LAIMUTIS BILKIS

Litauiska språkinstitutet

Forskningsinriktningar: toponomastik, antroponomastik.

IGNALINAS STADS OCH DESS NAMNS UTVECKLING OCH URSPRUNG

Ignalinas utveckling och namnets ursprung

ABSTRAKT

Artikeln förenar historisk och språklig forskning (om ortnamns ursprung). Med stöd av omfattande historiska dokument undersöks Ignalinas stads utveckling: det fastställs när den första bosättningen grundades och vilka dess grundare var, och historien om släkten Kamenskis, de godsägare som ägde Ignalina, skildras från det att ett fideikommiss uppstod fram till perioden då Vidiškiai-godset såldes. Vidare fastställs det personnamn som låg till grund för ortnamnet, och ursprunget till den nuvarande stadens namn Ignalinà och andra varianter som har använts förklaras.

NYCKELORD: bosättningars historia, utvecklingen av ortnamn, ortnamns ursprung.

ANNOTATION

Artikeln sammanför historisk forskning och språkvetenskaplig forskning (om ortnamns ursprung). Med utgångspunkt i ett omfattande historiskt källmaterial behandlar studien Ignalinas utveckling: den följer etableringen av den första bosättningen och dess ursprungliga grundare samt redogör för Ignalinas ägares historia, den adliga familjen Kamenskis, från grundandet av folwarken till perioden då godset Vidiškės såldes. Den fastställer också det personnamn som anses ligga till grund för ortnamnet och förklarar ursprunget till det nuvarande namnet Ignalinà och dess övriga varianter.

NYCKELORD: bosättningars historia, utveckling av bosättningsnamn, bosättningsnamns ursprung.

1. I den vetenskapliga litteraturen har Ignalinas stadsnamn behandlats endast i liten omfattning. I monografin Lietuvos miestų vardai gav Aleksandras Vanagas en kort översikt över ortens

274

Acta Linguistica Lithuanica LXXV

Ignalinos miesto ir jo vardo raida bei kilmė

och dess namns utveckling samt lade fram den mest sannolika förklaringen till toponymens ursprung (Vanagas 1996: 77–78). Enligt honom började staden växa fram vid järnvägsstationen, som byggdes under 1800-talets andra hälft när järnvägen Sankt Petersburg–Warszawa anlades. Vidare anges, med stöd av uppgifter i Lietuvos urbanistikos paminklų, band V, att själva namnet nämndes för första gången 1810, då Ignas Tyzenhauzas köpte folwarken Gineitiškės och införlivade den med Ignalina eller Vyžuona. Man antar att toponymen otvivelaktigt har ett personnamn som ursprung och att detta personnamn kan ha varit den adlige Igno Tyzenhauzas namn. Stadsnamnet härleds inte från formen Įgnas, utan från diminutivformen Ignėlis eller *Ignalis och betraktas som en avledning med suffixet –in–. Dessutom hävdas det att ytterligare två varianter av namnet Ignalinà är kända från talspråket: Ignãlina och Ignalinė. Man antar att formen med suffixet –ina uppkommit genom påverkan från polska eller andra slaviska språk. Marija Razmukaitė härleder i sin doktorsavhandling, som ägnas åt en analys av bildningen av Litauens bebyggelsenamn med suffix, också stadsnamnet från personnamnet *Ignalis, vars möjliga förekomst stöds av personnamnet Ignaliūkas (Razmukaitė 1998: 82).

Senare förekom uppgifter i den lokala pressen och på webbplatser om bosättningens första omnämnande och andra historiska drag, vilka preciserade vissa av A. Vanagas påståenden. Därför är syftet med denna artikel att, med hjälp av tillgängliga historiska källor, så noggrant och ingående som möjligt undersöka omständigheterna kring stadens (bosättningens) tillkomst och utveckling, fastställa det personnamn som utgjorde källan till ortnamnets ursprung och undersöka möjliga sätt på vilka det nuvarande stadsnamnet Ignalinà har bildats.

De encyklopediska publikationerna innehåller få uppgifter om Ignalinas historia. Det anges att bosättningen började växa 1857–1862, när järnvägsstationen byggdes och järnvägen Sankt Petersburg–Warszawa (Vilnius–Daugavpils) anlades (LTE IV 401; VLE VII 744; IEŽ 17, 19). Det noteras också att den till en början tillhörde Vidiškės församling (Kviklys I 729).

2. Undersökningen av bosättningens utveckling bör börja med historien om dess första omnämnande i historiska dokument. Som framgår har det tidigare hävdats att Ignalina nämndes för första gången 1810. Detta påstående förekommer inte bara i A. Vanagas bok, utgiven i slutet av 1900-talet, utan även i en senare publicerad monografi om städer och småstäder i östra Litauen. Där förklaras att namnet Ignalina (Ignalinka) nämns det året i ett dokument om ”Lukšta, Vyžuonėlės och Ignalina” (Miškinis 2005: 76). Enligt författaren står det där att ”Vyžuonėlės utvidgades när Ignas Tyzenhauzas <...> köpte folwarken Gineitiškės med byn Šemeta av Justin Saurinavičius, vapensmed från Mstislavl, för 3 000 silverrubel och införlivade dem med Vyžuonėlės (Vyžuona) eller Ignalina”. Utifrån denna anteckning dras slutsatsen att platsen med namnet Ignalina hade uppstått före 1810. Detta bestrids dock i regionalpressen, där det förklaras att den Ignalina som nämns i dokumentet inte är samma Ignalina

Straipsniai / Articles

275

LAIMUTIS BILKIS

en ort, och Ignas Tyzenhauzas har ingen koppling till grundandet av bosättningen (Matkevičius 2014).

Det nämnda historiska dokumentet är en del av en större dokumentsamling om Tyzenhauzernas genealogi och gods. Det har titeln ”Uppgifter om Lukštai, Vyžuonėlės och Ignalina” (Meddelande om Luksztai, Wiżunki och Ignalin). Här beskrivs, med stöd av olika andra historiska källor, dessa gods geografiska läge (gods), och tidigare och nuvarande ägare anges. Det sägs att godsen Lukštai och Vyžuonėlės ligger i Ukmergė län (i Wiłkomierz län), men det noteras att deras läge inte är helt klart utifrån de ursprungliga dokumenten, eftersom bosättningen med namnet Vyžuonos (Wiżuny) enligt vissa källor låg vid sjön Vyžuona (sjön Wiżuny), en mil från Latgalegränsen (en mil från den livländska gränsen), medan andra källor placerar den nära sjön Vyžuona, mellan byn Iciūnai (byn Iciuny), bäcken Ūdrupis (bäcken Udrupis) och floden Vyžuona (ån Wiżunka). Vidare står det att det sannolikt fanns två gods med namnet Vyžuonos (Wiżuny): det första låg vid sjön Skiauteriškis (nära sjön Skiauteryski), ungefär där Ignalinas utgård nu ligger (Ignalins utgård), och det andra var Vyžuonos eller Vyžuonėlės (Wiżuny^v Wiżunki) – vid sjön Vyžuona (vid <...> sjön Wiżuński) (ŽTz 265). Dokumentet förklarar också att bosättningen vid sjön Vyžuona växte år 1810, eftersom dess ägare, gardeschefen Ignacijus Tyzenhauzas (Ignacy Tyzenhauz), köpte Gineitiškiai utgård av Justinas Saurimavičius¹ (av Justyn Sawrymawicz), tillsammans med byn Šemetai (Ginejtyszkis utgård) (med byn Szemety) och införlivade den med Vyžuonėlės eller Ignalina (till Wizunki, det vill säga Ignalina) (ŽTz 266).

