LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXXVIII (1997)

Daiva MURMULAITYTĖ

VERBALA AVLEDNINGAR MED ÄNDELSEN -a UR SYNKRONISK OCH HISTORISK SYNVINKEL

1. De avledda ordens relation till grundverben

1.1. Vid insamlingen av verbala avledningar med ändelsen -a ur DLKŽ och fastställandet av avledningsoppositioner och grundord har hänsyn tagits till de avledningsrelationer som förekommer i dagens språk (inte ordens ursprung); arbetsobjektet är alltså avledningar som har bevarat avledningsrelationen till sina grundord.

Först och främst omfattades inte längre avledningar vilkas grundord har försvunnit av undersökningen, till exempel dejà: *dieti (BEE 56tt)¹. Numera betraktas inte heller sådana ord i standardspråket som avledningar, vilka bygger på ord som numera används sällan och endast återfinns i äldre skrifter, eller på dialektord. Exempelvis kommer substantivet bangà från bíngti ”bli stark; tillta i styrka” (Būga II 397, LEW 34, LKL 203). I DLKŽ₃ 82 anges emellertid bíngti med betydelserna 1. ”bli stark, bli gammal” och 2. ”få åter krafter” som dialektord, medan bangà är allmänt känt i standardspråket. Ur synkronisk synvinkel är det senare alltså inte en avledning utan ett enkelt ord (jfr Akc 33).

1.2. Ibland har dagens språk bevarat grundorden och de betydelser som avledningen byggde på, men den senare har semantiskt kommit mycket långt från grundverbet och blivit helt lexikaliserad². I dag är rankà inte längre ”ett redskap för att samla”, già förknippas inte längre med gýti, och inte heller lankà, lėšos, lùbos, ribà, salà, skarà står nära lėñkti, lôštis (LEW 359), laũbti (LEW 388), ribėti (LKŽD 41), sálti ”flyta” (Būga II 305; LKL 162), skirti (LKŽD 41). Núoma betraktas varken i LKŽD 43 eller i Akc 15 som en avledning, men utifrån avledningsoppositionen pérnuoma: pérnuomoti (Keinys 1979: 169) kan man i dagens språk föreställa sig en motsvarande opposition núoma: núomoti, det vill säga att ett substantiv bildas av ett prefigerat verb. Historiskt sett är avledningsriktningen den omvända, och núoma kan, liksom lettiska nòma, knytas till lettiska ņemt ”ta” (LEW 512; LKL 180; Karulis 1992: 630, 632).

1.3. Således är det ibland svårt att avgöra om ett undersökt ord är en avledning ur dagens språks perspektiv eller redan har övergått till klassen av enkla ord. ”Intuitivt, med utgångspunkt i sin språkkänsla, kan varje människa skilja avledningar från andra ord. Men bara den

¹ I LKŽD 69 sägs det att detta är ett helt isolerat substantiv med suffixet -ja.

² Om denna term, se DDR 13 med lit.

