Om relationen mellan Juozas Balčikonis och Jan Otrębski
ANNOTATION
Artikeln behandlar det vetenskapliga samarbetet mellan de två välkända lituanistiska lingvisterna Juozas Balčikonis och Jan Otrębski. Med utgångspunkt i dokumentära källor försöker man fastställa när detta samarbete inleddes och hur kontakten fortsatte. Därav framgår hur de båda lingvisterna värderade varandras arbeten, i vilken utsträckning relationen påverkade forskningen om och den praktiska användningen av det litauiska språket; det ger också förutsättningar för att mer ingående belysa vissa av deras språkvetenskapliga ståndpunkter.
Artikeln behandlar det vetenskapliga samarbetet mellan två framstående forskare inom det litauiska språket, Juozas Balčikonis och Jan Otrębski. Med utgångspunkt i dokumentära källor försöker den spåra hur samarbetet inleddes och hur deras fortsatta kontakt utvecklades. Det framgår hur de båda lingvisterna bedömde varandras arbeten, hur stor inverkan deras relation hade på forskningen om och den praktiska användningen av det litauiska språket; artikeln skapar också förutsättningar för att mer ingående belysa vissa språkliga ståndpunkter som de intog.
En fråga inom vetenskapshistorien gäller samarbetet mellan forskare inom samma område. Det ser olika ut från fall till fall: lärare samarbetar på ett sätt med elever, elever på ett annat sätt med lärare, och specialister inom samma område på ytterligare ett sätt. Men i varje fall är forskarnas band, vänskap eller kamratskap särpräglade; de ger möjlighet att betrakta områdets vetenskapshistoria ur ett vidare perspektiv, blottlägga oväntade aspekter och precisera vissa teoretiska uppfattningar eller personliga egenskaper hos dem som samarbetade.
När man läser Juozas Balčikonis skrifter och korrespondens ser man att professorn i vetenskapliga frågor främst tycks ha haft kontakt med den ryske lingvisten Michail Peterson (1885–1962) och den polske lingvisten Jan Otrębsk i (Jan Otrębski, 1889–1971). Balčikonis satte sin yngre kollega Otrębski synnerligen högt och litade ibland rentav alltför oreserverat på hans omdöme; han var beredd att översätta den polske lingvistens ”Litauisk grammatik” till litauiska.
När Balčikonis lärde känna Otrębsk i är ännu inte klarlagt. Man kan anta att deras första, indirekta bekantskap inleddes genom Elena Samaniūtė (Horodničūtė). Som bekant skrev Samaniūtė sitt examensarbete om språket i Konstantinas Sirvydas skrifter när hon avslutade sina studier vid Vilnius universitet. Arbetet handleddes av universitetets professor Otręmbskis, och hon försvarade det framgångsrikt 1934. Professorn och den nyutexaminerade fortsatte att hålla kontakt även efter detta arbete.
Det var sannolikt arbetet med utgivningen av den omfattande litauiska ordboken som förde Samaniūtė samman med Balčikonis. När Balčikonis tog på sig uppdraget som ordbokens redaktör började han nämligen arbeta med att komplettera Kazimieras Būgas efterlämnade kartotek med uppgifter från dialekter och från böcker och handskrifter som Būga inte hade samlat in. Han intresserade sig också för arkiven vid Vilnius universitet och Litauiska vetenskapssällskapet, som då låg i det av Polen ockuperade området. Det är känt att Balčikonis före kriget flera gånger själv reste till Vilnius i ordboksärenden; där kan han ha lärt känna både Samaniūtė och kanske också Otrębsk i, men det finns inga dokument som bekräftar detta.
Det kan hända att Otręmbskis uppmuntrade Samaniūtė att inte överge forskningen om språket i Sirvydas skrifter, och att hon därför beslöt att tala med Balčikonis, som hon redan kände. Hennes korrespondens med Balčikonis kan ha börjat just med anledning av Sirvydas, senast 1938. Den 28 mars samma år skrev Balčikonis till henne i ett brev att man inte planerade att ge ut Sirvydas ordbok i Kaunas. Men om hon fick ge ut den (på egen hand), borde utgåvans syfte beaktas: om den var avsedd för vetenskapen eller för praktiskt bruk. ”Om Ni någon gång skulle vara i Kaunas, kunde vi tala närmare om utgivningens syfte och arbetet” (Balčikonis 1982: 274). Dessa frågor diskuterades sannolikt mer ingående också under Samaniūtės vistelse i Kaunas i slutet av 1938 eller i början av 1939. I ett brev till henne den 15 mars 1938 skrev Balčikonis: ”Var inte rädd för att vara till besvär; tvärtom gläder det mig mycket om jag kan stå Er till tjänst på något sätt. Jag bifogar separat ett utdrag med orden ’žmonės’, ’gimti’, ’praminti’, som intresserar professor Otrębskis” (Balčikonis 1982:
42
Acta Linguistica Lithuanica LXXII
Page 3
Apie Juozo Balčikonio ir Jano Otrembskio santykius
278). Dessa ord bekräftar att Samaniūtė utan tvekan var en mellanhand mellan de två språkforskarna och genom Balčikonis också tog hand om Otrembskis angelägenheter. De båda språkforskarna möttes troligen direkt först i Vilnius, när Litauiska språkinstitutet i november 1940 flyttade från Kaunas till Vilnius. Hösten 1942 blev Otrembski, som representant för Vilnius universitet, inbjuden att delta i den vetenskapliga hjälpnämnd som inrättats vid Litauiska språkinstitutet för Lietuvių kalbos žodyno (om denna, se närmare Pupkis 2013: 172).
