LAIMUTIS BILKIS

Litauiska språkets institut

ORCID-id: orcid.org/0000-0002-2902-4722

Forskningsområden: toponymi, antroponymi.

DOI: doi.org/10.35321/all90-05

OM URSPRUNGSKÄLLORNA TILL OIKONYMET GINŪČIAI

Om oikonymets Ginūčiai ursprung

ABSTRAKT

Artikeln behandlar utvecklingen och ursprunget till namnet på byn Ginūčiai i Ignalina kommun. Denna bosättning växte fram nära en borgkulle, på vilken Linkmenys borg sannolikt stod och som omnämns för första gången i historiska källor år 1373. Därför har oikonymets uppkomst i vissa tidigare arbeten kopplats till borgens försvar, och ortnamnet har härletts från litauiska ginti(s) ’försvara genom att avvärja ett angrepp; slå tillbaka ett anfall’.

På grundval av en analys av beläggen för bosättningsnamnet i historiska källor från 1500–1900-talen rekonstrueras dess tidigare form *Ginutėnai, som nämns för första gången år 1554 och användes fram till början av 1900-talet. Det konstateras att endast den nuvarande varianten Ginūčiai har nedtecknats från det levande språket; den är belagd i historiska dokument från första hälften av 1600-talet. Därefter användes båda formerna omväxlande, tills oikonymen utan suffixet -ėnai etablerades under första hälften av 1900-talet.

Den ursprungliga formen *Ginutėnai härleds från det patronymiska personnamnet *Ginutėnas, vars möjliga förekomst bekräftas av det fortfarande existerande efternamnet Ginutis samt av de historiska antroponymerna Piotr Ginutis, Iasiul Ginuaytis, Ginnute, Ginnuttis, Ginutatis. Eftersom dessa personnamn åtminstone sedan mitten av 1500-talet inte har belagts i byn Ginūčiai eller i de närmaste omgivningarna, antas att de kan ha förekommit där tidigare. Uppkomsten av den senare formen av oikonymen Ginūčiai förbinds med den i källor från 1600- och 1700-talen, främst kyrkliga ministerialböcker, iakttagna växlingen mellan användningen av bosättningsnamn med suffixet -ėnai och utan detta suffix.

NYCKELORD: oikonymers utveckling, oikonymers ursprung, bildning av ortnamn med suffixet -ėnai, bynamnet Ginūčiai, personnamn med stammen Ginut-.

114

Acta Linguistica Lithuanica XC

Dėl oikonimo Ginučiai kilmės ištakų

ANNOTATION

Artikeln undersöker utvecklingen och ursprunget till namnet på byn Ginučiai i Ignalina kommuns område. Bebyggelsen ligger nära den fornborg där Linkmenys slott antas ha stått, vilket först dokumenterades i historiska källor från 1373; bebyggelsens historia är således sammanflätad med denna fästning. Därför har vissa tidigare studier kopplat oikonymens bildning till borgens försvarskaraktär och föreslagit att dess ursprung står att finna i lit. gìnti(s) ’att rädda någon eller något från ett angrepp; att avvärja ett angrepp’.

På grundval av en analys av historiska källor från 16ᵗʰ till 20ᵗʰ århundradet kan oikonymens äldre form rekonstrueras som *Ginutėnai, först belagd 1554 och använd fram till början av 20ᵗʰ århundradet. Det konstateras att varianten Ginučiai, som förekommer i historiska dokument från första hälften av 17ᵗʰ århundradet, var den form som dominerade i det levande språkbruket. Därefter användes båda formerna omväxlande, tills varianten utan suffixet -ėnai etablerade sig under första hälften av 20ᵗʰ århundradet.

Den ursprungliga formen *Ginutėnai härleds ur det patronymiska personnamnet *Ginutėnas, vars sannolikhet bekräftas av det ännu existerande efternamnet Ginùtis samt historiska antroponymerna Piotr Ginutis, Iasiul Ginutaytis, Ginnute, Ginnuttis, and Ginutatis. Dessa namn belades i byn Ginučiai eller dess närhet åtminstone från mitten av 16ᵗʰ århundradet, vilket antyder att de sannolikt förekom där redan tidigare. Den senare oikonymformen Ginučiai förknippas med den i källor från 17ᵗʰ och 18ᵗʰ århundradet iakttagna växlande användningen av oikonymer med och utan suffixet -ėnai, särskilt i kyrkliga register.

NYCKELORD: utveckling av oikonymer, oikonymers ursprung, bildning av ortnamn med suffixet -ėnai, bynamnet Ginučiai, personnamn med stammen Ginut-.

1. INLEDNING

Byn Ginučiai i östra Litauen, belägen i centrum av Aukštaitijas nationalpark, och dess namn har intresserat fler än en forskare inom historia, språk och regionala studier. Det som främst fascinerade dem var bebyggelsens exceptionella geografiska läge. Ginučiai ligger endast 1 km från den berömda fornborgen Ginučiai¹, där Linkmenys slott sannolikt stod och som för första gången omnämndes 1373 i Livländska krönikan av Hermann Wartberge (Hermanas Vartbergė) (SRP II 103; se även Buga I 262; Batura 1966: 34; Tyla 1966:

¹ Ginučiais fornborg kallas i de lokala invånarnas levande språk Pìliakalniu. Detta oronym belades hos invånarna i den lokala byn Pàpiliakalnė år 1935 (se LVvGDB); det har också dokumenterats ur det levande språket i andra forskares arbeten (se Erm antytė, Eigminas 1966: 234; Rimantienė 1966: 17; Vaitkevičius 2006: 335).

Straipsniai / Articles

115

LAIMUTIS BILKIS

24–25; Steponavičienė 31^²; LK 198–199; Baranauskas 2003: 83; Garli auskas 2004: 47–48^³. Sannolikt har man just på grund av detta släktskap mellan byn och fornborgen upprepade gånger framfört tanken att bynamnets ursprung möjligen kan förknippas med försvaret av Linkmenųs borg, och därför kan oikonymen Ginūčiai härstamma från det litauiska appellativet ginti ‘befria någon genom att angripa; avvärja ett angrepp’ (Matkevičius 2019: 357; Žilėnas 2019: 595). Denna möjlighet att förklara ursprunget grundas på byns geografiska läge – den ligger på ett näs mellan sjöar, intill en bäck över vilken vägen från norr gick till Linkmenųs borg; därför kan det på denna plats ha funnits en barrikad av fällda träd som skyddade borgens omgivningar mot ett plötsligt fiendeangrepp^⁴ (Batūra 1966: 39). Sambandet med litauiska ginti kan uppenbarligen också urskiljas när detta bynamn betraktas som en avledning med suffixet –ut–, även om det nämnda appellativet inte direkt anges som basord (Ermanytė, Eigminas 1966: 231). Å andra sidan finns det arbeten där oikonymen Ginūčiai anses härstamma från personnamnet Ginūtis (LVŽ III 188; LVvGDB). Det finns alltså skäl att fortsätta och bredda undersökningen av ortnamnets ursprung.

Syftet med denna artikel är att, på grundval av utförliga språkliga och historiska uppgifter, fastställa och presentera den så tillförlitliga versionen som möjligt av bynamnets ursprung. För att uppnå detta undersöks och analyseras oikonymens historiska belägg och de former som har dokumenterats i levande språkbruk; dessutom diskuteras möjligheterna till bildning och ursprung för de historiska och nuvarande namnvarianterna mot bakgrund av den bredare litauiska respektive baltiska toponymiska kontexten. Vidare försöker man klarlägga om det har funnits direkta samband mellan ortnamnet och historiska personnamn med samma rot. Vid bedömningen av de båda ursprungshypoteserna beaktas också tendenserna i fråga om ursprung och bildning hos ortnamn i hela Litauen och i det aktuella området, liksom tendenserna i bildningen av appellativ.

Undersökningar av oikonymers ursprung är nära förbundna med deras utveckling och med utvecklingen av de bosättningar som de betecknar. Därför försöker man i många arbeten av detta slag presentera så utförliga uppgifter som möjligt om hur bebyggelsenamnen har skrivits i historiska källor; dessa kan vara avgörande för fastställandet av det verkliga ursprunget, eftersom äldre, historiska ortnamnsformer kan skilja sig från de nuvarande. Av denna anledning bygger undersökningar av oikonymers ursprung i olika språk på historiska ortnamnsformer som presenteras kronologiskt (jfr Przybytek 1993; Vanagas 1996; Blažienė 2000, 2005; Bijak 2001: 16–250; Wójcik 2001: 17–192; Casemir

^² Arbetet är opublicerat och den exakta tidpunkten för dess genomförande är okänd.

