LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXXIV (1994)

LIETUVIŲ KALBOS TARMĖS IR JŲ TYRINĖJIMAI

Vincentas DROTVINAS

ANTANAS SALYS STUDIER I TYSKLAND

För att belysa A. Salys liv och studier i Tyskland 1925–1929 har dokument påträffats i Litauens centrala statsarkiv (LCVA, f. 631, f. 391) och i Leipzigs universitetsarkiv. Vilniusarkivet tillhandahåller material i form av protokollsboken från rådet för Kaunas universitets humanistiska fakulteter, utbildningsministeriets skrivelser till Kaunas universitet angående A. Salys utsändande till Tyskland för studier, liksom A. Salys terminsrapporter till utbildningsministeriet om studiernas förlopp, korrespondens med utbildningsministeriet om stipendiet med mera. Från arkivet vid den filosofiska fakulteten vid Leipzigs universitet har kopior av dokument erhållits om försvaret av A. Salys doktorsavhandling, genomförandet av examina med mera. Alla dessa hittills okända arkivdokument ger autentiskt material om jubilarens vetenskapliga och yrkesmässiga utveckling.

Antanas Salys började 1923 vid Kaunas universitet och hade 1925 kommit halvvägs i sina studier i litauiska och jämförande indoeuropeisk språkvetenskap. Han hade lyssnat till professorerna Kazimieras Būga och Jonas Jablonskis föreläsningar, arbetat som sekreterare åt K. Būga för ”Litauiska språkets ordbok”, hjälpt Jonas Jablonskis med att redigera Žemaitės skrifter och utfört annat filologiskt arbete.

Prof. K. Būgas tidiga död var en stor förlust inte bara för den litauiska kulturen och, särskilt, för den litauiska språkvetenskapen, utan också för humanistiska fakulteten: kåren av professorer i litauisk språkvetenskap försvagades kraftigt. Därför kallades, som vi vet, prof. Jurgis Gerulis från Leipzig till tjänst vid det unga litauiska universitetet. Även inom själva fakulteten sökte man begåvade unga krafter som kunde bli framtida professorer. Antanas Salys var en av dem som gav störst hopp om att växa till en framstående forskare. Det var ingen tillfällighet att han tillsammans med Pranas Skardžius kunde komma i fråga för rätten att studera utomlands. Detta framgår av denna ansökan från Antanas Salys och Pranas Skardžius den 19 maj 1925:

Till Hans Nåd dekanen för humanistiska fakulteten

Humanistiska fakultetens studenter Pranas Skardžius och Antanas Salys

Ansökan

Från och med höstterminen i år vill vi studera vårt ämne, jämförande språkvetenskap med litauiska som grund, vid något av de utländska centra (Leipzig, Königsberg eller Riga) där framstående specialister i detta ämne är verksamma. I detta ärende har vi också lämnat in särskilda ansökningar till utbildningsministeriet: vi har bett om att från och med nästa termin få ett stipendium var för att bedriva dessa studier (vi har inte egna medel till detta).

12

Hade äran att be fakulteten stödja vår gemensamma begäran — att förklara för Högvördigaste ministeriet att vi verkligen behöver ett seriöst vetenskapligt centrum med sådana specialister som J. Gerullis, W. Streitberg, E. Sieversas, R. Trautmannas...

Kaunas, den 19 maj 1925

A. Salys Pr. Skardžius

Tidens förhållanden vid fakulteten och omsorgen om att utbilda en ny generation kvalificerade litauiska språkvetare belyses bäst av professor Jonas Jablonskis brev av den 20 maj 1925 till utbildningsministern Kazimieras Jokantas. Jablonskis rekommendationsbrev återges i sin helhet, både för sin utförliga argumentation och som exempel på officiell korrespondens:

Kaunas, den 20 maj 1925

Till utbildningsminister K. Jokantas

Två humaniststudenter, Ant. Salys och Pr. Skardžius — de har studerat språkvetenskap med inriktning på litauiska här i två år — ser att vår fakultet ger dem föga intellektuell näring (för närvarande finns det vid fakulteten inte en enda lingvist, en språkforskare inom den jämförande vetenskapen). Redan länge, ända sedan K. Būgas död, har de velat resa härifrån till något universitet i Tyskland, till en högskola där denna vetenskap redan har fått en stadig grund och bedrivs på rätt sätt. De har länge varit bekymrade över detta och plågar ständigt mig på ett eller annat sätt, i det att de söker råd om hur saken ska förverkligas och var det enligt min mening vore bäst för dem att fortsätta sina studier i Tyskland.