138

Känslan av avledning är subjektiv och inte alltid densamma. För språkvetaren kan kunskapen om ett ords faktiska bildning och etymologi också vara till hinder” (ŽDT 66). På grund av denna subjektivitet kan samma ord på ett ställe betraktas som avlett och på ett annat som enkelt, till exempel: Akc 16 srúoga finns upptaget i listan över enkla ord, men dess samband med sriegti ’gå runt, snurra’ (LKŽ XIII 581) har uppenbarligen inte helt brutits. I Akc 239 hävdas att sambandet mellan orden byla och prabilti inte längre är tydligt, även om detta substantiv fortfarande betraktas som avlett. Vissa betydelser hos ordet, till exempel 1. jurid. ’rättegång’; 2. ’en viss samling kanslidokument’, ligger visserligen längre från grundverbet, men den tredje betydelsen – ’tal, talande’ – är ett tydligt abstrakt av bílti, bylóti, till exempel: Alla lyssnade på det där talet. Byla byloti. Ur denna betydelse kan de nämnda mer specialiserade betydelserna ha utvecklats; deras semantiska samband med grundverbet är inte längre lika tydligt på grund av partiell lexikalisering. Skolà är inte längre en avledning av skelėti ’vara skyldig’ (jfr LKŽD 47; LEW 812). Detta verb används inte längre i standardspråket. LKŽ XII 797–8 anför exempel på det endast från skrifter, främst äldre sådana, även om det också tas upp i DLKŽ₁, DLKŽ₂ med markeringen dial. Numera har skolà ett semantiskt samband med sin avledning skõlintis³, jfr paskolà: paskõlinti. Dessa två substantiv skiljer sig åt i betydelse: skolà är det som lånas, sett ur låntagarens perspektiv, till exempel skolà ne žaizda och så vidare, medan paskolà kan beteckna både resultatet av en handling (: paskõlinti) och ett objekt (: pasiskõlinti) (Keinys 1979: 159). Ordet skolà används uppenbarligen oftare i den senare betydelsen. Ur formell synvinkel är en sådan förändring av ordbildningsriktningen (skolà: skõlintis) dock knappast möjlig, eftersom den hindrar en ordbildningsanalys av verbet: det är oklart vilket dess grundord skulle vara. Därför betraktas skolà, historiskt en avledning med ändelsen -a av skelėti, inte längre som avlett; i sin tur är det grundord till verbet skõlinti (jfr den tidigare nämnda oppositionen núoma: núomoti – i detta fall kan man uppenbarligen tala om en förändrad ordbildningsriktning och en tendens att motivera substantivet genom ett prefixverb, med stöd av oppositionen mellan besläktade prefixavledda ord pérnuoma: pérnuomoti).

2. Frågan om ordbildningshomonymer

2.1. Vid undersökningen av verbala avledningar med ändelsen -a konstaterades att en betydande andel (omkring 40%) av de mångtydiga orden (enligt presentationen i DLKŽ₃) skulle kunna betraktas som ordbildningshomonymer. De har delats in i grupper utifrån flera kriterier⁴. En grupp ordbildningshomonymer skulle bestå av sådana mångtydiga ord i DLKŽ₃

³Om ryska (och även polska och tjeckiska) lingvisters syn på relationen mellan liknande verb och substantiv samt ordbildningsriktningen, se Zverev 1972: 75–76.

⁴Först undersöktes om de avledda ordens grundord tillhörde samma ordklass (jfr Urbutis 1955: 194–195), till exempel kan vaisà 1. ’fruktbarhet, bördighet’ härledas från adjektivet vaisùs, -i, medan 2. ’förökning, fortplantning’ härleds från visti, veisti(s). De två andra grupperna består av ord med olika grundverb

139

betydelsemässigt besläktade ord vars semem skiljer sig morfologiskt (i detta fall i fråga om genus), till exempel áimana 1. ’jämmer, klagan’ och 2. dial. ’någon som ständigt klagar och jämrar sig’. Mer om dessa nedan.

2.2. Benämningar på aktörer av gemensamt genus och abstrakta substantiv av samma verb kan betraktas som ordbildningshomonymer endast ur ett synkront perspektiv. Diakroniskt sett rör det sig om betydelser hos mångtydiga ord, eftersom det är känt att handlingsbeteckningar utgör en ganska rörlig ordbildningskategori: de kan få betydelser av handlingsresultat, aktörer och andra betydelser som är typiska för verbalsubstantiv (Paul 1920: 99; DDR 20). Med tiden förändras dock relationerna mellan ett ords betydelser. Det händer ofta att en betydelse hos ett mångtydigt ord historiskt sett har uppkommit ur en annan betydelse hos samma ord, men att detta ursprung inte längre uppfattas i dag (jfr Kėzytė 1961: 248). Ur det nutida språkets perspektiv kan ordet i den betydelsen därför direkt kopplas till grundordet, i stället för att härledas ur en annan betydelse⁵.