Analysen av källan gör det möjligt att korrigera några uppgifter som förekommer i A. Vanagas och Algimantas Miškinis arbeten. För det första används i dokumentet ortnamnsformen Ignalinas (Ignalin), inte Ignalina. För det andra visar beskrivningen av bosättningarnas geografiska läge tydligt att det Ignalinas som nämns här inte är identiskt med den ort som föregick staden Ignalina. Identifieringen av ortnamnen gör det möjligt att dra slutsatsen att utgården Ignalinas, som omnämns år 1810, låg inom det nuvarande Rokiškis distrikts territorium, vid Juodupė i Rokiškis. Den eller de orter som nämns i dokumentet, Wiżuny, Wiżunki, kan sannolikt identifieras med den nuvarande byn Vyžuonos (Rokiškis landsbygdsområde); i närheten ligger även en sjö och en flod med namnet Vyžuonà, som också har varianterna Vyžūnka (LUEV 199–200), liksom byn Iciūnai och bäcken Ūdrupis. Byn Šemetai, som nämns i källan, finns belagd från levande språk i Kazimieras Būgas register över egennamn: Šemetai, by i Rokiškis församling (BgK); den, såsom icke lagligen erkänd

¹ Med hänsyn till att litauiska personnamn i historiska källor skrivna med slaviska språk slavis­erades på olika sätt, används i artikeln möjliga litauiska former av dem, medan de former som skrivits ned i dessa källor anges inom parentes.

276

Acta Linguistica Lithuanica LXXV

Ignalinos miesto ir jo vardo raida bei kilmė

en by, som fortfarande finns i Juodupė äldsteskap, öster om sjön Ignotiškis². I en historisk källa uppges att Ignalinos herrgård grundades vid sjön Skiauteriškis. Enligt uppgifter från det levande språket har sjön tre namn: Skiauteriškis, Tauteriškis och Ignotiškis, så den kan utan tvekan identifieras med den nuvarande sjön Ignotiškis, som också ligger vid byarna Ičiūnai och Vyžuona. I en geografisk handbok utgiven i Polen 1882 står det att denna herrgård (Ignalin), med ett vackert sommarhus, ligger i Zarasai län (pow. nowoaleksandrowski), i Rokiškis församling och tillhör greve Tyzenhauzas gods i Rokiškis (SG III 249). I förteckningen över bosättningar i Kaunas guvernement, utgiven 1892, finns också herrgården Ignalino i Rokiškis kommun (Игналино) (KnGGS 272). Dessutom finns i K. Būgas kartotek från första hälften av 1900-talet en herrgård i Rokiškis församling noterad som Ignotiškis (BgK); i en ortnamnsenkät från 1935 för byn Ragučiai i Rokiškis kommun och län finns herrgården (godscentret) Ignotiškis antecknad. Enligt uppgiftslämnaren byggdes den av Ignas Tyzenhauzas (LŽVA), och i de sammanställningar över Litauens bebodda platser (akter) som kommissionen för efternamn och ortnamn sammanställde omkring 1935 efter län och kommuner under mellankrigstiden upptogs en ensamgård Ignotiškis i Rokiškis kommun, men den ströks vid redigeringen (VB IV 84). Det är därför mycket möjligt att detta är samma bosättning som 1810 och 1882 kallades Ignalinu. Forskarna kan ha vilseletts vid lokaliseringen av Ignalinos herrgård av omnämnandet av herrgården Gineitiškiai, eftersom byn Gineitiškis verkligen ligger i Ignalinas distrikt. Historiska uppgifter visar dock att det också fanns en bosättning med detta namn nära Rokiškis: 1784 noterades herrgården Gineytyszki i Rokiškis församling i Kupiškis dekanat (VDV 146).

3. En ingående analys av de historiska källorna visar att uppkomsten och utvecklingen av den bosättning som växte till staden Ignalina är knuten till godset Vidiškės och dess ägare, godsägarna Kamenskiai (Kaminskiai)³. Enligt tillgängliga uppgifter uppträder denna släkt i Daugėliškis församling under andra hälften av 1700-talet⁴. I boken med visitationer av Breslaujas dekanat, genomförda 1783, anges i beskrivningen av Daugėliškis församling att herr Kaminskis arrenderade småstaden Janavas (miasteczko Janow) av Daugėliškis starost Plater (w arędzie WIP Kaminskiego), liksom byarna Antalgė (Antalgie), Nagėnai (Nagiany), Rudžiai (Rudzie), Tripuckai (Trypuckie), Girdžiūnai (Gierdziuny), Žibakiai (Zybakie), Vigutėnai (Wigutany), Vilkuočiai (Wilkocie), Bieniūnai (Bieniuny) och Romantiškiai (Romantyszki), samt ensamgården Paraklis (Paraklis) (BrslVA 71). Vid den tiden ägdes godset Vidiškės av herr Rahoza, Breslaujas gorodnitj (WImęPa Rohozy)

² För den geografiska belägenheten för alla orter som nämns här, se http://lkis.lki.lt/lietuvos-vietovardziu-geoinformacine-duomenu-baze.

³ Detta släktnamn skrevs på två olika sätt i historiska dokument: Kamenskiai och Kaminskiai, jfr Kamiński 1850.

⁴ Släkten Kamenskis uppkomst i Litauen har undersökts av Albertas Kojalavičius–Vijūkas – se Narbutas 2010: 189–190.

Straipsniai / Articles

277

LAIMUTIS BILKIS

(BrslVA 72). I en tidigare förteckning från 1775 över beskattade gårdar (rökar) i Grodno distrikt anges att Vidiškiai-godset redan förvaltas av den tidigare nämnde Rahoza (J:P: Rohozy), medan gårdarna, som Kaminskis arrenderade 1783, tillsammans med andra tillhör Daugėliškis ämbetsdistriktsförvaltare Kazimieras Pliateris (GrdnDT 43). Följaktligen ägde Kamenskiai ännu inte de orter som nämns 1775. Ungefär vid samma tid nämns detta efternamn också i Daugėliškis församlings dopbok: år 1784 antecknades Anna Kaminska och Ludovica Kaminska, som vid dopet av sonen till Daugėliškisborna Juozapas Grubnickis och hans hustru Praksedija Kozlovska deltog som faddrar (DglšKr 65).

I 1795 års godsregister för Užneris distrikt (Pow: Zawileyskiego) anges Simonas Rahoza (Symona Rahozy) och Juozapas Rahoza (Jósefa Rahozy) som ägare till Vidiškiai-godsets folwark (Folwark Widziszki) (UDS₁ 12). Av 1811 års godsägarförteckning för nämnda distrikt framgår att grevinnan Marija Pliaterienė (Графини Маріи Плятеровой) har blivit godsets ägare, och att det dessutom nu börjar kallas Pšijaznė (Пржіязна⁵ (UDSII 46). Ägarbytet bekräftas också av uppgifterna i samma års revisionsmantalslängd för Daugėliškis församling: där står det att det ärvda Pšijaznė-godset tillhör grevinnan Marija Pliaterienė (Maryi Hrabiny Platerowey) (DglšRS 28). Viktiga uppgifter finns i 1816 års godsregister för Užneris distrikt, där Marija Pliaterienės gods Pšijaznė, eller Vidiškiai, är infört (Пржіязнь или Видзишки Графини Маріи Платеровой), men där finns ett tillägg om att det enligt en resolution från 1832 tilldelats godsägarna Jonas och hans hustru Kamenskiai (Иваномъ и женою его Каменскими) (UDSIII 22). Omständigheterna kring Kamenskiųs förvärv av Vidiškiai-godset beskrivs utförligt i 1846 års inventarium över orten. Här beskrivs Pšijaznė-godset, eller Vidiškiai-godset (Имению Пржіязни, или Видзишкамъ), som en egendom i Vilnius guvernement, Švenčionys distrikt⁶, i Daugėliškis och Palūšė församlingar, vilken får överlåtas genom arv, säljas eller pantsättas (вотчинничества), och som tillhör godsägarna Jonas, Rapolas son, och Brigita, Vikentijus dotter, Kamenskiai (Ивана Рафаилова сына и Бригиды Викентьевой дочери изъ дома Каменскихъ Каменскихъ). De äger egendomen enligt ett köpebrev för fast egendom daterat den 2 december 1827 (изъ купчей крепости), upprättat vid Vilnius civildomstolsavdelning. Kamenskiai köpte godset av grevinnan Marija Pliaterienė, av grevarna Bžostovskis släkt (отъ Графини Маріи, изъ Графовъ Бржостовских, Плятеровой) (VdšI 10). I detta inventarium nämns också namnet Ignalina: det står att Pšijaznė-godset, eller Vidiškiai-godset, omfattar två

⁵ Av pol. przyjaźń ’hjärtliga relationer till någon, vänskap; välvilja, omsorg, uppriktigt sätt’ (SJP V 296).

