DALIA SVIDERSKIENĖ

Litauiska språkets institut

ORCID-id: orcid.org/0000-0003-3060-4713

Forskningsinriktning: onomastik (undersökningar av egennamnsbildning, namngivning, motivation och semantik).

DOI: doi.org/10.35321/all88-04

STRUKTUREN HOS DET TOPONOMASTISKA SKIKTET I ŠEIMYNIŠKĖLĖLIŲ BYS SOCIALT–GEOGRAFISKA RUM ENLIGT UPPGIFTERNA I MARKNAMNSENKÄTEN (1935)

Strukturen hos det toponymiska skiktet i Šeimyniškėliai bys socialgeografiska rum baserat på Land Names Questionnaire (1935)

ABSTRAKT

Med utgångspunkt i samlingen av propriallexik i Jordnamnsenkäten (1935) från byn Šeimyniškėliai i Anykščiai socken, Utena län, som kännetecknas av en toponomastisk mångfald på 97 enheter, har en komplex analys genomförts och presenteras i artikeln av de onymer som nedtecknats ur det levande språket inom denna bosättnings område. De standardiserade enkätbladen innehåller genom intervjuer inhämtad extralingvistisk information från informanter om bosättningens struktur, landskapsdetaljer och anmärkningar grundade på lokalbefolkningens erfarenheter, samt encyklopediska uppgifter om regionen och dess territoriella gränsmärken Šeimyniškėliųs borgkulle (Vóruta), Šeimyniškėliųs forngravfält Kapaniča, Šeimyniškiai by, Šventojis avrinningsområdes floder Ełmė, Vó l upis, samt nomenklatursystemet för de linjära objekten i den för Aukštaitija typiska gatubyn – vägar, (tvär)gränder, med andra ord ulytėliai – och gjorde det möjligt att betrakta den bebodda platsens rum både ”inifrån” (ur namngivarens perspektiv) och ”utifrån”, det vill säga att bedöma ortnamnen ur ett lingvistiskt perspektiv, återskapa en samlad identitet för platsen och dess namn samt klarlägga (tolka) det rumstidsliga innehåll, de orienterande prioriteringarna och de kommunikativa riktlinjer som aktualiseras i språkgemenskapens medlemmars bruk.

Straipsniai / Articles

71

DALIA SVIDERSKIENĖ

NYCKELORD: ortnamnens betydelse i språkbruket, motivation, onomastiska namngivningsorsaker, psykologiska namngivningsorsaker, explicering av en flerskiktad toponymisk struktur.

ABSTRACT

Med utgångspunkt i den toponymiskt mångskiftande samlingen av 97 egennamn från byn Šeimyniškėliai (Anykščiai distrikt, Utena län) i Land Names Questionnaire (1935) genomfördes en komplex analys, som presenteras i artikeln, av onymer insamlade ur talspråket inom bosättningens område. Den extralingvistiska informationen om bosättningens struktur och landskapets element, som samlades in från informanterna under intervjun och registrerades i frågeformulärets standardiserade blad, liksom anteckningarna grundade på lokalbefolkningens erfarenheter och de encyklopediska uppgifterna om regionen och dess territoriella markörer, Šeimyniškėliai-fornborgen (Vóruta), Šeimyniškėli-förnminnesplatsen Kapanica, byn Šeimyniškiai, floderna i Šventojis avrinningsområde, Elmė och Vólupis, samt nomenklatursystemet för de linjära objekten, det vill säga vägar, (tvär)gator, även kallade ūlytėlės, i den så kallade linjära byn, typisk för Aukštaitija, gjorde det möjligt att betrakta den bebodda bosättningens rum både ”inifrån” (ur informantens perspektiv) och ”utifrån”, det vill säga att bedöma ortnamn ur ett lingvistiskt perspektiv, rekonstruera ett sammanhängande område och dess namnidentitet samt tolka innehållet i det rum–tidsperspektiv som uttrycks i språkgemenskapens representanters talspråk, deras orienterande prioriteringar och kommunikativa riktlinjer.

NYCKELORD: ortnamnens betydelse i språkbruket, motivation, onomastiska namngivningsorsaker, psykologiska namngivningsorsaker, explicering av en flerskiktad toponymisk struktur.

INLEDNING

Inom språkvetenskapen definieras motivation vanligen som ett ords relation till andra ord, morfem eller liknande, vilka bestämmer valet av ordets formella sammansättning och avgör dess betydelse (se Jakaitienė 1980: 26 beträffande appellativ), den extralingvistiska orsaken till att välja eller skapa det erforderliga egennamnet för att benämna ett visst objekt (se Podołskaja 1978: 87 beträffande egennamn). Som resultaten av litauiska toponymiska undersökningar visar (LOFGN 2019, red. Grasilda Blažienė, Laimutis Bilkis; Tamulaitienė 2021 m.fl.) tenderar egennamnslexikonet att förnyas genom att ”utnyttja” den befintliga språkliga helheten och namnbildningssättet. De avledningar, sammansättningar och sammansatta namn som därigenom uppstår,

72

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVII

Toponomastinio sluoksnio struktūra socialinėje–geografinėje Šeimyniškėlių kaimo erdvėje Žemės vardų anketos (1935) duomenimis

samt onymiska enheter av större omfattning och sammansatt struktur med prepositionella komponenter har stöd i språket och är motiverade. Undersökningar av nominering och motivation hos representanter för olika semantiska grupper (fytonymer, zoonymer, mykonymer, personnamn och ortnamn)¹ har avslöjat de typiska egenskaperna hos de appellativa och propriala lexikala enheter som bildar grupperna, liksom den mest karakteristiska motivationen, bestämd både av objektiva och subjektiva orsaker². På senare tid har även topografiska enheter och grupper av sådana inom slutna bebodda rum kommit in i nominationsforskningens område. Veslava Sidaravičienė (2018) undersökte Vilnius urbana rum med dess autentiska flerspråkiga helhet; den propriala lexiken i byar, städer och trädgårdsföreningar undersöktes av Razumovas 2013; Mezenko 2015; 2017; Mezenko, Vasil’eva, Galkovskaja 2017 m.fl. Denna typ av onymi har en särskild term för att beteckna de nämnda tematiska grupperna konlokatonim (lat. conlocationem) ’bosättningsnamn’. Enligt genomförda undersökningar kännetecknas benämningen av specifika topografiska objekt inom bosättningens gränser av många egenskaper, fastställda på olika språkliga nivåer – den lexikalisk-semantiska, nominativa, strukturella, grammatiska och lingvokulturella. De drag som skiljer en grupps lexik från en annan är följande: namnens omfång, motsvarande olika nominationsprinciper, graden av produktivitet hos fastställda modeller, antalet och förhållandet mellan strukturella (bildningsmässiga) namntyper, uppsättningen nomenklaturtermer, bosättningsinvånarnas orienteringsprioriteringar m.m. Efter analys av de namngivna objekten i bebodda områden hävdas att de uppräknade varianterna av topografiska objektnamn bör betraktas som autonoma kategorier av namn inom bosättningen, vilka representerar konlokationssektorn (se även Mezenko 2017). Undersökningar av topografiska objektnamn som fungerar i bosättningar av olika typer har således framtidsperspektiv – använda i jämförande aspekt ger de ytterligare material inte bara för att fastställa skillnader utan också gemensamma tendenser. På grund av sin specificitet är konlokationssektorn ett särskilt lämpligt objekt för antropocentriskt orienterad lingvistik, eftersom språket inom den kognitiva inriktningen undersöks tillsammans med andra komponenter: individens reaktion på omgivningen, tänkandet, minnena och föreställningsförmågan. Detta gör det möjligt att klarlägga vilken roll språkformerna spelar när de återspeglar dessa processers specifika egenskaper och hur de erhållna resultaten kan användas (jfr Wulf 2000; Blanár 2004; Selivanova 2012; Wenzel 2014: 384–385; Skorupa 2021; Sviderskienė 2022 m.fl.). Dessutom har förståelsen av språk enhetens betydelse också förändrats i nyare toponymiska undersökningar; den förstås som förspråkligandet av ett visst begrepp, en integrerad del av hela begreppssystemet. Det flerskiktade begreppssystemet, dess strukturella egenskaper, från vilka

¹ För dessa undersökningar, se även Sviderskienė 2022: 44.

² Om dessa orsaker, se Butkus 1995: 25; Wenzel 2014: 188.

Straipsniai / Articles

73

DALIA SVIDERSKIENĖ

särskilt definitionen av nominering beror, gör det också möjligt att förstå och förklara valet av en eller annan språklig enhet i kontexten av hela det semantiska fält som den tillhör.

I litauisk toponymi kallas namn på små territoriella enheter marknamn^³; de undersöks inom ramen för regionala studier, men marknamnen har ännu inte inkluderats i ett mer detaljerat topografiskt undersökningsfält för den territoriella sektorn. Enligt regionala undersökningar har de en rumslig referens, berättar om bosättningens karaktär och utveckling samt om territoriets ekonomiska användning, och återspeglar naturförhållandena inom ett visst område. Marknamnen gör det möjligt att rekonstruera det förflutna århundradets innehåll och samtidigt återställa mellankrigstidens bybefolknings angelägenheter. En korrekt förståelse av dessa onymer ger rikt material för landskapsstudier, kunskap om invånarnas ekonomiska verksamhet och etniska tillhörighet m.m. Marknamnen registrerar många termer som formar dessa ortnamn; deras normativa stavning är viktig både för språkvetenskapen och kartografin. Utöver de orsaker som inspirerade undersökningen av dessa specifika topografiska objekt inom bosättningens gränser bör även risken för att marknamnen går förlorade nämnas. Det erkänns allmänt att marknamn är särskilda språk- och historiedokument för namnvetenskapen, språkvetenskapen, historien, geografien och andra vetenskapsområden (Waser 2004: 349; Wenzel 2014: 167).

Med utgångspunkt i samlingen av propriallexikala enheter i marknamnsenkäten^⁴ (1935) från Šeimyniškėliai by i Anykščiai härad, Utena län, kännetecknad av toponymisk mångfald med 97 platser, beskrivs nedan i artikeln en underordnad del av den innehållsmässiga rekonstruktionen av mellankrigstidens arv, vilken gav information om hur språkets inre mekanism fungerar och blottlade samspelet mellan de egennamn som nedtecknats i bosättningen och individens hela tankeinnehåll.

Enligt aktuella encyklopediska uppgifter ligger byn Šeimyniškėliai i Anykščiai äldsteområde, 1,5 kilometer norr om Anykščiai. I väster ansluter den till Šventoji-flodens vänstra strand, i nordväst till floden Varius. Genom byn rinner floden Eĺmė – Šventojis vänstra biflod – och Vėlpuis, Eĺmės vänstra biflod; här finns även dessa floders sammanflöden. Byn Šeimyniškėliai gränsar till byarna Gōjaus, Pavarių, Paelmio och Naujųjų Eĺmininkų samt staden Anykščiai. Šeimyniškėliai-fornborgen, kallad Vōruta, ligger i den norra utkanten av Anykščiai, vid vägen till Rokiškis, nära byn Naujųjų Eĺmininkų (se fig. 1).

