HARALD BICH LMEIER

Sächsische Akademie der Wissenschaften zu Leipzig Martin-Luther-Universität Halle-Wittenberg

Forskningsområden: indoeuropeisk språkvetenskap, onomastik (ort- och vattennamn), forniransk språkvetenskap (syntax).

OM DEN SPRÅKVETENSKAPLIGA NIVÅN I FORSKNINGEN OM GAMMELEUROPEISK HYDRONOMI – ETT SVAR PÅ EN POLEMIK

Om den vetenskapliga nivån hos forskningen om den gamla europeiska hydronymin – ett svar på en polemik

Etymologi är en vetenskap och omfattas av samma bedömningskriterier som andra vetenskaper. Den kan bedrivas naivt, det vill säga med liten eller ingen hänsyn till den relevanta kunskapsnivå som redan uppnåtts, eller välgrundat, varvid varje beaktande av relevanta kunskaper bidrar till att lägga en grund, så att naivitet respektive vetenskaplig förankring utgör gradvisa bedömningskriterier.¹

ANMÄRKNING

Artikeln är ett svar på en artikel i denna tidskrift, som hölls i en jämförelsevis polemisk ton och i slutändan argumenterade ovetenskapligt. Den påvisar den författarens uppenbart betydande kunskapsluckor inom historisk-komparativ språkvetenskap i allmänhet och indoeuropeisk språkvetenskap i synnerhet, och drar slutsatsen att de arbeten som den författaren utfört inom dessa områden med tillämpning

¹ Vennemann 1999: 275; Fettdruck im Original.

NYCKELORD: gammeleuropeisk hydronymi, indoeuropeisk språkvetenskap, onomastik, ordbildning, urindoeuropeiskt avljud, rekonstruktion, laryngaler.

NYCKELORD: gammeleuropeisk hydronymi, indoeuropeisk språkvetenskap, onomastik, ordbildning, urindoeuropeiskt avljud, rekonstruktion, laryngaler.

Straipsniai / Articles

9

HARALD BICH LMEIER

De resultat som uppnåtts med delvis sedan årtionden föråldrade språkvetenskapliga uppfattningar och metoder behöver följaktligen genomgående omprövas med modern språkvetenskaplig metodik. Först efter denna prövning kommer det att gå att bedöma hur mycket av dessa arbeten och deras resultat som kommer att bestå.

ANNOTATION

Denna artikel är ett svar på en annan artikel i denna tidskrift, skriven i en tämligen polemisk ton och med tämligen ovetenskapliga argument. Denna artikel kommer att visa på de kunskapsbrister som den andra artikelns författare uppvisar när det gäller historisk-komparativ språkvetenskap i allmänhet och indoeuropeisk språkvetenskap i synnerhet. Som slutsats måste det konstateras att alla resultat som den andra författaren har uppnått med forskningsmetoder inom dessa områden, vilka varit föråldrade i årtionden, slutligen måste omvärderas med tillämpning av modern indoeuropeisk språkvetenskap. Först när detta arbete har slutförts kommer man att kunna avgöra vilka av författarens arbeten och resultat som kan användas även framöver.

1. INLEDANDE ANMÄRKNING

Till skillnad från Jürgen Udolph kan jag tyvärr inte minnas det exakta datum då jag började ägna mig åt namnforskning och vattennamn. Det hade i alla fall samband med recensionen av en samlingsvolym i namnforskning², som jag åtog mig 2005 eller 2006 efter förmedling av Wolfgang Haubrichs.³ År 2006 träffade jag förmodligen också Udolph för första gången, vid konferensen Interferenz-Onomastik. Namen in Grenz- und Begegnungsräumen in Geschichte und Gegenwart. Saarbrücker Kolloquium des Arbeitskreises für Namenforschung i Saarbrücken den 5–7 oktober 2006. Vid denna konferens uppmanade han mig personligen för första gången (och upprepade uppmaningen både till mig flera gånger vid olika konferenser och riktad till indoeuropeisterna som helhet – exempelvis i sitt föredrag vid Indogermanische Gesellschafts arbetskonferens Die Ausbreitung des Indogermanischen. Thesen aus Sprachwissenschaft, Archäologie und Genetik, Würzburg, 24–26 september 2009) att indoeuropeisterna äntligen åter borde ägna sig åt den gamleuropeiska hydronymien. Jag tog Udolphs uppmaning till mig och upptäckte därmed ett nytt forskningsområde, där det – som redan framgick av den ovan nämnda recensionen – fortfarande fanns mycket att göra.

² Greule, Janka, Prinz 2005.

³ Jfr Bichlmeier 2007.

10

Acta Linguistica Lithuanica LXVIII

Zum sprachwissenschaftlichen Niveau der Forschungen zur Alteuropäischen Hydronymie – eine Erwiderung auf eine Polemik

Med tanke på att jag faktiskt gjorde just det som Udolph uppmanade mig (eller indoeuropeisterna i allmänhet) att göra, framstår hans kritik av några av mina tidigare framställningar, framförd i tämligen polemisk ton i ett bidrag i denna tidskrift⁴, som ganska obegriplig. För vad annat kunde väl ha blivit resultatet än insikten att metoderna för forskningen om den gamleuropeiska hydronymien behöver genomgå en grundläggande revision – och att de ursprungliga resultaten då också oundvikligen måste revideras (åtminstone delvis) – när någon med kunskapsläget från 2010 närmar sig material som Udolph et al. dittills uppenbarligen endast hade undersökt med metoder från tiden före 1970, ja före andra världskriget?

I detta sammanhang är det också betecknande att samma uppsats som föranledde Udolphs polemik har lett till en närmast motsatt reaktion hos kolleger som är öppna för vetenskapliga framsteg: Albrecht Greule (2011: 125)⁵ framhåller att man, mot bakgrund av det som framfördes i detta bidrag, inte längre bör avstå från att använda indoeuropeiska notationskonventioner för de urindoeuropeiska rotansatserna även i namnforskningsarbeten.⁶ Här skönjs ett sedan länge försenat paradigmskifte.

Kanske var Udolphs uppmaning dock bara retoriskt menad, och han ville egentligen fortsätta att ensam publicera om dessa vattennamn – vem vet?

De anklagelser som Udolph framförde a.a. och hans där återigen tydligt manifesterade begränsade kunskaper om den historisk-språkvetenskapliga forskningen i allmänhet och den indoeuropeiska forskningen under det senaste halvseklet i synnerhet kräver i alla händelser en översikt och ett utförligt svar.⁷

⁴ Jfr Udolph 2011.

⁵ Däremot förblir det obegripligt att det på samma ställe sägs att laryngalteorin är ”inte lättillgänglig”: För närvarande finns det ett dussintal introduktioner på tyska och engelska till indoeuropeisk språkvetenskap respektive laryngalteorin som behandlar ämnet. Därtill undervisas det fortfarande i ämnet vid ett antal lärosäten i det tyskspråkiga området. Laryngalteorin bör där i regel ingå i kursinnehållet under andra eller senast tredje terminen; enligt min mening är den inte heller väsentligt mer komplex än Verners lag (det finns bara betydligt fler exempel på betydligt fler språk där den är relevant), och den var redan 1992 en självklar del av min mellanexamen.

⁶ Ebenso urteilen Nübling, Fahlbusch, Heuser (2012: 224f. mit Anm. 215) unter Verweis auf Bichlmeier (2011a: 180f.). Leider bleibt die Darstellung aber abgesehen von diesem Hinweis hier ebenso auf dem veralteten Stand wie hinsichtlich der Namen theorie, die kaum über den Stand der 1960er Jahre hinausreicht.

⁷ Jag tackar redaktören Grasil da Blažienė för uppmaningen att skriva denna replik och för beredskapen att publicera den i denna tidskrift.

Straipsniai / Articles

11

HARALD BICH LMEIER

2. INDOEUROPEISTIK OCH FORNEUROPEISKA VATTENNAMN

Inom indoeuropeistiken har traditionen inom den forneuropiska namnforskningen till stor del brutits.⁸ Den siste tyskspråkige forskaren som kan betecknas som indoeuropeist och som mer ingående har ägnat sig åt detta material var Wolfgang P. Schmid (1929–2010), Udolphs lärare, som nyligen avled. Att, bortsett från honom, knappt någon namnkunnig indoeuropeist har ägnat sig åt dessa vattennamn under de senaste två–tre decennierna hänger samman med två faktorer:

”För det första rör det sig här om ett mycket fragmentariskt belagt material, vars ursprungsplats visserligen är entydigt fastställd – de flesta vattendrag, alltså även floder, ligger fortfarande där de låg för 2 000, 3 000 eller 4 000 år sedan – men när det gäller den faktiska åldern hos detta språkmaterial är man även fortsättningsvis i slutänden hänvisad till spekulationer. Oftast kan man bara säga att vissa flodnamn är förgermanska eller förkeltiska eller förbaltiska etc. – inte mer. Men eftersom det i många fall och i många områden, på grund av skillnaderna mellan språkvetenskapens och arkeologins forsknings- och dateringsmetoder, fortfarande inte är entydigt klarlagt när exempelvis keltisktalande eller germansktalande människor kom till en viss flod, är det naturligtvis också fortsatt oklart när den förgermanska, förkeltiska etc. tiden egentligen tar slut, det vill säga för vilken tidpunkt man kan räkna med att ett förkeltiskt, förgermanskt namn införlivades i keltiskan, germaniskan osv. Och jag säger det redan nu: Jag har inte heller något svar på det, och jag tror inte heller att man kommer att finna något inom den närmaste framtiden.”

De flesta indoeuropeister föredrar därför att arbeta med material från språk där även texter har bevarats (för närvarande är särskilt de anatoliska och tokhariska språken en vogue), där man kan säga något om talarna och som också kan dateras. Det är endast med sådant material som man kan bedriva forskning om ett språks historiska utveckling och – något som också spelar en stor roll inom indoeuropeistiken just nu – syntaxen.

Och – om man ska vara ärlig – tillkommer ytterligare ett problem: Det språkmaterial som beläggs i den forneuropiska hydronymin förekommer ofta i

⁸Detta framgår av en översiktlig genomgång av de relevanta indoeuropeistiska facktidskrifterna (Historische Sprachforschung, Indogermanische Forschungen, International Journal of Diachronic Linguistics, Journal of Indo-European Studies, Kratylos, Münchener Studien zur Sprachwissenschaft) samt konferenspublikationerna från Indogermanische Gesellschafts arbets- och fackkonferenser under de senaste cirka 15 åren: Bortsett från enstaka arbeten av Wolfgang P. Schmid och Jurgen Udolph finner man där praktiskt taget ingenting om detta ämne. Och arbeten av de nämnda författarna liksom av Krahe refereras också endast i enstaka fall av andra författare.

12

Acta Linguistica Lithuanica LXVIII

Zum sprachwissenschaftlichen Niveau der Forschungen zur Alteuropäischen Hydronymie – eine Erwiderung auf eine Polemik

ord respektive namn som är mycket korta. Eftersom allt ytterligare språkmaterial (särskilt böjda ordformer) saknas måste man i slutänden medge – och jag säger detta som övertygad indoeuropeist – att man för många enkla flodnamn, såsom Sala (> Saale), Sara (> Saar), Savus (→ Save) osv., egentligen inte ens strictu sensu kan bevisa att de är av indoeuropeiskt ursprung. Deras struktur är alltför enkel. Samtidigt har dessa ord emellertid sedan forskningen om dem inleddes (av de flesta forskare) ansetts vara indoeuropeiska, och följaktligen har man också lagt fram indoeuropeiska etymologier för dem. Men om man förutsätter det man egentligen först vill eller måste bevisa, rör det sig om ett klassiskt cirkelresonemang. Man borde egentligen gå betydligt försiktigare och grundligare till väga än vad man har gjort under de senaste decennierna – och hellre formulera många av de påståenden som har gjorts i konjunktiv.

Det andra skälet till att intresset för detta material har avtagit inom indoeuropeistiken är att de nämnda forskarna⁹ i sina ”forneuropiska” arbeten har bedrivit och bedriver en typ av indoeuropeistik som inom indoeuropeistiken själv har varit obsolet i flera decennier och därför måste betraktas som föråldrad ur dess perspektiv (denna uppfattning torde delas av cirka 80–90% av indoeuropeisterna i allmänhet och minst 99% av de indoeuropeister som är under femtio, mig inräknad). Detta innebär i sin tur att det forneuropiska materialet, i den form det oförändrat har presenterats sedan Krahes tid (alltså i över fem decennier), knappast kan tilltala yngre indoeuropeister, som ju är de mest närliggande att tillföra nytt blod till ämnet; dess gammalmodighet lär inte väcka något intresse.

Detta förringar till att börja med inte värdet av forskningsresultaten från de nämnda forskarna och deras kollegor som arbetat på samma sätt. Här uträttades sannerligen något stort, men vetenskapen utvecklas ju vidare – och detta gäller under de senaste decennierna särskilt även indoeuropeistiken. Om den alteuropaiska forskningen åter ska bli intressant för indoeuropeistiken, eller rättare sagt för indoeuropeisterna, och uppmärksammas av den, måste den försöka leva upp till de krav som indoeuropeistiken i dag ställer på etymologier i fråga om historisk fonologi och ordbildningslära. För att uttrycka det drastiskt: Visst kan man fortfarande värma bostäder med vedspisar och lysa upp dem med fotogenlampor – men måste man göra det utan tvingande skäl (eller av överdriven romantisk läggning), när det nu finns centralvärme och glödlampor?”¹⁰

⁹Förutom Udolph och Schmid bör också Hans Krahe (1898–1965), upptäckaren av den forneuropiska hydronymin och Schmids lärare, nämnas.

¹⁰ Bichlmeier 2012b: 14f. – Dieses längere als solches auch gekennzeichnete Selbstzitat sei mir an dieser Stelle in einer Erwiderung auf Udolph, den Meister des nicht gekennzeichneten Selbstzitats (vgl. Bichlmeier 2011d: 109f.; 2012a: 278) erlaubt.

Straipsniai / Articles

13

HARALD BICH LMEIER

3. ANMÄRKNINGAR TILL UTVALDA STÄLLEN I UDOLPHS KRITIK RESPEKTIVE POLEMIK¹¹

Redan i de inledande orden till sin kritik börjar Udolph framställa sakförhållanden felaktigt: Den kritiserade artikeln (Bichlmeier 2010a) kritiserar inte ”dagens läge för konceptet Alteuropäische Hydronymie som föråldrat”, utan framför allt det sätt på vilket etymologi bedrivs inom ramen för forskningen om Alteuropäische Hydronymie.

3.1. Om laryngalteorin och relaterade frågor

För att genast ta upp ett fenomen som Udolph regelbundet förringar, vill vi börja med ett ämne inom fonologin, nämligen fonemklassen laryngaler.¹² Att fackmässigt oinsatta personer – och som sådan måste Udolph betecknas – regelbundet tolkar rekonstruktionen av laryngaler som konsonantfonem som hokuspokus eller liknande (eller rentav smädar den), beror framför allt på dessa personers bristande kunskaper inom indogermanistik och deras ovilja att sätta sig in i materialet – som naturligtvis med fog kan sägas vara något mer omfattande och komplext än materialet inom en enskild filologi eller liknande – och indogermanistikens metodik ordentligt

¹¹ För några kommentarer och tillägg till detta och de följande avsnitten tackar jag min kollega Sergio Neri.

¹² Det urindoeuropeiska fonemsystemet hade, så vitt man kan säga efter 200 års forskningshistoria, följande gestalt:

Tenuis (T) | Media (D) | Media asp. (Dh) | Frikativa (N) | Nasal labial: p | b | bʰ | – | m [m, m̥] dental: t | d | dʰ | s [s, z] | n [n, n̥] palatal: ḱ | ǵ | ǵʰ | h₁ | – tektal { velar: k | g | gʰ | h₂ | – labiovelar: kʷ | gʷ | gʷʰ | h₃ | – Likvider (R): r [r, r̥] | l [l, l̥] Vokaler (V): i [i, i̥] | u [u, u̥] (kanske också [ī, ū] i enstaviga ord) e | ē o | ō a | (ā)

En integrerad del av detta fonemsystem är också laryngalernas ljudklass, som kanske kan ha varit frikativorna i de tre tektalraderna, på samma sätt som /s/ var dentalradens frikativa.