I går fick jag veta av dem att de redan hade lämnat in ansökningar till utbildningsministeriet — de har bett att ministeriet på något sätt måtte finna medel till utländska stipendier åt dem.

Jag hyser full förståelse för dem — vi är verkligen i en svår situation i detta avseende — och skyndar mig själv att bidra med mitt lilla strå. Båda (en žemaitis och en östlitauisk aukštaitis) är verkligen kunniga och väl insatta i språkvetenskap och vetenskapliga frågor i allmänhet, unga män av vilka man kan vänta sig mycket för vår skolas framtid. Men båda är tyvärr också lika fattiga landsbygdsbor; båda behöver, för att tala helt öppet, tämligen ordentliga stipendier, så att de inte måste svälta ihjäl utomlands medan de ägnar sig åt studierna, utan att det gagnar vare sig dem själva eller vår skola. Jag har särskilt stort förtroende för dessa två studenter; jag betraktar dem inte som lättsinniga, och jag litar fullt ut på deras allvar och uthållighet. Jag ber er, om det bara är möjligt, att från och med höstterminen i år inte vara njugg med stipendier för deras studier utomlands.

De har hittills tillbringat två år i Kaunas (Salys och Skardžius), men nu, sedan Kaz. Būga lämnat vår krets och vår humanistiska fakultet saknar en mer framstående språkforskare (och litauist) bland sina egna, tvingas de söka sig till språkforskare, seriösa och djuplodande professorer i språkvetenskap, i Tyskland, språkvetenskapens gamla hemland. De säger sig särskilt vilja studera i Leipzig (där finns en framstående krets av språkforskare som intresserar dem) eller i Königsberg, Riga; jag märker att de inte söker sig till vare sig Paris eller Schweiz för sina studier.

Jag betraktar båda dessa studenters planer som en allvarlig sak. Jag råder er att också sätta er tillit till båda dessa studenter; de kommer, det förefaller mig verkligen, inte att göra oss be

13

… på samma sätt som ibland en viss student gör, som rest utomlands med stipendium utan något särskilt skäl för att studera och samtidigt roa sig. Båda två försörjde sig, såvitt jag vet, även i Kaunas främst genom språkarbete medan de studerade, och levde här av detta.

20 maj 1925. Kaunas

J.Jablonskis¹

Jablonskis nöjer sig inte med att skriva till ministern, utan skriver genast (21 maj 1925) även till dekanus för humanistiska fakulteten, prof. M.Biržiška: ”Båda dessa studenter är, förefaller det mig, de mest seriösa språkvetarna vid vår fakultet. Å andra sidan är de också ’K.Būgas elever’, men ’har bara just börjat arbeta med honom och har, utöver Būga, en litauist, inte haft någon annan seriös språkforskare bland sina professorer’. Efter att blygsamt ha sagt om sig själv (”jag är själv bara någon sorts popularisatör av språkvetenskapen i det litauiska samhället; liksom andra av våra människor kan jag inte ge studenterna något gediget och seriöst för språkvetenskapens behov”), fortsätter Jablonskis: ”Vi får inte vänta tills det i landet bara återstår några elever till K.Būga som fått en lätt beröring av hans forskning och inte fått en ordentlig utbildning i språkvetenskap. Eftersom vi själva inte kan ge något seriöst åt dessa elever till K.Būga som har börjat sitt arbete, låt oss skicka dem för studier till större centra för denna vetenskap.” … ”Vi bör råda ministern att anslå vissa medel, så att vi snart kan få seriösa språkvetare ur våra egna led, som fått en ordentlig utbildning i språkvetenskap, en sådan utbildning som vi själva inte kan ge.” Efter att ha fäst dekanus uppmärksamhet på att man måste försöka hålla sig underrättad om den student som intresserar oss, föreslår Jablonskis också en metod: att varje år, om inte varje termin, få en redogörelse från honom (Jablonskis term), och skriver vidare: ”Om det skulle bli tal om denna sak vid sammanträdet, bemyndigar jag Er att också framföra min åsikt till sammanträdet. Som Ni ser är jag av den uppfattningen att de båda nämnda studenterna under vissa villkor bör få fortsätta sina studier vid något av de mer seriösa centra för den vetenskap som intresserar oss och arbeta med erfarna och välkända personer inom denna vetenskap (framstående specialister).”²

