WILLIAM R. SCHMALSTIEG

Pennsylvania State University

Forskningsområden: indoeuropeiska studier, baltiska språk, särskilt fornpreussiska, slaviska språk.

Algirdas Sabaliauskas

LITAUISK SPRÅKFORSKNINGSHISTORIA: 1980–2010

Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2012, 766 p.

ISBN 978-609-411-084-9¹

I förordet (s. 11) skriver författaren att denna bok är en fortsättning på hans tidigare böcker Lietuvių kalbos tyrinėjimo istorija: iki 1940 m. Vilnius: Mokslas, 1979 (”Historien om forskningen om det litauiska språket fram till 1940”) och Lietuvių kalbos tyrinėjimo istorija: 1940–1980 m. Vilnius: Mokslas, 1982 (”Historien om forskningen om det litauiska språket från 1940 till 1980”). Liksom tidigare behandlar han undersökningar i Litauen och dem utanför Litauens gränser i separata avsnitt.

Sabaliauskas inleder med ett kapitel om den omfattande Akademiens ordbok (Lietuvių kalbos žodynas), som enligt honom är den viktigaste bedriften inom litauisk filologi (s. 15). Arbetet inleddes 1902, då den främste forskaren inom litauisk lexikologi, Kazimieras Būga, började sammanställa de kort som ligger till grund för denna ordbok över det litauiska språket. Den finns tillgänglig på nätet på www.lkz.lt.

Även om författaren inte har numrerat kapitlen i denna bok ägnas det andra kapitlet åt andra lexikografiska verk (Kiti leksikografijos darbai). År 1993 utkom under Stasys Keinys redaktörskap den tredje upplagan av den enbands Dabartinės lietuvių kalbos žodynas, ”Ordbok över modern litauiska”. Sabaliauskas nämner också Laima Grumadienės och Vida Žilinskienės frekvensordböcker, utgivna 1997 med orden ordnade efter avtagande frekvens och 1998 i alfabetisk ordning. I detta kapitel diskuterar Sabaliauskas många tvåspråkiga ordböcker, där det andra språket i samtliga fall är ett europeiskt

¹ Jag vill härmed tacka professor Virginija Vasiliauskienė för att ha läst en tidigare version av denna recension och lämnat värdefulla förslag.

Recenzijos / Reviews

153

WILLIAM R. SCHMALSTIEG

språk, med undantag för Dalia Švambarytės japansk-litauiska ordbok (Japonų–lietuvių kalbų hieroglifų žodynas) (s. 32).

Kapitel 3 (s. 33) beskriver historien om det litauiska terminologiarbetet. År 1991 inrättades en särskild terminologisk avdelning vid Litauiska språkinstitutet (Lietuvių kalbos institutas). Avdelningen leddes först av Kazimieras Gaivenis, och år 2001 övertogs ledningen av Albina Auksoriūtė. År 1994 började terminologisektionen, främst på initiativ av Stasys Keinys, ge ut en tidskrift Terminologija.

Antalet och mångfalden av specialiserade ordböcker är verkligen häpnadsväckande. Som ett litet urval ägnar Sabaliauskas två sidor (36–37) åt författarnamn och titlar, med början med Antanas Buračas Anglų–lietuvių kalbų ekonomikos žodynas (Engelsk-litauisk ekonomisk ordbok) och slutande med Mečislovas Žalakevičius och Irena Žalakevičienės Paukščių pavadinimų žodynas (Ordbok över fågelnamn).

Kapitel 4 ägnas åt akademiska litauiska grammatiker (s. 38–43). Lietuvių kalbos gramatika (Vilnius, 1965–1976, I–III), redigerad av Kazys Ulvydas, är fortfarande den mest uttömmande beskrivningen av det litauiska språkets grammatiska struktur. Грамматика литовского языка (Вильнюс: Мокслас, 1985), redigerad av Vytautas Ambrazas, var inte bara en senare version av det tidigare nämnda trebandsverket, utan tog också hänsyn till nyare utveckling inom fonologi, morfologi och syntax. Den litauiska versionen utkom 1994; 2:a uppl. 1996; 3:e uppl. 1997; 4:e uppl. 2005. Den engelska utgåvan utkom 1997 (s. 40).

Vid Litauiska språkinstitutet har en grupp lingvister under ledning av Axel Holvoet börjat utarbeta en ny litauisk grammatik. Enligt de nya författarna har 1900-talets grundläggande lingvistiska teorier – strukturalistiska, generativa och kognitiva – tillfört grammatisk teori många värdefulla idéer, som ingen grammatisk beskrivning vid det nya millenniets början kan bortse från. Man kan få en uppfattning om denna forskning genom de fyra banden med arbeten om litauisk grammatik, redigerade av Axel Holvoet och andra (s. 42).