Här kan det vara lämpligt att kort påminna om att när Lituanistikos institutas grundades 1939 och redaktionen för Lietuvių kalbos žodyno införlivades med institutet, försökte de yngre språkforskarna Antanas Salys och i synnerhet Pranas Skardžius ta över ansvaret för dess angelägenheter. Balčikonis, som var van vid att arbeta självständigt utan någon utomstående tillsyn, ville bevara självständigheten i arbetet med ordboken och motsatte sig inblandning i arbetet. Balčikonis irriterades särskilt av det ständiga talet om att ändra stavningen, något som framför allt Skardžius förespråkade. Eftersom man inte kunde påverka ordbokens redaktör på annat sätt, inrättades hösten 1942 en vetenskaplig hjälpnämnd vid institutet med uppgift att ge råd till ordboksredaktörerna. Balčikonis motsatte sig inte sakliga råd, men när man, efter att ha hunnit trycka en betydande del av texten till ordbokens andra band, krävde att stavningen skulle ändras, ställde sig Balčikonis kategoriskt emot. Av arkivhandlingar framgår att Otrembski, som var ledamot av nämnden, försökte förlika parterna och med sina fredsmäklande avsikter gick för att tala med Salys och Skardžius, men på grund av båda sidornas alltför stora ambitioner lyckades han inte med detta.
Balčikonis hade stort förtroende för Otrembski; hans åsikt var oomtvistlig för Balčikonis. Det är till exempel känt att ordbokens redaktör på Otrembskis råd från och med andra bandet hade beslutat att ange lånordens ursprung inte med förkortningarna sl., germ., utan genom att ange det främmande språkets ord som lånordet härrörde från (Lyberis 2009: 272). I flera andra fall tog han också hänsyn till Otrembskis råd. Kostas Vosylius, en av ordboksredaktionens medarbetare, medgav senare att det brådskande arbetet med ordboken ”till stor del också berodde på att prof. B[a]čikonis] och Otr[embskis] hade lärt känna varandra” (Lyberis 2009: 381).
På grund av meningsskiljaktigheterna med den vetenskapliga redaktionskommittén lämnade Balčikonis ordboksarbetet och reste till sin hembygd. När ryssarna återockuperade Vilnius återvände också Balčikonis från hembygden på hösten. Där fann han bara Otrembski bland de kända språkforskarna; de andra hade flytt västerut. Balčikonis fick organisera studiefrågorna vid Vilnius universitet och verka för att återuppliva ordboksarbetet vid Litauiska språkinstitutet. Som handlingarna visar införlivades också många av Otrembskis planer i institutets arbetsplaner. Balčikonis skrev till exempel in i planen för vetenskapligt arbete för läsåret 1944–1945 att Otrembskis beskrivning av Tverečiusdialekten skulle ges ut i en andra del – med ordbok och texter. Dessutom angavs en etymologisk ordbok över det litauiska språket och studier av språket i Mikalojus Daukšas ”Postilė” som gemensamma arbeten av de båda språkforskarna. Tyvärr publicerades dessa arbeten inte, eftersom Otrembski efter ett år bestämde sig för att återvända till Polen. Det råder inget tvivel om att Balčikonis försökte övertala sin vän att avstå från detta steg. Av Balčikonis brev från 1945 framgår följande:
Straipsniai / Articles
43
Page 4
ALDONAS PUPKIS
Av brevet som Balčikonis skickade till Otrembski i Polen den 12 november framgår att man i Vilnius ännu inte hade gett upp hoppet om att Otrembski skulle stanna i Litauen. Balčikonis skrev: ”Fakulteten väntar på Er, liksom cigarrer, cigaretter och annat gott. Jag skickar lite till resan till Vilnius. Välkommen tillbaka” (VUB RS, f. 124–365). I brevet finns också ett tillägg av Juozas Senkus om Janis Endzelīns grammatik, som hade mottagits åt Otrembski, samt orden: ”Vi väntar alla på Er. Jag skulle vilja rådgöra om ämnet ’Tvåstaviga litauiska personnamn’” (VUB RS, f. 124–365), ett ämne som Senkus tänkte skriva en avhandling om. Tyvärr lyckades man inte övertala Otrembski att stanna i Vilnius.