Humanistiska fakultetens tjänsteorgan behandlade vid sammanträdet den 22 maj samma år (nr 113), med M.Biržiška, A.Voldemaras, V.Krėvė—Mickevičius, E.Volteris, A.Senn, V.Sezemanas, J.Tumas, A.Smetona, Vl.Šilkaris, Iz.Tamošaitis, Pr.Augustaitis, J.Vabalas-Gudaitis, P.Gronskis, J.Balčikonis och B.Sruoga närvarande, studenternas A.Salys och Pr.Skardžius ansökningar: ”Studenterna A.Salys och Pr.Skardžius meddelar sammanträdet att de har lämnat in en skrivelse till utbildningsministeriet, där de ber om två stipendier för att studera språkvetenskap utomlands, och ber fakulteten att stödja deras ansökan om utbildningsministern frågar.”

¹Žr. LCVA, f. 391, ap. 4, b. 1382, g. 98—99 a. Spausdinta: Jono Jablonskio laiškai // Sudarė A.Piročkinas. — V., ”Mokslas”, 1985. P. 165—166. Sudarytojo nuomone, laiškas rašytas ne paties J.Jablonskio, jo tik parašas.

²Žr. LCVA, f. 631, ap. 3, b. 253, p. 22. Spausdinta: Jonas Jablonskis. Straipsniai ir laiškai // Sudarė A.Piročkinas. — V., ”Mokslas”, 1991. P. 225—227.

14

Beslut: Utbildningsministern tillfrågar och behandlar därefter student A.Salys och Pr.Skardžius ansökan³. Det är sant att inga anteckningar om den fortsatta behandlingen av A.Salys och Pr.Skardžius ansökningar eller om utbildningsministerns förfrågan återfinns i protokollsboken över humanistiska fakultetsrådets sammanträden våren 1925. Salys får dock alla nödvändiga tillstånd.

Efter att ha skaffat de nödvändiga dokumenten, däribland ett intyg utfärdat den 23 oktober om kunskaper i tyska, vilket intygar att ”Er beherrscht die deutsche Sprache genügend, um die Vorlesungen und Übungen an einer deutschen Universität erfolgreich besuchen zu können”, befinner sig Salys från och med den 1 november 1925 redan vid universitetet i Leipzig. I december 1925 meddelar han utbildningsministeriet från Leipzig att han har matrikulerats och anger sin adress: Leipzig, Wettinerstr. 23.II, hos J.Quosdorf.

A.Salys matrikulerades vid universitetet i Leipzig 1925 och studerade baltiska språk, indoeuropeisk språkvetenskap och filosofi från vinterterminen 1925/1926 till sommarterminen 1929; han utarbetade och försvarade en doktorsavhandling i filosofi. Förloppet av studierna vid universitetet i Leipzig framgår av de arbetsredogörelser som skickades till utbildningsministeriet varje termin. Här räknas de ämnen han läste varje termin upp, liksom deras karaktär och professorerna. Bland de allmänna vetenskapliga ämnena läste Salys psykologins grunder, en introduktion till filosofi, en översikt över filosofins historia, en översikt över systematisk filosofi, den moderna filosofins historia (från Descartes till Kant) och en introduktion till språkpsykologi. Inom språkvetenskapens teori läste han övningar i indoeuropeisk språkvetenskap (rekonstruktionsproblem — prof. H.Junker) och en introduktion till allmän språkvetenskap. Han fick möjlighet att studera de klassiska slaviska och baltiska språken, som var nödvändiga för studier i jämförande språkvetenskap: han följde en grammatik över fornkyrkoslaviska (prof. K.H.Meyer), texter på fornryska och kyrkoslaviska (prof. R.Trautmann) — två terminer med övningar — samt en kurs om slaviska folk och språk (Die Slavischen Völker und Sprachen) hos prof. R.Trautmann, jämförande slavisk grammatik (prof. R.Trautmann) och slavisk ordbildning (prof. R.Trautmann). Han läste också sanskrit (två terminer), latin och latinsk grammatik samt deltog i paleografiska övningar.