⁶ Švenčionys distrikt uppstod genom omorganisationen av Užneris distrikt.

278

Acta Linguistica Lithuanica LXXV

Ignalinos miesto ir jo vardo raida bei kilmė

folwarkarna Janapolis⁷ och Ignalinas (состоum из двух отдельных фольварков Янополя и Игналина) (VdŠl 2). Vidiškiai-godset omfattade då byarna Balaveckiai, eller Vėlūnai (Балавецкие, или Велуны), Rimšėnai, eller Navikai (Римишанце, или Новики), Ažušilė (Заборце) och Poviliškė (Павилишки); Janapolis folwark omfattade byarna Gaveikėnai (Гавейкяны), Petravas⁸, eller Kojazinas (Kojasino?) (Пютрово, или Кояжинь), och en del av byn Strigailiškis (Стригалишки); Ignalinas folwark omfattade byn Budriai (Будры) och en del av byn Strigailiškis (Стригалишки). Vid den här tiden bodde två godstjänare på Ignalinas folwark: den 41-årige herden Laurynas Karneckis (Karneckas?) (Лаврентий Карнецкий) och den 15-åriga tjänsteflickan Petronėlė Bubinaitė (Петронелля Бубинувна). Uppgifterna i inventariet bestyrktes av godsägarna Jonas Kamenskis (Іванъ Каменскій) och Brigita

Men omnämnandet 1846 av Ignalinas folwark, som tillhörde Vidiškiai-godset, var inte det första. I dopboken för Palūšė församlingskyrka från 1827–1841 står det att Mikolajus (Michal), son till Fabijonas och Kristina Lukauskiai, född Bernatavičiai (Fabijana i Krystyny z Bernatowiczow Łukowskich), född på ett folwark vid namn Ign aline k (w Folwar-ke Ign aline k), döptes den 1 september 1840 (PlŠKr₁ 90; Matkevičius 2014). Att folwarken hörde till Vidiškiai-godset styrks av att Fabijonas Lukauskis (Lukauskas?) hade flyttat hit från detta gods. Detta bevisas av en anteckning i vigselboken för Palūšė församlingskyrka från 1827–1857: när Fabijonas och Kristinas äktenskap registrerades 1836 bodde mannen i Pšijaznė (ze Dworu Przyjazni), medan hustrun bodde i Budriai (PlŠJn₁ 25). Det är mycket möjligt att de var de första invånarna på folwarken Ignalinek. Enligt de uppgifter som finns tillgängliga nämns alltså namnet Ignalina (Ignalinek) för första gången i historiska dokument år 1840 och därefter (Игналин) i Vidiškiai-godsets inventarium från 1846.

År 1848 omnämns folwarken i dopboken för Vidiškiai filialkyrka: samma invånare, Fabijonas och Kristina Lukauskiai, döpte den 8 mars sin andre son, Juozapas (Józef), vars födelseort anges som w Ignalinku (VdŠKr₁ 26). Dopboken för samma kyrka från 1848–1854 uppger att bönderna Kristupas och Agota Karaliūnai, födda Juodagalviai (Кржиштофа и Аготы изъ Юдегальвіовъ Каралюцевъ), år 1853 döpte sin dotter Kotryna (Катаржина), född på en gård i Ignalinas (Ignalino?) (въ Мызѣ Игналинѣ) (VdŠKr₁₁ 76). I ett dokument av samma slag från 1880 står det att godsägarnas Vikentijus och Juzefa Savickiai, född Petkevičiūtė (Викентія и Юзефы урожденной Петкевичевны Савицких), son Juozapas (Іосифъ) föddes på Ignalinas (Ignalino?) folwark (въ Фольваркѣ Игналинѣ), men i den intilliggande anteckningen

⁷ Janapolis kan identifieras med dagens Jonalaukis by (Ignalina äldstendistrikt).

⁸ I dag är detta byn Petriškės (Ignalina äldstendistrikt).

Straipsniai / Articles

279

LAIMUTIS BILKIS

Redan nämns också en vaktstuga, kallad Ignalinas (въ Караулктъ Игналино), där sonen Juozapas (Iocufъ) föddes och döptes av bönderna Simonas och Domicelė från Zablatiškės härad (Заблотишской Волости), av släkten Rastenių, Semionkai (Сымеона и Домицели изъ Растеневъ Семіонковъ) (VdŠKr_v 23). År 1886 finns en anteckning om Ignalinas herrgårdsgård (въ Фольваркѣ Игналино), där dottern Marijona (Маріанна) till godsägarna Ignacijus och Veronika, av släkten Minkevicių, Petkevičiai (Игнацеgo и Вероники изъ Минкевичовъ Пѣткевичовъ), föddes; och Ignalinas järnvägsstation (въ Вогзале Игналино, на станціи Игналино, въ Игналинѣ Ста: Варшав: жел: дороги), där dottern Kazimiera (Казимѣра) till soldaten Antanas och Marijona, född Gudelė, Girdžiukai (Антонеgo и Маріянны урожденной Гудельговны Гирдзюковъ), föddes, liksom sonen Ričardas (Ришардъ) till godsägarna Jeronimas och Vladislava, född Giedraitis, Slobodinskiai (Гпроніма и Владиславы урожденной Гѣдройцѣв Слободинскихъ), samt dottern Albertina (Альбертina) till Juozapas och Liudvika, född Tanajevskis, Podoleckiai (Iocufa и Людвики урожденной Танаевской Подолецкихъ) (VdŠKr_v 178, 180, 184). I förteckningen från 1866 över bosättningar i det andra administrativa-polisiära distriktet (stano) i Švenčionys krets, Vilnius guvernement, anges Ignalinas herrgårdsgård (Игналинъ), som tillhörde en godsägare och låg vid sjön Palaukinis (Пашаукунис⁹), samt Ignalinas järnvägsstation (Игналинъ) (ŠvnčGVS 400). Från herrgårdsgården var det 23 verst till Švenčionys och 12 verst till stano. Där fanns då 1 gård (hushåll), med 16 invånare: 9 män och 7 kvinnor. Järnvägsstationen låg 22 ¼ verst från Švenčionys och 12 ¼ verst från stano. I denna bosättning fanns 6 gårdar, med 39 invånare, varav 17 ortodoxa ryssar, 13 katolska litauer och 9 judar; 21 män och 18 kvinnor. Det anges att båda orterna låg vid järnvägen Sankt Petersburg–Warszawa. I den redan nämnda polska geografiska handboken från 1882 står det att Ignalinas (Ignalin) är en herrgårdsgård och järnvägsstation i Švenčionys krets. År 1866 bodde 42 katoliker, 9 judar och 34 ortodoxa i dessa orter; där fanns 7 hus. Avståndet från herrgårdsgården till Švenčionys var 23 verst, från stationen till Švenčionys 22 ¼ verst och till Vilnius 95 verst (SG III 246). Därutöver nämns separat en adlig herrgårdsgård med samma namn, belägen drygt 23 verst från Švenčionys, där det 1866 fanns 1 gård och 16 katolska invånare. I förteckningen över bosättningar i Vilnius guvernement, utgiven 1905, anges Ignalinas järnvägsstation, by och herrgårdsgård (Игналино), som låg vid sjön Gavis och tillhörde Daugėliškis härad. Stationen och byn hade 328 invånare, 144 män och 184 kvinnor; bosättningarna omfattade 19 desjatiner mark. Herrgårdsgårdens ägare var Kamenskis (Каменскаго); där bodde 18 personer, 10 män och 8 kvinnor. Den omfattade 69 desjatiner mark och låg 0,5 verst från järnvägsstationen.

⁹ Denna form är troligen felaktig och har uppkommit genom att sjönamnet Palaukinis uppfattats fel.

