Ilona Mickienė, Birutė Briaukienė LITAUISK TERMINOLOGI: ASPEKTER: EN METODISK LÄROBOK [Elektronisk resurs] Vilnius: Vilnius universitet, 2016. – 67 s. ISBN 978-609-459-710-7

JOLANTA GAIVENYTĖ-BUTLER

Litauiska språkets institut

Vilnius universitets humanistiska fakultet i Kaunas gav 2016 ut den elektroniska metodiska lärobok som sammanställts av Ilona Mickienė och Birutė Briaukienė, Aspekter av litauisk terminologi. Boken godkändes för utgivning av rådet vid Vilnius universitets humanistiska fakultet i Kaunas och granskades av två recensenter.

Publikationen är mycket aktuell. Det finns inte många publikationer om litauisk terminologi, i synnerhet inte läroböcker. Studenterna får förmodligen främst förlita sig på Stasys Keinos Terminologins ABC, utgiven redan 1980, och Kazimieras Gaivenis bok Litauisk terminologi: utkast till teori och standardisering (2002). På internet fanns Jūratė Lubienės föreläsningsanteckningar om terminologi tillgängliga. Det går också att hitta sammanfattningar av föreläsningar om enskilda terminologiämnen, utarbetade av Antanas Smetona och Egidijus Zikauskas, en kort terminologihandbok för översättare som 2006 utarbetades av Europeiska kommissionens generaldirektorat för översättning, avdelningen för litauiska, samt teoretiska och praktiska aspekter av terminologi behandlas i läroböcker för yrkesspråk, i kapitel om yrkes-

240

Jolanta Gaivenytė-Butler |

språk, men någon separat, utförlig lärobok om litauisk terminologi hade ännu inte funnits.

I läroboken Aspekter av litauisk terminologi behandlas de viktigaste frågorna inom terminologin – framställningen börjar med teoretiska aspekter och går sedan över till praktiska. Boken består av elva kapitel som presenterar den litauiska terminologins utveckling och historien om hur terminologi som vetenskaplig och praktisk disciplin växte fram, förklarar grundläggande terminologiska begrepp samt behandlar termkällor, termbildning, krav, brister och metoder för terminologisk standardisering. I slutet av publikationen finns en förteckning över använd och rekommenderad litteratur.

Bokens förord inleds med följande ord av författarna:

”Vetenskapen är stor och evig, medan människans liv är kort. Vissa vetenskapsgrenar växer sig snabbt starka och gör framsteg, medan andra utvecklas långsamt och trögt. Terminologi är en tillämpad vetenskapsgren. Över hela världen utvecklas den långsamt och mödosamt, som om den inte visste vad den skulle ansluta sig till – lingvistik, informatik eller någon annan vetenskapsgren” (s. 5).

Vackert skrivet. Nästan lika vackert som när K. Gaivenis skrev artikeln ”Några tankar om terminologi”, publicerad i tidskriften Terminologija:

”Det sägs att det på Sorbonneuniversitetets gård står ett solur med den latinska inskriften ”Sicut umbra dies nostrae” (”Våra dagar är som en skugga”). Vetenskapen är verkligen stor och evig, medan människans liv är kort. Men vetenskap är inte detsamma som vetenskap. Vissa vetenskapsgrenar blir snabbt starkare efter att de uppstått och gör genast stora framsteg, medan andra utvecklas långsamt och trögt. Terminologi är en tillämpad vetenskapsgren. Över hela världen utvecklas den långsamt och mödosamt, som om den inte visste vad den skulle ansluta sig till – lingvistik, informatik eller någon annan vetenskapsgren” (Gaivenis 1998: 89).

Vi får anta att författarna helt enkelt glömde att lägga till en hänvisning.

Publikationens första kapitel ägnas åt den litauiska terminologins utveckling. När man läser det lägger man först märke till att författarna, när de talar om terminologin, växlar mellan två ord – terminologija och terminija. På litauiska benämns helheten av termer faktiskt på två sätt: två betydelser av terminologijos finns upptagna i Ordbok över nutida litauiska (DLKŽ 2015), Lingvistisk termordbok (KTŽ 1990) och Ordbok över internationella ord (TŽŽ 2013). Redan 1925 uppmärksammade Stasys Šalkauskis i sin studie ”Terminologins teori och litauisk filosofisk terminologi” ordet terminologijas två betydelser och föreslog att två olika ord skulle användas. Terminija skulle, enligt S. Šalkauskis, beteckna ”samlingen av termer inom en viss vetenskap eller konst”, medan terminologija är ”läran om terminija eller åtminstone dess teori” (Šalkauskis 1991: 10). En sådan