Flest ämnen inom baltisk språkvetenskap läste han hos prof. J.Gerulis: lettisk historisk grammatik, analys av preussiska Enchiridion, övningar i lettisk grammatik, litauisk och lettisk litteratur från 1500- och 1600-talen, litauiska dialekter, övningar med texter på litauiska dialekter, litauisk historisk grammatik, övningar med texter på lettiska dialekter, övningar i litauisk grammatik, preussisk grammatik, övningar i baltisk etnografi, jämförande grammatik för de baltiska språken samt övningar i lettiska dialekter vid Baltiska institutet i Leipzig och övningar i preussiska; litauisk historisk grammatik. Under den första vinterterminen läsåret 1925/26 utarbetade han ett seminariearbete, ”D.Kleinos Gramatica Litvanica ir giesmyno kalbos santykis” (”Das Sprachliche Verhältnis der ”Grammatice Litvanice” von Daniel Klein zu seinem Gesangbuch”).

I redogörelserna noterades att ”varken minimiantalet föreläsningar eller antalet praktiska arbeten är fastställt vid filosofiska fakulteten vid universitetet i Leipzig”. Detsamma står i redogörelsen för den sjunde terminen: ”Antalet föreläsningar som följts—

³ Žr. LCVA. F. 631, ap. 12, b. 146, p. 96.

15

”någon minimumnivå och några terminsprov vid universitetet finns inte”. Redogörelserna låg till grund för att utbildningsministeriet skulle betala stipendier till studenter som studerade utomlands, vilka inte var särskilt generösa. De räckte inte till redan under det första studieåret i Leipzig. I studiekompisen Pranas Skardžius personakt finner vi en ansökan från två Leipzigstudenter till Hans Excellens utbildningsministern, där de ber om att från och med nyåret 1926 ”fördubbla eller åtminstone höja stipendiet så mycket” att de utan några störande hinder utifrån kan ägna sig seriöst enbart åt vetenskapligt arbete. De motiverar sin ansökan med följande skäl: I Kaunas, skriver Leipzigstudenterna, ägnade vi oss mest åt sidoarbeten för att försörja oss och var därför tvungna att sköta våra studier endast ytligt, när tillfälle gavs. I Leipzig måste vi studera alla grundläggande ämnen i språkvetenskap, som vi bara i ringa utsträckning har läst i Kaunas; ”För det andra”, fortsätter de två studiekompisarna, ”måste vi avsluta grundstudierna och arbeta med våra doktorsavhandlingar inom två år, och det kräver mycket förberedelser.” A. Salys måste, står det i ansökan, ”undersöka själva de samogitiska dialekterna och deras grannars dialekter, fastställa deras gränser och lagar samt studera dialektologins och fonetikens allmänna grunder”. För att kunna utföra detta arbete ”måste vi arbeta vid instituten för baltiska, slaviska och indoeuropeiska studier (läs: institutioner, avdelningar — V.D.), därför kan vi inte längre, även om vi skulle vilja, ha sidoarbete och, framför allt, har vi inte alls längre tid att arbeta”. Slutligen är också levnadskostnaderna, det dagliga brödet, en aktuell fråga: ”Själva livet i Tyskland är mycket dyrare än i Kaunas, och dessutom måste man för sitt vetenskapliga arbete köpa vissa böcker, som nu är särskilt dyra i Tyskland, samt en del andra nödvändiga förnödenheter.” Vännerna avslutar ansökan med anmärkningen att professor J. Gerullis ”alltid vid behov kan uttala sig om deras arbete”.