2.3. I DLKŽ₃ finns 39 mångtydiga ord, verbala avledningar med ändelsen -a, som kan betraktas som ordbildningshomonymer av denna typ. De kan delas in mer detaljerat efter vilka ordbildningskategorier homonymerna tillhör, eller mer precist efter vilka ordbildningskategorier de avledda leden i homonymparen (eller -grupperna) tillhör.

Först bör det sägas att homonymerna i nästan alla fall (87,18%) tillhör olika ordbildningskategorier. I DLKŽ₃ finns endast fem fall (12,82%) där homonymer med olika genus är aktörsbeteckningar, till exempel avledningar; i ett fall kan de olika betydelserna hos avledningen motiveras av olika besläktade verb (jfr Urbutis 1955: 190 ff.; inom rysk språkvetenskap: Achmanova 1957: 126; 1986: 6; Šmelev 1973: 102), till exempel išnašos 1. ’utslitna, uttjänta kläder, utslitna plagg’ (: išnešioti), 2. ’det som vatten har fört bort och spolats upp på stranden’ (: išnešti); i ett annat fall är grundverben homonymer (jfr Urbutis 1955: 104 ff.; inom rysk språkvetenskap: Achmanova 1957: 127; 1986: 6), till exempel atakaišta 1. ’plats framför solen eller elden’ (: atkaisti, -sta, -o) och 2. ’en maträtt som värmts eller kokats en andra gång’ (: atkaisti -čia, -tė). Äldre avledningar från samma verb skulle kunna betraktas som homonymer om a) några av dem är helt lexikaliserade (jfr Urbutis 1955: 169–171, 184; inom rysk språkvetenskap: Achmanova 1986: 7), till exempel vadà 1. ’anledning, förevändning’, 2. ’tillfälle’, jfr 3. ’drivande; djur som drivs i samma omgång, fåglar som kläcks samtidigt’ (: vèsti); LEW 1176 upptar detta som ett homonympar; b) den ena bygger på ett enkelt verb, den andra på ett lexikaliserat reflexivt verb (jfr inom rysk språkvetenskap Achmanova 1957: 126, 128; Šmelev 1973: 102), till exempel laida 1. ’nedgång (om solen)’ (: lėistis) och 3. ’utgivning (av en tidning)’ (: léisti); c) de grundas på olika betydelser hos verbet (jfr Urbutis 1955: 199–199), till exempel šóva 1. ’hålighet, urholkning, hålträd’ (: šáuti ’spränga’) och 2. ’hasp, skjutregel’ (: šáuti ’stänga, skjuta till’). Ett homonympar består av en avledning och ett översättningslån (jfr Urbutis 1955: 203) – įtaka 1. ’inverkan, betydelse av en auktoritet eller någon kraft’ (jfr ryska влияние, polska wpływ, tyska Einfluss, engelska influence) och 2. geogr. ’flodmynning’ (: įtekėti).

⁵Det bör visserligen sägas att substantiv som betecknar en handling och dess resultat även i synkrona studier betraktas som mångtydiga; här urskiljs semantisk ordbildning (Barauskaitė 1979: 42; Apresjan 1974: 193–200; Babickienė 1981: 92–94; Liaudanskaitė 1980: 89 ff.). Endast handlingsresultat som ligger semantiskt mycket långt från handlingen och har blivit termer kan betraktas som homonymer till handlingsbeteckningar (Achmanova 1957: 126–127).