³ Om begreppets omfattning marknamn, se Sviderskienė 2020. I den vetenskapliga publikationen klarläggs, med utgångspunkt i Kazys Alminauskis Instrukcija Lietuvos žemės vardynui surašyti (nedan – LŽVI), termens framväxtförhållanden i samband med situationen kring den allmänna registreringen av ortnamn i Litauens marknamnsenkäter 1935–1937.

⁴ Tillhandahållare av toponymiska uppgifter var Vincas Tuskenis och Anelė Pakštienė; båda var födda i Šeimyniškėliai. Som anges i enkäten tillhörde uppgiftslämnarna åldersgruppen 40–60 år (i enkäten anges informanternas åldersintervall i år).

74

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVIII

Toponomastinio sluoksnio struktūra socialinėje–geografinėje Šeimyniškėlių kaimo erdvėje Žemės vardų anketos (1935) duomenimis

FIG. 1. Den aktuella territoriella fördelningen av byn Šeimyniškėliai och Šeimyniškėliai-fornborgen enligt Google-kartan (konsulterad 2022–09–08)

Fornborgen undersöktes 1990–2005 av arkeologen Gintautas Zabiela⁵. I dag är detta den mest utforskade fornborgen i Litauen och en av de mest utforskade i hela östra Östersjöområdet. Detta sadelformade, avlånga berg reser sig mellan två sänkor, mitt i en fyrdelad höjdrygg, och skiljs från den övriga delen av ryggen genom djupa avsatser. Fornborgens sluttningar är nu endast omkring 25 meter höga, men mycket branta. Enligt dendrokronologiska undersökningar anlades fornborgen år 1232. Den förknippas med kung Mindaugas enda kända borg, Vóruta⁶. Ur dagens perspektiv fungerar hänvisningen till fornborgen även som en turistisk (eller rentav kommersiell) attraktion – ett centrum för dragningskraft i ett bostadsområde.

Artikelns syfte är att, med utgångspunkt i de inbördes relaterade historiska och kulturella uppgifterna om landskapet och den bebodda platsen samt det empiriska material som erhölls och nedtecknades genom intervjuer 1935, genomföra en detaljerad undersökning av den bytoponymi som registrerats ur talet: att analysera uttrycket och betydelsen hos namnen på bosättningen och dess omgivningar

⁵ Se Zabiela 1992; 1992a; 1993 för mer information.

⁶ Se artiklarna i VLEe för mer information. Tillgänglig online: https://www.vle.lt/straipsnis/seimyniskiu-pilia-kalnis/; https://www.vle.lt/straipsnis/voruta/ [hämtad 2022–09–27].

Straipsniai / Articles

75

DALIA SVIDERSKIENĖ

och betydelse, tolka de härledda lingvistiska forskningsuppgifterna, förklara områdets och dess namns identitet samt beskriva den inbördes placeringen och relationen (strukturen) mellan den bebodda platsens sammansatta delar i rummet.

För att uppnå syftet ska följande uppgifter lösas: 1) analysera den information om de benämnda objekten som registrerats i enkäten; 2) bedöma de dåtida situationsuppgifter som nedtecknats ur talet, med utgångspunkt i informanternas ord eller påståenden om objekten; 3) jämföra dem med det äldre och dialektala lexikonet och dess semantik, registrerade i den elektroniska Litauiska språkets ordbok (nedan – LKŽe); 4) identifiera de mest objektiva och subjektiva orsakerna till namngivningsprocessen; 5) klarlägga namngivningens kännetecken; 6) förklara: a) vad ortnamnen betydde (konnoterade) i bruket, b) vilken information om objektet de förmedlade och vilket begrepp (eller vilken del av det) de benämnde; 7) nedteckna de onomastiska nominationsscheman som ortnamnen representerar.

Studiens värde: resultaten kommer att vara användbara för insamling, systematisering och införande av språkdata och deras typer och modeller i ett bredare fält av regionala studier, för klarläggande av olika slags regelbundenheter av betydelse ur etymologiskt, etnolingvistiskt, etnogeografiskt och kognitivt perspektiv samt för att ge kunskap om områdets historia och rumsliga utveckling och den etnografiska regionen Aukštaitija^⁷. Exemplet på explicering av det lingvistiska landskapet kan användas som metodologiskt instrument för att undersöka toponymier i bebodda platser i större territoriella enheter och andra regioner. Den genomförda detaljerade, komplexa undersökningen kommer att bidra till en praktisk tillämpning av toponomastiken. Med hjälp av uppgifterna om skiftets rumsliga organisation, registrerade i enkäten, skulle man vid behov kunna precisera jordlotternas arealer och fysiska gränser samt upprätta lokaliseringskartor över registrerade kulturarvsskiften inom kommunernas territorier och därigenom fortsätta den kartografiska tradition som också belagts i enkäterna från det självständiga Litauens period (se fig. 2). Enkäten för byn Šeimyniškėliai är endast en av många källor som kan tillämpas även inom topografin.

I artikeln presenteras representanter för geogena och antropogena semantiska grupper som nedtecknats i byn Šeimyniškėliai inom området för den östliga aukštaitiska dialektens Anykščiai-varietet. För deras analys tillämpades vetenskaplig kunskapsmetod (gruppering av onymer i vissa grupper på grundval av deras likheter eller skillnader enligt valda kriterier: de benämnda objekten^⁸, ordklasser, den lexikala statusen hos bildnings- eller nominationsbasen, den semantiska och formella strukturen, namngivningsprinciperna m.m.), metoder för intern rekonstruktion, komponentanalys, pragmatisk och kognitiv tolkning samt beskrivande metoder. De ortnamn som registrerats i enkäten bedömdes först och främst i kontexten av det undersökta områdets toponymiska system, vid behov

^⁷ 2023 är Aukštaitijas år.

^⁸ Enligt semantiska grupper (nedan – SG).

76

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVIII

Toponomastinio sluoksnio struktūra socialinėje–geografinėje Šeimyniškėlių kaimo erdvėje Žemės vardų anketos (1935) duomenimis

jämfördes de också med representanter för hela språkområdet, med ortnamn nedtecknade ur det levande språket i ortnamnskartoteket (nedan – VK). Vid analysen av ortnamn beaktas de appellativa och propriala lexikala enheter som utgör bas för nominaten, den geografi som dokumenteras i lexikografiska källor, samt de förklaringsversioner av nominering och motivation som har utvecklats inom ramen för tidigare forskning på området (se alla källor i slutet av artikeln); samma vedertagna och etablerade kriterier för materialpresentation som inom toponymisk forskning följs^⁹

FIG. 2. Översiktskarta över marknamnens placering, nedtecknade i marknamnsenkäten (1935), i bosättningen Piktagalis i Anykščiai äldsteområde, Utena län, samt byns läge i förhållande till andra byar i äldsteområdet och väderstrecken (fotografi av översiktskartan från LKI:s centrum för forskning om baltiska språk och namnarkiv)

^⁹ Om analysordningen och materialets indelning, se även Sviderskienė 2017: 246–247; 2022: 43–45. Förkortningar används i artikeln på samma sätt som i källorna och förklaras inte separat.

Straipsniai / Articles

77

DALIA SVIDERSKIENĖ

1. BENÄMNINGAR ENLIGT (GEO)OBJEKTENS EGENSKAPER

1.1. Representanter för direkt nominering.

1.1.1. Desubstantiv.

1.1.1.1. Sekundära avledningar som uppkommit genom onymisering, när en geografisk eller annan nomenklaturterm (respektive GNT och NT; nedan – (G)NT) övergått till toponymklassen. Denna onomastiska process uttrycks genom det allmänna nominationsschemat (G)NT ⇒ toponym. Nedan förklaras enskilda fall i det undersökta områdets toponymi, uppkomna enligt detta schema: Dirvū́nas ar. ž., jfr appellativets dirvū́nas typiska och sekundära betydelser ’övergiven, obrukad, igenvuxen jord’, ’plöjd äng’; vid namngivningen aktualiserades sannolikt den sekundära betydelsen¹¹; Liū́nas ln. (gungande dy)¹², jfr lit. liū́nas ’en gungande mosskorpa i en mosse, vid sjöar eller floder som håller på att försumpas’ och ’sumpmark, gyttjig mark’. För marknamnet Salà ar. ž. anges i enkäten information som förklarar en sådan uppfattning av det benämnda objektet: mellan gyttjemarkerna och Šventoji-floden [...]. Detta gjorde det möjligt att förstå att ortnamnets betydelse i bruket hade varit en liten åkerlott som höjde sig mellan gyttjemarkerna och floden, jfr lit. salà:s sekundära betydelse ’en liten åker- eller jordlott mellan ängar’ || ’en liten äng mitt i ett vårsädes- eller rågfält’; jfr även ängsnamnet Sālos, nedtecknat i ett annat område, med den utvidgade objektreferensen sandig, omgiven av Varduva-floden (VK¹³). Två pluralia tantum-former av denna typ av ortnamn har registrerats: Kapaĩ kp.¹⁴ – en plats med gravar, jfr lit. kapais typiska betydelse ’en plats där människor begravs’; Lãnkos pv. (4 ha; vid Šventoji-floden), jfr lit. lankà en stor jämn äng, oftast vid en flod och översvämmad vid högvatten¹⁵.

1.1.1.2. Namnet på ett objekt som upptar en liten rymdyta i horisontell riktning är bildat enligt schemat GNT + –elė ⇒ marknamn: Brastelė br. (liten vadplats; fyra meter över Elmė-bäcken), jfr brastà ’en grund plats i en flod där man kan vada eller köra över’. Ett objekt som upptar en liten rymdyta i vertikal riktning

¹⁰ Om denna term, se Podol’skaja 1978: 95–96; TMOI 37, 40, 42, 48 m.fl.

¹¹ För att bättre förstå de benämnda objektens inbördes placering och relation inom bosättningen, jfr även namnet på en 1,5 hektar stor åker, Didísaı dirvū́nas, nedtecknat i enkäten.

¹² Övriga uppgifter i enkäten: linne blötläggs, det finns mycket fisk.

¹³ Jordnamnsenkät från Rimoliai by i Seda socken, Mažeikiai län.

¹⁴ Enligt enkätens uppgifter: 0,2 ha; vid vägen till Anykščiai.

¹⁵ För att bättre förstå de benämnda objektens inbördes placering och relation inom bosättningen, jfr även namnet Lankelė på den lilla ängen (0,3 ha; mellan Biliūnas lilla skog och Šventoji-floden) (se 2.1.1.).

¹⁶ Se även LVŽ I 547–549.

78

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVII

Toponomastinio sluoksnio struktūra socialinėje–geografinėje Šeimyniškėlių kaimo erdvėje Žemės vardų anketos (1935) duomenimis

(i betydelsen sänka) är bildat enligt samma schema: Duobėlė b. (dy; 0,1 ha; norr om Šeimyniškėliai by vid Elmė-bäcken), jfr duobė ’en utgrävd eller på annat sätt nedsänkt plats i marken; sänka, dalgång, hålighet’¹⁷.

