VÁCLAV BLAŽEK

Masaryk University

Forskningsområden: indoeuropeiska studier, särskilt slaviska, baltiska, keltiska, anatoliska, tokhariska och indo-iranska språk; finsk-ugriska språk; afroasiatiska språk; etymologi; genetisk klassificering; matematiska modeller inom historisk lingvistik.

DOI

FORNISLÄNDSKA GNÁ

Gná på fornisländska

ANNOTATION

I artikeln analyseras det fornisländska teonymet Gná ur semantisk, ordbildningsmässig och etymologisk synvinkel samt med avseende på semantisk typologi. Med beaktande av delresultaten formulerades följande hypotes: teonymet Gná kan återspegla urgermanska *gno eller *gnaihō, som tycks vara en förlorad germansk fortsättning av det indoeuropeiska appellativet *dʰgʰmeh₂ ”jord” eller dess avledning *dʰgʰmeh₂ikeh₂ ”hörande till jorden”. Teonymer som betecknar jordgudomligheter och har bildats från stammen *dʰgʰem- förekommer i nio indoeuropeiska traditioner. Det analyserade germanska teonymet kan utgöra den tionde traditionen.

NYCKELORD: teonym, ordbildning, semantik, etymologi.

ANNOTATION

I denna artikel analyseras den fornisländska teonymen Gná ur semantisk, ordbildningsmässig, etymologisk och semantisk-typologisk synvinkel. Mot bakgrund av de partiella resultaten har hypotesen framförts att teonymen Gná kan återspegla urgermanska *gnō, eller *gnaihō, som sannolikt är en fortsättning i de germanska språken av det förlorade indoeuropeiska appellativet *dʰgʰmeh₂ ’jord’ eller dess avledning *dʰgʰmeh₂ikeh₂ ’hörande till jorden’. Teonymer som betecknar jordgudinnor och har bildats från stammen *dʰgʰem återfinns i nio indoeuropeiska traditioner. Den germanska teonym som analyseras i artikeln kan vara ett uttryck för en tionde tradition.

NYCKELORD: teonym, ordbildning, semantik, etymologi.

Straipsniai / Articles

9

VÁCLAV BLAŽEK

1. DOKUMENTATION

Fornisländska Gná betecknade ’gudinna ur gruppen Ásynja’. Hon förekommer i flera fornisländska texter:

1.1. Gylfaginning 35. Frá ásynjum.

Då sade Gangleri: ”Vilka är asynjorna?” Hárr säger: ”Frigg är den främsta. Hon äger den boning som kallas Fensalir, och den är mycket praktfull. Den andra är Sága. Hon bor i Sökkvabek, och det är en stor plats. Den tredje är Eir. Hon är den bästa läkaren. Den fjärde är Gefjun. Hon är jungfru, och de tjänar henne som dör ogifta. Den femte är Fulla. Hon är också jungfru och går med utsläppt hår och ett guldband om huvudet. Hon bär Friggs skrin och vakar över hennes skor och delar hennes hemliga råd. Freyja är den främsta näst efter Frigg. Hon gifte sig med den man som heter Óðr. Deras dotter är Hnoss. Hon är så vacker att dyrbarheter kallas hnossir efter hennes namn, sådant som är vackert och dyrbart. Óðr for bort på långa resor, men Freyja gråter efter honom, och hennes tårar är rött guld. Freyja har många namn, och orsaken är att hon gav sig olika namn när hon färdades bland okända folk för att söka Óðr. Hon heter Mardöll och Hörn, Gefn och Sýr. Freyja ägde Brísingamen. Hon kallas också Vanadís. Den sjunde är Sjöfn; hon vinnlägger sig mycket om att vända människors tankar till kärlek, kvinnors såväl som mäns, och efter hennes namn kallas kärlekslust sjafni. Den åttonde är Lofn. Hon är så mild och god att be om tillstånd hos att hon får lov av Allfadern eller Frigg till umgänge mellan människor, kvinnor och män, även om det tidigare varit förbjudet eller ansetts olämpligt. Därav kommer att tillåtelse kallas lof, liksom att hon är mycket lovprisad av människorna. Den nionde är Vár. Hon lyssnar till människors eder och förtroliga samtal, som kvinnor och män ingår sinsemellan. Därför kallas sådana förbindelser várar. Hon hämnas också på dem som bryter dem. Den tionde är Vör. Hon är klok och nyfiken, så att ingenting kan döljas för henne. Det är ett ordspråk att en kvinna blir varse det hon får veta. Den elfte är Syn. Hon vakar över dörrarna i hallen och stänger dem för dem som inte ska gå in, och hon har satts att försvara vid ting när hon vill avvisa ett mål. Därför är det ett ordspråk att syn ställs emot när en man nekar. Den tolfte är Hlín. Hon har satts att vaka över de människor som Frigg vill rädda från någon fara. Därav kommer ordspråket att den som undkommer faran finner skydd. Den trettonde är Snotra. Hon är klok och behärskad. Efter hennes namn kallas en kvinna eller man snotr, den som är måttfull. Den fjortonde är Gná; Frigg sänder henne till olika världar i sina ärenden. Hon äger den häst som löper genom luft och över vatten och heter Hófvarpnir. En gång när hon red såg några vaner hennes färd genom luften. Då sade en av dem: ’Vad är det som flyger där, / vad är det som far där / eller färdas genom luften?’ Hon svarade: ’Jag flyger inte, / fastän jag far / och färdas genom luften / på Hófvarpnir, / som Hamskerpir / avlade med Garðrofa.’