^³ Även om lokaliseringen av de litauiska borgar som nämns i tidiga historiska källor ofta är svår och ger upphov till många diskussioner (jfr Jurgaitis 2005: 63–80), verkar inga andra uppfattningar om den fastställda platsen för Linkmenųs borg ha framförts.

^⁴ Det bör också uppmärksammas att bynamnets samband med försvar i forntiden även bekräftas av en folklig sägen: Förr, när det var krig och man krigade med skrivna dokument och pilar, var detta en försvarsplats. Och därifrån uppstod bynamnet ”Ginūčiai”.

116

Acta Linguistica Lithuanica XC

Dėl oikonimo Ginučiai kilmės ištakų

2003: 37–369; Bilkis 2012; Wenzel 2017: 25–202; Zschieschang 2017: 60–145). Dessutom genomförs analysen av oikonymer ofta med beaktande inte bara av lingvistiska utan även av historiska undersökningsdata, som kan ge ytterligare värdefull information om ortnamnens ursprung och lokalisering (jfr Ivoška 2016: 208–225). När oikonymen Ginučiais ursprung utreds, försöker man därför också fastställa den period då platsen först nämndes i historiska källor, belysa den historiska kontexten för senare belägg och överblicka benämningarna på byns invånare som skrivits ned i källorna. De litauiska formerna av bebyggelsenamnet rekonstrueras genom att de funna historiska formerna jämförs med särdragen hos belägg av andra litauiska oikonymer i dokument från en liknande period och av liknande slag. För att fastställa vilken litauisk motsvarighet en viss icke-litauisk uppteckning återger utgår man från ett stort antal analoga återgivningar av denna motsvarighet, belagda i den historiska litauiska oikonymien.

2. OIKONYMENS HISTORISKA BELÄGG OCH FORMER I LEVANDE SPRÅK

Byn Ginučiai nämns för första gången i 1554 års inventarium över Linkmenųs härad (LI 97–98; se även Tyla 1966: 25, 32; Matkevičius 2019: 357). I det polskspråkiga dokumentet nämns bosättningen Siolo Giniutańcie, belägen en och en halv mil från Linkmenųs gods; även genitivformen za siołem Giniutańcow är upptecknad och har sannolikt genitivfunktion. En något annorlunda grafisk variant är belagd en gång: za tą wsią wyżej mianowaną Giniutancze. Att det verkligen rör sig om dagens by Ginučiai framgår också av att läget för de marker som hörde till bosättningen sammanfaller med dagens Ginučiaiområde: markerna gränsade till sjöarna Strovinaitis (od jeziora Strawińcia), Al̄majas (od jeziora Olnia), Ašėkas (miedzy jeziorem Osakiem), Ukōjas (ku jezioru Ukaju) och Liñkmenas (od jeziora Lyngmianskiego), till Srovėfloden (od rzeczki Strawiny, rzecz̨ką Strawiną) och till fornborgen (ku horodziszcz̨u). Det anges också att tre familjer bodde i byn vid denna tid: Stas Pietraszkiewicz z Maciulem Jakubowicz(em), Matel Piktewicz przysiężny^⁵ z Piotrem bratem, Staniel Maciejewicz z Hryczem bratem (LI 98). Bosättningen nämns också två gånger i 1636 års inventarium över Linkmenųs gods, som då tillhörde Vilnius’ tidunija: vid beskrivningen av de bebyggelser som hörde till godset anges Siolo Giniutany och invånarna Waluk Rozmian, Piotr Staszen, Sciepan Woyszkun, Paweł Szerzan, Pawel Minat, Piotr Szerzan, Stanisław Minat, Ian karwel, Vrban Szauhozda^⁶, Petruc Gą̌żac, Vrban Kisiel, Jurko Stakun, Adam Stasun (VTL 23) (se även figur 1).

^⁵ Det vill säga den som har avlagt ed.

^⁶ Personnamnet är svårt att läsa, varför andra varianter är möjliga.

Straipsniai / Articles

117

LAIMUTIS BILKIS

¹ FIG. Fragment av inventariet över Vilnius tijūnija från 1636, där byn Ginutėnai är noterad (Siolo Ginutany) och dess invånare. VUBRS, F1–F14

I samma källa anges, vid uppräkningen av Ginučių bys enstaka gårdar, en något annorlunda genitivform av oikonomen: od Siola Ginutow (VTI_₁ 24). Byn (Wies Ginutany) nämns också i en liknande beskrivning av Linkmenys herrgård från 1732, där det anges att det fanns 4 gårdar (Dymy), vars överhuvuden var personerna krzysztof Gayzuc, Iozef Narkun, Piotr Giągis, Mikal Rukas (VTI_₂ 5) (se även figur 2).

118

Acta Linguistica Lithuanica XC

Dėl oikonimo Ginučiai kilmės ištakų

FIG. 2. Fragment av inventariet över Vilnius tijūnija från 1732, där byn Ginučėnai är noterad (Wies Ginutany) samt dess gårdar och invånare. VUBRS, F1–F92

Byn nämns särskilt ofta i Linkmenys kyrkliga ministerialböcker från 1700-talet: de Ginutany 1708 (LkmKr₁ 3), 1713 (LkmKr₁ 13), 1714 (LkmKr₁ 20), 1716 (LkmKr₁ 27), 1719 (LkmKr₁ 35), de villa Ginutany 1725 (LkmKr₁ 61), de villa Ginutani 1726 (LkmKr₁ 61), ex villa ginuťzen 1729 (LkmKr₁ 72), de Villa Ginteny 1731 (LkmKr₁ 79), de Vila ginuty 1734 (LkmKr₁ 86), de Ginutany 1740 (LkmKr₂ 3), de Ginutany 1741 (LkmKr₂ 5), de Ginuciey 1741 (LkmKr₂ 8), 1742 (LkmJₙ₂ 4; LkmKr₂ 10), 1743 (LkmKr₂ 14), de Villa Ginutény 1743 (LkmKr₂ 16), de Villa Gintieny 1743 (LkmJₙ₂ 7), de Villa Ginutany, de Villa Ginutény 1744 (LkmKr₂ 18), de Villa Ginutany 1745 (LkmJₙ₂ 7; LkmKr₂ 20), de Ginučie 1746 (LkmKr₂ 22), de Villa Ginutany 1746 (LkmKr₂ 23), de Ginutany 1747 (LkmJₙ₂ 8; LkmKr₂ 26), de Ginučie 1747 (LkmKr₂ 27), de Ginutny 1748 (LkmKr₂ 27), de Ginutany 1748 (LkmJₙ₂ 11; LkmKr₂ 28), de Ginucie 1749 (LkmKr₂ 32), de Ginutany 1749 (LkmKr₂ 32), 1750 (LkmKr₂ 33), 1753 (LkmJₙ₂ 13), de Ginucie 1753 (LkmKr₂ 45), 1756 (LkmKr₂ 52), de villa kinucie 1757 (LkmKr₂ 55), de Ginutany 1757 (LkmJₙ₂ 18; LkmKr₂ 54), 1758 (LkmKr₂ 62), de Ginuci 1758 (LkmKr₂ 62), de Ginutany 1759 (LkmKr₂ 66), 1760 (LkmKr₂ 71), de Kinutany 1760 (LkmKr₂ 71), de Ginutny 1761 (LkmKr₃ 5), de Kinutany 1763 (LkmKr₃ 21), 1764 (LkmKr₃ 26), de Ginutany 1764 (LkmKr₃ 26), de Ginuci 1765 (LkmKr₃ 41), de Ginucie 1765 (LkmKr₃ 41), de Ginutany 1766 (LkmKr₃ 43), 1768 (LkmKr₃ 57), de Ginucie 1771 (LkmKr₃ 85), Gინuti 1772 (LkmKr₃ 88), de Ginutany 1773 (LkmKr₃ 92), Ginutany 1774 (LkmKr₃ 103), 1777 (LkmKr₃ 118), 1779 (LkmKr₃ 122), Ginuta 1784 (LkmKr₃ 150), Ginutany 1785 (LkmKr₃ 157), 1788 (LkmKr₃ 166), de Ginutany 1789 (LkmKr₃ 168), Ginutany 1790 (LkmKr₃ 171) och många andra (se även figur 3). Bosättningen anges också i visitationshandlingarna för Linkmenys församling från 1783 som en by tillhörig Linkmenys herrgård Gienutany (BrsIDV 139).