1.1.1.3. Vid namngivningen aktualiserades det som finns, växer eller liknande inom ett visst område av bosättningen.

(1) Den livlösa naturens TG¹⁸ benämning (sten, dial. kìmsas) + –ynė ⇒ marknamn: Akmenynė sklm. [i Šventoji], jfr lit. akmenynė ’mark, jord där det finns mycket sten, en stenig del av ett fält’, seklumà ’grund plats i en flod […]’. Den generaliserade betydelsen hos detta ortnamn är – en grund plats med stenig botten i Šventoji; Kemšynė (även Kimšynė) pv. (dy), jfr dial. kimšynė = kemšynė ’en plats bevuxen med kemsai’; ortnamnets betydelse är – en äng bevuxen med kemsai. Växtnamnens TG-representants namn (kãrklas) + –ynė ⇒ marknamn: Karklynė gn., jfr karklynė ’en plats bevuxen med vide, videbuskar’¹⁹; ortnamnets betydelse är – en betesmark bevuxen med vide.

(2) Det steniga, delvis trädbevuxna ”berglandet”²⁰ som sträcker sig 0,3 km norrut från byn benämndes Karčkalnis ar. ž., kln. (sand med lera; 3 ha; stenigt²¹), jfr lit. kãrtis ’en rad, en följd’, kálnas. Å andra sidan, beträffande den första leden karč- i bergnamnet, jfr lit. kártis ’hår på vissa djurs nacke, man’, och jfr även enkätens information om denotatet: delvis trädbevuxet. Sett från byns territorium mot det avlägsna berget, vars krön var bevuxet med glesa träd, kan toppen för namngivaren även ha associerats med hår på ett djurs nacke. Vid namngivningen aktualiserades således sannolikt krönets egenskaper, stenigt [berg] eller [berg] med träd. Marknamnets nominationsschema med den motiverande lexemen kãrtis (kartis?) – LM + GNT ⇒ marknamn (oronim).

Schemat med den motiverande lexemen LM + GNT ⇒ marknamn (drimonim) visar att den lilla skogen benämndes efter dess funktion i mellankrigstidens bymänniskas liv: Pakūrmiškis mš.²², jfr lit. pãkūros ’ved, bränsle’. Den markerade medlemmen i en binär opposition (namnet på vedstycken, pãkuros) visar att man gick till denna skog, som låg intill byn, för att hämta spån och näver till bränsle. Således är Pakūrmiškis – en skog med bränsleresurser.

17 Se även LVŽ II 397–403.

18 TG – termgrupp.

19 I enkäten har även annan information om den benämnda platsen registrerats: svartjord; 0,5 ha; norr om Šeimyniškėliai by; våt, vid en sänka.

20 Lit. kalnynas ’en kedja av berg, en helhet av bergsryggar’.

21 I beskrivningen av denotatet i den senare enkäten för byn Šeimyniškėliai (1961) anges att Karčkalnis är ett mycket brant berg, som i forntiden var försvarsanläggning; något mindre än Voruta, alldeles vid Šventoji-floden.

22 Enligt enkätens uppgifter: 0,5 hektar stort; 1,5 km nordost om byn Šeimyniškėliai.

Straipsniai / Articles

79

DALIA SVIDERSKIENĖ

1.1.2. Deadjektiv.

1.1.2.1. En representant för oronymernas SG: Dubė kln. Även om enkäten innehåller ytterligare information hittades inga förklarande uppgifter; höjdens namn bör bedömas som en avledning med ändelsen –ė. Denna ortnamnsform valdes sannolikt för att benämna platsen på grund av dess fysiska egenskaper – den nedsänkta eller gropiga ytan, jfr lit. dubùs, –i ^{’nedsänkt, försänkt, djup; gropig, hålig’}.

1.1.2.2. Representanter för agronymens SG, bildade av attributiva adjektiv. De är inte enhetliga sinsemellan.

(1) Enordiga onymer vars objektreferens (förkortad GNT) inte elimineras ur deras semantik: Ilgōji pv.; den kompletterande informationen i enkäten, vid kanten av Elmė-bäcken, förklarar ängens läge i denna landskapszon – en äng parallell med strandremsan, varför det är förståeligt att den kallades Ilgōji, jfr lit. ilgōji, och även ilgas, –a ’som sträcker sig på längden^{, långt (i rummet)’}²⁴; Siaurōji pv. (svartjord; 0,5 ha; våt), jfr lit. siaurōji, och även siauras, –a ’som har liten tvärbredd, bredd’.

(2) Tvåordiga onym som motsvarar schemat en attributiv bestämning ⇔ marknamn: Didisai dirvōnas åkermark (1,5 ha)²⁵, jfr lit. didisai, även didis, –ė (–ẽ, –ì, didžia) ‘märklig till sin omfattning, stor’, dirvōnas ‘uppplöjd äng’²⁶; även jfr pakraštys ‘plats längs en kant; strand’; Ilgasai liūnas sumpmark (gyttja; 0,5 ha; väster om Šeimyniškėliai), jfr lit. ilgasai, jfr ilgas, –a ‘som sträcker sig på längden, långt (i rummet)’. Således är betydelsen hos detta helonym – sumpmark som sträcker sig västerut från byn²⁷.

1.1.3. Deverbativ.

En representant för vattennamnens SG har belagts, bildad av verbet för riktad horisontell förflyttning elmėti²⁸: Elmė å (flod; ²⁹ (strid, stenig [bäck]; 9 km; vid Šeimyniškėliai mynnar den i Šventoji). Vid namngivningen aktualiserades också hydroobjektets

²³ Se även LVŽ II 346–353.

²⁴ Se även LVŽ IV 12–30.

²⁵ Enligt uppgifterna i enkäten ligger åkern i utkanten av bebyggelsen, vid Niūroniai och den statliga skogens marker i Nergelis område; runtom finns en mosse; se även LVŽ II 224–242 om den.

²⁶ För att bättre förstå de namngivna objektens inbördes läge och samband inom bebyggelsen, jfr även namnet på en 1 ha stor åker Dirvōnas: lit. dirvōnas ‘övergiven, obrukad, igenvuxen jord; uppplöjd äng’.

²⁷ Se även LVŽ IV 12–30: i det levande språket har under en annan period även en annan närliggande form av detta vv. (accentvariant) belagts Ilgasai liūnas, Ilgasai liūnas sumpm., kärr. An.

²⁸ Se även Jakulis 2004: 20–21 för mer om verb av denna typ.

²⁹ Se även LUEV 39, 100 om detta vattennamn.

80

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVII

Toponymiska skiktets struktur i Šeimyniškėliai bys socialt–geografiska rum enligt uppgifterna i enkäten Žemės vardų (1935)

orsakade ljud³⁰, jfr lit. elmėti, elma, –ėjo ‘låta mullra’, även jfr almėti ‘rinna, dåna’ (Sv), garmėti med bibetydelsen ‘rinna med buller’³¹. Således är flodnamnets generaliserade betydelse i bruk – en strid flod som rinner med buller i en stenig fåra³².

1.2. Representanter för indirekt namngivning.

1.2.1. Benämningar efter jordformationernas beskaffenhet: ett reliefutsprång, en viss färg (nyans) bestämd av jordmånens kvalitet, storlek samt andra rumsliga egenskaper hos objekten.

(1) Vid namngivning enligt schemat avlett GNT + –iškis ⇒ marknamn (drimonym) aktualiserades jordytans beskaffenhet (med upphöjningar): Salūkiškis skog, jfr lit. salūkė, även jfr salà med bibetydelsen ‘en liten yta med en sorts gräs eller andra växter, en tuva’, samt den illustrerande mening som belagts lokalt i ett närliggande dialektområde Krūmuos plukės kad žydžia salõm – atsižiūrėt negali Ob (LKŽe), som förklarar skogsnamnets betydelse i bruk: en plats med upphöjda jordytor bevuxna med tallar.

Representant för den lantliga (sociala) miljön (kulle) + –iškis ⇒ marknamn: Kūgiškis åkermark (lera; 3 ha) – en avledning med suffixet –iškis, jfr lit. kūgis ‘en liten hög av räfsat hö eller vårsäd’. Vid namngivningen av åkermarken stimulerade och bestämde jordformationens leriga yta med små utskjutande konformiga ändar i högen sannolikt denna uppfattning av objektet och valet av nämnda leksem³⁴. Således betecknade namnet Kūgiškis begreppet en yta med jordhögar.

Appellativisk personbeteckning (jude) med suffixet –iškiai ⇒ marknamn: namnet på en uppplöjd jordyta avlägsen från byns område, Žydiškiai åkermark (sandjord; 2 ha; vid Šventoji). Uppgifterna i enkäten ger mer information om jordformationens jordmån och tillstånd, jfr [...] svårgenomsläppliga, lätta, luckra svartjordar och sandjordar (LKŽe, se priesmėlis). Avledningen med suffixet –iškiai uppstod sannolikt på grund av vissa egenskaper hos denna ytas jordmån

³⁰ Floderna i Šventojis avrinningsområde är, som biskop Antanas Baranauskas skrev, vår Anykšta och vår Šventoji är smala och stilla utan stora virvlar (citerat efter Kviklys 1965: 82).

³¹ Den typiska betydelsen hos detta ord är ‘springa, rusa, färdas med buller, i flock, i högar’.

³² Annorlunda LVŽ II 481: här förbinds flodnamnet med lit. elmėti ‘låta mullra’, jfr almėti ‘sippra långsamt, droppa, varas; strömma långsamt’ och förklaras som en flod som strömmar långsamt.

³³ Enligt uppgifterna i enkäten: sand; 3 ha; vid den statliga skogen i Niūroniai; tallar växer.

³⁴ Jfr den illustrerande meningen ur LKŽe, nedtecknad i detta dialektområde Kūgelis šieno Šmn. Jfr även den sekundära betydelsen hos lit. kūgis ‘en hög blommor på samma plats, en klase’.

Straipsniai / Articles

81

DALIA SVIDERSKIENĖ

och de associationer de väcker – på grund av mörka, smala, upphöjda remsor av åkermark, som löper genom högen mot landskapsbakgrunden^³⁵. I det undersökta området kallas även ‘en bläckfläck, slagg som rinner ut’ för jude Dbk (LKŽe)^³⁶. Enkäten innehåller inga uppgifter om att det namngivna objektet skulle ha tillhört en person av judisk nationalitet.

Den attributiva betydelsen hos dessa avledningar motsvaras i bruk av det generaliserade schemat för onymisk namngivning av geografisk verklighet Atr. + N suffix ⇨ marknamn.

(2) Avledningen med ändelsen -ė Degutė åkermark (svartjord; mellan Elmė-bäcken), nedtecknad i enkäten, visar att objektet inte namnges direkt utan genom en mellanhand, egenskapens mörker bärare, benämningen på det beck som bränns av björkbark och kådrika stubbar, lit. degutas, jfr den fasta frasen svart som beck: Juodas kaip degūtas (PŽ 75).