10

Acta Linguistica Lithuanica LXX

Old Icelandic gnā

Af Gnár nafni er svá kallat, at þat gnæfar, er hátt ferr. Sól ok Bil eru talðar með ásynjum, en sagt er fyrr frá eðli þeirra.

”Då sade Gangleri: ’Vilka är ásynjorna?’ Hárr sade: ’Frigg är den främsta: hon har den gård som kallas Fensalir, och den är mycket storslagen. Den andra är Sága: hon bor vid Søkvabekkr, och det är en stor boning. Den tredje är Eir: hon är den bästa läkaren. Den fjärde är Gefjun: hon är jungfru, och de som dör som jungfrur tjänar henne. Den femte är Fulla: även hon är en mö, och hon går med utslaget hår och ett guldband om huvudet; hon bär Friggs askkista och har ansvar för hennes skor och känner till hennes hemliga råd. Freyja är av högsta börd (tillsammans med Frigg); hon är gift med mannen som heter Ódr. Deras dotter är Hnoss: hon är så vacker att det som är vackert och dyrbart kallas hnosir efter henne. Ódr for bort på långa resor, och Freyja gråter efter honom; hennes tårar är rött guld. Freyja har många namn, och orsaken är att hon gav sig själv olika namn när hon begav sig bland okända folk för att söka Ódr: hon kallas Mardöll och Hörn, Gefn, Sýr. Freyja ägde halsbandet Brísinga-men. Hon kallas också Vanernas härskarinna. Den sjunde är Sjöfn: hon är mycket ivrig att vända människors tankar till kärlek, både kvinnors och mäns; efter hennes namn kallas kärlekslängtan sjafni. Den åttonde är Lofn: hon är så nådig och vänlig mot dem som åkallar henne att hon får Allfaderns eller Friggs tillstånd för människors förening i äktenskap, kvinnors och mäns, även om det tidigare varit förbjudet eller tyckts vara blankt avvisat. Efter hennes namn kallas sådant tillstånd ’lov’, och hon är också mycket ’älskad’ av människor. Den nionde är Vár: hon lyssnar till de eder och överenskommelser som ingås mellan kvinnor och män; därför kallas sådana förbund ’löften’. Hon hämnas också på dem som bryter sin ed. Den tionde är Vör: hon är klok och har en undersökande läggning, så att ingen kan dölja något för henne; det heter att en kvinna blir ’varse’ det hon får veta. Den elfte är Syn: hon vaktar dörren i hallen och låser den för dem som inte ska gå in; hon har också utsetts att försvara vid rättegångar i sådana mål som hon vill bestrida. Därav uttrycket att syn läggs fram när en man nekar. Den tolfte är Hlín: hon har satts att vaka över de män som Frigg vill skydda från någon fara; därav talesättet att den som undkommer ’lutar’. Snotra är den trettonde: hon är klok och har ett milt uppträdande; efter hennes namn kallas en måttfull kvinna eller man snotr. Den fjortonde är Gná: Frigg sänder henne till olika länder i sina ärenden; hon har den häst som springer över himmel och hav och kallas Hoof-Tosser. En gång när hon red såg några av vanerna hennes färd i luften; då sade en: Vad flyger där? | Vad färdas där, eller glider genom luften?’