140

patárška⁶ 1. dial. vard. ”en som pratar och pladdrar mycket” (: (pa)tarškėti ”prata eller berätta strunt eller mycket”) och patárška^b 2. zool. ”en högljudd, prickigt brokig, värpningsobenägen höna (Numida)” (: (pa)tarškėti ”ge ifrån sig ett skorrande ljud (om sånglösa fåglar och vissa insekter)” LKŽ XV 930), liksom klūika⁷, padráika, patránka, vambrà. I tre av fem fall (padráika, patárška, patránka) motiveras homonymerna av olika betydelser hos de grundläggande verben, jfr patránka^a 1. mil. ”artilleripjäs som avfyrar projektiler” (: (pa)si)trankyti, trankyti(s) 1. ”knacka, slå (på varandra)”) och patránka^b 2. dial. vard. ”bråkstake, rastlös person” (: pasitrankyti, trankytis 2. vard. ”ströva omkring, slå sig fram”)⁸. Med LKŽ:s exempel (IX 53) skulle man också kunna skilja mellan tre homonymer padráika^a 1. nedsätt. ”liderlig kvinna” (: pasidraikyti, draikytis 5. ”bete sig oseriöst, leva ett utsvävande liv” LKŽ II 627), padráika^b 2. dial. nedsätt. ”oseriös person, vindflöjel, lätting” (: pasidraikyti, draikytis 4. ”driva omkring, fara runt” LKŽ II 627) och padráika^c 3. bot. ”en lång, utbredd växt som liknar en lummerväxt, med grenarna utspridda som en solfjäder (Diphasium)” (: pasidriek­ti, driek­tis)⁹; det framgår att den tredje homonymen, jämförd med de två första, kan vara semantiskt motiverad av ett annat (besläktat) verb.

2.4. Således kan benämningen på en aktör av gemensamt genus i de flesta fall bilda homonympar (grupper) med femininumavledningar inom andra ordbildningskategorier. Ur denna synvinkel kan de aktuella orden delas in i flera grupper.

1. Benämningar på aktörer av gemensamt genus redovisas i DLKŽ₃ tillsammans med benämningar på handlingar i femininum (21 fall – 53,85% av samtliga homonymer med olika genus eller 61,76% av homonymerna i denna grupp som tillhör olika ordbildningskategorier), t.ex. det redan nämnda áimana, liksom blausà, blevyzgà, išýra, išjúoka, išškyra, nėjauta, nėjėga, neniúovoka, nepakantà, neprieranga, nerėpa, núobaiga, núoboda, 1 rentà, snaudà, snudà, snūdà, tauzà, užmaršà, zaunà. I fem fall bygger homonymerna på olika betydelser hos de grundläggande verben, t.ex. išskyra^a 1. ”åtskiljande, urval” (: išskirti 1. ”skilja ut ur en hög eller grupp”) och išskyra^b 2. dial. nedsätt. ”en som är mycket kräsen med mat eller foder” (: išskirti 21. ”välja ut något bättre eller lämpligare, göra ett urval” LKŽ XII 935), núobaiga^a 1. ”slut, ände” (: nubaigti) och núo-baiga^b 2. dial. nedsätt. ”en utmärglad människa eller ett utmärglat djur”; 3. dial. ”en som blivit utfattig” (: nusibaigti 3.

⁶ Homonymer som i DLKŽ₃ redovisas som polysema ord markeras i denna studie med gemena bokstäver a, b, c … efter ordet. För tydlighetens skull behålls också numreringen av betydelserna hos det polysema ordet. Homonymer som finns upptagna i DLKŽ₃ markeras på samma sätt som i ordboken – med arabiska siffror 1, 2 … före ordet.

⁷ Av utrymmesskäl återges här och fortsättningsvis inte de definitioner som kan slås upp i DLKŽ₃.

⁸ I LKŽ IX 628 finns två homonymer patránka.

⁹ I LKŽ IX 53 finns tre homonymer padráika.

141

”bli mager, tyna bort”¹⁰ (det bör noteras att i detta fall grundas den ena homonymen på ett lexikaliserat reflexivt verb, den andra på ett enkelt verb), liksom išira, nepakanta, zaunà. Detta utgör 23,81% av alla avledningar i denna grupp; i övriga fall (76,19%) motiveras homonymerna av ett verb med samma betydelse och form.