(3) Ortnamn av jämförelsetyp som representerar en blandad storleks–form-motivationsmodell (härefter MM): Miestėlis åkermark, äng^³⁷, jfr lit. miestelis, vars sekundära betydelse är ‘grupp av byggnader för ett visst ändamål’^³⁸, salа ‘en liten åker- eller jordyta mellan ängar’. En liten åkeryta upphöjd mellan gölar jämförs med en grupp byggnader. Vid namngivningen aktualiserades jordformationens storlek, korrelerande med formen. En stor (2 ha) jordformation kallades Starkalizdis åkermark, jfr lit. starkalizdis ‘storkbo’. Vid namngivningen bestämdes valet av detta leksem inte enbart av åkerns storleksdimension; åkerytan var sannolikt rund till formen, plan och möjligen något upphöjd över den normala reliefnivån, som om den reste sig mot landskapsbakgrunden^³⁹.

(4) Ett ortnamn som uppkommit enligt schemat en attributiv bestämning ⇨ marknamn: Ložoriaus sietuvà djuphåla (3 m djup; grop i Elmė-bäcken), jfr det appellativiska personnamnet lit. ložorius ‘invalid,

35 Jfr lit. rūožas ‘ett bandformat jordstycke, yta, remsa’, även jfr režys, rėžis ‘ett långt smalt jordstycke som tillhör en bonde i en by som inte delats upp i enskilda gårdar’.

36 Lingvister som analyserat texter och deras kontexter från ett annat område i Litauen (den žemaitiska dialekten) fastställde att neutrala stereotypa egenskaper tillskrivs judar och förknippas med utseendet: mörkhyade, långa (se vidare Balčiūnienė, Petrošienė 2020: 125).

37 Enligt uppgifterna i enkäten: holme; svartjord; 0,5 ha; runtom gölar, 0,5 ha [avstånd] väster om byn.

38 Den typiska betydelsen hos appellativet miestelis är ‘liten stad’, jfr lit. miestas ‘stor tätort, administrativt centrum samt handels-, industri- och kulturcentrum’. Om lit. miestas, se även Sabaliauskas 1990: 231.

39 Jfr Kiokso ji (trobelė) vidury dirvono kaip gandralizdis Žem (LKŽe). Jfr även namnet på åkermarken Starkalizdis, nedtecknat i enkäten för byn Pasmūdai, And, som beskrivs som kuperad och sluttande framåt; 15 ha, belägen mellan byarna Ližiai, Pienionys och Pago jė; jfr mossnamnet Starkalizdis (|| Kauk ā zas) m. i Utena härad, Alanta socken, Šunak ojai by, 1935 (VK).

82

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVIII

Toponomastinio sluoksnio struktūra socialinėje–geografinėje Šeimyniškėlių kaimo erdvėje Žemės vardų anketos (1935) duomenimis

sjuk’, personnamn Lõzorius (LVKŽ⁵ 222), sietuvà ‘en djup, bred plats i en flod […]’, jfr även den fasta frasen som lõzorius utan ben: Vedu berióką – tas eina kap lõzo-rius (invalid) (PŽ 242), lit. bekõjis, –ė bildl. ‘en som går långsamt’. Det är sannolikt att en verklig händelse kan ha präglat det namngivna objektet, men även andra möjliga omständigheter kring detta vv. måste beaktas, kännetecknade av den avledda semantikens djup-/gropbetydelse och begreppen går långsamt, kan inte gå / svår att passera, ofarbar, omöjlig att vada över gemensamma drag. För den språkliga gemenskapens representanter ledde anspelningen på den välkända Lõzorius-situationen⁴⁰, och inflytandet från dess konnotativa bakgrund, som förenade känd information om verklighetsfragmentet med den situationella kunskapskontexten, sannolikt till att en ny betydelse, närmare bestämt en begreppskomponent, bildades på grundval av en reinterpretation av redan verbaliserad kunskap.

2. NAMNGIVNINGAR EFTER (GEO)OBJEKTENS LÄGE I BYNS OCH DESS OMGIVNINGARS OMRÅDE

2.1. Representanter för direkt namngivning.

Alla nedtecknade enheter av propriallexikonet är desubstantiv.

2.1.1. Benämningar bildade av appellativ.

(1) Vid Šventoji, som det står i enkäten, kallades betesmarken Kulys betesmark (3 ha), jfr lit. kulỹs ‘hörn || ‘kant, bit⁴¹. Namngivningsschemat för namnet på den plats som upptog en hörndel av byns rum är (G)NT ⇨ marknamn.

(2) Representanter för agronymers SG, avledningar med suffixen –el– (–eliai, –elė), bildade enligt schemat (G)NT + –el– ⇨ marknamn, Kulẽliai betesmark (2 ha); Lankẽlė äng (liten äng; 0,3 ha)⁴². Uppkomsten av avledningar med suffixen –eliai, –elė förklaras av större ”territoriella grannar”, vars namn är oavledda onym, jfr vv. Kulỹs (3 ha),

⁴⁰ Se artikeln VLEe för mer om den. Tillgänglig på internet: https://www.vle.lt/straipsnis/lozorius/ [läst 2022–10–08]. Om appellativisering, se Rutkowski 2007: 29, 60.

⁴¹ Jfr på samma plats i byn, i strandsträckan, ett annat, mindre, namn på betesmarken Kulẽliai (se 2.1.1.).

⁴² Ytterligare enkätuppgifter om denotatet: sand, sandjord; mellan Biliūnas dunge och Šventoji; flera källor springer fram.

Straipsniai / Articles

83

DALIA SVIDERSKIENĖ

Lañkos (4 ha) (se beträffande dem 2.1.1. respektive 1.1.1.1.). Dessa geoobjekt utvecklades i samma strandsträcka vid Šventoji.

(3) Omständigheterna kring uppkomsten av mossnamnet Pakrióklis förklaras av det som sägs om objektet i enkäten – [mossen] vid Šventoji, nordväst om byn. Det är sannolikt att grunden för uppkomsten av representanten för helonymers SG är lit. krioklė ‘kraftigt, bullrande vattenflöde, strömning’. Dess namngivningsschema är pa– + (G)NT ⇒ helonym.

(4) Ett vattennamn har belagts som i bruk fungerade som representant för uttrycket av platsens tillhörighet till en viss landskapszon. Detta visas av dess namngivningsschema med den motiverande leksemen võlas – LM + GNT ⇒ vattennamn: Võlupis å1.⁴³ (bäck, 4 km lång, öster om Voruta-högen), jfr lit. võlas ‘jordvall, jordbank’. Således är vattennamnets betydelse – en bäck som ligger intill en jordbank. Jordbankens uppkomst intill högen bestämde sannolikt platsens topografiska läge: från landsidan, som den mindre säkra platsen, grävdes jordvallar⁴⁴.

(5) Ur de avledda appellativen prūdelis och paupė uppstod följande marknamn enligt schemat en attributiv bestämning ⇒ marknamn:

• Representanter för agronymers SG: Paupės daržai trädgårdsmark (vid Šventoji, västerut); Paupės pievos äng, betesmark (40 ha; vid Šventoji); lit. paupė ‘plats längs en flod, strand’, daržas sekundär betydelse ‘liten jordlott’ (jfr den typiska betydelsen hos appellativet ‘jordlott vid gården för grönsaker’), pievos.

• Hodonym: Paupės kėlias väg (1 km; från Šeimyniškėliai till Gilią brastą över Šventoji) – en väg som gick längs floden;

• Oronym och • agronym Prūdelio kalnas berg (lera, stubbrikt; 4 ha); Prūdelio pievelė äng (svartjord; 1 ha) uppstod från namnet på den närbelägna uppdämda platsen prūdelis, jfr prūdas ‘damm’.

(6) De i enkäten nedtecknade ängs- och betesnamnen som uppkommit ur sammansättningar med preposition markerade deras mellanliggande rumsliga läge mellan geoobjekt av samma slag respektive mellan växter av samma slag: Tarpūbalai äng (gyttja; vid Šventoji), jfr tarpūbalis ‘plats mellan gölar’; Tarpūliniai betesmark (0,5 ha), jfr lit. tarpū, tarp, som betecknar att något finns på en plats som avgränsas av andra objekt [...] || objekt som hör samman och ligger på visst avstånd, jfr även tárpas ‘utrymme, plats som skiljer saker åt’; lit. línas ‘fiber- och oljeväxt (Linum)’.

⁴³ Detta vattennamn är inte belagt i den officiella litauiska hydronymförteckningen. Det har bevarats i agronymen som nedtecknats i enkäten för Šeimyniškėliai, jfr namnet på den närbelägna ängen Volupėlis; beträffande dess ordbildning och motivation, se 2.1.2. Om vattennamn från ett annat område i Litauen som kompletterat och preciserat befintliga uppgifter om litauisk hydronymi enligt uppgifter i Žemės vardų-enkäterna samt om värdet av sådana faktiska och lingvistiska uppgifter, se Sviderskienė 2010.

⁴⁴ Mer om typerna av högar i Litauen, se LE XXII 500.

84

Acta Linguistica LXXXVIII

Toponomastinio sluoksnio struktūra socialinėje–geografinėje Šeimyniškėlių kaimo erdvėje Žemės vardų anketos (1935) duomenimis

2.1.2. Benämningar bildade av proprier.

(1) Geoobjektsnamn vars grund för uppkomsten är namnen på andra territoriella enheter – bosättningar – som ligger intill byn:

• Bynamnet Šeimyniškėliai by An är bildat med suffixet –ėliai enligt schemat bosättningsnamn + –ėliai ⇒ oikonym. Suffixet betecknar en senare bildad territoriell enhet med samma rot i den närmaste omgivningen, jfr Šeimyniškiai by Šmn (ATSŽ II 301)⁴⁵. Dessa oikonymer avslöjar områdets rumsliga utveckling.

Platsernas inbördes läge och deras rumsliga samband med andra bosättningar visas av de marknamn som nedtecknats inom Šeimyniškėliai bys område.

• Representanter för agronymers SG: avledningar med suffixet –iškė, bildade enligt schemat bosättningsnamn + –iškė ⇒ marknamn: Paelm iškė åkermark (2 km öster om Šeimyniškėliai by, fälten från Šeimyniškėliai by och Paelmis gård möts) – av namnet på den i officiella källor obelagda enstaka gården Paelmis, jfr Paelmis by An (där, 210); Vėjeliškė äng (nära Šventoji), namnet har sannolikt uppkommit enligt samma namngivningsschema ur bosättningsnamnet, jfr Vėjeliškiai by Šmn (där, 339).

• Representanter för hodonymers SG: inom byns större område har propriallexikala enheter belagts, bildade enligt schemat en attributiv bestämning ⇒ marknamn: Gōjaus kėlias väg (från Šeimyniškėliai by norrut): Gōjus by An (där, 88)⁴⁶; Stakių kėlias väg (1 km): Stakės by An (där, 288).

• Omständigheterna kring vadställenamnet Gylių brasta förklaras av uppfattningen av det namngivna objektet, vilket underlättas av den nedtecknade utvidgade hänvisningen ängens vadställe och det som sägs om objektets lokalisering: över Šventoji till Gyliū by. Det framgår att namnets första sammansättningsled är Gylių [byns äng], och den andra – brasta, jfr bynamnet Gyliai Šmn (där, 84), brasta ‘en grund plats i en flod där man kan vada eller köra över; sank äng’.