Från de båda språkforskarnas umgänge finns åtskilliga handskrivna och i tryck publicerade dokument bevarade. En av dessa opublicerade texter är en artikel som Otrembski skrev för hand den 18 mars 1945 (och som visar hans utmärkta kunskaper i litauiska) till firandet av Balčikonis 60-årsdag (BNA). Från senare år vet man att Balčikonis inte tyckte om att hans bemärkelsedagar firades och bestämt motsatte sig sådana firanden. Otrembskis text väcker därför en rad frågor: Varför gick Balčikonis med på det – övertalade kanske Otrembski honom? Och ägde evenemanget verkligen rum?
När det gäller den sistnämnda frågan råder det inget tvivel; det finns ett tydligt belägg. Dominykas Urbas (1966) skriver, när han behandlar Balčikonis översättningsarbete, att professor Otrembski talade mycket vackert om det vid firandet av Balčikonis 60-årsdag. Urbas citerar (i stället för att återge med egna ord) just ett avsnitt (s. 2–3) ur den aktuella texten av Otrembski om Balčikonis översättningar. Det var knappast fysiskt möjligt att anteckna detta långa citat under själva firandet, så man får anta att det kan ha skrivits av från manuskriptet hemma hos Balčikonis. Eller fanns texten kanske fotograferad, även om det på den tiden knappast var möjligt.
Hur det än förhöll sig med den saken är denna text (se faksimilen av manuskriptet i fig. 1), som redan delvis cirkulerade i den vetenskapliga litteraturen, viktig både för att belysa de båda språkforskarnas umgänge och för att komplettera den litauiska språkvetenskapens historia i allmänhet. Därför bör den diskuteras närmare.
Texten inleds med orden: ”Dagens högtidlighållande är också det litauiska språkets fest. Detta högtidlighållande kan bara förstås av den som verkligen inser betydelsen av det litauiska språket [...]. Det har framför allt betydelse för den litauiska nationen” (s. 1). Därefter skriver Otrembski att det litauiska skriftspråkets och standardspråkets fader Daukša för flera århundraden sedan talade klokt och vackert om denna betydelse. Dessutom har litauerna på grund av geografiska och historiska förhållanden ”bevarat sitt språk i en ålderdomlig form”. På grund av det skogbevuxna området splittrades språket tidigt i dialekter, men lyckades bevara dialekternas mångfald. ”Därav följer det litauiska språkets stora betydelse för språkvetenskapen. Just det litauiska språkets ljud, deklination och ordbildning hjälper på många sätt forskarna att rekonstruera det indoeuropeiska urspråket och bättre förstå de indoeuropeiska istorinių språkens utseende” (samma ställe; kursiv. J. O.). Denna ålderdomlighet och betydelse kräver att språket vårdas och utforskas på ett klokt sätt. Att vårda och utforska är två skilda uppgifter. Endast den som känner språket väl kan vårda det på ett klokt sätt, och
44
Acta Linguistica Lithuanica LXXII
Page 5
Apie Juozo Balčikonio ir Jano Otrembskio santykius
Straipsniai / Articles
45
Page 6
ALDONAS PUPKIS
1 FIG. Faksimiler av sidorna 1 och 4 i texten till Jan Otrembskis hälsningstal.
46
Acta Linguistica Lithuanica LXXII
Page 7
Apie Juozo Balčikonio ir Jano Otrembskio santykius
som förstår. Balčikonis är just en sådan människa, som har gjort sig förtjänt av detta språk både genom att forska i det och genom att värna om det.
Att Balčikonis föddes och växte upp på landsbygden är en stor fördel, en förutsättning för hans fortsatta liv och arbete. Redan som barn tillägnade sig Balčikonis sitt modersmål, och kunskaper i dialekten är till nytta för var och en som senare använder skriftspråket. Just ”i dialekten finns det så kallade språkliga egenarten, och därmed också folkets egenart; skriftspråket är alltid, mer eller mindre, kosmopolitiskt, det har fjärmat sig mer från sin grundtyp” (ibid., s. 2).