2. Benämningar på aktörer av gemensamt genus redovisas tillsammans med benämningar på handlingsresultat i femininum (6 fall – 15,38% respektive 17,65%), t.ex. atmata^a 1. vanl. plur. ”bortkastat, onödigt föremål”; 2. dial. ”övergiven åker, träda” (: atmėsti) och atmata^b 3. dial. förk. nedsätt. ”en person som är till ingen nytta för samhället och skadar det” (: at(si)mėsti), atplaiša^a 1. ”avbruten flisa, splitter” (: atplyšti) och atplaiša^b 2. dial. förk. nedsätt. ”en som inte anpassar sig till omgivningen, lämnar och förråder sitt hemland och sitt hem” (: atsiplėšti)¹¹, liksom draskà, kevėrza, plámpa, sąvela. I alla fall utom plámpa (83,33%) har även grundning på reflexiva eller enkla verb påverkat homonymbildningen; utöver de nämnda exemplen, jfr också sąvelà^a 1. ”något som är hoptrasslat eller har trasslat in sig” (: su(si)vėlti) och sąvelà^b 2. dial. nedsätt. ”en rufsig, ovårdad person” (: susivėlti). Draskà^a 1. ”bark, flisa” (: drėksti) och draskà^b 2. dial. ”en som river sönder, en slitare (kläder, böcker)”; 3. dial. ”grälsjuk person, fräck typ” (: draskýti¹² och plámpa^a 1. ”deformerat, krökt lieblad” (: plam̃pinti vard. 1. ”slå, ge en smäll”) och plámpa^b 2. dial. vard. ”stor mage” (: plam̃pti, plam̃pinti 2. ”sörpla, hälla i sig”) homonymgrupperna, vilket framgår av deras definitioner, kan semantiskt knytas till olika verb i samma ordbildningsfamilj (formellt är en sådan grundning också möjlig, eftersom vokalväxling i roten inte är främmande för verbavledningar med suffixet -a och de dessutom kan grundas på andra verb än enbart primärverb). I två fall (kevėrza, plámpa) skiljer sig även de grundläggande verbens betydelser åt.

3. I ordboken redovisas benämningar på aktörer av gemensamt genus tillsammans med benämningar på redskap i femininum (2 fall – 5,13% respektive 5,88%). Det gäller patáuška^a 1. dial. vard. ”en som pratar och pladdrar mycket; en oseriös person” (: (pa)tauškėti, (pa)tauškėti vard. ”prata strunt, pladdra”) och patáuška^b ”snöret som är fäst vid piskans ände och används för att få den att smälla” (: (pa)tauškėti 1. ”knäppa, smälla”) samt švìlpa^a 1. etnogr. ”långt blåsinstrument med ett hål, tillverkat av pilbark” (: švilpti) och švìlpa^b 2. dial. ”en som visslar” (: švilpauti).

4. Benämningar på aktörer av gemensamt genus redovisas tillsammans med benämningar på handlingar och handlingsresultat (objekt) i femininum (2 fall – 5,13% respektive 5,88%). Det gäller papjova^a 1. ”kött som slaktas på hösten

10 I LKŽ VIII 904 finns två homonymer núobaga.

11 Om detta inte är en metafor.

12 Draskà ”grälsjuk person, fräck typ” är semantiskt besläktat också med draskýtis vard. ”gräla, kivas”, inte bara med draskýti (ögon).

142

djur; slakt av djur” (: papjauti 2. ”beröva livet med ett vasst redskap”)¹³, papjovaᵇ 2. ”slakt”, t.ex. en sådan väg – en slakt för hästarna, och papjovaᵇ 3. b. ”en plågad människa” (: papjauti 10. ”göra mycket utmattad, tortera” LKŽ IX 898) samt pasaląᵃ 1. ”hemliga förberedelser, att ligga på lur för att överfalla eller göra något ont, list, fälla”; 2. ”en avsiktligt dold del av en armé för att överraska och anfalla fienden” och pasaląᵇ b. 3. ”någon som anfaller eller biter ur bakhåll” (om en hund); 4. ”någon som handlar i hemlighet, lömskt” (: paselėti).