Terminologija | 2016 | 23

241

Att skilja mellan terminologijos och terminijos är vanligt i moderna litauiska lexikologiska och terminologiska arbeten samt i läroböcker avsedda för allmänspråket eller fackspråket (jfr Gaivenis 2002; Jakaitienė 2010; Rutkienė 2015; Vladarskienė 2013; Bielinskienė et al. 2014). Att skilja mellan två betydelser av ordet terminologija i allmänspråkliga ordböcker eller att använda terminologijos i betydelsen terminijos i arbeten som inte handlar om terminologi är förmodligen inget problem, men i ett arbete om terminologi är en sådan variation störande. Det vore inte märkligt om studenterna undrade om litauisk terminologi kanske är en särskilt gammal vetenskapsgren, eftersom författarna, som skrev att ”den litauiska terminologins början är inte de första tryckta litauiska böckerna, utan ligger mycket tidigare”, på samma sida dessutom tillägger att ”de europeiska språkens terminologi hade bara börjat utvecklas när de första litauiska böckerna skrevs” (s. 6). Det verkar som om författarna betraktar alla ord som betecknar specialiserade eller abstrakta begrepp som termer. När de nämner Martynas Mažvydas, Mikalojus Daukšas och Konstantinas Sirvydas arbeten skriver de:

”De första litauiska böckernas författare <...> lade en god grund för den fortsatta utvecklingen av standardspråket. Deras arbete lämnade också spår i den litauiska terminologin. Även om de litauiska terminologernas arbete på den tiden varken var organiserat eller byggde på tydliga principer och bestämdes av [sic] de källor som översattes, påminner ändå mer än en av deras termer än i dag om dessa böckers författare” (s. 7).

M. Mažvydas, M. Daukšas och K. Sirvydas arbeten är utan tvekan viktiga för det litauiska språkets utveckling, men knappast kan de kallas terminologais. Här kan det vara på sin plats att åter erinra om S. Šalkauskis, som hävdade: ”För att ett ord som uttrycker ett begrepp ska få benämningen term i vår tid måste det begrepp som uttrycks genom ordet <...> ingå i området för de objekt som studeras inom någon vetenskap. Enligt detta är inte varje ord som uttrycker ett begrepp en vetenskaplig term, även om varje term är ett ord som uttrycker ett begrepp” (Šalkauskis 1991: 14). Senare, i det tredje kapitlet, förklarar författarna hur terminija skiljer sig från terminologijos (de nämner också S. Šalkauskis), men i de följande kapitlen använder de åter dessa två termer om vartannat. Det hade kanske varit lämpligt att inleda boken med en redogörelse för begreppen term, terminija och terminologi, och därefter skildra historien om utvecklingen av den litauiska terminijan och terminologin.

Det andra kapitlet i läroboken har nästan darwinistiskt fått titeln ”Teorier om terminologins ursprung”. Där talas det inte om ursprungsteorier, utan man försöker i stället ge en översikt över terminologins utveckling som termvetenskap. I detta kapitel bygger framställningen främst på K. Gaivenis, och teorier om terminologi av S. Šalkauskis, Eugen Wüster, Dmitrij Lotte och Valerija Danilenko behandlas kortfattat

242 Jolanta Gaivenytė-Butler |

teorier. Man skulle kunna korrigera efternamnen på de författare vars arbeten S. Šalkauskis stödde sig på: inte Venderyes utan Vendryes; medeltidsfilosofen D. Scotus kallas på litauiska vanligen Jonas Dunsas Škotas (Joannes Duns Scotus). När K. Gaivenis skrev om de ryska forskares arbeten som var mest kända bland terminologerna i hans generation, uppmärksammade han att arbeten av utländska terminologer inte nådde Litauens bibliotek och att man därför visste lite om dem. Numera är det lätt att hitta arbeten av utländska terminologer i litauiska universitetsbibliotek. Man hade kunnat nämna åtminstone några namn. Av någon anledning avslutas kapitlet med kritik av tendenserna att nominalisera och terminologisera vetenskapsspråket. Det hade förmodligen passat bättre att skriva om vetenskapsspråkets särdrag i det femte kapitlet, ”Termer – vetenskapsspråkets grund”. I början av kapitlet hänvisas till en kort artikel av J. Gaivenytė om E. Wüster (s. 10), men där står ingenting liknande. I själva verket har författarna utgått från ett avsnitt i K. Gaivenis bok om E. Wüsters och Helmut Felbers terminologiska teorier (Gaivenis 2002: 110–111).

Efter översikten över terminijans och terminologins utveckling övergår man till att förklara termino. I det tredje kapitlet, ”Termen. Förhållandet mellan term och ord, term och begrepp”, försöker man definiera mycket: man börjar med terminija som system, nämner kraven på termer (de behandlas i det nionde kapitlet), definierar termen, försöker visa förhållandet mellan term och ord, förklarar den snäva och den vida termuppfattningen, tar upp kvasi-termer och pseudotermer, redogör för vad terminija och terminologi är, urskiljer två inriktningar inom terminologin, förklarar vad terminografi är, behandlar begreppet professionalismer och anger vilka relationer som råder mellan begrepp och termer. När författarna diskuterar förhållandet mellan term och ord blir resonemanget något förvirrat. I boken står det:

”Ord och term står i ett artförhållande – ordets begrepp är vidare; termer är en viss typ av ord, närmare bestämt en funktionell och semantisk typ. Termbegreppet ryms emellertid inte inom ordets gränser, eftersom en term inte nödvändigtvis är ett ord. Det vill säga, även vissa kombinationer av ord (eller symboler) har en bestämd betydelse och ett bestämt användningsområde i språket. Sådana ordkombinationer betraktas som sammansatta termer. Termbegreppet överskrider alltså ordets gränser” (s. 12).

