LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXXI (1994)

KALBOS NORMALIZACIJOS KLAUSIMAI

VALENTINA SKUJINA

VALSTĖS VALODA BALTIJAS REPUBLIKĀ

Under 1980-talet fastställde folkdeputerade vid sessionerna i de tre baltiska republikernas högsta sovjeter (liksom i andra republiker i Sovjetunionen), i enlighet med sina väljares vilja, den titulära nationalitetens språk som gav republiken dess namn som republikens statsspråk. Detta gjordes inte för att hämnas på det ryska folket och det ryska språket för tidigare oförrätter, utan för att skydda republikanernas ursprungsbefolkningars språk från den tvångsmässiga russifiering som målmedvetet bedrevs under efterkrigstidens årtionden. Det gjordes för att ge den icke-ryska befolkningen inte bara faktiska rättigheter att använda och allsidigt utveckla sitt modersmål, utan också verkliga och likvärdiga möjligheter för dessa språk att fungera i praktiken. Denna process innebär naturligtvis att det ryska språkets överdrivet omfattande funktioner i dessa områden minskas. Det är emellertid en rättvis åtgärd som på intet sätt hotar det ryska språkets fortbestånd, utan söker förverkliga den konstitutionellt föreskrivna språkbalansen i praktiken. Vid den allunionskonferens om språkpolitiska problem i Sovjetunionen som hölls i Moskva i slutet av 1989 tvingades V. Solntsev, direktör för Sovjetunionens vetenskapsakademis institut för lingvistik, medge att Sovjetunionens språkpolitik under den föregående perioden hade varit ogenomtänkt och att en forcerad internationalisering, det vill säga russifiering, hade genomförts. Därför bör folkens nuvarande önskan att störta den folkfientliga ordningen på språkpolitikens område också betraktas som en logisk följd av den föregående perioden.

Den nuvarande perioden kännetecknas av stor teoretisk förvirring inom många vetenskapsgrenar och ibland till och med avsiktligt demagogiskt bruk av halvsanningar. Inom språkvetenskapen har J. Desjerijevs russifierande lära lidit nederlag; den bidrog till att assimilera icke-ryssar i Sovjetunionen, men dess anhängare håller fortfarande envist fast vid sina ståndpunkter och försöker ibland rentav aktivt verka i de gamla hjulspåren (exempelvis försvararna av Sovjetunionens konstitution, utarbetad under L. Brezjnevs tid, och rörelsen ”Sojuz”).

De språkliga grunderna för en multinationell stats språkpolitik utarbetades inte teoretiskt i Sovjetunionen; en verkligt demokratisk inställning till frågan saknades helt. Inte heller utarbetades någon teori om statsspråket, vilket försvåras av att det undersökta objektet — statsspråket — är olikartat i olika länder och av att begreppet är beroende av konkreta samhällsprocesser under olika historiska perioder i ett och samma land. Teorin om statsspråket måste alltså utarbetas för ett konkret land under en konkret historisk period, med stöd av erfarenheter från andra länder och andra historiska perioder, men utan att blint kopiera dem.

Som framhålls i Stora sovjetencyklopedin väljs vanligtvis språket hos den nation som har grundat staten eller är den dominerande i landet som statsspråk. Världens erfarenhet visar att statsspråkets funktioner skiljer sig avsevärt mellan olika länder

88

i fråga om omfattning: från de allra mest begränsade funktionerna, såsom i Singapore, där nationalsången sjungs och officiella tal hålls på statsspråket, till en omfattande användning av statsspråket både i officiella sammanhang och inom alla andra livsområden. Om statsspråket, som den dominerande nationens språk, påtvingas andra nationer på deras territorier, vittnar det om en koloniserings- och ockupationspolitik som kännetecknar borgerliga, imperialistiska stormakter. En sådan politik är oacceptabel i ett socialistiskt samhällssystem.