280

Acta Linguistica Lithuanica LXXV

Ignalinos miesto ir jo vardo raida bei kilmė

(VGGS 269). Enligt en plan ritad 1923 / 1924 låg Ignalinas herrgårdsgård mellan sjöarna Gavis, Palaukinis och Gavaitis (VdšHKn). Efter att Litauen återtagit Vilniaus kraštas upptogs i en förteckning över bosättningarna i området, sammanställd 1940, Ignalinas (Ignalinà, -ìnos, le. Ignalino) järnvägsstation och småstad samt byn Ignotiškė (pol. Ignalinka), vilka tillhörde Ignalinas härad i Švenčionys krets (senare Švenčionėliai krets) (VSV 1940 7; 1945 15). År 1949 var Ignalina centrum för häradet och distriktet med samma namn (LATP 144), och 1950 ombildades denna bosättning först till en kretsstad och något senare till en stad med distriktsunderställdhet (LATS 8, 1025). År 1962 upptecknades i levande språkbruk namnet på en gård nära staden Ignalina: Ignalinka (VK¹⁰). Detta kan vara det sista spåret av den tidigare herrgårdsgården Ignalina (Ignalino).

4. Analysen av Ignalinas historiska utveckling visar att bosättningen vid sin tillkomst tillhörde godsägaren på Vidiškės, Švenčionys kretsmarskalken Jonas Kamenskis, och hans hustru Brigita, som hade förvärvat godset Vidiškės 1827. För att fastställa ursprunget till stadens namn, som bygger på ett tidigare personnamn, behöver man därför överblicka den fortsatta historien för denna familj (släkt).

Jonas och Brigita Kamenskiai dog vid 80 års ålder på Ignalinas herrgårdsgård (въ имѣніи Игналинѣ) år 1869: hustrun (Констанція Бригида изъ Каменскихъ Каменская) den 1 januari av lunginflammation, maken (Іоаннъ Каменскій) den 2 januari av ålderdoms-täring. Båda begravdes på Vidiškės kyrkogård den 4 januari (VdšMrt₁ 30; MI). I dödsanteckningarna anges att de efterlämnade sonen Ignacijus Liudvikas (Игнатія Людовика) och dottern Konstancija (Констанцію¹¹). Efter Jonas Kamenskis död ärvde sonen Ignacijus godset. Uppgifter om hans stora familj finns också i kyrkoböckerna. Den 4 maj 1849 döptes dottern Marija Brigita Juozapa (Марія-Бригида-Іозефа) till makarna Ignacijus Liudvikas Kamenskis och Marija Piotuchaitė (Игнатія Людовика и Марии Піоттуховны Каменскихъ) i Vidiškės filialkyrka. Faddrarna var Ignacijus föräldrar, Jonas och Brigita Kamenskiai (VdšKr₁₁ 15). Den 18 december 1851 ägde dopet rum i samma kyrka för Ignacijus och Marija Kamenskiai andra dotter Monika Justina Konstancija (Моника-Юстина-Констанція); som faddrar anges greve Sigizmundas Pliateris (Сигизмундъ Плятеръ) och Jonas Kamenskis hustru Brigita (VdšKr₁₁ 57). Den tredje dottern, Justina Malvina Kotryna (Юстина-Мальвина-Катаржина), döptes den 28 december 1854 i närvaro av faddrarna Justinus Piotuchas (Юстинъ Піоттухъ), tidigare domare i Ukmergė stad, och Malvina, Kazimieras Kamenskis hustru, samt en stor skara

¹⁰ Upptecknat av lingvisten Evalda Strazdaitė (Jakaitienė).

¹¹ Kyrkoböckerna över dop i Daugėliškis församling, som Vidiškės herrgård då tillhörde, innehåller inga uppgifter om när Ignacijus och Konstancija föddes. Kanske döptes de i kapellet i Vidiškės eller i någon annan församling.

Straipsniai / Articles

281

LAIMUTIS BILKIS

vittnen (VdšKr_III 8). Justinas far Ignacijus och hans far Jonas Kamenskis anges här redan inneha befattningar som guberniesekreterare. Den 3 juli 1864 döptes Konstancija Brigita Gabrie-lie, den fjärde dottern till kollegieassessorn Ignacijus och Marija Kamenskis, i den romersk-katolska kyrkan i Švenčionys (Констанция Бригода Габріеля). Som hennes faddrar antecknades marskalken Jonas Kamenskis och Stefanija, en ogift flicka av släkten Piotuchai (съ Стефаніею Піотмухъ дѣвицею) (VdšKr_IV 117). Två år senare, den 19 oktober 1866, ägde dopet rum i kyrkan i Vidiškės för Jonas Marijonas Petras Liu-dvikas (Іоань-Маріянь-Петръ-Людовикъ), den ende sonen till hovrådet (надворныхъ Совѣтниковъ) Ignacijus Liudvikas och Marija Kamenskis. Faddrar var Kazimieras Kamenskis och Elena, en ogift flicka av släkten Piotuchai (съ благородною Еленою Піотмухъ дѣвицею) (VdšKr_IV 168). Den yngsta dottern till Ignacijus och Marija, Konstancija, dog på Vidiškės herrgård i kikhosta när hon bara var fyra månader gammal och begravdes på den lokala kyrkogården (VdšMrt_I 9). Den äldsta dottern Marija gifte sig 1870 i Vilnius katedral med den 32-årige Napoleon Žaba (Наполеона Жабы) från församlingen Sankt Petrus och Paulus i Antakalnis i Vilnius (VdšIn_I 17), Monika gifte sig 1872 i kyrkan i Vidiškės med den adlige Henrikas Javlov-skis (Генрика Явловского) från Ignalinas (изъ Игналина) (VdšIn_I 23), och 1874 registrerades Justinas giftermål i kyrkan i Vidiškės med den 46-årige kollegieassessorn Vikentijus Kvinta (Викентія Квинты) från Bėčiūnai herrgård (изъ мызы Бѣчуновъ) (VdšIn_I 32). Den 14 mars 1888 dog godsägaren Marija Kamenskienė (Марія урожденная Піотмухъ Кампнска), hustru till Ignacijus Kamenskis, av hjärtsjukdom på Vidiškės herrgård, 59 år gammal. Hon efterlämnade sin änkling, hovrådet Ignacijus, son till Jonas, Kamenskis (Игнатія Иванова Кампнскаго Надворнаго совѣтника), sonen Jonas (Ивана), döttrarna Marija Žabienė (Марію Жабу), Monika Javlovskienė (Монику Явловскую) och Justina Kvintienė (Юстыну Квинто) (VdšMrt_II 29). Hon begravdes den 17 mars på kyrkogården i Rimšėnai (деревни Римшаны). Ägaren till Vidiškės (Pšijaznė) herrgård, hovrådet Ignacijus Liudvikas Kamenskis (Игнатій-Людвик двухъименный Каменскій), dog i lunginflammation den 12 mars 1900, 78 år gammal. Han efterlämnade sonen Jonas Marijonas Petras Liudvikas och döttrarna Marija, Monika och Justina¹² (VdšMrt_III 3). Han begravdes den 15 mars på kyrkogården i Rimšėnai (на Римшанском кладбище). Efter Ignacijus Kamenskis död ärvde sonen Jonas herrgården och ägde den fram till 1913.

Herrgårdens fortsatta historia kan följas genom samlingen av dokumentutdrag i dess hypoteksbok. Ett utdrag ur Vilnius notariearkivs bok över köpe- och säljavtal för Švenčionys distrikt från 1913 vittnar om att Jonas, son till Ignacijus, Kamenskis den 22 januari 1913 på Vilnius notariatskontor

¹² Dottern Justina (Іустина Игнатьевна изъ Каменскихъ Квинто), som då redan var änka, dog i Vilnius 1906 och begravdes också på kyrkogården i Rimšėnai (VdšMrt_III 55).