Om ord och term står i ett artförhållande (närmare bestämt ett förhållande mellan art och genus) och ordets begrepp är vidare, kan då termbegreppet överskrida ordets gränser? När författarna diskuterar förhållandet mellan ord och term hänvisar de till K. Gaivenis bok, men där hävdas motsatsen: ”Begreppen ’ord’ och ’term’ står inte i ett genus–artförhållande, eftersom

Terminologija | 2016 | 23

243

termer är inte enbart en viss typ av ord. Dessutom ryms begreppet ”term” inte heller inom gränserna för ”ord”, eftersom en term kan vara både ett enordsuttryck och en fast ordkombination” (Gaivenis 2002: 14). I själva verket bygger framställningen på St. Keinys (Keinys 1980: 15–16); till hans tankar, som inte markerats med någon hänvisning, har bara lagts till ett par meningar ur K. Gaivenis bok. För övrigt betraktar inte heller Evalda Jakaitienė förhållandet mellan begreppen ”ord” och ”term” som ett rent genus- och artsamband (Jakaitienė 2010: 182). Det är intressant att veta vilken ståndpunkt lärobokens författare skulle ansluta sig till. Påståendet att ”orden terminija och terminologija har mer än en betydelse i standardspråket” (s. 13) bör preciseras (ordet terminija används bara i en betydelse).

I det fjärde kapitlet förklaras vad en definition är och brister i definitioner beskrivs. På senare år har man tenderat att kalla redogörelsen för de särskiljande kännetecknen hos ett begrepp för en definition, och dess resultat för en begreppsdefinition. En sådan term används inte bara av terminologer (jfr Jakaitienė 2010; Rutkienė 2015). I lärobokens tredje kapitel står det att ”det beskrivande påstående som definierar ett begrepp och hjälper till att skilja det från närbesläktade begrepp kallas begreppsdefinition” (s. 16), och intensionella (=intensionella) och extensionella (=extensionella) begreppsdefinitioner särskiljs, men i det fjärde kapitlet kallas begreppsdefinitioner för definitioner.

Underrubriken ”Begreppet definition” inleds så här:

”En definition är ett blottläggande av begreppets innehåll <...>. Påståendet som utgör en termartikel ska förklara vad begreppet är. När begreppen har valts ut kan man välja ut begreppsdefinitioner och kontrollera om termerna motsvarar begreppen. Men det är inte så enkelt.

I terminografiskt arbete kan man inte använda en grupp begreppsdefinitioner från något enskilt vetenskapsområde, eftersom: a) många begrepp saknar definitioner; b) definitioner i vetenskaplig litteratur ersätts av endast ungefärliga förklaringar; c) många definitioner är föråldrade och ologiska; d) många befintliga definitioner saknar tillräckliga och nödvändiga kännetecken som lyfter fram det specifika hos det begrepp som definieras. Följaktligen måste definitioner och begrepp ständigt omprövas, dvs. föråldrade och ovetenskapliga definitioner måste överges och nya utarbetas” (s. 18).

En sådan inledning är inte särskilt tydlig. Vad är det som väljs ut, varifrån och varför? Var finns dessa bristfälliga begreppsdefinitioner – i ordböcker, vetenskapliga arbeten eller läroböcker? Varför kan man inte använda en ”grupp begreppsdefinitioner” i terminografiskt arbete? De som arbetar med terminografi kan i regel formulera och precisera begreppsdefinitioner (eller får hjälp med detta av terminologer).

I slutet av underrubriken står det: ”En definition får inte begränsa det vetenskapliga tänkandet. Oftast är den verbal, medan till exempel matematiska formler är

244

Jolanta Gaivenytė-Butler |

endast hjälpmedel. Det betyder att om man beskriver ett fysikaliskt fenomen enbart matematiskt, så blottlägger man i grunden inte begreppets innehåll. Det finns emellertid begrepp som inte kan definieras utan matematiska formler” (s. 19). På vilket sätt begränsar begreppsdefinitioner det vetenskapliga tänkandet? Varför är de oftast verbala? Begreppsdefinitioner är alltid verbala. Specialister kan förmodligen förstå begreppets innebörd även utifrån en formel. I nästa stycke hävdas det: ”Om man i definitioner måste använda termer med flera betydelser, ska man ange i vilken betydelse termen används” (s. 19). Det är svårt att föreställa sig hur kravet på att ange betydelsen hos en term med flera betydelser i en begreppsdefinition tillämpas i praktiken.

