This is a machine-generated translation of the original document and may contain errors, omissions, or changes in meaning. Do not rely on this translation for quotations, citations, or authoritative references. Please consult and cite the original document.
NÅGRA FALL AV TRANSKRIPTION AV ŽEMAITISKA SUBDIALEKTER MED IPA-SYMBOLER SOM BEHÖVER PRECISERAS
Flera preciserade fall av transkription av žemaitiska subdialekter med IPA-symboler
ANNOTATION
Användningen av symbolerna i det internationella fonetiska alfabetet (IPA) för transkription av litauiska dialekter har diskuterats av dialektologer sedan 2017, och 2021 godkändes även en IPA-uppsättning avsedd för litauiskt standardspråk. Hittills har emellertid möjligheterna att transkribera aukštaitiska subdialekter med IPA undersökts mer ingående, medan žemaitiskan har ägnats betydligt mindre uppmärksamhet. Artikeln behandlar mindre analyserade fall av återgivning av žemaitiska varieteter med IPA-symboler och preciserar flera transkriptionsfrågor som föreslagits i tidigare publikationer. I artikelns bilaga ges exempel på transkription med IPA av specifika žemaitiska ljud, främst diftonger, samt anges symbolernas nummer i IPA-systemet och symbolernas standardiserade Unicode-koder. Žemaitiska subdialekters vokalism- och särskilt prosodisystem är ur transkriptionssynpunkt mer komplexa än aukštaitiskans; oppositionen mellan accenttyper uttrycks ofta genom en annan komplex av prosodiska drag. Dessa skillnader är mest betydelsefulla vid transkription av diftongiska stavelser, som på grund av accenternas realisering kännetecknas av en särskilt stor variation. Därför ägnas transkriptionen av diftongiska stavelser störst uppmärksamhet i artikeln. Förslagen i artikeln bör inte betraktas som slutgiltiga eller oomtvistliga. Efter ytterligare forskning, och eventuellt när andra forskares förslag och nya insikter har tillkommit, kommer vissa frågor inom IPA-baserad dialekttranskription sannolikt att preciseras ytterligare i framtiden.
NYCKELORD: fonetik, transkription, internationella fonetiska alfabetet (IPA), litauiska dialekter, žemaiter.
126
Acta Linguistica Lithuanica LXXXVIII
Page 2
Några fall av transkription av žemaitiska subdialekter med IPA-symboler som behöver preciseras
ANNOTATION
Dialektologer har sedan 2017 diskuterat användningen av det internationella fonetiska alfabetets (IPA) symboler för transkription av litauiska dialekter. IPA-uppsättningen för litauiskt standardspråk godkändes också 2021, men hittills har möjligheterna att transkribera aukštaitiska undersökts mer ingående, medan mindre uppmärksamhet har ägnats åt žemaitiska subdialekter. Artikeln behandlar frågor om transkription av žemaitiska subdialekter i det litauiska språket med det internationella fonetiska alfabetets (IPA) symboler, reviderar vissa symboler ur den tidigare uppsättningen IPA-symboler för litauiska dialekters ljud, som presenterades 2017, samt transkriptionssätt.
Ur transkriptionssynpunkt är vokalismens och särskilt prosodins system i žemaitiska subdialekter mer komplext än i aukštaitiska; žemaitiskans accenttyper har andra egenskaper. Dessa skillnader är mest relevanta vid transkription av diftonger, som kännetecknas av särskilt stor variation. Artikeln ger många exempel på transkription av stavelser som innehåller diftonger och har olika accenttyper. När mer ingående studier av dialektal fonologi har genomförts i framtiden och fler teoretiska arbeten har sammanställts, kommer transkriptionen av litauiska dialekter med IPA-symboler att revideras ytterligare.
NYCKELORD: fonetik, transkription, internationella fonetiska alfabetet (IPA), litauiska dialekter, žemaitiska.
INLEDANDE ANMÄRKNINGAR
I takt med att antalet arbeten inom litauisk dialektologi som bygger på transkription av dialektala ljud återgivna med symboler från det internationella fonetiska alfabetet (IPA; på engelska IPA, se IPA 2023) har ökat under de senaste åren, finns det åter anledning att återvända till den IPA-uppsättning som föreslogs för litauiska dialekter 2017 (se Bakšienė, Čepaitienė 2017) och precisera några frågor. I den vetenskapliga litteraturen har stavningen av aukštaitiska subdialekter med IPA redan diskuterats tämligen ingående (en sammanfattning finns i Bakšienė 2022), medan de betydligt mer komplexa žemaitiska ljudsystemen ännu har behandlats sparsamt med avseende på den nya transkriptionen; hittills har endast en publikation ägnats åt dem (Bakšienė 2018).
Artikelns syfte är att översiktligt behandla transkriptionen med IPA av sådana enheter inom žemaitiskans vokalism och prosodi som ännu inte alls eller endast i liten utsträckning har analyserats, precisera några tidigare föreslagna transkriptionsfall samt ge exempel på žemaitiska ljud nedtecknade med IPA (se bilaga 1 och 2). Undersökningens uppgifter är: 1) att sammanfatta vokalismens system i žemaitiska subdialekter och diskutera de vokalenheter som är mest problematiska ur IPA-transkriptionens synpunkt; 2) att översiktligt behandla viktigare principer för beteckning av žemaitiska konsonanter med IPA-symboler; 3) att presentera möjliga sätt att med IPA återge žemaitiska accentvarianter och diskutera transkriptionsmöjligheterna för de diftongiska stavelser som är särskilt förknippade med accent. För undersökningen användes många tidigare utgivna
Straipsniai / Articles
127
Page 3
RIMA BAKŠIENĖ
material från dialektologernas arbeten: beskrivningar av subdialekter och dialekter samt texter nedtecknade med kopenhamnstranskription. Arbetet utfördes med metoder för analys av vetenskaplig litteratur samt deskriptiva och jämförande metoder.
1. DET SAMOGITISKA VOKALSYSTEMET OCH DESS BETECKNING I IPA
En generaliserad bild av fonemen i samogiternas subdialekters vokalism, återgivna med IPA-symboler, presenteras i tabell 1¹ (se utförligare Atkočait y tė, Rinkauskienė 2003; LKTCh 2004 m.fl.; jämför aukštaiternas subdialekters vokalism Bakšienė 2022: 168).
