FRIKATIVER OCH AFFRIKATOR I NUTIDA BALTISKA SPRÅK: JÄMFÖRANDE ANALYS AV AKUSTISKA EGENSKAPER
Frikativor och affrikator i nutida baltiska språk: jämförande analys av akustiska/spektrala ledtrådar
SAMMANFATTNING
Artikelns undersökningsobjekt är frikativor och affrikator i litauiska och lettiska standardspråket, vilka jämförs utifrån två akustiska egenskaper: spektrumtoppens frekvenser och relativ intensitet. För att få objektiva resultat analyserades frikativor och affrikator i båda språken i Litauen och Lettland enligt samma metod. Syftet med undersökningen är att jämföra spektralegenskaperna hos frikativor och affrikator i dagens baltiska språk och fastställa vilken inverkan palatalisering, tonande/tonlöshet, konsonanternas artikulationssätt och artikulationsställe samt informantens kön har på spektrumtoppens frekvenser och den relativa intensiteten hos de undersökta konsonanterna.
Det konstaterades att konsonanternas akustiska egenskaper i både litauiska och lettiska standardspråket korrelerar med samma kriterier: spektrumtoppens frekvens med konsonanternas artikulation (särskilt sibilans), palatalisering (av typen i; endast i litauiska) och informanternas kön; relativ intensitet med konsonanternas tonande/tonlöshet och palatalisering (av typen i; endast i litauiska).
144
Acta Linguistica Lithuanica LXXV
Page 2
Frikativor och affrikator i dagens baltiska språk: en jämförande analys av akustiska egenskaper
De erhållna skillnaderna i akustiska egenskaper gör det möjligt att hävda att lettiska frikativor och affrikator, sett till spektrumtoppens värden, ligger närmare palataliserade konsonanter i litauiska och således är lettiska konsonanter ”mjukare” än icke-palataliserade litauiska konsonanter. Det konstaterades också att lettiska frikativor och affrikator kännetecknas av högre relativ intensitet än motsvarande palataliserade och icke-palataliserade litauiska konsonanter (med avseende på tonande/tonlöshet, artikulationssätt och artikulationsställe). Dessa forskningsresultat kan ha påverkats av skillnader i informanternas röststyrka (medfödd eller relaterad till trötthet) och av varierande ljudsignalnivå under inspelningen.
Denna artikel behandlar frikativor och affrikator i litauiska och lettiska standardspråket. I denna undersökning har två akustiska kännetecken hos dessa konsonanter – spektrumtoppens frekvens och relativ intensitet – undersökts. Frikativor och affrikator analyseras enligt en och samma metod i både litauiska och lettiska standardspråket. Syftet med studien är att jämföra frikativor och affrikator i de nutida baltiska språken för att fastställa de väsentliga spektrala skillnaderna och vilken inverkan palatalisering, tonande/tonlöshet, artikulationssätt och artikulationsställe samt talarens kön har, uttryckt genom spektrumtoppens frekvens och relativ intensitet.
Resultaten visar att de akustiska kännetecken som undersökts i denna studie uppvisar liknande effekter i både litauiska och lettiska standardspråket: spektrumtoppens frekvens påverkas av palatalisering (i litauiska standardspråket), artikulationssätt och artikulationsställe samt talarens kön, medan den relativa intensiteten uppvisar effekter av palatalisering (i litauiska standardspråket) och tonande/tonlöshet.
De data som erhållits i denna studie visar att värdena för spektrumtoppens frekvens, beräknade för frikativor och affrikator i lettiska standardspråket, liknar värdena för palataliserade snarare än icke-palataliserade konsonanter med motsvarande tonande/tonlöshet, artikulationssätt och artikulationsställe i litauiska standardspråket, det vill säga att frikativor och affrikator i lettiska standardspråket verkar vara ”mjukare” än de icke-palataliserade frikativorna och affrikatorna i litauiska standardspråket. De relativa intensitetsvärdena för frikativor och affrikator i lettiska standardspråket är högre än för såväl palataliserade som icke-palataliserade konsonanter med samma tonande/tonlöshet, artikulationssätt och artikulationsställe i litauiska standardspråket. Detta kan förklaras antingen av att talare av lettiska standardspråket artikulerar dessa språkljud med större energi eller av skillnader i inspelningsnivån.
Under de senaste åren har gemensamma instrumentella undersökningar av ljudsystemen i litauiska och lettiska intensifierats. De genomförs i respektive land enligt samma metodik1. Bland dessa kan nämnas Juris Grigorjevs och Jurgita Jaroslavienės artiklar om vokalismen i de nutida baltiska språken: monoftongernas spektrala struktur och duration (Grigorjevs, Jaroslavienė 2015a: 68–92), liksom monoftongernas kvalitet (Grigorjevs, Jaroslavienė 2015b: 57–89). Konsonantismen i litauiska och lettiska har undersökts av denna artikels författare Inesė Indričānė och Jolita Urbanavičienė: klusilernas spektra analyserades (Indričānė, Urbanavičienė 2015: 51–87), liksom de explosiva konsonanternas locus enligt metoden med locus-ekvationer (Urbanavičienė, Indričānė 2015: 261–293). De båda nutida baltiska språken har många gemensamma drag: en fonologisk opposition mellan korta och långa vokaler, ett stort antal diftonger, ett accentuationssystem med tonaccent osv. Under årens lopp har dock även grundläggande skillnader utvecklats i litauiska och lettiska, vilka medför olika foneminventarier och fonologiska klassifikationer i de nutida baltiska språken. Exempelvis kännetecknas lettiskan av fast betoning och ett omfattande delsystem av palatala konsonanter, medan litauiskan har fri betoning, sekundär (i-typ) palatalisering och en fonologisk opposition mellan palataliserade vs. icke-palataliserade konsonanter osv. Sådana synkrona jämförande studier bidrar inte bara till att tydliggöra de olika språkens ljudmässiga särdrag, nyanser i de fonologiska klassifikationerna och den skilda funktionella vikten hos samma fonologiska element, utan också till att belysa ett enskilt språks särdrag ur ett språktypologiskt perspektiv.
Föremålet för undersökningen i denna artikel är frikativor och affrikator i litauiska och lettiska. Med frikativor avses konsonanter där två talorgan närmas så mycket att luftströmmen som passerar mellan dem skapar friktionsbrus, eller friktion (Crystal 2008: 199). Det är just detta relativt långa intervall av aperiodisk energi som gör att frikativor kan klassificeras som en separat ljudklass (Kent, Read 1992: 121).
Affrikator består av klusiler och frikativor som har samma artikulationsställe (Reetz, Jongman 2009: 16). Affrikator tolkas som ett mellanljud mellan en klusil och en frikativa som artikuleras på samma ställe (Ladefoged, Maddieson 1998: 90). Liksom klusiler börjar affrikator artikuleras med en slutning; när den släpps strömmar luften vidare genom en trång passage mellan de sammanförda talorganen och skapar friktion. Därför registreras i spektrumet inte bara för frikativor utan även för affrikator
1 Dessa undersökningar inspirerades av projektet ”Nutida baltiska språk: spektrala ljudegenskaper (instrumentell undersökning)”, som genomfördes 2013–2015 vid Litauiska språkinstitutet av en forskargrupp (nr MIP-081/2013, ledare dr Jurgita Jaroslavienė).
146
Acta Linguistica Lithuanica LXXV
Page 4
Dabartinių baltų kalbų pučiamieji priebalsiai ir afrikatos: akustinių požymių lyginamoji analizė
ett friktionsintervall, men det är kortare (hos frikativor upptar friktionen i praktiken hela frikativans duration).
Även om affrikatornas spektrala egenskaper är desamma som hos klusiler och frikativor med motsvarande tonandegrad och artikulationsställe (Kodzasov, Krivnova 2001: 177), kan ”alla metoder som används för att undersöka frikativor användas för att differentiera […] affrikator” (Ambrazevičius, Leskauskaitė 2014: 131). Därför har två närbesläktade konsonantklasser – frikativor och affrikator – valts ut för att i denna artikel undersökas utifrån samma akustiska egenskaper.
I den teoretiska litteraturen anges att frikativor kan beskrivas utifrån friktionens duration, deras spektrala egenskaper och intensitet samt egenskaperna hos de spektrala formantövergångarna (locus-ekvationerna) (Reetz, Jongman 2009: 189). Syftet med denna artikel är att undersöka spektrala egenskaper hos frikativor och affrikator i nutida baltiska språk och att lyfta fram deras särskiljande skillnader mellan litauiska och lettiska. Detta syfte kan delas upp i följande uppgifter: 1) fastställa värdena för toppfrekvenserna i spektrumet hos frikativor och affrikator i litauiska och lettiska; 2) experimentellt analysera den relativa intensiteten hos frikativor och affrikator i båda språken; 3) jämföra vilken inverkan konsonanternas palatalitet, tonandegrad, artikulationssätt och artikulationsställe har på frikativornas och affrikatornas spektrala egenskaper. Data för konsonanter uttalade av män respektive kvinnor analyserades separat för att fastställa vilken inverkan kön har på konsonanternas spektrala egenskaper.
Undersökningen är ny och relevant, eftersom det hittills inte har publicerats några jämförande studier av akustiska egenskaper hos litauiska och lettiska konsonanter som utförts enligt samma metodik. Dessutom har de metoder för att undersöka konsonanternas akustiska egenskaper som beskrivs i artikeln inte tidigare använts i litauisk akustisk fonetik.
