LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXXIV (1994) LIETUVIŲ KALBOS TARMĖS IR JŲ TYRINĖJIMAI

Zigmas ZINKEVIČIUS

ANTANAS SALYS BIDRAG TILL LITUANISTIKEN

En av mellankrigstidens stora litauiska språkforskare, Antanas Salys, föddes 1902 i Rėkėtė, i Salantai landskommun. Hans föräldrar var bönder. Han gick i Salantais folkskola och Telšiais gymnasium, och efter examen började han studera vid universitetet i Kaunas. Där studerade han litauisk och jämförande indoeuropeisk språkvetenskap. Han umgicks med K. Būga och var sekreterare för redaktionen för dennes ordbok. Han lyssnade till föreläsningar av K. Būga, J. Jablonskis, A. Senn och F. Brener. Efter Būgas död reste han 1925 tillsammans med P. Skardžius till Leipzig för att fortsätta sina studier. Han valde baltistik, med slavistik och jämförande indoeuropeisk språkvetenskap som biämnen. Han disputerade 1929.

Efter avslutade utlandsstudier arbetade Salys 1930–1939 som docent vid Vytautas Magnus-universitetet i Kaunas. Han organiserade ett fonetiklaboratorium. 1940–1944 var han docent och professor vid Vilnius universitet, där han undervisade i litauisk dialektologi, fonetik, lexikologi, namnvetenskap (onomastik), en introduktion till baltisk språkvetenskap, litauiska, jämförande indoeuropeisk grammatik, en introduktion till språkvetenskap och några andra ämnen. Han var medlem av terminologi-, stavningsreform-, efternamns- och ortnamnskommissionerna. Han var en av grundarna av ”Gimtoji kalba” och medlem av redaktionen. Han skrev mycket i ”Švietimo darbas”, ”Lietuva”, ”Tautos mokykla”, ”Lietuvos aidas”, ”Naujoji Romuva”, ”Tauta ir žodis”, ”Kalba”, ”Gimtoji kalba” och andra periodiska publikationer.

När Institutet för litauistik hade grundats var han 1939–1941 chef för Litauiska språkavdelningen och 1941–1944 direktör för Vetenskapsakademiens Litauiska språkinstitut.

Mot slutet av kriget lämnade han 1944 landet och begav sig västerut. Fram till 1946 undervisade han vid universiteten i Greifswald och Tübingen. 1947 flyttade han till USA. Med hjälp av professor A. Senn fick han en tjänst vid University of Pennsylvania i Philadelphia, där han först arbetade som docent och extraordinarie professor och från 1956 som ordinarie professor. Han höll kurser i baltistik och slavistik. Hans elev var den framstående amerikanske baltisten W. R. Schmalstieg (Šmolstygas). Han engagerade sig i landets språkvetenskapliga liv, var medlem av olika kommissioner och föreningar, medverkade i språkvetenskapliga tidskrifter och var redaktör för språkvetenskapsavdelningen i den flerdelade Litauiska encyklopedin, som gavs ut i exil. Han dog 1972 i Philadelphia.

A. Salys gjorde framför allt betydande insatser inom den litauiska dialektologin. K. Būga uppmuntrade honom att arbeta inom detta område. Han forskade särskilt mycket om sin hemtrakts samogitiska dialekt. Till fots färdades han genom en stor del av dess utbredningsområde, samlade in material även från andra delar av Litauen och preciserade dialektgränserna. Han använde enkäter för att samla in uppgifter. 1935 gavs hans föreläsningssammanfattning ”Lietuvių kalbos tarmės” ut i hektograferad form (efter J. Lāboks anteckningar). Detta var fram till dess den mest ingående och fullständiga beskrivningen av våra dialekter—

8

—beskrivningen. En andra, utökad upplaga kom ut 1946 i Tübingen, och en helt ny version publicerades i volym XV av Litauiska encyklopedin (1968). A. Salys sammanställde en karta över de litauiska dialekterna, som fogades till föreläsningssammanfattningen och artikeln i volym IV av ”Archivum Philologicum”.