I Sovjetunionen var inställningen till statsspråket negativ, med början i V. I. Lenins skrifter (med statsspråk avsåg Lenin ryska som statsspråk i Ryssland). Teoretiskt sett. I praktiken undervisades alla folk i Sovjetunionen obligatoriskt i ryska, och under täckmanteln ”språket för mellannationell kommunikation” infördes det i hela Sovjetunionen som obligatoriskt statsspråk (liksom i det tsaristiska Ryssland). I Lettland inleddes denna process intensivt redan under de första dagarna av sovjetmakten 1940. Detta framgår till exempel av publikationer i tidningen ”Jaunākās Ziņas”, där man då dagligen propagerade för att lära sig ryska. Samtidigt försummades inlärningen av lettiska, och redan i partierkivets material från 1944–1945 finns tydliga belägg för att de sovjetiska institutionerna ignorerade befolkningens nationella särdrag¹.

Att ge språken hos de baltiska folken status som statsspråk inom deras etniska områden har däremot en annan orsak, ett annat syfte och en annan karaktär.

Orsak — den överdrivna russifieringen (som till exempel har konstaterats i Lettland — lettiskan befinner sig i det fjärde stadiet av språkdöd av de sju urskilda stadierna av gradvis språkdöd).

Syfte — att återuppliva språken, skydda dem från att gå samma öde till mötes som utdöda språk och säkerställa att de fungerar fullt ut och allsidigt inom livets alla områden.

Karaktär — demokratisk användning av modersmålet som statsspråk i folkets etniska hemland (i motsats till ett annat folks språk som utifrån påtvingas som obligatoriskt statsspråk på ett annat territorium). Inom Lettlands gränser är liverna det enda folk vars rätt till sitt modersmål kan kränkas på dess etniska territorium när lettiska är statsspråk. Därför har också en språklag utarbetats, och andra lagstiftningsakter håller på att utarbetas, för att säkerställa livernas rätt till modersmålet och dess utveckling. De övriga folken, vars företrädare permanent bor på Lettlands territorium men vars språk har sina områden för allsidig funktion och utveckling utanför Lettlands gränser, har varken juridisk, konstitutionell, etisk eller moralisk rätt att göra anspråk på några privilegier på Lettlands territorium. Varje anspråk på sådana privilegier och varje försök att påtvinga dem skulle innebära våld mot ursprungsbefolkningens hemland.

Under 1980-talet utropades ursprungsbefolkningarnas språk till statsspråk i Sovjetunionens republiker, men dessa språk hade mycket olika funktioner, och den gemensamma termen statsspråk innebär verkligen inte ett identiskt begreppsinnehåll. De historiska förutsättningarna och omständigheterna för den nationella statsbildningen skiljer sig konkret åt mellan republikerna. I var och en av dem har relationerna mellan den statsgrundande ursprungsbefolkningen och företrädarna för andra folk, vars etniska hemland ligger utanför statens gränser, utvecklats på olika sätt. De historiska skillnaderna i den rättsliga regleringen av språkförhållandena spelar också en viktig roll

¹ LKP CK Partijas arhīvs, 101. f., 3. apr., 13.1., 64. lpp.; LK(b)P CK Partijas arhīvs, 101. f., 7. apr., 14.1., 157.—162. lpp.

89

traditioner på varje territorium. Alla dessa problem måste lösas med respekt för varje folks nationella särart. Således måste varje republik som suverän stat självständigt lösa sina nationella frågor, däribland språkfrågorna, med hänsyn till de konkreta historiskt betingade nationella och sociala särdragen och traditionerna. Liksom i olika länder i världen skiljer sig också de funktioner (behovet av dessa funktioner) som de utropade statsspråken har i olika republiker i PSRS åt. Kanske kan till och med i varje republik förståelsen av begreppet statsspråk vara särpräglad; därför bör en utjämnande hållning avvisas.

De baltiska republikerna förenas av gemensamma traditioner av nationellt statsskick och av likartade historiska förhållanden, liksom av likartade funktioner för dessa republikers grundfolks språk i det förflutna och i nutiden. De baltiska republikernas grundspråk har en lång utvecklingshistoria. Lettiskan har till exempel funnits i århundraden; dess första skriftliga traditioner brukar dateras till 1200-talet och ännu tidigare, och den första bok som bevarats till våra dagar publicerades på 1500-talet. Sedan mitten av förra århundradet utvecklades lettiskan inte bara som letterfolkets vardagsspråk, i tal och skrift, utan också som språk för originallitteratur och vetenskap. Lettiskan användes i stor utsträckning inom olika samhällsverksamheter. Lettiskans allsidiga funktion och höga utvecklingsnivå gjorde det möjligt att utropa och använda den som statsspråk i det självständiga Lettland redan på 1920-talet och därigenom främja en mångfunktionell utveckling av lettiskan. En liknande praxis för användning av statsspråk finns också i våra grannrepubliker.