14

Acta Linguistica Lithuanica LXVIII

Zum sprachwissenschaftlichen Niveau der Forschungen zur Alteuropäischen Hydronymie – eine Erwiderung auf eine Polemik

arbeta in sig i ämnet. Samtidigt tycks sådana lekmän gång på gång anse att de kan fälla omdömen om ett ämne och dess metoder (här alltså Indogermanistik), som de inte känner till ordentligt.¹³

I princip är det helt enkelt så att laryngaler endast rekonstrueras (eller bör rekonstrueras) där de, med hänsyn till de språkkomparativa beläggen, är nödvändiga för att förklara det attesterade språkmaterialet och de inbördes sambanden mellan belägg från olika språkgrenar.¹⁴ Med utgångspunkt i dessa säkra rön görs naturligtvis också generaliseringar. Till en början kan dessa gå för långt, men förr eller senare brukar de genom den interna fackdiskussionen åter ledas in på rätt spår. Att lekmän som Udolph (2011: 168) ”inte kan värja sig mot intrycket att laryngalerna används när det passar”, visar åter tydligt hans ovilja att godta även forskningsresultat som varit etablerade i åratal.

Om denna fonemklass bör i alla händelser sägas att den är en integrerad del av det urindoeuropeiska språkets fonologiska och morfologiska system och oumbärlig för förståelsen av detta. Det finns helt enkelt en hel rad företeelser i de gamla indoeuropeiska enskilda språken som endast kan förklaras om man antar att denna otvetydigt konsonantiska fonemklass en gång har existerat. Dit hör exempelvis det likaså konsonantiska fonemet /h/ <h-, -ḫ-, -ḫh-> i hettitiskan respektive anatoliska i allmänhet, vilket inte skulle kunna härledas ur det vokaliska(!) *ə som enligt en föråldrad uppfattning ofta antogs;¹⁵ ett något mer omstritt fall gäller frågan huruvida initialt h- i armeniskan också kan vara en reflex av urindoeuropeiska laryngaler; utan antagandet av laryngaler går uppkomsten av intonationerna (akut respektive cirkumflex) i de baltiska¹⁶ och slaviska språken inte att förklara stringent; det

¹³ Ungefär samma fenomen, om än i mer extrem form, visar sig i frågor som rör skriftspråk och standardspråk, stavningsreformer etc.: I praktiken anser nästan alla att de kan uttala sig sakkunnigt om detta.

¹⁴ Vgl. zu diesem Problem nun ausführlich Alfieri 2011.

¹⁵ Om, som Udolph en gång nämnde i ett personligt samtal, hans lärare Erich Neu verkligen skulle ha ansett att man inte kunde säga huruvida hettitiska /h/ var ett bevis för de urindoeuropeiska laryngalerna, eftersom /h/ ibland finns där och ibland inte, visar detta bara att även E. Neu på sin tid inte hörde till de särskilt progressiva språkvetarna, eftersom de grundläggande reglerna för laryngalernas fortsättning i hettitiskan var kända senast på 1920- eller 1930-talet. Och åtminstone under senare år erkände E. Neu i alla händelser att hettitiska /h/ är en fortsättning av en laryngal (personligt meddelande från Elisabeth Rieken den 23.3.2012).

¹⁶ Jfr exempelvis Derksen 1996 passim; Smoczyński 2006 passim.

Straipsniai / Articles

15

HARALD BICHLMEIER

De protesvokaler som förekommer i grekiskan och deras trefaldighet kan likaså enklast förklaras som uppkomna ur omfärgade anaptyktiska vokaler bredvid ursprungliga laryngaler; något liknande gäller i samma språk trefaldigheten bland reflexerna i nollgradiga former av strukturen *(-)KHK(-) (föråldrat: *(-)KəK(-)); vidare är vissa företeelser hos de nasalinfigerande verben i indoariskan etc. pp. oförklarliga utan antagandet av dessa konsonantiska fonem. För alla dessa företeelser kan man jämföra bland annat samtliga introduktionsböcker i Indogermanistik från de senaste två decennierna samt otaliga andra arbeten.¹⁷ Med andra ord: Den som vill rekonstruera urindoeuropeiskan utifrån de gamla indoeuropeiska språken måste också postulera laryngaler för detta språkstadium. Det går inte utan dem.

Folglich bleibt auch der Seitenhieb (vgl. Udolph 2011: 168) auf die im Reallexikon der Germanischen Altertumskunde (vgl. Zimmer 2006) gebotene keltische Etymologie zum Volksnamen der Treverer¹⁸ letztlich irrelevant: Udolph ignoriert hier ebenfalls schlicht wieder die vergleichende Evidenz der altindogermanischen Sprachen und die sich daraus ergebende Notwendigkeit des Ansatzes einer laryngalhaltigen Wurzel bzw. eines Stamms uridg. *ueh₁-r-, *uh₁-r- n. ‘Wasser’.¹⁹ Der von Zimmer a.a.O. angenommene Laryngalschwund in der Komposition, gegen den Udolph hier (wie so oft in seinen Arbeiten ohne jegliches Argument) polemisiert, ist eine in der Indogermanistik gut bekannte und allgemein anerkannte

¹⁷ Jämför de dryga dussin introduktionsböcker i Indogermanistik, laryngalteori eller flera enskilda språk som har utkommit under de senaste två decennierna (i alfabetisk ordning): Clackson 2007, Fortson 2004, 2009, Kapović 2008, Lindeman 1997, LIV, LIV², Mallory/Adams 2006, Matasović 1992, 2010, Mayrhofer 2005, Meier-Brügger 2000, 2002, 2010, Meiser 1998, Müller 2007, NIL, Ringe 2005, Rix 1992, Smoczyński 2006 etc. pp. – Bland verk som utkom tidigare bör särskilt nämnas: Rix 1976, Collinge 1985, Mayrhofer 1981, 1986. – Den senaste introduktionsboken i Indogermanistik som nästan helt saknar laryngaler är Szemerényi 1990. – Här bör också nämnas nästan alla etymologiska ordböcker från drygt de senaste tre decennierna (som Udolph, som bekant, i regel inte heller har beaktat i sina arbeten), nämligen EDG, EDHIL, EDL, EDPC, EDPC Add., EDSIL, ESJS, EWAhd, EWAia, EwN, SEJL m.fl. LEV och EWD, EWdS²⁴, EWdS²⁵ ligger däremot kvar på IEW:s vetenskapliga nivå, vilket leder till den beklagliga situationen att det ännu ofullständiga EWAhd under flera år framöver kommer att förbli den enda etymologiska ordboken över tyska som är relevant ur indogermanistisk synvinkel. En omfattande och tillförlitlig etymologisk ordbok över modern högtyska, aktuell i fråga om den historisk-komparativa språkvetenskapen (liksom en motsvarande ordbok över medelhögtyska), är fortfarande ett desiderat!

¹⁸ För en utförligare diskussion av denna etymologi och av andra förslag till härledning av detta etnonym, jfr Sitzmann, Gründzweig 2008: 280–282. Författarna kan inte nog prisas för det korrekta sätt på vilket de där hanterar den indogermanistiska forskningens rön; detta bör tjäna som förebild för andra som inte är indogermanister.

¹⁹ Jfr NIL 715–717 med en omfattande ytterligare litteraturförteckning.

16

Acta Linguistica Lithuanica LXVIII

Zum sprachwissenschaftlichen Niveau der Forschungen zur

Alteuropäischen Hydronymie – eine Erwiderung auf eine Polemik

Företeelse. Här kan man exempelvis jämföra urindoeuropeiska *neḱo-ônḫ₁-o- > *neḱo-ôn-o- > grek. νεογνός ”nyfödd” i stället för det annars förväntade †νεογανός (enligt vissa forskares uppfattning eventuellt även †νεογώς) eller liknande. Detta grekiska ord har gett namn åt hela typen.²⁰ Problemet med etymologin för folknamnet *tre-uer- ”de som korsar vattnet/floden” eller liknande ligger egentligen någon helt annanstans: Hittills har det inte lyckats att finna en entydig och allmänt erkänd etymologi för urkeltiska *trē ”genom, över”.²¹ Allt annat är ur indoeuropeistisk synvinkel inget problem.

Insofern ist in diesem Zusammenhang auch der Vorwurf Udolphs (2011: 165), Indogermanisten würden die Rekonstrukte für „bare Münze“ nehmen, unzutreffend: Jedem Indogermanisten ist bewusst, dass er hier mit Rekonstrukten arbeitet: Gleichzeitig dürfen sich Indogermanisten aber auch sicher sein, dass sie hiermit eben über das im Vergleich zu den veralteten Konzeptionen, mit denen Udolph et al. arbeiten, bessere Erklärungssystem verfügen.

Om Udolph i alla dessa ovan nämnda fall skulle lyckas ge en meningsfull och sammanhängande förklaring som, vilket laryngalansatsen möjliggör, täcker samtliga nämnda fall och inte fastnar i kasuistiska smådetaljer med analogier som varierar från fall till fall, skulle jag bli glad om han delade den med fackvärlden. Detta skulle säkert väcka en större diskussion och skulle, om det faktiskt handlade om ett förslag underbyggt med hållbara argument, kanske till och med kunna leda till ett nytänkande inom indoeuropeistiken.

Efter att ha gått igenom många av hans arbeten måste man dock snarare anta att man från honom även fortsättningsvis endast kan förvänta sig att han återgår till de förklaringsmönster som nämnts ovan och som har varit förlegade i årtionden. Han skulle därför göra både sig själv och vetenskapen en stor tjänst om han avstod från sådana uttalanden inom detta ämnesområde.

Till det just framställda grundläggande behovet av att rekonstruera fonemklassen laryngalerna hör också den hypotes som Émile Benveniste lade fram redan på 1930-talet, nämligen att den minimala strukturen hos åtminstone de urindoeuropeiska nominal- och verbalrötterna var KVK-. Eftersom laryngalerna i anslaut framför vokal, utom i de ovan nämnda fallen, i hettitiskan

²⁰ De bildningar med slutleden *-dʰh₁-o- > *-dʰo- till roten idg. *dʰeh₁- ”sätta, ställa, lägga” som identifierats som fördunklade sammansättningar har nu blivit ganska många; se om denna sammansättningstyp mer utförligt och med hänvisning till relevant litteratur Bichlmeier (2011d: 120–123), samt grundläggande om hela komplexet Hackstein 2002.

²¹ Jfr EDPC 388 med diskussion och ytterligare litteratur.

Straipsniai / Articles

17

HARALD BICHLMEIER

respektive anatoliskan och eventuellt armeniskan försvinner – särskilt tydligt bevisande är här just de fall där hettitiskan/anatoliskan uppvisar en fortsättning av en laryngal, medan de andra språken har vokalisk ansats i ordet – finns det inget som talar emot det grundläggande antagandet att en ansättande laryngal kan rekonstrueras även i dessa fall när ett motsvarande etymon saknas i hettitiskan, eller i de fall där man – som exempelvis med urindoeuropeiska *#h_₁V- etc. – måste räkna med att laryngalen har försvunnit i hettitiskan/anatoliskan. Alla försök att bevisa att ord eller rötter med vokalisk ansats i de enskilda språken redan i urindoeuropeiskan måste ha haft vokalisk ansats (och alltså inte laryngal) måste betraktas som misslyckade. Även i detta fall är antagandet om rotinitiala laryngaler framför vokal den mer ekonomiska och sannolikare förklaringen. Därmed är det fortfarande helt oproblematiskt att arbeta med Benvenistes hypotes om urindoeuropeisk rotstruktur, så länge motsatsen inte har bevisats.

Om man rimligen godtar de forskningsresultat från indoeuropeistiken under de drygt hundra år som redogjorts för ovan, står det klart att en rotanalys ”*el-/ol-”, som bland andra Udolph fortfarande arbetar med (se närmare nedan), naturligtvis inte längre kan anses motsvara dagens vetenskapliga ståndpunkt ur dagens indoeuropeistiska perspektiv och därför helst borde överges en gång för alla.

3.2. Om de sonantiska likviderna i urindoeuropeiskan

Som indoeuropeist är man numera van vid att även annars öppensinnade forskare från närliggande discipliner – som just framgått – har problem med rekonstruktionen av laryngalerna, trots att deras reflexer (som redan nämnts ovan) i anatoliskan till och med förekommer på ett mycket påtagligt sätt som konsonantiska ljud. Ett ytterligare uttalande av Udolph (2011: 165) väcker emellertid slutgiltigt tvivel om hans språk‑ och allmänna språkvetenskapliga sakkunskap: han ifrågasätter till och med existensen av r sonans! Med tanke på att detta fonem förekommer bland annat i fornspråket (där det till och med finns ett eget grafem för detta ljud) och i enbart EU i två stats- och standardspråk (tjeckiska och slovakiska), liksom i ytterligare grannspråk inom EU (kroatiska, serbiska, bosniska, montenegrinska) – alla slaviska språk som en slavist, vilket Udolph också är, bör känna till – och att även tyskan har detta ljud i sina dialekter (t.ex. alemanniska) som

18

Acta Linguistica Lithuanica LXVIII

Zum sprachwissenschaftlichen Niveau der Forschungen zur Alteuropäischen Hydronymie – eine Erwiderung auf eine Polemik

fonem, alltså att det rör sig om ett väl belagt fenomen, är denna skepsis helt obegriplig.

Och eftersom Udolph i sina arbeten (hittills) alltid har arbetat med ablautfenomen eller åtminstone nämnt dem (även om han naturligtvis aldrig har behandlat det semantiska innehåll som förmedlas genom de olika ablautgraderna, utan av hans uttalanden att döma uppenbarligen fortfarande utgår från att ablaut i grund och botten består av fritt tillgängliga varianter av rötter och suffix) och följaktligen regelbundet rekonstruerar nollgrader (så här 2011: 172, där han rekonstruerar *l̥- som nollgradsform av sitt ”*el-/ol-”, vilket vi återkommer till längre fram), inställer sig naturligtvis frågan vad som annars skulle komma ut ur en rot av strukturen *KerK- i nollgraden, om inte *Kr̥K-. Även här skulle man gärna vilja höra ett svar.²² Ett system där /r̥/ saknas men /l̥/ förekommer (vilket alltså skulle bli resultatet om man faktiskt tog Udolphs anmärkningar i hans artikel på allvar) är i alla händelser högst osannolikt även ur typologisk synvinkel.

3.3. Om lit. aléti och liknande: Ytterligare anmärkningar om det föråldrade anspråket ”*el-/ol-”

Även den av Udolph upprepade gånger framförda tesen (här s. 164) att ”*el-/ol-” har fortlevt i litauiskan som aléti ’flyta, droppa; springa, skynda’, nualéti ’svämma över; översvämma (åkrar)’ (det enkla verbet tycks dock aldrig sägas om floder, och i LKŽ citeras intressant nog som enda belägg för det enkla verbet en mening där det står bredvid alùs ’öl’,²³ vilket sannolikt är ett

²² Kanske ligger lösningen på problemet också utanför det egentligt språkvetenskapliga området: såvitt jag vet kommer Udolph från ett tyskt dialektområde där man inte har tungspets-r (apikalt r), utan gomspene-r (uvulart r). Ett uvulart sonantiskt r är en ytterst sällsynt företeelse och är faktiskt svårt att artikulera; såvitt jag vet förekommer det inte heller i de tyska dialekterna. Mot denna dialektala bakgrund kan det apikala r i de ovan nämnda språken, som utan svårighet kan uttalas stavelsebildande, naturligtvis framstå som något mycket främmande, något som ”inte kan finnas”. Men då hamnar vi på spekulationens område – och vi skulle naturligtvis föredra den förklaring som efterlysts ovan i texten framför denna spekulation.