¹ TABELL. Vokalfonem i samogiternas subdialekter
¹ I tabellen presenteras endast vokalenheter med fonemstatus; de viktigare fonemvarianterna behandlas separat. Inom parentes anges de så kallade ”tvåansiktade” fonemen, som systematiskt saknas i var och en av samogiternas subdialekter. De nordliga samogiternas reflexer [eɪ], [oɪ] av standardspråkets ie, uo har inte tagits med, eftersom de av många författare betraktas som diftonger. I artikeln behandlas deras transkription i avsnittet om diftonger.
128
Acta Linguistica Lithuanica LXXXVIII
Page 4
Keletas tikslintinų žemaičių patarmių transkripcijos TFA rašmenimis atvejų
Större delen av de IPA-symboler som behövs för att återge vokalismen i samogiternas dialekter sammanfaller med de aukštaitiska (se Bakšienė 2022: 180–182, bilaga 1); dessutom har de mest problematiska fallen vid transkription av samogitisk vokalism redan kort behandlats (se Bakšienė 2018: 107–113), varför endast ett par vokalrelaterade frågor kommenteras här.
När det gäller gruppen av slutna vokaler och vokaler nära dessa bör det återigen betonas att litauiska långa och korta vokaler skiljer sig inte bara åt i kvantitet utan också i kvalitativa egenskaper; det är därför inte förvånande att deras dubbla benämningar har etablerats i litauisk fonetisk litteratur: långa–spända och korta–ospända vokaler (Pakerys 2003: 24–25; jfr Kazlauskienė 2018: 39–41). Vid transkription bör därför en distinktion göras: IPA-symbolerna för slutna (eng. close) vokaler bör användas för att återge samogitiska långa, halvlånga och, vilket är särskilt viktigt, helt förkortade vokaler², t.ex.: [ˈuːi̯ːərs] ~ vỹras, [uˈiːrʲe̯i̯ˈlʲiːs] / [uˈi̯rʲi̯e̯lʲiˈs] ~ vyrelis, [ˈnɑktʲi] ~ nãktį, [ˈʃuːnʲi] ~ šunį; [ˈɡruːʔds] ~ grūdas, [ɡruˈlʲdɑːm] / [ɡruˈdɑːm] ~ grūdá̄ms, [ˈmʲeːtu] ~ mė̃tų, [ˈmʲiːəˈnʲe̯sʲu] ~ mėnesių; medan IPA-symbolerna för vokaler nära slutna (eng. near-close) vokaler bör användas för samogitiska vokaler som av naturen är korta eller korta och sänkta (med diakritikumet lowered), t.ex.: [ˈʒ́i̯bɑ] / [ˈʒ́i̯bɑ] ~ žība, [ˈbʊvɑ] / [ˈbʊ̯vɑ] ~ būvo. Denna distinktion gjordes också i många tidigare samogitiska texter (se Girdenis 1996; 2008; 2012; Babickienė, Jasiūnaitė, Pečeliūnaitė, Bagužytė 2007; AAT 2018 m.fl.). Även om samma symboler i, u skrevs i alla fall vid transkription med traditionell kopenhamnsskrift, markerades de, trots att de härrörde från långa vokaler, ingenstans som sänkta, vilket är karakteristiskt för samogitiskans korta vokaler som är korta av naturen. Vid beskrivningen av transkriptionen har det i mer än en källa till och med betonats att de är mer eller mindre spända, höga och till och med märkbart slutnare än motsvarande korta vokaler i det korrekta standardspråket i, u och endast något mindre spända än motsvarande långa vokaler (Girdenis 2012: 24–26).
I den tidigare artikeln om samogitisk transkription behandlades inte alls beteckningen av reducerade vokaler i samogitiska ändelser i IPA. I texter nedtecknade med kopenhamnstranskription förekommer särskilt många samogitiska reducerade ändelser, vars vokalreduktion åtminstone under senare år, från slutet av 1900-talet till början av 2000-talet, brukade särskiljas i två grader: upphöjda bokstavssymboler skrevs (för svagare reduktion) och upphöjda symboler inom parentes (för starkare reduktion). I tidigare källor förekommer i samogitiska reducerade ändelser också icke-upphöjda men endast parentesförsedda vokaler – (i), (e), (a) osv. (se LKA Pr 1956; LKT 1970). Textförfattarna anger som skillnader mellan starkare och svagare reduktion en varierande grad av vokalens klang och realiseringen av stavelsebildningsfunktionen: när vokalen är tonlös (nästan ohörbar) och inte längre bildar en stavelse anges vokalsymbolen upphöjd inom parentes, medan den, när den fortfarande bildar en stavelse, endast anges upphöjd (Girdenis 2008: 24; 2012: 33;
² För beteckningen av accentintonationer, se längre fram, avsnitt 3 i artikeln.
Straipsniai / Articles
129
Page 5
RIMA BAKŠIENĖ
AAT 2018: 49). Vid transkription av žemaitiska vokaler med IPA-tecken skrivs under vissa av dem (medelhög öppningsgrad) systematiskt diakritiska tecknet ̯ (eng. lowered), som anger större öppenhet, t.ex.: [ˈʒ̞ʲɛna] / [ˈʒ̞ʲɛna] ~ žino, [ˈb̞ɔva] / [ˈb̞ɔva] ~ būvo, och därför finns det inte längre möjlighet att efter bokstaven markera ett diakritiskt tecken för icke-stavelsebildande ljud. I IPA-systemet ska således diakritiska tecknet ̆ (eng. extra short), som anger särskild korthet, i alla fall skrivas ovanför de reducerade žemaitiska vokalerna, t.ex.: [²ⁿʲɛka] ~ nieko, [¹ˈsʲuːtʲɛ] ~ siūti osv.; graderna av vokalreduktionen kan inte differentieras.