Därför försöker man i det följande, främst med utgångspunkt i erfarenheterna av lettisk språkpraxis och lettiska språkforskares erfarenheter, beskriva begreppet statsspråk så som det förstås i de baltiska republikerna under dagens förhållanden.

För det första omfattar begreppet statsspråk ett statligt skydd av språket och folket. Det innebär att staten garanterar språkets bevarande och användning, sörjer för en allsidig undersökning och utveckling av det och reglerar dessa processer genom relevanta lagar, stadgar, bestämmelser, instruktioner och liknande.

En sådan allsidig funktion och utveckling garanteras inte för språken hos alla folk som är representerade i Lettland, men det innebär inte att dessa folks företrädares konstitutionella rättigheter kränks. Alla invånare garanteras rätten att använda sitt modersmål, och inför lagen är alla människor lika, oavsett nationell tillhörighet och språk. Inget språks eller folks existens hotas: en allsidig användning och utveckling säkerställs (måste säkerställas) inom respektive nationella territorier, där förutsättningarna är bäst för detta ändamål.

För det andra omfattar begreppet statsspråk i de baltiska republikerna språkets allsidiga funktion, det vill säga dess användning inom alla områden av statsmakt och förvaltning, kultur, vetenskap, produktion och allt annat samhällsliv, inklusive myndigheters, företags och organisationers dokumenthantering, liksom rättskipning, undervisning med mera. Inom republiken ska det berörda nationella statsspråket också användas som det främsta medlet för kommunikation mellan olika folk.

För att ett språk ska finnas till måste det användas. Det är ett axiom.

För det tredje omfattar begreppet statsspråk fullt ut garanterade medborgerliga rättigheter att använda statsspråket inom hela republikens territorium. Det innebär att varje medbor-

90

Man kan vända sig och få svar vid vilken republikansk myndighet, vilket företag eller vilken organisation som helst, oberoende av deras underställning och av om de är statliga, kooperativa eller individuella (privata). Ibland framförs tanken att språklagarna skulle kunna undanta kooperativa och privata företag, eftersom behovet av att lära sig statsspråket i dessa företag skulle avgöras av deras kommersiella intressen. Den möjliga totala friheten inom denna sektor kan emellertid stå i strid med ursprungsbefolkningens intressen och behov. Därför måste reglerna för användningen av statsspråket vara heltäckande.

För det fjärde innebär begreppet statsspråk, vilket följer av garantierna för de medborgerliga rättigheter som just nämnts, att kunskaper i statsspråket erkänns som en nödvändig yrkeskvalifikation för befattningar och yrken med anknytning till service åt medborgarna eller till administrativt arbete. Obligatoriska kunskaper i statsspråket gäller exempelvis också folkrepresentanter på alla nivåer, eftersom det annars inte går att garantera att ursprungsbefolkningens intressen och behov beaktas i det parlamentariska arbetet.

Försöket att beteckna ett sådant krav på obligatoriska kunskaper i republikens statsspråk som ett tvång riktat mot det ryska folket och andra rysktalande måste kategoriskt avvisas. En gång i tiden (under 1920- och 1930-talen) hade det tyska folket och det tyska språket en liknande ställning i Lettland, och tyskarnas reaktion mot lettiskan som statsspråk i det självständiga Lettland var likartad. Nyckeln till en positiv lösning på den komplicerade situationen ligger i ett demokratiskt synsätt: att påtvinga det lilla folket ett etniskt främmande folks språk i dess etniska hemland kan betecknas som nationellt förtryck, vilket kännetecknar imperialistisk kolonialism och även ockupationspolitik. Däremot kan kravet att människor av annan nationalitet, som flyttat till ett område för att bosätta sig där permanent (även om detta nu har pågått i flera generationer), ska lära sig ursprungsbefolkningens språk i området varken betecknas som kolonialism eller som ockupationspolitik. Det är helt enkelt sakernas ordning, och i det egna folkets fäderneärvda land är ett sådant krav en fråga om liv och död.

