MINDAUGAS STROCKIS

Institutet för det litauiska språket

Forskningsområden: prosodin i klassisk grekiska och latin, litauisk accentuering, lexikografiska databaser.

DOI: doi.org/10.35321/all85-03

ACCENTUERINGSKAPITLET I DEN LITAUISKA SPRÅKGRAMMATIKEN FRÅN 1737

Kapitlet om accentuering i den litauiska grammatiken från 1737

SAMMANFATTNING

Den litauiska grammatik som utgavs 1737 av en okänd författare Universitas Linguarum Lituaniae är den tidigaste kända källan där de litauiska tonaccenterna beskrivs och markeras korrekt. Beskrivningarna av tonaccenterna i denna grammatik kan emellertid ibland vara svåra att förstå för en modern läsare på grund av den ovanliga latinska terminologin från 1700-talet; en ordagrann översättning är föga till hjälp här. När man har klargjort den tidens terminologi blir det uppenbart att allt som där beläggs om de litauiska tonaccenterna helt överensstämmer med det som man vet om dem i dag.

NYCKELORD: accentuering, tonaccenter, 1737, Universitas Linguarum Lituaniae, stavelsekvantitet, latin, översättning.

ANNOTATION

En grammatik över litauiskan, skriven på latin och publicerad 1737 i Vilnius utan författarnamn under titeln Universitas Linguarum Lituaniae, är det tidigaste kända verket som korrekt beskriver de litauiska stavelseaccenternas toner. Beskrivningen av stavelseaccenterna i denna grammatik är emellertid inte alltid lätt att förstå för en modern läsare på grund av dess ovanliga terminologi från 18^th-talet. När detta har retts ut blir det uppenbart att allt som grammatiken vittnar om beträffande de litauiska stavelseaccenterna helt överensstämmer med vad vi i dag vet om deras uttal.

NYCKELORD: accentuering, stavelseaccenter, 1737, Universitas Linguarum Lituaniae, stavelsekvantitet, latin, översättning.

Straipsniai / Articles

57

MINDAUGAS STROCKIS

Den latinskt skrivna grammatiken över det litauiska språket, författad av en okänd författare och utgiven i Vilnius 1737, kallad Universitas Linguarum Lituaniae (ordagrant ”Litauens språks helhet”, vilket betyder ”en universell form av det litauiska språket” eller ”en dialekt som allmänt förstås i Litauen”), är märklig genom att den för första gången i litauistikens historia noggrant beskriver och markerar det litauiska språkets tonaccenter. Ändå finns det oklarheter i dess avsnitt som beskriver betoning och tonaccenter; några av dem beror på den inexakta översättning som utgavs 1981, medan vissa även låter oklara i originaltexten på latin. Syftet med denna artikel är att så exakt som möjligt översätta beskrivningen av det litauiska språkets tonaccenter och klargöra författarens tanke bakom den terminologi som är ovanlig i vår tid. En lämplig metod för att uppnå detta mål vore att klarlägga 1700-talets termer genom att gå igenom deras användning i andra verk från denna tid, där termernas betydelse framgår av sammanhanget.

Hela beskrivningen av det litauiska språkets tonaccenter i Universitas-grammatiken finns på den onumrerade 4:e sidan, i det 3:e kapitlet, indelat i underavsnitt från 1 till 5, och i hela grammatiktexten är tonaccenterna markerade i alla ord (med några få undantag på grund av tryckfel). Följande tecken används för markeringen: 1) ordets korta sista stavelse markeras med vänstertecken (grav accent), liksom i dag; 2) tvirtagalės-vokaler markeras med cirkumflex med spetsarna uppåt (â, ê osv.; detta tecken används i vår tid av lituanister för ett annat ändamål och kallas, när det behöver ett namn, ”tak”); 3) tvirtapradžiai-vokaler och diftonger markeras med en bokstav i rak stil (litera antiqua), insatt i ett ord tryckt med kursiv. Det är mycket sannolikt att den tvirtapradė tonaccenterna i författarens originalmanuskript markerades med högertecken (akut accent), medan metoden med bokstaven antiqua valdes i tryckeriet på grund av tekniska hinder, eftersom det saknades tillräckligt många typer med akuta accenter; detta framgår både av tryckfel som avslöjar manuskriptets skick och av att knappast någon skulle skriva in en enda bokstav med en annan handstil i manuskriptet (Strockis 2007: 107). 4) Tvirtagalės diftonger som inte finns i ordets sista stavelse markeras med samma gravaccent som korta vokaler i ordslut. Det är möjligt, om än inte särskilt sannolikt, att tvirtagalės diftonger i originalmanuskriptet markerades med ett latinskt tilde-tecken (ũ osv.; Strockis 2007: 108), identiskt med den grekiska cirkumflex som sedan Kuršaitis tid även används i den nuvarande markeringen av tonaccenter; när trycktyper för detta saknades vid det dåvarande tryckeriet användes gravaccenten på nytt. 5) Om en kort vokal förekommer i en annan än ordets sista stavelse lämnas den vanligen utan accenttecken; detta behandlas inte i betoningens kapitel, men jämför böjningen av participet buvęs på den 27:e (som nämnts, onumrerade) sidan: Buwias, Buwufio, Buwufiam, Buwufi osv. Om en tvirtagalė-diftong förekommer i ordets sista stavelse lämnas den antingen utan accenttecken eller markeras med gravaccent, men det finns inte många sådana ord i den korta grammatiktexten, och tryckfelen gör det dessutom svårare att förstå författarens avsikt; jämför på sidan 49 ardaw (ardaũ), ardiev,