När A. Salys klassificerade dialekterna följde han i huvudsak K. Jaunius. Han urskilde en självständig mellersta högaitisk dialekt (mellersta högaiter). Den västliga högaitiska dialekten (västliga högaiter) delade han, efter uttalet av o och ė i obetonade ändelser, in i tre underdialekter: den sydliga (sydbor, där o och ė bevaras oförändrade), den mellersta (veliūonier, där de övergår i u och i) och den nordliga (žiemier, där de uttalas a och e). De östliga högaiterna (östliga högaiter) delade han, efter hur an-typens förbindelser och nasalvokalerna ą, ę utvecklats, in i pantininkai (akutens vokaler bevarade oförändrade, cirkumflexens vokaler inskränkta till o- och ę-kvalitet)¹, pontininkai (alla inskränkta)² och puntininkai (inskränkta till u- och i-kvalitet); inom de sistnämndas område urskilde han vidare rotininkai (där betonat a i icke-slutstavelse uttalas ɔ); inom deras område dadininkai, numera kupiškėnai), panininkai (senare kallade žadininkai, vilka fortfarande har långt ā i stället för o) och žalininkai (som fortfarande har halvlångt a i obetonad position). Av det område i östra Litauen som på Jaunius tid låg utanför Kaunas guvernement bildade Salys en egen högaitisk underdialekt – dzūkerna. Samogiternas område delade han, liksom tidigare dialektologer, efter motsvarigheterna till riksspråkets uo och ie i ūnininkai (ū, ī), donininkai (ọu, ei) och dounininkai (ō, ē). Utifrån de tidigare kända motsvarigheterna till affrikatorna č och dž urskilde han dessutom kustens samogiter (pajūriečiai, som saknar č och dž i böjningsstavelser) och samogitiska dzūker (som uttalar c och dz i stället för č och dž).

A. Salys arbetade mycket med historisk dialektologi. Han försökte klarlägga hur dialektdragen hade uppkommit och deras kronologi. En betydelsefull artikel av honom är ”Kelios pastabos tarmių istorijai”, publicerad 1933 i volym IV av ”Archivum Philologicum”. Han undersökte den extralingvistiska situationen i det förflutna. Hans avhandling (”Die žemaitischen Mundarten”) ägnades åt detta ämne och publicerades 1930 i volym VI av ”Tautos ir žodis”.

Alla dessa frågor går ofta inte att skilja från den historiska grammatiken, som Salys har bidragit med många betydelsefulla iakttagelser och tankar om i sina arbeten. Särskilt bör hans artikel om vokativformer på -ai nämnas; den publicerades 1952 på engelska i volym IX av den italienska fortlöpande publikationen ”Studi Baltici”.

Dialektforskningen är nära förbunden med fonetiken. Salys var också högt kvalificerad inom detta område och kan betraktas som den moderna fonetikens pionjär i Litauen. Han omsatte sina kunskaper och färdigheter i praktiken: han lade grunden för uttalet i standardspråket.

Ett annat område där Salys var mycket aktiv, särskilt under sin tid i exil, var lexikologi och lexikografi. Tidigare hade han under en tid arbetat som medlem av Litauiska språkets ordbokskommission. Från 1950 deltog han i arbetet med att sammanställa den omfattande ”Lietuvių rašomosios kalbos žodynas” (Wörterbuch der litauischen Schriftsprache), som gavs ut utomlands. Tillsammans med A. Senn sammanställde han volymerna III–V av denna ordbok (som började ges ut 1932). Han berikade dem avsevärt med folkligt språkbruk, särskilt samogitisk vokabulär, och ordnade betoningen. Arbetet avslutades 1968.

^1,2 I själva verket uttalas inte alla dessa ljud på detta sätt över hela området.