2. ARTIKULATORISK KLASSIFICERING AV FRÄMRE KONSONANTER OCH AFFRIKATOR I LITAUISKA OCH LETTISKA
För att återge de konsonanter i dagens baltiska språk som undersöks används i artikeln det internationellt utbredda internationella fonetiska alfabetet2 (TFA eller IPA – International Phonetic Alphabet), som skapades av International Phonetic Association
2 I denna studie används de TFA-tecken som anpassades för litauiska och lettiska konsonanter inom projektet ”Dagens baltiska språk: ljudens spektrala egenskaper (instrumentell undersökning)” (nr MIP-081/2013).
Straipsniai / Articles
147
Page 5
JOLITA URBANAVIČIENĖ, INESE INDRIČĀNE
(se IPA 2015 för en utförligare redogörelse). Tabellen nedan (se tabell 1) visar de frikativor och affrikator vars TFA-transkription skiljer sig från de nationella fonetiska alfabetena.
1 TABELL. Tecken för frikativ- och affrikatfonem i litauiska och lettiska enligt de nationella (LTFA och LVFA) respektive det internationella (TFA) fonetiska alfabetet
3 Om de olika fonologiska tolkningarna av sonanterna v och j i litauiska och lettiska, se avsnitt 3.
4 I det lettiska konsonantsystemet finns ingen tonande velar konsonant h, men grafemet h används i följande fall: 1) för att beteckna fonemets /x/ huvudvariant – den velara frikativan [x]; 2) för att beteckna en allofon till fonemet /x/ – den faryngala frikativan [ħ]; 3) för att beteckna en allofon till fonemet /x/ – den palatala frikativan [ç] (LVG 2013: 70). Fonemets /x/ allofoner – den faryngala [ħ] och den palatala [ç] – uttalas oftast till följd av påverkan från engelska och tyska.
5 I lettisk nationell transkription (LVFA) kan affrikatan dz betecknas både dz [d͡z̥sma] och ʒ [ʒi̯esma] (LVG 2013: 26).
6 I lettisk nationell transkription (LVFA) kan affrikatan dž betecknas både dž [d͡ʒems] och ǯ [ǯems] (LVG 2013: 26).
7 En upphöjd modifierande symbol ”j” som skrivs intill en konsonant betecknar en palataliserad konsonant i det internationella fonetiska alfabetet, till exempel [tʲ], [dʲ].
148
Acta Linguistica Lithuanica LXXV
Page 6
Dabartinių baltų kalbų pučiamieji priebalsiai ir afrikatos: akustinių požymių lyginamoji analizė
Efter artikulationsställe delas de undersökta baltiska språkens konsonanter in i följande klasser (se Urbanavičienė, Indričānė 2015: 265–267; jfr DLKG 2005: 33–34; LVG 2013: 58):
1) labiodentala: lit. /f, fʲ/ och lett. /f, v/;
2) dentala: lit. /s, sʲ, z, zʲ, t͡s, t͡sʲ, dz, dzʲ/ och lett. /s, z, t͡s, dz/;
3) alveolara: lit. /ʃ, ʃʲ, ʒ, ʒʲ, t͡ʃ, t͡ʃʲ, d͡ʒ, d͡ʒʲ/ och lett. /ʃ, ʒ, t͡ʃ, d͡ʒ/;
Antalet undersökta konsonantfonem i litauiskan (22 fonem) är nästan dubbelt så stort som i lettiskan (12 fonem), eftersom litauiskan har konsonantoppositioner efter klanglighet (tonlös – tonande) och efter palatalisering (opatalataliserad – palataliserad), medan lettiskan endast har oppositioner efter klanglighet.
3. KONSONANTERNA v OCH j:S FONOLOGISKA STATUS I LITAUISKA OCH LETTISKA
Utifrån artikulationssättet klassificeras litauiska /ʋ, ʋʲ, j/ som approximanter (och har därför uteslutits ur denna undersökning), medan lettiska /v, j/ klassificeras som frikativor.
Instrumentella undersökningar har visat att den tonande labiodentala /v/ och den palatala /j/ i lettiska har flera uttalsvarianter (Čेirane 2011). När öppningen mellan talorganen är liten vid uttalet av dessa konsonanter uttalas frikativorna [v] eller [j] – luftströmmen som passerar genom förträngningen skapar turbulens och tillför förträngningskonsonanten en brusande friktionskomponent (se LVG 2013: 66). När öppningen mellan talorganen är större vid uttalet av /v/ och /j/ uttalas konsonanterna utan friktion, det vill säga som icke-frikativor eller approximanter [ʋ] och [j]⁸ (se LVG 2013: 66). I lettiska kan approximanterna [ʋ, j] uttalas i stället för frikativorna [v, j] när talet är dämpat eller mindre energiskt (LVG 2013: 68; 71). I tautosyllabisk position efter en kort eller lång vokal genomgår de lettiska konsonantfonemen [v, j] fullständig eller partiell vokalisering, t.ex.: [tɐus] tavs
8 Båda realiseringarna av fonemen /v/ och /j/ (frikativorna [v], [j] och approximanterna [ʋ] och [j]) benämns i lettiska språkstudier med termen ”brusande förträngningskonsonant” (lett. spraudzīens troksnenis) (jfr Čेirane 2010; Čेirane 2011; Čेirane, Indričāne 2012; Markus, Grigorjevs 2002).
I den litauiska traditionella fonetiken9 (Pakerys 2003) och den akademiska grammatiken (DLKG 2005: 33) klassificeras [j], [ʋ], [ʋʲ] som approximanter (sonoranter). Denna tolkning av [ʋ, ʋʲ, j] i litauiska beror inte på artikulationen (artikulationshindret är detsamma som för andra frikativor10), utan på konsonanternas funktionella egenskaper: i ordslut förlorar [ʋ, j] sin friktion, blir ännu mer tonande och övergår i icke-stavelsebildande [u̯, i̯], som tillsammans med föregående vokaler bildar diftonger av sekundärt ursprung, t.ex.: [jūːro̯i] ’i havet’, [kėːdėːi] ’på stolen’, [sudie̯u] ’adjö’.
Av de två positionsvarianterna – frikativorna [v, j] och approximanterna [ʋ, j] – generaliseras frikativorna /v, j/ som fonem i lettiska (se LVG 2013: 76–77), medan approximanterna /ʋ, ʋʲ, j/ gör det i litauiska. Skillnaden mellan approximanterna [ʋ ʋʲ] och frikativorna [v, vʲ] är svår att uppfatta, eftersom tonande frikativor på grund av sin specifika artikulation (vid uttal av tonande frikativor genereras både friktionsbrus i talröret och stämbanden vibrerar, vilket bromsar luftflödet) tenderar att övergå i approximanter11.
Problemet med att identifiera konsonanterna /ʋ, ʋʲ, j/ i litauiska är ännu inte helt löst och kräver en utförlig instrumentell motivering (grundad på en objektiv undersökning av ljudens artikulatoriska egenskaper). I denna artikel följs den traditionella tolkningen; därför ingår inte de litauiska sonoranterna /ʋ, ʋʲ/ (därmed saknar de litauiska labiodentala /f/ och /fʲ/ en tonande motsvarighet) och /j/ i undersökningen av frikativor, medan de tonande frikativorna /v, j/ ingår i det lettiska materialet (där finns oppositionen /f/–/v/).
4. FRIKATIONSSPEKTRUM OCH INTENSITET
Frikativor med samma sonoritetsgrad skiljer sig åt i fråga om energifördelningen i spektrumet och intensiteten (Kent, Read 1992: 122). Dessa akustiska
9 I de senaste klassificeringarna av litauiska konsonanter (se Abrazevičius, Leskauskaitė 2014: 167; Pakerys 2014: 91) betraktas konsonanterna /v, vʲ/ inte som sonoranter, utan som tonande labiodentala frikativor, vilka i fråga om sonoritet står i kontrast till de motsvarande tonlösa /f, fʲ/.
10 E. Mikalauskaitė (1975: 41–46) lietuvių /ʋ/, /ʋʲ/ ir /j/ priskyrė pučiamiesiems, o akademinė Lietuvių kalbos gramatika (LKG 1965: 70) šiuos priebalsius, kaip turinčius didelį kiekį virpesių, neturinčius tono moduliacijos, nesukeliančius priebalsių skardėjimo, laiko tarpiniais tarp pučiamųjų priebalsių ir sonantų.
11 Tonande frikativor är ett relativt sällsynt fenomen i världens språk (Johnson 2003: 122).
150
Acta Linguistica Lithuanica LXXV
Page 8
Dabartinių baltų kalbų pučiamieji priebalsiai ir afrikatos: akustinių požymių lyginamoji analizė
På grundval av dessa egenskaper skiljer den teoretiska litteraturen mellan två grupper av frikativor: sibilanter (sibilant) (till exempel engelskans alveolara frikativor /s/, /z/ och postalveolara frikativor /ʃ/, /ʒ/) och icke-sibilanter (non-sibilant) (till exempel engelskans labiodentala frikativor /f/, /v/, interdentala frikativor /θ/, /ð/ och den faryngala frikativan /h/). Sibilanter skiljer sig från icke-sibilanter genom högre spektral energi och intensitet (Kent, Read 1992: 122): sibilanter kallas också ”ljusa”, medan icke-sibilanter kallas ”matta” konsonanter (Ambrazevičius 2011: 37). I äldre arbeten om litauisk och lettisk fonetik var det inte brukligt att dela in konsonanter efter sibilans, det vill säga efter hur luftströmmen riktas mot tänderna. I den senaste akustiska studien av litauiska konsonanter (se Ambrazevičius, Leskauskaitė 2014: 301) klassificeras litauiska konsonanter /s, sʲ, z, zʲ, ʃ, ʒ, ʒʲ/ och affrikatorna /ts, tsʲ, dz, dzʲ, tʃ, tʃʲ, dʒ, dʒʲ/ som sibilanter. I lettiskan räknas även frikativorna /s, z, ʃ, ʒ/ och affrikatorna (klusilkonsonanterna) /ts, dz, tʃ, dʒ/ som sibilanter (jfr I. Indričānes studier av sibilanter och icke-sibilanter bland lettiskans tonlösa obstruenter, se Indričāne 2012; 2013; 2014). I denna artikel används vid behov också termerna ”sibilant” och ”icke-sibilant”.