(2) Geoobjektsnamn bildade av vattennamn.

• Bäcknamnet, en avledning med suffixet –elis Volupėlis, uppkom ur ett annat vattennamn Vōlupis som flöt intill (beträffande det, se 2.1.1.) enligt schemat vattennamn + –elis ⇒ vattennamn. Uppfattningen av det namngivna objektet och förhållandet till det andra hydroobjektet som flöt intill förklaras av det som sägs om dem i enkäten: i Volupėlis finns vatten endast på våren. Enligt uppgifterna i enkäten mynnar de förenade Vōlupis och Volupėlis i Elmė.

• Agronymer, avledningar med prefixet pa, uppkommer ur namnet på den flod vid vilken eller något längre bort de namngivna objekten (åker med äng) låg: Paelmis åker (6 ha; vid Elmė-bäcken); äng (svartjord; 2 ha; längre från Elmė-bäcken): Elmė å An (LUEV 39). Deras namngivningsschema är pa- + vattennamn ⇒ marknamn.

⁴⁵ Se även Razmukaitė 1998: 39.

⁴⁶ Se även LVŽ II 238.

Straipsniai / Articles

85

DALIA SVIDERSKIENĖ

Agronymer bildade av namn på bäckar som rann genom byns område (objekten låg intill varandra); deras schema en attributiv bestämning ⇒ marknamn: Kiauliupio pieva äng (vid Kiauliupis mark): *Kiauliupis bäck.⁴⁷; Vėlpupio darželiai åkermark, trädgårdsmark (0,5 ha): Vėlpupis bäck, darželis, jfr daržas.

(3) Geoobjektsnamn bildade av marknamn.

• Agronym och • helonym, prefixavledningar, uppkomna enligt schemat pa- + marknamn ⇒ marknamn: Pakařčkalnė åker, äng (vid Elmė, 0,3 km norr om byn): Karčkalnis marknamn (se 2.2.); Pažalčpievis mosse (0,3 km norr om byn): *Žalčpievis äng⁴⁸. Prefixavledningarna betecknar en geoobjekts belägenhet intill andra.

• En representant för hodonymers SG av annan struktur, som anger rörelseriktningen inom byns område: Kapaničių kelėlis (‖ Karošo kelėlis) väg An (1 km öster om byn, till högen); dess namngivningsschema en attributiv bestämning ⇒ marknamn. Således var vv:s betydelse i bruk en väg som ledde mot de gamla gravplatserna, jfr vv. Kapanicos som belagts i enkäten (se 2.2.).

• En representant för den beskrivande motivationstypen har belagts Galų Dubės ravėlai ravin, bildad av prepositionskonstruktionen Galų Dubės och den avledda termen ravėlai, motsvarande schemat prepositionsfras + avlett GNT ⇒ vattennamn, jfr lit. galū ‘som betecknar en plats vid änden av något eller intill änden’, namnet på berget Dubė, nedtecknat inom denna bys område; lit. ravėlis, jfr rāvas ‘dike; liten bäck’. Enkätuppgifterna två små diken mynnar i Piestupis; rinner endast på våren kompletterar och förklarar det namngivna objektets beskrivning och dess motivation.

(4) Geoobjektsnamn vars grund för uppkomsten är en kulturell byggnad (ett kors tillägnat ett helgon). Representanter för agronymers SG, uppkomna på grund av objektens läge i förhållande till korset tillägnat den helige Johannes: Švęnto Jōno dirvā åkermark (nära korset tillägnat den helige Johannes vid Piestupis) – av informationen om denotatet i enkäten framgår att detta onym i bruk förkortades av språkliga ekonomiskäl. Den fullständiga och mer informativa förmodade formen av vv. är Švęnto Jōno [krŷžiaus] dirvā åkermark. I enkäten nedtecknades ytterligare en ”ekonomisk” form av platsnamnet Švęnto Jōno pieva äng (Piestupis börjar i denna göl-äng⁴⁹), jfr även uppgifterna om det tidigare vv:s belägg i enkäten nära Piestupis finns ett kors tillägnat den helige Johannes. Således är ängsnamnets fullständiga form – Švęnto Jōno [krŷžiaus] pieva.

⁴⁷ Om vattennamn med samma rot, se även LHEŽ 155. Detta vattennamn är inte belagt i den officiella litauiska hydronymförteckningen.

⁴⁸ Agronymen är inte nedtecknad i enkäten för Šeimyniškėliai by och anges därför med rekonstruktionsmarkör som grund för ordbildningen.

⁴⁹ Piestupÿs, en liten vänsterbiflod till Šventoji, rinner genom Šeimyniškėliai by. Bäcken rinner genom kuperad terräng, i en djup dal. I en del av Biliūnas dunge skär den in i ett ganska djupt dike bevuxet med tallar [...] (Kviklys 1965: 90). Om detta vattennamn, se även LUEV 123; LHEŽ 257.

86

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVII

Toponomastinio sluoksnio struktūra socialinėje–geografinėje Šeimyniškėlių kaimo erdvėje Žemės vardų anketos (1935) duomenimis

2.2. Representanter för indirekt namngivning. Fall av toponymisk metonymi^⁵⁰.

Detta sätt att bilda toponymer är särskilt typiskt för marknamn. Inom toponymiken betraktas det som en av formerna av transonymisering^⁵¹, när namnet på ett annat objekt överförs till ett objekt som funnits i den närmaste omgivningen, medan dess betydelse förblir oförändrad (schema ortnamn ⇒ ortnamn)^⁵². Nedan presenteras och förklaras de mest typiska fallen som representerar denna process, nedtecknade i 1935 års enkät.

Ett namn på en väg för att driva boskap har överförts till ett agroobjekt: Išvara äng (1 ha; i utkanten av Elmė-bäcken), jfr lit. išvara (išvarà) ‘väg för att driva boskap till betesmarken, drivväg, boskapsväg, betesmark’^⁵³; Lydimas åkermark, skog, jfr lydimas ‘en kalhuggen eller avbränd yta i skogen, hygge, röjning’, även jfr den erfarenhetsbaserade förklaringen Där det fanns skog lämnade de numera hyggen (LKŽe). Som hänvisningarna till objekten i enkäten visar betecknade samma namn både skogen och åkern, som låg i närheten^⁵⁴; Plėšimas åkermark (svart sand; 6 ha; tidigare var det skog), jfr plėšimas ‘uppplöjd hed, nyodling, ny mark’^⁵⁵. Vid namngivningen aktualiserades jordytans dåvarande nya användning: åkermark på platsen för tidigare skog.

I enkäten har en pluralisk form av namnet de gamla gravplatserna, som det står i enkäten, nedtecknats: Kapanicos gravplatser (3,5 ha), beträffande vilket jfr belarus. kanaпиця ‘flodfåra; gammal flodfåra, bakvatten; (konstgjord) kanal’ (BRS 377). Att platsnamnet och den värderande objekthänvisningen de gamla gravplatserna⁵⁶, som inte elimineras ur namnets semantik, tillhör olika semantiska grupper visar att detta namn uppkom genom metonymisk överföring. Ett annat fall av toponymisk metonymi, belagt i VK under 1900-talets andra hälft, stöder den nämnda versionen av vv:s uppkomst: Kapanica – buskar vid den gamla flodfåran (den gamla bäckgrenen) (Ukmerges distrikt, Žemaitkiemis område, Siesartis by, expedition 1977). Ännu fler uppgifter från olika perioder, nedtecknade på VK:s lappar, visar att

^⁵⁰ Se vidare TMOI 48.

^⁵¹ Transonymisering – en lingvistisk process som visar hur ett onym av vilken klass som helst övergår till ett toponym (antroponym till toponym, ett toponym till ett annat toponym) (om termen, se Podol’skaja 1978: 152).

^⁵² Se även TMOI 46–50, 71, 151, 225.

^⁵³ Se även LVŽ IV 83.

^⁵⁴ I enkäten nedtecknades även mer platsrelaterad information: sand; 24 ha; skog som förvaltas gemensamt av byborna; stenig tallskog.

^⁵⁵ Jfr även naujiena ‘nyplöjd jord; plėšinys, plėšinỹs ‘nyligen uppplöjd hed; […]’.

^⁵⁶ Jfr kapinės ‘begravningsplats, gravar’, även lit. sénkapis ‘gammal, övergiven grav’. Om det arkeologiska monumentet Šeimyniškėlių sénkapis, se https://www.anykstenai.lt/vietoves/vietove.php?i651 [läst 2022–10–15].

Straipsniai / Articles

87

DALIA SVIDERSKIENĖ

I det levande språket fungerade också namn av en annan typ på flodfåror, gamla flodfåror, bäckar, diken eller dylikt, vars betydelse i bruket låg nära betydelsen hos den GNT-referens som representerade objektets beteckning: Kapanica – ett torrt dike söder om byn (Kaišiadorių r., Žiežmarių apyl., Medinių Strevininkų k., 1986 m. talka); Kapanica en gren av Levens flod, bevuxen med vide (Pušaloto vls.; PKk kortelė⁵⁷), jfr även hydronymen Kapanica grv., upl. Brb, analyserad i kontexten av regionala toponymiska studier av ett annat område och förknippad med pol. kopanica ^{‘dike, kanal, flodfåra’ (SJP II 464)}.

Fornlämningsnamnet överfördes till ett jordbruksobjekt: Piliakalnis || Vóruta ar. ž. (sandblandad lerjord; 2 ha; på Grimašauskųs ägor 1,6 km öster om Šeimyniškėlių by; kallades nyligen Voruta, tidigare kallade folk den endast Piliakalnis; det är tydligt att där funnits en fornborg, tegelbitar och förkolnade rester hittas; plöjs⁵⁹). Enligt Kviklys vid Elmės och Šventosios sammanflöde finns Šeimyniškėlių fornborg, belägen mellan två sänkor på en smal udde; fornborgen är avskild från den andra delen av udden genom schakt. En 4 m hög vall och andra kraftiga anläggningar från den tiden finns fortfarande kvar. Sluttningarna är omkring 25 m höga och reser sig på vissa ställen i en vinkel av *60–70* (Kviklys 1965: 89). Ur ett lingvistiskt perspektiv, beträffande ortnamnet jfr lit. piliakalnis ‘berg där ett slott står eller stod, slottsberg’⁶⁰; beträffande den parallella namnformen Vóruta, jfr det besläktade appellativet lit. vórupė ‘gammal flodfåra, gammal fåra’, hydronymer med det motiverande lexemet vóras Vórupė fl. Pabaiskas, Raguvos k., till sjön Žirnajai (LUEV 200), Vorupis bäck i Mažeikių aps. Mažeikių vls. Kirkų k. 1935 m. (VK), Vórupė fl. Rsn, Vorupė fl. Gmb (LHEŽ 392). De sistnämnda hydronymerna förband A. Vanagas, med stöd av Viljams R. Šmolstyga, med lit. vóras ‘gammal’⁶¹.