5. Benämningen på en aktör av gemensamt genus anges i DLKŽ₃ tillsammans med benämningar på handling och redskap av femininum (1, respektive 2,56% eller 2,94%) – papliauškaᵃ 1. ”en smäll”; 2. ”ett snöre fäst vid piskans ände för att smälla med”; 3. bot. ”vattenväxt med pilformade blad (Sagittaria)” (?) (: (pa)pliaukšėti) och papliauškaᵇ 4. b. vard. ”någon som pratar mycket och oseriöst, pratkvarn” (: (pa)pliaukšėti, (pa)pliaukšti ”prata på, tala strunt”).

6. Benämningen på en aktör av gemensamt genus anges tillsammans med benämningar på handling, redskap och plats av femininum (1, respektive 2,56% eller 2,94%) – kamšaᵃ 1. ”en väg belagd med ris och störar”; 2. ”stoppning”; 3. ”trängsel, kö” (: kimšti(s) 1. ”stoppa in, tränga in, pressa”) och kamšᵇ 4. b. vard. ”frossare” (: kimšti 2. vard. ”äta mycket, glufsa i sig”). De tre första sememen bildar ett polysemt ord (regelbunden polysemi, metonymisk betydelseöverföring); de bygger på samma betydelse hos grundverbet, även om handlingsbenämningen motiveras av det reflexiva verbet och benämningarna på redskap och plats av det enkla verbet. Den andra homonymen bygger på en annan betydelse hos samma verb och skiljer sig från den första (polysema) genom morfologiska egenskaper – genus.

7. Benämningen på en aktör av gemensamt genus anges i DLKŽ₃ tillsammans med benämningar på handlingsresultat och aktör av femininum (1, respektive 2,56% eller 2,94%) – prielipaᵃ 1. ”ett föremål som har fastnat eller klistrats fast”; 2. ”en förtjockad del av tråden som uppstår när den fastnar vid spinning” (: prilipti, prilipinti), 4. nedsätt. ”älskarinna, sambo” (: prilipti) och prielipaᵇ 3. b. nedsätt. ”en påträngande person som inte ger sig” (: prilipti). Även om de två första sememen hos avledningen prielipaᵃ semantiskt kan motiveras av två verb och den tredje av ett enda, och den sistnämnda dessutom skiljer sig stilistiskt från de första (nedsätt.), bryter detta inte upp det polysema ordets enhet, eftersom alla tre sememen har samma grammatiska betydelse (till skillnad från substantiv av gemensamt genus). Dessutom kan den tredje sememen (”älskarinna, sambo”) också uppfattas som ett resultat av semantisk ordbildning

¹³ Denna homonym har i själva verket två betydelser, dvs. den består av två sememen – benämningar på handlingsresultat (objekt) och handling. Den senare handlingsbenämningen är en ordbildningshomonym till en annan handlingsbenämning (papjovaᵇ); de bygger på olika betydelser hos grundverbet.

143

resultat, dvs. direkt härledd från den första (”ett föremål som har fastnat eller klistrats fast”), utan grundverbets ”mellanhand”.

2.5. Sammanfattningsvis kan sägas att ordbildningshomonymerna till de flesta aktörsbeteckningar av gemensamt genus betecknar en handling (64,10% av alla ordbildningshomonymer som skiljer sig åt morfologiskt, eller 73,53% av sådana fall där dessa homonymer tillhör olika ordbildningskategorier). Endast i ett fall (kamša) betecknar homonymen till aktörsbeteckningen en plats, men ordets övriga sememen betecknar också en handling och ett redskap. Inga fall där en aktörsbeteckning av gemensamt genus bildar ett homonympar enbart med en platsbeteckning har påträffats.

I alla fall utom ett (patárska) anges aktörsbeteckningarna av gemensamt genus i DLKŽ₃ som senare sememen i ett polysemt ord, dvs. först räknas benämningarna på handlingar, handlingsresultat eller redskap av femininum upp.