Det är viktigt att förstå skillnaden mellan ett krav på att alla ska tvingas lära sig statsspråket och ett krav på att de som frivilligt väljer ett arbete eller yrke där kunskaper i statsspråket är obligatoriska ska lära sig det – på samma sätt som en sömmerska måste kunna sy, en murare mura och en frisör klippa och styla hår, och så vidare.

För det femte innebär statsspråket i republiken att det anses nyttigt (inte obligatoriskt!) även för invånare av annan nationalitet som stadigvarande bor i republiken. Det ligger i dessa invånares eget intresse: så att de lättare och utan förvrängningar kan ta till sig information som ges på statsspråket, så att språkbarriärer inte hindrar ett aktivt deltagande i samhällets alla processer och så att de kan ta del av den nationella kulturens verk i original på teatrar, konserter, i böcker och i radio- och tv-program med mera. Och precis som det är nyttigt att lära sig ryska för mellanfolklig kommunikation inom Sovjetunionen, är det nyttigt att lära sig republikens statsspråk för mellanfolklig kommunikation inom republiken. Jag vill påminna om lydelsen i artikel 7 i Sovjetunionens språklag: undervisningen i ryska ”som obligatoriskt skolämne” ”garanteras i en omfattning som är tillräcklig för behoven av mellanfolklig kommunikation inom Sovjetunionens territorium”. En motsvarande formulering kan användas även i republikernas språklagar beträffande undervisningen i republikens statsspråk för mellanfolklig kommunikation inom republikens territorium.

91

För att alla invånare i republiken ska lära sig republikens statsspråk är det i det nuvarande skedet av stor betydelse att övervinna den psykologiska barriären.

För det sjätte ingår även ett nationellt-territoriellt kännetecken i begreppet statsspråk. Det innebär att republikens statsspråk, i enlighet med principerna för ett demokratiskt synsätt, har utropats till språket för områdets ursprungsnation, det vill säga språket för det folk vars etniska hemland området är och som har gett republiken (staten) dess namn.

Det påstående i Stora sovjetencyklopedin att statsspråket enbart hör samman med ett borgerligt samhällssystem måste kategoriskt avvisas, eftersom ett enda obligatoriskt statsspråk för alla folk skulle vara oacceptabelt i en socialistisk stat. För det första ifrågasätts en sådan teori redan av själva praktiken i Sovjetunionens språkpolitik: systemet har hela tiden betecknats, och betecknas fortfarande, som socialistiskt, men ryska har i praktiken varit statsspråk (dessutom som ett avsiktligt resultat av den språkpolitik som Sovjetunionen fört). För det andra följer det redan av sakernas logik och kravet på respekt för de mänskliga rättigheterna att det nationella språket i det berörda nationella territoriet måste ha möjlighet att finnas till och utvecklas som kommunikationsmedel för det berörda folket. Var annars i världen skulle det ha sådana rättigheter och möjligheter? Och man kan inte kalla det socialistiskt att påtvinga ett litet folk det dominerande storfolkets språk, samtidigt som man betecknar kravet att låta ett folk använda sitt modersmål allsidigt inom alla samhällsområden i sitt etniska hemland och kräva att även företrädare för andra folk, som har börjat eller fortsätter att bosätta sig stadigvarande där, respekterar språket som borgerligt.

Den berörda nationella språkets och folkets dominerande roll i dess eget etniska fäderneärvda land är en förutsättning och garanti för språkets och folkets fortbestånd. Det finns ingen annan väg för språkets och folkets fortbestånd. Om man däremot utropar det dominerande storfolkets språk till statsspråk i ett territorium där ett annat folk är hemma, bedrivs en våldspolitik som syftar till att förtrycka och utplåna det lilla folket, eftersom den oundvikligen leder till att det lilla folket och dess språk helt assimileras. Inom politiken betecknas en liknande företeelse med ordet ”folkmord”.

Slutligen är det viktigt att definiera förhållandet mellan termerna statsspråk och officiellt språk i den konkreta språksituationen i de baltiska republikerna, eftersom det huvudsakliga språket i olika länder kallas antingen statsspråk eller officiellt språk, medan det också finns länder (Pakistan, Schweiz) där betydelsen av de båda termerna skiljs åt².