I underrubriken ”Principer för utformning av definitioner och brister” handlar texten endast om brister. Principerna räknas upp i underrubriken ”Begreppet definition”. I den här underrubriken står det: ”Brister hos termer uppstår därför att definitionen som användes när termen utformades också hade brister. Varje vetenskapligt begrepp måste vara exakt” (s. 19). Kan man kräva exakthet av ett begrepp? Termen som benämner begreppet ska vara exakt, och begreppsdefinitioner bör återge begreppens väsentliga och särskiljande kännetecken exakt. Dessutom kan brister hos termer uppstå av andra skäl än bristfälliga begreppsdefinitioner.

Det korta femte kapitlet ”Termer – det vetenskapliga språkets grund” består av två stycken. Det första innehåller allmänna reflektioner om termernas betydelse för vetenskapliga framsteg och språkets utveckling; det andra handlar om terminologiarbete på litauiska och räknar upp litauiska språkforskare som har disputerat inom terminologi. För övrigt har Aušra Rimkutė och Markas Paura utelämnats. Liudmila Mockienė disputerade också inom terminologi år 2016. Det hade förmodligen passat bättre att tala om terminologiforskning i det andra kapitlet. Den lösryckta informationen ur K. Gaivenis bok om de framställda ”10 000 standardiserade termordböckerna” (s. 22) är förbryllande. Det verkar som om det handlar om termordböcker utgivna i Litauen, medan K. Gaivenis nämnde siffran i samband med E. Wüster och hans arbetens inflytande på standardiseringen av terminologin på internationell nivå.

I det sjätte kapitlet, ”Klassificering av termer”, klassificeras termer med avseende på form, innehåll och inbördes relationer. Följande indelning av enledade termer presenteras: ”1) primära (enkla) ord (öga); 2) avledda ord (avledningar) (glasögon); 3) sammansatta ord (sammansättningar) (kreivaakis)” (s. 23) (är kreivaakis en term?). Denna indelning bör korrigeras, eftersom sammansättningar också är avledningar. Förmodligen avses enkla ord, avledningar och sammansättningar.

I det sjunde kapitlet, ”Terminologins källor”, behandlas tre huvudkällor: det egna språkets lexik, ordbildningsmedel och andra språks

Terminologija | 2016 | 23

245

lexikon. Exemplen som illustrerar förhållandet mellan internationella och litauiska termer har hämtats från K. Gaivenis bok. Man hade kunnat leta efter mer typiska fall. Till påståendet att ”vid sidan av ett litauiskt ord har vi dess internationella motsvarighet, men den är den passiva medlemmen i ordparet” (s. 27) ges exemplet nuomaris – epilepsija. Det är knappast så att nuomaris används oftare i dag. I Psykologisk terminologisk ordbok (PTŽ 1993) och Medicinsk terminologisk ordbok (MTŽ 1980), som finns på webbplatsen Raštija.lt, står nuomaris, se epilepsija. De internationella termerna är definitivt de aktiva medlemmarna i paren nuovala – placenta och perdanga – diafragma, men man kan ifrågasätta om sådana par över huvud taget förekommer i dagens terminologi.

I läroboken skiljs två slags internationella termer åt: ”egentliga internationella termer, som inom världens vetenskap används i latiniserad form och vars stavning inte ändras i något språk och inte heller återges med andra alfabet”, och ”icke-latinska” termer som lånats direkt från andra språk eller via förmedlande språk (s. 27). Det är synd att författarna inte gav några exempel på sådana termer, eftersom det är oklart vilka ”latiniserade” termer som avses. Är denna indelning korrekt? Enligt K. Gaivenis ”har de internationella ord som kommer in i vår terminologi huvudsakligen sitt ursprung i forngrekiskan och latinet. De anpassas efter vårt språks fonetiska, morfologiska och ortografiska lagar och regler och blir normerade” (Gaivenis 2002: 58–59). Längre fram, i diskussionen om internationella termer, hävdas det att ”litauiska motsvarigheter till internationella termer för närvarande skapas mycket intensivt”, vilket leder till att ”synonymiteten mellan internationella och egna termer ökar” (s. 27). Termerna vaakumas (=vakuumas) och tuštuma anges som exempel på sådan synonymitet, men de är inte synonymer. Det stämmer att litauiska motsvarigheter till internationella termer skapas, men påståendet att detta sker ”mycket intensivt” är ytterst tveksamt. Redan 1996 uppmärksammade K. Gaivenis och Angelė Kaulakienė, i ett föredrag vid KTU, den motsatta tendensen – terminologins internationalisering och oviljan att söka litauiska motsvarigheter (Gaivenis, Kaulakienė 2014: 232). Det är knappast troligt att denna tendens har försvunnit. Översikten över lånordens plats i terminologin avslutas med den riktiga iakttagelsen: ”Det viktigaste är att lånorden inte tränger undan etablerade litauiska termer ur bruket och att en lämplig proportion mellan egna (nationella) och främmande (internationella) termer bevaras i terminologisystemet” (s. 30–31). Samma sak står i artikeln terminologija i Litauiska språkencyklopedin (LKE 2008: 553), och därför borde en hänvisning läggas till (denna encyklopediska artikel används även utan hänvisning i det första kapitlet, s. 7–8).