²³ Här återges uppslagsordet i LKŽ: 2 aléti, ãli, -ėjo intr. 1. flyta, droppa: Alė́te išalė́jo alus, t. y. išėjo, nēr alaus J. 2. springa, rusa: Ji tik iš vieno kiemo į kitą ãli ãli Lnk. 2 išalėti, išali, -ėjo intr. J rinna ut, droppa ut. 2 nualéti, nùali, -ėjo 1. tr. stå vattenfylld, dränka: Vanduo nualėjo žemesnius laukus Grž. 2. intr. sjunka: Numarmėjo, nualėjo Sv. (www.lkz.lt den 15.03.2012)

Straipsniai / Articles

19

HARALD BICHLMEIER

Ett lånord från germanska är [jfr. SE]L 12; som ett ärveord uppfattas det däremot av IEW 33f. ²⁴ som], ²⁵ men uppvisar en åtminstone homofon rot), vilket väcker ett problem: SE]L 9f. för verbet till en urindoeuropeisk rot *h₂al- [< *h₂el-]²⁶; enligt SE]L är denna emellertid endast en transponat, och ”hittills har inga säkra anknytningar påträffats”. Med andra ord: Författaren till SE]L, Wojciech Smoczyński, en erkänd kännare av de baltiska språken, särskilt litauiska och fornpreussiska, tror uppenbarligen inte på den koppling som Udolph föredrar.²⁷ En ansats med urindoeuropeiskt *h₂al- kan förenas med den föråldrade Udolphska ansatsen ”*el-/ol-” endast i sådana fall där sammanfall inom enskilda språk av senurindoeuropeiskt *o och *a just skulle ha lett till att fortsättningarna av en urindoeuropeisk rot *h₂al- och en urindoeuropeisk rot *h₁el(H)- i o-stadiet (alltså urindoeuropeiskt *h₁ol(H)-) inte längre kunde skiljas åt. Men om de just därigenom hade blivit omöjliga att skilja åt, hur skulle man då säkert kunna säga vilken av dem som en gång förelåg?

LitEW I, 8 tar däremot inte upp verbet alls, utan endast de härledningar som väl (åtminstone indirekt) hör samman med det: almēs ’vätska som tränger ut ur kroppen, blodserum’, almuō ’var’ etc. Dessa förs fortfarande, på det sätt som var vanligt vid den tiden, till ”*el-/ol-” (utan uppgifter om ordbildningen), och därutöver anförs delvis felaktiga, delvis åtminstone föråldrade eller sådana jämförelser från andra språk som bör modifieras. Om några av de förbindelser som anförs på det anförda stället

²⁴ Eftersom en rotansats *alu-, som i IEW, naturligtvis inte längre är möjlig, kan man (om ordet inte bör föras till någon av de andra rötter som diskuterats ovan) abstrahera ytterligare en rot *(H)al- ’bitter’ eller liknande ur detta ord. Eftersom en rot med denna betydelse mycket väl skulle kunna förekomma även i vattennamn, borde den egentligen också tas med i diskussionen. Detta avstår vi emellertid från i det följande för att inte ytterligare komplicera saken. I vilket fall skulle denna rot ytterligare minska sannolikheten för att alla de motsvarande vattennamn som nämns i litteraturen kan föras till ”*el-/ol- ’flyta’”.

²⁵ Das SE]L (samt Smoczyński 2008, 2009) ist gegenwärtig das einzig verfügbare etymologische Wörterbuch zu einer baltischen Sprache auf dem aktuellen Stand der Indogermanistik. Ein weiteres etymologisches Wörterbuch des Litauischen ist von Rick Derksen in der Leidener Indo-European Etymological Dictionary Series angekündigt; und in Berlin entsteht gerade das Altlitauische Etymologische Wörterbuch (ALEW), das 2013/14 publiziert werden sollte.

²⁶ Här bör nota bene inte antas att Smoczyński räknar med ett rotvokal-*a-; han hör uppenbarligen snarare till de indoeuropeister som förlägger omfärgningen av *e intill *h₂ så tidigt att de betraktar den som redan urgermenspråklig och därför också markerar denna omfärgning i sina rekonstruerade former. Han använder alltså helt enkelt en något annorlunda notationskonvention.

²⁷ Dessutom uppkommer i ett sådant läge – förutsatt en hårklyvande läggning – också frågan (åtminstone som tankeexperiment må det tillåtas), om inte rentav en ny baltisk rot *al- ’flytande’ eller liknande kan ha abstraherats ur det urgammalbaltiska låneordet *alu- ’öl’ (tolkat som ’vätska, dryck’).

20

Acta Linguistica Lithuanica LXVIII

Zum sprachwissenschaftlichen Niveau der Forschungen zur Alteuropäischen Hydronymie – eine Erwiderung auf eine Polemik

skulle emellertid stämma (till exempel de som har samband med de ovan nämnda germanska orden eller med latin alga ’sjögräs, tång’ [jfr. EDL 33]), skulle detta snarare tala ännu starkare mot en härledning från ”*el-/ol-”.

Som en mindre anmärkning kan här inskjutas att IEW, som av Udolph annars åberopas som i stort sett det enda etymologiska referensverket av indoeuropeistisk karaktär, inte har någon lemmaartikel *el-/ol- ’flyta’: Det upptar endast ”1. el-, ol-, _əl-, ’färgrot med betydelsen ’röd, brun’’ (302–304) [modern: *h₁el-], ”2. el- ’vila’??” (304f.), ”3. el-: ol- ’vara rutten, ruttna’” (305) [modern: *h₁el(H)-], ”4. el-, ol- ljudrot” (306), ”5. el-, ol- ’förinta, fördärva’??” (306) [modern: *h₃elh₁-]²⁸, ”6. el-, elə-: lā-; el-eu-(dh-) ’driva, sätta i rörelse, röra sig, gå’ (306f.) [modern: *h₁elh₂-], ”7. el-, elə-, med -k--utvidgning elk-, elək- ’hungrig, dålig’ (?)” (307), 8. el-, elēi-, lēi- ’böja’” (307–309). Med andra ord: till och med IEW, under vars tillkomsttid redan flera av Krahes arbeten hade publicerats, tycks inte ha betraktat denna betydelse som primär för det ovan nämnda nr 6, som väl torde vara den rot som Udolph också avser.²⁹

I detta sammanhang visar sig Udolphs uppenbara obekantskap med senare etymologiska verk än IEW återigen vara principiellt problematisk (att han i det här behandlade arbetet citerar LIV respektive LIV² beror nog snarare på nödvändighet än på djupare insikt). I vårt sammanhang citerar han exempelvis inte ett enda verk om de baltiska språken. Av de övriga jämförelsematerial han anför är särskilt lettiska alots ’källa’ redan i LitEW I, 8 föremål för viss tvekan; där övervägs om det inte kan röra sig om en dialektal hyperkorrektion av lettiska avots ’detsamma’. Även frånvaron av en lemmaartikel alots i LEV, som endast upptar avots (LEV 1, 93f.), pekar ytterst i samma riktning (även om detta naturligtvis inte är ett hållbart argumentum e silentio). Relevanta uppgifter i vårt sammanhang finns emellertid i LEV 1, 65 s.v. ala ’fördjupning, trång passage, källa’, för vilket även lån från lågtyska hol har övervägts. Dit skulle också lettiska alogs ’källa’ höra (< urgammalbalt. *alanga-).

Vissa problem i samband med det ovan nämnda litauiska ālmes ’vätska som tränger ut ur kroppen, blodserum’ går inte att reda ut entydigt. Här är det enligt min mening

²⁸ Jfr. LIV² 298.

²⁹ Ebenfalls in einer Fußnote sei ein Kommentar zu Udolphs Behauptung (2011: 166) versteckt, dass ich „überzeugendere Versuche“ zur Rekonstruktion der o.g. Wurzel(n) „in der Fußnote versteckt“ habe (in welcher wird von Udolph a.a.O. nicht gesagt, der Nachweis sei hier für den interessierten Leser nachgetragen: Bichlmeier 2010a: 17, Anm. 31). Auch hier zeigt sich wieder, dass Udolph hinsichtlich der Indogermanistik eigentlich eher ahnungslos ist: Die dort angeführten alternativen Vorschläge dürfen als schlicht überholt gelten und wurden nur der bibliographischen Vollständigkeit halber angeführt: Statt *h₁el- bzw. *el₂- wird nun eben *h₁elh₂- rekonstruiert.

Straipsniai / Articles

21

HARALD BICHLMEIER

mycket tveksamt om roten där utvidgades med ”-m-” [så Udolph], eller om man snarare bör räkna med en suffixavledning: Om det hade rört sig om en redan urbaltisk eller ännu äldre ”utvidgning” i Udolphs mening, skulle lit. ālmės knappast längre kunna jämföras direkt med lit. alėti, eftersom man då skulle ha två olika urbaltiska rötter. Om man ändå gör det, arbetar man metodiskt osystematiskt.

Ytterligare en övervägning bör här tillfogas: Om man nu arbetar med roteutvidgningar och alltså erkänner dem som en reell möjlighet för ordbildning i ett tidigt stadium av urindoeiskan (författaren förhåller sig i princip alltid kritisk till denna möjlighet till en början, medan andra forskare är mer öppna för den), skulle man mycket väl också kunna betrakta urindoe. *_h₂elh₂- och *_h₂elm- som två utvidgningar av en ursprunglig rot *_h₂el-. Om man godtar denna möjlighet till etymologisering, bortfaller dock återigen möjligheten att direkt jämföra de litauiska orden med och utan -m-. ³⁰

Falls nun lit. ālmės seinen Akzent ererbt haben und nicht der métatonie douce verdanken sollte, die bei solchen femininen Ableitungen regelmäßig auftritt (anzusetzen ist urbalt. *ālm’ij̄ā-), würde dies sogar darauf hindeuten, dass die Bildung von einer Wurzel ohne auslautenden Laryngal gebildet worden ist. Es käme hier also wieder der Ansatz *_h₂al- [< *_h₂el-] des SEJL ins Spiel. Angesichts der regelmäßig gerade in Feminina auf urbalt. *-ij̄ā- > lit. -e auftretenden Metatonie³¹ ist das Wort aber letztlich hinsichtlich dieser Frage nicht aussagekräftig. Eine Verknüpfung mit *_h₂elh₂- ‘ziellos gehen’ (das sich problemlos semantisch zu ‘nicht zielgerichtet [aus dem Körper] austreten’ weiterentwickelt haben kann) erscheint somit möglich:³² vorurbalt./uridg. *_h₂elh₂-m-ij̄eh₂- > urbalt. I *ālm’ij̄ā- > urbalt. II *’ālmij̄ā- > ālmė-s ist dann völlig regulär. Und falls nicht schon ein Suffix urbalt. *-mij̄ā- abstrahiert worden ist, ist die Bildung als feminine Ableitung zu urbalt. *al-ma- einzustufen, wobei aber immer noch der semantische Gehalt der ma-Ableitung zu klären bliebe.

Alla de förklaringar som just lagts fram är dock förbehållna en begränsning: Varken LitEW eller Udolph anger vilken accentklass de ovan nämnda litauiska lexemen tillhör. Dessutom förbiser båda att det vid sidan av lit. ālmės (4) och almuõ (3) – alltså ack. sg. álmenį – också finns álmė (1) (se LKŽ s.vv.).

³⁰ Detta är i förekommande fall dock bara ytterligare ett exempel på Udolphs ibland slarviga terminologihantering.

³¹ Vgl. dazu Derksen 1996: 55–66. Zur Metatonie im weiteren Kontext der baltischen Wortbildung vgl. Larsson 2003: 33–86; Mikulėnienė 2005 passim.

³² Eftersom SEJL inte anger någon betydelse för *_h₂al-, kan man inte utesluta, och det är kanske till och med sannolikt, att det rör sig om samma rot som rekonstrueras i LIV, LIV² som *_h₂elh₂-, med den skillnaden att Smoczyński utgår från att den inte hade något utljudande laryngal.

22

Acta Linguistica Lithuanica LXVIII

Zum sprachwissenschaftlichen Niveau der Forschungen zur Alteruropäischen Hydronymie – eine Erwiderung auf eine Polemik

Både almuõ (3) och álmē (1) har alltså en akutuerad rotstavelse, som måste betraktas som primär i förhållande till den cirkumflekterade rotstavelsen i ālmes (4). Enligt den allmänna uppfattningen kan denna akut endast förklaras om en rot ultimae laryngalis ligger till grund för dessa bildningar. Uttryckt på ett annat sätt: I vårt sammanhang är de bildningar som inte uppvisar metatoni i alla händelser primära.

Då måste man emellertid också påpeka att betydelserna hos almuõ (3), ālmes (4), álmē (1) mycket väl också medger en koppling till en urindoeuropeisk rot *h₁el(H)- ’vara rutten, mögla’ (nr 3 ovan i Pokornys lista). Denna rot torde i sin tur ingå i ytterligare baltiska lexem, exempelvis lett. al(u) ksna ’sank, sumpig plats (< urindoe. *h₂ol(H)-s-neh₂)³³, en adjektivisk avledning av urindoeuropeisk s-stam *(s)h₁el(H)-os-, som exempelvis också fortsätter i gr. ἕλος n. ’träsk’³⁴, ai. sáras- n. ’sjö, damm’³⁵ osv. Genom denna etymologi öppnas också möjligheten att knyta nhd. dial. Eller ’mark som inte används för jordbruk, ödemark’ (med den ursprungliga betydelsen ’sumpig mark’) till denna ordgrupp.³⁶

Mot bakgrund av dessa resonemang läggs ytterligare en förklaring till aléti fram för diskussion: Om man i baltiska måste anta en urbaltisk rot *al- med betydelsen ’vara sumpig, vara dyig’, kan den semantiska utvecklingen hos lit. almuõ (3), ālmes (4), álmē (1) ha gått till på ett helt annat sätt: ’dyig, rutten vätska’ > ’vätska som utsöndras ur kroppen, blodserum, var’. I detta sammanhang kan även aléti ursprungligen ha betytt ungefär ’vara sumpig’ och först sekundärt, efter substantiven, fått betydelsen ’flyta, droppa’ och därefter också ’löpa, skynda’. Det kan inte heller uteslutas att två ursprungliga rötter och verb avledda från dem har sammanfallit i aléti till följd av homofoni.

Bildningen av en sekundär urbaltisk rot *alm- i den ovan nämnda betydelsen kan dock inte slutgiltigt uteslutas; med tanke på avledningen på urbalt. *-ijā- förefaller den rentav kanske mer sannolik (se ovan). Problemet kvarstår att roten i appellativordförrådet endast förekommer i den baltiska formen al-.

De baltiska vattennamn med initialt El- som i Etymologica på anfört ställe och på andra håll har förts etymologiskt samman med detta, kan tills vidare inte betraktas som självklara

³³ -k- i lett. al(u)ksna beror på en allbaltisk tendens att skjuta in gutturaler före s-ljud och är alltså sekundärt.

³⁴ Jfr. EDG 415, där en annan härledning föreslås enligt ett traditionellt mönster. Den ovan antagna lösningen med ett s-mobile är dock ljudlagsenligt oklanderlig och stöds av jämförbara fall.

³⁵ Jfr. EWAia 2, 708. Den där framförda förmodan att detta ord inte har något samband med den indoiranska roten sar- ’löpa’ kan nu betraktas som säker kunskap.

³⁶ Vgl. zum Ganzen ausführlich Neri, Ziegler 2012: 51–56.

Straipsniai / Articles

23

HARALD BICHlMEIER

zugehörig und aussagekräftig gelten, ³⁷ da sie 1) ihren Vokal dialektaler Herkunft verdanken könnten (dialektale Herkunft des E- müsste also zunächst definitiv ausgeschlossen werden) und – was noch viel schwerer wiegt – 2) schlicht nicht zu beweisen ist, dass es sich immer um dieselbe Wurzel handelt: Neben der Wurzel „*el-/ol-“ (bzw. uridg. *h₁elh₂- und *h₂elh₂) kommen auch noch die Farbwupzeln uridg. *h₁el- ‘rot(braun)’, *h₁₃al- bzw. *h₂al- [< *h₂el-] ‘weiß’³⁸ und uridg. *h₁el(H)- ‘modrig sein, faulen’ in Frage – und das gilt nicht nur für die baltischen, sondern natürlich auch für die anderen Flussnamen, die traditionell zu dieser Wurzel gestellt werden, etwa auch für die schon in den von Udolph (hier 2011: 163) gerne zitierten und wieder abgedruckten Kraheschen Tabellen³⁹ angeführten: In dieser Tabelle findet sich keine einzige Wortform, bei der man aufgrund der enthaltenen Suffixe zwangsläufig damit rechnen müsste, dass die jeweilige Wurzel verbalen Charakters gewesen sein muss. Mit anderen Worten: Nimmt man die Mitteilungen der (neueren) Etymologica ernst und bezieht die Existenz der o.g. Farbwupzeln mit ein, wird man bei den wenigsten der hier interessierenden Gewässernamen definitiv sagen können, zu welcher der genannten Wurzeln sie nun gehören – und das gilt natürlich auch für die von Udolph (2011: 167) angesprochenen Gewässernamen im LVŽ (1, 62): Man kann sie weiterhin im Brustton der Überzeugung an „*el-/ol-“ ‘fließen’ anschließen (was in diesem Falle dann aber eine reine Glaubenssache wird, die dann mit Wissenschaft nur mehr sehr wenig zu tun hat), oder man kann der Realität ins Auge blicken und zugeben, dass man neben uridg. *h₁elh₂- ‘wohin treiben’ (LIV² 235) und *h₂elh₂- ‘ziellos gehen’ (LIV² 264) in den Flussnamen auch mit den beiden o.g. Farbwupzeln mit der Bedeutung ‘weiß’ und ‘rot(braun)’⁴⁰ sowie *h₁el(H)- ‘modrig sein, faulen’ rechnen muss.