Kapitel fyra behandlar den litauiska dialektatlasen, dialekttexter, ordböcker och beskrivningar (s. 44). Vid Litauiska språkinstitutet fortsatte arbetet med Lietuvių kalbos atlasas. År 1982 publicerades verkets andra band, som ägnas åt fonetik. Bandet innehåller 112 kartor, som var och en visar två eller tre fonetiska drag. Det tredje bandet, ägnat åt morfologi, utkom 1994, även om det officiella utgivningsåret är 1991 (s. 46). År 1995 inledde dialektologerna vid Litauiska språkinstitutet, tillsammans med specialister på informationsteknik, arbetet med att skapa en webbplats där en del av Zigmas Zinkevičius Lietuvių kalbos dialektologija publicerades. År 2000 publicerades med hjälp av UNESCO-finansiering en cd-skiva, band 1 av Lithuanian dialects. Multimedia Dictionary (s. 49).

154

Acta Linguistica Lithuanica LXVIII

Algirdas Sabaliauskas Lietuvių kalbos tyrinėjimo istorija: 1980–2010 m.

Under de senaste åren har ett antal enskilda dialekttexter publicerats av Vladas Grinaveckis, Žaneta Urbavičiūtė-Markevičienė, Elena Grinaveckienė, Aleksas Girdenis, Danguolė Mikulėnienė och många andra (s. 50). Sabaliauskas beskriver i detalj problemen med att dokumentera språket hos personer som talar de utdöende litauiska dialekterna.

Sabaliauskas skriver (kapitel 6) att det viktigaste arbetet inom onomastiken under de senaste årtiondena är Lietuvių pavardžių žodynas, ”Ordbok över litauiska efternamn”, vars första band (A–K) utkom 1985 och andra band (L–Ž) 1989 (s. 63). Ordboken bygger på ett namnregister vid Litauiska språkinstitutet. Författarna delade in Litauen i omkring 280 orter, vars centra utgörs av större bebyggelseorter. Antalet familjer med det ena eller andra namnet anges. Det är intressant att notera att endast omkring 21 procent av de litauiska efternamnen är av baltiskt ursprung, omkring åtta procent är av tyskt ursprung och 71 procent är av slaviskt ursprung eller har kommit via slaviska språk. Även Kazys Kuzavinis och Bronys Savukynas Lietuvių vardų kilmės žodynas (Vilnius: Mokslas, 1987), som behandlar ursprunget till litauiska förnamn, bör nämnas (s. 65).

Lietuvos vietovardžių žodynas, ”Ordbok över litauiska ortnamn” (band I, 2008), beräknas komma att omfatta sammanlagt tio band (s. 66). Sabaliauskas skriver att man av det första bandet får intrycket att det rikligaste lagret av ortnamn är förknippat med trädnamn: alksnis ’al’, ąžuolas ’ek’, beržas ’björk’ (s. 67).

Korta biografier över framstående litauiska lingvister och icke-litauiska lingvister verksamma i Litauen (žymesnieji tyrinėtojai) upptar sidorna 74–355. Enbart en lista över namnen på dessa framstående lingvister (de flesta, om inte alla, är välkända bland baltister) skulle omfatta flera sidor och inte tillföra mycket till denna recension. Jag har räknat 73 namn i innehållsförteckningen. Där ingår inte Sergejus Temčinas, som ägnas flera stycken på s. 355 men inte finns med i innehållsförteckningen. Den första författare som nämns är Juozas Senkus (1907–1970), åt vilken endast ett enda stycke ägnas. Jag bör dock påpeka att dessa korta biografiska notiser innehåller rikligt med hänvisningar till längre artiklar där mer information finns. I synnerhet hänvisas till Sabaliauskas tidigare verk, Lietuvių kalbos tyrinėjimo istorija: 1940–1980, vol. II, Vilnius, 1982, s. 74, där de flesta av dem som nämns i den recenserade boken redan har beskrivits. De forskare som får kortare artiklar är, förefaller det mig, de som åstadkom mest före 1980. För Juozas Senkus (1907–1970) och Jonas Kruopas (1908–1975) nämns därför endast postuma utgåvor av deras arbeten, eftersom deras tidigare arbeten redan beskrevs i vol. II i denna serie. Vissa forskare, såsom Rǐčardas Mironas, som ägnas en ar-

Recenzijos / Reviews

155

WILLIAM R. SCHMALSTIEG

Artikeln som är mer än en sida lång (s. 48–49) i seriens vol. II nämns endast i förbigående i vol. III (en gång vardera på s. 197, 198 och 269 i samband med någon annan forskare). Längre artiklar ägnas åt dem vars arbete huvudsakligen infaller under trettioårsperioden 1980–2010. Så ägnas till exempel mer än två sidor (75–77) åt Kazys Ulvydas. Det är endast i den första artikeln (vol. II, s. 49) som vi får veta att han föddes 1910, och endast i den andra artikeln (vol. III, s. 75) som vi får veta att han dog 1996.