Åkern, som låg intill gropen benämnd efter sin funktion (lit. mólduobė ‘grop varifrån lera bryts eller bröts, ofta vattenfylld’), bevarade den senares namn: Mólduobė ar. ž. (lera; 2 ha; stenig).

Magazínas ar. ž., jfr magazínas ^{hist. ‘lager för förvaring av olika slags förråd’62}; se även Kviklys 1965: 89, där det står att invånarna i Šeimyniškėlių by livnärde sig av fiske, beredning och flottning av timmer samt annat skogsarbete. Det fanns

⁵⁷ Kort från PKk-kartoteket. Detta kartotek förvaras vid Institutet för litauiska språkets centrum för forskning om baltiska språk och namn; det är resultatet av den insats för uppteckning av namn på bebodda och obebodda platser som organiserades av Kommissionen för släkt- och ortnamn 1935–1937 och utfördes av språkvetare.

⁵⁸ För en utförligare behandling av den sistnämnda hydronymen, se Sviderskienė 2010: 343.

⁵⁹ Om fornborgens kulturella skikt, se även Zabiela 1992; 1992a.

⁶⁰ Om fornborgar i Litauen, se även LE XXII 499–504.

⁶¹ Om de litauiska fornborgarnas ålder, se samma verk, 504.

⁶² Jfr de illustrativa meningar som förklarar den historiska kontexten och som upptecknats i det undersökta området: Alla byar fyllde redan på hösten en bestämd mängd spannmål av alla slag i särskilda lador, kallade ”magasin”, som reserv för magra år A. Vien. (LKŽė); Hela valskapet fyllde magasinet Pn (samma verk).

88

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVIII

Strukturen hos det toponymiska skiktet i Šeimyniškėlių bys sociala–geografiska rum enligt uppgifterna i Žemės vardų-enkäten (1935)

Lager för skogsmaterial hade anlagts. Således bevarade åkernamnet benämningen på byggnaden som stod intill.

De uppgifter om denotatet som antecknats i enkäten – 0,5 km [långt]; från Niūronių statliga skog till floden Šventoji, norrut; åkrarna avskildes tidigare av ett stängsel, nu finns stängslet inte längre – förklarar både det två objekt betecknande marknamnet Priėtuoriss framväxt och sekvensen av ar. ž.-namnets uppkomst. Tidigare betecknade Priėtuoris en plats vid stängslet där byns gränsmärke, siena⁶³, stod; jfr lit. tvorà ‘vilket slags inhägnad som helst kring gård, bosättning, trädgård eller annan jordlott, prie den typiska användningsangivelsen för att uttrycka rumsrelationer i LKŽe: används för att ange att något finns eller sker bredvid ett föremål || används för att ange att något finns eller förekommer tillsammans med något, jfr även lit. siena i den sekundära betydelsen ‘hög inhägnad, skiljevägg || någons vertikala sidoyta’.

Hodonymen övertog hydrobjektets namn: Maciūko ravėlis kl., jfr avd. Maciūkas (PDBe), lit. ravėlis, jfr rãvas ‘dike’. Jordbruksobjekt som sträckte sig längs vägen benämndes med samma namn som vägbankens sluttning: Patrašės pakriūta ar. ž., gn. (norr om Niūroniųvägen och intill vägen), jfr lit. patrasẽ, jfr även trasà ‘linje utmärkt i terrängen [...], som fastställer riktningen för rörelse eller utsträckning’; den fysiografiska termen pakriūta ‘brant, stupande, eroderande strand eller bergssluttning’.

Sammanlagt har över 30 fall av toponymisk metonymi registrerats i enkäten (inklusive återkommande hydronymer). På grund av begränsningar i artikelns och den tryckta publikationens omfång har man avstått från att beskriva den återstående delen av denna undergrupp av hydronymer.

3. BENÄMNINGAR EFTER FÖRHÅLLANDET TILL EN PERSON (MARKÄGARE, HUSÄGARE, NYBYGGARE ELLER LIKNANDE)

Representanter för toponymier med possessiv betydelse i Šeimyniškėlių bys rum, vars benämningsgrund utgörs av personnamn på ortens invånare.

• Representant för agronymens SG: en avledning bildad enligt schemat adv. + NT ⇒ marknamn, Šlėndaržis ar. ž.⁶⁴: pvd. Šlenys (PDBe), daržas.

En mer omfattande avledning, bildad enligt schemat attributiv fras med oböjligt attribut ⇒ marknamn: Sapkauškienės laũkas ar. ž.: avd. Sapkauškienė, jfr pvd. Sapkauškas (PDBe), laũkas.

⁶³ Enligt VK benämns vägar eller gränser som skiljer bosättningars områden från varandra, skogen från byn och dylikt oftast siena.

⁶⁴ I enkäten antecknades också ytterligare information om den betecknade platsen och dess jordmån: 1 ha; siljord, sandjord, jfr lit. siljord ‘jord med inblandning av sand, vitjord, sandblandad lerjord, sandhed’, sandjord ‘våt, sent upptorkande, vanligen ofruktbar jordmån med stor andel sand eller lera; endast lin trivs här, inte trädgårdsjord’.

Straipsniai / Articles

89

DALIA SVIDERSKIENĖ

På samma sätt uppkom också ytterligare några marknamn i denna by:

• helonym: Šlėnio liūnėlis liūn. (gyttja; 0,1 ha; vid floden Šventoji; torkar ut på sommaren), jfr pvd. Šlenys (PDBe), lit. liūnėlis, jfr liūnas;

• hodonym (en gammal byväg): Karōšo kelelis (‖ Kapanicų kelelis) kl. (1 km öster om byn, till Piliakalnis): pvd. Karōšas (PDBe), lit. kelėlis, jfr kelias.

• Övriga linjära objekt – småvägar (ulytėlės⁶⁵). Dessa namn är också bildade av attributiva fraser med oböjligt attribut, där den första leden uttrycks genom genitiv av personnamnet på ägaren (den förste nybyggaren?) till den gårdsplats som det linjära objektet passerar (sträcker sig genom) i mellankrigstidens byrum, och den andra leden är småvägens benämning ūlytėlė, jfr ūlyčia, ūlyčià ‘gammal byväg, gata’: Grimašausko ūlytėlė skgt.⁶⁶: pvd. Grimašauskas (PDBe); Kanapeckaičios ūlytėlė gt. (småväg; 50 m lång; från Šeimyniškėlių by [leder till Piliakalnis; åt nordost): avd. Kanapeckaičia, jfr pvd. Kanapeckas (PDBe); Navicko ūlytėlė gt. (småväg; 200 m lång; från byn västerut; mot floden Šventojis strand): pvd. Navickas (PDBe).

• Namn på en kulturell byggnad: Karōšo kryžius kryž. (vid landsvägen till Svedasa⁶⁷), jfr pvd. Karōšas (PDBe), kryžius.

SAMMANFATTANDE ANMÄRKNINGAR

1. Explikationen av den flerskiktade toponymiska strukturen i Šeimyniškėlių bys sociala–geografiska rum visade att dessa territoriella onymer – platsens marknamn – registrerar, bevarar och återspeglar fysiska, geografiska, sociala, historiska och kulturella fakta i ett visst samhällstillstånd och genom olika språkliga former förmedlar aktualiserad tematisk information om det förflutna till nutiden, vilken kan avläsas genom en komplex analys av marknamnen.

1.1. Representanterna för direkt nominering korrelerar med landskapet och terrängens fysiska-geografiska särdrag och förmedlar informationen med hjälp av motsvarande geografiska nomenklaturtermer i platsnamnen Dirvōnas, Liūnas etc. Namnen på objekt som upptar små delar av byns rum Brastėlė br., Duobėlė b. är bildade med suffixet -ėlė av de fysiografiska termerna brastà, duobė. Objektens fysiska egenskaper inom bosättningen betecknar grunderna för enkla och bestämda

⁶⁵Som det står i ett saklexikon är den för Aukštaitija typiska traditionella bosättningstypen gatubyar, som dominerade från 1500-talet till mitten av 1900-talet (LEAE 93). Detta bekräftas också av uppgifterna i denna enkät. Vems ägor vägen ūlytėlė går genom anges inte i enkäten.

⁶⁶I enkäten är objektets beteckning skersgatvelė.

⁶⁷Jfr den officiella formen av detta ortnamn Švedasai mstl. (ATSŽ II 296).

90

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVII

Toponomastinio sluoksnio struktūra socialinėje–geografinėje Šeimyniškėlių kaimo erdvėje Žemės vardų anketos (1935) duomenimis

marknamn bildas på grundval av adjektiv. Avledningen med ändelsen –ė Dubė anger en nedsänkt (gropig) yta. Ängen som bredde ut sig parallellt med strandremsan benämndes Ilgōji, kärret som sträckte sig väster om byn – Ilgasis liūnas, trädan som var utmärkande genom sin omfattning (1,5 ha) – Didisai dirvōnas och så vidare. Verbet elmėti för riktad rörelse och horisontell förskjutning valdes som grund för benämningen av den strömmande, steniga och bullrande flodens El̄mės egenskaper. Objektens geografiska egenskaper: en plats i en flod med stenig botten, ett växtområde och en plats där tuvor finns anges respektive genom avledningar med suffixet –ynė: Akmenynė, Karklynė, Kemsynė.

1.2. En ur etnolingvistisk synvinkel viktig del av byns toponymiska mosaik utgörs av skiktet av representanter för indirekt nominering. Här uttrycks geoobjektets egenskap genom förmedlare, de typiska uttrycken för en viss egenskap hos jordytan (mörkhet) (jude, tjära), som tillhör olika tematiska grupper. Detta bekräftas av avledningar med suffixet –iškiai, som hör till kategorin benämningar på bärare av en egenskap, och avledningar med ändelsen –ė: Žydiškiai ar. ž., Degutė ar. ž. Avledningar med suffixet –iškis Kūgiškis, Salūkiškis betecknar områden med åkermark där utskjutande jordkūgiai finns och skog med upphöjningar, bevuxna med tallar och salukės.

1.3. Även andra representanter för jämförelsebaserad motivation Miestėlis ar. ž., s., Star̄kalizdis ar. ž. bör betraktas som verbaliserad mänsklig kognitiv aktivitet, som bevarar sambandet mellan olika världsföreteelser och uttrycker förhållandet till dem i skapade blandade MM-namn: en åkerholme som höjde sig mot landskapsbakgrunden likställdes med en byggnadsgrupp, miestėlis, och en stor, rund, platt terrängbildning med starkalizdis.

1.4. Processen att benämna djupet Lōzoriaus sietuvą är förknippad med härledningen av begreppet djup (dubumas) och en värderande kategorisering av flodens djup. I bruket kan detta namn ha betecknat platsens olämplighet för mänskliga behov – en oframkomlig (ofordbar) plats i floden.

2. Det rikligast belagda skiktet i undersökningsresultaten är marknamnsskiktet med platsbetydelse. Dessa onymer återspeglar orienteringssystemet i bosättningens rum.