Leipcigas, 1925.XII.8

Pr.Skardžius A.Salys

Denna ansökan skickades inte ensam till utbildningsministern. Den kompletterades och understöddes av J. Jablonskis brev till utbildningsministeriet, ställt till Kaz. Jokantas. Jablonskis skriver att han fått flera brev från två studenter i Leipzig, som gläds åt att ha fått utmärkta professorer i sina ämnen, men beklagar sig något över att det är svårt att klara sig på stipendierna utan sidoarbete; därför ber de om att få veta om det vore möjligt att få större stipendier från och med nyåret. Här finner J. Jablonskis också ett prejudikat. Studenten J. Bukota i Paris får ett mycket större stipendium och kan ägna sig betydligt friare åt sina studier. Jablonskis ”underlättar” ministerns arbete genom att ange det önskade stipendiebeloppet: de skulle, skriver Jablonskis, mycket gärna vilja få fyrahundra eller femhundra i stipendium framöver. ”Med detta lilla brev ber jag er innerligt att rikta er uppmärksamhet mot denna sak och ordna så [...], att de båda, medan de utför sitt arbete, inte ska behöva oroa sig alltför mycket för sitt dagliga bröd...” (Brevet, som endast undertecknats av Jablonskis, daterat 1925.XII.21⁴)

Fonetik intog en betydelsefull plats i A. Salys studier. Till en början ingick den inte i Salys studieplaner. Först i redogörelsen för arbetet under andra terminen, där åtta avlyssnade ämnen räknas upp, läser vi: ”Under hela sommarterminen arbetade jag privat två timmar i veckan med fonetik hos professor emeritus E. Sievers och professor Gerulis” (A. Salys redogörelse till utbildningsministeriet, 1926.VIII.28). 1927—1928 års

⁴Žr. LCVA, f. 391, ap. 9, b. 838 (P.Skardžiaus asmens byloje, nespausdintas?)

16

vintertermin. I sin arbetsredogörelse skriver Salys att han följt introduktionen till experimentell fonetik (”Einführung in die experimentelle Phonetik”) hos professor Junker och genomfört fonetikens praktiska experiment i fonetiklaboratoriet (Experimentalphonetischen Praktikum”), se redogörelsen till utbildningsministeriet den 24 mars 1928. I ett brev till utbildningsministeriet av den 27 juli 1928, nr 10476, meddelar A. Salys att han under sommarterminen följt fyra ämnen med övningar, däribland grunderna i självständigt fonetiskt arbete (Anleitung zu selbständigen phonetischen Arbeit) hos professor Junker. ”Dessutom”, skriver A. Salys vidare i redogörelsen, ”deltog jag den 27–30 juni i professor Junkers undervisningsexkursion till Berlin och Hamburg. I Berlin besökte vi och bekantade oss med professor Doegens fonogramsavdelning vid Preussiska statsbiblioteket och dess laboratorium, och i Hamburg med fonetiklaboratoriet vid institutet för koloniala språk, lett av professor Panconcelli-Calzia”.

Vad var det som intresserade och lockade A. Salys med Hamburg?