Endast en sida (s. 79) ägnas åt Jonas Kazlauskas, som jag minns väl än i dag, trots att jag senast såg honom 1970 (för mer än fyrtio år sedan). Jag minns att han mötte mig på Vilnius flygplats och, medan vi väntade på spårvagnen som skulle ta oss in till Vilnius, började be mig om ursäkt för att han inte hade kommit för att föreläsa vid Penn State, dit vi hade bjudit in honom. Jag sade att jag kände till detta och räckte honom den fotokopierade kopian av svaret (på ryska) som vi hade fått från de sovjetiska myndigheterna i Moskva, enligt vilket han var alltför upptagen med sina åligganden vid Vilnius universitet för att kunna komma till Penn State. Kazlauskas tittade på kopian och sade att det var första gången han hade sett brevet. Jag kunde inte komma på det litauiska ordet för nonsense, så jag använde det ryska ordet ерунда, som Kazlauskas snabbt rättade till niekai. För första gången fick jag genom Sabaliauskas artikel veta att det i Vilnius finns en gata uppkallad efter Kazlauskas. Här nämner Sabaliauskas boken Baltistikos ąžuolas. Jono Kazlausko gyvenimas ir darbai (”Baltistikens ek: Jonas Kazlauskas liv och verk”), utgiven av Vilnius universitet och Birštonas kommun. Den sistnämnda boken innehåller många intressanta artiklar, även om man kan invända mot Aleksas Girdenis och Albertas Rosinas formulering (s. 29): Gal per aklai sekdamas Romanu Jakobsonu, Kazlauskas manė, kad baltų priegaidės kontrastavo kaip aukštas ir žemas tonas... (”Kanske trodde Kazlauskas, i det att han följde Jakobson alltför blint, att de baltiska intonationerna stod i kontrast till varandra som höga och låga toner...”) Jag kan inte föreställa mig att Kazlauskas skulle ha följt någon blint.

Ett avsnitt med rubriken Žymesnieji tyrinėtojai (”De mer kända forskarna”) (s. 74–355) innehåller uppgifter om 73 välkända forskare verksamma i Litauen. Bland de mer kända forskarna finns Giedrius Subačius, som har bedrivit framstående forskning inom många språkvetenskapliga områden, men som i USA troligen är mest känd för sitt arbete om litauiska inslag i den berömda amerikanska romanen The Jungle av Upton Sinclair.

Följande avsnitt, med rubriken Kiti tyrinėjimai (”Övriga undersökningar”) (s. 356–394), är indelat i Lietuvių kalbos istorija (”Det litauiska språkets historia”) (s. 356–374), Dabartinė kalba (”Det nutida språket”) (s. 375–387), Gretinamoji kalbotyra (”Kontrastiv språkvetenskap”) (s. 387–390), Periodiniai leidiniai. Bibliografija. Enciklopediniai leidiniai (Periodiska publikationer. Bibliografi. Encyklopediska publikationer”) (s. 391–394).

156

Acta Linguistica Lithuanica LXVIII

Algirdas Sabaliauskas

Lietuvių kalbos tyrinėjimo istorija: 1980–2010 m.

Publikationerna om det litauiska språkets historia är huvudsakligen skrivna av yngre personer, vars namn inte fanns med i de tidigare nämnda biografierna. Här nämns till exempel Ona Aleknavičienės arbeten om Jonas Bretkūnas Postilė; Virginija Vasiliauskienės arbeten om placeringen av genitivattribut i äldre litauiska, med mera. Sabaliauskas skriver att Rita Miliūnaitės Lietuvių kalbos gramatikos norminimo pagrindai (Vilnius, 2003) under de senaste årtiondena är det viktigaste arbete som ägnats åt frågorna kring normeringen av litauiskan. Merparten av arbetet inom kontrastiv språkvetenskap behandlar litauiska och engelska, även om en del inriktas på tyska och ryska. Bland de främsta specialisterna på engelska finns Lionginas Pažūsis och Albertas Steponavičius, vars utmärkta kunskaper i engelska jag personligen kan intyga.

En kort beskrivning ges av tidskriften Baltistica, med redaktörerna Jonas Kazlauskas (1965–1970), Vytautas Mažiulis (1970–1996) och Bonifacas Stundžia (1996–nu). Dessutom nämns (s. 391) Lietuvių kalbotyros klausimai, vars namn ändrades till Acta Linguistica Lithuanica 1999 och som ges ut av Litauiska språkinstitutet (under ledning av den framstående nutida syntaktikern Axel Holvoet; Grasil da Blažienė från 2010). Även Archivum Lithuanicum nämns; tidskriften ägnas främst åt frågor kring äldre litauiska skrifter (s. 393). År 1999 gav Mokslo ir enciklopedijų institutas ut Lietuvių kalbos enciklopedija, vars syfte var att vara ett övergripande verk inte bara om litauiska, utan även om baltisk språkvetenskap.