Han nämner kort var Balčikonis studerade och hur han inledde sin pedagogiska verksamhet. Han skriver att en stor skara lärare i litauiska kom från Balčikonis pedagogiska skola. Av läraren tog de till sig ett föredöme i litauiska och kärleken till språket. ”Genom sina elever kunde Balčikonis sprida sitt ideal för det litauiska språket vidare” (ibid.). Otrembskis nämner också Balčikonis fallenhet för litterärt arbete. ”Det finns ingen författare som inte skulle ha ägnat sitt arbetsredskap, språket, uppmärksamhet och velat förbättra det” (ibid.). Denna uppmärksamhet kom tydligast till uttryck i Balčikonis översättningar av sagor. I dem ser man hur han kom att älska inte bara folkets språk utan också dess liv, dess anda och ideal. Därför förmår han förstå även andra folks folk, deras anda och litteratur: ”ty nästan överallt är folket detsamma”. Balčikonis känner att andra folks sagor kommer att tilltala hans eget folk och kan ”berika dess själ”. Översättningen av de populära sagorna av bröderna Grimm ”[ä]r ett verkligt mästerverk vad stil och språk beträffar” (ibid., s. 3). Varje litauist, litauer eller av annan nationalitet, som vill njuta av det litauiska språket, återvänder alltid till översättningen av Grimms sagor, eftersom ”Balčikonis språk är ett stiliserat folkspråk, sådant som århundradena har skapat det: vare sig det är bra eller dåligt, är det äkta, folkligt, litauiskt” (ibid.).
När Otrembskis övergår till Balčikonis vetenskapliga arbete erinrar han sig Jonas Jablonskis strävan att ”återskapa skriftspråket” genom att i största möjliga mån ta vara på dialekternas rikedom. Balčikonis ville bidra till detta arbete och blev insamlare av litauiska ord: en samlare av gamla ord, inte en skapare av nya. ”Som skapare av nya ord skulle Balčikonis inte ha den minsta plats i litauisternas hjärtan: mängden nya ord, nybildningar, förvanskar bara det äkta litauiska språket” (ibid., s. 3). Ödet ville att Balčikonis ärvde redaktionen för Lietuvių kalbos žodyno. ”Den nye redaktören förde med sig till redaktionen all sin kunskap om och kärlek till folkspråket” (ibid., s. 4). Enligt hans plan skulle ordboken framför allt vara en samling av det levande språket, även om de gamla litauiska skrifterna inte heller var främmande för redaktören (det framgår också av hans utgåva av och tryckning av Merkelis Petkevičius ”Kate kizmas”).
Även om endast band I av Lietuvių kalbos žodyno hade utkommit vid den tiden, menar Otrembskis att även det visar på den stora mängden litauiska ord med alla deras former och betydelser. Orden ges i meningar, vilket visar deras livskraft och användning. Denna princip för ordbokens sammanställning är helt riktig och obestridlig. ”I stort sett är Ordboken resultatet av ett omfattande arbete och ett mönster av noggrannhet”
Straipsniai / Articles
47
Page 8
ALDONAS PUPKIS
(ibid.). Otrembskis understryker att ordboken är hela det litauiska folkets skatt, något som folket kan vara stolt över. Med tiden kommer denna stolthet att växa, och det litauiska språket kommer att inta en allt större plats inom den indoeuropeiska språkvetenskapen, större än något annat levande indoeuropeiskt språk. ”Hur man än ser på saken lade Balčikonis en fast grund till ett oförgängligt monument över det litauiska språket” (ibid.). Han ägnade all sin kraft åt det litauiska språket. ”På så sätt knöt han för alltid sitt namn till det litauiska folkets kulturhistoria” (ibid.).
Otrembskis skriver att Balčikonis, efter att ha gett ut fem band av Jablonskis skrifter, också blev verkställare av Jablonskis testamente. Här avses utan tvivel Balčikonis praktiska språkvårdsarbete. Föredraget behandlar det inte närmare, men de beskrivningar av verksamheten som användes om Jablonskis passar mycket väl även här. I Otrembskis samling i manuskriptsamlingen vid Vilnius universitetsbibliotek (VUB RS, f. 124–80) finns Otrembskis artikel ”Jonas Jablonskis – lietuvių bendrinės kalbos normintojas” (årtal ej angivet), översatt till litauiska av Samaniūtė. Där skriver författaren att ”det litterära språket är en förfinad dialekt” (ibid., s. 1), ”ett av de första och viktigaste banden som håller samman folket till en enhet” (ibid.), ”överallt och alltid är det det starkaste bandet i samhället” (ibid., s. 7). I dess skapande ”deltar hela folket, representerat av människor som skapar allmängiltiga kulturella värden” (ibid., s. 1).