282

Acta Linguistica Lithuanica LXXV

Ignalinos miesto ir jo vardo raida bei kilmė

ombudet, stadsbon Jurgis Jokūbas, son till Robertas, Šafas (мѣщанинъ Георгъ-Якубъ Робертовичъ Шафовъ), bosatt på Pšijaznė herrgård, och den adlige medborgaren Aristarchas, son till Moisejus, Pimonovas (потомственный гражданинъ Аристархъ Моисеевичъ Пимоновъ), bosatt på Georgijaus prospekt i Vilnius, ingick ett köpeavtal. Godsägaren Jonas Kamenskis sålde Pšijaznė, eller Vidiškės, herrgård med Ignalinas gårdsbruk och skiftena Beržasalio och Beržyno till Aristarchas Pimonovas (имение „Пржіязнь“ или Видзишки съ фольваркомъ Игналинъ и участками Бржесиоло и Лпзбржезъ) (VdšHKn, avtalets s. 1). Det anges vidare att herrgården, som Jonas Kamenskis hade ärvt efter sin far, godsägaren Ignacijus Kamenskis, såldes med all sin egendom, i vars uppräkning även köping nämns (мѣстечкомъ) (VdšHKn, avtalets s. 2). Den nye ägaren till Vidiškės herrgård och Ignalinas gårdsbruk, Aristarchas Pimonovas, ingick den 14 oktober 1913 ett avtal med sin syster Elena, dotter till Moisejus, Dorochova (Елена Моисеевна Дорохова), där det anges att Pimonovas lånat 156 000 rubel av Dorochova och som säkerhet överlämnade Pšijaznė, eller Vidiškės, herrgård med Ignalinas gårdsbruk (съ фольваркомъ „Игналинъ“) och de nämnda skiftena till henne (VdšHKn). I sitt testamente, upprättat den 3 mars 1915, testamenterade Aristarchas Pimonovas (Arystarch, syn Mojżesza, Pimonow) Pšijaznė herrgård, som han hade köpt av Jonas Kamenskis, till sin syster Elena Dorochova (Helenie, córce Mojżesza, Dorochowej) (VdšHKn). Det finns fortfarande spår av släkten Kamenskis anknytning till Vidiškės herrgård nästan ett årtionde efter försäljningen. År 1921 lämnade Monika Javlovskienės (Moniki Jawłowskiej) advokat, dotter till Ignacijus Kamenskis och syster till Jonas Kamenskis, in en ansökan till distriktsdomstolens (Okręgowego) civilavdelning om att få lösa in hennes föräldragods „Przyjaźń“, som innehades av Elena Dorochova. I ansökan förklarades att Vidiškės herrgård hade tillhört Monikas far Ignacijus Kamenskis (Ignacego Kamieńskiego), som dog den 12 mars 1900. Efter hans död ärvdes herrgården av hans son, hennes bror, som sålde egendomen till Aristarchas Pimonovas 1913 för 200 000 rubel. Pimonovas dog den 5 mars 1915 och enligt testamentet tillföll herrgården Elena Dorochova. Distriktsdomstolens civilavdelning erkände 1922 Monika Javlovskienės (Moniki z Kamieńskich Jawłowskiej) rätt att lösa in herrgården, men 1923 beslutade appellationsdomstolen i Vilnius att upphäva distriktsdomstolens beslut, eftersom den treåriga tidsfristen för att lämna in en sådan ansökan hade överskridits (VdšHKn).

5. Släkten Kamenskis historia visar att när Ignalinas gårdsbruk tillkom (omkring 1840) ägdes Vidiškės herrgård av Jonas och Brigita Kamenskis, som hade sonen Ignacijus Liudvikas och dottern Konstancija. Namnet Ignalina är alltså otvetydigt förknippat med förnamnet på den första gårdsbrukarens son: Ignacijus (ryska Игнатий, polska Ignacy). Som nämnts dog Ignacijus år 1900, 78 år gammal, vilket innebär att han måste ha fötts 1821 eller 1822; när Ignalinas gårdsbruk tillkom hade han alltså ännu inte fyllt 20 år. Troligen var det föräldrarna som gav gårdsbruket detta namn

Straipsniai / Articles

283

LAIMUTIS BILKIS

till sonens ära, som i framtiden skulle ärva hela godset. Det finns sannolikt fler ortnamn i Litauen som uppkommit på detta sätt och tillhör godsägare: exempelvis uppges orten Alizava (Kupiškis distrikt) tidigare ha kallats Pakape, och i slutet av 1700-talet lät godsägaren Antanas Koscialkovkis här uppföra en kyrka och gav den framväxande kyrkbyn namnet Alizavà till sin son Aloyzas ära (VLE I 358).

Utifrån de många historiska uppgifterna kan följande utvecklingsföljd för Ignalinas bosättning och dess namn rekonstrueras: sidogods Ignalinek (w Folwarke Ignalinek) (1840) → sidogods *Ignalinas (cocmoum uz двух отдельных фольварков Янополя и Игналина) (1846) → sidogods Ignalinek (w Ignalinku) (1848) → sidogods (ensamgård) *Ignalinas (?*Ignalina) (въ Мызгъ Игналинъ) (1853) → sidogods, järnvägsstation *Ignalinas (Иганлинъ) (1866) → sidogods *Ignalinas (?*Ignalina) (въ имѣніи Игналинъ) (1869) → *Ignalinas (изъ Игналина) (1872) → sidogods, vaktstuga *Ignalinas (?*Ignalina) (въ Фольваркѣ Игналинъ, въ Караулкѣ Игналино) (1880) → sidogods, järnvägsstation *Ignalinas (Ignalin) (1882) → sidogods, järnvägsstation *Ignalinas (?*Ignalina) (въ Фольваркѣ Игналино, въ Возгале Игналино, на станціи Игналино, въ Игналинѣ Ста: Варшава: жел: дороги) (1886) → järnvägsstation, by, sidogods? *Ignalinas (Игналино) (1905) → *Ignalinas (съ фольваркомъ Игналинъ) (1913) → järnvägsstation, småstad Ignalinà, -inos (pol. Ignalino), by Ignotiškė (pol. Ignalinka) (1940) → centrum för kommun och lokalområde Ignalina (1949) → stad Ignalinà (1950, 1959).

I den litauiskspråkiga pressen under 1900-talets första hälft användes två varianter av ortens (småstadens, järnvägsstationens) namn: Ignalina och Ignalinas. Den feminina formen skrevs oftare. Framför allt bör nämnas att K. Būga använde den i publikationen Lietuvių tauta från 1907: netoli nuo Ignalinos (Būga RR I 141). Formen är också vanligare i periodiska skrifter: Ignalina (LŽ 1912, nr 135, s. 3; Auš 1937, nr 9, s. 130; Trim 1939, nr 45, s. 1088; ŪP 1939, nr 52, s. 12; Amž 1939, nr 240, s. 8), Ignalina, Ignalinos (VR 1934, nr 44, s. 3; Aid 1938, nr 20, s. 3), Ignalina, Ignalin oj, Ignalinos miestely (VR 1933, nr 92, s. 3). Varianten Ignalinas användes mer sällan: miestelyje Ignaline, Ignalino, Ignalino stoties (VR 1930, nr 6, s. 4), Ignalinas (VR 1932, nr 33, s. 3). Det förekom att båda namnformerna användes i samma artikel: Ignalina, Ignalinon, Ignalinos, Ignalino turguose (VR 1937, nr 78, s. 3).

Det finns mycket få äldre uppteckningar av namnet från levande språkbruk. Man kan endast hänvisa till det kort som lingvisten Antanas Vireliūnas skrev ned i början av 1900-talet: Ignalinas („Ignalino“) m. Vil. g. (BgK) (= småstad i Vilnius guvernement). Övriga uppgifter är ganska sena. Det har redan nämnts att gårdsnamnet Ignalinka, som noterades 1962, sannolikt kan knytas till den första benämningen på sidogodset i historiska källor, Ignalinek. I A. Vanagas monografi står det att de lokala invånarna, utöver formen Ignalinà, också använder