Mot bakgrund av det sagda är det kanske främst urindoeuropeiska *h₁el(H)- ’vara murken, ruttna’ (om inte en ny rot har abstraherats ur ett lånord eller en sammanblandning med ett verb av roten *h₂elh₂- har ägt rum) som kan komma i fråga som grund för de baltiska orden. Om detta resultat visar sig vara välgrundat, bör lit. aléti läggas till LIV² a.st.

³⁷ Detsamma gäller i slutändan även lit. almēs = ēlmēs.

³⁸ Vgl. dazu ausführlich Bichlmeier 2012c.

³⁹ So etwa Krahe 1964: Tabelle I und II nach S. 62. – In diesem Zusammenhang ist auf eine weitere methodische Unsauberkeit Krahes hinzuweisen, die Udolph durch die Reproduktion jener Tabelle ebenfalls weitertradierte: Zumindest der dort angeführte Flussname „Elira“ ist nirgends belegt, sondern nur Rekonstrukt (als solches richtig gekennzeichnet Krahe 1964: 37) – wird aber in den Tabellen nie als solches gekennzeichnet. Siehe zu diesem Rekonstrukt weiter unten im Text.

⁴⁰ Som bekant har denna rot obestridligen fortlevt i baltiska språk, exempelvis i lit. élnis ’hjort’ etc.; jfr SEJL 146; PKEŽ 1, 68–70; PJ 1, 77.

24

Acta Linguistica Lithuanica LXVIII

Zum sprachwissenschaftlichen Niveau der Forschungen zur Alteuropäischen Hydronymie – eine Erwiderung auf eine Polemik

Vad gäller vattennamn i Baltikum och på andra håll gäller allmänt att endast namn som börjar på El- (där detta inte har sitt ursprung i omljud [till exempel i germanska språk] eller dialektal variation [till exempel i baltiska språk]) måste höra antingen till urindoeuropeiska *h₁el- ’röd(brun)’ eller *h₁elh₂- ’driva iväg åt något håll’. Namn som börjar på Al- kan (inte minst på grund av den vitt utbredda sammanfallet mellan (sen)urindoeuropeiskt *a och *o i *a) i slutändan vara bildade till samtliga nämnda rötter: De kan gå tillbaka på urindoeuropeiska *h₁/₃al- respektive *h₂al- ’vit’, *h₂elh₂- ’gå planlöst’ eller o-stadiet av urindoeuropeiska *h₁el- ’röd(brun)’ eller *h₁elh₂- ’driva iväg åt något håll’ eller *h₁el(H)- ’vara murken, ruttna’, alltså *h₁ol- eller *h₁olh₂- eller *h₁ol(H)- och naturligtvis även *h₂olh₂- (men såvitt jag vet finns det inga säkra belägg⁴¹ för o-stadiet hos rötterna *h₁olh₂- och *h₂olh₂-). Ett avgörande är här möjligt endast i sådana enskilda fall där det med någorlunda sannolikhet kan visas att ett visst suffix bara kan kombineras med en viss typ av rot (verbal eller adjektivisk). Några sådana analyser har dock hittills inte presenterats av vare sig Krahe, Schmid eller Udolph. Om en sådan klassificering inte lyckas, är det av vetenskaplig hederlighetsskäl helt enkelt omöjligt att fatta ett avgörande. I slutändan har man alltså även här åter ett exempel på hur okunnighet om alternativ, som uppkommit genom att forskningsresultat konsekvent försummats, kan leda till skenbar visshet i etymologiska lösningar.⁴²

Av det som anförts bör det ha blivit tydligt att det helt enkelt inte längre är möjligt att entydigt hänföra alla de flodnamn som Udolph och Krahe⁴³ tar upp i motsvarande sammanhang till en rot ”*el-/ol- ’flyta’”. Den som fortsätter att göra det framför ett rent påstående som inte kan beläggas på något sätt – och det förblir ett rent påstående även om det framförs av ”namnens herre”.

4. OM FLODNAMNET Ulster

Här kan också några anmärkningar om Udolphs resonemang kring flodnamnet Ulster tas upp: Till skillnad från vad Udolph (2011: 172) påstår är detta flodnamn helt irrelevant i vårt sammanhang, även om

⁴¹ Såväl apr. alne ’tyer’ som lit. dial. álnis, álnias ’hjort’, álnė ’hind’, lett. álnis tyder snarare på en dialektal öppning av anslutningsljudet än på ett gammalt o-stadium (jfr föregående anm.).

⁴² Samma problem – omöjligheten att exakt bestämma roten – uppstår enligt min uppfattning också vid etymologiseringen av namnet Elbe, jfr Bichlmeier 2012c.

⁴³ Jfr exempelvis Krahe 1954: 49, 58.

Straipsniai / Articles

25

HARALD BICHLMEIER

naturligtvis torde en etymologisk tillhörighet föreligga i den meningen att även i dessa namn en av de fem ovan anförda rötterna kommer att ingå.⁴⁴

In diesen Zusammenhang gehört auch Udolphs Satz (2011: 166): „Zudem ist eine für Gewässernamen überzeugendere Lösung mit einem Ansatz ohne anlautenden Laryngal deshalb vorzuziehen, weil dieser zu sämtlichen europäischen Flussnamen passt.“ Abgesehen davon, dass man Donau auch dann nicht aus „*el-ol-“ erklären könnte – kleiner Scherz am Rande –, sollten die vorangehenden Ausführungen (besonders die oben unter 3.1 zur Wurzelstruktur des Urindogermanischen) klar gemacht haben, dass das natürlich mit einem Ansatz, der dem heutigen wissenschaftlichen Standard entsprechend mit Laryngalen operiert, selbstverständlich auch alles geht – nur die (vermeintliche) Eindeutigkeit der alten Erklärung muss man eben aufgeben. Denn jedem, der ein wenig Ahnung von Indogermanistik hat, ist selbstverständlich, dass eine Form uridg./vorgerm. *H̥(H)-s(t)-ro- (mit dieser Notation, in der *H als Coversymbol für *h₁, *h₂, *h₃ gilt, ist jede der oben erwähnten Wurzeln abgedeckt) ohnehin ebenfalls urgerm. *ulstra- ergeben würde. Auch hier zeigen sich somit wieder Udolphs grundlegende Kenntnislücken auf dem Gebiet der modernen historisch-vergleichenden Sprachwissenschaft bzw. Indogermanistik. Folglich spricht also auch der Flussname Ulster weder für noch gegen eine der oben angeführten Wurzeln, Udolphs Einwand läuft völlig ins Leere. Es hat etwas mit wissenschaftlicher Ehrlichkeit zu tun, dass man derartiges auch irgendwann zugibt und nicht trotz anderer, neuerer Erkenntnisse, die solches in Frage stellen, so tut, als habe man schon alles erklärt.

Dessutom bör ytterligare ett problem nämnas, som flodnamnsgrupper av typen Elster, Alster, Ulster etc. aktualiserar (om man nu får beteckna de här aktuella namnen så), och som Udolph veterligen aldrig har tagit ställning till, än mindre gett något svar på: Hur kan det egentligen komma sig att roten framför ett och samma suffix en gång uppträder i nollgrad, en gång i e-grad och en gång i o-grad? Desto mer som det här i slutändan rör sig om ett tematiskt suffix, och tematiska bildningar enligt den allmänna uppfattningen redan i urindoeuropeiskan inte uppvisade något ablaut? Även här måste en meningsfull och sammanhängande lösning läggas fram, en som går utöver morfemanalys – alltså det första steget i en etymologi.

Flodnamnsgrupper av ovan nämnda slag kan i alla händelser inte härstamma från ett gemensamt paradigm. Namnen måste således ha uppkommit var för sig och därför också förklaras var för sig. Följaktligen är även påståendet att

⁴⁴ I detta sammanhang är i slutändan även Udolphs framställning (2011: 170–172) av äldre försök att etymologiskt förbinda vattennamn med den urindoeuropeiska roten *h₂el- ’närma, fostra’ irrelevant. Jag har aldrig heller övervägt något sådant på allvar, även om Udolphs framställning kanske kan ge en ouppmärksam läsare det intrycket.

26

Acta Linguistica Lithuanica LXVIII

Zum sprachwissenschaftlichen Niveau der Forschungen zur Alteuropäischen Hydronymie – eine Erwiderung auf eine Polemik

att sådana former står ”i ablaut till varandra” (som man ibland kan läsa) är felaktigt. Det är snarare bara de rotmorfem som använts vid bildandet av de olika flodnamnen som står i olika ablautgrader. Det är en helt annan situation. Om namnen har ett etymologiskt (inklusive semantiskt) inbördes samband säger detta alltså inte mer än att en annan form av samma rot i varje enskilt fall har använts för att bilda ett visst flodnamn (eventuellt också vid helt olika tidpunkter).

5. FÖRSTA MELLANSAMMANFATTNING

De överväganden kring flodnamnet Ulster som framförts ovan visar återigen med all önskvärd tydlighet att Udolph inte är beredd att sätta sig in i och tillägna sig nya⁴⁵ tankemönster – trots att de sedan länge har visat sig vara fruktbara: Laryngalteorin har han, att döma av sina uttalanden om den, ännu inte förstått. Den som vill kritisera något grundligt och på ett sätt som gör anspråk på att bli hörd – eller faktiskt kritiserar, såsom Udolph gör med laryngalteorin – bör först ha förstått det och kunna följa de resonemang som ska kritiseras. Om man däremot inte kan det, förblir all kritik med nödvändighet tomt prat.

Om Udolph hade förstått laryngalteorin och dess implikationer, borde han för länge sedan ha insett att flera av de förslag som bland andra jag har lagt fram beträffande olika flodnamn i första hand syftade till att uppdatera hans (och andra forskares) helt föråldrade och otidsenliga framställning till den nivå som indoeuropeister i dag betraktar som standard. Därför slår också några av Udolphs övriga anmärkningar (2011: 167) egentligen tillbaka på honom själv, särskilt den om indoeuropeisternas bristande intresse för detta material: Materialet intresserar helt enkelt inte indoeuropeisterna (som redan antytts ovan under 2), eftersom Udolph et al. hittills har bearbetat det så otillräckligt, eftersom behandlingen av materialet hittills har präglats av så bristfällig metodik och eftersom – vilket bör framhållas tydligt här – kunskapsvinsten i slutändan är tämligen obetydlig för indoeuropeistikens kärnområde (nämligen rekonstruktionen av det urindoeuropeiska urspråkets fonologi och morfologi). För den indoeuropeiska forntidskunskapen och bosättningshistorien kan saken förhålla sig annorlunda, när väl resultat föreligger som man faktiskt kan lita på.

⁴⁵ Och med ’ny’ avses här nota bene en förklaringsmodell vars ursprung går tillbaka ända till 1800-talet och som sedan tre till fyra decennier måste anses ha fått slutgiltigt genomslag.

Straipsniai / Articles

27

HARALD BICH LMEIER

6. EXKURS OM SUFFIXET URGERM. *-stra-

Här ska nu ytterligare några anmärkningar om det germanska -stra-suffixet fogas till (helt riktigt redan hos Krahe/Meid 1969: 184; i föråldrad benämning hos Udolph [1994: 243ff. etc.] vanligen: ”str-suffix” – temavokalen är ju trots allt en del av suffixet, eller hur?): Trots ett längre sökande har jag ingenstans i Udolphs arbeten (inte heller i det i övrigt relevanta avsnittet hos Udolph 1994: 243–258) kunnat hitta någon etymologisk förklaring av suffixet. Han hänvisar bara till det ovan nämnda stället hos Krahe/Meid 1969. Udolphs redogörelse följer här Krahe/Meid a.a., men det förblir helt obegripligt varför han framhäver suffixets förekomst efter gutturaler. Dessutom tycks han också ha övergeneraliserat Krahe/Meids påståenden: De talar om ”beteckningar för platser” i betydelsen Nomina loci (det gäller ord som betyder ’hölada’, ’fårhus’ etc.), inte om ortnamn i onomastisk bemärkelse. Jämförelsen haltar alltså så länge man inte på ett rimligt sätt kan förklara överföringen från appellativ- till onymområdet. Bland annat måste man först redogöra för hur överföringen av ett ordbildningsmönster för beteckning av konkreta, människoskapade föremål (det skulle suffixet urindoeuropeiska *-tro-, med vilket bland annat Nomina instrumenti kan bildas [se nedan], mycket väl kunna åstadkomma) till just icke människoskapade ’platser’, såsom vattendrag, skulle ha gått till. En sådan överföring framstår för mig som allt annat än självklar och skulle i varje fall behöva motiveras uttryckligen.

Krahe/Meid a.a. utgår från att det suffix som bildade Nomina agentis⁴⁶ och instrumenti, urindoeuropeiska *-tro-, fogades till rötter som slutade på dentalt klusilljud (här bör naturligtvis även rötter som slutar på -s läggas till; se nedan), varigenom urgermanska *-stra- först kunde uppstå genom ljudlag, sedan omanalyseras och avskiljas som ett självständigt suffix.⁴⁷ Detta kunde slutligen också fogas till vokalslutande stammar, varigenom varianterna urgermanska *-istra- och *-astra- uppstod.

Denna möjlighet till uppkomst är dock inte den enda tänkbara: Även en sekundär fogning av ett suffix urgermanska *-ra- till stammar på urgermanska *-stV-⁴⁸ vore möjlig, liksom en avledning med samma suffix från en underliggande-

⁴⁶ Dessa bildningar skulle kunna vara avledningar med temavokal från den svaga stammen urindoeuropeiska *-tr- hos Nomina agentis på urindoeuropeiska *-ter-/-tor-, alltså urindoeuropeiska *-tr- + *-o-. Om en sådan förklaring också är möjlig för Nomina instrumenti kan tills vidare lämnas öppet.

⁴⁷ Ebenso Hill 2003: 105f.

⁴⁸ Vgl. dazu Krahe, Meid 1969: 3, 163–170. Dazu auch Hill 2003: 105ff. – Nur wenn man dieser Herleitung folgt, kann u.U. ein Zusammenhang mit den lateinischen Adjektiven des Typs silvestris ‚Wald-, waldig‘ hergestellt werden, wie ihn Udolph in einem Vortrag in Leipzig 2008 oder 2009 einmal po-

28

Acta Linguistica Lithuanica LXVIII

Zum sprachwissenschaftlichen Niveau der Forschungen zur Alteruropäischen Hydronymie – eine Erwiderung auf eine Polemik

liggande s-stam. I det senare fallet skulle, när det r-haltiga suffixet fogades till basordets -s, ett epentetiskt dentalljud uppstå mellan de båda, så att även urgermanska *–stra– skulle bildas.⁴⁹ Den sistnämnda härledningen skulle – med utgångspunkt i de olika avljudsmönster hos s-stammar som är belagda i indoeuropeiskan – till och med ha fördelen att suffixvarianterna, som ovan förklarades vara rent sekundära, skulle kunna härledas enligt ljudlagarna: Hos exempelvis en proterokinetisk s-stam skulle urindoeuropeiskt nom. *ḰéK-os, gen. *KK-és-s → *K(e)K-és-os, om man utgår från att sekundära avledningar vanligen bildades från den svaga stammen, automatiskt ge upphov till *K(e)K-es-ro- > urgermanska *K(e)K-is-t-ra-. På liknande sätt skulle även suffixvarianterna *–stra– (< *–s–(t)–ro–) och *–astra– (< *–os–(t)–ro–) kunna härledas antingen från s-stammar med ett annat avljudsmönster eller genom att anta en avledning från den starka i stället för den svaga stammen, något som visserligen inte är vanligt belagt men ändå förekommer ibland.

Med andra ord skulle alla befintliga suffixvarianter kunna ha ett ursprung enligt ljudlagarna. Återstår nu att undersöka om språk jämförelsevis också kan fastställa de respektive prototyperna, det vill säga om man till de germanska bildningarna på *–(i/a)stra– – om inte i germanskan, så kanske i andra indoeuropeiska språk – kan finna de tillhörande s-stammarna. Men det måste överlåtas åt framtida forskning.