Straipsniai / Articles

119

LAIMUTIS BILKIS

FIG. 3. Ett fragment av LkmKr₁ (s. 3), där oikonomen Ginutėnai för första gången i dessa ministerialböcker noterades år 1708 (de Ginutany)

Oikonomen är också ofta införd i kyrkliga och administrativa källor från 1800-talet, jfr. de villa Ginutany 1800 (PlšKr₁ 3), 1802 (PlšKr₁ 11), 1804 (PlšJₙ₁ 6), деревни Гинутань 1852 (PlšJₙ₁₁ 19), въ деревни] Гинутаны 1856 (PlšKr₁₁ 28), въ дер[евни] Гинуцахъ 1858 (PlšKr₁₁ 68), въ дер[евни] Гинутанахъ 1886 (PlšKr₁₁₁ 19), въ дер[евни] Гинутянахъ 1889 (PlšKr₁₁₁ 83), Ginutany 1888 (SG II 573⁷). Denna bosättning finns också upptagen i administrativa sammanställningar från första hälften av 1900-talet. I Vilnius guvernementets befolkningsförteckning från 1905 är byn noterad som Фуhутань och tillhörde Linkmenys vals i Švenčionys distrikt (VGGS 288⁸), medan publikationen som under Republiken Litauens tid sammanställdes på grundval av 1923 års folkräkningsuppgifter upptar Ginučių km., belägen i Linkmenys vals i Utena distrikt (LAV 434⁹).

De första uppteckningarna av oikonomen från det levande språket härrör från första hälften av 1900-talet: Ginučiai (BgK), (VB VII 64), Ginučių kaimas¹⁰ 1935 (LŽVA). Det har också upptecknats flera gånger senare, jfr. Ginučių kaimas 1974, Ginučiai 1977 (VK). Dessutom återspeglas bosättningsnamnet i de sammansatta ortnamn som härrör från det: Ginučių giria 1962, Ginučių piliakalnis 1977, Ginučių upelis 1964, 1977 (VK).

⁷ Det anges att detta är en by med 23 gårdar, 150 katolska invånare och 10 judiska invånare. ⁸ Enligt källan bodde 204 invånare i byn, 108 män och 96 kvinnor. ⁹ Enligt källans uppgifter fanns det år 1923 42 gårdar och 225 invånare. ¹⁰ Upptecknat av lärarinnan Teklė Šemelienė efter bybon Antanas Rukas.

120

Acta Linguistica Lithuanica XC

Dėl oikonimo Ginučiai kilmės ištakų

3. TOLKNING AV HISTORISKA DATA

Analysen av de historiska beläggen gör det möjligt att hävda att flera varianter av detta oikonim tidigare användes. Dess rot Gin lämnar knappast utrymme för större tvivel. Här kan endast formen Gienutany, som är belagd i polska visitationsdokument från 1783, urskiljas. I förpoloniserade litauiska ortnamn återger ie vanligen litauiskt [e] eller [ė] efter en mjuk konsonant; jfr de historiska beläggen de Miediny 1767 (LkmKrIII 51), 1769 (LkmKrIII 63), 1771 (LkmKrIII 80) (= Mėdinos), de Pieleni 1757 (LkmKrII 58), 1758 (LkmKrII 61) (= Pelėniai), de Wie­zyszki 1765 (LkmKrIII 37), 1767 (LkmKrIII 53), 1769 (LkmKrIII 69) (= Vežiškės), de Untolamiestie 1741 (LkmKrIII 6), de Untalamiestie 1742 (LkmKrII 10) (= Antãlamėstė), vidare beläggen de Antopuncie 1688 (= Antãpuntė) (Garliauskas 2004: 156), Antobolcie 1744 (= Antãbaltė), Wies Antylgie 1699, de Vntylie 1711, Antylie 1744, de Untylie 1760, 1770 (= Ãntilgė) (Garliauskas 2005: 1046), Płosawipie 1705 (= Plašãupė) (Palionis 2008: 199), Paudruwie, Pawdruwie, Podruwie, Poudruwie, Powdruwie 1803–1808 (= Paudruvė) (Mickienė, Venislovaitė 2011: 159). Å andra sidan förekommer det i historisk oikonimi också fall där ie skrivs även i stället för litauiskt [i]; jfr beläggen de Villa Kienuny 1777 (DglšKr 28) (= Kiniūnai), de Villa Strokienie 1748 (LkmKrII 30), de Strakienie 1751 (LkmKrII 45), 1756 (LkmKrII 50) (= Strōkiniai), de Szieszkieniey 1741 (LkmKrII 9) (= Šiškiniai), vidare Widgiery 1679, 1683–1684, 1691–1692, Widgierÿ 1679, 1681–1682, 1684–1692 (= Vidgiriai) (Maciejauskienė 2009: 183). Att belägg med Gie inte är ett uttryck för det levande språket visar också alla andra belägg av oikonimet, däribland det första Siolo Giniutańcie, som har roten Gin-

Det bör också nämnas att det finns historiska former av ortnamnet från 1700-talet med k, K i början av ordet: de villa kinucie 1757, de Kinutany 1760, 1763, 1764. Dessa belägg förändrar inte på något sätt äktheten hos den litauiska formen med G i början, eftersom de återspeglar den växling g ↔ k som sällan förekommer i Linkmenys-matriklarna och uppkom när skrivaren hörde fel eller skrev ouppmärksamt; jfr beläggen de Gim­baryszki 1765 (LkmKrIII 39) (= Kim­bōriškė), de Giawniszki 1770 (LkmKrIII 71) (= *Kiauniškis, *Kiauniškė eller liknande).

Något större oklarhet uppstår kring de former med stammen Giniut- som förekommer i historiska källor från 1500- och 1600-talen: Siolo Giniutańcie, za siołem Giniutańcow, za tą wsią wyżej mianowaną Gniutancze, Siolo Giniutany. En sådan skrivning återkommer en gång under första hälften av 1700-talet, jfr ex villa giniu­tfzen 1729. Vanligen mjukas den konsonant som föregår den litauiska suffixen -ut- (-uč-) inte upp i historiska belägg; jfr de Girucie 1751 (ŠvnčKrI 11), de Girucie 1755 (ŠvnčKrII 23) (= Gīručiai), de Kukucie 1755 (TvrKr 3), de Kukuci 1762 (TvrKr 59) (= Kukučiai), de Szikutiszki 1742 (LkmKrII 13), de Szykutyłszki 1747 (LkmKrII 27), de Szykucie 1755 (LkmKrII 49), de Szykutiszki 1757 (LkmKrII

Straipsniai / Articles

121

LAIMUTIS BILKIS

58), 1759 (LkmKrₙ 66), 1760 (Lkm)ₙ 22), 1764 (LkmKrₙ 27), 1767 (LkmKrₙ 53), 1769 (LkmKrₙ 64), 1771 (LkmKrₙ 86), Szykutiški 1776 (LkmKrₙ 115), 1786 (LkmKrₙ 160), 1790 (LkmKrₙ 171) (= *Šikutìškė eller liknande, *Šikučiai), vidare de Mikutiszki 1600-talet (= Mikùtiškiai), ex v. Tribucie 1600-talet (= Tribūčiai) (Palionis 2003: 165, 173), de Minduciu 1687, de Minduci 1691 (= Mindučiai), de Rymuciu 1683, 1692, de Rymucziu 1691, de Rymucie 1691 (= Rimūčiai), de Taluciu 1692 (= Tolūčiai) (Gar­liauskas 2004: 163, 165, 168). Det finns emellertid också belägg där -ut återges som –iut-; jfr Mazucie 1617, Мазуцзие 1617–1618 och Mapиuczie 1621, Maziucie 1633, Mažiucie 1633, Maziucie 1643 (= Mažučiai) (Maciejauskienė 2009: 175¹¹). Som analogi bör även den historiska skrivningen av oikonimet i Pavoverė församling uppmärksammas: Janiukaniszki 1784 (IVK), som sannolikt förutsätter litauiskt *Janukoniškės eller liknande. Detta ortnamn, som inte har bevarats till våra dagar, kan härledas från personnamnet Janukonis, belagt i det tidigare Pabradė-distriktet (LPDB), som även omfattade bosättningarna i den nämnda Pavoverė-församlingen. I ett sådant fall kan man alltså misstänka att suffixet –uk- (fragmentet –nuk–) återges som –iuk– (–niuk–). Därför kan även beläggen Sioło Gniutancie, za siołem Gniutancow, za tą wsią wyżej mianowaną Gniutancze, Sioło Gniutany, ex villa giniułzen vara enstaka exempel som, på grund av uppmjukning av [n]¹², återspeglar en sådan stavning av suffixet –ut– och förekommer vid sidan av de betydligt vanligare historiska varianterna med Ginut–.