246 Jolanta Gaivenytė-Butler |

Ett omfattande åttonde kapitel ägnas åt ordbildning inom terminologin. Det utgör omkring en femtedel av hela boken. Kapitelinledningen är ganska utdragen och osammanhängande; samma saker tas upp gång på gång. Exempelvis nämns de viktigaste arbetssätten tre gånger, två gånger konstateras att ”ordbildning spelar en stor roll inom terminologin, eftersom de flesta enords- och flerordstermer är avledningar” (en gång anges St. Keinys som källa, den andra gången anges ingen källa) (s. 32), och med hänvisning till K. Gaivenis slås det dessutom fast att ”avledningar utgör den största delen av enordstermerna” (s. 33). Om benämningen av underordnade begrepp sägs det att ”vetenskapsspråket behöver benämna mer komplexa begrepp, däribland underordnade begrepp. Sådana begrepp betecknas med enordstermer, men av dem bildas flerordstermer, t.ex. mängd – abstrakt mängd, öppen mängd, oändlig mängd” (s. 33). Vad är det som görs här? Även om ingen hänvisning anges är det tydligt att tanken återges felaktigt från Terminologins ABC (därifrån kommer också exemplen). St. Keinys skrev att underordnade begrepp ofta ”betecknas med enordstermer, men trots det används här oftast flerordsbenämningar” (Keinys 1980: 17). För övrigt heter de matematiska termerna abstrakčioji aibė, atviroji aibė. Längre fram i detta avsnitt påminns läsaren om ett av kraven på termer: ”När en nybildning skapas måste man känna till att korrekthet är ett av de viktigaste kraven på termer. I republikens standard definieras korrekthet som överensstämmelse med reglerna för accentuering, stavning, grammatik, ordbildning, grammatikalisering och användning (LR-standarden, 2009) [sic]” (s. 33). En märklig definition i ett ännu märkligare dokument. Vad är ”republikens standard”? Det blir tydligen inte möjligt att få veta mer om denna publikation, eftersom den inte finns med i litteraturförteckningen.

Det första underkapitlet, ”Enordstermer”, som är indelat i tämligen många småavsnitt, behandlar bildningen av enkla termer (avledningar med suffix, ändelser och prefix samt sammansättningar). Suffixavledningar behandlas i två mindre avsnitt om verbavledningar och substantiv- och adjektivavledningar. Därför tas exempelvis benämningar på personer som kännetecknas av en egenskap och på platser upp på två ställen. Det vore kanske praktiskt att behandla dem på ett och samma ställe. Exemplen bör väljas omsorgsfullare: som exempel på en person som kännetecknas av en verbal egenskap anges ordet tyrimas, och som exempel på en spontan handling gydymas. Påståendet att suffixet -tė, -(i)uotė i nutida litauiska ”endast används vid ordbildning av termer” (s. 36) är tveksamt. Det går inte att invända mot påståendet att ”sammansatta termer gör det enkelt och systematiskt att benämna likartade begrepp”. Det framgår tydligt av exemplen (savidulka, vėjodulka). Men knappast är följande påstående korrekt:

Terminologija | 2016 | 23

247

”En sammansatt term är betydelsemässigt ofta mer enhetlig, tydligare avgränsad och mer specifik än den ordkombination som utgör dess grund. Därför lämpar sig sammansatta ord för ett mer precist, innehållsrikt och meningsfullt uttryckssätt” (s. 43). I slutet av avsnittet om sammansättningar förklaras vilka ordklasser sammansättningar kan tillhöra. Exemplen (dalgiakotis, rudauodegis (katinas), kažkas, dvidešimt, bukagalvis, silpnaširdis, proligė) har föga gemensamt med terminologi. I detta underkapitel förekommer också flera exempel som knappast är termer (åtminstone inte inom dagens terminologi): žabaras, skystimas, kartumynai, vočiukė, apysakaitė, rankytė, upokšnis, užkandinė, dainius med flera.

Det andra underkapitlet i det åttonde kapitlet, ”Termer – ordkombinationer”, ägnas åt flerordstermer. Det bör uppmärksammas att beståndsdelarna i flerordstermer i början av kapitlet kallas komponenter, men i slutet element. Här ges exempel vars korrekthet kan ifrågasättas: iris žirklikes, minus stiklai, augalai-indikatoriai. Underkapitlet beskriver kortfattat vilka syntaktiska relationer som kan binda samman flerordstermers beståndsdelar, men flerordstermers struktur och antalet beståndsdelar behandlas inte. Det vore värdefullt för studenterna att också få veta i vilken ordning beståndsdelarna placeras.