Oavsett vilken härledning man nu föredrar, eller vilken som slutligen skulle visa sig vara den (enda?) riktiga, bör det ändå ha blivit tydligt vilka etymologiska brister som ännu måste åtgärdas här.

Vidare bör det av det föregående också ha framgått klart att hydronymerna på urgermanska *–stra– inte nödvändigtvis måste ha samma etymologiska ursprung som de ovan nämnda Nomina loci: Medan en härledning av dessa appellativ från ursprungliga Nomina instrumenti på *–tro– är fullt rimlig, kan man knappast påstå detsamma om flodnamn: De bör snarare ha uppkommit antingen ur sekundärt tematiserade Nomina agentis på *–t(e)r– + *–o–,⁵⁰ eller också är de sekundärt substantiverade sekundära adjektiv på *–ro– till gamla s-stammar, såsom visats avslutningsvis: enligt min mening är härledningen av de två semantiskt ganska olika klasserna av substantiv

som har föreslagits: Den latinska suffixformen kan nämligen bara förklaras ur urindoeuropeiska *-s- + *-t- + *-rV- respektive *-s- + *-t(e)ro- + *-i-/*-io- (jfr Leumann, Hofmann, Szantyr 1977: 351f.; Lühr[Ball es] 2008: 126f., Weiss 2009: 320); de två andra härledningar som är möjliga för urgermanskan fungerar inte där på grund av de italisk-latinska ljudlagarna. Huruvida det rör sig om nybildningar i enskilda språk eller rentav om en germansk-italisk isogloss återstår också att undersöka särskilt.

⁴⁹ Vgl. zum Lautlichen Görtzen 1998: 449–451.

⁵⁰ Jfr ovan not 46.

Straipsniai / Articles

29

HARALD BICHLMEIER

(just Nomina loci kontra flodnamn) från ursprungligen olika morfologiska strukturer, som genom de germanska ljudutvecklingarna har blivit homofona, är väsentligt mer sannolikt än det hävdvunna postulatet att allt detta skulle ha haft en enda utgångspunkt. Ytterligare forskning behövs emellertid också här för att så slutgiltigt som möjligt klargöra sakförhållandet.

7. OM UDOLPHS HANTERING AV INSikter FRÅN INDOGERMANISTIKEN: ETT FALLSTUDIUM AV ABLAUTFÖRETEELSER

Som redan borde ha klarlagts tydligt på annat håll, är förhållandet mellan rekonstruerad urindoeuropeiska och den alteuropeiska hydronymin i praktiken en enkelriktad gata:⁵¹ Endast ordformer, eller i detta fall vattennamn, som exakt motsvarar vad man utifrån jämförelsen mellan de belagda forntida indoeuropeiska språken kan förvänta sig vad gäller fonologi och morfologi, kan till en början betecknas som säkert indoeuropeiska och anses vara korrekt etymologiserbara. Ordformer vars suffix eller suffixkedjor inte kan beläggas i det appellativa ordförrådet i andra indoeuropeiska språk utgör ett problem, liksom ordformer vars avljudsstadier inte går att förklara: det räcker helt enkelt inte längre (såsom på Krahes tid) att konstatera att ett ord uppvisar det ena eller andra avljudsstadiet; man måste också kunna förklara varför det föreligger och vilka paralleller som finns.

Ett särskilt slående exempel på att helt bortse från insikter från jämförelsen mellan de indoeuropeiska språken är Udolphs förklaring av flodnamnen pol. Drwęca / ty. Drewenz < ”Druantia”, fr. Druance < lat. Druentia⁵² osv., ett fall med en av de ibland faktiskt problematiska bildningarna som ser ut som particip.

Dessa flodnamn återförs av Udolph⁵³, i likhet med äldre arbeten, bland annat Krahes (samtidigt som han korrigerar denne), som räknar med en förform ”*Dravantia” för denna flod,⁵⁴ till ”Druantia”. I detta ansats framträder så-

⁵¹ Vgl. dazu etwa auch Bichlmeier 2012d.

⁵² Jfr exempelvis ACS 1, 1320f.

⁵³ Vgl. Udolph 1990: 107–112; dort findet sich auch eine Aufstellung der Belege.

⁵⁴ Jfr Krahe: 1964: 45.

30

Acta Linguistica Lithuanica LXVIII

Zum sprachwissenschaftlichen Niveau der Forschungen zur Alteuropäischen Hydronymie – eine Erwiderung auf eine Polemik

visar återigen fullständigt föråldrade notationsvanor. En bättre ansats vore alteuropeiskt *dru(u)ant(i)jā-, vilket, såsom framgår av Udolphs fortsatta resonemang, i slutänden återförs till urindoeuropeiskt(?) *dru(u)-ont-ih₂-/-ieh₂- (i aktuell notation).

Men därmed är vi redan mitt i problemet: enligt Udolph rör det sig här om en participform. En sådan form med de avljudsstadier som föreligger här, nämligen nollgrad i roten, o-grad i suffixet och feminin ändelse, är emellertid helt omöjlig. En sådan ansats är omöjlig utifrån språk jämförelsen för denna rot⁵⁵: redan den urindoeuropeiska roten *drēu- ’löpa’⁵⁶ (möjligen sekundärt även urindoeuropeiskt ’flyta’) förekommer appellativiskt endast i indo-iranska språk. Nollgraden av denna rot är endast belagd i former som saknar direkt samband med den bildning som behandlas här, nämligen det endast med prefix förekommande PPP ai. -drutá- ’sprungen’ och perfektumets plural, exempelvis 3 pl. perf. akt. ai. dudruvur.

Denna rots presens uppvisar fullgrad och temavokal i de få indoeuropeiska språk där den över huvud taget är belagd, alltså urindoeuropeiskt *drēu-e/o-. Ett aktivt presensparticip måste följaktligen ha varit urindoeuropeiskt m. *drēu-ont-, f. *drēu-ont-ih₂-. En verbbildning i nollgrad, till vilken ett aktivt particip på -nt- skulle ha kunnat bildas, måste ha bildats antingen till ett urindoeuropeiskt rotpresens †dréu-ti, †dru-énti > †dṛu-énti eller till en rotaorist eller tematisk aorist, alltså till former som inte förekommer appellativiskt någonstans. Participet till de nämnda hypotetiska stammarna skulle ha varit †dru-ént-, vilket enligt urindoeuropeiskans fonotaktiska regler måste ha vokaliserats till †dṛu-ént-; femininformen skulle sannolikt ha varit †dru-nt-íh₂-, som skulle ha vokaliserats till †dru-nt-ih₂-. Det vill säga, för att få den (förmenta) participformen att uppstå måste man sammanföra nollgraden hos den aldrig belagda rotaoristen med suffixformen i o-grad, som bara förekommer i tematiska bildningar – i detta fall endast presensstammen. Dessutom måste man anta att den regelbundna stavelsebildningen i nollgradsformen anpassades till fullgradsformen, alltså att †dṛu-ént- ombildades till †dru(u)-ént-. Teoretiskt är något sådant naturligtvis tänkbart och kanske förekommer det någonstans någon gång. Jag känner dock inte till några parallellfall som säkert visar detta förlopp. Herr Udolph vore vi tacksamma om han kunde lägga fram sådana exempel som belägg för sina etymologiska förslag.

⁵⁵ Teoretiskt tänkbar vore naturligtvis också förekomsten av ett verb av den så kallade tudáti-typen (*KṚK-ē/ó-), men för denna rot finns det inte minsta spår av något sådant.

⁵⁶ Jfr LIV² 129.

Straipsniai / Articles

31

HARALD BICHLMEIER

Till sin karaktär skulle detta i vilket fall som helst åter vara ett fenomen som endast bör ha förekommit i enskilda språk, och under inga omständigheter på grundspråksnivå. Om så är fallet kan denna bildning knappast heller tillskrivas ett urindoeuropeiskt språk som redan åtminstone var dialektalt differentierat, vilket gärna görs för gamla europeiska hydronymer, utan måste hänföras till ett senare språkstadium.

Om man antar de två ovan nämnda aoriststammarna uppstår ytterligare olösliga problem: rot-aorister bildas endast till verbala rötter med punktuell betydelse (i vårt fall skulle man för roten behöva anta en betydelse ungefär ’sätta sig i rörelse’ eller ’skvalpa (upp)’, vilket uppenbarligen inte är fallet). Den här föreliggande roten är otvetydigt durativ (’löpa’, eventuellt sekundärt ’flyta’). Den har därför sannolikt aldrig bildat en rot-aorist. Det är också möjligt, men osannolikt, att en tematisk aorist med nollgrad bildas vid sidan av ett tematiskt presens. Dessutom tillhör tematiska aorister en sent uppkommen fas av urindoeuropeiskan. Dvs. även antagandet av en tematisk aorist skulle i grunden åter motsäga tesen att man i den alteuropeiska hydronymin har att göra med ett direkt utflöde ur urindoeuropeiskan.

Slutligen måste man också beakta vilken betydelse ett aktivt particip till en rot-aorist skulle ha haft: här skulle man behöva anta ungefär ’sättande sig i rörelse’, ’(vid ett enstaka tillfälle) skvalpande upp/över’. Passar detta verkligen på en flod? Av allt detta följer oundvikligen att den klassiska, respektive Udolphska, förklaringen inte kan vara riktig i denna form.

Man måste alltså fortsätta att söka efter en förklaring som också är förenlig med den jämförande språkforskningens rön.

En möjlighet som bör övervägas är om det, mot bakgrund av de ovan nämnda problemen, inte vore bättre att räkna med en etymologi som utgår från ett possessivadjektiv m. *dru-u̯ént-, f. *dru-u̯ṇt-ih₂-, vilket skulle betyda ’trädrik’ (eventuellt också ’skogrik’): För de äldsta flodnamnsbeläggens –e-former, som ju är feminina, skulle man då visserligen behöva anta paradigmisk utjämning efter de maskulina formerna (vilket dock vore en trivial process), medan den feminina formen, som ursprungligen hade ett suffix i nollgrad, såsom antytts ovan, mycket väl kan ha fortlevt som *dru-u̯ṇt- > Druant-. Ljudhistoriskt skulle denna etymologi kunna förklara vattennamnsbeläggen med <-uant-> lika väl som dem på <-uent->, och inte heller semantiskt utgör den något problem: En flod kunde beskrivas som skog- eller trädrik därför att den ofta förde med sig drivved eller därför att tät skog följde dess lopp. Med tanke på att detta hittills är den enda möjligheten att utan motsägelser förena de belagda formerna med urindoeuropeiskans morfologiska system, bör denna etymologi klart föredras framför Udolphs lösning.

32

Acta Linguistica Lithuanica LXVIII

Zum sprachwissenschaftlichen Niveau der Forschungen zur Alteropäischen Hydronymie – eine Erwiderung auf eine Polemik

därmed torde denna etymologi klart föredras framför Udolphs lösning.⁵⁷

I samband med etymologin för dessa flodnamn bör ytterligare ett exempel nämnas på hur väl Udolphs kunskaper i indoeuropeisk språkvetenskap behöver fräschas upp – förutsatt att det inte rör sig om en avsiktligt förvrängande framställning, avsedd att skenbart underbygga den egna teorin genom hänvisning till indoeuropeiska arbeten: I sin diskussion av den här behandlade flodnamnsgruppen kring Druentia/Druantia citerar han (1990: 111f.) en artikel av Alfred Bammesberger (1981). Den artikeln handlar – vilket redan framgår av dess titel – enbart om atematiska verbstammar. Som redogjorts för ovan är endast ett tematiskt presens belagt för urindoeuropeiskt *dreụ-. Allt detta har alltså ingenting alls med det här behandlade fallet att göra. Dessutom är de -ant-former som Bammesberger anför a.a. och som Udolph hänvisar till, antingen fornindiska former (som på grund av de fornindiska ljudlagarna i denna position inte alls tillåter någon direkt slutsats om huruvida deras vokal går tillbaka på urindoeuropeiskt *e, *a eller *o), eller så rör det sig om de former i grekiska som enligt Bammesberger uppstått analogiskt till verb med urgrekiskt *ā- som rotvokal; enligt dagens (och redan 1990 mer utbredda) uppfattning bör dessa ändå med fördel återföras på den omfärgande verkan hos urindoeuropeiskt *h₂ (urindoeuropeiskt *sth₂-ént- > urgrekiskt *stānt-) eller i detta fall kanske bättre förklaras genom Osthoffs förkortning av lång vokal före en grupp av resonant + klusil (urindoeuropeiskt *stéh₂-ṇt- > urgrekiska I *stānt- > urgrekiska II *stánt-), om det först skulle röra sig om en urgrekisk bildning. Vid ostörd ljudutveckling kunde man i detta verb kanske rentav ha väntat sig urindoeuropeiskt *stéh₂-ṇt- > urgrekiska I *sta.at- > urgrekiska II *stāṭ-,⁵⁸ varvid participiernas -nt- sedan åter analogiskt kunde ha återinsatts i denna form (och långvokalen därefter åter förkortats enligt Osthoffs regel).⁵⁹ Med andra ord har formerna med -ant- (både enligt Bammesbergers laryngallösa uppfattning och enligt den här företrädda, som räknar med laryngaler i det urindoeuropeiska) enbart sin grund i inre grekisk utveckling eller inre-

⁵⁷ Vid bedömningen av detta förslag bör man beakta att det måste skiljas från äldre förslag, som redan citeras hos Udolph (1990: 109f.) och som också utgår från ett ord för ’träd, trä’ som etymologisk grund. Även dessa förslag återspeglar mestadels föråldrade uppfattningar om ordbildning och räknar till stor del med att vattennamnet bildats först på slavisk tid.

⁵⁸ Om man anser att Lex Rix möjligen också verkar i inljud, bör man i förekommande fall rekonstruera urindoeuropeiskt *stéh₂-ṇt- > urgrekiska I *sta.ant- > urgrekiska II *stānt- > urgrekiska III *stant-.

⁵⁹ Att sådana återställningar inte nödvändigtvis måste ske framgår av fornindiskan, där vissa verbklasser bevarade en variation mellan suffixvarianterna -ant-: -at- (< uridg. *-ént-: -ṇt-).

Straipsniai / Articles

33

HARALD BICHLMEIER

indiska ljudförändringar. Och för -ont- finns det här ingen evidens. Det förmenta beviset för de former som Udolph postulerat (nämligen exempelvis det ovannämnda ”Druantia”) existerar alltså inte. Udolphs argumentation måste därför avvisas som felaktig.

För att understryka det ännu en gång: Ablaut är varken i roten eller i suffixen (eller i ändelserna, vilket dock inte spelar någon ytterligare roll här) ett godtyckligt fenomen. Det följer tvärtom tämligen fasta regler, som indoeuropeistiken numera torde ha utforskat till största delen. Fortsatt åsidosättande av sådana rön kan bara leda till att man å ena sidan förlorar den vetenskapliga förankringen och/eller måste betrakta de resultat som därigenom uppnåtts (dvs. med fullständigt föråldrade rekonstruktionsmetoder) som oanvändbara eller irrelevanta, och att man å andra sidan måste beteckna det sätt att bedriva vetenskap som därmed tillämpas som naivt, i den mening som avses i citatet i början av detta bidrag (i motsats till den välgrundade egentliga vetenskapen, här alltså indoeuropeistiken i dess nuvarande utformning).

8. ANDRA MELLANSAMMANFATTNINGEN

Som ytterligare en mellanliggande slutsats kan man alltså konstatera följande: Udolph kritiserar indoeuropeisternas rekonstruktioner kraftigt och skriver till och med på ett ställe, uppenbarligen i syfte att misskreditera indoeuropeistikens metodik, om ””re”konstruerade” (2011: 165) former – men själv rekonstruerar han uppenbarligen också (åtminstone använder han liksom indoeuropeisterna asterisker framför ord- eller rotformer, vilka normalt anger att en ordform är rekonstruerad). Han gör det bara med föråldrad metodik och därmed sämre än varje indoeuropeist (eller indoeuropeistikstudent).