2. ANMÄRKNINGAR OM TRANSKRIPTION AV ŽEMAITISKA KONSONANTER
Žemaitiskans konsonantsystem är med avseende på transkription enklare än aukštaitiskans, eftersom det inte finns lika många olika fall av hårdhetsmarkering framför främre vokaler. Det finns inga särskilda IPA-konsonanttecken som skulle behövas specifikt för transkription av žemaitiska subdialekter; samma tecken som för aukštaitiska konsonanter används. Här bör endast ett fenomen påminnas om, som dialektologer länge har känt till och som har beskrivits utförligt (se Girdenis 1971: 27; Jasiūnaitė 1994; LKTCh 2004: 258; Babickienė, Jasiūnaitė, Pečeliūnaitė, Bagužytė 2007: 12–13 m.fl.): i de nordliga, närmare bestämt nordvästliga, žemaitiska dialekterna, framför allt i kretingiškiai-området, palataliseras vissa konsonanter mindre i icke-slutliga stavelser framför e-, ė-liknande vokaler. I sådana positioner palataliseras de endast om en mjuk konsonant följer längre fram; i andra fall uttalas de som halvhårda eller helt hårda. Vid transkription av exempel från kretingiškiai och andra närliggande dialekter ska diakritiska tecknet ʲ (eng. palatalized), som anger mjukhet, därför inte markeras efter konsonanterna, även om de står framför de främre vokalerna [ɛ], [ɛː], [e̞], [e̞ː], [en], [ɛm], [el], [er], [e̞l], [e̞ːl], t.ex.: [ˈrʲɛta] ~ rito, [ˈvɛ̞dɔ] ~ vėdū, [²ˈʒv̞ʲɛnts] ~ šventas, [bɛ¹ˈrɛˀms] ~ birimas, [²ˈvɛ¹ks] ~ vilkas, [¹ˈdɛˀrb] ~ dirba, [¹ˈpɛ¹ns] ~ pienas osv. Bland de žemaitiska konsonanter som inte hårdhetsmarkeras nämner dialektologer som skrivit om detta fenomen oftast konsonanterna k, g, š, ž, l samt affrikatorna č, dž; deras mjukhet ska därför markeras i alla positioner framför främre vokaler, t.ex.: [ˈkʲɛːkʲɛ] ~ keikė, [ˈgʲɛːrʲɛ] ~ geri, [²ˈʃʲɛ¹ns] ~ šienas, [vɛ¹ˈʒʲɛˀms] ~ vežimas, [¹ˈɛˀka] ~ liko, [baʒʲˈnʲiːʒʲɛˀlʲɛ] ~ bažnyčėlė, dvs. bažnytėlė osv. Som framgår nämns š och ž allmänt bland de žemaitiska konsonanter som inte hårdhetsmarkeras. Vid generell IPA-transkription skrivs därför [ʃ], [ʒ]; det finns inget behov av att skilja mellan hårda och mjuka konsonanter med olika tecken
130
Acta Linguistica Lithuanica LXXXVIII
Page 6
Keletas tikslintinų žemaičių patarmių transkripcijos TFA rašmenimis atvejų
för markeringen (jfr Kazlauskienė 2018: 51; Bakšienė 2022: 171–172)³. När man rör sig österut försvinner den aktuella egenskapen gradvis; framför alla främre konsonanter används oftare de vanliga mjuka konsonanterna, och transkriptionen bör därför ta hänsyn till vilka ljud som faktiskt uttalas i det konkreta fallet.
3. ŽEMAITISKANS PROSODISKA SYSTEM OCH MARKERING AV DIFTONGISKA STAVELser
Det är framför allt transkriptionen av enheter på prosodinivån i litauiska dialekter, särskilt accenttyperna, som vållar problem. Žemaitiska dialekters prosodiska system är utan tvekan det mest komplicerade, eftersom dels egenskaperna hos deras huvudaccent skiljer sig från standardspråkets, dels bitoner används rikligt; dessa har uppkommit både genom retraktion och genom framflyttning av accenten (se mer LKTCh 2004: 198–200).
När det gäller IPA-transkription av žemaitiskans accenttyper bör samma grundläggande precisering göras som för aukštaitiska subdialekter. I tidigare publikationer om transkription av žemaitiska dialekter (Bakšienė 2018; 2019) föreslogs att accenttypens tonfall skulle markeras med diakritiska tecken för fallande/stigande ton, men på senare tid har markeringen av accenttyper i alla dialekter stabiliserats med upphöjda siffror ¹ (akut accent) och ² (cirkumflex)⁴. Därför ska även alla žemaitiska accentallotoner markeras på samma sätt (se tabell 2).
De behövliga siffrorna för accenttypen skrivs före den betonade stavelsen⁵ i alla fall (i stavelser med huvud-, retraktions- och framflyttad accent), när en akut eller cirkumflex accent tydligt hörs. När ingen tydlig accent hörs
³ För att tydligare visa skillnaden i artikulation mellan hårda och mjuka konsonanter i denna grupp skulle man även för žemaitiskan kunna föreslå de olika IPA-symboler som rekommenderats för aukštaitiskan: postalveolara [ʃ], [ʒ] för att markera mjuka konsonanter och retroflexa [ʂ], [ʐ] för hårda konsonanter. Någon motsvarande depalatalisering förekommer dock inte i de žemaitiska dialekterna, och žemaitiskans konsonantartikulation är överlag ännu inte utförligt beskriven; hittills har man främst fördjupat sig i akustiska och auditiva egenskaper (se Kliukienė 2011). Det är sannolikt att artikulationen av žemaitiska hårda konsonanter tydligt skulle skilja sig från motsvarande aukštaitiska ljud, särskilt depalataliserade sådana. Detta är ännu ett ämne för framtida forskning.
⁴ Denna variant erkändes av dialektologerna efter långa diskussioner som mer praktisk, eftersom den inte anger tonala egenskaper som tydliga indikatorer på accenttypen och inte heller en specifik riktning för tonförändringen (stigande eller fallande), vilken vid uttal av accenttyper kan vara mycket varierande och i hög grad beroende av frasintonationen och andra faktorer (jfr Kazlauskienė 2018: 8, 19; VLKK k-25).
⁵ Stavelsegränser fastställs bäst överallt genom att följa STR-regeln: en ny stavelse börjar där den största konsonantklustern återfinns, om den motsvarar modellen för konsonanter i ordets början (Girdenis 2003: 134–141).
Straipsniai / Articles
131
Page 7
RIMA BAKŠIENĖ
(den så kallade mellersta accentkurvan uttalas, som kan vara en allotona av både akut och cirkumflex), skrivs inga siffror, endast tecknen för huvud- eller biaccent.