9

Senare planerade han att sammanställa en historisk ordbok över det litauiska språket. I detta syfte kom han till Litauen 1969 och samlade uppgifter ur kartotek och andra källor. Han lovade att utarbeta en sådan ordbok där neologismer från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet skulle lyftas fram — sådana som lingvister annars har svårt att känna igen, eftersom de till och med tas upp i etymologiska ordböcker (t.ex. E. Fraenkels) som arvord och därigenom vilseleder forskarna. Det är beklagligt att hans oväntade död hindrade honom från att färdigställa detta mycket behövliga verk.

A. Salys uträttade mycket genom sin forskning om egennamn. Hans studier om äldre litauiska personnamn (t.ex., Jogáila, Kęstutis, Márgaris, Mindaugas, Žygimantas...), många dopnamn (Jãckus, Jadvyga, Jókimas, Jokūbas, Juõzapas, Jùrgis, Jùslas, Kãsparas, Kazimieras, Klėm consultas, Kristijõnas, Kristupas, Laurynas, Marijà, Onà...), efternamn (Doneláitis, Ivìnskis, Juškà...) och ortnamn (Karaliáučius, Kaũnas, Kėdainiai, Klaipėda, Krėtingà, Marijámpolė, Maskvà, Vìlnius, Nėmunas...) är betydelsefulla och publicerades i uppslagsverk och andra publikationer. Salys bidrog i synnerhet mycket till att återge Litauens namnformer i litauisk språkdräkt. Efter Vilniusområdets befrielse ledde han arbetet med att fastställa autentiska litauiska former av ortnamn och efternamn och redigerade de tillhörande ordböckerna, som redan hade börjat tryckas men vars utgivning avbröts av kriget och ockupationerna. Han gjorde stora ansträngningar för att bevara det gamla litauiska namnskicket i Klaipėdaområdet och Ostpreussen och för att rekonstruera bristfälligt dokumenterade ortnamn. Han utförde detta arbete överallt ansvarsfullt och samvetsgrant och ersatte aldrig konstlat slaviska eller tyska namn med litauiska (tyvärr byttes de senare hänsynslöst ut mot ryska och polska namn i Ostpreussen). År 1956 sammanställde Salys ett namnregister till Litauens karta, som hade utarbetats av Juozas Andrius och utgivits i USA.

Den historiska undersökningen av toponymiken ledde naturligt vidare till studier av de forntida baltiska stammarnas historia, vilka hade inletts av K. Būga. Salys skrev om dessa frågor i litauiska och utländska uppslagsverk och behandlade dem i många av sina artiklar.

Salys intresserade sig för praktiska frågor kring det standardspråkliga litauiskan redan när han gick på gymnasiet i Telšiai. Som han senare själv berättade hade hans lärare i litauiska, Matas Untulis, väckt intresset. Studierna vid universitetet, där han följde J. Jablonskis föreläsningar, fördjupade det. Senare engagerades han av livets gång i arbetet med att främja standardspråket. Som specialist fick han delta i olika kommittéer, i Litauiska språkföreningens verksamhet och i redaktionsarbetet för "Gimtoji kalba". Han skrev ett stort antal artiklar om frågor kring standardspråkets utveckling. Han bidrog också till andra pågående arbeten: han skapade del I—II av "Vargo mokykla", var en av redaktörerna för "Kalbos patarėjas" (1939) med mera.