Det faktum att diskussionen inom den vetenskapliga indoeuropeistiken på vissa områden och kring åtskilliga rekonstruktioner fortfarande pågår – vilket redan borde ha blivit tydligt i de föregående avsnitten – tolkas förvånansvärt nog gång på gång som en svaghet av samma ämnesfrämmande personer som nämnts ovan, trots att just en sådan diskussionskultur snarare borde utgöra en styrka hos varje humanistisk disciplin. Framsteg kan nämligen uppnås endast genom diskussion och idéutbyte. Ämnen och discipliner som däremot domineras av en enskild persons eller ett fåtal personers uppfattningar, och som då ibland inte ens förmår förnya sig regelbundet eller ta till sig nya strömningar (som ibland också kan komma från närliggande ämnen), utan gör allting ”som man alltid har gjort”, skadar på sikt den berörda disciplinen.

34

Acta Linguistica Lithuanica LXVIII

Zum sprachwissenschaftlichen Niveau der Forschungen zur Alteuropäischen Hydronymie – eine Erwiderung auf eine Polemik

I denna mening är Udolphs variant av forskningen om den forneuropiska hydronymien uppenbart föråldrad, och det är verkligen på tiden att indoeuropeister äntligen åter tar sig an saken.

9. OM UDOLPHS ANMÄRKNINGAR OM ETYMOLOGIN TILL FLODNAMNET Iller

Kommen wir nun zu weiteren Punkten der Polemik Udolphs (2011: 169), in denen er – wie eingangs schon an einer anderen Stelle moniert – wieder (absichtlich?) meine Darstellung etwas verzerrt wiedergibt:

I mitt bidrag har jag tydligt påpekat att jag inte bara anser att det initiala H- i de äldsta beläggen för namnet Iller är oetymologiskt (vilket Udolph uppenbarligen också anser; på den punkten är vi alltså överens), utan också att jag betraktar det enkla -l- som åtminstone misstänkt, eftersom man i båda fallen mycket väl måste räkna med – som jag kallade det – en ”munketymologisk” omtolkning med utgångspunkt i lat. hilaris ’munter’.⁶⁰ Udolph tar inte alls upp denna möjlighet. Dessutom klargjordes det att de geminater som blir allt vanligare i inljud från och med 1100-talet måste betraktas som språkverkliga, men att det inte finns någon möjlighet som jag känner till för hur en geminata skulle ha kunnat uppstå vid övergången från fornhögtyska till medelhögtyska i ett flodnamn som påstås gå tillbaka på *Elira-. I sin nuvarande argumentation försöker Udolph kringgå problemet med det knepet att han över huvud taget först presenterar en medelhögtysk form och aldrig uppställer någon fornhögtysk form. Han skriver: Ur *Elira ”uppstod genom påverkan från -i- på det initiala E-^[61] helt regelbundet medelhögtyska *Ilere; genom försvagning av obetonade stavelser uppstod de belagda formerna Ilre, Ilr. Först därefter uppstod geminatan. Laryngaler spelade ingen roll.” Det stämmer att laryngaler inte spelar någon roll för den medelhögtyska försvagningen av obetonade stavelser – men såvitt jag vet har heller aldrig någon påstått det.

Udolph bemöter inte det problem jag tog upp, nämligen att man under fornhögtysk tid i första hand har former av typen (H)ilar- (och enstaka gånger även (H)iler- och en gång (H)il(i)r-). Men från det postulerade ”*Elira” kommer man inte automatiskt fram till fornhögtyska (H)ilar-. Och där är vi åter vid utgångspunkten för min argumentation: Om H- och -a- kan tillskrivas påverkan från lat. hilaris, skulle detta naturligtvis också kunna gälla det enkla -l-. Och eftersom Udolph själv nu, tack och lov, presenterar ett tidigt belägg för att

⁶⁰ Vgl. Bichlmeier 2010a: 27f.

⁶¹ Fackfolk skulle här tala om ’höjning’.

Straipsniai / Articles

35

HARALD BICH LMEIER

Om man anför en geminat: ”804 Hillergaugensem” förefaller det mig ännu sannolikare att just formen med geminat är gammal och inte den med enkelt -l-. I princip torde det vara betydligt sannolikare att en germansk respektive fornhögtysk geminat inte noterades av munkar som skrev på latin än att en enkel konsonant skulle ha skrivits som geminat. Hur det enkla -l- sedan skulle ha blivit en geminat under 1000-, 1100- eller 1200-talet, vilket Udolph ju postulerar, förblir fullständigt obegripligt: något sådant förekommer helt enkelt inte och finns följaktligen inte heller i någon grammatik – betecknande nog citerar Undolph i sitt bidrag inte heller en enda av de många grammatikerna över forn- och medelhögtyska, än mindre någon historisk grammatik över tyskan. Snarare förefaller det mig, med tanke på de ”belagda formerna Ilre, Ilr” från medelhögtysk tid som han citerar, ligga nära till hands att misstänka att han överväger om geminaten kan ha uppstått genom det efterföljande -r-: något sådant finns förvisso – men 500 till 1000 år tidigare, nämligen den västgermanska konsonantgemineringen framför *-r-/-l-/-m-/-n-/-u-.⁶²

Om Udolph ändå skulle kunna lägga fram hållbara belägg, tillsammans med citat ur sekundärlitteraturen, för de enligt min mening fritt påhittade ljudhistoriska företeelserna i tyskan, skulle vetenskapen säkert tacka honom. Det finns dock anledning att befara att han inte kommer att lyckas.⁶³

Vi kommer alltså redan här fram till slutsatsen att den traditionella lösning som Udolph försvarar så enträget (just för att den är traditionell) för att härleda namnet Iller helt enkelt inte fungerar och därför måste förkastas.

Med sina ytterligare utläggningar om etymologin till detta namn, nu om det suffix som ingår i det, demonstrerar Udolph å ena sidan en något egendomlig auktoritetstro, medan det å andra sidan här också blir uppenbart att det finns kunskapsluckor när det gäller den germansk-tyska ljudhistorien:

På s. 169 hänvisar han genast till att Adolf Bach redan i sitt verk om ortnamnsforskning betraktar suffixen ”-ra, -ara, -ura, -ira, -era” som självklara i ”kvinnliga flodnamn”. Dessa suffix förekommer naturligtvis på någon nivå eller vid något tidsskede – men varken Bach eller Udolph säger något om vilket: här handlar det, som man torde kunna sluta sig till av bådas uttalanden,

⁶² Jfr Krahe/Meid 1969: 1, 104–107.

⁶³ Som ytterligare exempel på Udolphs vårdslösa hantering av resultaten från den historiska ljud-, form- och betydelseläran i olika språk (framför allt urindoeuropeiska och germanska) kan nämnas hans etymologi för ortnamnet Magdeburg (för vilket han har hittat på ett germanskt adjektiv ”*magath- ‘stor’”; jfr Bichlmeier 2011d) eller hans etymologi för ortnamn med Hall-, som visserligen är ljudhistoriskt korrekt den här gången men semantiskt helt otillfredsställande (enligt Udolph ‘sluttning’ e.d.; jfr Bichlmeier 2012e, anm. 12, med hänvisning till relevant litteratur).

36

Acta Linguistica Lithuanica LXVIII

Zum sprachwissenschaftlichen Niveau der Forschungen zur Alteuropäischen Hydronymie – eine Erwiderung auf eine Polemik

får sluta sig, genomgående rör det sig om ett synkront sent urgermanskt västgermanskt stadium (om inte ofta till och med ett ännu senare). Med andra ord lämnas även här återigen inga godtagbara eller ens meningsfulla uppgifter om etymologin: det -r- som förekommer i dessa suffix i flodnamn av germanskt eller germanskt förmedlat ursprung kan gå tillbaka på urindoeuropeiskt *-s- eller *-r-; bland vokalerna före -r- kan -a- fortsätta senurindoeuropeiskt *a, *o, kanske också *ā, -u- kan gå tillbaka på *u, *ū, -i- följaktligen på *e, *i och sannolikt även *ī, och -e- fortsätter troligast *e, om ordformerna inte redan är belägg som återger den försvagning av obetonade stavelser till /ə/ som börjar i sen fornhögtyska.

Först när allt detta har klarlagts för varje enskild namnform (eller åtminstone för ett tillräckligt stort och därmed representativt urval) kan man på ett meningsfullt sätt ägna sig åt frågan om vilka namnformer som över huvud taget faktiskt kan jämföras med icke-germanska namn, eller namn som inte förmedlats via germanskan, vilka också har ”suffixet -ira” (Udolph 2011: 169; om stavningen utan asterisk är avsiktlig begår Udolph här ytterligare ett metodologiskt fel, eftersom han då jämför faktiskt belagda ordformer från en region med rekonstruerade former från en annan, det vill säga inte argumenterar på samma tidsnivå)⁶⁴. Även där måste man först följa det nyss beskrivna tillvägagångssättet och klargöra vad vokalerna och konsonanterna i suffixet kan gå tillbaka på. Detta gäller också de flodnamn som Udolph (2011: 170) anför och där han ”utan tvekan” urskiljer suffixet *-ira: betecknande nog upplyser han återigen inte om vilket språkligt stadium hans ”(*)-ira” hör till – liksom så ofta i detta och många andra bidrag. Om det inte är avsiktligt, för att dölja sin egen obeslutsamhet respektive okunskap och/eller förvirra läsaren, är det ytterligare ett av de många terminologiska slarvigheterna i Udolphs arbeten: om suffixet (eller suffixkonglomeratet) vore urindoeuropeiskt, borde han egentligen skriva *-ireh₂- eller senurindoeuropeiskt *-irā-; vore det urgermanskt borde formen egentligen vara *-irō-; är det först västgermanskt kan *-ira- möjligen godtas, men då kan det alltså gå tillbaka på urgermanskt *-irō- eller *-izō-. Man skulle gärna vilja veta vad Udolph egentligen menar; då skulle man kunna bemöta hans (förmenta) argument betydligt mer precist.

⁶⁴ Vennemann tillämpar ett jämförbart tillvägagångssätt i många av sina arbeten, när han exempelvis till stöd för sina vaskoniska etymologier jämför medeltida former av tyska ort- och flodnamn med moderna baskiska ord, i stället för att, som metodologiskt krävs, jämföra rekonstruktionerna av de ur-baskiska formerna av de jämförda baskiska orden med de förgammalhögtyska/urgermanska rekonstruktionerna av ort- och flodnamnen.

Straipsniai / Articles

37

HARALD BICH LMEIER

En korrekt jämförelse av alla de nämnda vattennamnen är i varje fall möjlig först när etymologin för vart och ett har klarlagts. Hittills finns för de flesta av dessa namn (som äntligen bör undersökas ordentligt) högst preliminära morfemanalyser, inte mer.

Att Udolphs behärskning av den historiska ljudläran i de germanska språken ännu är ofullständig framgår i detta sammanhang också av hans påstående (Udolph 2011: 169) om rhotacism, det vill säga övergången urgerm. *-z- > -r-: ”Sådant är möjligt endast inom det urgermanska området, alltså på urgermansk bosättningsmark.” Helt oberoende av om man nu godtar Udolphs lokalisering av germanernas urhem till Nordtyskland i vid bemärkelse eller inte (utanför kretsen kring Udolph och hans elever betraktas den ju som allt annat än säker),⁶⁵ råder det dock inget tvivel om att rhotacism är ett jämförelsevis sent fenomen: (bibel)gotiskan (sent 300-tal, handskrifter från 600-talet [Codex argenteus]) uppvisar rhotacism lika lite som de tidiga runinskrifterna. Gotiskan har som bekant till och med ett eget grafem <z> för fonemet /z/, jfr got. saislep bredvid saizlep eller got. huzds kontra nhd. Hort). Även om dateringen naturligtvis förblir osäker på grund av det sparsamma beläggmaterialet, bör denna ljudförändring i västgermanskan sannolikt dateras tidigast till första hälften av det första årtusendet e.Kr., kanske rentav först till dess mitt. En av de få möjligheterna att datera denna ljudförändring något mer exakt kan till och med komma från vattennamnsbildningen: Om man godtar etymologin för flodnamnet tjeck. Jizera, ty. Iser (1297 Gizera) (ca 165 km, högra biflödet till Elbe) och dess härledning från västgerm. */izero-/ < (tidig)urgerm. *isa/erā- (respektive < urgall. *isaro/ā- [om ett urgalliskt mellanled antas]) < urindoeur. *h₁ish₂-(e)ró/éh₂-^{66, 67}, så visar detta namn att slaverna, när de kom till den böhmiska bäckenet – vilket enligt den allmänna uppfattningen i varje fall skedde först på 500-talet – fortfarande hörde namnet med en tonande frikativa i intervokalisk ställning och inte ännu med -r-. Det tyska namnet Iser bör betraktas som ett sekundärt lån från tjeckiskan. Om detta stämmer får man år 500 e.Kr. som terminus post quem för rhotacismen i västgermanskan.

Av allt detta följer direkt att även germanska ord i princip kunde genomgå denna ljudförändring om de införlivades i det urgermanska språket relativt sent men ändå tillräckligt tidigt—

⁶⁵ Jfr till exempel Wagner 1994/95.

⁶⁶ Jfr Blažek 2010: 32.

⁶⁷ Jfr utförligt Bichlmeier 2011c och Bichlmeier 2012b om några vattennamn bildade av detta etymon.

38

Acta Linguistica Lithuanica LXVIII

Zum sprachwissenschaftlichen Niveau der Forschungen zur Alteuropäischen Hydronymie – eine Erwiderung auf eine Polemik

germanska, men ändå bildades tillräckligt tidigt; på samma sätt kunde även ord som germanerna lånade från andra språk fortfarande genomgå denna förändring. Om man utgår från att germanerna senast från och med 300-talet e.Kr. i större antal kom till Illers flodområde (de första intrången i Dekumatlandet ägde rum redan från och med andra hälften av 200-talet e.Kr.), ser jag inget problem med att germanerna antingen själva ännu kunde bilda en form *ellizō eller höra och överta en liknande icke-germansk namnform (kanske i så fall snarast keltisk?), som därefter skulle ha utvecklats på samma sätt som alla andra germanska ord.⁶⁸ Jag anser fortfarande att det är möjligt att namnet Iller faktiskt har germanskt ursprung; jag har visat en etymologisk härledning som enligt min mening tar ordentlig hänsyn till de historiska omständigheterna och även till ljudutvecklingen. Jag är öppen för förslag på hur denna etymologi kan förbättras genom nya forskningsframsteg, men Udolphs resonemang innebär däremot ett steg tillbaka.

Kort sagt: även här finns åter inget spår av etymologi i betydelsen ordutredning på alla nivåer; det handlar endast om rena beskrivningar av ett eller sannolikt rentav flera synkrona tillstånd som felaktigt behandlas tillsammans (sannolikt från flera språk), inklusive en första morfemanalys. Oberoende av de här nämnda germanska respektive germanskt förmedlade flodnamnen måste man också betrakta de flodnamn som säkert inte är germanska respektive inte har förmedlats genom germanskan, men som uppvisar liknande suffix. Även där måste man först klargöra om det kan röra sig om rhotacism eller inte, och vad de olika vokalelementen kan härledas till. Udolphs sammanställning av alla dessa likartade suffix från vidsträckta delar av Europa är metodologiskt ytterst betänklig så länge de enskilda formerna inte är etymologiskt klarlagda, och kan egentligen bara leda till felaktiga resultat. Även här blir det åter tydligt hur nödvändigt det vore att

⁶⁸ Absoluta dateringar av förhistoriska ljudförändringar (det vill säga sådana som ägt rum innan ett språk skriftligen belagts) är alltid svåra, men här vill jag hänvisa till en nyare relativ kronologi för urgermanskan som Mottausch (2011: 2f., 173f.) har gjort sannolik. Mottausch daterar sitt ”urgermanska III”, vars språkliga kännetecken motsvarar den urgermanska språkform som annars rekonstrueras inom indoeuropeistiken, till tiden från 100-talet f.Kr. till 200-talet e.Kr.; denna språkform måste ha uppstått före goternas utvandring (i slutet av 200-talet e.Kr.). Detta ”urgermanska III” hade i varje fall ännu inte genomgått rhotacismen *z > r. Om denna ljudförändring alltså inte ägde rum omedelbart därefter, det vill säga under de första årtiondena av 300-talet e.Kr. (vilket det hittills inte finns några belägg för), talar även denna kronologi för att germanerna som trängde in i det alpina förlandet ännu hade ljudet /z/ i sitt språk.