Sidorna 397–728 ägnas åt undersökningen av de baltiska språken i främmande länder. Framställningen inleds med en studie av emigrerade litauers verksamhet under sovjettiden. De flesta hamnade i USA, där jag kände dem antingen mycket väl eller genom möten och korrespondens.

Sabaliauskas inleder detta avsnitt med några sidor om Pranas Skardžius, som var utomordentligt produktiv trots att han aldrig hade någon akademisk tjänst i USA. Även om jag inte känner till detta av egen erfarenhet, har vänner berättat för mig att Skardžius faktiskt hade fått ett anställningserbjudande av Alfred Senn om att komma till University of Pennsylvania, men att Skardžius avböjde, uppenbarligen på grund av en tidigare tvist med Senn i Litauen.

För mig var det särskilt intressant att läsa detaljer om min lärare Antanas Salys liv i Europa innan han kom till USA. Jag hade till exempel inte känt till att atrijos Ragana kände sig djupt förolämpad när det föreslogs att den då unge studenten Salys skulle korrigera språket i hennes översättning (s. 411). Vid University of Pennsylvania, under Salys handledning, kom jag för första gången i kontakt med ett baltiskt språk: under andra terminen av mitt första år som doktorand började jag 1951 studera fornpreussiska med hjälp av läroboken Altpreussische Grammatik, utarbetad av Jānis Endzelīns.

Recenzijos / Reviews

157

W I L L I A M R. S C H M A L S T I E G

I sin diskussion av Leonardas Dambriūnas (s. 429–435) nämner Sabaliauskas den gemensamt författade boken av Dambriūnas, Antanas Klimas och mig, An Introduction to Modern Lithuanian. Ett märkligt faktum är att jag personligen träffade Dambriūnas först efter att vårt gemensamma verk hade publicerats. Vårt samarbete skedde helt och hållet per post i USA (före internets tid). Boken trycktes av franciskanbröderna i Brooklyn, New York, och detta blev möjligt endast tack vare ett generöst ekonomiskt bidrag från Rt. Rev. Msgr. J. A. Karalius. Ingen av oss författare väntade sig att boken skulle bli så populär, och ingen av oss förväntade sig någon ekonomisk ersättning. Vi var helt enkelt glada över att franciskanbröderna ville ge ut boken. Jag fick dessutom av en slump veta att boken hade tryckts på nytt av Hyperion Press. En dag när jag tittade på internet såg jag mitt namn som medförfattare till en bok om litauisk grammatik. Naturligtvis blev jag intresserad av att få veta vad boken hette, eftersom jag aldrig tidigare hade hört talas om den, och en vidare sökning visade att titeln var Beginner’s Lithuanian. Ingen av oss överlevande författare, Klimas eller jag, har någon aning om hur många exemplar som till slut såldes. Sabaliauskas ger en fin beskrivning av Klimas många bidrag till baltiska studier, särskilt som långvarig redaktör för Lituanus.

Undersökningen av det litauiska språket i främmande länder är ämnet för bokens sista del (s. 463–728). Det första land som behandlas är kanske helt naturligt Lettland, och den första person som studeras är Reinis Bertulis, som skrev sin avhandling under Vincas Urbutis handledning om de semantiska relationerna mellan lettiska och litauiska substantiv. Jag minns Bertulis som en trevlig person som visade mig Rigas sevärdheter för många år sedan. En annan viktig lettisk lingvist är Pēteris Vanags (s. 468–471), som har utmärkt sig inom flera grenar av baltisk morfologi. Som redaktör för tidskriften Baltu filoloģija har han sedan 1996 omvandlat tidskriften till en internationellt erkänd publikation inom baltisk lingvistik.

Den första person som behandlas i avsnittet om Ryssland (s. 482–535) är Vladimir Toporov, som Sabaliauskas (helt riktigt, enligt min mening) beskriver som en forskare med utomordentligt breda intressen. Hans publikationer sträcker sig från slavisk litteratur, till exempel Странный Тургенев (”Den märklige Turgenjev”), till klassiker, till exempel Эней – человек судьбы (”Aeneas – ödets man”), och sanskrit, Древне-индийская драма шудраки глиняная повозка (”Det forntida indiska dramat om Shudraka, den lilla lerkaravanen”). Av hans många insatser inom det baltiska området är Toporovs ordbok över fornpreussiska, som beklagligt nog aldrig färdigställdes, förmodligen den viktigaste. Sabaliauskas påpekar att Toporov (s. 487) hade kopplat namnet på Dostojevskijs hjälte i The Double, nämligen голядкин, till namnet på det baltiska folket galindai. Jag måste erkänna att jag först här fick höra talas om denna koppling.