De historiska formerna av oikonimet, skrivna med ändelserna –áncie (–áncow) (Giniutáncie, gen. Giniutáncow), –any (Giniutany, Ginutany), –ani (Ginutani), –аньі (–ань, –анахь, –янахь) (Гинутаны, gen. Гинутань, lok. Гинутанахь, Гинутянахь) kan återge litauiskt –ėnai eller –(i)onys, –(i)oniai; jfr beläggen de Czepukance 1749 (ŠvnČKr₁ 4) (= Čepukėnai), de Alzutany 1756 (LkmKrₙ 52) (= Alžutėnai), in Stagulany 1754 (LkmKrₙ 45) (= Stagalėnai), de Rukszany 1740 (LkmKrₙ 1), de Rukszany 1746 (LkmKrₙ 22) (= Rukšėnai), въ деревну Рашкутанахь 1854 (PlšKrₙ 6) (= Reškutėnuose), de Czulany 1688 (= Čiulėnai) (Garliauskas 2004: 157), de Luksz­tany 1741 (= Lukštėnai) (Palionis 2008: 264) och z Juskan­cow 1674 (LpKr 2) (= från Juš­konių), de Beciance 1800 (Plš]ₙ 7) (= Bėčionys), de Kulany 1690 (= Kulionys) (Garliauskas 2004: 161), de Jawoyszany 1742 (= Jovaišónys) (Palionis 2008: 263). De historiska varianterna av oikonimet de Villa Ginuteny och de Villa Ginteny, de Villa Gintieny, som skrivaren förkortat från Ginuteny, Ginutieny, förutsätter däremot ganska tydligt litauiskt *Ginutėnai (inte *Ginutonys). Att rekonstruera just denna form möjliggörs också av hur ortnamn med suffixet –ėnai, som har bevarats till våra dagar, återges i samma Linkmenys-

¹¹ Även artikelförfattaren själv uppmärksammar denna otraditionella stavning.

¹² I polska skrivs mjukt [n] före vokaler (utom [i̯]) med mjukhetstecknet i.

122

Acta Linguistica Lithuanica XC

Dėl oikonimo Ginučiai kilmės ištakų

metrikornas kontext, jfr posterna de Alżutieny 1753 (LkmKrᵢᵢ 43) och de Alzutany 1756 (LkmKrᵢᵢ 52) (= Alżutėnai), de Ruk̇zany 1742 (LkmKrᵢᵢ 12), de Ruk̇szany 1744 (LkmKrᵢᵢ 18), de Villa Rukszany 1745 (LkmKrᵢᵢ 20) och de Rukszeny 1744 (LkmKrᵢᵢ 19), 1747 (LkmKrᵢᵢ 27) (= Ruk̇šėnai), de Stagulany 1741 (LkmKrᵢᵢ 8), de Stegulany 1758 (LkmKrᵢᵢ 61) och de Villa Stebuleny 1744 (LkmKrᵢᵢ 18) (= Stagalėnai).

En annan grupp av historiska belägg för oikonomen återger en form utan suffixet -ėnai: od Siola Ginutow, de Vila ginuty, de Ginučiev, de Ginučie, de Ginutу, de Ginucie, de Ginuci, de Ginutу, de Ginuci, de Ginucie, Ginuti, Ginuta 1636–1784, въ дер[евни] Гинуцяхъ 1858. Vid fastställandet av den mest sannolika litauiska varianten av ortnamnet är belägget de Ginuciey (skrivet tre gånger) avgörande; dess c är sannolikt en återgivning av det för dialekten karakteristiska dzūkandet ([č] = dial. [c]),¹³ medan ändelsen -iey direkt förutsätter lit. -iai; jfr liknande återgivningar av denna ändelse de Dayniey, de Gayweniey, de Kol wiey, de Peleniey, de Pełeniey, de Waieliey 1740–1743. De återstående beläggen bör tolkas som olika slaviseringssätt av den litauiska ändelsen -iai efter č. Former de Ginučie, de Ginucie, de villa kinucie, de Ginuci, de Szykucie, de Damucie, de Chamucie, de Kyrkūcie, de Kielpuci, de Kukuci, de Trabuci, de Trebuci visar att lit. -iai återges som -ie och -i, vilket också ofta förekommer i många andra historiska oikonimer; jfr de analoga beläggen деревни Клавсуцяхъ, деревни Клаусцяхъ, въ дер[евни] Мацоцяхъ. I belägget въ дер[евни] Гинуцяхъ återspeglas otvetydigt den litauiska oikonomen Ginučiai i lokativ på ryska; jfr analoga belägg.

Mindre tydliga är beläggen od Siola Ginutow, de Vila ginuty, de Ginutу, Ginuti, Ginuta (genitiv av formen Ginutу eller liknande), eftersom suffixet -učiai i historiska källor av liknande slag vanligtvis inte ersätts med ändelserna -ty, -ti, -ta, även om enstaka former med -ti och -ta kan påträffas; jfr De raduti, Дер. Радума, дер. Рамуты, de villa Trof̨zkuti 1699–1825 (AdKrᵢᵢ 51, IVK, TrkJn 89) (= Radūčiai, Radutai¹⁴, Ramučiai, Benekãinių vls.) (=

¹³ Jfr Liñkmenų-dialektens púncei (pánčiai) (Kardelytė 1960: 21).

¹⁴ En by i Paštovis-distriktet i Belarus.

Straipsniai / Articles

123

LAIMUTIS BILKIS

Troškūčiai¹⁵. Stavningen med t kan ha påverkats av den parallellt använda formen *Ginutėnai, som skrivarna måste ha hört från lokalbefolkningen och när de skrev varianten utan suffixet -ėnai kanske förväxlade bokstäverna c, č och t. (Ginuci → Ginuti, Ginutÿ). För övrigt antyder även belägget ex villa giniutfzen sannolikt en sådan sammanblandning av bokstäver. Den en gång belagda formen utan preposition Ginuta kan också ha uppkommit under inflytande av latinet¹⁶: ändelsen –a återspeglar kanske nominativ singularis femininum i första deklinationen (nom. sg. –a). Å andra sidan kan det inte helt uteslutas att de historiska formerna med –ty, –ti, –ta återger en tidigare levande språkform av maskulinum plural nominativ *Ginutai eller till och med femininum singularis nominativ och genitiv *Ginutė, (iš) *Ginutės; beträffande dessa möjligheter att återge oikonomens suffix jfr liknande belägg Abejutÿ 1744, Abejutÿ 1784 (IVK), Абéюты 1892 (KGGS 187) (= Abejūtai) och Gražutÿ 1772–1793 (IVK) (= Gražutė), Явнута 1902 (= Jaunutė¹⁷).

Således gör analysen av historiska oikonymer det möjligt att hävda att två former av bynamnet sannolikt användes i det levande språket – *Ginutėnai och Ginučiai, även om en tredje – *Ginutai eller *Ginutė – inte helt kan uteslutas. Att de bebyggelser som betecknas med dessa namn är identiska bekräftas också av de personer som anges intill oikonymerna och som sannolikt är samma personer, jfr dopfadern Andreas Geyzutis de Ginutany 1740, vittnet Andreas Gayzuti̇s de Ginutany 1748 och dopfadern Andreas Geyzetis de Ginuciey 1741, dopfadern Andreas Gayzuti̇s de Ginucie 1746, dopfadern Andreas Gayzuti̇s de Ginucie 1749, föräldrarna Andrea Gayzuti̇s, Marianna Czapalowna Gayzuciowa de Ginucie 1753; fadern Petri Giegis de villa Ginutani 1726, dopfadern Petri Giegis de Ginutany 1742, vittnet Petrus Gigif de Ginutany 1742, dopfadern Petrq Giegif de Ginutany 1743 och dopfadern Petrus Giegis de Ginucie 1753. Det är mycket möjligt att invånarna i de bebyggelser som vid olika tillfällen anges som Ginutėnai respektive Ginučiai, Andrius Gaižutis och Petras Gėgys¹⁸, är samma personer. Det råder inte heller något tvivel om att varianten med –ėnai är äldre; den belades i mitten av XVI århundradet och användes ända till början av XX århundradet. Formen Ginučiai, som har bevarats till våra dagar, var uppenbarligen redan känd under första hälften av XVII århundradet (1636), användes ofta under XVIII århundradet, från och med 1734, och existerade därefter fram till första hälften av XX århundradet parallellt med varianten *Ginutėnai, för att senare bli den enda oikonym som användes av lokalbefolkningen.

¹⁵ Jfr även slaviserandet av ändelsen –niai till –ny: de Girminy 1761 (LkmKᵣᵢᵢᵢ 9) (= Girminiai), de Gaywony 1753 (LkmKᵣᵢᵢᵢ 43) (= Gaivėniai).