Vid en undersökning av intensiteten hos spektrumtoppen för lettiska pre-vokaliska tonande frikativor i CVC-förbindelser konstaterades att de högre genomsnittliga statistiska intensitetsvärdena i denna grupp förekommer hos den dentala [z] och den alveolara [ʒ], medan de lägre värdena förekommer hos den labiodentala [v] och den palatala [j]. Den labiodentala [v] har det lägsta genomsnittliga statistiska intensitetsvärdet, och den alveolara [ʒ] det högsta, även om det senare skiljer sig föga från intensitetsvärdet för den dentala [z]. Om standardavvikelsen beaktas kan den dentala [z] och den alveolara [ʒ] skiljas från den labiodentala [v]. Den palatala [j] har däremot relativt stora standardavvikelser, varför dess värdeintervall överlappar såväl med den labiodentala [v] som med den dentala [z] (Čeirane 2011: 117–119).
Även intensiteten hos spektrumtoppen, medelintensiteten och den relativa intensiteten undersöktes för lettiska pre-vokaliska tonlösa frikativor i CVC-förbindelser. Olika metoder gav samma resultat: de högre genomsnittliga statistiska intensitetsvärdena förekommer hos den dentala [s] och den alveolara [ʃ], medan de lägre värdena förekommer hos den labiodentala [f] och den velara [x]. Den labiodentala [f] har i samtliga fall det lägsta genomsnittliga statistiska intensitetsvärdet, och den alveolara [ʃ] det högsta (när spektrumtoppens intensitet beräknades) eller den dentala [s] (när medelintensitet och relativ intensitet beräknades). Även inom gruppen tonlösa konsonanter är intensitetsvärdena för den dentala [s] och den alveolara [ʃ] mycket lika. Den labiodentala [f] utmärker sig genom ett lägre intensitetsvärde än de övriga tonlösa frikativorna, medan intensitetsvärdet för den velara [x] ligger nära värdena för den dentala [s] och den alveolara [ʃ]. En jämförelse av standardavvikelserna för de tonlösa frikativornas intensitet
Straipsniai / Articles
151
Page 9
JOLITA URBANAVIČIENĖ, INESE INDRIČĀNE
verčių sritys visais atvejais persidengia (žr. Indričāne 2014: 112, 114–115; 1, 4 ir 7 grafikai).
Studier av lettiska pre-vokaliska tonande frikativor (se Čeirane 2011; Indričāne 2014: 101–119) visar liknande tendenser: både bland tonande och tonlösa frikativor har den labiala frikativan (en icke-sibilant) lägst intensitet, medan den dentala eller alveolara (sibilanter) har högst intensitet. De genomsnittliga statistiska intensitetsvärdena visar dessutom att intensiteten hos den labiodentala samt den palatala och velara frikativan (icke-sibilanter) är lägre än hos den dentala och alveolara frikativan (sibilanter). Resultaten från dessa studier överensstämmer således med iakttagelser i den teoretiska litteraturen, exempelvis om skillnader i intensitet mellan sibilanter och icke-sibilanter i engelskan12.
Det har hittills utförts mycket få studier av intensiteten hos litauiska konsonanter. Sigitos Dereškevičiūtės
I Sigita Dereškevičiūtės avhandling Lietuvių kalbos priebalsių akustinės ypatybės (2013: 138) presenteras data om spektrumtopparnas frekvenser och områden med koncentrerad energi hos litauiska frikativor: mer intensiva spektrala toppar kännetecknar palataliserade konsonanter (särskilt [xʲ], [ʋʲ]), medan högre karakteristiska frekvenser och intensitet kännetecknar tonlösa konsonanter. Författarens studier visar också en förstärkning av den spektrala energin hos sibilanter (särskilt [ʃ, ʃʲ, ʒ, ʒʲ, ʤ, ʤʲ]), vilket förknippas med dubbelartikulation, samt en förskjutning nedåt av områdena där energin koncentreras hos labiala konsonanter, vilket förknippas med labial artikulation.
Intensiteten hos frikativor i dagens baltiska språk undersöks genom att fastställa intensitetsvärdet för den dominerande spektrumtoppen (peak intensity/ amplitude), frikativans medelintensitet (overall noise intensity/ amplitude) eller värden för relativ intensitet (relative intensity/ amplitude). Det sistnämnda måttet betraktas som särskilt lovande i arbeten om konsonantakustik, eftersom det exempelvis gör det möjligt att klassificera alla engelska frikativor efter artikulationsställe (se Jongman et al. 2000: 1252, 1259–1262; Reetz, Jongman 2009: 192; Indričāne 2014: 103). I den teoretiska litteraturen anges att tonande frikativor har lägre intensitet än sina tonlösa motsvarigheter, eftersom det vid artikulation av en tonande frikativa mer
12 Studier av engelska konsonanter visar exempelvis att intensiteten hos de tonlösa sibilanterna /s/, /ʃ/ är 10–15 dB högre än hos de tonlösa icke-sibilanterna /f/, /θ/ (Reetz, Jongman 2009: 192). Intensiteten hos den tonande alveolara frikativan /z/ överstiger intensiteten hos den tonlösa alveolara /s/ med 6 dB, medan intensiteten hos den tonande labiodentala frikativan /v/ är 13 dB högre än hos den tonlösa labiodentala frikativan /f/. Det framgår också att intensiteten hos sibilanter är högre än hos icke-sibilanter inom grupper av frikativor med samma sonoritetsgrad: den tonande sibilanten /z/ har en intensitet på 70 dB, högre än de tonande icke-sibilanterna /v/, /ð/ (66 dB), och de tonlösa sibilanterna /s/, /ʃ/ har en intensitet på 64–65 dB, högre än de tonlösa icke-sibilanterna /f/, /θ/ (53–54 dB) (Jongman 1989: 1724; Kent, Read 1992: 122).
152
Acta Linguistica Lithuanica LXXV
Page 10
Dabartinių baltų kalbų pučiamieji priebalsiai ir afrikatos: akustinių požymių lyginamoji analizė
energi förbrukas när luftströmmen passerar genom vibrerande stämband (Kent, Read 1992: 122; Reetz, Jongman 2009: 192; Ambrazevičius 2011: 33).
5. UNDERSÖKNINGSMATERIAL OCH INFORMANTER
Undersökningens material består av affrikator och frikativor i båda de nutida baltiska språken, uttalade i isolerade CVC-förbindelser i prevokalisk position (både före korta och före långa vokaler), till exempel:
– 1a. sis [sis], ses [ses], ses [sæs], sas [sas], sos [sɔs], sus [sus], sīs [siːs], sēs [seːs], sẽs [sæːs], sās [sɑːs], sōs [sɔːs], sūs [suːs].
Tonaccenternas inverkan eliminerades i denna undersökning utifrån antagandet att tonaccenterna påverkar slutet av det vokaliska segmentet och den postvokaliska konsonanten mer än den prevokaliska positionen.
Materialet för den instrumentella undersökningen spelades in i Litauen och Lettland enligt samma urvalskriterier för informanterna. Samma utrustning användes för inspelningarna, och dess tekniska parametrar standardiserades. De undersökta förbindelserna lästes in av 12 litauiska och 12 lettiska informanter: 6 män och 6 kvinnor i vardera gruppen (20–48 år). Alla informanter är modersmålstalare av litauiska eller lettiska. Deras uttal uppvisar inga märkbara brister och överensstämmer med normerna för litauiskt respektive lettiskt standardspråk.
Informanterna uttalade de undersökta CVC-förbindelserna 3–5 gånger, med neutral intonation och så jämnt tempo som möjligt. Undersökningsmaterialet spelades in med en bärbar digital högupplöst inspelningsenhet Tascam DR-100MK II och en sångmikrofon AKG C 520. Ljudsignalens samplingsfrekvens var 44 100 Hz och kvantiseringsnivån 16 bitar. Data från män och kvinnor analyserades separat.
Den instrumentella undersökningen av frikativor och affrikator genomfördes med datorprogrammen PRAAT (version 5.3.60, programmens upphovsmän – Paul Boersma, David Weenink), MS EXCEL (version 13, Microsoft Corporation) och SPSS (version 19, IBM Corporation).