Detta hänger samman med fonetikvetenskapens utveckling i Europa. Som bekant var professor Edward Sievers (1850—1932), germanist vid universitetet i Leipzig, grundläggare av den lingvistiska (iakttagande) fonetiken. Hans främsta verk är ”Grundzüge der Lautphysiologie”, 1876 (den femte upplagan av hans verk, med en något annorlunda titel, ”Grundzüge der Phonetik”, utkom 1901). Vid övergången mellan 1800- och 1900-talen var tre centra för fonetikstudier berömda i Europa: Paris, Hamburg och London. I Paris verkade den franske språkforskaren, katolske prästen Jean Pierre Rousselot (1846—1924), skaparen av den experimentella fonetiken, som från 1897 arbetade vid laboratoriet för experimentell fonetik på College de France. Hans främsta verk är ”Principes de phonétique expérimentale” (1897—1908). År 1908 grundades Kolonialinstitutet (Kolonialinstitut) i Hamburg, där ett seminarium för kolonialspråk (Seminar für Kolonialsprachen), som snart inledde sin verksamhet, fick stor betydelse (seminariet ägnade sig åt afrikanska och asiatiska språk). År 1910 inrättades ett fonetiklaboratorium vid seminariet (das Phonetische Laboratorium am Seminar für Kolonialsprachen), och italienaren Giulio Panconcelli-Calzia (1878—1966), en elev till Rousselot från universitetet i Hamburg, inbjöds att leda det. År 1914 hölls den första internationella kongressen för experimentell fonetik i Hamburg. Även om världskriget satte verksamheten på paus, grundades universitetet i Hamburg och den första institutionen för fonetik i Tyskland strax efter kriget, 1919. Fonetikens historiker påpekar att 1920-talet var den hamburgska fonetiklaboratoriets storhetstid⁵. Salys fick alltså i Tyskland sin skolning i den modernaste experimentella fonetiken, i Panconcelli-Calzias skola, och betraktas med rätta som pionjär inom denna gren av litauisk språkvetenskap.

Den intensiva studietiden gick snart förbi. Studierna på sju och en halv termin var avslutade och en doktorsavhandling hade skrivits. Den 29 maj 1929 skriver Salys en ansökan till filosofiska fakulteten vid universitetet i Leipzig om tillstånd att avlägga doktorsexamen och försvara (visserligen i Kaunas) sin avhandling. I ansökan uppger han att han tagit studentexamen vid gymnasiet i Telšiai, studerat fyra terminer vid universitetet i Kaunas från hösten 1923 och följt sju och en halv termin vid universitetet i Leipzig från hösten 1925. ”Mitt studieområde är baltistik, indoeuropeisk språkvetenskap och filosofi”, skriver Salys. Till ansökan bifogades en meritförteckning (Lebenslauf), där det bland annat står: ”Efter att ha gått i Salantais folkskola 1912—1915 förberedde han sig därefter privat i två år och skrevs sedan in vid det humanistiska (humanistische) gymnasiet i Telšiai.

⁵ Žr. G r i e g e r W. Führer durch die Schausammlung Phonetisches Institut. Hamburg, 1989, S. 14—16.)

17

1923–1925 studerade han vid Kaunas universitet och från vinterterminen 1925 till 1929 studerade han, som stipendiat från Litauens undervisningsministerium, baltistik, indogermanistik och filosofi vid Leipzigs universitet. Salys noterar vidare att han under studieåren följde föreläsningar av följande docenter och professorer — i Kaunas: M. Biržiška, Būga, framlidne, Jablonskis, Senn, Sezemanas, Strauch, Studeraus, Tamošaitis, Tumas, Volteris, Yčas; i Leipzig: Driesch, Dittrich, Gerullis, Heinze, Hertel, Junker, Krueger, Meyer, Trautmann.

Men långt ifrån allt gick som på räls. Händelserna under de senaste månaderna återspeglas i A. Salys ansökan av den 17 juli 1929 till Hans Excellens Herr undervisningsministern.

”I går lämnade jag in min avslutande avhandling till Filosofiska fakulteten vid Leipzigs universitet: ”Žemaičių tarmės. I dalis. Žemaičių tarmės krašto istorija” [Samogitiska dialekter. Del I. Historien om det samogitiska dialektområdet]. Arbetet blev färdigt för nästan två månader sedan. Jag kunde inte lämna in det, eftersom tyskarna lade hinder i vägen genom att inte låta mig gå upp till tentamina. Därför var jag till och med tvungen att vädja till vår beskickning i Berlin.”

Salys skriver vidare att han måste avlägga de kompletterande tentamina under de första dagarna i augusti, men att han inte längre har några egna medel att betala tentamensavgifterna med (200 mark), varför han har äran att be Hans Excellens om ett understöd på 500 litas för tentamina. Ansökan om att förlänga stipendiet med en månad beviljades: ”30 dollar har genom Litauens bank skickats till Er för sista gången för att betala stipendiet för juli månad i år” och — en varning: ”stipendiet kommer inte längre att skickas till Er” (sekreterare A. Daniliuskas).