58

Acta Linguistica Lithuanica LXXXV

Kirčiavimo skyrius 1737 metų lietuvių kalbos gramatikoje

men žinau på de angränsande raderna; likaså det uppenbara tryckfelet alldeles intill, ardžiau (ardžiau). Att författaren var tvungen att anpassa sig till tryckeriets brister framgår också av att tryckeriet saknade bokstäverna į och ų (än mindre deras accentuerade former); därför måste till exempel ordet pažįsta skrivas pažįnsta (med en bokstav i rak stil i stället för accenttecknet och med bokstaven n i stället för den nasala bokstaven), och en anmärkning måste tillfogas: Notandū quod non proferatur hic in ſed i cancellatū ”det bör noteras att in inte ska uttalas här, utan det överstrukna i”^¹. Därav kan man med goda skäl anta att det i författarens ursprungliga manuskript fanns ett accentuerat nasalt i, och att nasala vokaler på den tiden fortfarande skrevs för hand på det gamla sättet, det vill säga som överstrukna bokstäver, även om de i antiqua-typsnitt redan trycktes i sin nuvarande form.

Det är uppenbart att grammatiken Universitas var avsedd för studenter med polska som modersmål, vilka studerade vid det dåvarande Vilniusuniversitetet (Eigminas 1981: 20) och hade för avsikt att bli präster i litauiska församlingar. Detta framgår av att de litauiska orden i grammatiken, trots att texten är skriven på latin, översätts till polska och inte till latin. Följaktligen kan man förvänta sig att även de grammatiska beskrivningarna, däribland beskrivningen av det litauiska språkets tonaccenter, var anpassade till polska studenter. Efter en granskning av avsnittet om tonaccenter råder det inte heller något tvivel om att författaren till Universitas själv undervisade i litauiska, eftersom vissa meningar endast kunde ha skrivits av någon som själv hade hört studenternas fel.

Det är alltså värt att gå igenom texten på den 4:e sidan, som förklarar det litauiska språkets tonaccenter.

Accentus eſt multiplex, summa autem ejus obſervandi neceſſitas, quia contra accentum loquens ferè non intelligitur, (ut patebit ex praxi) quare licet non poſſunt omnes dictiones in hoc libello compingi, tamen saltem super his quæ ponuntur adjungentur notæ; et quidem.

”Betoningen är av flera slag, men det är av största vikt att följa den, eftersom den som talar med fel betoning nästan inte förstås, vilket kommer att framgå av praktiken; därför kommer, även om alla ord inte kan rymmas i denna lilla bok, åtminstone de ord som tas upp att förses med [betonings]tecken. Nämligen:...”

I denna text framträder tydligt något som liknar en diskussion med Kleins grammatik, utgiven 84 år tidigare. I Kleins grammatik sägs följande om betoningens markering:

^¹ I 1981 års utgåva översattes detta genom tolkningen ”i genom näsan” (ULL 1981: 105). En sådan tolkning är naturligtvis helt riktig, även om den inte återger originalets formulering. Det var ur denna bok som de polska studenterna lärde sig litauiska; av bokstäverna q och ę i sitt modersmål måste de naturligtvis ha vetat mycket väl hur de ”överstrukna” bokstäverna uttalas.

Straipsniai / Articles

59

MINDAUGAS STROCKIS

Accentus triplex est, ut apud Græcos: Acut[us], Gravis, & Circumflexus; qui tamen non semper dictionibus imponuntur, nisi interdum discriminis & perspicuitatis gratiā. (PLKG 1957: 115; originalutgåvans s. 21).

”Accenten är av tre slag, liksom hos grekerna: akut, gravis och cirkumflex; de [dessa tecken] sätts dock inte alltid ut i orden, utan endast ibland, för åtskillnad och tydlighet.”

Det är förstås så att Universitas författare under sin livstid hade Kleins grammatik utgiven sedan länge, långt borta och dessutom i en luthersk miljö, medan Universitas författare undervisade vid det katolska universitetet i Vilnius. Därför är det tveksamt om han officiellt kunde använda den som läromedel (innan han skrev sin egen); ändå lämnar dessa meningar om accentmarkering nästan inget tvivel om att Universitas författare hade läst Kleins grammatik och begrundat dess brister. Klein säger att ”accenten är av tre slag, liksom hos grekerna”, med de tre accenttecknen i åtanke: akut, gravis och (vinklad) cirkumflex, vilka han använde på ett annat sätt än de används i dag, nämligen som explicativa diakritiska tecken som enligt förebild från latinsk ortografi under 1500–1700-talen förklarade ordets grammatiska form (Strockis 2007: 44–105). Ett sådant system skulle förstås vara svårt att använda i didaktiskt syfte: om den vinklade cirkumflexen, som brukligt i Kleins ortografi, sätts på genitivändelsen, både när den är betonad och när den är obetonad (till exempel både garbės och motės), hur skulle då en polsk student kunna veta att en sådan ändelse ska betonas i det ena ordet men inte i det andra? Diskussionen med Klein är här uppenbar: Klein säger att accenten är ”av tre slag”; Universitas författare svarar att accenten är av olika slag (med åtminstone 4 fonetiska varianter i åtanke); Klein säger att accenttecknen inte markeras överallt, utan endast på vissa ställen (”discriminis gratia”, dvs. vanligen där de är till nytta för att skilja homografa former åt, såsom i den tidens latinska ortografi); Universitas författare svarar att accenttecknen skrivs överallt, eftersom den lärande utan dem inte kan betona de litauiska orden korrekt, och en person som betonar fel är nästan omöjlig att förstå.