I det nionde kapitlet behandlas kraven på termer. Författarna skiljer ut sju krav, som de betecknar med adjektiv. Det vore inte ovanligt att skriva i löptext att ”en term ska vara exakt”, men som namn på krav och underkapitel vore substantiv bättre lämpade, särskilt som det första underkapitlet inleds med påståendet ”korrekthet är ett av de viktigaste språkliga kraven på termer” (s. 47). Standarderna som nämns i detta underkapitel har beteckningar som bör återges korrekt: beteckningen för standarden ”Terminologins principer och metoder” (1115–90) ska vara LST 1115-90; denna standard utarbetades inte utifrån den internationella standarden 980: 704-87, utan utifrån ISO 704-87. Korrekthet, exakthet, systematik, korthet, stilistisk neutralitet och ordbildningsmässig ändamålsenlighet beskrivs tämligen utförligt – de ges allt från ett par stycken till nästan tre sidor – medan tydlighet beskrivs i en enda mening. Man borde antingen ha skrivit mer om detta krav eller inte ha nämnt det alls. Tydlighet definieras som ”ett krav på att termens inre form tydligt ska förmedla begreppet” (s. 47). Tydligheten saknar tydlighet. Vad är ”termens inre form”? När författarna beskriver termers exakthet skiljer de mellan tre grupper: termer som ger rätt vägledning, neutrala termer och termer som ger felaktig vägledning. Beskrivningen av neutrala termer bör korrigeras: ”Neutrala termer kan anses vara alla de termer vars lexikala betydelse inte går att fastställa. Sådana ter-

248 Jolanta Gaivenytė-Butler |

termer kan vara både begrepp och ord från andra språk” (s. 48). Man borde leta efter mer typiska exempel på bristande systematik (är termerna garvežys och šilumvežis, skridininis suvirinimas verkligen osystematiska (används denna term?) och taškinis suvirinimas?). Förklaringen av systematik avslutas med följande påstående: ”Det är mycket svårt att förbjuda användningen av en etablerad term. Det är nödvändigt att göra det om termen är felaktig och bidrar till begreppslig instabilitet, vilket kan leda till praktiska misstag” (s. 49). Kommer studenterna att förstå vad ”begreppslig instabilitet” är och hur termer ”bidrar” till den? De illustrerande exemplen i avsnittet om korthet bör ses över. En betydande del av dem är tvivelaktiga: antingen är exemplen olämpliga eller förklaringarna oprecisa. De ”sammansatta sammandragna” termerna metro och taksis (i bruk är den oföränderliga formen taksi vanlig, och det är också den form som rekommenderas i DLKŽ 2015) är inte sammansatta. Termparet akceleratoriaus valdymas droseline sklende ir droselinis akceleratorius visar inte att en egenskap hos ett föremål överförs till ett annat. Termen karštasis apdirbimas är knappast en ”kort form av den utvidgade frasen apdirbimas karštame būvyje eller karštų ruošinių apdirbimas”, där elementet karštasis anger en egenskap hos ett föremål och ”inte uttrycker egenskaper som hör samman med processen” (s. 50). Definitionen av karštojo apdirbimo i Aiškinamajame elektrotechnikos terminų žodyne (AETŽ 2010) visar på en egenskap som är knuten till processen: ”plastisk deformation av metall med en sådan hastighet och vid en sådan temperatur att härdningsspänningar inte uppstår”. Termparet tiesioginis rezonansinis greitintuvas su stovinčiomis bangomis ir rezonansinis (=rezonansinis) greitintuvas visar inte att en egenskap byts ut mot en annan. Det längsta och mest välformulerade avsnittet handlar om stilistisk neutralitet. Det beror troligen på att större delen av texten har hämtats från St. Keinio och K. Gaivenios arbeten. Hänvisningen till St. Keinio Terminologijos abėcėlę är korrekt och placerad på rätt ställe. Det anges mitt i avsnittet att man har utgått från K. Gaivenios bok, men därefter saknas hänvisningar; större delen av avsnittet är dock inte författad av lärobokens författare. Det är K. Gaivenios artikel ”Lietuviškų terminų vaizdingumo klausimu”, publicerad i Lietuvių kalbotyros klausimų, volym 29. I det sista avsnittet beskrivs användbarhet i arbetet kortfattat. I slutet av avsnittet finns en hänvisning till K. Gaivenios bok, men den citerade texten borde stå inom citationstecken.