Strápsni / Articles

11

VÁCLAV BLAŽEK

Hon svarade: Jag flyger inte, | fastän jag färdas och glider genom luften. Hovslitaren, | honom födde Hamskerpir med Gardrofa.

Av Gnás namn sägs det som svävar högt gnæfa {”att skjuta ut”}. Sól och Bil räknas bland ásynjorna, men deras natur har berättats tidigare.”

<http://www.sacred-texts.com/neu/pre/pre04.htm>

1.2. Skáldskaparmál 433.6

I följande avsnitt sammanfattas 28 ásynjenamn, däribland Gná:

Nu ska vi nämna alla asynjor: Frigg och Freyja, Fulla och Snotra, Gerðr och Gefjun, GnáLofn, Skaði, Jǫrð och Iðunn, Ilmr, Bil, Njorun, Hlin och Nanna, Hnoss, Rindr och Sǫfn, Sól och Sága, Sign och Vǫr. Då ska även Vár och Syn nämnas bland de värdiga, och därefter räknas Þrúðr och Rán.

<http://www.vsnweb-publications.org.uk/Edda-2a.pdf>

<http://www.sacred-texts.com/neu/pre/pre05.htm>

1.3. Þjóðólfr ór Hvini, Ynglingatal 7 // 12–13

Kveðat dul, / nema Dyggva hǫr / Glitnis Gná / at gamni hef, / þvít jódis / Ulfs ok Narfa / konungmann / kjósa skyld, / ok alvald / Yngva þjóðar / Loka mær / of leikin hef.

”Jag kallar det ingen hemlighet, men {Glitnirs hästs Gná <gudinna> <häst>} [= Hel] har Dyggvis lik till nöje, ty {systern till Vargen och Narfi} [= Hel] måste välja kungen. Och {Lokes mö} [= Hel] har överlistat härskaren {över Yngvis folk} [= Svíar].”

<http://heimskringla.no/wiki/Ynglingatal>

Edith Marold (ed.), 2012. ‘Þjóðólfr ór Hvini, Ynglingatal 7, in: Diana Whaley (ed.), Poetry from the Kings’ Sagas 1: From Mythical Times to c. 1035. Skaldic Poetry of the Scandinavian Middle Ages 1.

<http://skaldic.abdn.ac.uk/db.php?id=4402&if=default&table=verses&val=edition>

<https://notendur.hi.is/eybjorn/ugm/skindex/yt.html>

12

Acta Linguistica Lithuanica LXX

Old Icelandic gná

2. SEMANTISK ANALYS

Av Gylfaginning 35 är det känt att ”Frigg sänder henne till olika boningar” (í ýmsa heima). I Ynglingatal 7 användes den perifrastiska formuleringen Glnis Gnà ”Gná av hästen” om samma person som þvit jódis / Ulfs ok Narfa ”syster till Vargen och Narfi” och Loka mær ”Lokes mö”, det vill säga Hel, underjordens gudinna (Goeres 2015, 40). Och i Skáldskaparmál 33.6 nämns Gná i triaden Gná Lofn Skaði, där det sistnämnda teonymet sannolikt är besläktat med gotiska skadus ”skugga”, fornengelska sceadu, fornsaxiska skado, fornhögtyska scato med samma betydelse, vilket visar på denna gudinnas anknytning till underjorden (jfr de Vries 1962, 480). Gná är inte identisk med Skaði, men hon förmedlar kontakten mellan världen (och himlen) och underjorden, som representeras av Skaði. Gná:s primära semantik kan ha samband med betydelsen ”värld”.