TABELL 2. Žemaitiska accentkurvors allotona⁶
Om akuten realiseras som en bruten accentkurva ska den upphöjda IPA-symbolen för en glottal klusil ʔ skrivas efter vokalen som utgör stavelsekärnan (eng. glottal stop). Denna symbol har redan föreslagits i tidigare publikationer om Žemaitija-dialekterna, men efter en förnyad studie av hur liknande betydelser markeras i andra språk (jfr Basbøll 2005: 37, 82–87; LVG 2013: 25, 105; se även Girdenis 2003: 282) bör dess placering kommenteras något utförligare. I IPA-systemet beskriver diakritiska tecken som skrivs efter en viss symbol en ytterligare egenskap hos det ljud som föregår diakritikumet; jfr markeringen av olika varianter av konsonanten [t]: [tʰ] – aspirerad, [tʷ] – labialiserad, [tʲ] – palataliserad, [tˠ] – faryngaliserad, [tʸ] – velariserad (se HIPA 1999: 15–17; IPA 2023). Egenskaper som gäller röstens kvantitet betraktas som mer
⁶ Förklaringar till förkortningar och symboler som används i tabellen: PK – huvudaccent, AK – tillbakadragen accent, NK – framflyttad accent, PŽ – södra Žemaitija-dialekter, ŠŽ – norra Žemaitija-dialekter, + – karakteristiskt; (+) – delvis karakteristiskt, varianten är spridd endast i vissa dialekter eller används endast i vissa ordpositioner; – – icke-karakteristiskt. Västra Žemaitija-dialekterna har inte tagits med i tabellen, eftersom deras accentkurvor skulle markeras analogt och själva dialekten vid 2000-talets början nästan hade försvunnit.
132
Acta Linguistica Lithuanica LXXXVIII
Page 8
Keletas tikslintinų žemaičių patarmių transkripcijos TFA rašmenimis atvejų
inneboende, varför det är mer exakt att skriva tecknet ʔ efter symbolen för vokallängd, t.ex.: [ˈuːiˀrs] ~ ū́yras, [ˈdɑːkts] ~ dáiktas. De žemaitiska diftongiserade [ie], [uo] delas, liksom motsvarande sammanfallande diftonger i standardspråket, vanligen inte upp i beståndsdelar utan betraktas som vokalfonem med varierande artikulation; vid en bruten accentkurva föreslås därför också att diakritikumet skrivs efter hela stavelsekärnan, t.ex.: [ˈbʲiɛˀɡ] ~ bė́ga, [ˈkuoˀjɛ] ~ kója. Även de žemaitiska [ɛi], [ɔu] transkriberas på detta sätt, t.ex.: [ˈpʲɛi̯ns] ~ píenas, [ˈjɔu̯dɐ] ~ júodo⁷.
Ur IPA-transkriptionens perspektiv bör stavelser med bruten accentkurva, vars grund är sammansatta diftonger (om de inte monoftongiseras) och blandade diftonger, behandlas separat. I tidigare klassiska arbeten inom litauisk dialektologi beskrevs den brutna accentkurvans egenskaper endast auditivt; senare tillkom också en stor grupp experimentalister som undersökte Žemaitija-dialekternas accentkurvor, och i nästan alla arbeten anges ”röstbrottet”, förknippat med grundtonens plötsliga förändring, som det huvudsakliga kännetecknet – tonen stiger först och faller sedan plötsligt när den nått sitt maximum, vilket för hörseln ger intryck av skrovlighet, brusighet och dylikt. Det påpekas också att glottis vid uttal av en bruten accentkurva dras ihop något (eller till och med stängs helt under en kort stund), vilket ger intryck av två ljud som följer efter varandra (en översikt finns hos Švageris 2015: 29–36; Bakšienė 2016: 50–52). Arbetena anger inte tydligt var i stavelsekärnan det nämnda ”brottet” inträffar, men av sådana beskrivningar framgår att det bör ske i den inre delen (när ”brottet” realiseras som tydligare glottalisering) eller i den andra delen (när det snarare realiseras genom skrovlighet och brusighet). Även om lettiskans forskare, som studerar en liknande accentkurva, i alla fall markerar tecknet ʔ efter hela stavelsekärnan, t.ex.: [juːʔks] ‘skratt’, [mei̯ʔtɐ] ‘flicka’, [cerʔt] ‘fånga’, [vaɫʔks] ‘bäck; vadställe’ (LVG 2013: 26), vore det ändå mer exakt att vid transkription av žemaitisk bruten accentkurva skriva glottaliseringstecknet efter diftongens / den blandade diftongens första beståndsdel, eftersom accentens energi koncentreras just där, t.ex.: [ˈʃaːʔtʲɛ] / [ˈʃaːʔtʲɛ] ~ šáuti, [ˈkaːʔɫns] / [ˈkaːɫʔns] ~ kálnas, [ˈdaːʔrps] / [ˈdaːrʔps] ~ dárbas, [ˈdʲɛʔrʲpʲtʲɛ] / [ˈdʲɛʔrʲpʲtʲɛ] ~ dirbti och så vidare. En analog markering kan också återfinnas i beskrivningar av dansk fonologi, där prosodiskt ”brott” (dan. stød ‘stöta’) registreras; detta påminner starkt om den žemaitiska brutna accentkurvan och markeras just efter den stavelsedel där den prosodiska enheten realiseras, jfr: [bɔːʔw] ~ bog ‘bok’, [bɑeʔɫ] ~ bag ‘för’, [pʰɛʔːn] ~ pæn ‘utmärkt’, [halʔs] ~
⁷ I tidigare žemaitiska texter, skrivna med köpenhamnstranskription, delades vanligtvis inget av dessa ljud upp, och deras beståndsdelars förlängning på grund av accentkurvan markerades inte (se Girdenis 1996; 2008; 2012; Babickienė, Jasiūnaitė, Pečeliūnaitė, Bagužytė 2007; AAT 2018 m.fl.).
Straipsniai / Articles
133
Page 9
RIMA BAKŠIENĖ
hals ‘hals’, [ˈmanʔ] ~ mand ‘man’ (Basbøll 2005: 37, 82–87; 2022; se även Girdenis 2003: 282)⁸.
Fler exempel på diftongiska / blandade diftongiska stavelser, transkriberade med IPA-symboler, som oftast kan förekomma i Žemaitija-dialekterna, finns i artikelns bilaga 2. Några transkriptionsfrågor bland dessa bör kommenteras utförligare.
Vid fall med tydligt uttryckt accentopposition kan diftongens / den blandade diftongens första beståndsdel i Žemaitija-dialekterna vara både lång och halvlång, vid realisering av såväl diftonger av akut som av cirkumflex ursprung. Accentoppositionen uttrycks då genom andra egenskaper, sannolikt grundtonens plötslighet kontra jämnhet, snarare än genom kvantitet. Det bör framhållas att beståndsdelarnas längd på grund av den tätt sammanfallande artikulationen inte markeras endast i Žemaitija-motsvarigheterna till standardspråkets ie, uo, samt i de diftongiserade ė, o, t.ex.: [ˈdovʔnã] ~ dúona, [ˈpʲeɪ̯nã] ~ píeno, [ˈtʲeʒʊs] ~ tėvas, [ˈkuo̯ʒʲeɪ] ~ kója och så vidare.