På den följande sidan 4 i Universitas talas det om de enskilda accenttecknen.

1. gravis accentus in ultimis syllabis positus notat eas singulari brevitate pronunciandas v[erbi] g[ratia] awīs.

Gravis-tecknet, placerat på de sista stavelserna, betyder att de ska uttalas med särskild korthet, till exempel awīs.

I polskan försvann vokallängden vid övergången mellan 1400- och 1500-talen (Długosz–Kurczabowa 2006: 134); således måste 1700-talets polska student, liksom dagens, få en förklaring av de litauiska korta vokalernas särskilda (ur polskans

60

Acta Linguistica Lithuanica LXXXV

Kirčiavimo skyrius 1737 metų lietuvių kalbos gramatikoje

perspektiv¹⁾ korthet. När ett sådant ord som avis uttalas med polsk accent kan det för en litauer låta som ett meningslöst ord, något i stil med ”avÿs”.

2. Accentus circumflexus notat syllabam longam pronunciandam quafi duplicando vocalem v[erbi] g[ratia] Pōnás [tryckfel; det skulle ha stått Pōnas].

[Den vinklade] cirkumflexa accenten [dvs. accenttecknet] betyder en lång stavelse, som ska uttalas liksom genom att vokalen fördubblas, till exempel pōnas.

Akuten i ändelsen –ás är, av allt att döma, ett tryckfel. Vilket språks vokal o ska fördubblas när man uttalar den litauiska tvertdihäftande intonationen õ? Naturligtvis polskans; en polack från 1700-talet med polska som modersmål skulle, för att uttala det litauiska ordet pōnas, behöva uttala det som ett fördubblat polskt o, som om han med polska ljud sade [poˈonas]. Man kan anta att den andra av de två vokalerna borde betonas när detta fördubblade o uttalas, och att man på så sätt skulle få en acceptabel imitation av den litauiska tvertdihäftande intonationen².

3. Litera antiqua inter curſiva poſita notat ſyllabam longam quidem, ſed diverſæ longitudinis à circumflexa, & cum attenuatione quadam vocis efferendam: v[erbi] g[ratia] ſiena ſciana. Wienas jeden.

”En antikva⟧ [dvs. med rak stil] bokstav [i stället för akut accenttecknet i manuskriptet], insatt bland kursiva bokstäver, betyder en lång stavelse, men av annan längd än den cirkumflexa och uttalad med en viss försvagning av rösten, till exempel siena, vienas.

² Man kan jämföra detta med den drygt ett sekel senare beskrivna jämförelsen hos Kuršaitis mellan den litauiska och polska vokalen o: ”Det är nödvändigt att framhålla att de slaviska språken [...] inte har något långt, slutet o. I ryska och polska uttalas denna vokal utan undantag kort och öppet. För slaver är det nästan omöjligt att uttala den sluten. Om någon trots stora svårigheter lyckas förlänga den, förblir den ändå lik en halvt öppen a-vokal.” (Kuršaitis 2013: 54, § 50; Alfonso Tekorius översättning). Originaltext: ”Es ist bemerkenswerth, dass das Slavische [...] kein langes, geschlossenes o hat. Im Russischen und Polnischen wird dieser Vocal ohne Ausnahme nur kurz und offen gesprochen. Dasselbe geschlossen auszusprechen ist dem Slaven fast unmöglich. Denn wenn er in dessen Aussprache auch mit Mühe eine Dehnung zu Stande bringt, so bleibt es bleicht dennoch einem halben a gleich.” (Kurschat 1876: 18, § 50). Det är naturligtvis skrivet mer än ett sekel senare och jämför med dialekterna i Litauens mindre del; tyvärr har vi inget liknande vittnesmål från 1700-talet om dialekterna i Litauens större del; ändå hjälper även detta vittnesmål av Kuršaitis att ge en bild av skillnaden mellan den litauiska och polska vokalen o under tidigare tider.

Straipsniai / Articles

61

MINDAUGAS STROCKIS

Uttrycket ”med en viss [eller ”någon slags”] försvagning av rösten” (attenuatione)³ kan förstås så, att rösten vid uttal av den fallande intonationen så att säga måste försvagas mot stavelsens slut. De latinska orden betyder alltså inte alls att denna intonation uttalas ”med svagare röst”, vilket det översätts med i 1981 års utgåva (ULL 1981: 61).

4. Accentus gravis non in ultima syllaba notat etiam longam ab utroq[ue] ex prioribus diversæ longitudinis, & duriùs pronunciandā v[erbi] g[ratia] kàlba.

Gravio-kirssc [accenttecknet] på en annan stavelse än den sista betyder också en lång [stavelse], men av en annan längd än de båda föregående och uttalad hårdare, till exempel kalba.