Enligt Otrembskis saknar det litauiska skriftspråkets utveckling kontinuitet och har skapats på ett annat sätt än andra folks standardspråk. På grund av de rådande omständigheterna måste det litauiska standardspråket formas mycket snabbt; det som andra folk åstadkom under århundraden måste i Litauen genomföras på en enda generation. Därför är det inte fullkomligt eller helt färdigutvecklat; dess skapande fortsätter än i dag.
Författaren framför också en särpräglad uppfattning om Jablonskis verk. Jablonskis arv ”består inte av teoretiska vetenskapliga frågor där ursprunget till fakta om det litauiska språket förklaras och undersöks. Jablonskis resonemang är normerande till sin karaktär” (ibid., s. 8). För vetenskapen är Jablonskis arbeten om syntax av störst värde. Otrembskis anser att det inte är träffande att kalla Jablonskis ”det litauiska litterära språkets skapare”, eftersom ”hela det bildade samhället deltog i språkets skapande, även om det granskade Rygiškių Jonas verksamhet: det godtog sådant som motsvarade samhällets språkliga intuition, rättade till eller förkastade sådant som inte riktigt passade” (ibid., s. 11). Jablonskis förtjänst var att han angav riktningen för standardspråkets utveckling – ”att inte frigöra sig från folkspråket” (ibid.). Otrembskis visade således endast de allmänna beröringspunkterna mellan Jablonskis och Balčikonis i skapandet och utvecklingen av standardspråket, men preciserade dem inte och undersökte inte de båda språkvetarnas olika bidrag till standardspråkets utveckling.
Vilka slutsatser kan vi dra av dessa två skrifter av Otrembskis?
För språkvetenskapen, dialektologin och lexikografin är Otrembskis tanke viktig: dialekten är språkets ursprungliga, genuina existensform; i den är allt naturligt,
48
Acta Linguistica Lithuanica LXXII
Page 9
Apie Juozo Balčikonio ir Jano Otrembskio santykius
nedärvd. För den unge grammatikern Otrembski var detta faktum ett självklart värde. Språkvetaren betraktar dialekten som ett ideal också när det gäller att skapa och utveckla standardspråk: både Jablonskis och Balčikonis förtjänst är att de i standardspråkets utveckling båda uppmuntrade till att inte fjärma sig från dialekterna. Här nämner han inte att dialekterna innehåller allehanda element som inte är typiska för dem, men det var förmodligen självklart för honom. Balčikonis har nämnt detta faktum flera gånger i sina skrifter.
Otrembski påpekar att Jablonskis bidrog till skapandet av standardspråket inte genom att kopiera dialekterna, utan genom att sträva efter att i största möjliga utsträckning använda dialekternas rikedom. ”Detta var [...] den enda rätta vägen” (ibid., s. 3). Men för vetenskapen, och för indoeuropeistiken, är det inte de litauiska (standard)språkfakta som är viktigast i allmänhet, utan språkbruket i dialekterna. Standardspråket är nämligen kosmopolitiskt (kanske avsågs här också internationella ord och olika andra lån), det innehåller många nybildningar som enligt Otrembski bara förvanskar standardspråket. Därför är det i Lietuvių kalbos žodyne inte bara berättigat utan också fullt ut värt att stödja att man utgår från det levande (dialektala) språket.
I jubileumsartikeln, som han i slutet själv kallar ett föredrag, betraktas arbetet med Balčikonis ordbok som vetenskapligt, och detta sägs vara det viktigaste som gör att Balčikonis kommer att bestå i den litauiska kulturhistorien. I detta avseende skilde sig Otrembski kraftigt i sin bedömning från Skardžius (se Pupkis 2012: 126), som inte ansåg Balčikonis (och Jablonskis) vara vetenskapsmän, utan endast praktiker. Den polske forskarens uppfattningar skiljer sig också från dagens vetenskapliga funktionärers åsikt att ordboksarbetet endast är verksamhet av tillämpad karaktär. Den polske språkvetaren förstod mycket bättre lexikografins särart, särskilt betydelsen och vikten av att sammanställa sådana verk som den akademiska Lietuvių kalbos žodyno, och han räknade utan tvekan detta som vetenskapligt arbete.
I jubileumsföredraget strömmar en djup respekt för Balčikonis fram nästan ur varje ord. De båda språkvetarnas fortsatta relation visar att orden som skrevs 1945 inte bara var tillfälliga uttryck för respekt. Under hela de båda språkvetarnas verksamhet minskade denna stora ömsesidiga respekt inte, utan växte för varje år.
