RICHARD COATES

University of the West of England, Bristol

Forskningsområden: historisk lingvistik, etymologi, filologi om väst- och nordeuropeiska språk, teoretisk fonologi, dialektologins historia, kulturella aspekter av engelskans historia samt lokalhistoria.

ÅTTA FRÅGOR I DEN PRAGMATISKA TEORIN OM EGENDOMSNAMN

Åtta pragmatiska problem i teorin om egennamn

ANNOTATION

Denna artikel utvecklar ett förhållningssätt till förståelsen av egennamn som kallas The Pragmatic Theory of Properhood (TPTP), vilket bygger på två centrala idéer:

(1) Egennamn har inget sinne

(2) Kärnan i att vara ett egennamn ligger i referens, inte i denotation

Den beskriver TPTP:s beståndsdelar, dess premisser och konsekvenser, och går vidare med att undersöka ett urval av åtta frågor som återstår, eller som verkar återstå.

Sedan några år tillbaka har jag föreslagit ett förhållningssätt till förståelsen av egennamn som kallas The Pragmatic Theory of Properhood (TPTP). Olika aspekter av det har presenterats i en serie artiklar (Coates 2000, 2005a, 2005b, 2006a, 2006b, 2009, 2011a, 2011b, 2012). Syftet med föreliggande artikel är att beskriva teorins beståndsdelar, dess premisser och konsekvenser, samt att undersöka några av de problem som återstår, eller som verkar återstå. Den är därför i huvudsak redogörande snarare än argumenterande, och referenslistan är följaktligen kort. Teorins idéhistoria behandlas inte här, eftersom den ingående behandlades i Coates (2006a och 2009), men det är värt att erinra om att jag står i störst tacksamhetsskuld till John Stuart Mill (1843), Ruth Barcan

NYCKELORD: namnteori, egennamnskap, ”etikettteori” om egennamn, referens, semantik, pragmatik.

Straipsniai / Articles

119

RICHARD COATES

Marcus (1961), and others in the same tradition, for point (1), essentially what is now called the “tag” theory of proper names,¹ and to Peter Frederick Strawson (1950) – to some extent – for point (2). For the full history, Coates (2006a) and its very substantial list of references should be consulted.

TPTP bygger på dessa två idéer:

(3) Egennamn har ingen mening

(4) Kärnan i att vara ett egennamn står att finna i referensen, inte i denotationen

Några följder av dessa två är:

(5) Egennamn bildar inte en entydigt bestämd mängd

(6) Egennamn faller inte in i logiskt säkra kategorier

(7) Egennamn kan inte översättas

(8) Teoretiserandet kring gränssnittet mellan egennamn och icke-egennamnsuttryck har neurofysiologiska (och psykolingvistiska) implikationer

Även om följande inte strikt sett är följder av de två nyckelidéerna, stöder och förstärker de dem:

(9) Även om egennamn saknar mening är de inte meningslösa

(10) De betydelser hos egennamn som går att komma åt är sekundära och bör skiljas från mening

(11) Egennamnen på gestalter i litterära verk kan utgöra ett specialfall

Det finns en tvistefråga som ständigt återkommer i teoretisk onomastik, nämligen huruvida namn är maximalt eller minimalt meningsfulla. Jag menar att det inte är fråga om alternativ, utan att:

(12) Egennamn är både maximalt och minimalt meningsfulla

och att den närmare utformningen av den ståndpunkt man bör inta avgörs helt av vad man menar med mening. Uttryckt på ett annat sätt: den förmodade frågan är ingen verklig fråga.

Ingen av de två nyckelidéerna (1) och (2) är i sig ny, men jag hävdar att ingen av dem har följts upp rigoröst utanför TPTP, och att deras samspel inte har förståtts på rätt sätt. Om vi sammanfattar dem i en slogan kan vi säga att egennamnskap (förstått som ’tillståndet att vara ett egennamn’) är refererande utan mening. Det är viktigt, eftersom många teorier om namn försvarar ståndpunkten att egennamnskap är denoterande utan mening, en ståndpunkt som jag

¹ Teorin om ”etiketter” anses i allmänhet stå i motsättning till Bertrand Russells ”beskrivningsteori” och John R. Searles ”klusterteori”. Eftersom teorin om ”etiketter” är allmänt, om än inte universellt, accepterad kommer jag inte att gå närmare in på just den debatten i denna artikel. Min ståndpunkt utvidgar teorin om ”etiketter” till språkligt välformade uttryck som är tvetydiga vad gäller huruvida de är namn.

120

Acta Linguistica Lithuanica LXVI

Eight Issues in the Pragmatic Theory of Properhood

betrakta som inkohärent och uppenbart falskt. Ett egennamns kärnbetydelse är dess referent i yttrandets kontext;² namn är, när de väl har etablerats, rigida designatorer (Kripke 1980: 48). Andra slags betydelser, som kan betraktas ur antingen talarens eller adressaternas perspektiv, kan nås i referensakten. Men de förblir underordnade den grundläggande akten. De omfattar till exempel ett uttrycks etymologi, sannolikhetsbaserade kategorisering, konnotationer och encyklopedisk definition. Men eftersom inget av detta behöver nås för att referens ska kunna utföras framgångsrikt, ingår det inte i definitionen av egennamnighet. Det betyder inte att sådant är oviktigt, men dess förhållande till de centrala begreppen måste förstås exakt, och vi ska undersöka det nedan. Hädanefter används den enkla termen namn i stället för den fullständigare termen egennamn.

För det första behöver de centrala semantiska termerna i (1) och (2) definieras. Att det finns olika terminologiska traditioner inom filosofi och lingvistik gör detta nödvändigt.

Referens är handlingen att urskilja en enskild referent i en yttrandekontext; enskild betyder en singleton, det vill säga ett enda exemplar av vilken typ eller kategori som helst, inte bara en enskild person.

Denotation är mängden möjliga referenter för ett ord eller ett annat uttryck (dess extension), det vill säga en abstraktion från referens som inte får förväxlas med referens; det är ett begrepp som gäller utanför varje specifik kontext. Denna mängd möjliga referenter kan dela eller inte dela någon eller några definierande egenskaper (intension).

[The denotation of a name is initially established through acts of reference (among which, for present purposes, I include name-bestowal; on this notion, see further below), but it is a practical consequence of such acts of reference and not a precondition for the success of such acts. Reference is therefore primary and the denotation of a name epiphenomenal upon repeated successful reference achieved through uttering it. Notice that I do not claim that names have no denotation, as some have thought.]

Betydelse är det nätverk av semantiska relationer i vilka lexikala ord och mer komplexa uttryck ingår, såsom synonymi, hyponymi, antonymi, meronymi, konversi och så vidare.

[Betydelse skiljer sig från intension. Enligt definitionen ovan kan namn inte sakna betydelse, medan alla och endast de referenter som delar ett visst namn tillfälligtvis kan dela en intension, till exempel om alla individer som kallas Barack är manliga människor.]

Min användning av dessa termer följer i huvudsak Lyons (1977).

² Such a view is espoused particularly clearly by the philosopher Burge (1973: 438–439).

Straipsniai / Articles

121

RICHARD COATES

Låt oss nu presentera och utveckla ett enkelt exempel, hämtat på måfå från BBC:s webbplats den 22 december 2011.

Howard Archer [en ekonom, RC] sade att han trodde att ytterligare åtgärder från Bank of England sannolikt skulle vidtas under det nya året.