Vad betyder ordet ”hårdare” (durius) här? Det betyder verkligen inte ”uttalas starkare”, som det översätts i 1981 års utgåva (ULL 1981: 62). Adjektivet durus betyder på latin ”hård, fast, sträv”, inte ”stark, häftig”. Vad ville författaren till Universitas säga till de polska studenterna med detta?

I polsk grammatik talas det om hårda och mjuka konsonanter, på liknande sätt som i litauiskan. Redan på 1600-talet används orden durus (”hård”) och mollis (”mjuk”) i latinskskrivna grammatikor över polska, ungefär som i dag. I Volkmar’s grammatik Compendium linguæ Polonicæ (Volkmar 1640: 7–8) sägs till exempel att sådana polska konsonanter som ź ”utmärker sig genom mjukhet” (excedunt in mollitie), medan sådana som ż utmärker sig genom ”hårdhet” (duritie). Även i Woyną’s grammatik från 1690 Compendiosa linguæ Polonicæ institutio står det att konsonanten ł (som vid denna tid, att döma av beskrivningen, fortfarande uttalades [ł] och inte [w] som nu) uttalas ”hårt” (dure) (Zwoliński 1952: 396). På 1700-talet, när grammatiken Universitas skrevs, var alltså en sådan term redan känd inom den polska språkvetenskapen. När det här skrivs på latin durius avses följaktligen det polska ordet ”twardziej”, ”hårdare”. Ändå brukar man tala så om konsonanter; vad betyder då ett sådant uttryck om en vokal (eller diftong)?

Åtminstone i nutida polska blir vokaler som hamnar mellan två mjuka konsonanter mer främre (Ostas zewska, Tambor 2000: 52–53), till exempel blir [a] [æ] (i den nämnda boken används transkriptionen [ä]). I talspråk kallas den polska vokalen i ibland ”mjuk vokal” (samogłoska miękka), även om detta inte är en officiell term inom polsk språkvetenskap (P) 2006). Det finns ingen grund att anta att förhållandet skulle ha varit väsentligt annorlunda på 1700-talet; följaktligen är förhållandet mellan det som i polskan kan kallas en ”hård” vokal och det som skulle kallas

³ Här kan det också nämnas att attenuatione i Sirvydas ordbok från 1642 översätts med ”num ažinimas” (SD: 457) och ”nulaibinimas” (SD: 493).

62

Acta Linguistica Lithuanica LXXXV

Kirčiavimo skyrius 1737 metų lietuvių kalbos gramatikoje

”mjuk” vokal, är sådant som [ɑ] i förhållande till [æ] eller, till exempel, polskans y [ĩ ~ ɪ] i förhållande till i [i].

Uttrycket att en stavelse med fallande intonation i ett sådant ord som kalba uttalas ”hårdare” bör alltså betyda att vokalen a här blir mer bakre. Därav kan man sluta sig till att författaren avsåg ett uttal inte [kaːba], utan något i stil med [ˈkɛːba] (i förenklad transkription och utan markering av intonationer). Detta strider inte mot identifieringen av Universitas-författarens dialekt, som redovisas i ULL 1981: 23–38^⁴

5. Si 1ma fyllaba habet accentum quemcūnq[ue] reliquæ breves funt.

Bokstavligen verkar denna mening säga: ”Om den första [stavelsen i ordet] har någon accent [vilket som helst av de nämnda accenttecknen], så är de återstående korta.” Så översätts den också i 1981 års utgåva (ULL 1981: 62). Denna mening är den svåraste att förstå i hela Universitas beskrivning av accenten.

Författaren till Universitas talar ingen annanstans om längden hos obetonade stavelser; längd behandlas endast som en egenskap hos accent och intonation. Ingenstans i texten till Universitas finns några instruktioner om hur längden hos en obetonad stavelse ska fastställas. Dessutom är denna generalisering naturligtvis inte riktig: i litauiskan beror stavelselängden inte på accentens placering. Även om den hypotetiskt vore riktig skulle frågan uppstå varför en sådan generalisering behövdes, om andra fall inte nämns (till exempel hur lång de obetonade stavelserna skulle vara om inte den första, utan någon annan stavelse i ordet var betonad). Därför uppstår misstanken att det här inte handlar om stavelselängd i den betydelse som den förstås i dag. Syllaba brevis betyder här ”obetonad stavelse”.

Som allmänt bekant beror den klassiska latinska accentens placering automatiskt på stavelsekvantiteten: om ordets näst sista stavelse är lång, är det också den som betonas; om den näst sista stavelsen är kort, betonas den som står framför den, det vill säga den tredje stavelsen från slutet. I vår tid markeras oftast alla vokalers längd i läroböcker i latin, men i äldre läroböcker kan man se en praxis där längdtecknet endast markerade den näst sista stavelsen och därmed de facto blev ett accenttecken (till exempel legĕre, men habēre). På så sätt blir orden ”kort stavelse” ett bekvämt sätt att på latin

^⁴Här kan man också jämföra stavningen -ai för den fallande diftongen med stavningen -ey i hexametern från 1589 (se Brender 1933: 35–45 för en transkriberad text och en analys av versmåttet), till exempel tev (tāi), Sismundey (vokativ; en förkortning av namnet Sigismundai ”Žygimantai” enligt förebild av den latinska poetiska formen på grund av licentia poetica; enligt hexameterschemat skulle denna ändelse ha ictus, det vill säga vara betonad vid deklamation); visserligen skrivs några rader längre ned också skaytykte med -ay-. Denna variation i stavningen avslöjar att den obetonade och fallande diftongen ai uttalades inte [ai], utan kanske [ɛɪ], [ʌɪ] eller till och med [əɪ].