Straipsniai / Articles
153
Page 11
JOLITA URBANAVIČIENĖ, INESĖ INDRIČANĖ
6. FORSKNINGSMETOD OCH RESULTAT
6.1. Spektrumtoppens frekvens
6.1.1. Fastställande av spektrumtoppens frekvensvärde
För att fastställa spektrumtoppens frekvensvärde (Hz) hämtas först FFT-spektra för alla analyserade konsonanter i ljudanalysprogrammet PRAAT13. Vi placerar datormusen mitt i brussegmentet för den frikativa konsonanten/affrikatan, klickar på Select, väljer alternativet Move start of selection by, väljer avståndet 0,01 s, klickar på alternativen Spectrum – View spectral slice – View – Zoom och ställer in intervallet från 0,0 till 8000,0 Hz14. För att antalet spektralelement ska vara ungefär detsamma och FFT-spektra kunna jämföras, hämtas spektra för alla undersökta konsonanter från ett lika långt intervall – 0,01 s, eller 10 ms (se fig. 1–4). I de flesta fall är segmentet som intervallet hämtas från längre än 10 ms, och därför ingår inte vokalens början, som skulle kunna påverka energifördelningen i FFT-spektrumet, i undersökningsintervallet. Frikativornas intervall på 10 ms klipptes ut ungefär från deras mittparti (fig. 1–2), och affrikatornas ungefär från explosionsfasens mitt (fig. 3–4).
Intervall på 0,01 s, eller 10 ms
FIG. 1. Den tonande frikativans [z]
FIG. 2. Den tonlösa frikativans [s]
13Detta kallas ofiltrerade spektrogram, eller snabb Fouriertransform, på engelska Fast Fourier Transform, förkortat FFT-spektra.
14 Jfr: H. Reetz och A. Jongman hävdar att den energi som karakteriserar ljudvågen är koncentrerad under 8000 Hz i spektrumet, medan energi vid högre frekvenser betraktas som bakgrundsbrus (Reetz, Jongman 2009: 160).
154
Acta Linguistica Lithuanica LXXV
Page 12
Dabartinių baltų kalbų pučiamieji priebalsiai ir afrikatos: akustinių požymių lyginamoji analizė
FIG. 3. Tonande affrikator [dz]
FIG. 4. Tonlösa affrikator [ts]
Frekvensvärdet mättes i det dominerande, det vill säga högsta, spektrumtoppvärdet (fig. 5–6).
Bestämning av spektrumtoppens frekvensvärde (Hz)
FIG. 5. FFT-spektrum för den tonande frikativan [z]
FIG. 6. FFT-spektrum för den tonlösa frikativan [s]
De spektrumtoppfrekvensvärden (Hz) som fastställdes med programmet PRAAT överfördes till programmet EXCEL och bearbetades därefter med det statistiska analysprogrammet SPSS, som beräknade de statistiska medelvärdena för spektrumtoppfrekvenserna (VSV).
6.1.2. Spektrumtoppfrekvensen för frikativor och affrikator i litauiska och lettiska
De statistiska medelvärdena (VSV) för spektrumtoppfrekvensen hos frikativor och affrikator i litauiska och lettiska som erhölls i studien presenteras i tabell 2.
Straipsniai / Articles
155
Page 13
JOLITA URBANAVIČIENĖ, INESE INDRIČĀNE
TABELL 2. Frikativor och affrikator i litauiska och lettiska: spektrumtoppens frekvens VSV (Hz)
6.1.3. Jämförelse av palataliserade och icke-palataliserade konsonanter i litauiska med konsonantdata från lettiska
Spektrumtoppfrekvenserna VSV för palataliserade och icke-palataliserade konsonanter i litauiska jämförs med lettiska data i figur 7–8.
FIGUR 7. Jämförelse av medelvärdena för spektrumtoppfrekvenserna hos palataliserade och icke-palataliserade konsonanter i litauiska (Hz) med resultaten för lettiska: mäns data
Konsonanter i lettiska | Konsonanter i litauiska | palataliserade | icke-palataliserade | ● | ○ | ●
Straipsniai / Articles
157
Page 15
JOLITA URBANAVIČIENĖ, INESE INDRIČANĖ
FIG. 8. Jämförelse av de genomsnittliga statistiska värdena för spektrumtopparnas frekvenser (Hz) hos palataliserade och icke-palataliserade konsonanter i litauiska med resultaten för lettiska: kvinnodata
Undersökningsresultaten visar att VSV för spektrumtopparnas frekvenser hos palataliserade konsonanter i litauiska oftast är högre än för motsvarande (med avseende på tonandegrad, artikulationsställe och artikulationssätt) icke-palataliserade konsonanter i litauiska och lettiska. Detta mönster framträder i grupperna velara (mans- och kvinnodata), alveolara och dentala konsonanter samt affrikator (endast mansdata). En motsatt tendens har dock också observerats, dvs. VSV för spektrumtopparnas frekvenser hos palataliserade konsonanter i litauiska är lägre än för motsvarande konsonanter i lettiska, jfr: enligt mansdata – lit. [fʲ] < lett. [f], lit. [ʒʲ] < lett. [ʒ], lit. [ʃʲ] < lett. [ʃ]; enligt kvinnodata – lit. [fʲ] < lett. [f], lit. [zʲ] < lett. [z], lit. [sʲ] < lett. [s], lit. [džʲ] < lett. [dž], lit. [t͡sʲ] < lett. [t͡s], lit. [ʒʲ] < lett. [ʒ], lit. [dʒʲ] < lett. [dʒ], lit. [tʲ] < lett. [t]. Dessutom skiljer sig spektrumtopparnas frekvenser hos palataliserade alveolara konsonanter i litauiska i många fall från värdena för motsvarande icke-palataliserade konsonanter i litauiska och ligger närmare spektrumtopparna hos konsonanter i lettiska. Detta förklaras av att uttalet av alveolara frikativor och affrikator i lettiska kännetecknas av en sekundär artikulation – palatalisering, dvs. att tungans mellersta del höjs mot den hårda gommen (jfr LVG 2013: 64;
158
Acta Linguistica Lithuanica LXXV
Page 16
Dabartinių baltų kalbų pučiamieji priebalsiai ir afrikatos: akustinių požymių lyginamoji analizė
66), men i lettiska har denna sekundära palatalisering av konsonanter, till skillnad från i litauiska, ingen fonologisk betydelse.
I gruppen labiala konsonanter är VSV för spektrumtopparnas frekvenser hos palataliserade konsonanter i litauiska (både enligt mans- och kvinnodata) lägre än VSV för motsvarande icke-palataliserade konsonanter, men högre än spektrumtopparnas frekvenser hos labiala konsonanter i lettiska. De genomsnittliga statistiska värdena för spektrumtopparnas frekvenser hos de tonlösa labiodentala konsonanterna – lit. [f]/[fʲ] och lett. [f] – skiljer sig mer inbördes än hos andra konsonanter (se fig. 7–8): det palataliserade litauiska [fʲ] kännetecknas av ett betydligt lägre genomsnittligt statistiskt värde för spektrumtoppens frekvens än den lettiska konsonanten [f]. Det innebär att spektrumtoppen för denna konsonant i lettiska återfinns i det högre frekvensområdet, medan den i litauiska återfinns i det lägre.
Större skillnader i spektrumtopparnas frekvenser uppmättes också i undergrupperna velara och palataliserade velara (palatovelara) konsonanter. Eftersom man vid beräkningen av VSV för spektrumtopparnas frekvenser hos den lettiska konsonanten [x] även räknade med palatovelara/palatala varianter15, visade sig frekvensvärdet för spektrumtoppen hos den icke-palataliserade velara konsonanten [x] i lettiska vara högre än hos de icke-palataliserade velara konsonanterna [x], [ɣ] i litauiska, men lägre än hos de palataliserade velara konsonanterna i litauiska och den palatala konsonanten i lettiska (se fig. 7–8). De velara konsonanterna i litauiska och lettiska, de palataliserade velara konsonanterna i litauiska och den palatala konsonanten i lettiska ordnas efter stigande VSV-värden för spektrumtopparna på följande sätt:
lit. velara [x], [ɣ] < lett. velar [x] < lit. palataliserade velara [xʲ], [ɣʲ] < lett. palatal [j]
Även om mönstren för förändringen av VSV för spektrumtopparnas frekvenser hos icke-palataliserade och palataliserade konsonanter i litauiska har många undantag, återfinns spektrumtopparna hos palataliserade konsonanter i de flesta fall ändå i högre frekvensområden än hos motsvarande icke-palataliserade konsonanter, medan spektrumtopparna hos palatala konsonanter i lettiska ligger i högre frekvensområden än hos palataliserade konsonanter i litauiska.
6.1.4. Jämförelse mellan tonlösa och tonande konsonanter
Varken i litauiska eller lettiska påverkar konsonanternas tonandegrad värdena för spektraltopparnas frekvenser. Resultaten visar att spektraltopparnas värden för tonlösa konsonanter och deras tonande motsvarigheter varierar osystematiskt; några regelbundenheter kan inte urskiljas.
15 I lettiska kan den frikativa fonemen /x/ framför främre vokalerna [i], [iː], [e], [eː] och diftonger som börjar med komponenterna [i] och [e] realiseras på två sätt: som den palatovelara allofonen [xʲ] och som den palatala allofonen [ç] (LVG 2013: 69).
Straipsniai / Articles
159
Page 17
JOLITA URBANAVIČIENĖ, INESE INDRIČĀNE
6.1.5. Jämförelse mellan mäns och kvinnors data
Data från både litauiska och lettiska visar att konsonanter uttalade av män har lägre värden för spektraltopparnas frekvenser än motsvarande konsonanter uttalade av kvinnor. Spektraltopparnas frekvensvärde hänger alltså samman med informantens kön. Denna tendens gäller inte de palataliserade konsonanterna [sʲ], [dʲ] och de icke-palataliserade konsonanterna [s], [d]16 i litauiska: för dessa konsonanter uttalade av män är spektraltopparnas värden högre än för motsvarande konsonanter uttalade av kvinnor.