Namnet som består av de två första orden syftar (mer exakt: yttraren till de två första orden syftar genom att yttra dem) på en individ vid namn Howard Archer, som i yttrandekontexten sannolikt är unikt identifierbar, antingen som en del av den gemensamma kunskapsgrunden, genom att redan ha introducerats som en diskursreferent eller därför att han bär en namnbricka på kavajslaget.³ Naturligtvis är det alltid möjligt att vissa adressater känner fler än en person med det namnet, vilket är en oundviklig risk som kan leda till kommunikationsmisslyckande. Kontexten räcker vanligtvis för att avgöra vilken person som avses, och även för att avgöra att det rör sig om en person snarare än något annat som kan bära ett namn, såsom en hund, en sjö eller en idrottsförening. Men lyckad referens kan aldrig garanteras: den kan bara eftersträvas och försökas. Utanför sitt sammanhang betecknar namnet Howard Archer varje individ som bär det namnet; konsekvenserna av detta ska bedömas i (3’). Dessa individer har inte nödvändigtvis något gemensamt utöver namnet; eventuella icke-slumpmässiga gemensamma egenskaper kan bero på genetiska faktorer, och då endast om efternamnet har ett enda ursprung, vilket verkar osannolikt i detta fall.⁴ Namnet kan därför definieras extensionellt men inte intensionellt. Dessutom har Howard Archer ingen mening. Det innehåller ett ord som vi vet används som engelskt efternamn, men det har inte ordets betydelse, ”soldat beväpnad med båge och pilar”. Dess etymologi saknar betydelse och hjälper inte till att identifiera en individ i en yttrandekontext; herr Archer är ekonom, inte soldat. Archer, använt som namn, är inte synonymt med bowman och är inte heller en sidohyponym till exempelvis baker, draper, smith inom kategorin yrke eller sysselsättning. Naturligtvis är det inte heller synonymt med ett annat efternamn, Bowman, och inte heller en sidohyponym till exempelvis Baker, Draper, Smith inom kategorin yrke eller sysselsättning. Om Archer alltså används för att framgångsrikt hänvisa till en individ, sker det utan att man tar till betydelse och endast i trivial mening genom att ta till beteckning: det bygger på adressaternas förkunskap om att Archer kan beteckna en grupp individer som bär det namnet, och att den preliminärt identifierade individen (som preciseras närmare genom förnamnet Howard) är en av dem.

Tillsynes finns det inget särskilt nytt här. Men om proprialitet grundas i referens snarare än i beteckning följer några intressanta saker. Jag tar upp punkterna (3–6) från tidigare, en i taget.

³ Den aktuella webbsidan http://www.bbc.co.uk/news/business-16300104, förklarar exakt vem han är.

⁴ Det har visats att många efternamn, åtminstone i England, kan spåras tillbaka till en enda ursprunglig bärare (Redmonds 2002), men naturligtvis gäller det inte alla.

122

Acta Linguistica Lithuanica LXVI

Eight Issues in the Pragmatic Theory of Properhood

(3’) EGennamn bildar inte en bestämd mängd

Det kan finnas uttryck vars proprialitet kan ifrågasättas. Det är osannolikt att någon skulle ifrågasätta Neptune, Isabella, Cambodia, Vilnius, och så vidare: enligt allmän uppfattning är dessa prototypiska egennamn, eftersom de saknar lexikalt innehåll, det vill säga ingen betydelse.⁵ Men hur är det med komplexa uttryck som tveklöst kan betraktas som namn, i synnerhet geografiska uttryck som The United States, The West Bank, The North Sea, The Southern Ocean, The Rocky Mountains, och Huang He ”Den gula floden”, samt uttryck som betecknar en enda referent, såsom The Pope.⁶ Det är mycket intressant att avgöra om användare av dessa uttryck i specifika kontexter identifierar referenterna genom att använda den lexikala betydelsen (sinnet) hos de ingående orden. Vi lämnar den skenbart generiska termen därhän till (4’); vad gäller de specifika uttrycken kan vi däremot vara tämligen säkra på att användarna inte tar deras uppenbara betydelser i bruk. Vi behöver inte spekulera psykolingvistiskt om bearbetning för att nå en slutsats. Vi kan helt enkelt ställa språkligt inriktade frågor, såsom: Är meningen The Rocky Mountains are not (really) rocky, eller The Yellow River is not (really) yellow, en motsägelse? Jag hävdar att de inte är motsägelsefulla. De kan vara felaktiga, men en osanning är inte detsamma som en motsägelse.⁷ Vad gäller den andra meningen har Huang He fått sitt namn efter den lösshaltiga silt som den för med sig i sitt nedre lopp, men det sägs att floden på gammalmongoliska kallades (The) Black River (Parker 1917: 11, ”[T]he Mongols style it the Black River”), efter sitt utseende i det övre loppet. Allt detta visar åtminstone att det inte finns något enkelt samband mellan namn och deras skenbara lexikala innehåll. Om dessa meningar inte är motsägelsefulla måste uttrycken i fråga vara namn. Om de är namn kan vi omedelbart se att vissa namn och vissa uttryck som inte är namn är homonyma (The Rocky Mountains jämfört med the rocky mountains, där namnet enligt konvention särskiljs i skrift genom versalisering). Om detta stämmer finns det ingen idiotsäker—

⁵ De kan få en betydelse genom troper (retoriska figurer), som i Vi hoppas alla att det aldrig blir ett nytt Cambodia (en metonymisk anspelning på massakrerna där på 1970-talet), men det är irrelevant här.

⁶ Jag syftar på den romersk-katolska kyrkans ledare, även om jag är medveten om att även andra samfund, såsom de koptiska kristna, har en påve. Det viktiga här är att de relevanta samfunden vart och ett har endast en person som betecknas av detta uttryck. Om läsarna anser att denna dualitet eller pluralitet undergräver mitt argument kan de i stället använda The Dear Leader, vilket förstås som en beteckning för den avlidne Kim Jong-il ensam; både hans far och hans son fick andra ”titlar”.

⁷Kor lever i allmänhet längre än bönder är sakligt fel, men inte motsägelsefullt. Gud är tre och Gud är en är en motsägelse, men åtminstone vissa religiösa människor kommer att hävda att den är sann.

Straipsniai / Articles

123

RICHARD COATES

något säkert sätt att avgöra om ett uttryck, betraktat som språklig entitet, är ett namn eller inte; frågan kan bara behandlas i relation till en kontext. I en viss kontext används uttrycket i fråga antingen för semantisk referens (med hjälp av innehållet i det lexem det innehåller) eller för onymisk referens (utan att använda innehållet i det lexem det innehåller). Som dessa exempel visar är proprialitet därför ett sätt att referera, inte en kategori av uttryck, och denna förståelse av begreppet kan tillämpas även på uttryck som obestridligen är namn (t.ex. Neptune, Vilnius): de är helt enkelt uttryck som aldrig används för semantisk referens, utom i troper (jfr fotnot 3).