Eftersom intrycket av båda fonologiska accentkurvorna i Žemaitija-dialekterna oftast koncentreras på den första beståndsdelen, är koartikulationen (labialiseringen) med den andra beståndsdelen i diftongen au, som används efter en hård konsonant, relativt svagt uttryckt, mycket svagare än i det högre litauiska området (särskilt i de östra dialekterna). Därför bör den första beståndsdelen oftast markeras med symbolen för en icke-labialiserad vokal [ɑ], t.ex.: [ˈgɑʷtʲė] / [ˈgɑʷtʲė] ~ gáuti, [ˈlɑʷks] / [ˈlɑʷks] ~ laũkas. Symbolen för en labialiserad låg vokal [ɒ] bör endast skrivas i sällsynta fall, när accentkurvan uttalas otydligt eller i en obetonad diftong au.
Användningen och markeringen av diftongen au efter en palataliserad konsonant bör kommenteras utförligare. I standardspråkets och vissa högre litauiska dialekters, åtminstone den södra delen av de västra dialekterna, texter är det brukligt att anta att den första beståndsdelen i sådana fall genomgår fullständig främre förskjutning och övergår till vokalen e. I IPA föreslogs den markeras som [ɛ], t.ex.: [ˈkʲɛʊ̯ras] ~ kiaūras, [ˈkʲɛʊ̯lʲe] ~ kiaulė, [kʲɛʊ̯lʲes] ~ kiaulės och så vidare. Vid transkription av žemaitiska texter finns dock en tradition att anse att den främre förskjutningen är mycket obetydlig; i sådana fall skrivs oftast a. I tidigare verk av dialektologer från första hälften av 1900-talet (se Gerullis 1930; Jonikas 1939) markerades den främre förskjutningen av a i denna position oftare med en punkt ovanför – ȧ; ibland markerades dessutom den andra beståndsdelens labialisering med en liten cirkel – å, t.ex.: bjaũrė ~ bjaũriai, ẫmž̌iaus ~ amžiaus (Gerullis 1930: 18). I senare žemaitiska texter (Girdenis 1996; 2008; 2012; Babickienė,
⁸ I de fall där ett tydligt ”glottalt tillslag” inte hörs, medan accentkurvan snarare realiseras genom röstens skrovlighet, brusighet och dylikt, skulle man efter stavelsekärnans vokal eller efter diftongens / den blandade diftongens andra beståndsdel kunna skriva IPA-diakritikumet ˤ, som markerar skrovlig röst (eng. creaky voice). Systematiskt är detta dock inte praktiskt, eftersom många vokaler i Žemaitija-dialekterna, när ett diakritiskt tecken med en annan funktion skrivs efter bokstaven, till exempel för att markera ett något öppnare ljud, inte längre kan ha två diakritiska tecken efter samma bokstav (se Bakšienė 2019: 18, not 11, för en utförligare diskussion).
134
Acta Linguistica Lithuanica LXXXVIII
Page 10
Keletas tikslintinų žemaičių patar-mių transkripcijos TFA rašmenimis atvejų
Jasiūnaitė, Pečeliūnaitė, Bagužytė 2007; AAT 2018) skrevs efter en mjuk konsonant oftare helt enkelt au, t.ex.: muokėjau ~ mokėjau, vieliau ~ vėliau osv.⁹. Det icke-främre au finner vi i de žemaitiska texterna också i många handskrivna anteckningsböcker som nedtecknades i mitten av 1900-talet av våra främsta forskare under denna period: Birutė Rokaitė (1961, Paluknė, LKA 38), Zuzana Jonikaitė (1954, Skirpsčiai, LKA 95), Elena Grinaviečienė (1960, Judrėnai, LKA 286), Irena Ermantytė (1962, Darbėnai, LKA 91), Aldona Jonaitytė (1964, Skliaustė, LKA 13), Aleksas Girdenis (1973, Barstyčiai, LKA 42) och andra, t.ex.: grâužtė ~ graužti, apsesâutosi ~ apsisâutusi osv. Exempel med ett främre eu / æu förekommer mycket mer sällan; mer systematiskt markeras detta så hos Alberto Ružė i telšiškiai-området (1963, Viekšniai, LKA 34) och Alberto Rosinas i varniškiai-området (1960, Šaukėnai, LKA 194): kẽu,šẽ ~ kiaušiai, dvs. ägg, kẽu,rã ~ kiaurai, áu,dẽu ~ áudžiau osv. A. Rosinas har dessutom angett att au > efter en mjuk konsonant blir eu, t.ex.: pjėuti ~ pjuáuti, keũli ~ kiaulė. Det är uppenbart att det i framtiden behövs fler studier, särskilt sådana som bygger på instrumentalfonetiska metoder, för att bedöma graden av denna främre realisering i žemaitiska och aukštaitiska dialekter. Vid transkribering av žemaitiska texter med TFA-symboler rekommenderas dock att följa den dominerande traditionen och efter en mjuk konsonant beteckna diftongens au med [ɑ], t.ex.: [¹kʲɑːʋr̥s] / [¹kʲɑʋr̥s], [¹grʲɑːʋr̥jẽ] / [¹grʲɑʋr̥jẽ], [¹ɑʋʑ dʲɑʋs] / [¹ɑʋs¹ dʲɑʋs], [¹pʲɑʋtʲ] / [¹pʲɑʋtʲ], [¹ʒm̥¹j zʲɑʋs] / [¹ʒm̥¹j zʲɑʋs], [²kʲɑʋlʲ] / [²kʲɑʋlʲ], [²bʲɑʋrʲẽ] / [²bʲɑʋrʲẽ], [²¹kʲɑʋs¹ rʲẽʔ] / [²¹kʲɑʋs¹ rʲẽʔ], [ˈu̯iẽ²¹ɑʋs], [apˈsʲe̯ʃˈsʲɑʋotęsʲ] / [apˈsʲe̯ʃˈsʲɑʋotęsʲ] osv.¹⁰.