3. INTERN REKONSTRUKTION

Vad gäller gen.sg. Gná är teonymen Gná en ō-stam (förlängningen av slutvokalen är regelbunden i auslaut – se Noreen 1884, 42, §104), härledbar från proto-germanska *gnawō (jfr þrá ”längtan, trängtan” < *þrawō), *gnaþō (jfr rá ”kojplats på ett fartyg” < *raþō), eller *gnaiwō (jfr tá ”tå” < *taiwō(n)), *gnaiþō (jfr rá-merki ”gränslinje” < *raiþō), eller *gnēwō (jfr þrá ”ögonlock” < *þrēwō-) — se Noreen 1884, 117, §291; de Vries 1962, 618, 430, 578, 51; Kroon 2013, 45, 402, 505, 403, 76.

4. ETYMOLOGISK ANALYS

Vad gäller hypotesen om Gná:s primära semantik, som sannolikt var förbunden med betydelsen ”värld” (§2), är det lockande att härleda ordet direkt från *gnō < *ĝʰnā- < *(d)ĝʰmeH₂- såsom vediskt ksmā́- f. ”jord” [RV 3.35.6] & imā́- f. [RV 6.52.15]. Låt oss nämna att den initiala konsonantklustern *gm- är utesluten i proto-germanska. Bland de utvidgade formerna implicerar varianten *gnaiþō, som är parallell med grekiska γύναικειος, joniska γυναικήιος, i sammansättningar γύναικο-, ”som hör till kvinnan, feminin”, den semantiska strukturen ±”värld” = *”som hör till *gnō”, där *gnō ursprungligen kan ha betytt ”jord”. Det semantiska sambandet mellan ”värld” och ”jord” är begripligt, jfr vediskt bhū́- ”jord, mark, mylla” och även ”värld, rymd, universum”, ursprungligen ”platsen där man är” (MW 760–61).

Straipsniai / Articles

13

VÁCLAV BLAŽEK

5. INDOE UROPEISKA TEONYMER HÄRLEDDA FRÅN ROTEN *dʰgʰem- ”jord”

Tradition Teonym Projektion Kommentarer Vedisk Dyā́vakṣā́m du. *di̯eu̯H₁-dʰgʰomH₁ ”Himmel & jord” Avestisk Zā̊, ack. Zǝm, gen. Zǝmō *dʰgʰm̥s/*dʰgʰom/*dʰgʰmós ”Jord” Hettitisk Tēkan; Taganzepa- *dʰégʰm̥; *dʰgʰom-sebʰo- ”Jord”; ”Jorden själv”? Grekisk Χθών; Χθονία (om Demeter) *dʰgʰóm < *dʰgʰóm-s; *dʰgʰóm-iH₂ ”Jord”; ”som hör till Jorden” Umbriansk Hunte dat. *dʰgʰómto-ei Mellanwalesiska Dōn gen. *dʰgʰóm-os *”{Moder} till Jorden” Fornisländsk Gná *dʰgʰmeH₂- eller *dʰgʰmeH₂ikeH₂-? *”Jord” eller *”som hör till Jorden” Litauisk *Žemina *dʰgʰemineH₂- ”som hör till Jorden” Lettisk Zemes māte *dʰgʰmei̯eH₂- ”Jordens mor” Rysk Мать-сыра Земля *dʰgʰmei̯eH₂- ”Moder – fuktiga Jorden” Tokharisk B keṃ-nākte ack. *dʰgʰóm-m̥ ”Jordgudinna”

6. SLUTSATS

Den fornisländska teonymen Gná betecknade gudinnan som förmedlade kontakt med både himlen och världen samt underjorden. Den interna rekonstruktionen leder till den germanska protoformen *gnō eller *gnaihō, som kan tolkas som ”värld” ~ ”som hör till jorden”. Ur ett indoeuropeiskt perspektiv kan de projiceras som *dʰgʰmeH₂- ”jord” eller *dʰgʰmeH₂ikeH₂- ”som hör till jorden”. Denna lösning identifierar en dold germansk fortsättning på det indoeuropeiska appellativet *dʰgʰem- ”jord”, som endast är känt i formen av den germanska avledningen *gum- ”man” < *dʰgʰm̥-hon- (Kroonen 2013, 195). I indoeuropeiskt

14

Acta Linguistica Lithuanica LXX

Old Icelandic gná

Ur detta perspektiv bildar derivaten av *dʰǵʰem- oftast teonymer med anknytning till ”jord”.