En viktig fråga som ligger i bakgrunden här, men som jag hittills inte har utvecklat, är att uttryck kan bli namn, dvs. de kan utvecklas till namn genom upprepad användning, så att språkbrukarna inte längre hämtar fram deras lexikala innehåll för att åstadkomma en lyckad referens. Detta måste vara sant, annars vore normal historisk namnforskning, som försöker förklara obskyra namn genom att knyta dem till deras etymologiska lexikala ursprung, omöjlig och otänkbar. Uttryck som de som nämndes i föregående stycke kan vara namn för vissa språkbrukare (dem som inte hämtar fram deras lexikala innehåll), eventuellt inte namn för andra (dem som hämtar fram deras lexikala innehåll) och i varierande grad namn för ytterligare andra (dem som ibland hämtar fram deras lexikala innehåll). Sådana uttryck kan vara på väg att bli namn, om de inte redan är det. Men det är egentligen inte fråga om ett antingen-eller. Jag har på annat håll hävdat (t.ex. Coates 2005b) att när en språkbrukare väl har använt ett uttryck som namn (dvs. använt det för onymisk referens), är det osannolikt att språkbrukaren under normala omständigheter använder det semantiskt igen (möjligen med undantag för en kort övergångsperiod). Detta beror på att semantisk referens förmedlas genom lexikal och grammatisk betydelse, och att bearbetningen därför kräver större ansträngning. Zipfs lag (eller en motsvarighet till den; Zipf 1949) kräver att vi utgår från att språkbrukarnas bearbetningssystem använder minsta möjliga ansträngning för att uppnå referensmålet. Det finns en hypotetisk neurofysiologisk följd: om onymisk referens innebär att lexikal betydelse kringgås, måste det finnas en fysisk neural bana som är mindre kostsam. Detta undersöks i (6’) nedan.

Namn kan alltså utvecklas ur icke-onymiska uttryck på det sätt som beskrivs mer ingående på annat håll (t.ex. Coates 2012). De kan också bildas direkt av lexikalt material och tilldelas en individ, som när beteckningen The Former Yugoslav Republic of Macedonia antogs för vissa ändamål 1993 för den nya europeiska staten. Namn kan också tilldelas nya individer på nytt. Namnet Richard fanns redan när det tilldelades mig. Dessa överväganden visar att namn som beteckningar för individer kan uppstå antingen genom utveckling eller namngivning. Den avgörande faktorn i båda fallen är att processen upphäver eller gör varje tidigare betydelse hos uttrycket otillämplig, antingen

124

Acta Linguistica Lithuanica LXVI

Eight Issues in the Pragmatic Theory of Properhood

gradvis eller omedelbart.⁸ Det är viktigt att notera att detta inte innebär att betydelsen aldrig kan återvinnas under bearbetningen; vi återkommer till denna fråga nedan i (7’) och (8’).

(4’) EGennamn TILLHÖR INTE LOGISKT SÄKRA KATEGORIER

Om vi återgår till generiska led av den typ som förekommer i exemplen i (3’), kan vi ställa en liknande fråga. Namn som innehåller ett transparent generiskt led betecknar ofta det som detta led står för. The Bank of England i min tidigare exempelsats är ett sådant fall. Men betrakta The Evening Star is not a star och The West Bank is not a bank. Det första påståendet är sant i den vanliga tolkningen, eftersom nyckeluttrycket i allmänhet används för att referera till Venus, som är en planet, inte en stjärna. Det andra är sant eftersom uttrycket som namn i allmänhet används för att referera till en geopolitisk enhet i Palestina (även om det naturligtvis också kan ha andra referenter), och där har namnet metonymiskt ursprung: det har fått namn efter Jordanflodens västra strand. Dessa exempel visar att uttryck som kan betraktas som namn tycks innehålla ett generiskt led som inte på ett korrekt sätt kategoriserar individen. Därav följer att det generiska ledets betydelse är otillämplig eller frånvarande när sådana namn bearbetas. Ett av mina favorite exempel gäller ett objekt i min hemstad, där det förr fanns en helt vanlig järnvägsbro som kallades Peak’s Tunnel. Peak’s Tunnel is not a tunnel är därför uppenbart inte motsägelsefullt. Det finns inget nödvändigt samband mellan ett namn som innehåller Tunnel och något som är en tunnel. Även om man starkt kan förvänta sig att ett sådant samband visar sig stämma, är det inte logiskt säkert. Namn med transparenta generiska led ger alltså upphov till förväntningar som grundar sig på erfarenheter av verkligheten, men inte till något mer.

En mer radikal vidareutveckling av denna idé är möjlig: inget namn medför någon implikation eller presupposition om kategorin hos den individ som bär namnet, vilket många lingvister och logiker (t.ex. på senare tid Van Langendonck 2007: 71ff. och kapitel 3, med hänvisningar där) har velat hävda.⁹ Jag betraktar detta som självklart,

⁸ Låt oss bara följa konsekvensen av detta: om jag ger ett barn ett namn med ett uttryck som har lexikalt innehåll, t.ex. Nadežda ’hopp’, upphör detta innehåll att vara tillämpligt vid varje referenshandling som gäller barnet, t.ex. ”Nadežda leker med sina leksaker.” Detta är självklart.

⁹ Med Van Langendoncks terminologi: det finns inga kategoriska presuppositioner. Naturligtvis finns det förväntningar av statistisk art. Irinas är sannolikt kvinnliga människor; därav följer att Irina, betraktat som en namntyp eller proprialt lemma, inte presupponerar att namnbäraren är kvinna. Van Langendonck har rätt i att propriala lemmata ger möjliga denotata, men sambandet är inte logiskt vattentätt, vilket jag ska visa.

Straipsniai / Articles

125

RICHARD COATES

och kan inte förstå varför någon fortsätter att tro motsatsen. Du kanske vill kategorisera Irina som ett kvinnligt förnamn, eller Egypt som ett geopolitiskt namn, eller Vaiciulenas som ett efternamn. Varför tror du detta? Du har erfarenheter från möten (eller andra sätt att förvärva kunskap) som visar att åtminstone en enskild namnbärare kan kategoriseras på detta sätt, dvs. att en viss kvinna, X, har namnet Irina, och så vidare. Men därav följer inte att en Irina måste vara en mänsklig kvinna (såvida användningen av förnamn inte regleras i lag, som den gör i vissa delstater – vilket inte är en fråga om lingvistik eller logik). Ur ett sådant perspektiv var Shirley ett (sällsynt) manligt förnamn i den engelskspråkiga världen tills Charlotte Brontë använde det som namn på hjältinnan i sin roman med samma titel; den befästes som ett kvinnonamn genom den amerikanska barnfilmsstjärnan Shirley Temples berömmelse, vilket satte fart på en modefluga att ge det till flickor på 1930-talet. Bytte detta namn kategori från manligt till kvinnligt?

Vad bör vi dra för slutsatser? På ett plan är det helt enkelt sunt förnuft att Irina och Shirley är flicknamn och Vaiciulenas ett efternamn. Dessa klassificeringar är resultatet av upprepade observationer. De bygger på dessa observationer, understödda av en typ av slutledning som exemplifieras av Om en medlem av kategori X kallas Irina, så är Irina ett namn som ENDAST används för medlemmar av den kategorin. Denna slutledning är felslutaktig: den är ett fall av induktion som generaliserar utifrån observerade fall, dvs. ett resonemang från det enskilda till det allmänna, och den är falsk på samma sätt som Alla familjer har TV-apparater eller Alla hundar har fyra ben är falskt. Den tillämpas också normativt: Om en medlem av kategori X kallas Irina, så är Irina ett namn som ENDAST BÖR användas för medlemmar av den kategorin. Detta är en social och kulturell norm,¹⁰ inte en språklig eller logisk regel. Vi kan inte komma ifrån slutsatsen att det inte finns något språkligt hos Irina som gör det till ett kvinnligt förnamn. Vi måste skilja mellan två påståenden:

Irina är ett namn som (enbart) används för individer som tillhör kategorin mänskliga kvinnor

och

Irina tillhör den språkliga kategorin kvinnligt personnamn

Det första är sant, men om ett underförstått eller uttryckligt endast finns med kan det falsifieras av ett enda motexempel (som i fallet med det manliga förnamnet Shirley). Utan endast kan det förstås som en förväntan eller en kulturell norm snarare än en nödvändighet. Det handlar om enskilda förekomster av namnet Irina, snarare än dess typ. Det andra betyder i huvudsak samma sak som det första, med det (underförstådda eller uttryckliga) endast. De

¹⁰ I någon av termens betydelser av norm: statistisk eller tvingande.