En tredjedel av aktörsbeteckningarna av gemensamt genus skiljer sig från sina ordbildningshomonymer även genom att bygga på andra betydelser hos samma grundverb; omkring 18% genom att vara semantiskt förbundna med andra verb i samma ordbildningsfamilj; omkring 20% genom att den ena homonymen bygger på ett enkelt verb och den andra på ett reflexivt verb. Omkring 15% av avledningarna uppfyller inte bara ett utan flera av de uppräknade villkoren.

Som nämnts kan ord av detta slag betraktas som ordbildningshomonymer endast ur ett synkront perspektiv. Historiskt sett är de polysema ord.

FÖRKORTNINGAR

Akc – Pakerys A. Akcentologija, Kaunas: Šviesa, 1994.

BEE – Urbutis V. Baltų etimologijos etiudai, Vilnius: Mokslas, 1981.

DDR – Ambrazas S. Substantivbildningens utveckling. Litauiska verbala avledningar, Vilnius: Vetenskaps- och encyklopediförlaget, 1993.

DLKŽ₁ – Den nutida litauiska språkets ordbok, Vilnius: Statliga förlaget för politisk och vetenskaplig litteratur, 1954.

DLKŽ₂ – Den nutida litauiska språkets ordbok, Vilnius: Mintis, 1972.

DLKŽ₃ – Den nutida litauiska språkets ordbok, Vilnius: Vetenskaps- och encyklopediförlaget, 1993.

LEW – Fraenkel E. Litauisches etymologisches Wörterbuch, Heidelberg; Göttingen, 1962.

LKL – Sabaliauskas A. Lietuvių kalbos leksika, Vilnius: Mokslas, 1990.

LKŽ – Litauiska språkets ordbok 1–2, Vilnius: Mintis, 1968–1969; 3–6, Vilnius: Statliga förlaget för politisk och vetenskaplig litteratur, 1956–1962; 7–9, Vilnius: Mintis, 1966–1973; 10–15, Vilnius: Mokslas, 1976–1991; 16–17, Vilnius: Vetenskaps- och encyklopediförlaget, 1995–1996.

LKŽD – Skardžius P. Lietuvių kalbos žodžių daryba, Vilnius, 1943.

ŽDT – Urbutis V. Žodžių darybos teorija, Vilnius: Mokslas, 1978.

144

LITERATŪRA

A c h m a n o v a O. 1957: Leksiko – semantičeskoje varjirovanije slova i omonimija kak predel takogo varjirovanija. – Očerki po obščei i russkoi leksikologii, Moskva: Učpedgiz, 104–165.

A c h m a n o v a O. 1986: Slovarj omonimov russkogo jazyka, Moskva: Rus. jaz.

A p r e s j a n J. 1974: Leksičeskaja semantika. Sinonimičeskije sredstva jazyka, Moskva: Nauka.

B a b i c k i e n ė Z. 1981: Obščije zakonomernosti vozniknovenija reguljarnoj polisemi v russkom i litovskom jazykach. – Lietuvos TSR Mokslų Akademijos darbai, A serija 4 (77), 91–98.

B a r a u s k a i t ė J. 1979: Leksikologijos pradmenys (Leksinė semantika), Vilnius: LTSR Aukštojo ir spec. vid. mokslo m-jos Leid.ybinė red. taryba.

B ū g a K. 1958–1961: Rinktiniai raštai 1–3 / Par. Z. Zinkevičius, Vilnius: Valstybinės politinės ir mokslinės literatūros leidykla.

K a r u l i s K. 1992: Latviešu etimoloģijas vārdnīca, Rīga: Avots.

K e i n y s S. 1979: Galūninė terminų daryba. – Lietuvių kalbotyros klausimai 19, 155–183.

K ė z y t ė S. 1961: Perkeltinės žodžio reikšmės ir jų pateikimas „Lietuvių kalbos žodyne“. – Lietuvių kalbotyros klausimai 4, 233–253.