Även i diftongen ai (om den inte monoftongeras) samt i blandade diftonger av olika ursprung al, ar, an, am (om de två sistnämnda inte förträngs) uttalas i žemaitiska dialekter, vid båda tydligt realiserade intonationerna (både i stavelser med huvud-, retraherande och framflyttad accent), vanligen ett klart a, förlängt till lång eller halvlång kvantitet. Det bör också överallt markeras med TFA-symbolen [ɑ], t.ex.: [ɑ¹nɑːʔ] / [ɑ¹nɑʔ] ~ anái, dvs. åt henne, [²¹uɑʲkʲũ] / [²¹uɑʲkʲũ] ~ vaĩkų, dvs. pojkars, [¹ʃɑɫtɑ] / [¹ʃɑːɫtɑ] ~ šáltą, [²¹kɑrtɑ] / [²¹kɑːrtɑ] ~ kar̃tą, [¹nuɔ¹rɑːm] / [¹nuɔ¹rɑm] ~ nórime osv. Endast när intonationen inte är tydligt differentierad kan en svagare, något reducerad första komponent förekomma även i dessa diftonger; i sådana fall bör den markeras med TFA-symbolen [ɐ]. Generellt är dock en sådan reduktion av den första komponenten inte typisk för žemaitiskan; jämfört med aukštaitiska dialekter förblir vokalen a oftare tydligare även i en obetonad stavelse.
⁹ Diftongen au efter en mjuk konsonant markerades utan någon främre realisering även i de žemaitiska texter som nedtecknats av Antanas Baranauskas (se Specht 1920), t.ex.: t jau ~ tuojau, teisiau ~ tiesiau osv.
¹⁰ En tydligare främre realisering av den första komponenten kan i enskilda fall också markeras genom att ytterligare skriva diakriten ̟ efter [ɑ] (eng. advanced), t.ex.: [¹kʲɑ̟ʋr̥s], [²¹kʲɑʋl̟].
Straipsniai / Articles
135
Page 11
RIMA BAKŠIENĖ
I större delen av det žemaitiska området (med undantag för de sydliga žemaitiska raseiniškiai-dialekterna och deras närmaste grannmål i andra underdialekter) förträngs de blandade diftongerna am, an. Vid transkribering av de förträngda ljuden ska deras första komponent, beroende på graden av förträngning, transkriberas med TFA-symbolerna [o] (öppnare) eller [u] (slutnare), t.ex.: [ˈkɔːn̪d̪ō] / [ˈkɔːn̪d̪ō] ~ kándu, [ˈkuːn̪d̪ī] / [ˈkuːn̪d̪ī] ~ kándi, [ˈsoːm̪t̪ʲis] / [ˈsoːm̪t̪ʲis], [ˈsuːm̪t̪ʲis] / [ˈsuːm̪t̪ʲis] ~ sámtis. Det bör uppmärksammas att de starkare förträngda diftongkomponenterna i de nordliga žemaitiska dialekterna, framför allt i telšiškiai-området, vanligen på grund av vokalassimilation tenderar att vara betydligt slutnare och mer spända och i högre grad likna egenskaperna hos en lång vokal; därför bör de transkriberas med TFA-symbolen för den slutna bakre vokalen [u]. I nordöstra delen av det sydžemaitiska varniškiai-området, kring Užventis, Šaukėnai och Kuršėnai, betraktas dessa ljud däremot vanligen av dialektologer som öppnare och oförlängda; därför ska här TFA-symbolen för en vokal nära den slutna vokalen [ʊ] skrivas, och när en något större öppenhetsgrad hörs är även diakriten ̞ möjlig, t.ex.: [ˈlʊŋks] / [ˈlʊŋks] ~ lán-gas, [ˈsʊm̪t̪ʲis] / [ˈsʊm̪t̪ʲis] ~ sámtis.
I diftongen ei (om den inte monoftongeras) och i de blandade diftongerna el, er, en, em (om de två sistnämnda inte förträngs) är det i žemaitiska texter vanligt att markera den slutnare e (särskilt i diftongen ei, där påverkan från den andra komponenten med högre höjd är stark), varför TFA-symbolen för den medelöppna vokalen [ɛ] ska skrivas här i såväl stavelser av akut som cirkumflex natur, t.ex.: [ˈɛi̯t̪ẽ] / [ˈɛi̯t̪ẽ] ~ eiti, [n̪ɛˈlɛi̯d̪o] / [n̪ɛˈlɛi̯d̪o] ~ neleido, [m̪ɛrˈgʲɛlʲkʊ] / [m̪ɛrˈgʲɛlʲkʊ] ~ mergėlkų, dvs. flickors, osv. Den öppna [æ] kan förekomma endast i sällsynta undantagsfall. Om de första komponenterna i diftongerna en, em förträngs i dialekterna förändras de symmetriskt, liksom de första komponenterna i motsvarande bakre diftonger. De förträngda komponenterna ska följaktligen transkriberas med TFA-symbolerna [e] / [i] / [ɪ] / [ɪ̞], t.ex.: [ˈm̪e̯ʔn̪ʲkʊ] / [ˈm̪e̯ʔn̪ʲkʊ], [ˈm̪i̯ʔn̪ʲkʊ] / [ˈm̪i̯ʔn̪ʲkʊ], [ˈm̪ɪn̪ʲkʊ] / [ˈm̪ɪn̪ʲkʊ] ~ ménkių.
De förlängda första komponenterna i diftongen ui och i de blandade diftongerna il, ir, in, im, ul, ur, un, um kan i olika žemaitiska dialekter vara breddade eller obreddade beroende på underdialektens fonologiska system. Deras kvalitet beror framför allt på om vokalassimilation förekommer, och i så fall på vilken grund vokalerna assimileras, vilka undantag som förekommer osv. Vid breddning ska de genom intonationen betonade komponenterna, liksom enskilda breddade vokaler, markeras med TFA-symbolerna [ę], [o̞], t.ex.: [ˈzɔɪ̯kʲʊs] / [ˈzɔɪ̯kʲʊs] ~ zuíkis, [ˈsʲpʲe̯ʔrʲt̪ʲe̯] / [ˈsʲpʲe̯ʔrʲt̪ʲe̯] ~ spírti, [ˈu̯e̯ʔlks] / [ˈu̯e̯ʔlks] ~ vīlkas, [ˈd̪oʔlʲkʲe̯] / [ˈd̪oʔlʲkʲe̯] ~ dūlkė osv. Vid utebliven breddning får de på grund av intonationen förlängda diftongkomponenterna också egenskaper hos en lång vokal; då ska de markeras med de slutna TFA-vokalerna [i], [u], t.ex.: [ˈrʲimkʊs] / [ˈrʲimkʊs] ~ Rìmkus, [ˈmʲiːn̪s] / [ˈmʲiːn̪s]¹¹ ~ mìns, [ˈduːm̪pʲl̪ɛs] / [ˈduːm̪pʲl̪ɛs] ~ dùmplės.
I žemaitiska dialekter bevaras den akuta intonationen i alla futurumformer.