I det tionde kapitlet, ”Terminologiska fel”, behandlas mångtydighet, synonymi, ”termens motsägelse eller bristande överensstämmelse med begreppet” och ”svårigheter att uttala termen”. Benämningarna på dessa företeelser bör preciseras, och man bör överväga om alla dessa fyra ”fel” är lika allvarliga. Det verkar märkligt att jämställa ett så komplext och mångfacetterat fenomen som termers synonymi med obekvämt uttal av en term-

Terminologija | 2016 | 23

249

er. Varken mångtydighet eller synonymi värderas entydigt; båda företeelserna är viktiga för såväl det vetenskapliga tänkandets som terminologins utveckling. Även i detta kapitel borde påståendena ha formulerats mer precist och exemplen ha valts omsorgsfullare. En av huvudorsakerna till mångtydighet förklaras så här: ”termer lånas på ett felaktigt och okritiskt sätt från andra språk. Ett eget ord eller ett ord som kommit från ett annat språk och blivit så gott som inhemskt (spritt i språket), till exempel benzinas, har inte samma betydelse som det franska ordet benzine, eftersom många författare använder denna term med betydelsen benzolas; inom koks-kemins terminologi finns termen benzinė. Sålunda ges roten benzin- en helt annan betydelse” (s. 54). Varför skulle benzinas ha samma betydelse som det franska ordet? Jag har aldrig hört termen benzine; det ämne som finns i produkterna från stenkolskoksning kallas på litauiska benzenu. I Chemijos terminų aiškinamajame žodyne (CHTŽ 2003) betraktas benzolas som en icke rekommenderad term och rättas till benzeną. Roten i dessa ord är inte benzin- utan benz-. I avsnittet om synonymi står det att ”synonymer alltid utgör en viss fara, eftersom vissa författare börjar skilja dem åt på ett felaktigt sätt. Exempelvis användes följande synonymer länge inom fysikens terminologi: dielektrinis jautrumas, dielektrinis įspūdingumas, dielektriko polarizacijos koeficientas” (s. 55) (ordet dielektrinis är troligen ett korrekturfel). I ordlistan i A. Kaulakienės bok Lietuvių fizikos terminijos raida (Kaulakienė 2009: 281) anges endast en synonym till jautrumo – jautris. Varken i denna bok eller i andra källor har jag kunnat hitta synonymerna dielektrinis jautrumas, dielektrinis įspūdingumas ir dielektriko polarizacijos koeficientas.

Det elfte kapitlet ägnas åt terminologisk verksamhet. Det behandlar omfattande ämnen – terminografi, standardisering av termer och datorstödd terminologisk verksamhet.

Avsnittet ”Terminografi” består av fjorton stycken; efter tre av dem står K. Gaivenios namn och efter två Jono Klimavičiaus. Och vad är det för märkvärdigt med det? Det hade kanske inte varit något märkvärdigt om författarna åtminstone hade inlett några av dessa stycken med formuleringar som Gaivenios nuomone, Klima-vičius pastebėjo eller liknande. I det här avsnittet får man inte veta vad författarna anser eller känner till om litauisk terminografi, eftersom nästan allt som tas upp är tankar från K. Gaivenis (avsnitt I i kapitel III i boken Lietuvių terminologija: teorijos ir tvarkybos metmenys) och J. Klimavičius (slutsatserna i artikeln ”Lietuvių terminografija: praeities bruožai, dabarties sunkumai ir uždaviniai”). De tre sista styckena i avsnittet saknar hänvisningar. Hoppet tänds om att författarna har undersökt trenderna inom utgivningen av terminologiska ordböcker och kommit fram till att ”under den andra Litauens republiks år (från 1990) börjar en verklig

250 Jolanta Gaivenytė-Butler |

terminografisk expansion – mer än 200 ordböcker och ordlistor har getts ut” (s. 60). Tyvärr är detta bara en slutsats från J. Klimavičiaus artikel som återges utan hänvisning; han drog den 2003 (Klimavičius 2003: 29). Förutom denna slutsats av J. Klimavičius nämns i kapitlet också ett faktum hämtat från K. Gaivenios bok: ”under efterkrigsåren utarbetades och gavs mer än 150 terminologiska ordböcker inom olika områden ut i Litauen” (s. 59). Vilken period avses? Som framgår av den bibliografiska förteckningen Lietuvių kalbos terminų žodynai (LKTŽ 2008) hade 150 ordböcker getts ut 1988, om man räknar från 1945. Om studenterna ville veta hur många litauiska terminologiska ordböcker som har getts ut fram till i dag skulle de inte hitta svaret i denna lärobok; de skulle behöva bläddra i den nämnda bibliografiska förteckningen och i de listor över terminologiska ordböcker som publiceras varje år i tidskriften Terminologijos. Fram till 2015 hade mer än 600 litauiska terminologiska ordböcker getts ut, varav omkring 440 under åren 1990–2015. För övrigt verkar den terminografiska expansion som inleddes med självständigheten ha mattats av något. Under 1990–2005 utarbetades i genomsnitt 20 ordböcker och ordlistor per år, medan genomsnittet var 12 per år från 2010 till 2015. Ytterligare ett påstående i detta avsnitt bör preciseras: ”terminologiska ordböcker lämnas in för bedömning till terminologiunderkommissionen vid Statliga litauiska språkkommissionen, som har utarbetat regler för bedömning av terminologiska ordböcker. Senast granskades, kompletterades och fastställdes reglerna den 3 juni 2004.” Valstybinė är inte en underkommission utan en kommission, som fastställde en ny version av reglerna 2015.