Sabaliauskas fortsätter med en beskrivning av Toporovs vän och medarbetare Vjacheslav Ivanov, också han en briljant forskare med breda intressen och stor originalitet. Saba-

158

A c t a L i n g u i s t i c a L i t h u a n i c a L X V I I I

Algirdas Sabaliauskas

Lietuvių kalbos tyrinėjimo istorija: 1980–2010 m.

liauskas nämner att Ivanov arbetade vid Moskvas universitet mellan 1954 och 1958, men att han fick sparken från universitetet på grund av olämpliga politiska och sociala åsikter. Jag minns själv att Ivanov våren 1973 visade mig detta otroliga (för en amerikan) dokument, vars innehåll jag än i dag minns vissa detaljer av. I dokumentet anklagades Ivanov för att ha anammat västerländsk strukturell lingvistik vid en konferens i Norge, för att ha vägrat underteckna ett dokument som fördömde Boris Pasternaks Doktor Zhivago och för att ha arrangerat ett möte mellan Roman Jakobson och Boris Pasternak i Peredelkino. Jag tror att det skulle vara av stort intresse för lingvistikens historia om Ivanov lät publicera detta dokument.

Andra viktiga ryska bidragsgivare till baltiska studier är Oleg Trubačëv (s. 504), främst känd för sitt arbete med hydronymerna i Dneprs avrinningsområde; Tatjana Bulygina (s. 509), Jurij Stepanov (s. 510), bland annat känd för deras gemensamt författade Theory of Grammar and Grammatical Theory; Jurij Otkupščikov, som vid sidan av sina försök att tyda Faistosskivan gjorde mycket inom området baltiska och slaviska relationer (s. 513); Vladimir Dybo, en briljant specialist på baltoslavisk accentologi (s. 518); Alexander Anikin, en utmärkt specialist på indoeuropeisk semantisk forskning (s. 521); Aleksej Andronov, främst känd för den gemensamma publikationen (med Lidija Leikuma) Siberian Latvian Songs (s. 524); samt Marija Zavjalova, bland annat författare till en artikel om Prosper Merimees novell Lokis (lokys) (”Björnen”) (s. 529).

Den enda moderna ukrainska forskaren inom det baltiska området var den numera sorgligt nog avlidne Anatolij Nepokupnyj (s. 531), som jag träffade för första gången vid den andra Allunionskongressen för baltister i Vilnius 1970. Min recension av hans bok Areal’nye Aspekty Balto-Slavjanskix Jazykovyx Otno enij (Kiev, 1964) hade publicerats i vol. XI (1968) av International Journal of Slavic Linguistics and Poetics (s. 173–176), och han hade uppenbarligen tyckt om den. Jag blev imponerad av att han hade memorerat några rader som han återgav för mig på engelska (även om vi då, och vid senare möten, för det mesta kommunicerade med varandra på litauiska). Senare, vid Colloquium Pruthenicum Secundum, som organiserades av Wojciech Smoczyński, fick jag tillfälle att sitta bredvid Nepokupnyj. Han föreslog då att jag skulle uppdatera min bok Studies in Old Prussian: A Critical Review of the Relevant Literature in the Field since 1945 (University Park & London, 1976). Nepokupnyj utmärkte sig som en utmärkt specialist i etymologi. Själv kan jag inte bedöma kvaliteten på ukrainsk poesi, men enligt dem som kan det var Nepokupnyj också en god poet (s. 531).

Sabaliauskas inleder avsnittet om Polen med Wojciech Smoczyński, som beskrivs som den mest aktiva polska baltisten. Det håller jag definitivt med om, och jag skulle också beskriva honom som en av de mest originella och nyskapande specialisterna inom det baltiska området, även om jag ofta kanske skulle vara oense med honom. Under de senaste åren har han