Straipsniai / Articles

63

MINDAUGAS STROCKIS

säga ”obetonad stavelse”. Sanningen att säga var det på 1700-talet svårt att finna något annat sätt att uttrycka detta tydligt. De antika romerska filologerna kallade den obetonade stavelsen syllaba grauis (”tung stavelse”, Strockis 2007: 34, 81, 118 not.), en ordagrann översättning av den grekiska termen συλλαβὴ βαρεῖα (Strockis 2007: 19), men i senare tid, när betydelsen av termen ”gravis” förändrats till den betydelse vi känner i dag, skulle ett sådant uttryck ha låtit absurt: ett försök att säga ”si prima syllaba habet accentum quemcumque (e. g. gravem), reliquae graves sunt” skulle betyda ”om den första stavelsen har någon accent (till exempel gravis), har de återstående gravis”. Under renässansen användes också andra uttryck; exempelvis skrev grammatikern Petrus Ramus 1559 gravi syllaba deprimitur (Strockis 2007: 76), vilket ordagrant betydde ”en med gravis [markerad] stavelse trycks ned [dvs. görs obetonad]” (enligt antikens filologers lära; senare förändrades, som nämnts, betydelsen av gravis-tecknet till den betydelse vi känner i dag, Strockis 2007: 31). Inte heller detta skulle emellertid ha varit ett särskilt tydligt och vedertaget uttryck för 1700-talets studenter.

Att ”kort stavelse” och ”obetonad stavelse” betydde samma sak på 1700-talet, särskilt i Polen, framgår av det gamla uttrycket Nos Poloni non curamus quantitatem syllabarum ”vi polacker bryr oss inte om stavelsekvantiteten”, dvs. när vi talar latin bryr vi oss inte om accentens plats. För komikens skull måste det uttalas med felaktig betoning av varje möjligt ord: Nos Pōloni non cūrāmus quantĭtātem syllābarum. I litteraturen kan man finna uppgiften att detta uttryck uppstod på 1700-talet, men Knie 1887: 661 spårar dess ursprung ända tillbaka till en publikation utgiven 1591, där till och med en elegisk distikon hade publicerats med absurdt felaktiga stavelselängder och därmed även med elegidistikonets ikter, som parodierade polsk accentuering:

Gērmānūs ēt Pōlōnūs īntēr sē cērtābānt ōlim, Quāntĭtātem cūrō nōn ēgō syllābārum…

(”En tysk och en polack tvistade en gång med varandra: Jag bryr mig inte om stavelsekvantiteten…”)

Där citeras också det nämnda uttrycket, där felaktigt betonade och obetonade stavelser markeras med längd- och korthetstecken överallt där det är möjligt: Nos Pōlōni non cūrāmus quantĭtātem syllābārum. En liknande historia berättas också i von Gotschall 1884, 354, där det sägs att tyskarna på detta sätt gjorde narr av polackernas felaktiga latinska accentuering, medan de själva betonade korrekt (Nós Polōni non curāmus quantĭtātem syllābārum). Slutligen finner Büchmann 1877: 224 berättelsens ursprung på 1400-talet, när Polens dåvarande kung Kazimierz IV Jagellon hade mött Sveriges kung Karl VIII. Vid detta möte talade Sveriges kung latin, men ingen i den polska delegationen förstod honom, varför de måste kalla på en munk som tolk. Den förbittrade Kazimierz IV Jagellon uppgav då att ingen i Polen skulle kunna inneha höga statliga ämbeten om han inte kunde tala latin. Därför spreds latinet i Polen, men de mindre bildade människorna betonade det illa; därifrån uppstod också uttrycket. Denna artikel har inte som mål att bekräfta eller vederlägga denna historia, men vi ser att man för att säga ”accentens plats” sade ”stavelsekvantiteten”.

64

Acta Linguistica Lithuanica LXXXV

Kirčiavimo skyrius 1737 metų lietuvių kalbos gramatikoje

kalla på en munk som tolk. Den förbittrade Kazimierz IV Jagellon uppgav då att ingen i Polen skulle kunna inneha höga statliga ämbeten om han inte kunde tala latin. Därför spreds latinet i Polen, men de mindre bildade människorna betonade det illa; därifrån uppstod också uttrycket. Denna artikel har inte som mål att bekräfta eller vederlägga denna historia, men vi ser att man för att säga ”accentens plats” sade ”stavelsekvantiteten”.

Slutligen hamnade ett sådant skämt till och med i Friedrich von Schillers drama ”Demetrius”. Dramatikens huvudperson Marina Mniszech säger vid sejmen i Kraków: ”Svär ni mig trohet?”, och de församlade svarar: ”Jurāmus! Vi svär!” Här parodieras den felaktiga polska accentueringen av latin jurāmus (enligt det nämnda uttrycket); korrekt skulle vara jurāmus, men den felaktiga accentplatsen bekräftas också av den tyska jambiska versens rytm:

Schwört ihr mir Treue? – Jurāmus! Wir schwören!

