ACTA LINGUISTICA LITHUANICA

XLIV (2001), 259–260

IN MEMORIAM

Jonas Zemvaldas Balkevičius

1923 04 20 – 2000 12 08

De allra mest uppriktiga går ändå vilse – att känna orden och söka efter samband mellan dem, eller att känna sambandet och söka ord för det? (Donaldas Kajokas)

Dessa två förnimmelser – av ordet och av sambandet – och sökandet som hör samman med dem, vilket ofta avgör en människas yrkesval, följde också den framstående litauiske syntaxforskaren och lexikografen Jonas Balkevičius. Hans konstnärliga och aristokratiska natur dolde existensen av eventuella personliga problem för utomstående, medan hans lyhördhet och respekt för andra samt hans förmåga att umgås vittnade om en känsla för och en artikulerad förståelse av samband, inte bara mellan ord.

Jonas Balkevičius skrev två böcker om syntax – Dabartinės lietuvių kalbos sintaksė (1963) och Lietuvių kalbos predikatinių konstrukcijų sintaksė (1998) – som inramade vägen för hans teoretiska sökande; han publicerade artiklar om syntax i litauiska och lettiska samt om litauisk språkvård och sammanställde undervisningsmaterial för grundskolor och gymnasier. Alla som ville knacka på portarna till den litauiska och lettiska lexikografins rike kom i kontakt med hans verk: han var en av författarna till Latvių–lietuvių kalbų žodynas (Vilnius, 1977), specialredaktör för Lietuvių–latvių kalbų žodynas (Riga, 1964), sammanställd av Apolonija Bojatė och Valteris Subatnieks, och utarbetade tillsammans med Laimute Balode, Apolonija Bojate, Valteris Subatnieks och Alberts Sarkans Lietuviešu–latviešu vārdnīca / Lietuvių–latvių kalbų žodynas (Riga, 1995). Till de två sistnämnda ordböckerna skrev han också var sin Trumpą lietuvių kalbos gramatiką. Han publicerade en översikt med titeln Latvių kalba (Gimtasis žodis, 1993, nr 1–11), avsedd för självstudier. Han var översättare av lettisk skönlitteratur och officiell tolk för Republiken Litauens statliga delegationer.

Från unga år undervisade han och innehade ledande befattningar: 1942/43 arbetade han som lärare i Nereta, 1943/44 i Alizava och 1944–49 vid Kaunas 9:e gymnasium; 1949–56 arbetade han som biträdande rektor vid Kaunas pedagogiska skola; 1960–94 arbetade han vid Vilnius universitet: 1963 försvarade han sin avhandling—

260 |

IN MEMORIAM

sin avhandling, från 1966 docent; 1964–68 prodekanus vid historisk-filologiska fakulteten, 1968–75 vid filologiska fakulteten och dekanus 1979–84 (känd för att vara en påhittig organisatör av fester och evenemang). Detta skulle vara en sammanfattning av hans arbete och pedagogiska verksamhet, som vittnar om hans arbetsområden, flit och förmåga.

Minnet frammanar Jonas Balkevičius som en utmärkt talare – de som lyssnade på hans föreläsningar (”Dabartinės lietuvių kalbos sintaksė”, ”Žodžių junginių struktūros bruožai”, ”Lietuvių kalbos punktuacija”, ”Retorikos pagrindai”) fick också lektioner i god diktion och retorik. Hans skådespelarnatur och pedagogiska talang – hans metodiska presentation av stoffet, logiska tänkande och förmåga att väcka intresse och behärska publiken – gick hand i hand med ett enkelt personligt bemötande. Den grundläggande regeln för hans kollegiala umgänge var uppriktighet och ett respektfullt avstånd. Jonas Balkevičius skapade bilden av en charmerande professor och slapp studenternas elaka skvaller. Kanske för att han själv aldrig gjorde någon stor sak av småsaker. Att inte tysta ner, utan få människor att tala – det var hans sätt att umgås. Hans demokratiska hållning försvann inte heller när han rättade uppsatser – som handledare för termins- och examensarbeten ville han inte spela rollen som författare, redaktör eller envis kritiker; i stället uppmuntrade han studenterna att själva upptäcka, bevisa eller missta sig.

Döden är en smärtsamt förvärvad rikedom, förbunden med rädslan för att inte längre kunna säga det man hade kunnat säga – att man bara känt sambandet och sökt ord för det, men inte hittat dem i tid eller inte vågat. För sent… När vi förlorar våra närstående tröstar vi oss med att vi är rika genom att minnas dem. Så länge vi minns känner vi oss själva levande. Tiden framstår inte för oss som en allsmäktig tjuv – den kan föra bort, gömma och begrava i damm det som vardagen bryr sig om. När vi förlorat våra lärare kan vi bara vidröra minnets akvarell, för vi förmår inte längre göra ett exakt porträttavtryck – förr i tiden var vi inte tillräckligt uppmärksamma på alla små detaljer. ”Skoldrömmar” (när man inte längre är elev, men samtidens problem lånar en lärares eller föreläsares ansikte och en skrämmande skolsituation) kommer tyvärr inte att förbättra porträttet av Jonas Balkevičius på min minnets platta – det finns ingen rädsla för förgiftade nålar: en lärare som man inte varit rädd för har nästan ingen möjlighet att dyka upp i en dröm.

Jūratė Pajėdienė