Recenzijos / Reviews

159

WILLIAM R. SCHMALSTIEG

har tillämpat den laryngalteorin på ett antal baltiska och slaviska fenomen. I min ungdom tilltalades jag av denna teori, och min allra första publicerade artikel, ”The Phoneme /v/ in Slavic Verbal Suffixes”, Word, 12, 1956 [12. 255–259], var ett försök att förklara -v- i det slaviska suffixet -vati som härrörande från det tredje (labbialiserade) laryngalet *H^w, såsom André Martinet föreslog i sin artikel ”Non-Aphonic O-Vocalism in Indo-European”, Word, 1953 [9.254]. Tyvärr följer med ålderdomen skepsis mot ungdomens övertygelser. Jag minns faktiskt att efter att jag hade förklarat laryngalteorin för en klass sade en av mina studenter att han tyckte att den indoeuropeiska laryngalteorin hade egenskaperna hos en deus ex machina. I vilket fall tycker jag att både Smoczyński och hans landsman Witold Mańczak, trots att de har helt olika uppfattningar, är värda beundran för sin tankemässiga originalitet och för att de i många fall vägrar följa det rådande paradigmet. Sabaliauskas nämner också bidragen från Leszek Bednarczuk (s. 546–548), Michał Kondratiuk, Michał Hasiuk, Czesław Kudzinowski, Roman och Danuta Roszko, Norbert Ostrowski och Krzysztof Tomasz Witczak. Bland de viktiga tjeckiska författare som nämns finns Adolf Erhart, som har lämnat viktiga bidrag till forskningen om det indoeuropeiska verbsystemet (s. 562), och Václav Blažek, som har lämnat viktiga bidrag till baltisk lexikografi. Sabaliauskas nämner också den berömde Jiří Marvan, som har innehaft akademiska tjänster på åtminstone tre kontinenter. Hans senaste akademiska anställning i Nordamerika var vid vårt Pennsylvania State University. När Monash University i Melbourne, Australien, erbjöd honom en tjänst kunde vår akademiska förvaltning tyvärr inte hitta tillräckligt med pengar i budgeten för att behålla Marvan (s. 564) här vid Penn Sate. Den viktigaste bulgariska specialist som ägnade sig åt baltisk lingvistik var utan tvekan Ivan Duridanov, författare till Die Beziehungen des Baltischen zu den alten Balkansprachen – Indogermanisch, Slawisch und Baltisch (München, 1992). Den viktigaste ungerska bidragsgivaren till baltisk forskning är Endre Bojtáru, författare till boken Foreword to the Past. A Cultural History of the Baltic People (Budapest, 1999) (s. 571).

Sabaliauskas inleder sitt kapitel om tyska baltister med Rainer Eckert, som inledde sin yrkeskarriär vid den språkvetenskapliga avdelningen vid Tyska demokratiska republikens vetenskapsakademi. När dessa institutioner kollapsade flyttade Eckert sin vetenskapliga verksamhet till Ernst Moritz Arndt-universitetet i Greifswald (s. 572), där han var anställd fram till sin pensionering 1996. Eckert är en mångsidig forskare som publicerat viktiga artiklar om allt från i-stamsubstantiv till baltisk fraseologi. Nästa författare som nämns är Gertrud Bense, som främst intresserar sig för historien om litauisk skrift i Litauen mindre (s. 582). En av Europas främsta specialister på hydronymi var Wolfgang Paul Schmid (s. 583) vid Göttingens universitet. År 1970 var han och jag de enda deltagarna från icke-kommunistiska länder vid den andra allunionskongressen i baltisk lingvistik i Vil-

160

Acta Linguistica Lithuanica LXVIII

Algirdas Sabaliauskas

Lietuvių kalbos tyrinėjimo istorija: 1980–2010 m.

nius. Vi hade haft vissa vetenskapliga meningsskiljaktigheter, och när Jonas Kazlauskas mötte mig på Vilnius flygplats nämnde jag detta för honom. Kazlauskas sade att han kände till meningsskiljaktigheten, men att jag inte behövde oroa mig, eftersom Schmid enligt Kazlauskas ord var en labai linksmas žmogus. Jag fann Kazlauskas beskrivning helt träffande, och ingen av oss utländska forskare nämnde någonsin vår meningsskiljaktighet för den andre.

Jag hade turen att tillbringa läsåret 1978–1979 vid universitetet i Freiburg (i. Br.), samma lärosäte där en viktig och nyskapande baltist, nämligen Alfred Bammesberger (s. 588), arbetade vid den tiden, även om han något senare flyttade till Eichstätt. Bammesberger är också en framstående specialist på engelska (och talar för övrigt perfekt engelska, vilket jag kan intyga) och har föreslagit ett samband mellan litauiska (jie) yra och engelska are.

Enligt Sabaliauskas (s. 591) är Friedrich Scholz en ovanligt mångsidig forskare som har publicerat många värdefulla arbeten om estnisk, lettisk, litauisk och rysk litteratur, och som dessutom (tillsammans med sin student Jochen D. Range) har framställt auktoritativa utgåvor av Bretkūnas bibelöversättningar. Sabaliauskas nämner också många andra tyska forskare som har bidragit till baltisk forskning.

Den sannolikt mest produktiva samtida finska baltisten är Kari Liukkonen, som drar många helt trovärdiga paralleller mellan de baltiska språken och de finska språken. Den enda frågan, som enligt min mening fortfarande är olöst, är om dessa likheter beror på lån eller om de återspeglar ett gemensamt finsk-ugriskt och indoeuropeiskt arv (s. 616). Den estniske lingvisten Lembit Vaba har utforskat lettiska lån i estniska ingående (s. 622). Den svenske forskaren Lars Gunnar Larsson vid Uppsala universitet har ingående studerat baltiska lån i östersjöfinska språk, och Torbjörn K. Nilsson har också visat ett betydande intresse för relationerna mellan de baltiska och finska språken.