284

Acta Linguistica Lithuanica LXXV

Ignalinos miesto ir jo vardo raida bei kilmė

formerna Ignālina och Ignalinė. Detta hävdas också i hembygdsforskningsarbeten (Martinkėnas 1979: 53). Inspelningar av dialektmaterial från början av 2000-talet visar att de äldre invånarna i Ignalina och de närliggande trakterna kring Palūšė, Vidiškės och Ceikiniai använder formen Ignalinà: *ignali.na.į (Ignalinoj) (byn Klimiškės), *ignali.na.į, in_ *ignali.nu. (Ignalinoj, in Ignaliną) (byn Dindai), *ignali.na.n (Ignalinon) (byn Sabališkės), *ignali.na.į, prie_*ignali.nai (Ignalinoj, prie Ignalinai) (byn Lobiniai) (ŠRAV 70, 103, 86, 89, 51, 75, 197), ignalinà, *i.gnalinà, ignalinɔ.į, i.gnalinɔ.į, *i.gna.li.nā.į, *i.gnali.nā.s, i.gnali.nā.n (Ignalinà, Ignalinoj, Ignalinos, Ignalinon) (byn Ažušilė), *ignali.na.n (Ignalinon) (byn Maksimonys), *ignali.na.n, *ignali.na.i (Ignalinon, Ignalinoj) (byn Palaukiškė), *ignali.nā.s, *ignali.nā.s (Ignalinos) (byn Šileikiškės) (ŠRV, RAV 101, 94, 80, 102), *ignali.na.n, *ignali.na.i (Ignalinon, Ignalinoj) (byn Lepšiai) (TA RAV 19). Ignalinà sägs också i byar längre bort i trakterna kring Mielagėnai, Daugėliškis och Linkmenys: *ignali.na.n, *ignali.na.į, *ignali.nu. (Ignalinon, Ignalinoj, Ignaliną) (byn Molykai), *ignali.na.n (Ignalinon) (byn Guntauninkai), *ignali.nɔ.į (Ignalinoj) (byn Vingiriai), *ignali.na.į (Ignalinoj) (byn Grikiapelė) (ŠRV, RAV 61, 27, 97, 129). Däremot har en betoningvariant noterats i byn Kalninė nära Mielagėnai: Ignālina: *ignā.lind.į (Ignālinoj) (ŠRV, RAV 67). Samma betoning förekommer också i byn Stoniūnai i Švenčionys distrikt, som gränsar till Ceikiniai distrikt i Ignalina kommun: *ignā.lina.s (3 gånger), *ignā.linɔ.į (Ignālinos, Ignālinjoj), även om samma talare en gång också uttalade *ignali.na.s (Ignalinos) (ŠRV, RAV 51). Suffixvarianten Ignalinė har noterats endast en gång: vaikūs nėnčijau /*ignali.ne.į (Ignalinėj) (byn Dindai) (ŠRAV 95). Samma dialekttalare använder dock också i samma inspelning *ignali.na.n̄ (Ignalinon) (ibid., 97), och därför går det inte att avgöra utifrån denna enda beläggform med –inè om den var ens något mer spridd¹³.

Uppgifter i historiska källor skrivna på andra språk än litauiska belägger två former av ortnamnet: Ignalinek och Ignalin. Som redan nämnts motsvaras namnet Ignalinek i levande språkbruk av Ignalinką¹⁴, medan formen Ignalinas noterades i lokalbefolkningens språk i början av 1900-talet och användes i periodiska skrifter under 1900-talets första hälft. Det verkar inte finnas några historiska belägg som säkert skulle göra det möjligt att rekonstruera den feminina varianten. Å andra sidan användes formen Ignalinà av K. Būga och i pressen åtminstone sedan början av 1900-talet; den rekommenderades av litauiska språkforskare under mellankrigstiden i handboken Vilniaus srities vietovardžiai från 1940 och används allmänt i levande språkbruk, vilket gör att dess autenticitet inte kan betvivlas. Utifrån uppgifter i historiska källor och levande språkbruk kan man således urskilja tre huvudsakliga former som har använts eller används i litauiskan: Ignalinas, Ignalinką (sidogodsets, senare

¹³ Författarna till dialektmaterialets publikation har anmärkt att detta är en fonetiskt oregelbunden form.

¹⁴ I Vilniaus srities vietovardžiuose från 1940 föreslogs varianten Ignotiškė (l. e. Ignalinką), men den har inte belagts någon annanstans och är därför sannolikt en konstgjord, litauiserad form.

Straipsniai / Articles

285

LAIMUTIS BILKIS

godsnamnet) och Ignalinà (Ignãlina). Det saknas belägg från levande språk för att kunna styrka även formen Ignalinė. Som redan nämnts är ursprunget till namnet Ignalina (namnformerna) knutet till namnet på sonen till bosättningens (arrendegårdens) ägare, Jonas Kamenskis, Ignãcijus. Ortnamnen kan morfologiskt betraktas som avledningar med suffixen -inas, -in-ka, -ina från stammen ignal- och måste därför utan tvekan härledas från en annan form av det kanoniska namnet Ignãcijus, med stammen ignal-. Det finns två möjliga tolkningar av ursprunget till namnelementet ignal- – den polska och den litauiska. Historiska uppgifter visar att namnen på bosättningar är av ”godsägarkaraktär”, och det är därför möjligt att Kamenskiai gav arrendegården namnen Ignalinek, Ignalin med utgångspunkt i slaviska (polska) språkresurser: genom att till polska former av namnet Ignacijus (pol. Ignacy), Ignal, Ignala (jfr Gala 1985: 109), lägga till suffixen -in och -ek, som är typiska för polsk ordbildning. Denna möjlighet stöds av det analoga namnet Ignalin på en by i Polen, tidigare en arrendegård, vilket härleds från det polska personnamnet Ignal, som i sin tur kommer från namnet Ignacy (NMP III 521). De polska personnamnen Ignal, Ignala utgör uppenbarligen grund för de nutida polska efternamnen Ignal (Rospond 1973: 163), Ignal, Ignalewski, Ignalski, Ignalyk (SNP IV 206). En analog form av det kanoniska namnet Ignacijus (belarusiska Ігнацій), Ігналя, används också i belarusiskan i trakten kring Pastovy (Biryla 1982: 70–71). I så fall bör även bosättningsnamnen Ignalìnas, Ignalinà (Ignãlina), Ignalìnka betraktas som bildade av slaviska former av namnet Ignãcijus. Å andra sidan kan den litauiska dialektformen, en diminutiv av det kanoniska namnet Ignãcijus, Ignãlis, ha legat till grund för bildningen av ortnamn med elementet ignal-. Denna form utvecklades ur kortformen Ìgnas: Ignãcijus → Ìgnas → Ignãlis. Formens uppkomst kan förklaras av fenomen med hårt uttal av konsonanten n framför e, vilka förekommer i östaukštaitiska dialekter. Detta hårda uttal är regelmässigt i det nordöstra hörnet av höglandsmålet kring Vilnius (Urbanavičiūtė 1978: 69), men suffixet –alis (–ė) efter n generaliseras oregelbundet över ett betydligt större område: till exempel säger man i trakten kring Ignalina kalnã:li.s (LTA III 132; karta nr 117), i Vidiškės¹⁵ – vilnã.la. (Vilnėlė, ett flodnamn) (ŠRV, RAV 149). Hårt uttal av n efter g har belagts i byn Rimeldiškė (Didžiasalio kommun): iž *bugnã.lù. (från Bugnėliai¹⁶) (ŠRV, RAV 19). Därför är det mycket sannolikt att lokalbefolkningen kallade (brukade kalla) godsägaren Jonas Kamenskis son Ignacijus för diminutivnamnet Ignãlis. I så fall kan den levande språkets accentueringsvariant Ignãlina ha bevarat grundordets betoning och tonaccent¹⁷. Dessutom kan det inte alls uteslutas,

¹⁵ Uppgiftslämnaren föddes i byn Girminiai, som ligger nära Ignalina.

¹⁶ Būgnėliai är ett annat namn på byn Spijotiškė.

¹⁷ V. Martinkėnas (1979: 53) tokį kirčiavimą laiko keistoku ir nevykusiu.

286

Acta Linguistica Lithuanica LXXV

Ignalinos miesto ir jo vardo raida bei kilmė

att Ignacijus föräldrar kunde litauiska och själva kan ha kallat honom så¹⁸. Som indirekt belägg för en sådan dialektform kan efternamnet Ignaliūkas nämnas, belagt i det sydaukštaitiska dialektområdet (Varėna), vilket kan ha utvecklats från personnamnet Ignãlis med dialektalt hårt n (LPDB). Från samma namn kan kvinnonamnet Ignalýčia från trakten kring Panemunėlis (fadern hette Ignas), efternamnet Ignaliokas (Želva, hans namn var Ignas) och Ignãlius (Aristava, efter faderns namn) ha bildats (LPrK). A. Vanagas härleder också stadsnamnet Ignalinà från diminutivformen Ignẽlis eller *Ignalis. Eftersom den andra formen här anges som rekonstruerad och inte beskrivs (Vanagas 1996: 77), är dess status inte helt klar, men sannolikt avses även här en dialektform som uppstått genom möjligt hårt uttal av n framför e (–elis).