Efter att Otrembski flyttat till Polen brevväxlade de båda språkvetarna regelbundet och träffades flera gånger. Av deras korrespondens har fler av Otrembskis brev och vykort bevarats (BNA). De bjöd in varandra till konferenser och planerade möten, men allt gick inte som planerat. Otrembski informerade Balčikonis om det lingvistiska livet i Polen och frågade om litauiska språkfakta (betoning, formbruk osv.); de brevväxlade också om översättningen av Lietuvių kalbos gramatikos (ibland skrev Elena Otrembskienė). Den 18 december 1956 bjöd Otrembskienė in Balčikonis till Poznań, berättade andra nyheter och uttryckte sin glädje över att översättningen av grammatikens tredje band hade påbörjats eller skulle påbörjas: ”Ni översätter det bandet, så tar jag det första, och sedan skulle Ni redigera det” (ibid.). I ett brev daterat den 5 augusti 1959 skrev Otrembski: ”Vi gläder oss ännu mer åt att Ni redan har slutfört översättningen av grammatikens tredje band – det kan över huvud taget aldrig finnas någon bättre översättning än Er”
Straipsniai / Articles
49
Page 10
ALDONAS PUPKIS
(ibid.). Författaren tillägger att han också ser fram emot översättningen av grammatikens första band. Den 5 november 1959, efter att ha fått maskinskriftsmanuskriptet till översättningen av det tredje bandet, skriver han: ”Översättningen förefaller oss underbart exakt och vacker” (ibid.).
Otrembski tog ett fint initiativ 1955 genom att i den tidskrift han redigerade, Lingua Posnaniensis, publicera Balčikonis anmärkningar om ursprunget till verbet veizdėti (se Balčikonis 1978: 259–260). I ett brev till Otrembski den 15 december 1953 hade Balčikonis redogjort för sina resonemang om den litauiska prebalternationen d: zd som behandlades i hans artikel i tidskriften Lingua Posnaniensis. Otrembski utarbetade dessa resonemang till en fristående artikel och publicerade den i tidskriften.
I Balčikonis hemarkiv finns en handskriven uppgift av honom om onomastikkonferensen som hölls i Kraków den 22–24 oktober 1959 (Balčikonis 1978: 352); han måste ha fått programmet eller teserna från sin polske vän. Där lyfts bland annat Otrembskis föredrag om undersökningar av Litauens hydronymer och andra ortnamn fram.
Otrembski skrev upprepade gånger i pressen om Balčikonis och hans arbeten. Även om han redan hade framfört sin uppfattning om första bandet av Lietuvių kalbos žodyno i det tidigare nämnda jubileumsföredraget, publicerade han på grund av omständigheterna en omfattande recension först 1947. Det var en av de mest ingående artiklarna om detta band. I recensionen framhålls ordbokens rika fraseologi och det litauiska språkets utomordentliga renhet, och vissa aspekter av ordbokens uppbyggnad anges som värda att diskutera. Själva arbetet bedöms mycket positivt och kallas monumentalt. I slutet önskas redaktören få uppleva ordbokens fullbordan: ”Exegi monumentum aere perennius” (Otrębski 1947: 404).
Po metų Otręmbskis paskelbė II tomo recenziją (Otrębski 1948). Joje taip pat labai palankiai vertinamas Balčikonio ir jo vadovaujamos redakcijos darbas, pateikiama kritinių pastabų. Tas lenkų kalbininko rašinys buvo didelė išimtis iš to meto sovietinės valdžios ir jos atstovų neigiamų recenzijų, kuriose Balčikonis buvo kaltinamas buržuazinės ir klerikalinės leksikos propagavimu ir kitomis ideologinėmis klaidomis. Nėra žinoma, kokį poveikį ta recenzija turėjo Lietuvoje, apie ją niekur nebuvo viešai kalbėta. Balčikonis buvo užėmęs kitokią poziciją valdžios atžvilgiu: jis nuolankiai pripažindavo savo „ideologines klaidas“ ir niekad nemėgino gintis remdamasis kitų autoritetais.
Till minne av Balčikonis 80-årsdag publicerade Otrembski (1967) en jubileumsartikel i tidskriften Acta Baltico-Slavica, 1966 (där även jubilarens fotografi fanns med). Artikeln bygger på många av tankarna i texten till det tidigare nämnda föredraget från 1945, men återger dem inte ordagrant. Den behandlar mer ingående några perioder i Balčikonis liv och verksamhet och berättar mer om hans arbete med språkvård, men som hans främsta förtjänst framhålls sammanställningen av det stora Lietuvių kalbos žodyno.