Den nyligen, sorgligt nog avlidne Terje Mathiassen (9 januari 1999) intar sannolikt en förstaplats bland nutida norska lingvister. Förutom viktiga teoretiska publikationer är han känd för sina pedagogiska verk A Short Grammar of Lithuanian (Columbus, Ohio, 1996) och A Short Grammar of Latvian (Columbus, Ohio, 1997). Hans utmärkta lärobok Old Prussian (Oslo, 2010) publicerades postumt tack vare hjälp från redaktören John Ole Askedal, den avlidne författarens hustru Ann-Marie Mathiassen, Peter Locher och andra (s. 631). Sannolikt är Helge Dagfinn Rinholm den näst viktigaste norska baltisten. Han studerade vid Indiana University i USA, där han lade fram sin avhandling Toward the Semantic Features of Lithuanian Prepositions and Preverbs: An Invariant Component Analysis (Indiana University, 1980). På senare tid har Danmark (s. 634) bidragit till den baltiska forskningen med de två forskarna Jens Elmegård Rasmussen och Thomas Olander, som båda har lämnat bidrag

Recenzijos / Reviews

161

WILLIAM R. SCHMALSTIEG

inom baltoslaviska accentstudier. Den enda isländska forskare som på allvar ägnat sig åt baltiska studier är Jörundur Hilmarsson (1946–1992), som också fick en utmärkt utbildning i tokhariska under ledning av den berömde specialisten Werner Winter vid universitetet i Kiel (s. 637). På senare år har Nederländerna gett oss den briljante Frederick Kortlandt och hans begåvade student Rick Derksen, vilka båda i hög grad har bidragit till studiet av baltisk accentuering (s. 645).

Efter att ha noterat den framstående historien för baltiska studier i Italien, representerade av forskare som Giacomo Devoto och Carlo Alberto Mastrelli, konstaterar Sabaliauskas att det visserligen finns andra framstående forskare, såsom Alessandro Parenti, som har arbetat med den tvåspråkiga italiensk-litauiska ordboken (Dizionario italiano–lituano, lituano–italiano. Vallardi, 1994) och skrivit utförligt om det baltiska bestämda adjektivet (s. 677–678), men att de för närvarande mest aktiva är Maria Teresa Ademollo Gagliano, Guido Michelini och Pietro Umberto Dini. Ademollo Gagliano ägnar sig främst åt ordförrådsstudier. Även om Michelini har utmärkt sig på flera områden har jag funnit hans monografi från 1981 särskilt imponerande: La linguistica testuale e l’indoeuropeo: il passivo, Brescia: Editrice La Scuola. Där skrev han (s. 54): „Costruzioni di questo tipo [i. e., jo būta – WRS] sono, piú probabilmente, dovute ad ‘analogia’ sulle costruzioni passive corrispondente ad attive con verbo ‘transitivo’“. Jag hade tidigare, liksom andra, antagit att dessa ursprungligen var possessiva konstruktioner, men Michelinis monografi övertygade mig om att denna allmänt omfattade uppfattning är felaktig.

Den tredje mycket produktive italienske forskare som nämns, Pietro Umberto Dini, är oerhört lärd. Det förefaller mig som om hans Le lingue baltiche (Florens, 1997), som har publicerats i lettisk, litauisk (2000) och rysk översättning och snart även ska utkomma i engelsk översättning, är den bästa allmänna introduktionen till de baltiska språken för utländska studenter. Dinis nya bok ALILETOESCVR: linguistica baltica delle origini; teorie e contesti linguistici nel Cinquecento (Livorno, Books & Co., 2010) hävdar att den baltiska språkvetenskapens tidiga historia knappt har undersökts och att man finner hänvisningar till baltiska språk på oväntade ställen. Bokens titel, Aliletoescvr, myntades faktiskt av Leonhard Thurneysser i hans Onomasticum (1583) för att visa den språkliga mångfalden längs den östra Östersjökusten. Ordet står för 1. liviska (Liuiβch); 2. lettiska (Letiβch); 3. estniska (Oeβ[t]niβch); 4. kuriska (Curiβch). Det enda baltiska språk som saknas är preussiska.

Den mest produktive nutida franske baltisten är utan tvekan Daniel Petit (s. 683), som också är utbildad klassiker och har lämnat betydande bidrag till baltisk språkvetenskap, särskilt inom verbmorfologi och avljud. En värdig fortsättare av den schweiziska traditionen efter Alfred Senn, Max Niedermann och Ferdinand de Saussure är Jan Peter Locher, som tillsammans med sina studenter Simon Christen,

162

Acta Linguistica Lithuanica LXVIII

Algirdas Sabaliauskas

Lietuvių kalbos tyrinėjimo istorija: 1980–2010 m.

Bernhard Wälchli och Markus Roduner har bidragit till olika områden inom baltisk språkvetenskap (s. 690).