6.1.6. Inverkan av konsonanternas artikulationssätt och artikulationsställe på deras akustiska egenskaper
Energikoncentration i vissa frekvensband ger information om ljudens artikulatoriska egenskaper. Om konsonantens energi är koncentrerad till området 5000–6000 Hz hörs ett högt frikativt s-ljud; om energin är koncentrerad till intervallet 3000–4000 Hz hörs ett lågt väsande, intensivt fräsande sj-ljud (Kodzasov, Krivnova 2001: 565–566).
Utifrån dessa kriterier kan litauiska och lettiska konsonanter först delas in i icke-sibilanter (med energi koncentrerad till området ~1000–3000 Hz), dvs. lit. [x], [xʲ], [ɣ], [ɣʲ] och lett. [v], [j], [x], samt sibilanter (med spektraltopparnas frekvenser koncentrerade till intervallet 3000–6000 Hz). Sibilanterna kan i sin tur delas in i alveolara konsonanter (med spektraltoppar i området 3000–4000 Hz), dvs. lit. [ʃ], [ʃʲ], [ʒ], [ʒʲ], [tʃ], [tʃʲ], [dʒ], [dʒʲ] samt lett. [ʃ], [ʒ], [tʃ], [dʒ], och dentala konsonanter (med den största spektrala energin koncentrerad till intervallet 5000–6000 Hz), dvs. lit. [s], [sʲ], [z], [zʲ], [ts], [tsʲ], [dz], [dzʲ] och lett. [s], [z], [ts], [dz]. Bland icke-sibilanterna utmärker sig de velara lit. [x], [xʲ], [ɣ], [ɣʲ] och lett. [x] (till vilka även den labiodentala lett. [v] ansluter sig), vars spektraltoppar är koncentrerade till intervallet ~1000–3000 Hz.
Indelningen av konsonanter i sibilanter och icke-sibilanter hänger dock främst samman med intensitet, inte med spektral energi. Sibilanter kännetecknas av högre intensitet, eftersom luftströmmen vid deras artikulation måste passera ett hinder – tänderna. Det finns inget direkt samband mellan sibilation och spektral energi, jfr. icke-sibilanterna
16 På grund av särdragen hos konsonanterna [s] och [dz] kan även ett mätfel ha uppstått. I frekvensintervallet 0–8000 Hz syns vanligtvis bara en spektraltopp för konsonanterna [s] och [dz]. Vid undersökning av ett bredare intervall (till exempel 0–10 000 Hz) kan två spektraltoppar för dessa konsonanter synas (liksom för [ʃ]). Eftersom mäns röster kännetecknas av lägre frekvenser kan den andra (högre) spektraltoppen ha framträtt även inom det smalare intervallet 0–8000 Hz. Ljud uttalade av kvinnor kännetecknas däremot av högre frekvenser, och därför tilldelades de undersökta konsonanterna alltid värdet för den första toppen (eftersom den andra toppen inte syntes inom intervallet 0–8000 Hz).
160
Acta Linguistica Lithuanica LXXV
Page 18
Dabartinių baltų kalbų pučiamieji priebalsiai ir afrikatos: akustinių požymių lyginamoji analizė
Spektrumtopparna för de labiodentala lit. [f], [fʲ] är koncentrerade till området 2000–3200 Hz, lett. [f] – till området 4500–7000 Hz, och för den palatala lett. [ɟ] – till området ~4000 Hz.
Sammanfattningsvis kan man säga att områdena där spektrumtopparna är koncentrerade gör det möjligt att dela in frikativor och affrikator i följande artikulatoriska grupper: alveolara sibilanter (deras spektrala energi är koncentrerad till mellanregistret), dentala sibilanter (deras energi koncentreras till höga frekvenser) och velara icke-sibilanter (de kännetecknas av de lägsta spektrumtopparna VSV). Övriga konsonanter (icke-sibilanter) kan inte särskiljas utifrån spektrumtopparnas frekvenser.
6.1.7. Sammanfattning av undersökningen av spektrumtoppens frekvens
I undersökningen jämfördes frekvensvärdena för spektrumtoppar hos frikativor och affrikator i litauiska och lettiska med avseende på tonandehet, palatalisering, artikulationssätt och -ställe samt informanternas kön.
Det konstaterades att konsonanternas tonandehet inte påverkar spektrumtopparnas frekvensvärden i vare sig litauiska eller lettiska (jfr S. Dereškevičiūtės (2013: 138) undersökningar, som visar att energin hos litauiska tonande konsonanter är koncentrerad till lågfrekvensområdet jämfört med deras tonlösa korrelat).
Till följd av palatalisering blir spektrumtopparnas frekvenser för litauiska konsonanter högre, det vill säga de är högre än frekvenserna hos de motsvarande icke-palataliserade leden. Litauiska frikativor och affrikator ordnas enligt stigande frekvens för spektrumtopparna på följande sätt:
Efter undersökningen och jämförelsen av spektrumtopparnas frekvenser hos icke-palataliserade, palataliserade och palatala frikativor och affrikator i litauiska och lettiska observerades följande tendenser:
1) lett. [f] uppvisar högre spektrumtoppfrekvenser än lit. [f], [fʲ] (både enligt männens och kvinnornas data);
2) enligt männens data liknar spektrumtoppfrekvenserna hos lettiska dentala konsonanter i de flesta fall dem hos litauiska icke-palataliserade dentala konsonanter (med undantag för [z]); enligt kvinnornas data kännetecknas lettiska dentala konsonanter av högre spektrumtoppar än litauiska icke-palataliserade och palataliserade dentala konsonanter;
3) spektrumtoppfrekvenserna hos lettiska alveolara konsonanter (både enligt männens och kvinnornas data) ligger nära dem hos litauiska palataliserade alveolara konsonanter (eftersom lettiska alveolara konsonanter också kännetecknas av palatalitet, men den är inte fonologisk, eftersom det saknas icke-palataliserade korrelat; se LVG 2013, 64);
Straipsniai / Articles
161
Page 19
JOLITA URBANAVIČIENĖ, INESE INDRIČANĖ
4) 1a. [x] intar en mellanposition mellan lit. [x] och lit. [x̟] vad gäller spektrumtoppens frekvensvärden, eftersom kvaliteten hos 1a. [x] beror på den efterföljande vokalen: dess artikulation kan variera från velar till palataliserad velar/palatal;
5) De närmaste litauiska konsonanterna till 1a. [v] och [j] – de litauiska sonanterna [u], [u̯] och [j] – undersöktes inte. Det observerades dock att värdet för spektrumtoppens frekvens hos 1a. [v] ligger närmare värdena för lit. [f], [fʲ] än värdet för 1a. [f]. Däremot ligger värdet för spektrumtoppsfrekvensen hos den palatala konsonanten 1a. [j] nära värdena för 1a. [ʃ], [ʒ], [tʃ], [dʒ] (dvs. konsonanter som i lettiskan har det icke-fonologiska draget palatalisering).
Utifrån frekvensvärdena för spektrumtopparna kan följande artikulatoriska konsonantgrupper i litauiska och lettiska urskiljas:
a) alveolara (sibilanter): lit. [ʃ], [ʃʲ], [ʒ], [ʒʲ], [tʃ], [tʃʲ], [dʒ], [dʒʲ] och lett. [ʃ], [ʒ], [tʃ], [dʒ];
b) dentala (sibilanter): lit. [s], [sʲ], [z], [zʲ], [ts], [tsʲ], [dz], [dzʲ] och lett. [s], [z], [ts], [dz].
c) velara (icke-sibilanter): lit. [x], [xʲ], [ɣ], [ɣʲ] och lett. [x]
d) labiodentala / palatal (icke-sibilanter): lit. [f], [fʲ] och lett. [f], [v], [j].
Informanternas kön påverkar frekvenserna för spektrumtopparna: konsonanter uttalade av män kännetecknas av lägre spektrumtoppar än motsvarande konsonanter uttalade av kvinnor. Eftersom konsonanternas spektrala egenskaper hänger samman med storleken på munhålans främre del, vilken påverkas av röstkanalens storlek (ju större den främre delen är, desto mer koncentreras den akustiska energin till lägre frekvensområden), kan man förvänta sig att energin i konsonanter uttalade av män koncentreras till lägre områden än i konsonanter uttalade av kvinnor (jfr: männens röstkanal är ~2,8 cm längre än kvinnornas).
6.2. Relativ intensitet
6.2.1. Bestämning av relativ intensitet
Relativ intensitet visar förhållandet mellan den genomsnittliga intensiteten hos en frikativ konsonant eller affrikata och den genomsnittliga intensiteten hos den vokal som utgör den fonetiska omgivningen under ett intervall med fastställd varaktighet. Mätningarna utfördes med ljudanalysprogrammet PRAAT. Medelvärdena för frikativa konsonanters och affrikators intensitet (dB (μE)) erhölls från ett intervall på 0,01 s, eller 10 ms (se fig. 9 och 11), medan vokalernas intensitetsvärden erhölls från ett intervall på 0,05 s, eller 50 ms, beläget ungefär mitt i vokalen (fig. 10 och 12).