Som framgår av Boxbergers utgåvas not till detta ställe i texten förstod vissa kännare av tysk litteratur inte skämtet och betraktade det som ett misstag av poeten. När man känner till hela historien är det verkligen mycket komiskt (som om detta inte vore nog ropar Krakóws sejmdeltagare efter dessa ord, sedan de dragit sina svärd: ”Vivat Marina! Russiae regina!”, denna gång tycks de ha betonat korrekt), men det är värt att lägga märke till att den obetonade stavelsen i Schillers text markerades som kort (Boxberger 1878: 199), dvs. man förstod att ”kort stavelse” = ”obetonad stavelse”.

Nu kan man anse det klarlagt att ”kort stavelse” skulle betyda ”obetonad”. Men vad ville Universitas-författaren säga med detta? ”Om den första stavelsen har någon accent är de återstående obetonade”? Vid första anblicken låter detta som en tautologi.

Som nämnts var grammatiken avsedd för polska studenter. Sedan de slaviska urspråken hade polskans accent varit fri; senare, kanske från 1300-talet, betonades ordets första stavelse, och ännu senare uppstod en sekundär accent på näst sista stavelsen i långa ord, vilken på 1700-talet blev ordets huvudaccent (Długosz-Kurczabowa 2006: 133–134); därmed uppstod den polska accentuering som är bekant även i dag. Universitas-grammatiken skapades i början av 1700-talet; således är det mycket sannolikt att det polska språket vid denna tid ännu kan ha befunnit sig i ett övergångsstadium, då långa ord fortfarande hade två accenter, på den första och den näst sista stavelsen. Därför lär Universitas-författaren polska studenter att inte göra detta i litauiskan: om ordets första stavelse är markerad som betonad är alla de återstående ”korta”; med andra ord bör studenterna i långa litauiska ord försöka att inte uttala den andra accenten på den näst sista stavelsen, hur mycket deras modersmål än skulle kräva den. Detta avslöjar att Universitas-författaren själv undervisade i litauiska, eftersom han kunde ha formulerat en sådan praktisk regel

Straipsniai / Articles

65

MINDAUGAS STROCKIS

att i sin grammatik skriva in endast det som han själv hade hört: en sådan studentaccentuering där de uttalade ett långt litauiskt ord, till exempel būdāvorne, som ’būdā vorme (eller kanske till och med būdā vome, om den sekundära polska accenten redan höll på att bli den primära), som ord i deras modersmål⁵.

Det innebär att den aktuella meningen ”Si 1ma fyllaba habet accentum quęmčīną [ue] reliquę breues sunt” betyder:

”Om den första stavelsen har någon accent, är de återstående obetonade

[= den saknar den sekundära accent som var karakteristisk för den tidens polska].”

Slutligen den sista meningen:

Quia hi accentus nequeunt exemplificari vocibus Polonis aut alijs, attendendum quomodo nati Litvani loquuntur, sic dicentur fine alijs exemplis.

”Eftersom dessa accenter [intonationer] inte kan illustreras med polska eller andra ord, bör man lyssna till hur litauiska infödda talar; på så sätt lär man sig det utan andra exempel.”

Naturligtvis förekommer intonationer i de närliggande språken i lettiskan, men kunskaper i lettiska var på den tiden inte utbredda i Litauen. Det är sant att år 1732, det vill säga bara 5 år före Universitas, och på samma plats, det vill säga i det dåvarande Vilniusuniversitetets (jesuitakademins) tryckeri, även en lettisk grammatik utgavs, kallad Dispositio imperfecti ad optimum seu Rudimenta grammatices Lotavicae. Liksom Universitas utgavs även Dispositio utan författarnamn, men i vår tid har det fastställts att den skapades av den lettiske jesuiten dr. theol. Juris Spuņģēns (i polska källor kallad Jerzy Szpungiański, i lettiska ibland även Georgs Špungjanskis), som undervisade också vid Vilniusuniversitetet (Eigminas 1981: 18). Det finns emellertid inga uppgifter om att intonationerna skulle ha beskrivits i hans lettiska grammatik; huruvida författaren till Universitas kände Spuņģēns och om de, som kolleger och grammatikförfattare, kan ha rådgjort med varandra i några lingvistiska frågor, är fortfarande okänt.

⁵ Det är möjligt att dessa historiska särdrag i den polska accentueringen också bidrog till uppkomsten av det nämnda Nos Pōloni non cūramus...-uttrycket, men det skulle redan vara ett forskningsobjekt för polonistiken.

66

Acta Linguistica Lithuanica LXXXV

Kirčiavimo skyrius 1737 metų lietuvių kalbos gramatikoje

SLUTSATSER

Efter att ha klarlagt den för vår tid ovanliga latinska terminologin från 1700-talet står det klart att Universitas-författarens anmärkningar om litauiskans accent innebär följande (med originalets underrubriksnumrering upprepad):

Tonaccenterna (mer exakt deras fonetiska varianter) är olika, och i grammatiken måste de av didaktiska skäl markeras överallt, eftersom den dittills brukliga markeringen av explicativa diakritiska tecken, sådan som i Kleins grammatik, hjälper de lärande föga.