SLUTSATSER

1. Bosättningen (arrendegården) Ignalina nämns för första gången i historiska dokument år 1840, medan Ignalinas, som nämns i en källa från 1810, inte är identisk med den plats som föregick staden Ignalina.

2. Arrendegården Ignalina grundades av ägarna till godset Vidiškės, Jonas och Brigita Kamenskiai. Ortnamnets ursprung är knutet till namnet på godsägarnas son, Ignacijus Kamenskis. Bosättningen tillhörde släkten Kamenskiai fram till 1913.

3. Historiska källor och uppgifter från levande språk ger stöd för tre huvudsakliga ortnamnsformer som används i litauiskan: Ignalìnka (namn på arrendegården och gården), Ignalinas (namn på arrendegården, järnvägsstationen, banvaktsstugan, byn och småstaden), Ignalinà (Ignãlina) (namn på järnvägsstationen, småstaden och staden).

4. Ortnamnen Ignalìnka, Ignalinas, Ignalinà (Ignãlina) bör betraktas som avledningar med suffixen -inas, -in-ka, -ina från den form av det kanoniska namnet Ignãcijus som har stammen ignal-. Denna form kan ha uppkommit antingen från de polska varianterna av namnet Ignacijus (pol. Ignacy), Ignal, Ignala, eller från den litauiska dialektformen Ignãlis, som uppkommit genom hårt uttal av n framför e och utvecklats ur kortformen Ĩgnas: Ignãcijus → Ĩgnas → Ignãlis.

¹⁸ Till exempel uppger en informant född 1927, som bor i byn Ažušilė, i en dialektinspelning att ägaren till godset Vidiškės, Kamińskas var litauer (RAV 101). Här avses Jonas, son till Ignacijus Kamenskis.

Straipsniai / Articles

287

LAIMUTIS BILKIS

LITTERATUR OCH KÄLLOR

BgK – K. Būgas nomina propria-kartotek, förvarad i arkivet vid Centrum för forskning om baltiska språk och namn vid Litauiska språkets institut.

Biryla 1982: Бірыла Мікалай Васілевіч. Беларуская антрапанімія 3. Структура ўласных мужчынскіх імён. Мінск: Навука і тэхніка.

Būga RR I – Būga Kazimieras. Samlade skrifter 1. Vilnius: Förlaget för statlig politisk och vetenskaplig litteratur, 1958.

Gala Sławomir 1985: Polskie nazwy osobowe z podstawowym -l-/-ł- w części sufiksalnej. – Acta Universitatis Lodziensis, Folia Linguistica 10, Łódź: Uniwersytet Łódzki.

IEŽ – Ignalinos krašto enciklopedinis žinynas. Vilnius: Žuvėdra, 2015.

Kamiński Julian Aleksander 1850: Przegląd do monografii i historyi rodzin Kamieńskich i Kamińskich, Lwów: Nakładem autora.

Kviklys Bronius 1964: Mūsų Lietuva 1. Boston: Lietuvių enciklopedijos leidykla.

LPDB – Databas över litauiska efternamn. Tillgänglig på internet http://lk iis.lki.lt/pavardziu-duomenu-baze

LPrK – Kartotek över litauiska öknamn, förvarad i arkivet vid Centrum för forskning om baltiska språk och namn vid Litauiska språkets institut.

LTA – Litauisk dialektatlas 3. Morfologi. Vilnius: Mokslas, 1991.

LTE – Aničas Jonas m.fl. (red.). Litauiska sovjetencyklopedin 4. Vilnius: Mokslas, 1978.

LUEV – Register över Litauens SSR:s flod- och sjönamn. Vilnius: Förlaget för statlig politisk och vetenskaplig litteratur, 1963.

LŽVA – Enkäter för Litauens ortnamnsregister, förvarade i arkivet vid Centrum för forskning om baltiska språk och namn vid Litauiska språkets institut.

Martinkėnas Vincas 1979: Apie Ignaliną. – Kraštotyra 9, 53–56.

Matkevičius (Matusa) Romutis 2014: Nauji Ignalinos istorijos štrichai. – Mūsų Ignalina, vasario 19 d. Prieiga internete http://www.mignalina.lt

MI – [Information från tidningen ”Mūsų Ignalina”]. – Mūsų Ignalina, 4 januari 2014. Tillgänglig på internet http://www.mignalina.lt

Miškinis Algimantas 2005: Lietuvos urbanistikos paveldas ir jo vertybės 2. Rytų Lietuvos miestai ir miesteliai 2. Vilnius: Savastis.

288

Acta Linguistica Lithuanica LXXV

Ignalinos miesto ir jo vardo raida bei kilmė

Narbutas Sigitas 2010: Alberto Kojalavičiaus Šventasis Lietuvos Didžiosios Kunigaikštijos bei jai priklausančių provincijų giminių ir herbų vardynas: pažintis su kilmingaisiais nuo Kačano iki Kvaso. – Senoji Lietuvos literatūra 29, 185–256. Prieiga internete http://www.llti.lt/failai/Publ_Kojalavicius.pdf.

NMP III – Polens ortnamn 1. Kraków: Polska Akademia Nauk, Instytut Języka Polskiego, 1999.

Razmukaitė Marija 1998: Lietuvos priesaginiai oikonimai. Daktaro disertacija. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, Vytauto Didžiojo universitetas.

Rospond Stanisław 1973: Słownik nazwisk śląskich 2. Wrocław-Warszawa-Kraków-Gdańsk: Zakład Norodowy im. Ossolińskich – Wydawnictwo.

SJP V – Polska språkordbok 5. Warszawa: Nakładem prenumeratorów i Kasy im. Mianowskiego, 1912.

SNP – Ordbok över efternamn som används i dagens Polen 4. Kraków: Polska Akademia Nauk, Instytut Języka Polskiego, 1993.

ŠRAV – Kardelis Vytautas, Kardelytė-Grinevičienė Daiva, Navickaitė Agnė, Strungytė Inga. De nordöstra höglandstalande vilniškiai. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 2006.

ŠRV – Textkorpus med nordöstra höglandstalande vilniškiai. Tillgänglig på internet http://www.baze.vilniskiai.eu/

TA – Databas med material från Institutet för litauiska språkets dialektarkiv. Tillgänglig på internet http://tarmes.lki.lt

Urbanavičiūtė Žaneta 1978: Priebalsių t, d, n ir b, p, m, v kietinimas lietuvių kalbos tarmėse. – Baltistica 29(1), 69–78.

Vanagas Aleksandras 1996: Lietuvos miestų vardai. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.

VK – Alfabetiskt register över ortnamn insamlade ur levande språkbruk, förvarat vid Institutet för litauiska språkets centrum för forskning om baltiska språk och namn.

VLE – Razumas Valdemaras m.fl. (red.). Litauens allmänna encyklopedi 7. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 2005.

Straipsniai / Articles

289

LAIMUTIS BILKIS

HISTORISKA KÄLLOR

Aid – Aidas.

Amž – XX århundradet.

Auš – Aušrelė.

BrslVA – Besök i hela Brasławska dekanatet av mig, dekanen, som nedan undertecknar och uttryckligen anger samtliga kyrkor med de församlingar som hör till dem. På order och efter disposition av H. H. furst Ignacy Jakub Massalski, noggrant beskrivna. År 1784, LVIA F. 694, Apr. 1, B. 3505.

DglšKr – Księga Metryk Chrzestnych Kościoła Parafialnego Dawgieliskiego Od roku 1774. Januar~. 16^o Do roku 1790. Maia: 2^o. dnia. LVIA F. 1329, Ap. 1, B. 10. Prieiga internete http://www.epaveldas.lt

DglšRS – Revisionslängder för Daugėliškis, Dūkštas och andra församlingar i Zavileysky-distriktet [...] för år 1811. LVIA F. 515, Apr. 15, B. 218.

GrdnDT – Förteckning över rökande skorstenar i Grodno-distriktet, med de två anslutna guvernementen Bartnicka och Olitska. De kungliga bordsgodsen, vilkas utsträckning i Trakai-vojvodskapet hör till den kungliga Grodno-ekonomins korpus, redovisade med den åtskillnad i kolumnerna som föreskrivs enligt lag, utifrån den inventering som genomfördes i enlighet med den senaste sejmens konstitution 1775. R^u av oss utsedda genom samma konstitution och nedan undertecknade till Grodno-distriktets kansli år 1775 R^u upprättad. LVIA F. SA, B. 18584.