162
Acta Linguistica Lithuanica LXXV
Page 20
Dabartinių baltų kalbų pučiamieji priebalsiai ir afrikatos: akustinių požymių lyginamoji analizė
bestämning av medelintensitet (μE)
FIG. 9. Tonlös prevokalisk frikativa [s] i stavelsen [sas]: ett intervall med varaktigheten 0,01 s, eller 10 ms
FIG. 10. Vokalen [ɑ] i den fonetiska omgivningen till den tonlösa prevokaliska frikativan [s] (i stavelsen [sas]): ett intervall med varaktigheten 0,05 s, eller 50 ms
FIG. 11. Tonlös prevokalisk affrikata [t͡s] i stavelsen [t͡sats]: ett intervall med varaktigheten 0,01 s, eller 10 ms
FIG. 12. Vokalen [ɑ] i den fonetiska omgivningen till den tonlösa prevokaliska affrikatan [t͡s] (i stavelsen [t͡sats]): ett intervall med varaktigheten 0,05 s, eller 50 ms
Relativ intensitet beräknades genom att dividera medelvärdet för intensiteten hos den frikativa konsonanten eller affrikatan med medelvärdet för intensiteten hos vokalen i dess fonetiska omgivning. Exempelvis, om medelintensiteten hos den prevokaliska tonlösa frikativa konsonanten [s] i stavelsen sas [sas] är 55,06 dB (μE) i ett intervall på 10 ms (se fig. 9), medan medelintensiteten hos vokalen [ɑ] är 73,41 dB (μE) i ett intervall på 50 ms (se fig. 10), beräknas den relativa intensiteten så här: 55,06 dB (μE): 73,41 dB (μE) = 0,750 dB (μE). De erhållna värdena för relativ intensitet bearbetades med programmet SPSS för statistisk dataanalys: i detta program beräknades statistiska medelvärden för relativ intensitet (dB), vilka används i denna artikel.
Straipsniai / Articles
163
Page 21
JOLITA URBANAVIČIENĖ, INESE INDRIČĀNE
6.2.2. Jämförelse mellan palataliserade och icke-palataliserade frikativor och affrikator i litauiska och data från lettiska
De genomsnittliga statistiska värdena (VSV) för den relativa intensiteten hos frikativor och affrikator i litauiska och lettiska presenteras i tabell 3.
TABELL 3. Frikativor och affrikator i litauiska och lettiska: VSV för relativ intensitet (dB)
Dabartinių baltų kalbų pučiamieji priebalsiai ir afrikatos: akustinių požymių lyginamoji analizė
De genomsnittliga statistiska värdena för den relativa intensiteten hos frikativor och affrikator i litauiska och lettiska ökar i följande ordning:
1) data från män: 1lit. [f]<[fʲ]<[s]<[xʲ]<[x]<[ʃ]<[t͡s]<[t͡sʲ]<[t͡ɕ]<[d͡z]<[d͡zʲ]<[z]<[t͡ɕʲ]<[zʲ]<[d͡ʒ]<[ɣ]<[d͡ʒʲ]<[sʲ]<[ʒʲ]<[ʒ]<[ɣʲ], 1lett. [f]<[x]<[ʃ]<[s]<[t͡ɕ]<[v]=[d͡z]<[t͡s]<[d͡ʒ]<[ʒ]<[z]<[j];
1) data från kvinnor: 1lit. [f]<[fʲ]<[xʲ]<[x]<[ʃ]<[ɣʲ]<[t͡s]<[sʲ]<[ɣ]<[t͡sʲ]<[ʃ]<[t͡ɕ]<[s]<[d͡z]<[d͡zʲ]<[z]<[zʲ]<[d͡ʒ]<[ʒʲ]<[ʒ]<[t͡ɕʲ], 1lett. [f]<[x]<[ʃ]<[s]<[t͡ɕ]<[t͡s]<[v]<[d͡z]<[d͡ʒ]<[j]<[ʒ]<[z].
En jämförelse mellan VSV för den relativa intensiteten hos palataliserade och icke-palataliserade frikativor och affrikator i litauiska och data från lettiska visas i fig. 13–14.
FIG. 13. Jämförelse mellan VSV för den relativa intensiteten hos palataliserade och icke-palataliserade frikativor och affrikator i litauiska och resultaten för lettiska: data från män
De frikativor och affrikator som är karakteristiska för litauiskan har något lägre mått på relativ intensitet än motsvarande lettiska konsonanter vad gäller såväl sonoritet som artikulation (baserat på data från både män och kvinnor). Några konsonanter bekräftar inte denna tendens: enligt männens data – lit. [fʲ] > lett. [f], men lit. [f] = lett. [f]; enligt kvinnornas data – lit. [fʲ], [f] > lett. [f]; lit. [t͡ɕ] > lett. [t͡ɕ] > lit. [t͡ɕʲ] (den alveolara affrikatan [t͡ɕ] i litauiskan, uttalad av en kvinna, utmärker sig genom ett synnerligen högt mått på relativ intensitet; se fig. 14).
En jämförelse mellan palataliserade och icke-palataliserade konsonanter i litauiskan visar att måtten på relativ intensitet oftare är högre för de palataliserade konsonanterna. Det finns dock undantag, jfr: männens data – [xʲ] < [x], [ʒʲ] < [ʒ]; kvinnornas data – [xʲ] < [x], [ɣʲ] < [ɣ], [sʲ] < [s], [t͡ɕʲ] < [t͡ɕ], [d͡ʑʲ] < [d͡ʑ], [ʒʲ] < [ʒ]. Lettiskans palatala [j] har också ett av de högsta intensitetsvärdena (enligt kvinnornas data) eller det allra högsta (enligt männens data). Det är troligt att korrelationen mellan palatalisering och relativ intensitet skulle framträda ännu tydligare om fler data undersöktes eller andra analysprogram användes.
FIG. 14. Jämförelse av relativ intensitet, uttryckt i VSV (dB), hos palataliserade och icke-palataliserade frikativor och affrikator i litauiskan med resultaten för lettiskan: kvinnornas data
Dabartinių baltų kalbų pučiamieji priebalsiai ir afrikatos: akustinių požymių lyginamoji analizė
6.2.3. Jämförelse mellan tonande och tonlösa frikativor och affrikator
Studiens resultat visar (se fig. 13–14, tabell 3) att måttet på relativ intensitet för tonande frikativor och affrikator i både litauiskan och lettiskan i regel är högre än för deras tonlösa motsvarigheter. Konsonanternas tonande karaktär påverkar alltså måttet på relativ intensitet. I det litauiska undersökningsmaterialet motsägs denna tendens av den tonande palataliserade dentala konsonanten [z̪], uttalad av en man, vars statistiska medelvärde (0,766 dB)) är lägre än för den tonlösa dentala [s̪] (0,786 dB)). I undergruppen icke-palataliserade konsonanter utgör den tonande alveolara affrikatan [dʒ], uttalad av en kvinna, ett undantag; dess statistiska medelvärde för relativ intensitet (0,807 dB)) är lägre än för den tonlösa affrikatan [tʃ] (1,003 dB)). Tonande konsonanter i lettiskan har också högre värden för relativ intensitet än sina tonlösa korrelat. Ett undantag är den tonande dentala affrikatan [dʒ], uttalad av en man, vars statistiska medelvärde (0,788 dB)) är lägre än för den motsvarande tonlösa affrikatan [tʃ] (0,796 dB)).
6.2.4. Jämförelse mellan data från män och kvinnor
Den könsspecifika fysiologin, som medför att män har en längre talapparat (jfr talapparatens längd: ~16,9 cm hos män och ~14,1 cm hos kvinnor), gör att man kan förvänta sig olika resultat för relativ intensitet. Resultaten från undersökningen av lettiska konsonanter bekräftar de förväntade tendenserna: högre värden för relativ intensitet förekommer oftare hos konsonanter uttalade av kvinnor. Det finns dock också undantag, jfr: de konsonanter [f], [x] som uttalats av män har högre mått på relativ intensitet än motsvarande konsonanter uttalade av kvinnor. En jämförelse mellan data från män och kvinnor för samma litauiska frikativa konsonant eller affrikata visar inga systematiska skillnader.
6.2.5. Artikulationssättets och artikulationsställets inverkan på konsonanternas akustiska egenskaper
Varken i litauiska eller lettiska gör uppgifter om relativ intensitet det möjligt att skilja mellan frikativor och affrikator utifrån artikulationssätt och artikulationsställe. Det är sannolikt att uppgifter om relativ intensitet skulle kunna användas för att skilja sibilanter, det vill säga ”ljusare” konsonanter (med högre intensitet), från icke-sibilanter, det vill säga ”dovare” konsonanter (med lägre intensitet). Teorin om talets akustik hävdar att den lägsta intensiteten kännetecknar tonlösa icke-sibilanter (till exempel −15 dB), medan den högsta intensiteten kännetecknar tonande sibilanter
Straipsniai / Articles
167
Page 25
JOLITA URBANAVIČIENĖ, INESE INDRIČĀNE
(0 dB); intensiteten hos tonande icke-sibilanter och tonlösa sibilanter är likartad – ~5 dB (se Ambrazevičius 2011: 38).
Resultaten visar att man i grupperna av tonande frikativor och affrikator uttalade av män i litauiska och lettiska, utifrån medelvärdena för relativ intensitet, inte kan skilja sibilanter från icke-sibilanter, det vill säga att [ɣ] inte urskiljs i gruppen av icke-palataliserade frikativor och affrikator [z], [ʒ], [dʑ], [dʒ] i litauiska; [ɣʲ] urskiljs inte i gruppen av palataliserade konsonanter [zʲ], [ʒʲ], [dʑʲ], [dʒʲ] i litauiska; och [v], [j] urskiljs inte i gruppen av frikativor och affrikator [z], [ʒ], [dʑ], [dʒ] i lettiska.