126

Acta Linguistica Lithuanica LXVI

Eight Issues in the Pragmatic Theory of Properhood

göra ett påstående om Irina som en typ. Vi kan dra slutsatsen att namn som enskilda förekomster kan kategoriseras var för sig och klassificeras på grundval av förväntningar som exempelvis hydronymer, teonymer, kvinnliga förnamn och så vidare. Namn som typer kan inte klassificeras på det sättet. Konsekvensen av detta för slutledningar eller förmedlade betydelser är följande:

Irina röker tio cigaretter om dagen >> Någon kvinna röker tio cigaretter om dagen

är en rimlig sannolikhetsbaserad slutledning grundad på talarens eller mottagarens livserfarenheter, och den är mindre sannolikt sann om det finns en Irina som är man, en ekorre eller en bil. Den har inte logisk styrka av en entailment. Namn tillhör inte språkliga kategorier i strikt mening, dvs. en bärare av namntypen Irina behöver inte vara en mänsklig kvinna, även om namnen kan tillhöra det vi skulle kunna kalla förväntningskategorier där en prototypisk eller typisk bärare av namnförekomsten Irina faktiskt är en mänsklig kvinna: en helt annan sak. De namnkategoriseringar som namnforskare använder är därför inte språkliga kategorier (kategorier som omfattar typer) utan kulturella (kategorier som omfattar enskilda förekomster), alltså inte språkliga alls.

Om någon läsare inte övertygas av argumentet i föregående stycke, kan hen begrunda följande. Det är uppenbart att namn kan återanvändas för flera medlemmar av den kategori som en namnbärare tillhör: Robert har använts om mänskliga män och kommer förmodligen att fortsätta användas så. Men det kan användas om vad som helst annat. Jag skulle kunna döpa inte bara min son utan också min katt, min bil, min dator, mitt kreditkort eller absolut vad som helst annat till Robert. Att vara ett namn innebär att det kan användas om allt som kulturellt sett kan bära ett namn. Detta är naturligtvis en tillfredsställande följd av vår grundläggande föreställning att namn saknar betydelse. Om du skulle hävda att jag i alla dessa hypotetiska fall skulle använda ”det manliga förnamnet Robert” om de nämnda objekten, och att det i grunden ändå skulle förbli ett manligt förnamn, skulle jag naturligtvis hålla med om att det fortfarande tillhör den förväntningskategorin. Tänk nu på möjligheten att det finns en galopphäst som heter Lucina. Är Lucina en hyponym eller ett hästnamn (om vi tills vidare betraktar hyponym som en giltig typkategori, såsom exemplifieras på ICOS-webbplatsens terminologisida¹¹)? Jag visste inte tidigare att Lucina också var namnet på en romersk gudinna, identifierad med Juno och förknippad med barnafödande, dvs. en teonym. Historiskt sett är Lucina därför en teonym, och man skulle kunna anse att hästnamnet är en användning av teonymen. Men anta att jag aldrig hade hört talas om gudinnan. Historien skulle inte spela någon roll i mitt onomastikon, och Lucina skulle endast höra hemma i den provisoriska förväntningskategorin hyponymer. Det skulle över huvud taget inte vara en teonym, utom

¹¹ www.icosweb.net/index.php/terminology.html, hämtad vid upprepade tillfällen.

Straipsniai / Articles

127

RICHARD COATES

i något platonskt idealonomastikon, i något angreppssätt inom lingvistiken som bygger på den idealiserade modersmålstalaren och lyssnaren.¹² Detta skulle enligt min mening inte säga oss något om hur namn fungerar, eftersom TPTP grundar sig på referensbegreppet, det vill säga det kontextuella utpekandet av verkliga individer i verkliga sammanhang.

Det behöver knappast betonas att namn med stor frihet kan överföras mellan ”kategorier”. De onymiska kategorier som namnforskare upprättar – toponymi, antroponymi och så vidare – har ingen fast och permanent medlemskrets. Inte ens namn som innehåller uttryckliga klassificerande termer har någon garanterad logisk relation till den onymiska kategori som de till synes hör till. Viktigast av allt är att minnesakten, det vill säga att namnge en individ efter en annan individ, inte alls behöver respektera några kategorigränser. Den 4 augusti 2011 samlade jag in och analyserade namnen på alla galopphästar som tävlade vid sex brittiska kapplöpningsbanor den dagen. Jag kunde inte etymologisera alla namn, men bland dem jag förstod fann jag att 90 av 309 (cirka 29%) bar namn som historiskt hade varit egennamn på något annat: en person, en plats, ett berg, ett konstverk och så vidare; eller hade en form som tydligt antydde att de hade skapats för att följa stereotypen för en av dessa kategorier (t.ex. Miss Excel).

Detta tyder på att det finns (engelska) kulturella regler av följande slag:

Mänskliga personnamn får ges åt hästar; eller: formen på mänskliga personnamn lämpar sig för hästnamn.

Med hjälp av sådana tillåtande regler skulle vi kunna bevara föreställningen att vissa namn, och till och med namn inom särskilda kategorier, verkligen är representativa för specifika kategorier och kan användas för andra kategorier utan att bli kännetecken för den nya kategorin; följaktligen skulle Miss Excel inte i sig vara en hyponym eller ett hästnamn, utan åtminstone strukturellt förbli ett kvinnligt personnamn, liksom Miss Holly Golightly, namnet på en häst som tävlade vid ett annat möte.

Men denna taktik har en ytterst hög teoretisk kostnad. Om vi för ett ögonblick koncentrerar oss på hyponymi, eller åtminstone på de faktiskt belagda hästnamnen, kommer vi snart att upptäcka att vilket språkligt material som helst kan fungera som hästnamn. Under samma dags tävlingar finner vi:

Classy Strike (substantivfras på barmiljö¹; det fanns många andra med samma struktur)

Accumulate (verb)

Vertueux, Patriotic, Jewelled (adjektiv)

Oh So Spicy, Chilledtothebone (adjektivfras)

¹² Vilket eller vilka språk?

128

Acta Linguistica Lithuanica LXVI

Eight Issues in the Pragmatic Theory of Properhood

Ex Oriente, Beyond Conceit, Avec Moi (prepositionsfras)

My Body is a Cage, Iphi intombi [zulu för ”Var är flickan?”] (fullständig mening)

Ain’t Talkin’ (verbfras)

Act Your Shoe Size [egentligen 3 augusti!], Reset to Fit (båda är (förmodligen) subjektlösa meningar som fungerar som uppmaningar)

Hip Hip Hooray, Diddums (utrop)

Only You Maggie, Humor Me Rene (grammatiskt komplexa exempel som inbegriper inbäddade återanvända namn vilka tycks ha en vokativ funktion men vars referens är oklar)

Kategorin hipponymer är alltså i princip densamma som kategorin språkligt uttryck; den kan faktiskt till och med vara bredare, eftersom det inte finns något krav på att ett namn som består av en ordsträng ska vara grammatiskt (Poyle Todream) eller ens genomgående tillhöra samma etymologiska språk (Fleurie Lover). Det brittiska galopphästnamnssystemet – om anarki verkligen kan kallas ett system – kännetecknas av total onymisk frihet, och det finns inga hipponyma typer. Dessa överväganden stärker uppfattningen att det inte kan och inte bör finnas någon typbaserad kategorisering av namn.¹³ Namn kan i stället tillhöra tillfälliga förväntningsbaserade eller sannolikhetsbaserade kategorier, även om sådana tillfälliga kategorier förstås kan bestå under lång tid.