¹⁶ Metrikorna skrevs på latin och innehåller även ganska många element som är typiska för polska.

¹⁷ Jaunutė – en del av byn Kazliškiai i Kazlų Rūda kommun, Kazlų Rūda församling.

¹⁸ Jfr det nuvarande efternamnet Gėgys, som också är spritt i det tidigare Linkmenys häradet (LPDB).

124

Acta Linguistica Lithuanica XC

Dėl oikonimo Ginučiai kilmės ištakų

4. HYPOTES OM URSPRUNG

Dessa fakta är mycket viktiga för att klarlägga bynamnets ursprung, eftersom man först måste analysera möjligheterna till uppkomsten av formen med suffixet -ėnai. Oikonymen *Ginutėnai hör till den stora gruppen ortnamn för bosättningar med kollektiv betydelse som har detta suffix; de flesta (omkring 320) har sitt ursprung i (och har övertagit suffixet från) patronymiska personnamn med samma rot (se Razmukaitė 1993: 162–163). Det är också viktigt att sådana oikonymer av personnamnsmässigt ursprung är särskilt vanliga i östra Litauen – inom kommunerna i Molėtai-distriktet (30 oikonymer), Ignalina-distriktet (21), Vilnius-distriktet (16), samt Anykščiai- och Utena-distrikten (15 vardera). Med hänsyn till dessa uppgifter skulle alltså *Ginutėnai vara en typisk oikonym av antroponymiskt ursprung, bildad av pluralformen av personnamnet *Ginutėnas. Ett sådant personnamn (efternamn) finns inte längre, men andra fakta tyder på att det kan ha funnits. Det rekonstruerade antroponymet skulle ha sitt ursprung i personnamnet Ginutis, som har bevarats som efternamn fram till våra dagar (se LPŽ I 672¹⁹; Sinkevičiūtė 2006: 53; Zinkevičius 2008: 282²⁰). Dessutom är det belagt i Kražiai-distriktet på 1600-talet, jfr Piotr Ginutis 1648²¹; jfr även de där använda avledningarna Iasiul Ginutaytis, Piotr Ginutaytis 1644 (IAK). Detta personnamn (Ginutis) var också känt i Lill-Litauen: på 1800-talet upptecknades det av Vilius Kalvaitis (Kalwaitis 1910: 10), och det är belagt under 1700- och 1800-talen i kyrkoböckerna för församlingar som tillhörde distrikten Ragainė och Tilžė, jfr Ginnutė, Ginnuttis, Ginutatis (Žemienė 2017: 54). Därifrån härleds den historiska oikonymen Ginučiai, som tidigare var namnet på den nuvarande byn Vaitkaičiai i Šilutėtrakten (Pėteraitis 1997: 134²²). Det har emellertid inte gått att finna personnamnet *Ginutėnas eller det antroponym Ginutis som ligger till grund för det i Ginučiai-trakten²³. Som framgår av de presenterade antroponymiska uppgifterna finns inga invånare med detta personnamn belagda vare sig i inventariet för Linkmenys-distriktet från 1557, i beskrivningarna av Linkmenys herrgård från 1636 och 1732 eller i Linkmenys kyrkas kyrkoböcker från 1700-talet. Med tanke på antagandet att byn Ginučiai måste ha etablerats redan före 1500-talet (jfr Tyla 1965: 32), kan dessa två personnamn emellertid ha försvunnit tidigare, när inga människor som bar dem längre fanns kvar.

19 Den litauiska formen av efternamnet har fastställts utifrån de officiella tyska formerna Ginuttis, Ginuth, Ginnutt; den sätts i samband med litauiskans ginti.

20 Daiva Sinkevičiūtė och Zigmas Zinkevičius anser att det har sitt ursprung i en förkortad form av ett tvåstammigt personnamn.

21 I Kražiai-distriktet fanns det på 1600-talet också en oikonym *Ginučiai som hade sitt ursprung i detta personnamn, jfr beläggformen Ginuccie 1648 (IVK) för en by som tillhörde Gardai-godset.

22 Vid förklaringen av ursprunget anges här också som jämförelse bynamnet Ginučiai i Ignalina-distriktet.

23 Efternamnet Ginutis är känt från trakterna kring Klaipėda, Pagėgiai och Šilutė (LPŽ I 672).

Straipsniai / Articles

125

LAIMUTIS BILKIS

Om man håller fast vid hypotesen om oikonymens antroponymiska ursprung blir det också lättare att förklara uppkomsten under 1600- och 1700-talen av varianten utan suffixet –ėnai. Det är värt att notera att även namnen på flera andra byar som tillhörde Linkmenys församling under samma period hade varianter utan suffixet –ėnai, trots att de hade bildats av pluralformer av personnamn med detta patronymiska suffix, jfr de Kuprany 1761 (LkmKrIII 9), 1762 (LkmKrIII 13), de Kupreny 1764 (LkmKrIII 28), de Kupry 1766 (LkmKrIII 49), 1768 (LkmKrIII 62), Kuprany 1781 (LkmKrIII 135), Kupry 1783 (LkmKrIII 143), 1783 (BrslDV 140), 1784 (LkmKrIII 149), 1790 (LkmKrIII 172) (= *Kuprėnai ← avd. Kuprėnas ⇔ Kūpriai ← *Kupris, *Kuprys24; dab. Kūpriai), de mineyszanẏ 1722 (LkmKrI 48), de Mineyszany 1724 (LkmKrI 57), de Mineyszany 1725 (LkmKrI 60), de Villa mineyszany 1731 (LkmKrI 78), de Minieyszany 1741 (LkmKrIII 4), de Villa Mineyszany 1745 (LkmJnII 6), de Mineyſzany 1749 (LkmKrII 33), de Mineyszkiemie 1749 (LkmKrII 31), 1750 (LkmKrII 33), de Mienieyszkiemie 1750 (LkmKrII 35), de Mineyszany 1752 (LkmKrII 40), 1754 (LkmKrII 45), de Minieyszkiemie 1756 (LkmKrII 50), de Mineyszany 1757 (LkmJnII 16), de Mineyszany 1758 (LkmKrII 61), 1760 (LkmKrII 70), de Mineyszkiemie 1761 (LkmKrIII 6), de Mineyszany 1762 (LkmKrIII 10), 1770 (LkmKrIII 72), Miemyeſzany 1772 (LkmKrIII 88), Mnieyſzany 1773 (LkmKrIII 94), de Minieyſzkiemie 1773 (LkmKrIII 92), de Minaſzany 1781 (LkmKrIII 133), Mineyszany 1785 (LkmKrIII 94) (= *Mineišenai ⇔ Mineiškienis ← avd. *Mineišis; dab. Mineiškienis25). För övrigt kan samma företeelse, det vill säga variation, iakttas även i 1600-talets kyrkoböcker, jfr beläggen de Mikutancy 1682, de Mikuciu 1683, de Mikuci 1686, 1687, 1689, de Mikuteniu 1686, 1688, 1689, de Mikutancy 1687, 1689, 1691 (Gar liauskas 2004: 163) (= *Mikutėnai ⇔ *Mikučiai), de Szyłeykieniu 1686, 1688, 1689, de Szyłeyki 1686, de Szyłeykianu 1688, 1691, de Sziley kieniu 1690, de Szyleyki 1691 (ibid., 168) (= Šileikėnai ⇔ *Šileikiai). Således kan det konstateras att oikonymer med suffixet –ėnai och ortnamn utan detta suffix under 1600- och 1700-talen användes som varianter av samma bosättningsnamn. Det bör noteras att uppkomsten av vissa oikonymvarianter med och utan patronymiskt suffix har satts i samband med den företeelse som kännetecknar personnamn under 1700- och 1800-talen, nämligen bortfallet av patronymiska suffix (jfr Vanagas 1996: 225–226); i de ovan angivna fallen av variation bland oikonymerna i Linkmenys församling är det emellertid knappast möjligt att koppla variationen till suffixbortfall, varför

24 I detta fall bekräftas hypotesen om personnamnsmässigt ursprung också av kyrkoboksuppgifterna, som visar att personer med sådana personnamn bodde i den bosättning som ortnamnet betecknade, jfr beläggen Michaelis Kuprėnas Kuprany 1781, Simonis Kuprys Kupry 1783, samt Catarina Kuprowna de Kupry 1766.

25 Under 1500- och 1600-talen användes formen *Mineišiai av denna oikonym, jfr Sioto Mineyszewskie, siola Minieyszow 1553 (LI 86, 92), Siolo Mineišze 1636 (VTII 23); den är också belagd i en 1700-talskälla: Wies Mineiysz 1732 (VTII 5). Oikonymens utveckling bör alltså i detta fall ha varit följande: *Mineišiai → *Mineišenai, Mineiškienis → Mineiškienis.