Det finns fyra fonetiska fall av tonaccenter som måste läras in och uttalas så exakt som möjligt, så att en infödd litauer förstår vad som sägs:

1. Korta stavelser måste vara särskilt korta jämfört med polskan. De markeras med grav accent.

2. Den akuta tonaccenten i annat än diftonger kan infödda polacker imitera genom att uttala den som en dubbel polsk vokal i samma stavelse (med betoning, som man kan sluta sig till, på den andra av de två; ordet pōnas kan de alltså uttala tämligen väl som om de sade [po˙onas] på polska). Denna tonaccent markeras med cirkumflexus (som var bruklig i det latinska alfabetet).

Den cirkumflexa tonaccenten uttalas i slutet av en lång stavelse genom att rösten försvagas. Den markeras med akut accent, som i den tryckta utgåvan av tekniska skäl ersattes med en bokstav i antiqua utan diakritiskt tecken.

4. När den cirkumflexa tonaccenten uttalas i en diftong uttalas vokalen, åtminstone a, ”hårdare”, det vill säga den blir liksom reducerad, med andra ord mer bakre; som man kan gissa är den inte längre [a], utan närmare [ę]. Detta fall av tonaccent markeras i den tryckta utgåvan med grav accent, om det inte är ordets sista stavelse.

I andra språk som dåtidens studenter kunde behärska finns inga sådana tonaccenter.

Det var helt motiverat att urskilja dessa fyra fall, eftersom uttalet av den cirkumflexa vokalen (monoftongen) och uttalet av samma vokal i en cirkumflex diftong skiljer sig avsevärt, och detta är viktigt när man undervisar studenter som inte har språket som modersmål. Den fonetiska skillnaden mellan akuta monoftonger och diftonger (sådana som pūlė, pilti osv.) nämns inte, och i texten markeras de likadant (med antiqua-bokstav); därav kan man sluta sig till att skillnaden i författarens dialekt inte var särskilt stor eller inte ansågs särskilt viktig ur didaktisk synpunkt.

5. Om ett långt ord har betoning på första stavelsen (i sådana former som exempelvis būdavome), bör studenterna försöka att inte uttala en sekundär betoning på den näst sista stavelsen, hur mycket deras modersmål, 1700-talets polska, än skulle kräva det.

Det är alltså uppenbart att allt detta överensstämmer med det som är känt om litauiskans tonaccenter i vår tid, och att inget egendomligt sägs här. Det väsentliga under 1700-talet

Straipsniai / Articles

67

MINDAUGAS STROCKIS

Skillnaden mellan 1700-talets och dagens tonaccent var att de alltid skildes tydligt åt.

Ibland sägs det i litteraturen att Universitas-författaren ”ännu inte helt hade förstått tonaccentens väsen” (Eigminas 191: 45); det är varken hederligt eller riktigt att säga så. Man kan bara fråga: vem förstod dem bättre på den tiden? Eller: vilka konkreta fel gjorde han när han förklarade tonaccenterna? Det enda som inte skulle överensstämma med den förklaring som är vanlig i dag är att den fallande tonaccenten i monoftonger och diftonger av Universitas-författaren beskrevs som två separata fall, men detta är motiverat både ur fonetisk och didaktisk synvinkel, och Universitas_{-grammatikens syfte var just didaktiskt. Den förste som upptäckte och noggrant beskrev det litauiska språkets tonaccenter utan att ha några exempel från andra språks grammatiker}^⁶, Universitas-författaren, var i själva verket en språkvetenskaplig begåvning, värd att hedras jämbördigt med Būga, Jablonskis och Kuršaitis; tyvärr är till och med hans namn okänt i vår tid. Om han hade fötts i en annan epok och blivit professor i språkvetenskap i stället för jesuitpräst, skulle han ha nämnts bland de allra främsta forskarna av det litauiska språket.

LITERATŪRA

Boxberger Robert 1878: Schiller’s sämtliche Werke, hrsg. von R. Boxberger, Siebenter Band, Berlin: G. Grote’sche Verlagsbuchhandlung.

Brender Franz 1933: Zur Metrik der litauischen Hexameter von 1589. – Archivum Philologicum 4, 35–45.

Büchmann Georg 1877: Geflügelte Worte. Der Cit atenschatz des Deutschen Volks. Zehnte verbesserte und vermehrte Aufl., Berlin: Haudeund Spener’sche Buchhandlung.

Eigminas Kazimieras 1981: Lietuvių kalbos gramatikos iki 1737 m. ir „Universitas lingvarum Litvaniae“ atsiradimo sąlygos. – Universitas Lingvarum Litvaniae, Vilnius: Mokslas.

Gottschall Rudolf von 1884: Unsere Zeit. Deutsche Revue der Gegenwart, hrsg. von R. von Gottschall, Erster Band, Leipzig: F. A. Brockhaus.

Długosz-Kurczabowa Krystyna, Dubisz Stanisław 2006: Gramatyka historyczna języka polskiego, Warszawa: Wydawnictwa Uniwersytetu Warszawskiego.

PLKG 1957: Pirmoji lietuvių kalbos gramatika, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla.

^⁶ Kaip minėta, latvių kalbos mokėjimas tais laikais Lietuvoje nebuvo paplitęs, o senosios graikų kalbos priegaidės buvo mirusios prieš pusantro tūkstančio metų ir niekam negirdėtos, tad skirtingi graikų kirčio ženklai tais laikais galėjo atrodyti tik kaip bizantiškos rašybos įmantrybė.