Den spanske forskaren Francisco Villar (s. 694) använder litauiska data i sina arbeten om indoeuropeisk språkvetenskap, och Miguel Villanueva Svensson har främst ägnat sig åt frågor kring det baltiska verbets historia. De två israeliska forskare som intresserar sig för baltiska studier är Nedda Kameneckaitė och Lea Sawicki. Den senare studerade litauiska för mig vid Penn State under en termin under sovjettiden, då det självklara valet Litauen var uteslutet för en emigrant (s. 695).

Även om Eric Hamp främst är verksam som keltolog har han bidragit mer till baltiska studier än den genomsnittlige baltisten (s. 704). Sabaliauskas räknar Benjamin Jēgers som en amerikansk baltist, eftersom större delen av hans yrkesliv tillbringades i Förenta staterna, där han undervisade i tyska språket och litteraturen i Kentucky och Illinois. Han och jag förberedde den engelska utgåvan av Jānis Endzelīns’ Baltu valodu skaņas un formas. En annan amerikansk baltist av lettiskt ursprung var Valdis Zeps, som författade både Latvian and Finnic linguistic converences (Haag, 1962) och The place names of Latgala (Madison, 1984). Zeps bjöd tillsammans med Stephen C. McCluskey in mig att medverka i den första publiceringen av Basel-epigrammet (General Linguistics 1975 (15: 159–165). Min vän David Robinson, liksom jag tidigare student till Alfred Senn och Antanas Salys, är författare till Lithuanian Reverse Dictionary, Ohio, 1976, den första ordboken av sitt slag som någonsin publicerats. Steven Young, som studerat för Eric Hamp och Bill Darden (professor vid University of Chicago med intresse för baltisk accentologi), har bland annat lämnat betydande bidrag till studiet av baltisk accentuering. Redan tidigt, som utbytesstudent vid universitetet i Vilnius 1981–1982, lade Young märke till att betoningen i faktiskt vardagligt språkbruk inte alltid överensstämde med normerna i grammatikorna, vilket ledde till att han publicerade sin doktorsavhandling The prosodic structure of Lithuanian (New York, London 1991). Henning Andersen, professor i slaviska språk vid University of California, har lämnat många betydande bidrag till baltiska studier. Ett av de första var utan tvekan hans föredrag The dative of subordination in Baltic and Slavic, framfört vid konferensen om baltisk språkvetenskap vid The Pennsylvania State University 1968 och därefter publicerat (s. 1–9 i volymen Baltic Linguistics, redigerad av Thomas F. Magner och William R. Schmalstieg (1970, University Park och London, The Pennsylvania State University Press). Jules Levin skrev sin avhandling vid Berkeley med titeln The Slavic Element in the Old Prussian Elbing Vocabulary in Old Prussian (Berkeley, Los Angeles, London 1974) och har sedan dess bidragit med många betydande artiklar.

Det är först på senare år som japanska språkvetare har börjat intressera sig för de baltiska språken (s. 721), och Sabaliauskas skriver att den första och viktigaste

Recenzijos / Reviews

163

WILLIAM R. SCHMALSTIEG

Den främsta japanska specialisten på litauiska studier är Ikuo Murata, som har gjort litauisk litteratur känd genom att översätta mycket till japanska, bland annat den tidigare presidenten Valdas Adamkus bok Likimo vardas – Lietuva. Professor Toshikazu Inoue vid Kobe University of Foreign Studies har publicerat många värdefulla studier om fornpreussiska och lettiska, till exempel Латышский перевод лютеранского малого катехизиса 1586 года, Kobe 2002. Eiko Sakurai är författare till den första pedagogiska grammatiken över litauiska på japanska. Den främsta japanska specialisten på lettiska är förmodligen Kendzi Tanaka, som studerade i Stockholm och översatte Velta Rūķe-Draviņas The standardization process in Latvian – 16th century to the present till japanska (Stockholm 1977).

Australiens främsta baltist är utan tvekan Trevor Fennell, som främst har specialiserat sig på lettiska. År 1980 publicerade Fennell och den lettiskfödde Henry Gelsen A grammar of modern Latvian (Haag, Paris, New York: Mouton). Fennell har också publicerat studier av många fornlettiska litterära monument, till exempel Adolphi’s Latvian grammar (Melbourne 1993), Lettico-Germanicum 1–2 (Riga 2001), med mera.

Sammanfattningsvis är denna bok alltför lång och informationsspäckad för en så ytlig recension som denna. Jag är djupt imponerad av författarens lärdom och hans förmåga att sammanfatta betydande mängder information på några få stycken. Han har skrivit en banbrytande och spännande bok och förtjänar gratulationer för detta.

Inlämnad den 31 maj 2013.

WILLIAM R. SCHMALSTIEG

The Pennsylvania State University

University Park, Pa. 16802

[email protected]

164

Acta Linguistica Lithuanica LXVIII