(5’) EGNA NAMN KAN INTE ÖVERSÄTTAS

Detta är en till synes orimlig slutsats som helt enkelt följer av den grundläggande uppfattningen att namn saknar innehåll, det vill säga saknar betydelse som kan härledas ur de lexikala relationer där uttrycket ingår. Om det saknar innehåll finns det inget att översätta. Men läsaren noterar att översättning uppenbarligen förekommer i verkliga sammanhang. Paris is Parijs på nederländska; Finland is Suomi på finska; Китай Kitaj är 中国 Zhōngguó på mandarin; Das Mittelmeer is The Mediterranean (Sea) på engelska; är inte Petras litauiska för Pierre, och var inte Nicolaus Copernicus samma individ som Mikołaj Kopernik? Är den nuvarande påven inte Benedict, Benedikt, Benedetto, Benedictus, och så vidare, efter behov?

Det är förstås möjligt att definiera översätta och översättning på ett löst sätt som kullkastar det nuvarande argumentet. Men detta är inte översättningar, om detta förstås

¹³ Detta avsnitt har samband med materialet i Coates (2011b)

Strajpsnnai / Articles

129

RICHARD COATES

att avse att återge uttryckens och deras beståndsdelars innebörder från ett språk till ett annat. Exemplet Das Mittelmeer >> The Mediterranean (Sea) vittnar om att en översättning, enligt någon tolkning av termen, ägde rum någon gång i det förflutna, men det är en så grundligt förklädd översättning att engelsktalande utan utbildning inte känner igen den nödvändiga latinska etymologin. Exemplet Китай >> 中国 utgör inget belägg för översättning, om vi med det menar ”återgivning av uttrycks innebörd på ett språk med hjälp av uttryck på ett annat”, men det utgör belägg för denotativ ekvivalens. De två namnen är inte lexikalt jämförbara – det ryska namnet har inget ryskt innehåll, medan det mandarinska betyder ”mellanriket” – men de har samma denotat. Eftersom begreppet denotativ ekvivalens mellan egennamn i bruk ändå behövs, skulle vi alltså kunna driva tesen att detta förklarar andra fall. Paris = Parijs och Benedict = Benedikt = Benedetto = Benedictus är exempel på konventionaliserad ekvivalens med en långvarig etymologisk grund. Samma sak ser vi i dagens engelska hänvisningar till den tyske racerföraren ”Michael” (uttalat på engelskt vis) Schumacher; detta bruk var tidigare normen, åtminstone i Västeuropa. Det handlar inte om semantisk översättning. Jag uppehåller mig vid saken kanske onödigt länge eftersom akademiska arbeten fortfarande skrivs om ”namnöversättning”, eftersom det finns allmänt tillgänglig programvara som påstår sig översätta namn, och eftersom den ståndpunkt jag skisserar här offentligt har kallats uppenbart falsk.

Jag har ovan, i (3’), föreslagit att vissa uttryck i praktiken endast kan användas refererande onymiskt (Vilnius, Neptune); när texter överförs från ett språk till ett annat kan dessa endast ersättas med denotativt ekvivalenta uttryck (Wilno, Nettuno (kanske till och med Poseidon)), inte översättas. Att ta reda på ursprunget till ett ogenomskinligt namn och sedan översätta det är inte att översätta namnet. Om vi driver frågan till dess löjeväckande ytterlighet skulle ett byte av statsnamnet Israel mot He That Striveth With God (hebreiska אֶרֶץ יִשְׂרָאֵל (Eretz Yisra’el)) innebära att man översätter namnets etymologi, vilket inte är detsamma som att översätta namnet – eftersom namn är refererande uttryck, medan deras etyma inte är det. Jag har också föreslagit i (3’) att samma uttryck kan användas refererande antingen onymiskt eller semantiskt (The West Bank, The Rocky Mountains). Den senare typen omfattar i princip alla uttryck som är etymologiskt transparenta. Det är endast när referensen är onymisk som översättbarhet är omöjlig. Så länge ett uttryck i princip fortfarande kan användas i semantisk referens är översättning också möjlig. Vi måste vara noga med att precisera att när ”namn översätts” är det deras transparenta etymologi som används för ändamålet, inte själva det onymiskt refererande uttrycket: så är exempelvis fallet med (The Ivory Coast, tyska Elfenbeinküste.

130

Acta Linguistica Lithuanica LXVI

Eight Issues in the Pragmatic Theory of Properhood

Är skillnaden mellan semantiskt och onymiskt refererande uttryck i sådana fall en skillnad utan faktisk betydelse? Det tror jag inte. Jag har föreslagit (i (3’)) en materiell grund för de olika referenstyperna, som förutsäger olika bearbetningskostnader för de två typerna, och av uppenbara skäl är jag ovillig att sudda ut skillnaden. Om jag har rätt borde det få observerbara konsekvenser, men det är ungefär som att leta efter yetin eller gravitationsvågor. Det finns antydningar om att de existerar, men man skulle vilja ha något mer konkret. Vi bör i alla händelser medge möjligheten, som jag gjorde ovan (3’), att ett transparent namn som The Rocky Mountains används för onymisk referens, samtidigt som dess lexikala innehåll är tillgängligt för andra ändamål, även om det inte nödvändigtvis aktiveras vid varje användningstillfälle. Ett av de ändamål för vilka det kan vara tillgängligt är översättning.

Så kallad namn-”översättning” kan konventionaliseras på ett sätt som kanske inte förekommer vid vanlig översättning. Dicke Bertha, det tyska namnet på en artilleripjäs från första världskriget, betyder bokstavligen ”tjocka Bertha”, men för de engelska soldaterna var hon Big Bertha. Ivan Groznyj skulle kanske bättre återges som något i stil med ”Ivan den hotfulla”, men på engelska är han Terrible, och han är inte John, vilket man skulle kunna förvänta sig, men inte behöver göra. Ingen verkar bekymra sig om den skenbara missöversättningen eller förskjutningen av betoning i något av fallen, vilket tyder på att det vid ”översättning av namn” kan anses viktigare att namnge (ge ett namn åt) referenten än att respektera det ursprungliga uttryckets innebörd.

Another procedure that I have described in more detail elsewhere (Coates 2006a: 373–376) is in a case where place-names seem to be translated systematically according to their appearance rather than according to their actual lexical value in the source-language: that is, there is wholesale folk-etymology, and it is the fruit of this process which is translated. The original names are not (or are only incidentally) translated according to their scientifically established etymology. An example is the “translation” of Hereford into the language of Irish Gypsies of the early twentieth century as if it were Hairy Foot.

Dessa sista exempel visar en önskan att få en återgivning på talarens språk av namnmaterial som formulerats på ett annat språk. När det gäller den tyska kanonen är det inte klart att någon översättning alls har ägt rum; snarare har ett slagkraftigt uttryck skapats som namn på det främmande föremålet, inspirerat av originalet men utan att nödvändigtvis återge det korrekt. I fallet Hereford har vi en översättning, men den förmedlas endast indirekt genom källspråkets nutida lexikon. Det är alltså inte namnen själva som översätts, utan surrogat för dessa namn, vilka i vissa fall utgör etymologin och i andra fall ett uttryck som står i ett mer komplext förhållande till det aktuella namnet.