126

Acta Linguistica Lithuanica XC

Dėl oikonimo Ginučiai kilmės ištakų

kan skönjas: personnamnet Kuprėnas har som efternamn bevarats i Linkmenys-trakten fram till våra dagar, medan *Kuprys, belagt här på 1700-talet, inte längre används; personnamnen *Ginutėnas, Ginutis, *Mineišis, *Mineišėnas användes inte längre i dessa bosättningar när de nämnda oikonimernas variation började (på 1600- och 1700-talen)26. Därför kan man anta att oikonim-suffixet –ėnai under 1600- och 1700-talen helt enkelt föll bort i det levande språket, och att varianter utan suffixet därigenom uppstod jämsides: *Ginutėnai ⇔ Ginučiai, *Mineišėnai ⇔ Mineiškie­mis. Detta skedde kanske genom analogi med varianter av liknande oikonimer som när de uppstod fortfarande hade en direkt förbindelse med historiska personnamn med samma rot (samma stam) (*Kuprėnai ← avn. Kuprėnas ⇔ *Kūpriai ← avn. *Kupris, *Kuprys).

Att anta att den ursprungliga oikonimformen *Ginutėnai är av personnamnsursprung möjliggörs också av att en appellativisk härledning skulle vara svår att underbygga ur ett ordbildningsperspektiv. En direkt ordbildningsmässig koppling mellan detta ortnamn och litauiska gimti är över huvud taget omöjlig; i så fall måste man föreställa sig att det är en avledning med suffixet –ėnai från ett tidigare appellativ (deverbativ) *ginutis27. Bland de omkring 70 oikonimer som bildats av appellativ med detta suffix är dock basorden geografiska beteckningar (Bal-ėnai: balà, Dirv-ėnai: dirvà, Purv-ėnai: purvas, Šil-ėnai: šìlas), växtnamn (Alksn-ėnai: álksnis, Puš-ėnai: pušìs), samt beteckningar för mänsklig hushålls-, ekonomisk och kulturell verksamhet (Smalnyč-ėnai: smál­nyčia ‘plats där tjära bränns, tjärdal’, Žagr-ėnai: žãgrė (Razmukaitė 1998: 16). Det finns dock inte ett enda namn på en boplats som anses vara en –ėnai-avledning av ett deverbativ som tillhör kategorin agentbeteckningar. En sådan ordbildningstyp har inte heller urskilts inom litauisk hydronymi, helonymi eller oronymi (jfr Vanagas 1970: 134; Bilkis 2008: 197, 201; Kačinaitė 2009: 42). Inte heller bildas appellativ med suffixet –ėnas av sådana appellativ28.

26 Det är intressant att motsvarande antroponymer *Mikutėnas, *Mikutis inte heller är belagda vid sidan av de angivna oikonimerna i Molėtai församling från 1600-talet, *Mikutėnai, *Mikučiai.

27 I dialekterna används flera tiotal deverbativ bildade med suffixet –utis (–ė) som kan hänföras till kategorin agentbeteckningar, jfr barškùtis, tarškùtis ‘pratmakare, pladdermåns’, šnekùtis ‘en som tycker om att tala mycket’ (LKG I 324), blaškùtis, gaišùtis, krapštutis, purškùtis ‘en som är rastlös, vindböling’, ‘en som fördröjer’, ‘en som arbetar långsamt’, ‘en som snabbt blir arg’ osv. (Ambrazas 1993: 142). Således vore appellativet *ginutis fullt möjligt.

28 De substantivavledningar med suffixet –ėnas som betecknar bärare av en egenskap bildas vanligen av ortnamn (anykštėnas, kupiškėnas, tilžėnas osv.), medan några få har en annan betydelse, jfr balėnas ‘knöl på ett träd’, kelėnas ‘vägens ben’ ryškėnas ‘fiskryssja’ (Ambrazas 2000: 168).

Straipsniai / Articles

127

LAIMUTIS BILKIS

5. SLUTSATSER

5.1. Analysen av historiska belägg för bebyggelsenamnet Ginučiai visar att sannolikt två former tidigare användes – *Ginutėnai och Ginučiai. Varianten med suffixet –ėnai bör betraktas som den ursprungliga, eftersom den nämns först (1554) och användes fram till början av 1900-talet. Det nuvarande oikonimet Ginučiai är redan känt från första hälften av 1600-talet, användes ofta under 1700-talet (från 1734), och från första hälften av 1900-talet slog det igenom allmänt i det levande språket och i administrativa dokument.

5.2. Oikonymens etymologi hänger samman med sökandet efter ursprunget till den ursprungliga varianten *Ginutėnai. Med utgångspunkt i bildnings- och ursprungstendenserna hos namn på bebyggelser och andra ortnamn med liknande struktur, i tendenserna för bildning av appellativ med suffixet –ėnas samt i resultaten av analysen av personnamn med samma rot, kan man hävda att *Ginutėnai sannolikt är en bildning av typen pluralia tantum, härledd från det patronymiska personnamnet *Ginutėnas. Detta antas av flera skäl: 1) litauiska oikonymer på –ėnai bildas särskilt ofta av pluralformer av personnamn med samma suffix, och denna bildningstyp är mest utbredd i östra Litauen; 2) det grundläggande personnamnet Ginutis, som kan ligga till grund för oikonymens bildningsbaserande personnamn *Ginutėnas, är belagt i både historisk och nutida antroponymi; 3) det finns inga andra litauiska oikonymer eller andra ortnamn på –ėnai som bildats av deverbativer i kategorin benämningar på bärare av en verbal egenskap, och inte heller appellativ av samma typ.

5.3. Bynamnet Ginučiai, som uppstod senare och saknar suffixet –ėnai, har knappast direkt bildats av pluralformen av personnamnet Ginutis, som är belagt i historisk och nutida litauisk antroponymi. Detta personnamn är inte belagt under 1500–1700-talen i byn Ginučiai och på Linkmenys gods område, respektive i Linkmenys församling, och måste därför ha försvunnit i denna trakt betydligt tidigare. Analysen av församlingens oikonimer på –ėnai gör det möjligt att anta att varianten Ginučiai kan ha uppstått under 1600- och 1700-talen genom tendensen att växelvis använda båda formerna – med och utan suffix.

5.4. Med hänsyn till den mest sannolika möjligheten beträffande oikonimets ursprung kan man ifrågasätta om det nuvarande bynamnet Ginučiai kan härledas direkt från verbet ginti(s) ‘befria någon genom att avvärja ett angrepp; slå tillbaka ett angrepp’ eller från det möjliga litauiska deverbativet *ginutis. Dess samband med litauiska ginti(s) kan endast vara indirekt: *Ginutėnai ← avn. *Ginutėnas ← avn. Ginutis ← (avn. Ginas, Ginis, Ginius) ← lit. ginti (gina).

128

Acta Linguistica Lithuanica XC

Dėl oikonimo Ginučiai kilmės ištakų

FÖRKORTNINGAR

avd. – personnamn

dab. – nuvarande

dial. – dialektens

kilm. – genitiv

liet. – litauiska

pvd. – efternamn

r. – distrikt

r. sav. – distriktskommun

viet. – lokativ

vls. – vald

LITTERATUR OCH KÄLLOR

AdKr II – 2.ª Dopplängd över dop i Hoduciskis församlingskyrka från år 1688. Den 23 augusti till den 23 augusti år 1699.

Ambrazas Saulius 1993: Daiktavardžių darybos raida, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.

Ambrazas Saulius 2000: Daiktavardžių darybos raida 2, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijos leidybos institutas.

Baranauskas Tomas 2003: Lietuvos medinės pilys rašytinių šaltinių duomenimis. – Lietuvos archeologija 24, 57–106.

Batūra Romas 1966: Linkmenų slott och traktens försvar på 1200–1400-talen. – Ignalinos kraštas, Vilnius: Vaga, 34–42.

Bijak Urszula 2001: Ortnamn i den södra delen av det tidigare vojvodskapet Masovien, Kraków: Wydawnictwo Naukowe DWN.

Bilkis Laimutis 2008: Bildningen av litauiska helonymer. Suffixala och suffixlösa helonymer, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

Bilkis Laimutis 2012: Om bildningen och den dubbla etymologin hos vissa litauiska oikonymer. – Acta Linguistica Lithuanica 66, 99–118.

Blažienė Grasilda 2000: De baltiska ortnamnen i Samland (= Hydronymia Europaea, specialband II), redigerad av W. P. Schmid, Stuttgart: Franz Steiner Verlag.