Utifrån kvinnornas data kan de tonande icke-sibilanterna [ɣʲ] och [ɣ] i det litauiska tonande konsonantsystemet skiljas från de tonande sibilanterna [z], [zʲ], [ʒ], [ʒʲ], [dʑ], [dʑʲ], [dʒ], [dʒʲ] – icke-sibilanterna [ɣʲ] och [ɣ] kännetecknas av lägre medelvärden för relativ intensitet än sibilanterna. I det lettiska tonande konsonantsystemet skiljer sig icke-sibilanten [v] från sibilanterna [z], [ʒ], [dʑ], [dʒ] – den kännetecknas av något lägre medelvärden för relativ intensitet (även detta endast enligt kvinnornas data).
I grupperna av tonlösa frikativor och affrikator i såväl litauiska som lettiska hjälper värdena för relativ intensitet till att skilja sibilanter (med högre medelvärden) från icke-sibilanter (med lägre medelvärden). Jfr: i gruppen av icke-palataliserade konsonanter i litauiska skiljer sig sibilanterna [s], [ʃ], [ts], [tʃ] från [f], [x] (endast enligt kvinnornas data; värdena för [s] och [x] bland konsonanter uttalade av män överlappar); i gruppen av palataliserade frikativor och affrikator i litauiska skiljer sig sibilanterna [sʲ], [ʃʲ], [tsʲ], [tʃʲ] från icke-sibilanterna [fʲ], [xʲ] (enligt data för båda könen); i gruppen av frikativor och affrikator i lettiska skiljer sig sibilanterna [s], [ʃ], [ts], [tʃ] utifrån värdena för relativ intensitet från icke-sibilanterna [f], [x] (enligt uppgifter från informanter av båda könen).
6.2.6. Sammanfattning av undersökningen av relativ intensitet
Frikativor och affrikator i litauiska kännetecknas av något lägre medelvärden för relativ intensitet än motsvarande konsonanter i lettiska med avseende på sonoritet och artikulation. Resultaten kan ha påverkats av ljudinspelningarna: även om inspelningarnas tekniska parametrar hade harmoniserats i Litauen och Lettland, låg det största fokuset vid inspelningarna på ljudkvaliteten (eftersom inspelningarna användes för att undersöka olika akustiska egenskaper hos språkljud17), inte på ljudsignalens jämnhet, som kan ha varierat till följd av informanternas individuella rösteegenskaper eller trötthet efter att ha talat länge in i en diktafon. Detta ljud
17 Inspelningarna gjordes inom ramen för projektet ”Dabartinės baltų kalbos: spektrinės garsų charakteristikos (instrumentinis tyrimas)” (nr MIP-081/2013).
168
Acta Linguistica Lithuanica LXXV
Page 26
Dabartinių baltų kalbų pučiamieji priebalsiai ir afrikatos: akustinių požymių lyginamoji analizė
Signalen ojämnhet kan ha påverkat resultaten av intensitetsundersökningen. Preliminärt kan man alltså hävda att undersökningen gjorde det möjligt att urskilja en större ljudstyrka, eller intensitet, hos konsonanterna i lettiska än i litauiska, men för att helt eliminera inverkan av tekniska parametrar bör mer ingående undersökningar genomföras i framtiden.
Resultaten av den relativa intensiteten hos palataliserade och icke-palataliserade konsonanter i litauiska visar att det finns en viss korrelation mellan konsonanternas palatalitet och relativa intensitet, det vill säga att palatalisering höjer konsonanternas intensitet. Detta bekräftas också av data från lettiska: intensiteten hos den palatala konsonanten [j] är högst (enligt kvinnornas data en av de högsta) av alla undersökta konsonanter.
Sambandet mellan relativ intensitet och tonande är obestridligt: i både litauiska och lettiska är VSV-värdena för tonande frikativor och affrikator högre än för deras tonlösa motsvarigheter.
Undersökningen bekräftade inte något direkt samband mellan informanternas kön och relativ intensitet: fysiologiska skillnader har ingen märkbar inverkan på värdena för relativ intensitet.
Varken i litauiska eller lettiska gör data om relativ intensitet det möjligt att skilja mellan frikativor och affrikator utifrån artikulationssätt och artikulationsställe.
7. SAMMANFATTNING
I undersökningen jämfördes värden för spektrumtoppens frekvens och relativ intensitet hos frikativor och affrikator i litauiska och lettiska med avseende på tonande, palatalisering, artikulationssätt och artikulationsställe samt informanternas kön.
7.1. Spektrumtoppens frekvens. Någon korrelation mellan spektrumtoppens frekvenser och tonande hos frikativor och affrikator i litauiska och lettiska kunde inte fastställas.
På grund av palatalisering blir spektrumtopparnas frekvenser hos litauiska konsonanter högre, det vill säga de är högre än spektrumtopparnas frekvenser hos deras icke-palataliserade motsvarigheter.
Utifrån värdena för spektrumtoppens frekvenser kan följande artikulatoriska konsonantgrupper i litauiska och lettiska urskiljas: alveolara och dentala (sibilanter) samt palatala och labiodentala / palatala (icke-sibilanter).
Informanternas kön påverkar spektrumtopparnas frekvenser: spektrumtopparnas frekvenser hos frikativor och affrikator uttalade av män är lägre än
Straipsniai / Articles
169
Page 27
JOLITA URBANAVIČIENĖ, INESE INDRIČANĖ
frekvenserna för motsvarande konsonanter uttalade av kvinnor. Sänkningen av spektraltoppens frekvens hänger samman med att män har ett större främre munhålerum.
7.2. Relativ intensitet. Studien visade ett samband mellan relativ intensitet och sonoritet i de nutida baltiska språken: den relativa intensiteten hos tonande frikativor och affrikator är större än hos motsvarande tonlösa korrelat.
En korrelation konstaterades mellan konsonanternas palatalisering och relativ intensitet: litauiska palataliserade frikativor och affrikator har ett högre värde för relativ intensitet än deras icke-palataliserade motsvarigheter. Den relativa intensiteten hos det lettiska palatala konsonantljudet [j] är också högre än hos andra lettiska konsonanter.
Varken i litauiska eller lettiska gör uppgifterna om relativ intensitet det möjligt att skilja mellan frikativor och affrikator utifrån artikulationssätt och artikulationsställe.
Informantens kön påverkar inte värdena för relativ intensitet i någon större utsträckning: de konstaterade skillnaderna är inte regelbundna.
TABELL 4.
Korrelation mellan akustiska egenskaper hos litauiska och lettiska frikativor och affrikator och sonoritet, palatalisering, artikulation och informanternas kön
Akustiska egenskaper →
Spektraltoppens frekvens (Hz)
Lie.
La.
Sonoritet
Ingen korrelation kunde fastställas
Ingen korrelation kunde fastställas
Palatalisering
Cį högre än C: palatala: 1470–2680 Hz; alveolara: 70–600 Hz; dentala: 50–150 Hz; labiodentala: 135 Hz.
–
Artikulationssätt/-ställe
Sibilanter: alveolara: 2440–4600 Hz; dentala: 4400–6040 Hz. Icke-sibilanter: palatala: 950–3700 Hz; labiodentala: 1960–3180 Hz.
Sibilanter: alveolara: 2930–5040 Hz; dentala: 5190–6780 Hz. Icke-sibilanter: palatala: 1800–2100 Hz; labiodentala: 2410–6770 Hz; palatal: 3940–4220 Hz.
Kön
Män: 950–6040 Hz; kvinnor: 1020–6030 Hz.
Män: 1800–5770 Hz; kvinnor: 2110–6780 Hz.
170
Acta Linguistica Lithuanica LXXV
Page 28
Frikativor och affrikator i de nutida baltiska språken: en jämförande analys av akustiska kännetecken
Akustiska kännetecken → Relativ intensitet (dB) Lit. Lett. Tonande: 0,620–0,790 (dB). Tonlösa: 0,720–0,820 (dB). Tonande: 0,610–0,820 (dB). Tonlösa: 0,790–0,860 (dB). Palatalisering Cᶦ större än C: palatala: 0,032 (dB); labiodentala: 0,005–0,011 (dB); dentala/alveolara: 0,005–0,125 (dB). – Artikulationssätt/-ställe Ingen korrelation har konstaterats Ingen korrelation har konstaterats Kön Ingen korrelation har konstaterats Ingen korrelation har konstaterats
7.3. Resultaten av undersökningen av akustiska kännetecken hos frikativor och affrikator i de nutida baltiska språken sammanfattas i tabell 4. Det framgår att de undersökta konsonanternas akustiska kännetecken (spektrumtoppens frekvens och relativ intensitet) i båda språken korrelerar med samma kriterier: spektrumtoppens frekvens med konsonanternas artikulation (särskilt sibilans), palatalisering (endast i litauiska) och informanternas kön; relativ intensitet med konsonanternas tonande grad och palatalisering (i litauiska). De olika akustiska värden som erhållits i litauiska och lettiska (se tabell 4) gör det dock möjligt att dra slutsatser om differentiella skillnader i de baltiska språkens konsonantism.
7.4. Studien visade följande differentiella konsonantskillnader mellan litauiska och lettiska språken:
7.4.1. Utifrån spektrumtopparnas värden närmar sig litauiskans palataliserade konsonanter de motsvarande icke-palataliserade konsonanterna i lettiska, medan spektrumtoppsfrekvenserna för lettiskans palatala konsonanter hör till de högsta (endast spektrumtopparna för dentala konsonanter i båda språken är högre). Man kan hävda att lettiskans konsonanter är ”mjukare” än litauiskans icke-palataliserade konsonanter, medan lettiskans palatala konsonanter är ”mjukare” än litauiskans palataliserade konsonanter.
