfald. Detta är ett fenomen inte bara för det litauiska språket utan också för vår kultur i allmänhet. Men knappast någon annanstans har de litauiska dialekterna heller, på samma sätt som här, under redan ett andra sekel utrotats och skövlats – och gör det i grunden fortfarande – både i nordvästra Belarus och i sydöstra Litauen, där litauerna har blivit en minoritet. Varje liten dialekt här är genom sin originalitet och särart ett levande dokument över den litauiska etniska tillhörigheten hos människorna på dessa platser. Tyvärr är historien om de sydöstra utkanterna av det litauiska språkområdet också en levande historia, inte bara om våra dialekters försvinnande utan även om det litauiska etniska områdets krympning, som oftast orsakas av mäktigare grannars politik och av våra stamfränder, som under påverkan av denna politik har assimilerats eller håller på att assimileras.

Det är alltså mot denna bakgrund som lingvisten Arumas verksamhet bör bedömas. I de sydöstra litauiska dialekternas forskningshistoria har han lämnat ett outplånligt spår, inte bara som vetenskapsman och forskare, utan också som en sorts krönikör och diplomat för denna trakt.

Aruma var en mångsidig och välutbildad lingvist. Han föddes den 11 oktober 1900 (den 28 september enligt den gamla stilen) i Estland, nära Tartu, i staden Piltsama (numera distriktets centralort), i en hantverkarfamilj. År 1920 avslutade han gymnasiet i Tartu och började 1921 studera vid den historisk-filologiska fakulteten vid Tartu universitet, där han tog magisterexamen 1927. Vid universitetet studerade han indoeuropeisk språkvetenskap samt slavisk och finsk-ugrisk filologi. Professor i slaviska språk var L. Masing, vars ungdomsarbeten inom språkvetenskapen intresserade Antanas Baranauskas, en man med nio talanger som vid den tiden hade fördjupat sig i språkvetenskap. Professor E. Kiekers undervisade i indoeuropeisk språkvetenskap. När han dog 1938 var det Aruma som fick överta den avlidne professorns lärostol och ledningen för institutionen för indoeuropeiska språk. Redan under gymnasietiden intresserade sig Aruma för finsk-ugriska språk: estiska och dess dialekter, och senare finska, ungerska, uraliska finska språk, liviska med flera. Viktigast av allt var att han vid Tartu universitet inledde sin bana som baltist genom att skriva examensarbetet "О порядке слов в литовском языке, место глагола в начальном предложении".

Efter studierna vidareutbildade han sig i tre år i Berlin med ett utländskt stipendium, där han följde Schultze’s undervisning i grekiska, tyska, litauiska och sanskrit, M. Vasmer’s i slavisk filologi, H. Lüders’s i sanskrit, J. Pokorn’s i keltiska språk och J. Marchwart’s i persiska språk. Det fjärde året tillbringade han i Litauen och Polen med att samla material till sin doktorsavhandling. Åren 1931–1932 vidareutbildade han sig i Prag och följde föreläsningar i slaviska språk av professorerna S. Smetanka, M. Weinhart, J. Torak och O. Hujer. Han arbetade vid biblioteken i Danzig (Gdańsk), Königsberg, Kaunas och Vilnius och undersökte också dialekterna i den sydöstra utkanten av det litauiska språkområdet.

Från 1933 undervisade P. Aruma i rysk litteratur och slavisk filologi vid Tartu universitet. År 1934 disputerade han och utnämndes till extraordinarie professor i slavisk filologi vid Tartu universitet. År 1939 tilldelades Aruma professuren i slavisk filologi och jämförande indoeuropeisk språkvetenskap

9

ordinarie professors titel. Under sin tid vid universitetet forskade han i ryska dialekter i Estland och deltog i slavistkongresser utomlands. Han var sekreterare i Estniska vetenskapssällskapet, redigerade en svensk-estnisk ordbok, sammanställde och redigerade en samling vetenskapliga arbeten från Estland ("Liber saecularis") m.m. Att Aruma uppskattades som baltist framgår också av att Lettiska filologsällskapet i Riga 1938 valde honom till korresponderande ledamot¹. Åren 1940–1941 väckte han stort missnöje hos sovjetiska tjänstemän (detta framgår redan av de självbiografier han flera gånger skrev på vacker ryska). När fronten närmade sig emigrerade P. Aruma 1944 till Sverige, där han också dog 1982.