Straipsniai / Articles

129

LAIMUTIS BILKIS

Blažienė Grasil̇da 2005: Baltiska ortnamn i Ostpreussen (= Hydronymia Europaea, specialband III), redigerad av W. P. Schmid, Stuttgart: Franz Steiner Verlag.

BrslDV – Visitationen av Breslaujas dekanat 1782–1783, redigerad av R. Firkovičius, Vilnius: Lietuvių katalikų mokslo akademija, 2008.

BržKr₁ – [Biržų kyrkas dopbok 1869–1878], LVIA, F. 1336, Ap. 1, B. 4.

BržKr₂ – [Biržų kyrkas dopbok 1886–1892], LVIA, F. 1336, Ap. 1, B. 8.

Būga I – Būga Kazimieras. Valda skrifter 1, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla, 1958.

DglŠKr – Dawgeliskis församlings dopbok från och med den 16 januari 1774 till och med den 2 maj 1790, LVIA, F. 1329, Ap. 1, B. 10.

DvĮn – [Dieveniškis kyrkas vigselbok 1757–1772], LVIA, F. 1360, Ap. 1, B. 13.

DvMr – [Dieveniškis kyrkas dödbok 1892–1899], LVIA, F. 1360, Ap. 1, B. 17.

Ermanytė Irena, Eigminas Kazimieras 1966: Ortnamn. – Ignalinos kraštas, Vilnius: Vaga, 228–241.

Garliauskas Vidas 2004: XVII århundradets dop- och vigselbok från Molėtai kyrka, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Garliauskas Vidas 2005: Byanamnen i Tauragnas härad i historiska källor. – Tauragnai, Vilnius: Versmė, 1041–1063.

IAK – Register över historiska personnamn. Förvaras vid Institutet för det litauiska språkets centrum för forskning om baltiska språk och namn.

IVK – Register över historiska ortnamn. Förvaras vid Institutet för det litauiska språkets centrum för forskning om baltiska språk och namn.

Ivoška Darius 2016: Anmärkningar om problematiken kring baltiska ortnamn väster om Weichsel. – Acta Linguistica Lithuanica 74, 208–225.

Jurgaitis Robertas 2005: Šiaulių land under medeltiden. Problem med lokaliseringen av förstörda borgar. – Darbai ir dienos 44, 63–80.

Kačinaitė Dalia 2009: Litauiska oronymer bildade med suffix: doktorsavhandling, Vilnius: Vytautas Magnus-universitetet, Institutet för det litauiska språket.

Kalwajtis Wilius 1910: Lietuwiszkų wardų klėtele su 15000 wardų, i Tilsit: tryckt hos Otto v. Mauderodė.

Kardelytė Jadvyga 1960: Linkmenųdialektens fonetik. – Kalbotyra 2, 6–31.

130

Acta Linguistica Lithuanica XC

Dėl oikonimo Ginučiai kilmės ištakų

KGGS – Списокъ населенныхъ местъ Ковенской Губерніи [Spisok” naselennyсh” mest” Kovenskoj Gubernii], Kovno: Въ Типографіи Губернскаго Правленія [Kovna: V” Tipografii Gubernskago Pravlenija], 1892.

LAV – Litauens befolkade platser, Kaunas: A. Bakos tryckeri, 1925.

LII – Historiskt arkiv 1. Litauiska inventarier från 1500-talet, red. K. Jablonskis, Kaunas: tryckeriet „Meno“, tryckeriet för aktiebolaget „Varpas“, 1934.

LK – Latvis Henrikas, Vartbergė Hermanas. Livländska krönikor, red. J. Jurginis, Vilnius: Mokslas, 1991.

LKG I – Litauisk grammatik 1, författad av A. Laigonaitė, V. Mažiulis, K. Ulvydas, V. Urbutis, V. Vaitkevičiūtė, A. Valeckienė, huvudred. K. Ulvydas, Vilnius: Mintis, 1965.

_{L k m K r I –} Księga Metryk Slubnych Kosciola Parafialnego Łyngmianskiego od roku 1740. Junii 3. dnia do Roku 1760. Novembra 9. Dnia. Förvaras i Linkmenų kyrkoarkiv.

_{L k m K r I –} Księga Metryk Chrzesnych Kosciola Parafialnego Łyngmianskiego od Roku 1708. Januarij 10 dnia do Roku 1740 Apryla 24. dnia. Förvaras i Linkmenų kyrkoarkiv.

_{L k m K r II –} Księga Metryk Chrzesnych Kosciola Parafialnego Łyngmianskiego od roku 1740. Maia 22. dnia do Roku 1760. Oktobra 24. dnia. Förvaras i Linkmenų kyrkoarkiv.

_{L k m K r III –} Księga Metryk Chrzesnych Kosciola Parafialnego Łyngmianskiego od Roku 1760. Novembra 9. dnia do Roku 1790. Novembra 25. dnia. Förvaras i Linkmenų kyrkoarkiv.

LPDB – Databasen över litauiska efternamn. Tillgänglig online: https://ekalba.lt/pavardziu-duomenu-baze/.

L p K r – [Dopboken för Leipalingis kyrka 1674–1679], LVIA, F. 1623, Ap. 1, B. 3.

LPŽ I – Ordbok över litauiska efternamn 1, av V. Maciejauskienė, M. Razmukaitė, A. Vanagas, ansvarig redaktör A. Vanagas, Vilnius: Mokslas, 1985.

LVvGDB – Geoinformationsdatabasen över litauiska ortnamn. Tillgänglig online: https://ekalba.lt/lietuvos-vietovardziu-geoinformacine-duomenu-baze/.

LVŽ III – Ordbok över litauiska ortnamn 3, av V. Adamonytė, L. Bilkis, G. Blažienė, D. Kačinaitė-Vrubliauskienė, M. Norkaitienė, A. Ragauskaitė, M. Razmukaitė, D. Sviderskienė, ansvarig redaktör L. Bilkis, Vilnius: Litauiska språkets institut, 2018.

LŽVA – Enkäter för Litauens ortnamnsregister. Förvaras i arkivet vid Centrum för forskning om baltiska språk och ortnamnsregister vid Litauiska språkets institut.

Straipsniai / Articles

131

LAIMUTIS BILKIS

Maciejauskienė Vitalija 2009: Oikonymer i Lankeliškiai församlings kyrkobok från 1600-talet. – Archiwum Lithuanicum 11, 159–188.

Matkevičius (Matusa) Romutis 2019: Ignalinaområdet. En historisk-statistisk översikt över orterna genom århundradena, Vilnius: förlaget „Diemedis“.

Mickienė Ilona, Venislovaitė Aurina 2011: Oikonymi i Joniškisområdet i början av 1800-talet. – Lituanistica 57(2), 154–165.

Palionis Jonas 2003: Person- och ortnamn i Punia församling under 1600-talets andra hälft, Vilnius: Institutet för vetenskaplig och encyklopedisk utgivning.

Palionis Jonas 2008: Person- och ortnamn i Punia församling från slutet av 1600-talet till första hälften av 1700-talet, Vilnius: Vilnius universitet.

Pėteraitis Vilius 1997: Ortnamn i Litauen och Tvanksta, Vilnius: Lill-Litauens fond, Institutet för vetenskaplig och encyklopedisk utgivning.

Plš₁n₁ – [Palušės kyrkas lysningsbok 1800–1819], LVIA, F. 1330, Ap. 1, B. 2.

Plš₁n₁₁ – Метричeская книга 1848–1868 Бракoмъ-сочетавшихся [Metričėskąja kniga 1848–1868 Brakom”-sóčetavšichsia] [Palušės kyrkas lysningsbok 1848–1868], LVIA, F. 1330, Ap. 1, B. 12.

Plš₁Kr₁ – Księga Metryk Chrzestnych Koscioła Parafialnego Poluskiego. Od roku 1800 Julii 15 do roku 1821, LVIA, F. 1330, Ap. 1, B. 1.

Plš₁Kr₁₁ – [Palušės kyrkas dopbok 1854–1860], LVIA, F. 1330, Ap. 1, B. 14.

Plš₁Kr₁₁₁ – [Dopboken för Palušė kyrka 1885–1897], LVIA, F. 1330, Ap. 1, B. 18.

Przybytek Rozalia 1993: Ortsnamen baltischer Herkunft im südlichen Teil Ostpreußens. (Baltiskt ursprungliga ortnamn i södra delen av Ostpreussen) (= Hydronymia Europaea. Sonderband), Stuttgart: Franz Steiner Verlag.

Razmukaitė Marija 1993: Utbredningen av oikonymer som uppkommit ur personnamn med patronymiska suffix. – Frågor inom litauisk språkvetenskap 32, 133–165.