7.4.2. Lettiskans frikativor och affrikator kännetecknas av högre relativ intensitet än motsvarande konsonanter i litauiska med avseende på tonande grad och artikulation. Sådana resultat kan å ena sidan ha orsakats av en mer energisk artikulation hos de lettiska informanterna, å andra sidan av ojämnheter i ljudsignalen under inspelningen. För att utesluta påverkan från tekniska parametrar bör mer ingående undersökningar av detta slag genomföras i framtiden.
Straipsniai / Articles
171
Page 29
JOLITA URBANAVIČIENĖ, INESE INDRIČĀNE
LITERATŪRA
Ambrazevičius Rytis 2011: Kalbos akustika glaustai. Kaunas: Technologija.
Crystal David 2008: Dictionary of Linguistics and Phonetics. 6th edition. Malden, Oxford, Victoria: Blackwell Publisher Ltd.
Čეirane Solveiga 2010: Latviešu valodas balsīgo spraudzeņu troksneņu akustisks raksturojums. – Žmogus ir žodis 12(1), 14–19.
Čეirane Solveiga 2011: Latviešu valodas balsīgo troksneņu akustisks raksturojums. Promocijas darbs filoloģijas doktora grāda iegūšanai. Rīga: Latvijas Universitāte.
Čეirane Solveiga, Inese Indričāne 2012: Latviešu valodas troksneņu raksturojums pēc lokusa vienādojumiem. – Baltistica 47(1), 37–50.
Dereškevičiūtė Sigita 2013: Lietuvių kalbos priebalsių akustinės ypatybės (daktaro disertacija). Kaunas: Vytauto Didžiojo universitetas, Lietuvių kalbos institutas.
DLKG – Ambrazas Vytautas (red.) 2005: Dabartinės lietuvių kalbos gramatika. 4 pat. leid. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.
Grigorjevs Juris, Jurgita Jaroslavienė 2015a: Spectral structure and duration of the monophthongs in both contemporary Baltic languages. – Linguistica Lettica 23, 68–92.
Grigorjevs Juris, Jurgita Jaroslavienė 2015b: Comparative study of the qualitative features of the Lithuanian and Latvian monophthongs. – Baltistica 50(1), 57–89.
Indričāne Inese 2012: Latviešu valodas nebalsīgo frikatīvo spraudzeņu raksturojums pēc FFT spektriem. – Linguistica Lettica 20, 111–120.
Indričāne Inese 2013: Latviešu valodas nebalsīgo troksneņu akustisks un auditīvs raksturojums. Promocijas darbs filoloģijas doktora grāda iegūšanai. Rīga: Latvijas Universitāte.
Indričāne Inese 2014: Latviešu valodas nebalsīgo frikatīvo spraudzeņu intensitātes raksturojums. – Baltistica 49(1), 101–119.
Indričāne Inese, Jolita Urbanavičienė 2015: Lietuvių ir latviešu kalodas eksplozīvo slēdzeņu spektrālais raksturojums. – Baltu filoloģija 24(1), 51–87.
IPA – International Phonetic Association. Prieiga per internetą: https://www.internationalphoneticassociation.org/content/full-ipa-chart [žiūrėta 2016 m. balandžio 18 d.].
Johnson Keith 2003: Acoustic & auditory phonetics. Oxford: Blackwell Publishers.
172
Acta Linguistica Lithuanica LXXV
Page 30
Dabartinių baltų kalbų pučiamieji priebalsiai ir afrikatos: akustinių požymių lyginamoji analizė
Jongman Allard 1989: Duration of frication noise required for identification of English fricatives. – Journal of the Acoustical Society of America 85(4), 1718–1725.
Jongman Allard, Ratree Wayland, Serena Wong 2000: Acoustic characteristics of English fricatives. – Journal of the Acoustical Society of America 108, 861–867.
Kent Raymond D., Charles Read 1992: The acoustic analysis of speech. San Diego, California: Singular Publishing Group, Inc.
Kodzasov, Krivnova – Кодзасов Сандро В., Ольга Ф. Кривнова 2001: Общая фонетика. Москва: Российский государственный гуманитарный университет.
Ladefoged Peter, Ian Maddieson 1998: The Sounds of the World’s Languages. Oxford: Blackwell.
LKG – Ulvydas Kazys (red.). Lietuvių kalbos gramatika 1. Fonetika ir morfologija (daiktavardis, būdvardis, skaitvardis, įvardis). Vilnius: Mintis, 1965.
LVG – Auzina Ilze, Ieva Brenķe, Juris Grigorjevs, Inese Indričāne, Baiba Ivulāne, Andra Kalnača, Linda Lauze, Ilze Lokmane, Dace Markus, Daina Nītiņa, Gunta Smiltniece, Baiba Valkovska, Anna Vulāne. Latviešu valodas gramatika. Rīga: LU Latviešu valodas institūts, 2013.
Markus Dace, Juris Grigorjevs 2002: Fonētikas pētīšanas metodes 1. Rīga: Rasa ABC.
Mikalauskaitė Elzbieta 1975: Lietuvių kalbos fonetikos darbai. Vilnius: Mokslas.
Pakerys Antanas 2003: Lietuvių bendrinės kalbos fonetika. Vilnius: Enciklopedija.
Pakerys Jurgis 2014: Kalbos konstruktorius / Įvadinės paskaitos. Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla.
Urbanavičienė Jolita, Inese Indričāne 2015: Lietuvių ir latvių kalbų trankieji priebalsiai: lokuso lygių rezultatai. – Baltistica 50(2), 261–293.
Straipsniai / Articles
173
Page 31
JOLITA URBANAVIČIENĖ, INESE INDRIČĀNE
Fricatives and Affricates of Contemporary Baltic Languages: Comparative Analysis of Acoustic/ Spectral Cues
SUMMARY
In the current paper two acoustic cues – spectral peak’s frequency and relative intensity – obtained for the fricatives and affricates of contemporary Baltic languages have been studied. The research is conducted according to one and the same approach both for standard Lithuanian and Latvian. The aim of this paper is to compare the fricatives and affricates of the two Baltic languages in order to determine the essential spectral differences and the effect of palatalization, voicing, manner and place of articulation, as well as the effect of speaker’s gender displayed by the acoustic cues examined in the paper.
The research object is 34 consonant phonemes of contemporary Baltic languages: 1) 22 fricatives – /f, fʲ, s, sʲ, z, zʲ, ʃ, ʃʲ, ʒ, ʒʲ, x, xʲ, ɣ, ɣʲ/ of Standard Lithuanian and /f, v, s, z, ʃ, ʒ, x/ of Standard Latvian; 2) 12 affricates – /t͡s, t͡sʲ, d͡z, d͡zʲ, t͡ʃ, t͡ʃʲ, d͡ʒ, d͡ʒʲ/ of Standard Lithuanian and /t͡s, d͡z, t͡ʃ, d͡ʒ/ of Standard Latvian.
The recording material consists of isolated CVC syllables pronounced by 12 Lithuanian and 12 Latvian native speakers (at the ages of 20 to 48): 6 males and 6 females within each group.
Data processing was performed using the software PRAAT, MS EXCEL, and SPSS.
The results indicate that spectral peak’s frequency displays the effect of palatalization (in Standard Lithuanian), manner and place of articulation, as well as the effect of speaker’s gender. The palatalization causes higher spectral peak’s frequencies for palatalized vs. non-palatalized fricatives and affricates in Standard Lithuanian. According to spectral peak’s frequency, it is possible to divide the set of fricatives and affricates into sibilants (dentals and alveolars) vs. non-sibilants (labiodentals, palatals, and velars) both in standard Lithuanian and Latvian. The spectral peak’s frequency also displays gender-related differences, since the frequency values obtained for male speakers are lower in comparison to those of female speakers. The spectral peak’s frequency values do not reveal the effect of voicing.
The results obtained in this research show the correlation between relative intensity and voicing: the values obtained for the voiced fricatives and affricates are higher in comparison to their voiceless counterparts. The highest relative intensity values are characteristic of the palatalized fricatives and affricates of Standard Lithuanian, i.e., palatalization increases the strength of the consonant. On the basis of relative intensity, it is impossible to classify the fricatives or affricates of Standard Lithuanian or Standard Latvian according to their manner and place of articulation. The results obtained in this research do not provide the effect of speaker’s gender.
174
Acta Linguistica Lithuanica LXXV
Page 32
Dabartinių baltų kalbų pučiamieji priebalsiai ir afrikatos: akustinių požymių lyginamoji analizė
Similar correlations between the acoustic cues examined in this paper and the effect of voicing, manner and place of articulation, as well as the effect of speaker’s gender are observed both in standard Lithuanian and Latvian. However, some differences in the data of the two Baltic languages are also observed. The results show that the fricatives and affricates of Standard Latvian are more similar to the palatalized vs. non-palatalized fricatives and affricates of the same voicing, manner and place of articulation in Standard Lithuanian, i.e., the fricatives and affricates in Standard Latvian seem to be “softer” in comparison to the non-palatalized fricatives and affricates in Standard Lithuanian. It is also observed that the fricatives and affricates of Standard Latvian have a higher relative intensity in comparison to the corresponding fricatives and affricates of Standard Lithuanian. This can be explained either by more energetic articulation of these speech sounds for speakers of Standard Latvian or by some differences related to the recording level.