Straipsniai / Articles

39

HARALD BICHLMEIER

att åter granska hela det berörda materialet, bedöma det på nytt enligt dagens måttstock och framför allt, innan en stor syntes görs, först separat fastställa etymologierna för de enskilda vattennamnen. Med allt det som sagts här kan det hittills tillämpade tillvägagångssättet endast betecknas som ovetenskapligt. Resultaten av de hittillsvarande undersökningarna måste därför genomgående ifrågasättas, eftersom de, till följd av den föråldrade metodologin, på sin höjd kan ha lett till riktiga resultat av en slump.

Problemet med etymologin för flodnamnet Iller har i varje fall inte på något sätt förts närmare en lösning genom Udolphs framställning.

10. SAMMANFATTNING OCH UTBLICK

Om man till sist sammanfattar ovanstående resonemang om Udolphs uttalanden (2011 och även i övrigt), kan man endast komma till en slutsats: Det är verkligen dags att indoeuropéister åter tar sig an den alteuropeiska hydronymien, som specialister på historisk-komparativ språkvetenskap. Udolphs uppmaning till detta bör ovillkorligen hörsammas av många. Det är nämligen ofrånkomligt att en analys av dessa vattennamn äntligen genomförs enligt den moderna indoeuropeistikens kriterier och metoder. Udolphs forskning håller metodologiskt och vad gäller kunskapen om relevant språkvetenskaplig, särskilt indoeuropeistisk sekundärlitteratur och andra hjälpmedel, Krahes nivå och därmed i slutändan oftast mellankrigstidens nivå. Den indoeuropeistiska forskningens rön från det senaste halvseklet ignoreras i grunden. Varken inom fonologin och den historiska ljudläran i urindoeuropeiskan eller i de enskilda språken (såsom germanska och slaviska) är Udolph ens någorlunda à jour med forskningen. Denna eftersläpning blir närmast flagrant inom den historiska formläran, särskilt läran om ordbildning: Han kommer aldrig längre än till en i regel högst rudimentär beskrivning respektive benämning av morfemen i ett ord eller namn – och även de morfemanalyser som faktiskt erbjuds, vilka ju endast utgör det första steget i en fullständig etymologisering, motsvarar på grund av årtionden av ignorans inför den indoeuropeistiska ordbildningsforskningen på sin höjd Krahes tids standarder. I de här mer ingående granskade arbetena av Udolph, liksom knappast heller i hans övriga verk, finns i slutändan någon fullständig etymologi som motsvarar de Saussures insikt att ett ord består av form och innehåll

40

Acta Linguistica Lithuanica LXVIII

Zum sprachwissenschaftlichen Niveau der Forschungen zur Alteuropäischen Hydronymie – eine Erwiderung auf eine Polemik

(vilka båda alltså också måste förklaras när en etymologi utarbetas).

Ingen bör låta sig vilseledas av den lika polemiska som självsäkra tonen i de uttalanden av ”namnens herre” som här behandlats ingående, så att man förbiser att de uppvisar allvarliga inkonsekvenser inom samtliga områden av den historiska språkvetenskapen.

I enlighet med det citat av Vennemann som står före artikeln måste etymologier av Udolphs slag betecknas som ”naiva”, eftersom han konsekvent vägrar att förankra sitt arbete i de ”relevanta forskningsrön” som indoeuropeistiken tillhandahåller.

Mot bakgrund av de tydliga brister som här påvisats i några utvalda av Udolphs etymologier måste man framöver vara än mer försiktig med resultaten av hans arbeten: Eftersom den språkvetenskapliga analysen av de aktuella ordformerna bevisligen redan uppvisar allvarliga brister, är det tveksamt om slutsatserna som dragits utifrån ett material som på så vis tagits fram (exempelvis om slavernas och germanernas urhem) över huvud taget kan hålla.

Med undersökningarnas nuvarande ståndpunkt går det ännu inte att ge något säkert besked om detta. Det bör dock ha stått klart att allt material som samlats in och analyserats av Udolph och hans föregångare måste undersökas på nytt från grunden med den moderna indoeuropeistikens metoder, för att rensa bort de etymologier som uppenbart åtminstone är tvivelaktiga, om inte rent felaktiga. Med detta sålunda bearbetade material kan man sedan åter ta itu med att fundera över ordbildningsmönster i vattennamn och kanske slutligen på nytt spekulera över i vilken utsträckning man också kan dra slutsatser därifrån om eventuella urhem.

Alteuropeistikens företrädare har således lämnat indoeuropeistiken ett berg av arbete, eftersom de underlåtit att tillämpa den forskningsapparat som indoeuropeistiken tillhandahåller på det material som delvis varit dem bekant i årtionden. Samtidigt begick indoeuropéisterna misstaget att överlåta analysen av detta material åt forskare som inte var tillräckligt metodiskt rustade. Eftersom alteuropeistiken inom överskådlig tid inte längre kommer att kunna komma ikapp detta vetenskapliga eftersläp (inte minst saknas utbildad återväxt), måste indoeuropéister ta sig an uppgiften. Framtiden får utvisa om man kan rekrytera tillräckligt många yngre forskare för detta, sådana som inte avskräcks av den hittillsvarande redovisningens mossighet – indoeuropeistiken har ju dessutom redan fler intressanta forskningsområden än vad som kan bearbetas ordentligt.

Straipsniai / Articles

41

HARALD BICHMEIER

LITTERATUR

ACS – Holder Alfred: Alt-Celtischer Sprachschatz. 3 band. Leipzig, 1896–1907.

Alfieri Luca 2011: Radici Indoeuropee inizianti in *#V-, l’esistenza di *a- primaria e l’esito di *#h₃e- in Anatolico. – Historische Sprachforschung 123, 2010 [2011], 1–39.

Bammesberger Alfred 1981: Das -nt-Partizip bei athematischen Verbalstämmen im Griechischen. – Kuhns Zeitschrift 95, 1981, 286–292.

Bichlmeier Harald 2007: Rezension zu Greule/Janka/Prinz (Hgg.) 2005. – Zeitschrift für bayerische Landesgeschichte 69/3, 2006 [2007], 1011–1014.

Bichlmeier Harald 2010a: Bairisch-österreichische Orts- und Gewässernamen aus indogermanistischer Sicht. – Blätter für oberdeutsche Namenforschung 46, 2009 [2010], 3–63.

Bichlmeier Harald 2010b: Rōma – Namenkundlich-sprachhistorische Anmerkungen zu einem allgemein bekannten Ortsnamen (Mit einem Exkurs zu Fragen der Chronologie von Lehnwortbeziehungen benachbarter Sprachen am Beispiel von nhd. Haus und seinen Vorformen). – Das Altertum 55, 2010, 175–202.

Bichlmeier Harald 2010c: Arelape, Tergolape, Interlaken – Ein Beitrag zur keltischen Fluss- und Ortsnamenschicht im Alpenraum. – Zeitschrift für Historische Sprachforschung 122, 2009 [2010], 254–267.

Bichlmeier Harald 2010d: Moderne Indogermanistik vs. traditionelle Namenkunde, Teil 3: Traun, Raab und Auders. – Österreichische Namenforschung 38, 2010, 104–113.

Bichlmeier Harald 2011a: Einige grundsätzliche Überlegungen zum Verhältnis von Indogermanistik und voreinzelsprachlicher resp. alteuropäischer Namenkunde mit einigen Fallbeispielen (Moderne Indogermanistik vs. traditionelle Namenkunde, Teil 1). – Namenkundliche Informationen 95/96, 2009 [2011], 173–208.

Bichlmeier Harald 2011b: Rōma – hydronyme « paléoeuropéen » ou désignation d’une « terre agricole »? Tentative de mise au point et brèves considérations sur d’autres propositions étymologiques plus anciennes. – Nouvelle Revue d’Onomastique 51, 2009 [2011], 69–84.

Bichlmeier Harald 2011c: Bayerisch-österreichische Orts- und Gewässernamen aus indogermanistischer Sicht: Teil 2: Isar und etymologisch Verwandtes (sowie Addenda zu dem Beitrag in den BONF 46 (2009), 3–63). – Blätter für oberdeutsche Namenforschung 47, 2010 [2011], 21–31.

Bichlmeier Harald 2011d: Noch einmal zum Ortsnamen Magdeburg. – Namenkundliche Informationen 97, 2010 [2011], 109–132.

Bichlmeier Harald 2011e: Moderne Indogermanistik vs. traditionelle Namenkunde, Teil 2 – Save, Drau, Zöbern. In: Ziegler, Windberger-Heidenkummer 2011, 63–87.

42

Acta Linguistica Lithuanica LXVIII

Zum sprachwissenschaftlichen Niveau der Forschungen zur Alteuropäischen Hydronymie – eine Erwiderung auf eine Polemik

Bichlmeier Harald 2012a: Rezension zu: Stadnik-Holzer Elena, Holzer Georg (Hgg.): Sprache und Leben der frühmittelalterlichen Slaven. Festschrift für Radoslav Katičić zum 80. Geburtstag. Mit den Beiträgen zu den Scheibbser Internationalen Sprachhistorischen Tagen II und weiteren Aufsätzen. (= Schriften über Sprachen und Texte 10). Frankfurt a. M. etc.: Peter Lang, 2010. – Zeitschrift für Balkanologie 47/2, 2011 [2012], 277–281.

Bichlmeier Harald 2012b: Einige ausgewählte Probleme der alteuropäischen Hydronymie aus Sicht der modernen Indogermanistik – Ein Plädoyer für eine neue Sicht auf die Dinge. Acta Linguistica Lithuanica 66, 2012, 11–47.

Bichlmeier Harald 2012c: Anmerkungen zum terminologischen Problem der ‚alteuropäischen Hydronymie’ samt indogermanistischen Ergänzungen zum Namen der Elbe. – Beiträge zur Namenforschung, Neue Folge, 47/4, 2012, 365–395.

Bichlmeier Harald 2012d: Welche Erkenntnisse lassen sich aus dem lexikalischen und morphologischen Material der ‘alteuropäischen Hydronymie’ für die Indogermanistik gewinnen? – Versuch einer Bilanz. Vortrag gehalten auf dem Gedenk-Kolloquium für Vallija Dambe in Riga am 10.5.2012.

Bichlmeier Harald 2012e: Einige indogermanistische Ergänzungen zur Etymologie des Namens der Thüringer. – Beiträge zur Namenforschung, Neue Folge, 47/2, 2012, 207–224.

Bichlmeier Harald (under utgivning): Anmärkningar om det terminologiska problemet med ’gammaleuropeisk hydronymi’, inklusive indoeuropeistiska tillägg till namnet Elbe. – Beiträge zur Namenforschung, Neue Folge 47/3, 2012 eller 48/1, 2013.

Blažek Václav 2010: Etymological analysis of toponyms from Ptolemy’s description of Central Europe. – Brozović Rončević, Fomin, Matasović 2010, 21–45.

Brozović Rončević Dunja, Fomin Maxim, Matasović Ranko (Hgg.) 2010: Celts and Slavs in Central and Southeastern Europe. Studia Celto-Slavica III. Proceedings of the III^rd International Colloquium of the Societas Celto-Slavica, Dubrovnik, September 18–20, 2008. (Znanstveni zbornici 2) Zagreb: Institut za hrvatski jezik i jezikoslovlje.

Clackson James 2007: Indo-European Linguistics. An Introduction (Cambridge textbooks in linguistics). Cambridge: Cambridge University Press.

Collinge Neville Edgar 1985: The Laws of Indo-European (Amsterdam studies in the theory and history of linguistic science, Serie IV, 35). Amsterdam – Philadelphia: John Benjamins.

Derksen Rick 1996: Metatony in Baltic (Leiden Studies in Indo-European 6). Amsterdam – Atlanta, GA: Rodopi.

EDG – Beekes Robert med bistånd av Lucien van Beek: Etymological Dictionary of Greek (Leiden Indo-European Etymological Dictionary Series 10. Leiden – Boston: Brill, 2010.

Straipsniai / Articles

43

HARALD BICHLMEIER

EDL – de Vaan Michiel: Etymological Dictionary of Latin and the other Italic Languages (Leiden Indo-European Etymological Dictionary Series 7). Leiden – Boston: Brill, 2008.

EDHIL – Kloekhorst Alwin: Etymological Dictionary of the Hittite Inherited Lexicon (Leiden Indo-European Etymological Dictionary Series 5). Leiden – Boston: Brill, 2008.

EDPC – Matasović Ranko: An Etymological Dictionary of Proto-Celtic (Leiden Indo-European Etymological Dictionary Series 9). Leiden – Boston: Brill, 2009.

EDPC-Add. – Addenda et Corrigenda till Ranko Matasovićs Etymological Dictionary of Proto-Celtic (Brill, Leiden 2009) [Zagreb, December 2011]: http://mudrac.ffzg.unizg.hr/ ~rma-tasov/EDPC-Addenda%20et%20%20corrigenda.pdf; 15.4.2012).

EDSIL – Derksen Rick: Etymological Dictionary of the Slavic Inherited Lexicon (Leiden Indo-European Etymological Dictionary Series 4). Leiden – Boston: Brill, 2008.

ESJS – Havlová Eva et al.: Etymologický slovník jazyka staroslověnského. Praha: Academia, från häfte 15: Praha: Tribun EU, 1989 ff.

EWAhd – Etymologisches Wörterbuch des Althochdeutschen. Band I: –a – bezzisto. Av Albert L. Lloyd och Otto Springer. Göttingen – Zürich: Vandenhoeck & Ruprecht, 1988. Band II: bî – ezzo. Av Albert L. Lloyd, Rosemarie Lühr och Otto Springer† med medverkan av Karen R. Purdy. Göttingen – Zürich: Vandenhoeck & Ruprecht, 1998. Band III: fadum – fūstslag. Av Albert L. Lloyd och Rosemarie Lühr med bistånd av Gerlinde Kohlrusch, Maria Kozianka, Karen R. Purdy och Roland Schuhmann. Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht, 2007. Band IV: gāba – hylare. Av Albert L. Lloyd och Rosemarie Lühr med bistånd av Gerlinde Kohlrusch, Maria Kozianka, Karen R. Purdy och Roland Schuhmann. Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht, 2009.

EWAia – Mayrhofer Manfred: Etymologisches Wörterbuch des Altindoarischen. 3 band. Heidelberg: Winter 1992, 1996, 2001.

EWD – Pfeifer Wolfgang (red.): Etymologisches Wörterbuch des Deutschen. 2:a uppl. Berlin: dtv, 1993.

EWdS²⁴ – Kluge Friedrich, Seebold Elmar: Etymologisches Wörterbuch der deutschen Sprache. 24:e, reviderade och utökade uppl. Berlin – New York: de Gruyter, 2002.

EWdS²⁵ – Kluge Friedrich, Seebold Elmar: Etymologisches Wörterbuch der deutschen Sprache. 25:e uppl. Berlin – Boston: de Gruyter, 2011.

EwN – Philippa, Marlies et al. (red.): Etymologisch woordenboek van het Nederlands. I: A–E. Amsterdam: Amsterdam University Press, 2004. II: F–Ka. Amsterdam: Amsterdam University Press, 2005. III: Ke–R. Amsterdam: Amsterdam University Press, 2007. IV: S–Z. Amsterdam: Amsterdam University Press, 2009.

44

Acta Linguistica Lithuanica LXVIII

Zum sprachwissenschaftlichen Niveau der Forschungen zur Alteuropäischen Hydronymie – eine Erwiderung auf eine Polemik

Fortson Benjamin W. IV 2004: Indo-European Language and Culture – an Introduction (Blackwell textbooks in linguistics 19). Malden – Oxford – Carlton: Blackwell.

Fortson Benjamin W. IV 2009: Indo-European Language and Culture – an Introduction. Second Edition (Blackwell textbooks in linguistics 19). Malden – Oxford – Carlton: Blackwell.

Görtzen Jens 1998: Die Entwicklung der indogermanischen Verbindungen von dentalen Okklusiven mit besonderer Berücksichtigung des Germanischen (Innsbrucker Beiträge zur Sprachwissenschaft 94). Innsbruck: Innsbrucker Beiträge zur Sprachwissenschaft.

Greule Albrecht 2011: Arbeits- und Darstellungstechniken des Deutschen Gewässernamenbuchs. In: Ziegler, Windberger-Heidenkummer, 2011, 117–126.

Greule Albrecht, Janka Wolfgang, Prinz Michael (Hgg.) 2005: Gewässernamen in Bayern und Österreich. 3. Kolloquium des Arbeitskreises für bayerisch-österreichische Namenforschung (Regensburg, 27. / 28. Februar 2004) (Regensburger Studien zur Namenforschung 1). Regensburg: Vulpes.