Lyckligtvis har en stor samling dialekttexter som P. Aruma samlade in bevarats. Flest texter nedtecknades i dialekterna vid utkanten av det sydöstra litauiska språkområdet: Gervėčiai, Lazūnai, Dieveniškės och Zietela; färre från trakten kring Ródūnia, från byarna Kargaudai och Klaišiai samt från byn Ramaškoniai i trakten kring Kamojai. Några texter nedtecknades också från de så kallade huvuddialekterna i litauiskan, kring Jurbarkas, Utena m.m. Flest är sammanhängande sagor, färre sånger och olika berättelser, och ibland enskilda meningar, ord samt böjningsparadigm för kasus och personer. Texterna är accentuerade och nedtecknade med blyerts i jämn, vacker handstil och förenklad transkription. Arumas insamlade dialekttexter är alltså viktiga inte bara för litauisk dialektologi och språkvetenskap i allmänhet, utan även för folklore, etnografi m.m.

En del av de insamlade dialekttexterna gjorde Aruma ganska snart i ordning och publicerade på kort tid, med en inledning skriven på tyska och utförliga grammatiska anmärkningar, i "Litauische mundartliche. Texte aus der Wilnaer Gegend. Mit grammatischen Anmerkungen" (Dorpat, 1930). Detta är den första vetenskapligt redigerade samlingen litauiska dialekttexter. Här återges ungefär lika många texter från trakterna kring Dieveniškės, Gervėčiai, Lazūnai och Zietela. Texterna är nedtecknade med förhållandevis stor noggrannhet, trots den tämligen komplicerade transkriptionen. Baltisterna fick en praktisk handbok vars betydelse inte har minskat fram till i dag. Tvärtom har dess värde till och med ökat. Aruma nedtecknade nämligen texterna vid en tid då de traditionella dialekterna på alla de nämnda orterna fortfarande naturligt var i bruk. I många familjer i byarna i dessa trakter talade människor i alla generationer fortfarande litauiska.

Det är bara synd att Aruma inte publicerade alla de litauiska dialekttexter han hade samlat in. Man kan fråga sig varför texter som också nedtecknats i de närbelägna randdialekterna kring Ródūnia och Kamojai inte togs med i den nämnda textsamlingen. Kanske hade han alltför få av dem och hann inte samla in fler. Eller fanns det andra skäl?

Man bör komma ihåg att Aruma samtidigt skrev sin doktorsavhandling "Untersuchungen zur Geschichte der litauischen Personalpronomina", som publicerades i Tartu 1933. (Aruma tillägnade arbetet Vilnius litauiska vetenskapssällskap. K. Avižonis, P. Skardžius, Chr. S. Stang och F. Specht yttrade sig på ett eller annat sätt om det.) I denna omfattande studie på över 300 sidor behandlas framför allt sällsynta former av personliga pronomen, som författaren i riklig mängd hade samlat in

¹Uppgifterna hämtades ur Arumas självbiografier, skrivna på ryska och estniska för olika granskningskommissioner år 1941 och förvarade i handskriftsavdelningen vid Tartu universitets vetenskapliga bibliotek. Ytterligare uppgifter om P. Arumas biografi finns i Tartu centrala statsarkiv för historia (F. 2100. Ap. 2. B. 662) och på Kreutzwalds litteraturmuseum i Tartu.