136
Acta Linguistica Lithuanica LXXXVII
Page 12
Keletas tikslintinų žemaičių patarmių transkripcijos TFA rašmenimis atvejų
Endast i de sydsamogitiska Raseiniai-dialekterna och i vissa randdialekter av Varniškiai är den nämnda öppningen mindre framträdande; därför betecknas de med [ɪ], [ʊ], t.ex.: [ˈdʲɪrʲpʲtʲɪ] ~ dirbti, [ˈkʊrʲmʲɪˌs] ~ kūrmis osv. Vid en kontinuerlig accent kan de samogitiska Raseiniai-talande öppna båda komponenterna i diftongen ui; då ska båda transkriberas som halvlånga, med diakritiska tecken för öppnare vokal, t.ex. [ˈzʊ̞ʲkʲɪ̯s] ~ zuikis. Vid ett svagt uttal av den kontinuerliga accenten kan komponenten även förbli oöppnad.
I den traditionella köpenhamnstranskriptionen brukade tecknet för den så kallade mediala accenten i de samogitiska subdialekterna oftast markeras i stavelser med retraherande betoning (även om den kan förekomma på andra håll), när någon tydlig accentdifferentiering saknas. Vid transkribering av sådana exempel med IPA-systemet skrivs, om ingen tydlig accent hörs i stavelsen med retraherande betoning, inga accentbetecknande siffror före den betonade stavelsen, utan endast stavelsens betoningsmarkör, t.ex.: [ˈpʲɪ̯tʲa] ~ plytą, [ˈgalʊ̯a] ~ galvą osv. I de fall där den mediala accenten skulle kunna förstås som en tydlig allofon av akut eller cirkumflex bör accentens siffror markeras före den betonade stavelsen (jfr exemplen från det högsamogitiska systemet Bakšienė 2022: 182–183, bilaga 2).
SAMMANFATTNING
Efter en översikt av den samogitiska vokalismens generaliserade bild samt de viktigaste elementen i konsonantism och prosodi behandlas i artikeln förhållandet mellan dialektala ljud och IPA:s symbolsystem, och möjliga IPA-motsvarigheter fastställs för de särpräglade ljudenheterna i de samogitiska subdialekterna, framför allt diftongiska ljud. Av den tidigare IPA-uppsättningen från 2017, avsedd för litauiska dialekter, preciseras beteckningen i IPA av samogitiska långa (förkortade) och korta (förlängda) icke-låga vokaler; möjligheterna att transkribera samogitiskt reducerade vokaler diskuteras; anmärkningar ges om transkriptionen av samogitiska konsonanter med IPA; och störst uppmärksamhet ägnas åt transkriptionen av diftongstavelser och deras varianter, som uppstår genom realiseringen av de samogitiska accenterna.
Analysen visade att de flesta vokal- och konsonantenheter i de samogitiska subdialekterna inte är problematiska ur IPA-transkriptionens synvinkel; IPA-tecknen (ensamma eller med ytterligare diakritiska tecken) återger de samogitiska ljudens särdrag tämligen exakt. Vid transkribering bör man dock särskilt beakta deras bruksegenskaper i de enskilda subdialekterna (exempelvis kvaliteten hos långa, förkortade, korta och reducerade vokaler, korrelationen mellan hårda och mjuka konsonanter och främre vokaler osv.). De samogitiska konsonanternas system kan till och med bedömas som enklare än det högsamogitiska.
En utförlig översikt över beteckningen av de samogitiska accenterna och deras allofoner bekräftade emellertid ännu en gång detta prosodiska fenomens komplexitet ur transkriptionens synvinkel
Straipsniai / Articles
137
Page 13
RIMA BAKŠIENĖ
och även om lösningar för beteckningen av detta fenomen med IPA-systemet i litauiska dialekter har föreslagits på senare tid, kan de i framtiden, när nya insikter framkommer, komma att preciseras ytterligare.
LITERATŪRA
AAT – Akmenės apylinkių tekstai, sud. L. Murinienė, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2018.
Atkočait ytė Daiva, Rinkauskienė Regina 2003: Lietuvių kalbos tarmių fonetika: mokomoji knyga, Vilnius: Vilniaus pedagoginis universitetas.
Babickienė Zofija, Jasiūnaitė Birutė, Pečeliūnaitė Angelė, Bagužytė Rūta 2007: Centrinė šiaurės žemaičių kretingiškių tarmė: tarmės tekstai su komentarais ir žodynėliu, Vilnius: Baltos lankos.
Bakšienė Rima 2016: Vakarų aukštaičių kauniškių priegaidės: Marijampolės šnekta, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.
Bakšienė Rima 2018: Žemaičių patarmių transkripcija TFA simboliais: sudėtingesni atvejai. – Kalbos istorijos ir dialektologijos problemos 5, sud. R. Bakšienė, N. Morozova, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 102–118.
Bakšienė Rima 2019: Dėl lietuvių tarmių priegaidžių žymėjimo TFA simboliais. – Linguistica Lettica 27, 7–26. Prieiga internete: http://lavi.lu.lv/wp-content/uploads/2021/03/Linguistica_Lettica_27.pdf.
Bakšienė Rima 2022: Dar kartą dėl aukštaičių patarmių transkripcijos tarptautinės fonetinės abėcėlės rašmenimis (keletas tikslintinų atvejų). – Acta Linguistica Lithuanica 86, 165–183. Prieiga internete: https://journals.lki.lt/actalinguisticalithuanica/article/view/2163/2282.
Bakšienė Rima, Čepaitienė Agnė 2017: Tarptautinės fonetinės abėcėlės taikymo lietuvių tarmių garsams galimybės. – Baltistica 52(1), 105–135. Prieiga internete: http://www.baltistica.lt/index.php/baltistica/article/view/2303/2270.
Basbøll Hans 2005: The phonology of Danish, Oxford, New York: Oxford University Press.
Basbøll Hans 2022: Danish stød in the light of Morae, the Weight Law and sonority (Strength): a personal view. – Linguistic Preferences. Trends in Linguistics. Studies and Monographs, vol. 358, eds. P. Noël Aziz Hanna, L. C. Smith, Berlin: De Gruyter, 143–170. DOI: 10.1515/9783110721461-006.
Keletas tikslintinų žemaičių patarmių transkripcijos TFA rašmenimis atvejų
Girdenis Aleksas 1971: Mažeikių tarmės fonologinės sistemos apžvalga. – Baltistica 7(1), 21–31. Prieiga internete: http://www.baltistica.lt/index.php/baltistica/article/view/1768/1681.