Straipsniai / Articles

131

RICHARD COATES

(6’) ATT TEORETISERA GRÄNSSNITTET MELLAN EGENTLIGA NAMN OCH ICKE-EGENTLIGA UTTRYCK HAR NEUROFYSIOLOGISKA OCH PSYKOLINGVISTISKA IMPLIKATIONER

Användning av namn handlar om att maximera möjligheten till framgångsrik referens med så ekonomiska medel som möjligt. Namn är ekonomiska just därför att deras referens inte förmedlas via innebörd. Det måste innebära att namn har lägre bearbetningskostnader än fullt artikulerade semantiskt refererande uttryck. Mot denna bakgrund förefaller det rimligt att anta att varje uttryck som formellt sett kan vara antingen ett namn eller ett appellativ företrädesvis behandlas som ett namn. I andra artiklar har jag kallat detta principen om företräde för onymisk referens (ORDP): principen att varje språklig sträng som standard tolkas som ett namn (dvs. den saknar betydelse). Det är mycket frestande att spekulera i att denna skillnad måste vara neurofysiologiskt förankrad: att egennamns-/onymisk referens bygger på en kortare kedja av neuroner eller på synapser som aktiveras effektivare.¹⁴ Min spekulation är att när en uttrycklig onymisk referens väl har etablerats, dvs. när uttrycket har blivit ett namn, finns det ingen återvändo; eftersom ett namn medför lägre bearbetningskostnader, åtminstone när det gäller mänskliga referenter, ger det ett större överlevnadsvärde, och det finns därför goda beteendemässiga och evolutionära skäl att förvänta sig att onymisk referens är standardläget för referens. På individnivå föreställer jag mig högst en kort överlappningsperiod, då en talare kan använda ett nyförvärvat uttryck antingen via den semantiska referensvägen eller via den onymiska referensvägen för samma referent, innan den senare blir norm.¹⁵ ORDP kan teoretiseras lingvistiskt genom förslaget att när ett uttryck används för onymisk referens införlivas det i användarens onomastikon,¹⁶ vilket därmed minskar dess förmåga att vid ett senare tillfälle semantiskt referera till samma referent. I princip skulle man förvänta sig att finna neurolingvistiska korrelat (kanske definitioner) till denna minskade förmåga: den skulle kunna komma till uttryck i neurotransmittorernas egenskaper

¹⁴ Denna idé bygger på begreppet bearbetningskostnad, så som det först konceptualiserades inom relevansteorin (Sperber, Wilson 1986).

¹⁵ På samhällsnivå kan olika individer använda olika referenssätt för samma uttryck, eller olika referenssätt i olika omfattning.

¹⁶ Det bör nu stå klart att onomastikonet är den uppsättning namn som är tillgängliga för användaren, där varje namnform är knuten till ett eller flera denotata som tidigare har etablerats genom referensakter. Dessa namnformer, betraktade som propriala lemmata, kategoriseras efter förväntan men utan absolut bindande kraft, så att de uppfattas som tillgängliga för namngivning av andra individer i (åtminstone) samma kategori som de etablerade denotata.

132

Acta Linguistica Lithuanica LXVI

Eight Issues in the Pragmatic Theory of Properhood

i synapser. I avsaknad av lämpliga tester kan det uttryckas metaforiskt som att den onymiska vägen ”smörjs” eller ”glidmedelsbehandlas”, medan den semantiska vägen, relativt sett, ”blockeras” eller ”försämras”.

Låt oss nu gå över till de ytterligare punkter som inte är logiska följder av TPTP:s centrala begrepp, men som utvecklar dem eller ger dem mer substans.

(7’) ÄVEN OM NAMN INTE HAR SENSE ÄR DE INTE MENINGSLÖSA

Betydelsen hos ett namn etableras genom referens, det vill säga genom den bindning som etableras med dess referent, utan hjälp av lexikal sense, i en viss användningskontext. Genom upprepad användning kan den generaliseras till ett tillstånd där namnet har en kärnbetydelse, dess denotation: varje denotativ, det vill säga permanent och rigid, bindning som har etablerats extensio­nellt med dess historiskt etablerade referent(er).¹⁷ Vi kan betrakta dess denotation som den lagrade mängden av potentiella referenter.

Namn har andra betydelser. Gemensamt för dessa är att de inte är sense och inte kan definieras genom att logikens verktyg tillämpas på samma sätt som på sense-relationer. Sådana betydelser omfattar:

• etymologiska betydelser (som inte är detsamma som sense, inte ens när de är transparenta, det vill säga potentiellt åtkomliga med varierande lätthet beroende på språkbrukarens utbildning eller avsaknad av sådan; jfr 5’)

• logiskt icke-nödvändiga förväntningar (i motsats till entailment eller presuppositioner; jfr 4’)

• encyklopediska attribut

• konnotationer

Encyklopediska attribut och konnotationer är tillgängliga på följande sätt.

Platsen Brighton (England), och därmed namnet Brighton, har verifierbara encyklopediska attribut som en strand med småsten och uppvisningar av veteranbilar den första söndagen i november, liksom allmänna konnotationer av helger präglade av otrohet i äktenskapet och sexualpolitik, det vill säga fakta och stereotyper; därtill kommer ”personliga” ”betydelser”, det vill säga sådana som härrör från en persons egna livserfarenheter och omdömen, såsom (för min egen del) soliga utflykter under barndomen, ett ovanligt system för fördelning av platser i högstadieskolor (2010) eller en stor population bulldoggar; och namnets form kan antyda ett (etymologiskt missvisande) samband med vädertermen

¹⁷ Det finns fortfarande, beklagligt nog, verk om semantik som inte gör den viktiga åtskillnaden mellan referens och denotation, eller inte gör den tydligt. Ingenting i denna artikel kan förstås utan denna åtskillnad.

Straipsniai / Articles

133

RICHARD COATES

ljus på ett sätt som är användbart för turistnäringen. Dessa egenskaper kan kanske inte strikt teoretiskt särskiljas från varandra; mitt syfte här är helt enkelt att illustrera den typ av betydelsemässigt ”bagage” som namn kan föra med sig och som kan (inte måste) aktiveras vid referensakter och som kan (inte måste) underlätta avsikten att lyckas med referensen i yttrandets kontext, en poäng som gäller lika mycket för lexikalt material.

Namnens interna betydelse är ingenting, om allt vi menar med det är att de saknar betydelseinnehåll. Följden är att de betydelser de faktiskt har helt och hållet ligger utanför dem själva: deras denotation (de ting som de i princip kan användas för att referera till) och deras konnotationer (föreställningar om de individers natur, till exempel platser, som de betecknar och som beror på användarens uppfattning(ar), inklusive allmän kunskap), liksom de individer som de faktiskt används för att referera till vid särskilda tillfällen.

(8’) NAMNENS BETYDELSER KAN AKTIVERAS

Låt oss klargöra en punkt som togs upp under diskussionen i (5’). Jag förkastade föreställningen att namn har betydelseinnehåll, men kan ha förefallit återinföra den bakvägen genom att medge att ett namns etymologi kan aktiveras för vissa ändamål, däribland översättning. Begreppen är helt åtskilda. När ett uttryck används som ett onymiskt refererande uttryck, det vill säga i sin funktion att peka ut en referent i en användningskontext utan förmedling av lexikalt innehåll (betydelseinnehåll), aktiveras per definition inte något betydelseinnehåll. Men andra betydelseaspekter (de i (7’)), som förmedlas men inte hävdas, kan (inte måste – det är det viktiga kriteriet) vara verksamma på särskilda sätt. När man pekar ut en person med namn kan förväntningskategorier aktualiseras (4’). Om någon ber mig att ge något till Jane kommer jag sannolikt att leta efter en kvinnlig människa (men jag kan naturligtvis inte helt och hållet förlita mig på den slutsats som dras: Jane skulle mycket väl kunna vara en katt).