10

från gamla litauiska skrifter. Det är häpnadsväckande hur väl han hade studerat de äldre skrifterna – inte bara Mažvydas, Bretkūnas, Daukša, Sirvydas och Morkūnas, utan även mindre betydande litauiska skriftminnesmärken från 1800-talet. Mest intressant är att Aruma fann flest motsvarigheter till de många olika former av personliga pronomen som han hade samlat ur de gamla skrifterna i dialekterna i Gervėčiai, Lazūnai och Zietela, och i mindre utsträckning i Dieveniškės. Det verkar som om detta också var avgörande för att författaren, när han publicerade de insamlade texterna, begränsade sig till dialekterna på de nämnda orterna. Man kan alltså säga att Arumas publicerade dialekttexter och de återkommande jämförelserna i de grammatiska anmärkningarna mellan dessa dialektformler och motsvarande uppgifter i äldre skriftminnesmärken är en sorts bilaga till avhandlingen och den första gedigna publikationen på avhandlingens ämne.

Betydelsen av Arumas insamlade texter, särskilt från litauiskans randdialekter, är oerhört stor. De en gång fullt livskraftiga dialekterna i Lazūnai och Zietela var redan på väg att dö ut under efterkrigsåren, när litauiska lingvister började undersöka dem. I dag har Zietelas dialekt helt försvunnit; de sista dagarna går mot sitt slut för de få äldre i trakten kring Lazūnai som kan litauiska. Dialekterna i Kamojai och Ródūnia står på utrotningens tröskel. De områden där litauiska används krymper alltmer kring Dieveniškės, Gervėčiai och Pelesa.

Dessutom minskar inte bara antalet litauisktalande, utan de lokala dialekterna blir också allt fattigare och mer förvanskade. Även personer som har talat litauiska sedan barndomen har ofta redan glömt sitt språk och talar en deformerad dialekt. Erosionen av de traditionella dialekterna, främst till följd av befolkningens assimilation, märks här på språkets alla nivåer: fonetik, morfologi, lexikon och syntax. Därför kan man, genom att jämföra det material som Aruma dokumenterade med det som senare forskare samlat in, fastställa hur dialekternas olika nivåer har förändrats. Det skulle visserligen vara svårt att göra utan särskilda studier. Arumas komplicerade transkription i de tryckta texterna måste dechiffreras i detalj. Skillnaderna i morfologi och lexikon är mer uppenbara. Förändringarna på morfologins område har i större eller mindre grad berört nästan alla lingvister som senare skrivit om dessa dialekter (J. Senkus, Z. Zinkevičius, E. Grinaveckienė, A. Jonaitytė, J. Kardelytė, T. Sudnik m.fl.).

Mer kan sägas om lexikonet. Här nöjer vi oss med att nämna ett eller annat ord från Zietelas dialekt som Aruma nedtecknade och som är unikt i Zietelaordbokens register, det vill säga inte har noterats eller belagts av andra forskare. På så sätt får vi genom Arumas nedtecknade texter kännedom om föga hörda ord eller betydelser (t.ex. kliūnkti ”kvittra, sjunga (om en näktergal)”; salaujys kliunkia; metinykas ”varelse som styr årstiderna”, miegulys ”sömnighet”, plėstelėti ”ge en örfil” m.fl.), vanliga eller mer sällsynta avledningar med prefix eller suffix (t.ex. iškloti, pralėkti, insilip(y)ti ”gripa tag i”, mėlynumas m.fl.), olika lånord eller hybrider (t.ex. kalina ”hägg”, karanačia // karanavōnė ”kröning”, karanavōtis ”krönas”, karonà ”krans, krona”, machtelėti ”vinka” m.fl.). Det finns också ord med en annan stam eller betoning (t.ex. klonis i stället för det nu vanliga klõnis m.fl.).

Det är bara synd att inte alla texter som Aruma nedtecknade nådde oss; liksom författaren själv skonades de inte från krigets olyckor. Och det behövdes ju så lite för att alla dessa texter

11

De skulle ha gått förlorade. De räddades av en vän till litauiska lingvister, akademikern vid Estlands vetenskapsakademi och professorn vid universitetet i Tartu, Paulus Ariste. Efter kriget plundrades Arumaas tomma lägenhet. Golven i alla rum och i korridoren var täckta av anteckningar och sönderrivna boksidor som professorn hastigt hade lämnat efter sig². Också de bevarade dialekttexterna vittnar om tragedin: de har stora luckor och sidorna ligger i oordning, och många blad är skrynklade och nedtrampade. Av enbart Zietela-texterna, som låg utspridda på fem ställen i manuskriptmappen, saknas omkring 20–30 sidor, trots att författaren själv hade numrerat dem till sida 141. Lazūnai-dialektens texter hamnade enligt den nya numreringen (uppenbarligen efter att P. Ariste hade samlat upp dem från golvet) på fyra ställen, och texterna från Dieveniškės och Gervėčiai på två. Endast fragment – några sidor vardera – återstår av texterna som samlats in i trakten kring Kamojai och Rodūnia.