När vi fortsätter att analysera språklagarna i de baltiska republikerna kommer vi att konstatera att de föreskriver ett statsspråk för varje republik. Eftersom varje medborgare emellertid fritt kan välja att sköta officiella ärenden på statsspråket eller på ryska (vilket innebär att ryska, vid sidan av statsspråket, också erkänns som ett språk för officiell användning), kan vi dra slutsatsen att lagarna föreskriver två officiella språk. Språklagarna i de baltiska republikerna skiljer alltså mellan begreppen och termerna statsspråk och officiellt språk. Dessutom bör det tilläggas att dessa lagar i praktiken redan ger ryska status som officiellt språk, även om detta inte definieras så i lagtexten. Därför kan man också anse att det inte finns någon större motsättning mellan språklagarna i de baltiska republikerna och Sovjetunionens språklag, som har utropat ryska till officiellt språk inom Sovjetunionens territorium (vilket enligt min mening har betydelse under övergångsperioden på vägen mot de baltiska republikernas verkliga självständighet).

² Druviete I. Valoda un etnoss. Rīga: LZB, 1990.20.—38. lpp.

92

Det första året då lettiskan stegvis införs som statsspråk i Lettland har ställt nya uppgifter både för hela samhället och särskilt för dem som styr, framför allt inom terminologi och språkvård. I takt med att lettiskans funktioner utvidgas blir olika samlingar av språkligt material och handböcker, och i synnerhet termordböcker, särskilt nödvändiga i språkbruket; hittills har de i stor utsträckning varit av intresse endast för lingvister och redaktörer. Flera problem kring språkets normering aktualiseras också.

Inom terminologin är det, vid sidan av sammanställningen av facktermer och utarbetandet av termsystem, aktuellt att utforma enhetliga principer för hur produktmärken skrivs och återges från andra språk. Hittills har märkesbeteckningar i många publikationer skrivits med ryska bokstäver. Lettlands ZA:s terminologikommission har fastställt att alla märkesbeteckningar samt namn på växt- och djurraser och institutionsnamn på lettiska ska skrivas med lettisk, dvs. latinsk, ortografi; bokstavsbeteckningar ska translittereras och ordnamn transkriberas (till exempel, līme BF-2, inte ”līme БФ-2”). I facklitteratur, nomenklaturregister och liknande bör beteckningen på originalspråket vid behov anges bredvid den variant som används i lettisk text. Beteckningar på språk med latinskt alfabet bevaras i originalstavning; dessutom skrivs växtsorters originalnamn inom enkla citattecken (rosensorten ‘Gaujarde’).

På grund av andra språks påverkan förekommer många oklarheter och fel i språkbruket när det gäller stavningen av för- och efternamn på lettiska. Andra språks skrivvanor överförs automatiskt till lettiskan, till exempel efternamn utan ändelse, maskulina efternamnsformer för kvinnor och felaktig återgivning på lettiska av litauiska namn- och efternamnsändelser (lit. Antanas→lett. Antans, inte ”Antanas”) m.m. Nya, uppdaterade och kompletterade upplagor av de relevanta anvisningarna är mycket nödvändiga för språkbruket.

I takt med att kontakterna mellan lettiska forskare utvidgas måste frågan om en enhetlig stavning lösas. I verk av letter utomlands bör de stavningsregler bevaras som gällde i lettiskan under 1920- och 1930-talen. I Lettland har däremot en del stavningsregler ändrats för att anpassa dem till lettiskans utvecklingsläge under senare tid. En enhetlig stavning och ett enhetligt lettiskt språk i världen har inte bara lingvistisk betydelse. De har också stor betydelse för folkets nationella enhet i stort.

I den nya språksituationen blir samhället alltmer medvetet om att språket inte bara är ett medel för samhällets utveckling utan också en faktor i den, det vill säga en av samhällets utvecklingsdrivkrafter, som spelar en stor roll både för utvecklingen av den enskilda individen som personlighet och för samhällets utveckling som helhet.