Låt oss försöka skingra varje kvarstående intryck av att namn kan ha betydelseinnehåll eller att etymologi och betydelseinnehåll är samma sak, eftersom vi kan frestas att hävda att det finns en glidande skala eller gradvis övergång i fråga om betydelseinnehåll. Ingen bestrider att det finns synkront ogenomskinliga namn och att dessa saknar betydelseinnehåll, till exempel de engelska ortnamnen York, Auckland, Ogbourne, Congleton. Varje intryck av att namnen bär på betydelse beror på en högst icke-språklig egenskap: språkanvändarens etymologiska bildning. En enskild användare av dessa namn kan genom utbildning tillägna sig den filologiska kunskapen att föregångaren till bourne en gång betydde ’bäck’, att föregångaren till -ton en gång betydde ’gård, by’ och att land fortfarande förekommer med en betydelse

134

Acta Linguistica Lithuanica LXVI

Eight Issues in the Pragmatic Theory of Properhood

som delvis kan jämföras med sin ursprungliga fornengelska betydelse. Den kunskapen kan vara förrädisk, eftersom -land i Auckland ursprungligen inte hade någonting alls att göra med land (Watts 2002: 9–10), och det skulle vara svårt att hävda att land synkront betyder ’land’ i detta namn. Ortnamnet Chelmsford tycks mer eller mindre genomskinligt betyda ’vadställe över (floden) Chelmer’, och enligt en möjlig tolkning är det just vad det betyder. Men denna tolkning har uppstått genom en topografs ingripande på 1500-talet, oavsett om det skedde av misstag eller avsiktligt, och den återspeglar inte de elementens ”betydelse” som namnet ursprungligen bildades av, eftersom flodnamnet har brutits ut ur ortnamnet genom bakbildning. Varje argument för att etymologisk genomskinlighet fungerar som ersättning för vissa aspekter av betydelseinnehåll faller på exempel av det här slaget, och det är helt enkelt fel att etymologisk genomskinlighet är detsamma som betydelseinnehåll.

Hur är det då med namn vars etymologi otvivelaktigt är genomskinlig? Kan man förneka att sådana ortnamn som Longbridge, Broadstairs, Newtown och Redhill, eller efternamnen Butcher och Jackson, eller de kvinnliga förnamnen April och Violet har betydelseinnehåll? Jo, det kan man, även här, där de genomskinliga formerna är etymologiskt tillförlitliga. Låt oss gå igenom ett sådant exempel: som fungerande ortnamn medför Longbridge ingenting (det vill säga kräver logiskt sett ingenting), inte ens att en bro finns. Givet en uppsättning vanliga antaganden om namn måste namnet medföra att det fanns en lång bro vid den historiska tidpunkten då namnet gavs, men inte därefter (det vill säga ORDP har tillämpats (jfr 6’)). Men det har ingen som helst språklig relevans huruvida bron finns kvar eller har försvunnit. Det betyder inte att ett namn som Longbridge inte skulle kunna förmedla någon betydelse alls. Med normala antaganden om hur platser får sina namn förmedlar det information om det förflutna: att det fanns en bro där och att det kanske fortfarande finns en, men den slutsatsen utgör inte synkron, språkligt grundad kunskap om platsen. Att åka till Longbridge ger dig inte den logiska säkerhet som de skenbart ingående ordens betydelser ger, att du kommer att hitta en bro där. Vissa förväntningar är berättigade, men de kan överges utan någon logisk katastrof när man ställs inför belägg som undergräver dem: att det saknas en bro.¹⁸

Inför denna typ av evidens kan vi dra slutsatsen att varje skenbar mening i namn egentligen inte är mening utan (korrekt eller felaktig) etymologisk förståelse, och att de inte är samma sak. De hålls åtskilda av den logiska säkerheten eller osäkerheten hos de slutledningar som de tillåter. Ett eller den långa bron är vad sinnena uppfattar, medan Longbridge inte nödvändigtvis avslöjar något jämförbart. I namn motsvarar en transparent etymologi i språkliga termer en förmedlad bety-

¹⁸ Det finns naturligtvis numera även andra, godtyckliga sätt för platser att få namn, vilket exemplifieras av en stor del av den praxis som förekommer i Amerika.

Straipsniai / Articles

135

RICHARD COATES

ing, inte ett hävdat sådant: dvs. en betydelse utan säker logisk status, eller en som endast antyds.

På grundval av sådana exempel bör vi dra slutsatsen att ”Vad betyder ett namn?” är en vilseledande fråga, om den är avsedd att förstås synkront. ”Hur betyder ett namn?” är en bättre fråga, och det är den enda frågan av synkron lingvistisk betydelse. Den ska förstås som ”Hur identifierar ett namn en referent i en användningskontext?” Svaret är ”Genom gemensam kunskap om en godtycklig men stabil och rigid koppling mellan en språklig form och en individ”. Den motsvarande diakrona frågan är: ”Vad betydde ett namn?” (dvs. ”Vilken betydelse hade det?”) – märk att verbet, vilket är avgörande, står i preteritum, och att det erkänner betydelsens försvinnande i övergången till att bli ett namn.

(9’) NAMN I LITTERÄRA VERK KAN VARA ETT SÄRSKILT FALL

Det finns mycket av intresse att säga om namn i konstverk i allmänhet, och särskilt om ”kratyliska” karaktärsnamn i litteraturen (Barton 1990). Detta är namn vilkas form tycks bära på någon betydelse inom det aktuella verket. Många karaktärsnamn illustrerar vad vi skulle kunna kalla The Etymological Onomastic Turn. Sådana namn kan förstås så att deras etymologiska och därmed, kan man hävda, semantiska värde förblir tillgängligt varje gång de används för att hänvisa till sin referent (eller kanske, mer realistiskt, åtminstone första gången). Ta till exempel de berömda namnen i engelsk litteratur: Ancient Pistol, Doll Tearsheet, Mrs Malaprop, Mr Bumble, Becky Sharp, Gabriel Oak, Titus Groan, och så vidare. Poängen med namn av denna typ är just att upphäva eller undergräva den allmänna åtskillnaden mellan ett namn och betydelsen hos dess beståndsdelar; det är vad all semantisk litterär namngivning faktiskt består av: att återaktivera eller omsemantisera etymologin.¹⁹

Om karaktärsnamn spelar på någon form av genomskinlighet, följer det därav att de kan översättas. För att förstå detta fullt ut behöver vi ta hänsyn till sammanhanget för namngivningen. Litteratur är konst, och det är rimligt att anta att detta förhållande upphäver det normala antagandet om namngivning, nämligen att själva handlingen upphäver betydelsen hos alla ord som förekommer i uttrycket som valts till namn (se 3’ ovan). Litterär namngivning inbjuder däremot publiken eller

¹⁹ Det förefaller mig som om det i stora drag finns tre typer av litterär namngivning: godtycklig (egentligen inte alls någon särskild typ), kulturell (som spelar på förmedlade betydelser) och semantisk (som spelar på språkliga betydelser). Termen kratylisk kan täcka aspekter av de två sistnämnda typerna.