50
Acta Linguistica Lithuanica LXXII
Page 11
Apie Juozo Balčikonio ir Jano Otrembskio santykius
Balčikonis försökte å sin sida uppmärksamma allmänheten i pressen på Otrembskis viktigare litauistiska arbeten. Den 27 oktober 1956 publicerade han till exempel en omfattande redogörelse (som också kan kallas en recension) om Otrembskis pågående Literatūros ir meno, i en tidningsutgåva av Lietuvių kalbos gramatiką (Balčikonis 1978: 273–275). Där berättas om den fem band omfattande grammatik som den polske lingvisten höll på att utarbeta, och dess första band, morfologin, som utkom 1956, presenteras. Det påpekas att författaren där redogör för formerna av alla böjliga ordklasser som används i skriftspråket, hur de har bildats och deras historiska utveckling. Även hur de oböjliga ordklasserna har bildats och fördelats efter betydelse tas upp. Alla ord som anges i grammatiken är accentuerade. Nutida former jämförs med former i äldre texter, främst hämtade ur Daukšas ”Postilė”, men också med lettiska, preussiska och andra indoeuropeiska språk. Balčikonis understryker alltså att vi här har en historisk grammatik över det litauiska språket. Den kommer att vara till stor nytta för lärare i litauiska och för studenter i litauistik. Den bör översättas till litauiska så snart som möjligt.
Balčikonis skriver att grammatikens hela vetenskapliga innehåll här har framställts med stor sakkunskap, konsekvens och tydlighet, och att den är skriven med talang. ”Prof. Otrembskis grammatik kommer att utgöra en epok i den litauiska språkvetenskapen” (ibid., s. 274). Balčikonis har inga invändningar mot författaren; han ger bara något enstaka exempel som inte hämtats ur det levande språket och nämner några former som används i talspråket men inte tas upp i grammatiken.
En egentlig recension av grammatikens tredje band publicerade Balčikonis på franska 1957 i tidskriften Lingua Posnaniensis (Balčikonis 1978: 283–287). Även där bedöms arbetet positivt; fler exempel från det levande språket som inte nämns i grammatiken lyfts fram, och fall som kan diskuteras eller behöver rättas anges. Sommaren 1958 utkom Otrembskis första band av Lietuvių kalbos gramatikos, om fonetik, med en omfattande inledning. Den 8 augusti samma år publicerade Balčikonis redan en recension av boken (Balčikonis 1978: 322–323). Innehållet i grammatiken återges där, och det nämns att inledningen presenterar en ny etymologi för namnet Lietuvos. Recensionen konstaterar att vi här har en fonetik över det litauiska språket som samtidigt behandlar nutida språk, historia och jämförelse. ”I stort sett har hela vår språkvetenskapliga fonetik här framställts med stor noggrannhet och djup sakkunskap. Det prof. Otrembski säger har överallt en solid grund” (ibid., s. 323).
Balčikonis publicerade också för den litauiska allmänheten information om andra av Otrembskis litauistiska arbeten: 1957 om en sammanställning av äldre litauiska texter (Balčikonis 1978: 278–279), 1960 om äldre litauiska texter som Otrembski och E. Otrembskienė hade förberett (ibid., s. 349–352), och 1958 om den text till Chylinskis bibelöversättning som Otrembski hade förberett och som utkom samma år. Det handlar inte bara om informativa artiklar, utan också om recensioner av de behandlade utgåvorna (särskilt de äldre texterna). De innehåller alla värdefulla resonemang av Balčikonis om vissa aktuella frågor inom litauisk språkvetenskap och språkbruk.
Straipsniai / Articles
51
Page 12
ALDONAS PUPKIS
Balčikonis sista artikel om Otrembski är kanske den jubileumsartikel som tillägnades den polske lingvisten på hans 75-årsdag, ”En framstående lingvist” (Balčikonis 1982: 220–222). Det är ingen ingående biografi över jubilaren eller översikt över hans vetenskapliga arbeten, men ändå en tämligen informativ artikel, präglad av stor respekt för vännen. Bland annat framgår det av artikeln att Otrembski 1921 kom till Vilnius för att bli professor, ”hela tiden med en större kunskap om det litauiska språket i sikte” (ibid., s. 220–221). Från 1940 undervisade han i jämförande lingvistik och sanskrit vid universitetet och höll en kurs i litauisk historisk grammatik. Balčikonis betonar att Otrembskis viktigaste arbeten handlar om det litauiska språket. På senare tid hade forskaren intresserat sig för jatvingernas problem: ”[h]an ser deras inflytande inte bara på litauiskan, polskan och vitryskan, utan också på dessa folks bildande” (ibid., s. 221).