Razmukaitė Marija 1998: Litauiska suffixavledda oikonymer: doktorsavhandling, Vilnius: Litauiska språkets institut, Vytautas Magnus-universitetet.

Rimantienė Rimutė 1966: Fornlämningar i det skyddade området. – Ignalinaområdet, Vilnius: Vaga, 16–21.

SG II – Geografisk ordbok över Kungariket Polen och andra slaviska länder 2, Warszawa: utgiven på Filip Sulimierskis och Władysław Walewskis bekostnad, 1881.

Sinkevičiūtė Daiva 2006: Förkortningar av tvåstammiga personnamn och deras ursprungliga efternamn, Vilnius: Vilnius universitets förlag, 2006.

132

Acta Linguistica Lithuanica XC

Dėl oikonimo Ginučiai kilmės ištakų

SRP II – Scriptores rerum Prussicarum. Historiska källor till Preussens forntid fram till ordensväldets undergång 2, utg. T. Hirsch, M. Töppen, E. Strehlke, Leipzig: Verlag von S. Hirzel, 1863.

Steponavičienė Irena: Litauiska ortnamn i Tyska ordens och Livländska ordens dokument (maskinskrift). Förvaras vid Centrum för forskning om baltiska språk och namn vid Litauiska språkets institut.

Šv nč Kr₁ – Dopbok för Švenčionys församlingskyrka från år 1749. Februari: den 6. till år 1753. Mars den 8. Förvaras i Švenčionys kyrkoarkiv.

Šv nč Kr₂ – [Dopbok för Švenčionys församlingskyrka 1753–1759]. Förvaras i Švenčionys kyrkoarkiv.

Tyla Antanas 1966: De första uppgifterna om Linkmenys omgivningar. – Ignalinaområdet, Vilnius: Vaga, 22–42.

Trk|n – Liber Copulatorum Ecclesiae parochialis Tyrszlensis Anno Domini 1814–1827, LVIA, F. 1453, Ap. 1, B. 26.

TvrKr – Dopbok för Twerecks församlingskyrka från år 1755. Januari: 1 till år 1778. April den 1, LVIA, F. 1332, Ap. 1, B. 2.

Vaitkevičius Vykintas 2006: De gamla litauiska heliga platserna. Aukštaitija, Vilnius: Litauiska historiska institutet.

Vanagas Aleksandras 1970: Bildningen av hydronymer i Litauiska SSR, Vilnius: Mintis.

Vanagas Aleksandras 1996: Lietuvos miestų vardai, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.

VB – Pavardžių ir vietovardžių komisijos Lietuvos gyvenamųjų vietų sąrašai (bylos), (maskinskrift). Förvaras i arkivet vid Institutet för litauiska språkets centrum för forskning om baltiska språk och namn.

Wenzel Walter 2017: Die slawische Frühgeschichte Sachsens im Licht der Namen, Hamburg: Baar-Verlag.

VGGS – Vilna guvernement. Fullständig förteckning över bebodda platser med statistiska uppgifter om varje bosättning, sammanställd på grundval av officiella uppgifter av I. I. Goškevič, Vilna: Guvernementstryckeriet, 1905.

VK – Kartotek över litauiska ortnamn nedtecknade ur det levande språket. Förvaras vid Institutet för litauiska språkets centrum för forskning om baltiska språk och namn.

Straipsniai / Articles

133

LAIMUTIS BILKIS

Wójcik Urszula 2001: Nazwy miejscowe dawnego województwa rawskiego, Warszawa-Kraków: Towarzystwo Naukowe Warszawskie, Wydawnictwo Instytutu Języka Polskiego PAN.

VTI₁ – Inwentarz Wszy[s]tkiego Ci wunftwa Wilenkiego... [inventarium över Vilnius’ tijūnija från 1636], VUBRS, F1–F14.

VTI₁₁ – Inwentarz Ci wunftwa Wilenskiego... [inventarium över Vilnius’ tijūnija från 1732], VUBRS, F1–F92.

Zschieschang Christian 2017: Das Hersfelder Zehntverzeichnis und die frühmittelalterliche Grenzsituation an der mittleren Saale. Forschungen zur Geschichte und Kultur des östlichen Mitteleuropa, Bd. 52, Köln Weimar Wien: Böhlau Verlag.

Žemienė Aušra 2017: Mažosios Lietuvos asmenvardžiai (XVIII–XIX a.), Vilnius: VGTU leidykla „Technika“.

Žilėnas Antanas 2019: Ginūčiai. – Saldutiškis, Vilnius: Versmė, 595–648.

Om ursprunget till oikonymen Ginūčiai

SAMMANFATTNING

Byn Ginūčiai, belägen i östra Litauen, och dess namn har väckt historikers, lingvisters och lokalhistorikers intresse på grund av dess geografiska närhet till det välkända Ginūčiai-borgberget. På detta borgberg tros Linkmenys borg ha legat; borgen nämns första gången 1373 i Livländska krönikan av Hermann von Wartberge. Byns närhet till denna betydelsefulla historiska plats har gett upphov till spekulationer om ett möjligt samband mellan bynamnets ursprung och försvaret av Linkmenys borg. Därför återkommer antagandet att oikonymen Ginūčiai kan ha sitt ursprung i det litauiska appellativet ginti ‘att rädda någon eller något från ett angrepp; att slå tillbaka ett angrepp’.

Historiska belägg för oikonymen Ginūčiai visar att två former har använts genom historien: *Ginutėnai och Ginūčiai. Varianten med suffixet –ėnai betraktas som den primära, eftersom den tidigast belagda varianten är daterad till 1554 och förblev i allmänt bruk fram till början av 20^th-talet. Den nutida oikonymen Ginūčiai var redan känd under första hälften av 17^th-talet och började användas oftare från och med 1734 under 18-talet. Gradvis blev den allmänt etablerad i talspråket och i administrativa dokument, och dess dominerande ställning befästes under första hälften av 20-talet.

134

Acta Linguistica Lithuanica XC

Dėl oikonimo Ginūčiai kilmės ištakų

Oikonymens etymologi är sammanflätad med försöket att fastställa ursprunget till den primära varianten *Ginutėnai. Med utgångspunkt i ordbildnings- och ursprungstendenser hos oikonymer och andra toponymer med liknande struktur, mönstren för bildningen av appellativ med suffixet -ėnas samt analysen av personnamn med samma rot kan vi konstatera att *Ginutėnai sannolikt kan kvalificeras som en bildning av typen pluralia tantum, avledd från patronymikonet *Ginutėnas. Flera skäl stöder denna slutsats: 1) litauiska oikonymer med suffixet -ėnai bildas ofta av pluralformen av personnamn med samma suffix, och denna typ av ordbildning är mest utbredd i östra Litauen; 2) historisk och nutida antroponymi belägger personnamnet Ginūtis, grundordet till personnamnet *Ginutėnas, vilket kan utgöra grundordet för det aktuella oikonymet; 3) det finns inga andra litauiska oikonymer eller andra toponymer bildade med suffixet -ėnai av deverbativa bildningar i kategorin namn som betecknar bärare av en verbal egenskap och appellativ av liknande slag.

Det råder osäkerhet kring huruvida det senare bynamnet Ginūčiai, som saknar suffixet -ėnai, direkt kan knytas till pluralformen av personnamnet Ginūtis, belagt i litauisk historisk och nutida antroponymi. Detta antroponym är inte belagt i byn Ginūčiai, i området kring godset Linkmenys eller i Linkmenys socken under 1500–1700-talen, vilket tyder på att det försvann ur allmänt bruk i detta område betydligt tidigare. Analysen av socknens oikonymer med suffixet -ėnai antyder att varianten Ginūčiai under 1600- och 1700-talen kan ha uppstått till följd av en tendens att under denna period växelvis använda båda formerna – med och utan suffix.

Med beaktande av oikonymens sannolika ursprung råder det osäkerhet kring huruvida det nuvarande bynamnet Ginūčiai direkt kan härledas från verbet ginti(s) ‘att rädda någon eller något från ett angrepp; att avvärja ett angrepp’ eller från den sannolika litauiska deverbativa bildningen *ginutis. Sambandet med lit. ginti(s) kan endast vara indirekt: *Ginutėnai ← personnamn *Ginutėnas ← personnamn Ginūtis ← (personnamnen Gìnas, Gìnis, Gìnius) ← lit. gìnti (gina).

Inlämnad den 25 oktober 2023.

LAIMUTIS BILKIS

Litauiska språkets institut

Petro Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius, Litauen

[email protected]

Straipsniai / Articles

135