När man läser de texter som Aruma skrev ned med sin tydliga och vackra handstil kan man över huvud taget inte låta bli att förundras över hur utmärkt han behärskade litauiska. Man skulle aldrig kunna gissa, om man inte visste det, att de inte skrevs av en litauer. Därför känner man desto större tacksamhet och tillgivenhet för denne estniske forskare med sin avundsvärda arbetsamhet, som förblev baltistikens (liksom slavistikens) trogen till livets slut³.

När Aruma reste till sydöstra Litauen, som då ingick i Polen, kom han dessutom ofta att spela rollen av något slags litauiskt sändebud och ambassadör för Vilnija. Det berättas att han ofta överlämnade insamlade medel i Litauen till stöd för Vilnijas kultur- och bildningsföreningar och transporterade dem via Tjeckoslovakien, Danzig och Lettland, eftersom Litauen då saknade direkta diplomatiska förbindelser med Polen. Än i dag nämner de äldre i trakten kring Dieveniškės och Rodūnia Aruma med stor värme. Lärarinnan K. Juodienė från Zietela brukade också ständigt tala om honom. Det är inte förvånande: det litauiska språket förbjöds, förföljdes och föraktades av polska tjänstemän och adelsmän, medan en ung utlänning kom och talade med de förtryckta på deras modersmål. Här hade Aruma skaffat sig uppriktiga vänner och hjälpare. Det framgår av korrespondensen från bonden Petrikas från Gervėčiai och den dialektalt nedtecknade berättelsesamlingen. P. Aruma kallas där en högt aktad och kär litauisk vän, en trofast vän, välgörare och försvarare. Det är verkligen gripande ord.

P. Aruma, en lingvist med bred kompetens, specialist på baltiska och slaviska språk och indoeuropeist, hade vunnit internationellt erkännande. Som baltist reste han dock sitt främsta monument genom att studera de sydöstra litauiska dialekterna. Bland forskare från andra nationer som E. Volteris, O. Brochas, Chr. S. Stangas, J. Rozwadowskis, V. Porzeziński, J. Otębski, G. Gerullis och E. Fraenkelis, samt litauerna K. Būga, J. Jablonskis, J. Balčikonis, J. Senkus m.fl., intar P. Arumaa utan tvekan en av de främsta platserna vad gäller arbetenas betydelse.

²Den 14 april 1988 berättade professor P. Ariste detta för författaren till dessa rader. Det framgår delvis också av anteckningen på första sidan i textsamlingen /Signatūra ERA Leedu 3/.

³Mer om P. Arumaas språkvetenskapliga arbeten, se A. Sabaliauskas. Lietuvių kalbos tyrinėjimo istorija iki 1940m. V., 1979. P. 233–235.

12

P. ARUMAAS BIDRAG TILL FORSKNINGEN OM DE SYDÖSTRA LITAUISKA DIALEKTERNA

Sammanfattning

Artikeln analyserar den litauiska språkforskning som utförts av Peter Arumaa, den mest berömde estniske baltisten. Särskild uppmärksamhet ägnas åt hans upptecknade texter från Dievēniškės, Gervėčiai, Kamojai, Lazūnai, Ródūnia, Žietela och andra sydöstra litauiska dialekter, som snabbt håller på att försvinna men är mycket viktiga för språkforskningen. (P. Ariste, en annan nära vän till det litauiska språket, räddade under andra världskriget en stor del av dessa handskrifter från att gå förlorade och överlämnade dem till Kreutzwalds litteraturmuseum i staden Tartu.) P. Arumaas viktiga kultur- och diplomatiska verksamhet i Östra Litauen betonas.

13