KnGGS – Förteckning över bebodda orter i Kovno-guvernementet. Kovno: Guvernementstryckeriet, 1892.

LATP – Litauens SSR:s administrativ-territoriella indelning. Vilnius: Publikation från presidiet för Litauens SSR:s högsta sovjet, 1949.

LATS – Litauens SSR:s administrativa-territoriella indelning. Vilnius: Statliga förlaget för politisk och vetenskaplig litteratur, 1959.

LŽ – Litauens nyheter.

PlšJn₁ – Vigselregister för den romersk-katolska församlingskyrkan i Polusze, från år 1827. LVIA F. 1330, Ap. 1, B. 8. Tillgänglig på internet http://www.epaveldas.lt

PlšKr₁ – Dopregister för den romersk-katolska församlingskyrkan i Polusze, från år 1827. LVIA F. 1330, Ap. 1, B. 7. Tillgänglig på internet http://www.epaveldas.lt

SG – Sulimierski Filip, Chlebowski Bronisław, Walewski Władysław (red.). Geografisk ordbok över Kungariket Polen och andra slaviska länder 3. Warszawa: Utgiven av Filip Sulimierski och Władysław Walewski, tryckt hos ”Wieku“ Nowy-Świat, 1882.

290

Acta Linguistica Lithuanica LXXV

Ignalinos miesto ir jo vardo raida bei kilmė

ŠvnčGVS – Списокъ О населеннѣхъ мѣстностяхъ Састаящихъ ва 2 Станѣ Свенцянскаго Уѣзда. Составлено въ 1866 году. CVIA (ЦГИА) F. 1290, Apr. 4, B. 101. Tillgänglig online http://www.prlib.ru

Trim – Trimitas.

_UDS – Sammanfattningafz enligt alfabetisk ordning över medborgarnas fasta egendomar i Zawilejsk-distriktet. 1795. LVIA F. 515, Apr. 5, B. 4.

_UDS – [Förteckning över godsägare i Užneris-distriktet år 1811]. LVIA F. 515, Apr. 5, B. 15.

_UDS – Alfabetiskt register över Zawilejsk-distriktet år 1816. LVIA F. 515, Apr. 5, B. 18.

ŪP – Jordbrukarens rådgivare.

VB – Kommissionens för efternamn och ortnamn förteckningar över boställen i Rokiškis, Seinai och Šakiai-distrikten (akter) 4, förvarade i arkivet vid Centrum för baltiska språk och namnvetenskaplig forskning vid Litauiska språkvetenskapliga institutet.

VdšHKn – Hyp. nr 607. Samling handlingar i lagfartsboken för jordegendomarna ”Przyjaźń” eller ”Widziszki”, Święciany-distriktet, band I. CVA F. 130, Apr. 1, B. 20562.

VdšI – Statistiska uppgifter om egendomen Przyjaźń, eller Widziszki, tillhörande Ivan Rafailovitj Pomytsjikov och Brigida Vikentjevna, född Kamenskaja, i Vilna guvernement, Święciany-distriktet, Davgeliszki och Polusziszki församlingar, belägen i andra^омъ distriktet, upprättade den 18^ого december 1846. LVIA F. 394, Apr. 6, B. 80.

VdšĮn_I – Metricabok för den romersk-katolska församlingskyrkan i Przyjaźń. Del två. Om vigda. Från den 4 september 1866. LVIA F. 1331, Apr. 1, B. 10. Tillgänglig online http://www.epaveldas.lt

VdšKr_I – DOPBOK över dop i Przyjaźńs filialkyrka från den 12 februari 1845. LVIA F. 1331, Apr. 1, B. 1. Tillgänglig online http://www.epaveldas.lt

VdšKr_II – Metricabok för Przyjaźńs romersk-katolska filialkyrka. Del ett. Om födda. Från den 1^аго juli 1848. LVIA F. 1331, Apr. 1, B. 4. Tillgänglig online http://www.epaveldas.lt

VdšKr_III – Metricabok för Przyjaźńs romersk-katolska filialkyrka. Del ett. Om födda. Från den 26 september 1854. LVIA F. 1331, Apr. 1, B. 7. Tillgänglig online http://www.epaveldas.lt

VdšKr_IV – Metricabok för Przyjaźńs romersk-katolska kyrka över födda från år 1860. LVIA F. 1331, Apr. 1, B. 8. Tillgänglig online http://www.epaveldas.lt

Straipsniai / Articles

291

LAIMUTIS BILKIS

VdšKr_v – Metrikbok för den romersk-katolska församlingskyrkan i Przyjaźno. Del ett. Om de födda. Från den 20 januari 1879. LVIA F. 1331, Apr. 1, B. 13. Prieiga internete http://www.epaveldas.lt

VdšMrt_I – Metrikbok för den romersk-katolska församlingskyrkan i Przyjaźno. Del tre. Om de döda. Från den 17 maj 1863. LVIA F. 1331, Apr. 1, B. 9. Prieiga internete http://www.epaveldas.lt

VdšMrt_II – Metrikbok för den romersk-katolska filialkyrkan i Przyjaźno. Del tre. Om de döda. Från den 19 februari 1882. LVIA F. 1331, Apr. 1, B. 14. Prieiga internete http://www.epaveldas.lt

VdšMrt_III – Begravningsregister för den romersk-katolska kyrkan i Przyjaźno, från 1900 till 1913. LVIA F. 1331, Apr. 1, B. 19. Prieiga internete http://www.epaveldas.lt

VDV – [Förteckningar över orter i Vilnius stifts dekanat. 1784.]. LVIA F. SA, B. 19253.

VGGS – Guvernementet Vilna. Fullständig förteckning över bebodda platser med statistiska uppgifter om varje bosättning, sammanställd efter officiella uppgifter av I. I. Goszkevich. Vilna: Guvernementets tryckeri, 1905.

VR – Vilnius framtid.

VSV: Ortnamn i Vilniusområdet. Vilnius, 1940 (maskinskrift); 1945 (korrektur).

ŽTz – Meddelande om Łukszty, Wiżunki och Ignalina. VUBRS F. 5, B. 28–2334.

Ignalinas utveckling och namnets ursprung

SAMMANFATTNING

I den vetenskapliga litteraturen har det hittills hävdats att namnet Ignalina först nämndes i historiska dokument år 1810 och att ortnamnet kan härledas till namnet Ignacy Tyzenhauz. I själva verket nämndes bosättningen (folwark) Ignalina först i historiska dokument år 1840. Samtidigt är Ignalinas, som nämns i källan från 1810, inte detsamma som den bosättning som betraktas som föregångare till staden Ignalina. Folwarken Ignalina anlades av ägarna till godset Vidiškės – familjen Kamenskis, Jonas och Brigita. Ortnamnets ursprung kan kopplas till namnet på den adliga familjens son, Ignacy Kamieński. Familjen Kamenskis ägde bosättningen fram till 1913.

292

Acta Linguistica Lithuanica LXXV

Ignalinas utveckling och namnets ursprung

Historiska källor och det levande språket uppvisar tre huvudsakliga former av ortnamnet i litauiskan: Ignalìnka (namn på folwark, gård), Ignalinas (namn på folwark, järnvägsstation, väktarbostad, by, småstad), Ignalinà (Ig-nalìna) (namn på järnvägsstation, småstad, stad).

Ortnamnen Ignalìnka, Ignalinas, Ignalinà (Ignālina) betraktas som avledningar med suffixen -inas, -in-ka, -ina från den kanoniska namnformen Ignãcijus med stammen ignal-, vilken kan ha sitt ursprung i varianterna av det polska namnet Ignacy – Ignal, Ignala – eller i den litauiska dialektformen Ignãlis, som uppkommit genom att n hårdnat före e och härletts från den förkortade formen Ìgnas: Ignãcijus → Ìgnas → Ignãlis.

Inkommen den 15 maj 2016.

LAIMUTIS BILKIS

Litauiska språkets institut

Petro Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius, Litauen

[email protected]

Straipsniai / Articles

293