2.1. Marknamnen bevarade upptecknad information om vissa topografiska objekts läge i förhållande till andra och förmedlade den med prefixen pa–, prie– (Paėlmis, Pakařčkalnė, Pažalčpievis; Priėtoris) och med hjälp av motsvarande avledda termer (paūpė, prūdėlis) (Paupės daržai, Paupės pievos, Paupės kelias, Prūdėlio kálnas, Prūdėlio pievelė).

2.2. I andra marknamns strukturer registrerades för lokalbefolkningen kända topografiska element (Kiaūliupis, Vōlupis, Dubė), med vilkas hjälp läget för det ena eller andra objektet inom byn eller i dess utkanter fastställdes: Kiaūliupio pieva, Vōlupio darželiai, Galū Dubės ravėliai.

2.3. Ortnamnens relation i rummet och tiden representeras av bynamnen Šeimyniškiai Šmn och Šeimyniškėliai An. På sträckan längs Šventoji åskådliggör namnen på betesplatser det inbördes förhållandet mellan objekt som bredde ut sig där Kul̄ys och Kulėliai,

Straipsniai / Articles

91

DALIA SVIDERSKIENĖ

namnen på ängarna Laṅkos och Lankėlė, namnen på bäckarna som rann genom fornborgens olika delar Vōlupis och Volupėlis. Den distinktiva funktionen hos marknamnen framträder också i de andra leden i agroobjektsnamnen Paupės daržai och Vōlupio darželiai, som ligger i olika delar av byn (vid Šventoji respektive vid jordvallen).

2.4. Marknamn bildade med de motiverande lexemen kārtis (kartis?), pākūros, vōlas representerar olika innehåll, bestämt av de naturliga egenskaperna hos de betecknade objekten av olika slag: berget Karčkailnis namngavs efter egenskaperna hos dess topp (stenig, med träd, sträckande sig norrut genom byns område), skogsdungen Pakurmiškis efter dess funktion (skog som gav bränsleresurser), bäcken Vōlupis efter platsen där den rann (vid välten).

2.5. I enkäten registrerades flera mer omfattande beskrivande platsnamn som vittnar om språkekonomi Gỿlių [byns ängs] brasta br., Švęnto Jōno [korsets] dirvà ar. ž., Švęnto Jōno [korsets] pieva pv. Här markerar de hakparenteser som använts den del av namnet som i tal hade förblivit icke-verbaliserad; genom att denna del utelämnades stördes inte namnens kommunikativa funktion.

2.6. Av de flera parallella namnformerna för närliggande platser som fungerade i det levande språket kan man få olika slags information. Namnformerna för vägen Karōso kelėlis || Kapaničų kelėlis (möjligen använda endast inom byns gränser) gjorde det möjligt att orientera sig vid olika avsnitt av det linjära objektet, både mot Karosos gårdsplats som vägen gick förbi och i riktning mot fornborgen.

Även en annan semantisk funktion hos parallella former som samexisterade i det levande språket bör nämnas. Fornborgen Vōruta || Piliākalnis || Šeimyniškėlių piliakalnis benämns för att precisera kännetecknen hos detta verklighetsobjekt. I vid bemärkelse kan parallella former också definieras som en process där namnet på ett objekt med symbolisk laddning och betydelse för en social grupp förändras över tid.

2.7. Vägsträckor, liksom en del av en vadställsplats, är orienterade från bosättningens inre mot det yttre, vilket visas av namnenas strukturella element – namnen på byar i den närmaste omgivningen (Gōjaus kelias, Stakių kelias; Gỿlių brasta).

2.8. Vissa marknamn visade att bosättningens rum i sig är ett sätt för de betecknade objektens läge att uppstå. Betesplatsen som upptog den hörnformade delen av byns område intill flodstranden benämndes Kulỹs, medan agroobjekten som intog en mellanliggande rumslig position mellan objekt av samma slag och mellan växter av samma slag (lin) benämndes Tarpūbaliai och Tarpūliniai. Enligt enkätens uppgifter var sandjord en av denna marks jordtyper, och därför växte lin här.

3. Possessiva marknamn återspeglar sambandet mellan delar av bymiljön och människan. Grunden för deras benämning är personnamnen på byns invånare (Karōsas, Šlenỹs etc., den dialektala formen Kanapeckaičia). Dessa ortnamn uppkom oftast på grundval av social äganderätt och uttrycks enligt det dominerande nominativa schemat attributiv fras med oböjligt attribut ⇒ marknamn.

92

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVII

Strukturen hos det toponymiska skiktet i Šeimyniškėlių bys sociala–geografiska rum enligt uppgifterna i Žemės vardų-enkäten (1935)

4. Undersökningen visade att socialt betydelsefulla objekt i byns infrastruktur benämns. Förutom de ovan nämnda onomastiska och psykologiska faktorerna spelar även den sociala indikatorn en viktig roll i benämningsprocessen. Detta bestämdes av den analyserade miljöns naturliga egenskap: en bebodd plats.

5. På grundval av de presenterade analysresultaten framträdde ytterligare en viktig egenskap hos marknamnen – de fungerar som ett orienterande samband i det sociala–geografiska rummet.

ŠALTINIAI

ATSŽ II – Lietuvos TSR administracinio–teritorinio suskirstymo žinynas 2, par. Z. Noreika, V. Stravinskas, Vilnius: Mintis, 1976.

BRS – Белорусско–русский словарь [Belorus­sko–russkij slovar’], Москва: Государственное издательство иностранных и национальных словарей [Moskva: Gosudarstvennoe izdatel’stvo inostrannyh i nacional’nyh slovarej], 1962.

LE IX – Lietuvių enciklopedija 9, vyr. red. J. Girnius, Bostonas: Lietuvių enciklopedijos leidykla, 1956.

LE XXII – Lietuvių enciklopedija 22, vyr. red. J. Girnius, Bostonas: Lietuvių enciklopedijos leidykla, 1960.

LEAE – Lietuvos etnologijos ir antropologijos enciklopedija, sud. V. Savoniakaitė, Vilnius: LII leidykla, 2011.

LHEŽ – Vanagas Aleksandras 1981: Lietuvių hidronimų etimologinis žodynas, Vilnius: Mokslas.

LKŽe – Lietuvių kalbos žodynas 1–20 (1941–2002), red. kolegija G. Naktinienė, J. Paulauskas, R. Petrokienė, V. Vitkauskas, J. Zabarskaitė, vyr. red. G. Naktinienė, e. variantas, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2008 (atnaujinta versija, 2018). Prieiga internete: https://ekalba.lt/lietuviu-kalbos-zodynas/.

LUEV – Lietuvos TSR upių ir ežerų vardynas, atsak. red. E. Grinaveckienė, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla, 1963.

LVKŽ^⁵ – Lietuvių vardų kilmės žodynas, aut. K. Kuzavinis, B. Savukynas, 5-asis patais. ir papild. leidimas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

LVŽ I – Lietuvos vietovardžių žodynas 1 (A–B), red. kolegija L. Balode, V. Blažek, G. Blažienė, V. Kardelis, A. Ragauskaitė, S. Temčinas, J. Udolph, Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla, 2008.

Straipsniai / Articles

93

DALIA SVIDERSKIENĖ

LVŽ II – Lietuvos vietovardžių žodynas 2 (C–F), aut. L. Bilkis, G. Blažienė, M. Norkaitienė, A. Ragauskaitė, M. Razmukaitė, D. Sviderskienė, atsak. red. L. Bilkis, Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla, 2014.

LVŽ III – Lietuvos vietovardžių žodynas 3 (G–H), aut. V. Adamonytė, L. Bilkis, G. Blažienė, D. Kačinaitė-Vrubliauskienė, M. Norkaitienė, A. Ragauskaitė, M. Razmukaitė, D. Sviderskienė, atsak. red. L. Bilkis, Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla, 2018.

LVŽ IV – Lietuvos vietovardžių žodynas 4 (I–J), aut. L. Bilkis, G. Blažienė, A. Ragauskaitė, D. Sviderskienė, atsak. red. L. Bilkis, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2021.

PDBe – Lietuvių kalbos instituto lietuvių kalbos išteklių informacinė sistema „E. kalba“: Pavardžių duomenų bazė. Prieiga internete: http://ekalba.lt/pavardziu-duomenu-baze.

PŽ – Klementina Vosilytė 2014: Palyginimų žodynas, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

SJP II – Słownik języka polskiego 2 (H–M), Warszawa: Nakładem prenumeratorów i Kasy im. Mianowskiego, 1902.

VK – Vietovardžių iš gyvosios kalbos kartoteka, Lietuvių kalbos instituto Baltų kalbų ir vardyno tyrimų centro fondas.

VLEe – Visuotinė lietuvių enciklopedija, e. variantas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos centras, 2001–2020. Prieiga internete: https://www.vle.lt.

LITERATŪRA

Balčiūnienė Asta, Petrošienė Lina 2020: Stereotipinės žydų ypatybės žemaičių tarmės tekstuose. – Res Humanitariae 28, 102–132.

Blanár Vincent 2004: Pragmalinguistische Methoden der Namenforschung. – Ein Lehrbuch für das Studium der Onomastik, hrsg. A. Brendler, S. Brendler, Hamburg: Verlag Baar, 153–171.

Butkus Alvydas 1995: Lietuvių pravardės. Kaunas: Æsti.

Jakaitienė Evalda 1980: Lietuvių kalbos leksikologija, Vilnius: Mokslas.

Jakulis Erdvilas 2004: Lietuvių kalbos tekėti, teka tipo veiksmažodžiai, Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla.

Kviklys Bronius 1965: Mūsų Lietuva. Krašto vietovių istoriniai, geografiniai, etnografiniai bruožai 2, kalbos taisytojas F. Kudirka, žemėlapius braižė A. Karnius, Bostonas: Lietuvių enciklopedijos leidykla.

94

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVII

Toponomastinio sluoksnio struktūra socialinėje–geografinėje Šeimyniškėlių kaimo erdvėje Žemės vardų anketos (1935) duomenimis

LOFGN – Litauische Orts-, Flurund Gewässernamen im europäischen Kontext, hrsg. G. Blažienė, L. Bilkis, wiss. Red. H. Bichlmeier, Hamburg: Verlag Baar, 2019.

LŽVI – Lietuvos žemės vardynas. Instrukcija Lietuvos žemės vardynui surašyti, sud. K. Alminauskis, Klaipėda: Akcinė „Ryto“ bendrovė, 1934.

Mezenko Anna M. 2015: Мезенко, Анна М. Хортенсионимы в системе наименований топографических объектов в пределах поселения [Chortensionimy v sisteme naimenovanij topografičeskich objektov v predelach poselenija]. – Этнолингвистика. Ономастика. Этимология [Ėtnolingvistika. Onomastika. Ėtimologija], материалы III Междунар. науч. конф., Екатеринбург, 7–11 сентября 2015 г. [materialy III Meždunar. nauč., konf., Ekaterinburg, 7–11 sentebrja 2015 g.], Екатеринбург: Изд-во Урал. ун-та [Ekaterinburg: Izd-vo Ural. un-ta], 176–178.

Mezenko Anna M. 2017: Мезенко, Анна М. Наименования топографических объектов в пределах поселения: сопоставительный аспект [Naimenovanija topografičeskich objektov]. – Вестник Костромского государственного университета [Vestnik Kostromskogo gosudarstvennogo universiteta] 23(S), 113–116.