STATSSPRÅK I DE BALTISKA REPUBLIKERNA

Sammanfattning

Sovjetunionens antidemokratiska språkpolitik under de senaste decennierna, som snabbt russifierade språk och folk i Sovjetunionen, väckte republikernas inhemska nationers önskan att skydda sina språk från utplåning och garantera deras statliga skydd genom att ge dem status som republikernas statsspråk. Som en flodvåg svepte denna process över alla Sovjetunionens republiker och väckte samtidigt problem i samband med

93

med protester från ryskspråkiga invånare. Dessa invånare oroas av att det ryska språkets funktioner begränsas i republiker med andra nationaliteter, och därför sprids påståenden om att deras rättigheter kränks där.

För att lösa de problem som har uppstått är det mycket viktigt att utveckla en teori om statsspråk med utgångspunkt i den globala praktiken inom språkpolitiken.

Som det står i ”Stora sovjetiska encyklopedin” väljs vanligen språket hos den nation som grundade staten eller som dominerar i staten till statsspråk. Endast det första beslutet är demokratiskt, och det är just det som tillämpas i de baltiska republikerna (det andra beslutet används vanligen i imperialistiska länders kolonier och ockuperade områden).

Det finns också tydliga skillnader mellan statsspråkens funktioner i olika länder i världen, från helt minimala funktioner, exempelvis i Singapore, där statsspråket endast används för nationalsången och officiella tal, till att det används fullt ut inom alla områden av mänsklig verksamhet. De fastställda statsspråkens funktioner skiljer sig också åt i olika republiker i Sovjetunionen. Detta beror på de specifika historiska förhållanden som har vuxit fram.

De baltiska republikernas statsspråk har en lång utvecklingshistoria och erfarenhet av status som statsspråk; de har använts fullt ut inom livets alla områden, inklusive dokumenthantering, vetenskap och teknik, utbildning, rättskipning osv.

När det gäller de baltiska republikerna (slutsatserna grundas främst på den språkliga praktiken i Lettland) ingår följande i förståelsen av ett statsspråk:

1) det språkliga och nationella statslivet, dvs. staten garanterar språkets bevarande och användning samt sörjer för en allsidig utforskning och utveckling av språket osv.;

2) garanterande av språkets allsidiga funktion inom alla områden av statligt, samhälleligt och kulturellt liv, inklusive myndigheternas dokumenthantering, undervisningen, rättskipningen osv.;

3) garanterande av medborgerliga rättigheter att använda statsspråket inom hela republikens territorium;

4) att kunskaper i detta språk betraktas som ett kvalifikationsmått för anställda inom servicebranschen eller dokumenthanteringen; detta innebär att endast personer som behärskar statsspråket får arbeta inom dessa områden;

5) alla invånare, även personer med annan etnisk tillhörighet, som är stadigvarande bosatta i republiken, ska ha tillräckliga kunskaper i statsspråket; det är önskvärt att alla invånare får tillgång till originalinformation som förmedlas på statsspråket samt till kulturvärden som skapats på det språket (teater, konserter, böcker, radio, tv-program med mera);

6) iakttagande av den demokratiska nationella och territoriella principen – som statsspråk förklaras språket hos den lokala nation som har gett staten (republiken) dess namn och vars etniska hemland den utgör: i Lettland lettiska, i Litauen litauiska och i Estland estniska.

Påståendet (se Stora sovjetiska encyklopedin) att statsspråk är kännetecknande för det borgerliga samhällssystemet bör betraktas som ogrundat. Om den lokala befolkningens språk i dess förfäders land antas som statsspråk, visar det inte att samhällssystemet är borgerligt, utan endast att det är ett rättvist beslut som försvarar språket och nationen i dess etniska hemland. Men om den dominerande nationens språk förklaras och antas som statsspråk (eller officiellt språk) på en annan nations mark, är detta en tvångshandling och ett vittnesbörd om kolonisering eller ockupation utförd av en antidemokratisk, imperialistisk stat.

När man analyserar förståelsen av statsspråk under de förhållanden som råder i de baltiska republikerna och utifrån de språklagar som antagits där, bör man framhålla att termen statsspråk måste skiljas från termen officiellt språk, vilket ofta inte görs. Enligt språklagarna i republikerna finns endast ett statsspråk – den lokala nationens språk. Samtidigt föreskrivs att varje medborgare vid officiell kommunikation kan välja kommunikationsspråk – statsspråket (lettiska eller ett annat) eller ryska. Följaktligen betraktas två språk som officiella.