Den 28 november 2014 högtidlighölls Otrembskis 125-årsdag på ett vackert sätt i Republiken Litauens parlament. I föredragen talades det utförligt om den polske lingvistens litauistiska arbeten, särskilt om Lietuvių kalbos gramatiką, hans onomastiska undersökningar och annat. I samband med detta erinrade man sig också vänskapen mellan Otrembski och Balčikonis. Deras vänskapliga umgänge kan beskrivas som ett av de ljusaste kapitlen i den litauiska språkvetenskapens historia. Som en symbol för vänskapen – Otrembskis grammatik, översatt till litauiska av Balčikonis – borde man ändå våga ge ut den snart. Det skulle vara ännu en fin hyllning till det fruktbara umgänget mellan litauiska och polska forskare. Å andra sidan är Otrembskis Lietuvių kalbos gramatika inte föråldrad; den innehåller inte bara många sällsynta litauiska språkfakta, utan också intressanta tolkningar av många litauiska språkfenomen. Därför är den fortfarande användbar för litauisk språkvetenskap och studier.
Lyberis Antanas 2009: Leksikografijos teorija ir praktika, sud. Zita Šimėnaitė. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.
Otrębski Jan 1947: [Rec.:] Lietuvių kalbos žodynas (‘Słownik języka litewskiego’). t. I. Redagował Balčikonis, Str. XXIV + 1008. – Wydawnictwo Institutu języka litewskiego Litewskiej Akademiji Nauk. – Wilno 1941. – Slavia occidentalis 18, 395 – 404.
52
Acta Linguistica Lithuanica LXXII
Page 13
Apie Juozo Balčikonio ir Jano Otręmbskio santykius
Otrębski Jan 1948: [Rec.:] Lietuvių kalbos žodynas (‘Słownik języka litewskiego’), tom II, C–F. Redaktor prof. J. Balčykonis, rzeczywisty członek Akademii Nauk Litewskiej Radzieckiej Socjalistycznej Republiki. Podpisano do druku 23. VI. 1947. Nakład 5000 egzemplarzy. Str. 851. – Slavia occidentalis 19, 482–486.
Otrębski Jan 1967: Jubileusz Józefa Balčikonisa w Wilnie. – Acta Baltico-Slavica 5, 466–469.
Pupkis Aldonas 2012: Pranas Skardžius ir didysis „Lietuvių kalbos žodynas“. – Acta Linguistica Lithuanica 67, 101–129.
Pupkis Aldonas 2013: Juozas Balčikonis ir didysis „Lietuvių kalbos žodynas“. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.
Urbas Dominykas 1966: Apie Balčikonio vertimus. – Kalbotyra 14, 37–43.
VUB RS – Vilnius universitetsbiblioteks manuskriptavdelning.
Om relationen mellan Balčikonis och Otrębski
SAMMANFATTNING
Artikeln hävdar att kommunikationen mellan Juozas Balčikonis och Jan Otrębski kan ha inletts i slutet av 1930-talet. Därefter utvecklades deras kontakt till en djup vänskap, ja, kamratskap, mellan de båda lingvisterna. Otrębski betraktade sammanställningen av den stora ”Litauiska språkets ordbok” som Balčikonis främsta verk; han stödde dess typografi och utformning och gav uttryck för positiv respons på ordbokens band I och II i pressen. Dessutom värderade Otrębski, när han skrev om Balčikonis, hans översättningsarbeten och de publicerade skrifterna av Jonas Jablonskis mycket positivt och framhöll att den utvecklingsväg för standardspråket som Jablonskis och Balčikonis valt var den enda rätta i det litauiska språkets och den litauiska nationens historia. Den innebar utveckling av en enda dialekt, kontinuerlig hänvisning till dialekternas skatter och upprätthållande av en nära relation till folkspråket.
Balčikonis var förmodligen den ende i Litauen som i så stor utsträckning spred kunskap om Otrębskis verk. I pressen skrev han om Otrębskis främsta arbeten inom litauisk lingvistik och framhöll att studierna i litauisk lingvistik utgjorde ett mycket värdefullt område av hans forskningsarbete. ”Litauiska språkets grammatik”, översatt av
Straipsniai / Articles
53
Page 14
ALDONAS PUPKIS
Balčikonis betraktas som ett tecken på en stark vänskap. Det är ett gott tillfälle att påminna om att man inte bör vänta på några fler jubileer och att Balčikonis litauiska översättning bör publiceras utan dröjsmål. Otrębskis grammatik har inte blivit föråldrad än i dag: den är fortfarande en rik källa till sällsynta fakta om det litauiska språket och utmärker sig genom många originella tolkningar av det litauiska språkets fenomen.