L i a u d a n s k a i t ė Z. 1980: Razvitije proizvodnych značenij u otglagolnych imen suščestviteljnych v russkom i litovskom jazykach. – Lietuvos TSR Mokslų Akademijos darbai, A serija 2 (71), 87–94.

L i p k a L. Lexikalisierung, Idiomatisierung und Hypostasie-rung als Probleme einer synchronischen Wortbildungslehre. – Perspektiven der Wortbildungsforschung. Hrsg. von H. E. Brekle, D. Kastovsky, Bonn: Bouvier Verlag, 1977. 155–164.

M a l a c h o v s k i j L. Teorija leksičeskoj i grammatičeskoj omonimii, Leningrad: Nauka, 1990.

P a u l H. 1920: Prinzipien der Sprachgeschichte, Halle.

P i l c h H. The Synchrony – Diachrony Division in Word Formation. – Historical Semantics, Historical Word-Formation: Ed. by J. Fisiak, B.; N. Y.; Amsterdam: Mouton, 1985. 423–425.

S o b o l e v a P. Slovoobrazovatelnaja polisemija i omonimija, Moskva: Nauka, 1980.

Š m e l e v D. 1973: Problemy semantičeskogo analiza leksiki (na materiale russkogo jazyka), Moskva: Nauka.

U r b u t i s V. 1961: Dabartinės lietuvių kalbos galūnių darybos daiktavardžiai. – Kalbotyra 3 (1), 27–61.

U r b u t i s V. 1955: Lietuvių kalbos leksikos homonimų susidarymo būdai. Filologijos m. kand. dis., Vilnius.

Z v e r e v A. 1972: Vyraženije napravlenija proizvodnosti v russkom jazyke. – Aktualnyije problemy russkogo slovoobrazovanija 1. Samarkand: Samark. gos. un–t im.. A. Navoi, 72–80.

DEVERBATIVA MIT DER ENDUNG -a AUS SYNCHRONER UND HISTORISCHER SICHT

Zusammenfassung

In dem ersten Teil des Beitrags werden die Beziehungen der Deverbativa mit der Endung -a zu ihren Grundverben untersucht. Aus der Sicht der litauischen Gegenwartssprache werden als keine Ableitungen Wörter betrachtet, deren Grundverben nicht mehr erhalten sind (vgl.: dejà) oder nur in den Schriftdenkmälern bzw. den Mundarten gebraucht werden (vgl.:

145

bangà); als Simplizia gelten auch Wörter, die vollständig lexikalisiert sind, d.h. deren Bedeutungen sich von denen der Grundverben gelöst haben (vgl.: rankà, ribà u.a.). Häufig ist es schwer festzustellen, ob ein Wort noch als Ableitung zu betrachten ist oder ob es schon in die Klasse der Simplizia übergegangen ist: in den linguistischen Arbeiten werden diese Probleme unterschiedlich behandelt. In den einzelnen Fällen kann man von einer sich veränderten oder sich ändernden Wortbildungsrichtung sprechen, wenn das Deverbativum sein Grundverb motiviert (vgl.: nuomà).

In dem zweiten Teil des Beitrags untersuchen wir die Bezeichnungen der handelnden Personen im Neutrum, die im DLKŽ₃ als besondere Bedeutungen vieldeutiger Wörter angeführt werden. Die gleichen Wörter können Handlungen, Handlungsresultate, der Ort, die Instrumente oder die handelnden Personen bezeichnen, wobei sie Feminina sind, z.B. áimana: 1. "dejavimas, aimanavimas" (das Gestöhne, das Ächzen); 2. "kas nuolat aimanuoja, dejuoja" (wer ständig stöhnt, ächzt). Von diesem morphologischen Unterschied ausgehend, sind sie in diesen Fällen aus synchroner Sicht Bildungshomonyme, die als einzeln abgeleitet vom selben Verb zu bestimmen sind. Aus historischer Sicht gelten sie indessen als Bedeutungen eines vieldeutigen Wortes.

146