I Leipzigs universitetsarkiv förvaras dokumenten om A. Salys disputation: ett kungörelseformulär nr P. 91 om försvaret av doktorsavhandlingen i filosofi, där bilagorna räknas upp (den nämnda meritförteckningen, en förklaring (”Erklärung”) och tre intyg (”Zeugnisse”)) samt, viktigast av allt, avhandlingsopponenternas utlåtanden (”Referat” — med vår äldre term: omdöme). Utlåtandena är skrivna på ett särskilt formulär som anger vilka förmågor kandidaten måste ha för att självständigt kunna undersöka något, vilka krav som gäller för bedömningen av arbetets innehåll samt betygsskalan (Noten). Här följer texten till det första utlåtandet.

Herr Salys, som själv är samogit, ville undersöka beskrivningen av de samogitiska dialekterna. Ur den historisk-filologiska inledningen till denna avhandling växer en historia fram om de samogitiska dialekterna. Detta beror just på att de flesta språkvetenskapliga och historiska påståenden om det samogitiska dialektområdets utbredning bygger på rena gissningar, som ofta är felaktiga, särskilt när de grundas på ryska eller polska källor. Salys har undersökt alla de tyska, ryska och polska källor som nu står till buds och dessutom själv intervjuat samogiterna. Han framlägger nu en väl underbyggd historia om de samogitiska dialekternas utbredning, grundad på historiska och filologiska argument (identifiering av ortnamn), och dessutom den första i sitt slag. Detta är ett vetenskapligt värdefullt arbete. Det berikar i väsentlig grad våra kunskaper inom det nämnda området. Synsättet och framställningen vittnar om ett självständigt och metodiskt tänkande. Därför föreslår jag, trots att tyskan på sina ställen är något felaktig, högsta betyg

mycket väl

13 juli 1929

Gerullis

18

Här följer ett kortare utlåtande från den andre referenten, prof. R. Trautmann:

Jag instämmer helt i innehållet i den förste referentens utlåtande om det verkligt värdefulla arbetet om ett fragment av ett viktigt område där balterna bodde

15 juli 1929

R. Trautmann

Avhandlingen bedömdes som ”mycket bra” (”Mit Note I”) och bekräftades med 18 rådsmedlemmars underskrifter. Samtidigt tilläts han avlägga muntliga prov. Den 23 juli 1929 bedömde prof. Gerulis provet i baltiska språk som ”sehr gut”; även provet i indoeuropeisk språkvetenskap (prof. Junkeris) godkändes med ”ausgezeichnet”, och filosofiprovet den 25 juli bedömdes som ”sehr gut” och beskrevs av prof. Driesch med orden: ”Säkra kunskaper och ett glädjande självständigt tänkande” (”Sicheres Wissen und erfreuliches eigenes Denken”). Här finns också filosofiska fakultetens dekanus A. Hofmanns resolution och den traditionella stämpeln som avslutade studierna: ”De muntliga proven har avlagts med mycket gott betyg (Demnach ist die mündliche Prüfungen bestanden mit Note I”). Leipzig, 25 juli 1929.”

I samma dokument står det att ett tillfälligt intyg om disputationen utfärdades den 26 juli 1929, och att doktorsdiplomet utfärdades den 21 juni 1930. Akten avslutas med den sista stämpeln, daterad den 26 juli 1930.

Därmed var Antanas Salis studier i Tyskland avslutade. Efter återkomsten till Kaunas kallades doktor Salys i början av 1930 till en docenttjänst vid teologisk-filosofiska fakulteten. ”Den 6 januari höll han sin installationsföreläsning ’Fonetika ir rašyba’, och under vårterminen ska han undervisa i fonetik och en introduktion till baltisk språkvetenskap”, skrev ”Židinys”, 1930, nr 1.

Antanas Salis självständiga vetenskapliga verksamhet tog sin början, liksom hans intensiva pedagogiska arbete vid Vytautas Magnus-universitetet.

19