136

Acta Linguistica Lithuanica LXVI

Eight Issues in the Pragmatic Theory of Properhood

läsarna att inte alls upphäva sambandet mellan bruk och etymologi, utan att utföra den komplexa balansakten att hålla både namnets form och dess betydelse – i vissa fall även de betydelser orden som ingår i namnet hade före namngivningen – aktiva under hela den litterära händelsen, vare sig det gäller att se en pjäs eller ett TV-program, läsa en roman eller något annat. Av det skälet är karaktärsnamnsöversättning möjlig, i strid med argumentet ovan i (5’) (t.ex. Dörchen Lakenreisser, på tyska bokstavligen och etymologiskt ’smeknamnsform av Dorothee, lakansrivare’, för den fräcka Doll Tearsheet i Shakespeares Henry IV, del II), och sådan ”översättning” kan vara idiomatisk och suggestiv snarare än rent lexikal, precis som all annan översättning. Med det sagt kan man fortfarande hävda att handlingen att översätta karaktärsnamn är precis som annan onymisk ”översättning” och därför hämtar fram etymologin hos det aktuella namnet snarare än någon betydelse som kan urskiljas i dess språkliga form. Man undersöker trots allt inte (eller behöver inte undersöka) ett karaktärsnamn med avseende på dess betydelse i tanken varje gång det används, såsom man gör med lexikala betydelser hos vanliga ord och andra uttryck i texten, även om möjligheten inte är utesluten.

Slutligen går vi över till en fråga som då och då har behandlats i den onomastiska litteraturen, nämligen:

(10’) ÄR NAMN MAXIMALT ELLER MINIMALT MENINGSFULLA?

This question has repeatedly resurfaced, e.g. as reported in Van Langendonck (2006). It is essentially about whether names, by virtue of being devices for referring to individuals, carry a great deal of information which facilitates individual reference because names approach the state of uniquely denoting an individual (which is a manifestly false assumption, though traceable far back into classical antiquity), or whether they are semantically empty, i.e. have no sense and no wholly determinate range of denotata, as I have argued throughout this paper. The question is not usually appropriately phrased: it embodies a false dichotomy, and it cannot be answered as it stands. A name identifies an individual bearer which may or may not be unique. If that bearer is unique, use of the name carries with it (but subject to the limitations of the user’s knowledge) all the encyclopedic information available about that individual. If the bearer is not unique, the name has more than one denotatum or potential referent, and uttering it is therefore relatively uninformative without assistance from the context of use. Names lack all sense, but as we have seen they may carry a transparent or otherwise learnable etymology, and thereby suggest (not entail or presuppose) category membership through having a salient bearer in that category or through the sheer force of the numbers of bearers

Straipsniai / Articles

137

RICHARD COATES

i den kategorin. Namn kan naturligtvis också bära på en stor mängd encyklopedisk information och kan konnotera en hel del. I den mån de effektivt främjar framgångsrik referens i kontext är de maximalt informativa. Men den informationen är tillgänglig genom kompletterande återkallningsprocesser snarare än att vara kodad i själva namnet och nås därför inte nödvändigtvis i yttrandeögonblicket. I den mån de inte lyckas förmedla betydelse genom att ha systematiska lexikala relationer (betydelser) är de oinformativa. Svaret på frågan som den är formulerad blir därför: ”Båda”, men det är egentligen inte någon viktig fråga.

* * *

Den här artikeln har gett en vägledning till grunderna för och några av konsekvenserna av The Pragmatic Theory of Properhood och visar hur vissa frågor som har betraktats som viktiga inom teoretisk onomastik skulle kunna behandlas.²⁰

REFERENCES

Barton Anne 1990: The names of comedy. Toronto: University of Toronto Press.

Brontë Charlotte 1849: Shirley. Edition ad libitum.

Burge Tyler 1973: Reference and proper names. – Journal of Philosophy 70.14, 425–439.

Coates Richard 2000: Singular definite expressions with a unique denotatum and the limits of properhood. – Linguistics 38.6 [370 of the continuous series], 1161–1174.

Coates Richard 2005a: A new theory of properhood. – Proceedings of the 21st International Congress of Onomastic Sciences, Uppsala, August 19–24, 2002, vol. 1., ed. by Eva Brylla, Mats Wahlberg. Uppsala: SOFI, 125–137.

Coates Richard 2005b: A speculative psycholinguistic model ofonymization. – Quaderni Internazionali di Rivista Italiana di Onomastica 1 (Naming the world: from common nouns to proper names), ed. by Dunja Brozović-Rončević, Enzo Caffarelli, 3–13. [Proceedings of the conference “Naming the World: from Common Nouns to Proper Names”, Zadar, Croatia, 1–4 September 2004.]

Coates Richard 2006a: Properhood. – Language 82.2, 356–382.

Coates Richard 2006b [2011]: Some consequences and critiques of The Pragmatic Theory of Properhood. – Onoma 41, 27–44.

Coates Richard 2009: A strictly Millian approach to the definition of the proper name. – Mind and Language 24.4, 433–444.

²⁰ I am extremely grateful for full and constructive comments on this paper by two anonymous referees.

138

Acta Linguistica Lithuanica LXVI

Eight Issues in the Pragmatic Theory of Properhood

Coates Richard 2011a: Where are the limits of the name? Some remaining issues with The Pragmatic Theory of Properhood. Paper delivered at ICOS-24. Barcelona, Spain; forthcoming in the Proceedings.

Coates Richard 2011b: We are surrounded by ony­mies: relations among names, name-types, and terminological categories. Paper delivered at ICOS-24. Barcelona, Spain; forthcoming in the Proceedings.

Coates Richard 2012: To bǣre fulan flōde. óf bǣre fulan flode: on becoming a name in Easton and Winchester, Hampshire. – Analysing older English, ed. by David Denison, Ricardo Bermúdez-Otero, Chris McCully, Emma Moore with Ayumi Miura. Cambridge: Cambridge University Press, 28–34.

International Council of Onomastic Sciences (ICOS) web-site, Terminology page, www.icosweb.net/index.php/terminology.html, accessed frequently.

Kripke Saul 1980: Naming and necessity. Oxford: Basil Blackwell.

Lyons John 1977: Semantics, 2 vols. Cambridge: Cambridge University Press.

Marcus Ruth Barcan 1961: Modalities and intensional languages. – Synthese 13.4, 303–322.

Mill John Stuart 1843: A system of logic, ratiocinative and inductive. London: John W. Parker.

Parker Edward H. 1917: China: her history, diplomacy, and commerce, from the earliest times to the present day. New York: Dutton.

Redmonds George 2002: Surnames and genealogy: a new approach. Bury: Federation of Family History Societies.

Shakespeare William (c.1598): Henry IV, part II. Edition ad libitum.

Sperber Dan, Deirdre Wilson 1986: Relevance: communication and cognition. Oxford: Basil Blackwell.

Strawson Peter Frederick 1950: On referring. – Mind, new series 59, number 235, 320–344.

Van Langendonck Willy 2006 [2011]: Name theory and set theory: the return of the maximum meaningfulness view of names. – Onoma 41, 45–62.

Van Langendonck Willy 2007: Theory and typology of proper names. Berlin and New York: de Gruyter.

Watts Victor 2002: A dictionary of County Durham place-names. Nottingham: English Place-Name Society.

Zipf George K. 1949: Human behavior and the principle of least effort. New York: Addison-Wesley Press.

Straipsniai / Articles

139

RICHARD COATES

Aštuonios pragmatinės tikrinių žodžių teorijos problemos

SANTRAUKA

Šiame straipsnyje dėstoma tikrinių žodžių sampratos teorija, vadinama pragmatine tikrinių žodžių teorija. Ji paremta dviem esminėmis idėjomis:

1) tikriniai žodžiai neturi reikšmės;

2) tikrinių žodžių esmė – įvardijimas, o ne denotacija.

Straipsnyje trumpai aprašyti pragmatinės tikrinių žodžių teorijos pagrindai, prielaidos bei pasekmės ir nagrinėjamos aštuonios likusios ar tariamai likusios problemos.

Įteikta 2012 m. sausio 6 d.

RICHARD COATES

Bristol Centre for Linguistics

University of the West of England

Bristol BS16 1QY, UK

[email protected]

140

Acta Linguistica Lithuanica LXVI