Mezenko Anna M., Vasil’eva Tat’jana I., Galkovskaja Julija M. 2017: Мезенко, Анна М., Васильева, Татьяна Ю., Галковская, Юлия М. Белорусское Поозерье: культура – ономастика – социум [Belorusskoe Poozer’e: kul’tura – onomastika – socium], под науч. ред. А. М. Мезенко [pod nauč. red. A. M. Mezenko], Витебск: ВГУ имени П. М. Машерова [Vitebsk: VGU imeni P. M. Mašerova].

Podol’skaja Natal’ja V. 1978: Подольская, Наталья В. Словарь русской ономастической терминологии [Slovar’ russkoj onomastičeskoj terminologii], отв. ред. А. В. Суперанская [otv. red. A. V. Superanskaja], Москва: Наука [Moskva: Nauka].

Razmukaitė Marija 1998: Lietuvos priesaginiai oikonimai: daktaro disertacija, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, Vytauto Didžiojo universitetas.

Razumov Roman V. 2013: Разумов, Роман В. Особенности современных российских систем виконимов (на примере Некouzского, Первомайского, Рыбинского, Тутаевского районов Ярославской области) [Osobennosti sovremennych rossijskih sistem vikonimov (na primere Nekouzskogo, Pervomajskogo, Rybinskogo, Tutaevskogo rajonov Jaroslavskoj oblasti)]. – Ярославский педагогический вестник [Jaroslavskij pedagogičeskij vestnik] 1, 145–149.

Rutkowski Mariusz 2007: Nazwy własne w strukturze metafory i metonimii. Proces deonimizacji, Olsztyn: Wydawnictwo UWM.

Sabaliauskas Algirdas 1990: Lietuvių kalbos leksika, Vilnius: Mokslas.

Straipsniai / Articles

95

DALIA SVIDERSKIENĖ

Savukynas Bronys 1963: Kilmininkiniai lietuvių vietovardžiai. – Lietuvių kalbotyros klausimai 6, 235–246.

Selivanova Elena A. 2012: Селиванова, Елена А. Номинация и когниция: новая типология мотивации языковых единиц [Nominacija į kognicija: novaja tipologija motyvacii jazykovych edinic]. – Когниция, коммуникация, дискурс [Kognicija, kommunikacija, diskurs] 3, 64–85.

Sidaravičienė Veslava 2018: Multilingualism and unofficial urban place names of Vilnius in the languages of Lithuanian and Polish youth. – Onomastica Uralica 10, 85–96.

Skorupa Pavel 2021: Vilnius County Toponyms as Signs of National and Cultural Identity, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

Sviderskienė Dalia 2010: Dėl kelių Marijampolės apskrities vandenvardžių, papildžiusių ir patikslinusių esamus hidronimijos duomenis. – Baltistica 45(2), 341–353.

Sviderskienė Dalia 2017: Sudėtinių Marijampolės apskrities helonimų motyvacija. – Acta Linguistica Lituanica 77, 243–273.

Sviderskienė Dalia 2020: Termino žemėvardis klausimu. – Acta Linguistica Lituanica 83, 310–328.

Sviderskienė Dalia 2022: Utenos apskrities Anykščių valsčiaus (1935–1937) helonimų motyvacija. – Lituanistica, t. 68, Nr. 1(127), 43–65.

Tamулaitienė Dovilė 2021: Pasvarstymai dėl kelių lietuvių upių ir ežerų vardų kilmės. – Acta Linguistica Lituanica 85, 200–218.

ТМОИ – Теория и методика ономастических исследований [Teorija į metodika onomastičeskich issledovanij], авт. текста А. В. Суперанская, В. Э. Сталтмане, Н. В. Подольская, А. Х. Султанов, отв. ред. А. П. Непокупный [avt. teksta A. V. Superanskaja, V. Ė. Staltmane, N. V. Podolʹskaja, A. X. Sultanov, otv. red. A. P. Nepokuрnyj], Москва: Наука [Moskva: Nauka], 1986.

Vanagas Aleksandras 1981: Lietuvių hidronimų semantika. – Lietuvių kalbotyros klausimai 21, 4–153.

Waser Erika 2004: Flurnamen. – Ein Lehrbuch für das Studium der Onomastik, hrsg. A. Brendler, S. Brendler, Hamburg: Verlag Baar, 349–380.

Wenzel Walter 2014: Namen und Geschichte. Ortsund Personennamen im deutsch-westslawischen Sprachkontakttraum als Historische Zeugnisse, hrsg. A. Brendler, S. Brendler, Hamburg: Verlag Baar.

96

Acta Linguistica LXXXVII

Toponomastinio sluoksnio struktūra socialinėje–geografinėje Šeimyniškėlių kaimo erdvėje Žemės vardų anketos (1935) duomenimis

Wulf Christine 2000: Toponomastik und Sprachkontakt: Eine Untersuchung der slawischen und slawisch–deutschen Toponyme in Schleswig-Holstein, Neumünster: Wachholtz.

Zabiela Gintautas 1992: Šeimyniškėlių piliakalnio ir papėdės gyvenvietės tyrinėjimai. – Archeologiniai tyrinėjimai Lietuvoje 1990 ir 1991 metais 1, 57–60.

Zabiela Gintautas 1992a: Šeimyniškėlių senkapio tyrinėjimai. – Archeologiniai tyrinėjimai Lietuvoje 1990 ir 1991 metais 2, 87–88.

Zabiela Gintautas 1993: Kur stovėjo Vorutos pilis. – Lietuvos istorijos metraštis: 1991 metai, vyr. red. V. Merkys, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla, 5–22.

The Structure of Toponymic Layer in the Social-Geographic Space of Šeimyniškėliai Village Based on Land Names Questionnaire (1935)

SUMMARY

To reconstruct the organization of space in the interwar village and the peculiarities of its perception, the article creates a complex analysis algorithm. Referring to the data of proper names recorded in the form of a questionnaire-based survey in 1935 and the information sources confirming the settlement’s infrastructure, landscape and historical period, the article reveals how land names are motivated by the fact of functioning and usage alone. The complex study of the space of Šeimyniškėliai village (and its surroundings) enabled us to understand the configuration of the constituent elements of the toponyms collected in the questionnaire and their relationship (composition) and to interpret the data obtained.

1. One layer of place names was attested to by the secondary representatives of direct naming correlating with relief and directly revealing the physical-geographical landscape properties. It is revealed by the derivatives with the suffix -ynė, such as Akmenynė, Karklynė, Kemsynė, which point to the type of land surface, i.e., places covered with stones, hillocks, willows; the land names based on simple and pronominal adjectives, such as meadow names Ilgōji, Siaurōji, Didisai dirvōnas, etc., describing the segments of the settlement characterized by different properties; the river name Ėlmė which derives from the directional horizontal movement verb elmėti underlining the properties of a rapid river flowing noisily over a stony bed across the village, etc.

Straipsniai / Articles

97

DALIA SVIDERSKIENĖ

2. The layer of the representatives of indirect naming constitutes an ethnolinguistically important piece in the toponymic puzzle of the village. In this case, the properties of geo-objects are expressed through intermediaries as the most typical expressers of certain properties (form and darkness respectively), such as kūgis, salūkė (cf. salà) and degūtas, žydas, which belong to different thematic groups and bear the suffixes attributable to the category of property bearers –iškis, –iškiai and the ending –ė: Kūgiškis arable land, Salūkiškis forest, Žydiškiai arable land, Degūtė arable land. Other indirect-naming mixed-motivation model representatives of comparative motivation type, such as Miestėlis arable land, island, Starkalizdis arable land, should also be interpreted as a verbalized human cognitive activity maintaining a connection between different entities of the world and expressing the relationship with them through the given names. The process of naming the depth as Lõzoriaus sietuvà is related to the deduction of the concept of depth (hollowness) and the evaluative categorization of the river depth. In language usage, this name could possibly mean the inappropriateness of the place for human needs, i.e., the impassable (unwaddle) place of the river.

3. The layer of land names expressing the meaning of place is most commonly attested to in research findings. These land names reflect the system of orientation in the space of the settlement: a) there is information on the position of certain topo-objects in respect of others conveyed by means of the prefixes pa-, prie- (Paėlmis, Pakařkalnė, Pažalčpievіs; Priėtvoris); b) the land names formed with motivational lexemes kārtis (kārtis?), pākūros, vôlas represent a different content determined by the different natural properties of the named objects: the hill Karčkalnis is named on the basis of the properties of its top; the forest Pakūrmiškis is named with regard to its purpose, whereas the river Vôlupis is named after the place where it flows; c) the names of pastures Kulỹs and Kulėliai, meadows Larĩkos and Lankėlė, rivers Vôlupis and Volupėlis flowing by the hillfort show the relationship of the objects situated by the Šventõji River; d) certain land names revealed that the space of the settlement is by itself a way for the position of the named objects to emerge (Kulỹs, Tarpūbaliai, Tarpūliniai); e) the topographic elements known to local people were identified in the structure of other land names (Kiaũliupis, Vôlupis, Dubė); these elements were used as a reference point in establishing the position of one or another object inside the village or in its vicinity: Kiaũliupio pieva, Vôlupio darželiai, Galù Dubės ravėliai; f) roads, just like a segment of a ford, are oriented from the inside towards the outside of the settlement; it reveals in their structural elements, i.e., the names of villages situated in the nearest vicinity (Gõjaus kelias, Stakių kelias; Gylių brasta); g) the adjacent forms of the hillfort name Vóruta || Piliãkalnis || Šeimyniškėlių piliakalnis can be defined as the process of change (transformation) of the name of the object carrying a symbolic charge and important to a social group in time.

4. The layer of place names of possessive meaning reflects the relationship between the agrarian segments of the village environment and the person on the basis of social possession (Šlėndaržis, Sapkauskienės laukas, etc.).

98

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVII

Toponomastinio sluoksnio struktūra socialinėje-geografinėje Šeimyniškėlių kaimo erdvėje Žemės vardų anketos (1935) duomenimis

Hence, the study revealed yet another important property of land names – they function as a reference point in the social-geographic space. It was determined by the inherent property of the space under analysis as an inhabited place.

The place names which are not attested to in contemporary official sources came to the fore in the research: single-homestead settlement name Paėlmìs and three river names (*Kiaũliupis, Vőlupis, Volupėlìs). One of them was reconstructed from the meadow name Kiaũliupio pìeva, which is described in the questionnaire as [a meadow] near Kiauliupis land; according to the questionnaire, there was water in the river Volupėlìs in spring only; after the rivers Vőlupis and Volupėlìs join together, they flow into the river El̃mė.

Whereas toponyms are associated with a conserving function, the research demonstrated a collection of interwar nomenclature terms: išvara, lydymas, pakriūta, patrašė, plėšimas, etc.

Įteikta 2023 m. sausio 28 d.

D A L I A S V I D E R S K I E N Ė

Lietuvių kalbos institutas Petro Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius, Lietuva [email protected]

Straipsniai / Articles

99