REFERENSER

EWAi – Etymologisches Wörterbuch des Altindoarischen I–II, von Manfred Mayrhofer. Heidelberg: Winter, 1986–2001.

Goes Erin Michelle 2015: The Poetics of Commemoration. Shaldic Verse and Social Memory. Oxford: University Press, 89–107.

Hofmann Karl & Forssman Bernhard 1996: Avestische Laut- und Flexionlehre. Innsbruck: Innsbrucker Beiträge zur Sprachwissenschaft.

Kloekhorst Alwin 2008: Etymological Dictionary of the Hittite Inherited Lexicon. Leiden–Boston: Brill.

Kroonen Guus 2013: Etymological Dictionary of Proto-Germanic. Leiden–Boston: Brill.

Noreen Adolf 1844: Altordische Grammatik 1: Altisländische und altnorwegische Grammatik. Halle: Niemeyer.

Poultney James Wilson 1959: The Bronze Tables of Iguvium XVII. Baltimore: American Philological Association.

Toporov Vladimir N. 2000: K rekonstrukcii balto-slavianskogo mifologičeskogo obraza Zemli-Materi *Zem̑a & *Māte (*Māti). – Bato-slavianskie issledovanija XIV (1998–1999). Moskva: Indrik, 239–371.

MW – Monier-Williams Sir Monier 1899 [1993]: A Sanskrit-English Dictionary. Delhi: Motilal Banarsidass.

de Vaan Michiel 2008: Etymological Dictionary of Latin and the other Italic Languages. Leiden–Boston: Brill.

de Vries Jan 1962: Altnoordisches etymologisches Wörterbuch. Leiden: Brill.

Wilkens Jens, Georges-Jean Pinault & Michèl Peyrot 2014: A Tocharian B parallel to the legend of Kalmāṣapāda and Sutasoma of the Old Uyghur Daśakarmapathādanamālā. – Acta Orientalia Hungarica 67, 1–18.

Tack

Bidraget utarbetades inom ramen för Masaryk-universitetets forskningsfond, nr 2817.

Straipsniai / Articles

15

VÁCLAV BLAŽEK

Gnā på fornisländska

SAMMANFATTNING

Straipsnyje analizuojamas senovės islandų kalbos teonimas Gnā per semantinį, žodžių darybos, etimologijos ir semantinės tipologijos pjūvius. Deivė Gnā priklauso Ásynja grupei, o pats teonimas aptinkamas keliuose senovės islandų tekstuose. Pirminė semantinė teonimo Gnā analizė parodė, kad vardas sietinas su reikšme „pasaulis“, nes mitologijoje deivė palaikė ryšį tarp požemio karalystės, žemės ir dangaus. Vidinės rekonstrukcijos metu paaiškėjo, kad teonimas Gnā gali būti protogermaniškas kilmės ir kildinamas iš *gnawō, *gʰnā, arba *gnaiwō, *gnaiʰō, arba *gʰnēwō. Remiantis pirmine semantine analize teonimas greičiausiai sietinas su žodžio ‘pasaulis’ reikšme. Todėl etimologiniai analizuojant prieita prie išvados, kad teonimas galėtų būti tiesiogiai kildinamas iš *gnō < *gʰnā- < *(dʰ)gʰmeh₂- kaip vedų kṣmā- f. ‘žemė’. Teonimo vidinės rekonstrukcija paaiškintų, kad teonimas yra protogermaniška indoeuropietiško apeliatyvo *dʰgʰmeh₂- ‘žemė’ forma arba šio apeliatyvo vedinys *dʰgʰmeh₂ikeh₂- ‘priklausantis žemei’. Teonimai, įvardijantys žemės dievybes, būdingi daugeliui indoeuropiečių tradicijos, o analizuojamas deivės Gnā vardas gali atstovauti dėstomai tradicijai.

Inlämnad den 8 maj 2019.

VÁCLAV BLAŽEK

Ústav jazykovědy a baltistiky

Filozofická fakulta Masarykovy University

A. Nováka 1, CZ-60200 Brno

[email protected]

16

Acta Linguistica Lithuanica LXX