Salys följde noggrant standardspråkets utveckling. Han reagerade snabbt på sådant i språkbruket som behövde rättas till. Han gjorde mycket för att olämpligt bildade ord skulle ersättas med mer korrekta former. Han hade en levande språkkänsla och kunde skapa goda nybildningar efter mönster från folkspråket. De flesta av hans föreslagna nya ord slog rot, och i dag är det inte lätt att skilja dem från gamla arvord. Det gäller ord som póbūdis, póžiūris, rankininkas, senatis, slaigmenà ’överraskning’ (upptaget i Fraenkels ordbok!), šviesómatis, tarmėtyra, laršà, tolìmatis med flera. Han berikade i synnerhet terminologin inom olika ämnesområden. För detta ändamål anpassade han också folkliga ord, till exempel grūdalas ’härdningsbruk’, núospaudas ’press för pressning’, slogūtis ’mardröm’ med flera. Till honom tillskrivs—

10

—även lingvistiska termer: balsynas ’vokalsystem’, priebalsynas ’konsonantsystem’, garsų perkaita ’ty. Lautverschiebung’, įgarsis ’Anglitt’, išgarsis ’Abglitt’, jungmė ’eng. liaison, sammansmältning av en slutkonsonant med den följande ordinitiala vokalen’, perilgì garsai ’längre än långa’, pertrumpi garsai ’kortare än korta’, pilnãgarsis ’rys. полногласие’, prãtaras ’ty. Einsatz’ med flera.

A. Salys vetenskapliga arv och insatser för språkets praktiska utveckling är rika och mycket värdefulla. Hans artiklar, spridda i olika litauiska och utländska publikationer och svåra att få tillgång till, gavs ut i Rom i fyra omfångsrika band med titeln ”Raštai”, tack vare hans hustru S. Salienės och Litauiska katolska vetenskapsakademiens engagemang och ekonomiska stöd. Petras Jonikas förberedde dem för tryckning. I den första volymen (1979) samlades skrifter om olika frågor rörande standardspråket; den andra volymen (1983) ägnades åt namnskicket, den tredje (1985) åt olika andra artiklar och den fjärde (1992) åt dialektologi. Därmed gjordes en stor tjänst åt litauistiken och språkvetenskapen i allmänhet.

ANTANAS SALYS BIDRAG TILL LITAUISK LINGVISTIK

Sammanfattning

En av de mest framstående litauiska lingvisterna under perioden mellan första och andra världskriget var Antanas Salys, som gjorde ett betydande bidrag till den litauiska dialektologin. Hans monografi ”De litauiska dialekterna” (Lietuvių kalbos tarmės) är fortfarande en av de mest omfattande och briljanta studierna av de litauiska dialekterna. Han är författare till den första dialektkartan. A. Salys bidrog också till den historiska dialektologin, särskilt genom sina studier av den extralingvistiska situationen för Žemaičiai (samogiterna) under 1200–1500-talen. Hans dialektologiska arbeten behandlar både historisk grammatik och fonologi. Forskaren kan med rätta betraktas som den moderna fonologins fader i Litauen.

De andra områden där A. Salys utmärkte sig var lexikologi och lexikografi. Tillsammans med A. Senn sammanställde han den tredje och fjärde volymen av det betydande lexikonet ”Litauiska skriftspråkets ordbok” (Wörterbuch der litauischen Schriftsprache), där han tog med ord och uttryck från det så kallade lantliga litauiska språket, särskilt ordförrådet i Žemaičiai-dialekten, och systematiserade den litauiska accentueringen. Tyvärr fick han inte tid att sammanställa en historisk ordbok över det litauiska språket – en ordbok som han hade lovat att skriva. I denna ordbok hade A. Salys tänkt tolka neologismerna från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Många sådana neologismer förväxlades ofta med gamla litauiska ord och togs till och med med i etymologiska ordböcker. A. Salys är också känd för sina studier i onomastik samt för sina undersökningar av de gamla baltiska stammarna och deras språk.

Hans försök att standardisera och förbättra standardlitauiskan förtjänar särskild uppmärksamhet. Han är upphovsman till många neologismer som senare blev en del av standardlitauiskan.

Genom publiceringen av hans fyra verkvolymer 1979–1992 har lingvister nu tillgång till forskarens vetenskapliga och praktiska arbeten, som är av stort värde och intresse för den moderna lingvistiken.

11