Ett års erfarenhet av lettiska som statsspråk i Republiken Lettland har visat att samhället, och därmed även språkvetarna, under de nya förhållandena måste lösa många nya uppgifter, särskilt inom språkvård och terminologi. När lettiskans funktioner utvidgas behöver den språkliga praktiken många olika samlingar av språkmaterial, handböcker i språkvård och terminologiska ordböcker, som hittills endast har varit av intresse för språkvetare och redaktörer. Samarbete mellan forskare inom alla vetenskapsområden i Lettland och runt om i världen gör ett stort antal problem kring språknormering aktuella, däribland fastställandet av enhetliga principer för stavning av namn på olika inhemska och utländska produktmärken, namn på växt- och djurarter och institutionsnamn samt, i allmänhet, enhetliga regler för lettisk stavning.

94

…förmåga. I utländska publikationer har nämligen skrivprinciperna från 1900-talets tredje och fjärde decennier bevarats, medan vissa stavningsregler med tiden har ändrats i själva Lettland.

Under de nya förhållandena inser samhället allt bättre att språket är — inte bara ett medel för samhällsförändring, utan också en drivkraft, det vill säga en av de drivande krafterna i samhället och hos varje individ som medlem av ett kollektiv.

STATSSPRÅK I DE BALTISKA REPUBLIKERNA

Sammanfattning

Den odemokratiska språkpolitiken i det forna USSR under de senaste 50 åren, känd som russifiering av andra språk och nationer, har lett till att många språk har dött ut. Därför beslutades att ge den inhemska nationens språk i republiken status som statsspråk för att garantera statligt skydd. Samma rättsakter antogs i alla tidigare sovjetrepubliker. Dessa processer åtföljdes av olika problem kopplade till det ryska folkets missnöje; de ansåg att deras rätt att fritt använda ryska i hela det forna USSR var undertryckt.

För att lösa dessa problem var det nödvändigt att utarbeta en teori om statsspråket och tillägna sig erfarenheter av språkpolitik i andra länder i världen.

Statsspråkets funktioner tilldelas språket hos den nation som har grundat staten eller hos den nation som styr staten. Endast det första alternativet är demokratiskt, och det var just detta alternativ som tillämpades i de baltiska republikerna.

Världens erfarenheter av statsspråkets funktioner varierar från ett minimum (till exempel i Singapore) till ett brett spektrum (i många utvecklade länder).

Behovet av ett statsspråk var inte av högsta vikt i alla sovjetrepubliker. Det berodde på konkreta förhållanden som uppstod under nationernas och ländernas historiska utveckling.

De baltiska republikernas ursprungsnationers språk har en lång historisk utveckling. Även dessa språk har erfarenhet av att ha status som statsspråk. I dag innebär statsspråket i de baltiska republikerna (särskilt i Lettland) att:

1) språket omfattas av statligt skydd, och staten tryggar dess existens, användning, studium och utveckling;

2) språket måste vara mångfunktionellt: det ska användas inom alla områden av statlig, social och kulturell verksamhet, liksom i affärskorrespondens, utbildning, rättsliga förfaranden osv.;

3) medborgerliga rättigheter att använda statsspråket måste garanteras inom hela republikens territorium;

4) att tillägna sig statsspråket bör betraktas som ett kvalifikationskriterium och därför vara obligatoriskt för statstjänstemän och offentligt anställda;

5) alla personer av andra nationaliteter som är stadigvarande bosatta i republiken i fråga behöver i viss utsträckning tillägna sig statsspråket, så att de bättre kan förstå informationen i original och inte i översättning samt ta del av fördelen med att höra teaterföreställningar, konserter, radio- och TV-sändningar på originalspråket osv.;

6) ett demokratiskt förhållningssätt till språkfrågan kräver att den etnoterritoriella principen tillämpas, det vill säga att ursprungsnationens språk i det berörda territoriet fungerar som statsspråk.

Stats språkets status är knuten till utvidgningen av språkets funktionella område.

Detta gör i sin tur samhället och lingvisterna ansvariga för terminologin och språkkulturen. Språknormeringen blir allt mer aktuell.

I den nya språkliga situationen står det klart att språket inte bara är ett medel, utan också en faktor och en drivkraft för samhällets utveckling.

95