68

Acta Linguistica Lithuanica LXXXV

Kirčiavimo skyrius 1737 metų lietuvių kalbos gramatikoje

Knie Ferdinand 1887: Geistesblitze. Die geflügelten Worte und Zitate des deutschen Volkes, Zusammengestellt von F. Knie, Zweiter Teil, Paderborn: Druck und Verlag der Bonifacius-Druckerei.

Kurschat Friedrich 1876: Grammatik der littauischen Sprache, Halle: Verlag der Buchhandlung des Waisenhauses.

Kuršaitis Frydrichas 2013: Lietuvių kalbos gramatika, 1876, Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla.

PJ 2006: Poradnia językowa (lenkų kalbos konsultacijos). Prieiga internete: https://sjp.pwn.pl/poradnia/haslo/samogloski-miekkie;6644.html [žiūrėta 2021–11–26].

SD 1642: Dictionarium trium linguarum In usum Studioсаs Juventutis, auctore Constantino Szyrwiɗ è Societate Jesu, Vilnæ: Typis Academicis Societatis Jesu.

Strockis Mindaugas 2007: Klasikinių kalbų kirčio žymėjimo įtaka lietuvių kirčio žymėjimui: daktaro disertacija, Vilnius: Vilniaus universitetas.

ULL 1981: Universitas linguarum Lituaniae, iš lot. k. vertė ir įvadą parašė K. Eigminas, Vilnius: Mokslas.

Volkmar Nicolaus 1640: Compendium linguæ Polonicæ in gratiam Juventutis Dantiscanae collectum à Nicolao Volkmaro, Dantisci: Sumptibus Andreæ Hünefeldii Bibliopolæ.

Zwoliński Przemysław 1952: Wypowiedzi gramatyków XVI i XVII wieku o dialektyzmach w ówczesnej polszczyźnie. – Pamiętnik Literacki: czasopismo kwartalne poświęcone historii i krytyce literatury polskiej 43/1–2, 375–407.

The Chapter on Accentuation in the 1737 Lithuanian Grammar

SUMMARY

This grammar of Lithuanian, written in Latin and published without an author’s name in Vilnius in 1737, is titled Universitas Linguarum Lithuaniae^{, which can be translated, not literally but according to the author’s intended meaning, as ‘A universal form of Lithuanian’ or ‘A dialect universally understood in all Lithuania’. It is the earliest known source to correctly describe the syllable tones of Lithuanian and to mark them correctly throughout in the text. However, the description of the syllable tones in this grammar is not always easy to understand for a modern reader because of its unusual 18th} century terminology.

Straipsniai / Articles

69

MINDAUGAS STROCKIS

The grammar was intended for students of Lithuanian whose native tongue was Polish, so all grammatical descriptions were adapted to the needs of Polish students. The words cum attenuatĭone quadam vocis, used to describe the pronunciation of the Lithuanian acute tone, clearly mean ‘with a certain weakening of voice [towards the end of the syllable]’, which is congruous with Lithuanian pronunciation. The word durius (‘harder’), used to describe the pronunciation of the circumflex tone in diphthongs, quite obviously corresponds to the Polish word twardziej (‘harder’ or ‘tougher’), that is, with a certain backward quality of the vowel. The term syllaba brevis actually means not a short syllable, but an unstressed syllable, as was common practice at the time, especially in Polish contexts. There is an old saying, describing incorrect accentuation of Latin by the Poles, Nos Póloni non cúramus quantĭtatem syllabārum, whose origin can be traced to the 16^th century, if not earlier. It is notable that while the meaning is ‘We Poles do not care about correct accentuation [of Latin]’, the literal meaning of the Latin is ‘We Poles do not care about syllable quantities’. A joke based on this story even found its way into Friedrich von Schiller’s drama Demetrius, where the character Marina Mniszech says in front of the Cracow Diet, ‘Do you swear allegiance to me?’, and all present answer ‘Jurāmus!’ We swear!’ The wrong accentuation is confirmed by the rhythm of the German iambic line: Schwört ihr mir Treue? – Jurāmus! Wir schwören!, yet the unstressed syllable (which indeed had to be stressed in correct Latin) was marked with a breve mark in Schiller’s text.

Finally, as has been established by researchers into historical grammar of Polish, in the 18th century long Polish words could have been given two stresses, one on the first syllable, and another on the second-last syllable (which eventually became the primary, and then the only, word stress in modern Polish). So the instruction in the 18th century Lithuanian grammar si prima syllaba habet accentum quemcumque, reliquae breves sunt does not mean ‘if the first syllable has an accent mark of any kind, the remainder are short’; in fact it means that if a Lithuanian word has the stress on the first syllable the learners should be careful not to add a secondary stress on the penult, as they would likely do in their native language, 18^th century Polish.

It appears that all that the 1737 grammar says about Lithuanian accentuation and syllable tones is fully in line with Lithuanian pronunciation as we know it today. The only difference between 18^th century Lithuanian syllable tones and modern ones is that the former were always clearly distinct without any blurring or hesitation.

Įteikta 2021 m. lapkričio 26 d.

MINDAUGAS STROCKIS

Lietuvių kalbos institutas

Petro Vileišio g. 5, LT–10308 Vilnius, Lietuva

[email protected]

70

Acta Linguistica Lithuanica LXXXV