Girdenis Aleksas 1996: Taip šneka tirkšliškiai: Šiaurės žemaičių telšiškių tarmės tekstai su komentarais, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.
Girdenis Aleksas 2003: Teoriniai lietuvių fonologijos pagrindai, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.
Girdenis Aleksas 2008: Žemaičių džūkai: tekstai su komentarais, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.
Girdenis Aleksas 2012: Šiaurės žemaičių Skuodo zona: tekstai su komentarais, Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla.
HIPA – Handbook of the International Phonetic Association. A Guide to the Use of the International Phonetic Alphabet, Cambridge: Cambridge University Press, 1999.
IPA – International Phonetic Alphabet, 2023. Prieiga internete: https://www.internationalphoneticalphabet.org/.
Jasiūnaitė Birutė 1994: Tembrinė koreliacija uteniškių ir pietinių kretingiškių tarmėse. – Baltistica 27(2), 68–76. Prieiga internete: http://www.baltistica.lt/index.php/baltistica/article/view/213/172.
Jonikas Petras 1939: Pagramančio tarmė, Kaunas: Spindulys.
Kazlauskienė Asta 2018: Bendrinės lietuvių kalbos fonetikos ir fonologijos pagrindai, Kaunas: Vytauto Didžiojo universitetas. Prieiga internete: http://ebooks.vdu.lt/eb/1691/bendrines-lietuviu-kalbos-fonetikos-ir-fonologijos-pagrindai/.
Kliukienė Regina 2011: Šiaurės žemaičių tarmės konsonantizmas: akustinės ir audicinės ypatybės, Vilnius: Vilniaus universitetas.
LKA Pr – Lietuvių kalbos atlaso medžiagos rinkimo programa, ats. red. J. Senkus, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla, 1956.
LKT – Lietuvių kalbos tarmės. Chrestomatija, red. E. Grinaveckienė, K. Morkūnas, Vilnius: Mintis, 1970.
LKTCh – Lietuvių kalbos tarmių chrestomatija, sud. R. Bacevičiūtė, A. Ivanauskienė, A. Leskauskaitė, E. Trumpa, Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla, 2004.
LVG – Latviešu valodas gramatika, aut. I. Auziņa, I. Brenķe, J. Grigorjevs, I. Indričāne, B. Ivulāne, A. Kalnača, L. Lauze, I. Lokmane, D. Markus, D. Nītiņa, G. Smiltniece, B. Valkovska, A. Vulāne, Rīga: Latvijas universitātes Latviešu valodas institūts, 2013.
Straipsniai / Articles
139
Page 15
RIMA BAKŠIENĖ
Pakerys Antanas 2003: Lietuvių bendrinės kalbos fonetika, 3-asis leidimas, Vilnius: Enciklopedija.
Specht Franz 1920: Litauische Mundarten gesammelt von A. Baranowski 1. Texte, Leipzig: Verlag von K. F. Koehler.
Švageris Evaldas 2015: Lietuvių ir latvių tarmių monoftongų priegaidžių akustiniai požymiai: lyginamoji analizė: daktaro disertacija, Vilnius: Vilniaus universitetas.
VLKK k-25 – Rekomendacija dėl tarptautinės fonetinės abėcėlės pritaikymo bendrinės lietuvių kalbos garsiniams vienetams žymėti. Prieiga internete: http://www.vlkk.lt/vlkk-nutarimai/protokoliniai-nutarimai/rekomendacija-del-tarptautines-fonetines-abeleles-pritaikymo-bendrines-lietuviu-kalbos-garsiniams-vienetams-zymeti.
Several Clarified Cases in the Transcription of Žemaitian Subdialects by IPA Symbols
SUMMARY
The article addresses the questions of transcribing the Žemaitian subdialects of the Lithuanian language by the symbols of the International Phonetic Alphabet (IPA), revises certain symbols from the earlier set of the IPA symbols for the sounds of Lithuanian dialects presented in 2017 and ways of transcribing.
The first part of the article presents the generalized Žemaitian system of vocalism, discusses the transcription of phonemes and their variants by the IPA symbols. It highlights those Žemaitian vowel elements, which are most troublesome in terms of transcribing. The article discusses the possible IPA symbols to be used for the transcription of Žemaitian long, short and reduced vowels.
The second part of the article contains some comments on the transcription of Žemaitian consonants by the IPA symbols.
The third part is dedicated to discuss the transcription of Žemaitian pitch accents and their allotones by the IPA symbols. It also reviews the transcription of the syllables containing diphthongs and gives some transcribed examples. Due to the inconsistencies in the utterance of pitch accents, the syllables of this group have an especially high number of positional variants.
140
Acta Linguistica Lithuanica LXXXVIII
Page 16
1 PRIEDAS. Žemaičių patarimų garsams siūlomi TFA rašmenys¹²
Några fall av samogitiska subdialekters transkription med IPA-tecken som behöver preciseras
¹ (före stavelsen) + (efter röstens passage genom stavelsecentrum eller efter diftongens/diftongoidens första komponent)
² Utarbetad med utgångspunkt i rekommendationen om IPA-tecken för transkription av standardspråket (se VLK K-25). För de samogitiska subdialekterna läser vi i bilagan endast de transkriptionssymboler som skiljer sig från de högsamogitiska ljuden. Transkriptionssymbolerna för högsamogitiska ljud och deras egenskaper kan studeras i källan: 2022: 180–182 (bilaga 1).
Straipsniai / Articles
141
Page 17
RIMA BAKŠIENĖ
BILAGA 2.
Exempel på transkription av de litauiska diftongernas och diftongiska ljudförbindelsernas huvudsakliga positionsvarianter, förbundna med prosodiska enheter.¹³
³ I tabellen presenteras endast diftongvarianter som inte har monoftongiserats, samt de samoglossiska motsvarigheterna ie, uo till standardspråkets vokaler e, o i žemaitiskan. Monoftongiserade motsvarigheter till standardspråkets diftonger (t.ex. [ai] > [eː], [ei] > [eː] och liknande) transkriberas på samma sätt som motsvarande vokaler; se exemplen i artikelns första avsnitt (se även där för en utförligare redogörelse för transkriptionen av žemaitiska diftongoider). Endast de mest systematiska fallen av transkription av diftongiska ljudförbindelser illustreras; det är självklart att även andra uttalsvarianter förbundna med accentueringarna kan förekomma i žemaitiskan.
142
Acta Linguistica Lithuanica LXXXVIII
Page 18
Några fall av transkription av žemaitiska subdialekter med IPA-symboler som behöver preciseras