Hackstein Olav 2002: Uridg. *CH.CC > *C.CC. – Historische Sprachforschung 115, 1–22.

Hill Eugen 2003: Untersuchungen zum inneren Sandhi des Indogermanischen. Der Zusammenstoß von Dentalplosiven im Indoiranischen, Germanischen, Italischen und Keltischen (Münchner Forschungen zur historischen Sprachwissenschaft 1). Bremen: Hempen.

Kapović Mate 2008: Uvod u indoeuropsku linguistiku. Pregled jezikâ i poredbena fonologija. Zagreb: Matica hrvatska.

Krahe Hans 1954: Sprache und Vorzeit. Europäische Vorgeschichte nach dem Zeugnis der Sprache. Heidelberg: Quelle & Meyer.

Krahe Hans 1963: Die Struktur der alteuropäischen Hydronymie (Abhandlungen der Geistes- und Sozialwissenschaftlichen Klasse, Akademie der Wissenschaften und der Literatur Mainz 1962,5). Wiesbaden: Steiner (in Kommission).

Krahe Hans 1964: Unsere ältesten Flußnamen. Wiesbaden: Harrassowitz.

Krahe Hans, Meid Wolfgang 1969: Germanische Sprachwissenschaft. Bd. 1: Einleitung und Lautlehre. Bd. 2: Formenlehre. Bd. 3: Wortbildungslehre. 7. Aufl. bearbeitet von Wolfgang Meid. Berlin – New York.

Larsson Jenny Helena 2003: Studies in Baltic Word Formation. University of Copenhagen.

LEIA – Vendryes Joseph: Etymologisk lexikon över forniriska. A: Dublin: Dublin Institute for Advanced Studies, 1959 (omtryck 1981). B: Dublin: Dublin Institute for Advanced Studies – Paris: Centre National de la Recherche Scientifique, 1981.

Straipsniai / Articles

45

HARALD BICH LMEIER

C: Dublin: Dublin Institute for Advanced Studies – Paris: Centre National de la Recherche Scientifique, 1987.

D: Dublin: Dublin Institute for Advanced Studies – Paris: Centre National de la Recherche Scientifique, 2007.

M, N, O, P: Dublin: Dublin Institute for Advanced Studies, 1983.

R, S: Dublin: Dublin Institute for Advanced Studies – Paris: Centre National de la Recherche Scientifique, 1974.

T, U: Dublin: Dublin Institute for Advanced Studies – Paris: Centre National de la Recherche Scientifique, 1978.

Leumann Manu, Hofmann Johannes Baptist, Szantyr Anton 1977: Lateinische Grammatik. Erster Band: Lateinische Laut- und Formenlehre (Handbuch der Altertumswissenschaft, Abt. 2, Teil 2). München: Beck.

LEV – Karulis Konstantīns: Lettisk etymologisk ordbok i två band. I: A–O. II: P–Ž. Riga: Avots, 1992.

Lindeman Fredrik Otto 1997: Introduction to the ‘Laryngeal Theory’ (Innsbrucker Beiträge zur Sprachwissenschaft 91). Innsbruck: Innsbrucker Beiträge zur Sprachwissenschaft.

LIV – Rix Helmut et al.: Lexikon över de indoeuropeiska verben. Rötterna och deras primära stamavledningar. Wiesbaden: Reichert 1998.

LIV² – Rix Helmut et al.: Lexikon över de indoeuropeiska verben. Rötterna och deras primära stamavledningar. Andra, reviderade och utökade upplagan, Wiesbaden: Reichert, 2001.

Lühr Rosemarie (Hg.) 2008: Nominale Wortbildung des Indogermanischen in Grundzügen. Die Wortbildungsmuster ausgewählter indogermanischer Einzelsprachen. Band 1: Latein, Altgriechisch bearbeitet von Irene Balles (Schriftenreihe Philologia 121). Hamburg: Kovač. Band 2: Hethitisch, Altindisch, Altarmenisch bearbeitet von Joachim Matzinger (Schriftenreihe Philologia 122). Hamburg: Kovač.

LVŽ – författarkollektiv: Litauens ortnamnsordbok. I: A–B. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2008.

Mallory James P., Adams Douglas Q. 2006: The Oxford Introduction to Proto-Indo-European and the Proto-Indo-European World. Oxford: Oxford University Press.

Matasović Ranko 1992 [²2010]: Kort jämförande historisk grammatik över det kroatiska språket. Zagreb: Matica hrvatska.

Mayrhofer Manfred 1981: Nach hundert Jahren. Ferdinand de Saussures Frühwerk und seine Rezeption durch die heutige Indogermanistik. Mit einem Beitrag von Ronald Zwanziger (Sitzungsberichte der Heidelberger Akademie der Wissenschaften, Philosophisch-Historische Klasse 1981,8). Heidelberg: Winter.

46

Acta Linguistica Lithuanica LXVIII

Zum sprachwissenschaftlichen Niveau der Forschungen zur Alteuropäischen Hydronymie – eine Erwiderung auf eine Polemik

M a y r h o f e r M a n f r e d 1986 [²2012]: Indoeuropeisk grammatik. Band I/2: Läran om ljuden: indoeuropeisk segmentell fonologi (Indoeuropeiska biblioteket: serie 1, läro- och handböcker: Indoeuropeisk grammatik bd 1). Heidelberg: Winter.

M a y r h o f e r M a n f r e d 2005: Die Fortsetzung der indogermanischen Laryngale im IndoIranischen (Sitzungsberichte der Österreichischen Akademie der Wissenschaften, Philosophisch-Historische Klasse 730). Wien: Österreichische Akademie der Wissenschaften.

M e i e r - B r ü g g e r M i c h a e l 2000: Indogermanische Sprachwissenschaft. 7., völlig neubearb. Aufl. der früheren Darst. von Hans Krahe. Unter Mitarbeit von Matthias Fritz und Manfred Mayrhofer (De-Gruyter-Studienbuch). Berlin – New York: de Gruyter.

M e i e r - B r ü g g e r M i c h a e l 2002: Indogermanische Sprachwissenschaft. 8., überarb. u. erg. Aufl. unter Mitarbeit von Matthias Fritz und Manfred Mayrhofer (De-Gruyter-Studienbuch). Berlin – New York: de Gruyter.

M e i e r - B r ü g g e r M i c h a e l 2010: Indogermanische Sprachwissenschaft. 9., durchges. u. erg. Aufl. unter Mitarbeit von Matthias Fritz und Manfred Mayrhofer (De-Gruyter-Studienbuch). Berlin – New York: de Gruyter.

M e i s e r G e r h a r d 1998: Historische Laut- und Formenlehre der lateinischen Sprache. Wiesbaden: Wissenschaftliche Buchgesellschaft.

M i k u l ė n i e n ė D a n g u o l ė 2005: Cirkumflexinė metatonija lietuvių kalbos vardažodiniuose daiktavardžiuose ir jos kilmė. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

M o t t a u s c h K a r l - H e i n z 2011: Der Nominalakzent im Frühurgermanischen. Konstanten und Neuerungen (PHILOLOGIA: Sprachwissenschaftliche Forschungsergebnisse 159). Hamburg: Kovač.

M ü l l e r S t e f a n 2007: Zum Germanischen aus laryngaltheoretischer Sicht. Mit einer Einführung in die Grundlagen der Laryngaltheorie (Studia Linguistica Germanica 88). Berlin – New York: de Gruyter.

N e r i S e r g i o, Z i e g l e r S a b i n e 2012: Horde Nöss. Bidrag till en etymologisk ordbok över de thüringska dialekterna. Bremen: Hempen.

NIL – W o d t k o D a g m a r S., I r s l i n g e r B r i t t a, S c h n e i d e r C a r o l i n: Nomina i det indoeuropeiska lexikonet. Heidelberg: Winter, 2008.

N ü b l i n g D a m a r i s, F a h l b u s c h F a b i a n, H e u s e r R i t a 2012: Namn. En introduktion till onomastiken. Tübingen: Narr.

PKEŽ – M a ž i u l i s V y t a u t a s: Preussiska språkets etymologiska ordbok. 1: A–H. Vilnius: Mokslas 1988. 2: I–K. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla, 1993. 3: L–P. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla, 1996. 4: R–Z. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla, 1997.

Straipsniai / Articles

47

HARALD BICHlMEIER

PJ – Toporov Vladimir Nikolaevič, Ivanov Vjačeslav Vsevolodovič: Det preussiska språket. 1: A–D. Moskva: Nauka, 1975. 2: E–H. Moskva: Nauka, 1979. 3: I. Moskva: Nauka, 1980. 4: K–L. Moskva: Nauka, 1984. 5: L. Moskva: Nauka, 1990.

Ringe Don 2006: A Linguistic History of English. Volume I: From Proto-Indo-European to Proto-Germanic. Oxford: Oxford University Press.

Rix Helmut 1976: Historische Grammatik des Griechischen: Laut- und Formenlehre. Wiesbaden: Wissenschaftliche Buchgesellschaft.

Rix Helmut 1992: Historische Grammatik des Griechischen: Laut- und Formenlehre. 2., korr. Aufl. Wiesbaden: Wissenschaftliche Buchgesellschaft.

SEJL – Smoczyński Wojciech: Litauiska språkets etymologiska ordbok. 2 bd. Wilno, 2007.

Sitzmann Alexander, Grünzweig Friedrich E. 2008: Die altgermanischen Ethnonyme. Ein Handbuch zu ihrer Etymologie (unter Benutzung einer Bibliographie von Robert Nedoma). Herausgegeben von Hermann Reichert. Wien: Fassbaender.

Smoczyński Wojciech 2006: Laringalų teorija ir lietuvių kalba. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

Smoczyński Wojciech 2008: Uzupełnienia do “Słownika etymologicznego języka litewskiego”. Część I. – Acta Linguistica Lithuanica 58, 53–151.

Smoczyński Wojciech 2009: Uzupełnienia do ‘Słownika etymologicznego języka litewskiego’. Część II. – Acta Linguistica Lithuanica 60, 17–127.

Szemerényi Oswald 1990: Einführung in die vergleichende Sprachwissenschaft. 4. durchges. Aufl. Wiesbaden: Wissenschaftliche Buchgesellschaft.

Udolph Jürgen 1990: Die Stellung der Gewässernamen Polens innerhalb der alteuropäischen Hydronymie (Beiträge zur Namenforschung: Beiheft Neue Folge 31). Heidelberg: Winter.

Udolph Jürgen 1994: Namenkundliche Studien zum Germanenproblem (Reallexikon der Germanischen Altertumskunde: Ergänzungsband 9). Berlin – New York: de Gruyter.

Udolph Jürgen 2011: Alteuropa, Iller, Alster, Elster und alḗti. – Acta Linguistica Lithuanica 62–63, 161–176.

Vennemann (gen. Nierfeld) Theo 1999: Volksetymologie und Ortsnamenforschung. – Beiträge zur Namenforschung, Neue Folge 34, 269–322.

Wagner Norbert 1994/95: Rec. av Udolph 1994. – Bidrag till namnforskning, ny serie 31, 184–193.

48

Acta Linguistica Lithuanica LXVIII

Zum sprachwissenschaftlichen Niveau der Forschungen zur Alteuropäischen Hydronymie – eine Erwiderung auf eine Polemik

Weiss Michael L. 2009: Outline of the historical and comparative grammar of Latin. Ann Arbor – New York: Beach Stove Press.

Ziegler Arne, Windberger-Heidenkummer Erika (Hgg.) 2011: Methoden der Namenforschung. Methodologie, Methodik und Praxis (= Akten der 6. Tagung des Arbeitskreises für bayerisch-österreichische Namenforschung (ABÖN), Graz, 12.–15.5.2010). Berlin: Akademie Verlag.

Zimmer Stefan 2006: Treverer, I. Philologisch, § 1: Namenkundlich. In: Reallexikon der Germanischen Altertumskunde 31 (2006), 173f.

Om den vetenskapliga nivån på forskningen om den forngamla europeiska hydronymin – ett svar på en polemik

SAMMANFATTNING

Denna artikel är ett svar på Jürgen Udolphs diskussionsinlägg (Acta Linguistica Lithuanica 62–63, 2011, 161–176), där han polemiserar med författaren till en artikel publicerad i Blätter für oberdeutsche Namenforschung 46, 2009 (2010), 3–63. I artikeln bedömer Udolph kritiskt vissa av Bichlmeiers påståenden och vederlägger dem. Motståndarens invändningar är dock inte tillräckligt väl underbyggda. Udolph själv bedömer felaktigt de processer som ägt rum i språket och visar därigenom en bristfällig kännedom om de arbeten om indoeuropeisk språkvetenskap och dess forskningsmetoder som publicerats under de senaste decennierna. Följande brister i hans artikel kan urskiljas:

1) Den indoeuropeiska protospråkets fonetiska system kännetecknades av laryngala fonem. Rekonstruktionsmodeller utan dessa fonetiska element är föråldrade och bör därför betraktas som irrationella.

2) Med detta argument som grund kan man hävda att rekonstruktionen av roten ”*el-/ol-” bygger på en föråldrad metod. Dessutom förutsätter de baltiska språkexempel som Udolph anför inte någon indoeuropeisk rotstrukturmodell baserad på denna metod.

3) Udolphs påstående att sonanten r inte existerade i det indoeuropeiska protospråket är kasuistiskt.

4) Att principiellt bortse från vokalväxlingens inverkan på den semantiska differentieringen av hydronymer bör betraktas som en vetenskaplig anakronism.

5) Försöket att härleda hydronymen Iller från *Elira, med argument hämtade från Krahes etymologiska resonemang, är misslyckat. Etymologin till geminatan i detta ord, som redan är belagt i källor från 800-talet och vars förklaring Krahe och Udolph försökte ge, är oklar.

6) Udolphs försök att belägga ursprunget till Ulster, Alster och andra flodnamn i denna grupp bygger också på den redan nämnda felaktiga metoden för att förklara utvecklingen av ljuden i det indoeuropeiska protospråket i urgermanskan och i de enskilda germanska språken.

7) Det bör nämnas att Udolphs slutsatser är motsägelsefulla i fråga om kronologin för västgermansk rotacism.

8) Trots Udolphs negativa bedömning av den nya förklaringen till ursprunget för det urgermanska suff. *–stra- behandlas det traditionellt av Krahe, Meid och Udolph som ett primärt affix. En sådan ståndpunkt förändr-

Straipsniai / Articles

49

HARALD BICHlMEIER

därför: detta arbetsformant uppstod genom sammanfallandet av minst två olika arbetsled; det har föreslagits att appellativer som avletts med detta affix ska härledas från s-stamformer respektive indoeuropeiska rötter med utljuden *-s- och/eller *-d/t- samt från det indoeuropeiska instrumentalisformantet instrumenti *-tro-. Vid sidan av sådana bildningar kan det urgermanska suff. *-stra- ha uppstått i flodnamn med ett sekundärt n. agentis suff. *-t(e)r- + *-o-, en tematisering som är typisk för indoeuropeiska rötter med utljuden *-s- och/eller *-d/t- eller för substantiverade sekundära indoeuropeiska adjektiv, bildade med suff. *-ro- från äldre s-stamformer.

Med stöd av argumenten 1–7 kan man hävda att Udolph bortser från de vedertagna forskningsmetoderna inom modern jämförande historisk språkvetenskap respektive indoeuropeistik.

Sammanfattningsvis kan man dra slutsatsen att den tidigare analys av Europas allra äldsta hydronymer (som hänförs till arvegods från Gamla Europa, urgermanskan eller protokeltiskan) som Udolph har presenterat måste verifieras med moderna lingvistiska metoder. Denne forskares slutsatser grundar sig på föråldrade antaganden och en metodik som ur den moderna indoeuropeistikens perspektiv är helt utsiktslös. Först efter en granskning av alla arbeten inom detta område kan man bedöma hur många av dem som har bestående värde.

Inkom den 31 maj 2012.

HARALD BICHlMEIER

Sächsische Akademie der Wissenschaften

Arbeitsstelle Jena: Etymologisches Wörterbuch des Althochdeutschen

Zwätzengasse 12a, D-07743 Jena

[email protected]

Martin-Luther-Universität Halle-Wittenberg

Orientalisches Institut, Seminar für Indogermanistik und Allgemeine Sprachwissenschaft

Heinrich-und-Thomas-Mann-Str. 26, D-06108 Halle (Saale)

[email protected]

50

Acta Linguistica Lithuanica LXVIII