Om standardisering av termer sägs i detta kapitel lika mycket som K. Gaivenis säger om den i motsvarande kapitel i sin bok. Avsnittet ”Standardisering av termer” inleds med påståendet att ”standardisering av termer innebär utarbetande av termstandarder. <...> Varje år utarbetas några tiotal termstandarder.” Detta påstående bör preciseras. Omfattningen av termstandardiseringen är något bredare. Standardiserade termer publiceras inte bara i termstandarder. Termstandarder utgör endast en liten del av alla standarder. De flesta standarder från internationella och europeiska standardiseringsorganisationer som Litauen antar som nationella standarder, liksom de ursprungliga litauiska standarder som utarbetas i Litauen, innehåller termavsnitt där det oftast anges från några få till flera tiotal termer. Därför bör termstandardisering anses omfatta inte bara utarbetandet av termstandarder utan också publiceringen av termer i standardernas termavsnitt. Om några tiotal termstandarder utarbetades i Litauen varje år skulle den litauiska terminologiska resursen ha berikats avsevärt. Tyvärr utarbetas inte så många termstandarder. Från 1990 till 2016 gavs omkring 100 termstandarder ut i Litauen. Därefter nämns i avsnittet också termi-

Terminologija | 2016 | 23

251

… av terminologins standardiseringsproblem: ”Ju fler terminologistandarder det finns, desto svårare blir det att utarbeta nya och revidera redan befintliga. Problemet uppstår också eftersom terminologistandarder oftast utarbetas av specialister inom andra områden än terminologi, vilka inte kan känna till och bedöma alla språkliga nyheter. Å andra sidan är det mycket få som använder terminologistandarderna, på grund av begränsad spridning och begränsade möjligheter” (s. 60). Genom parafraseringen belastas standardiseringen av terminologi med tvivelaktiga problem. Det vore lämpligt att citera hela stycket ur K. Gaivenis bok:

”Terminologer har redan konstaterat att ju fler terminologistandarder som gäller, desto svårare blir det att utarbeta nya och revidera gamla (Griniovas 1993: 255). Terminologin i vissa standarder börjar stå i strid med terminologin i andra standarder. Dessutom utarbetas terminologistandarder oftast inte av terminologer utan av specialister inom andra områden, vilka varken kan följa eller bedöma språkliga nyheter. Därför blir granskningen av förslag till terminologistandarder mycket svårare. Dessutom är det i Litauen numera mycket få som använder terminologistandarder, eftersom deras spridning är begränsad” (s. 82).

Att ett ökat antal terminologistandarder försvårar utarbetandet av terminologistandarder uppmärksammades 1993 av den ryske terminologen Sergej Griniov. Vid den tiden hade standardiseringen av terminologi i Litauen knappt kommit i gång. Även om antalet terminologistandarder har ökat ytterligare sedan dess, är det numera betydligt lättare att utarbeta sådana standarder än 1993, eftersom en databas med standardiserade termer har funnits vid Litauens standardiseringsdepartement i omkring 20 år och nu är fritt tillgänglig på internet.

Inledningen till avsnittet ”Datorstödd terminologihantering” bygger på en bok av K. Gaivenis från 2002 och en artikel av Rūta Marcinkevičienė från 1999. Med tanke på hur snabbt informationstekniken förändras hade det varit bra att undersöka vad nytt som tillkommit under de dryga tio år som gått sedan de nämnda arbetena publicerades. Lärobokens författare hävdar att ”de mest kända och modernaste terminologibankerna i världen för närvarande finns i Belgien, Spanien, Tyskland, Frankrike, Finland, Schweiz m.fl.” (s. 61). Det var förmodligen sant 2002, men i Europa har det definitivt tillkommit nya terminologibanker – både nationella och internationella. Det vore verkligen inte lätt att avgöra vilken av dem som är modernast eller mest känd. Det är mycket bra att textkorpusens betydelse för terminologihanteringen nämns, men det hade varit värt att ta reda på vilka arbeten kollegorna vid VDU och VU har utfört.

Datorstödd terminologihantering behandlas vidare självständigt, utan hänvisning till andra publikationer (inga referenser anges). Det konstateras att ”den vetenskapliga terminologin i Litauen datoriseras snabbt” (s. 61–62), och att två terminologiresurser presenteras – den litauiska termdatabasen och Republiken Litauens termbank. Vi

252

Jolanta Gaivenytė-Butler

får veta att termdatabasen ”redan är i drift” och att den skapades av specialister vid Institutet för matematik och informatik, med råd från terminologiavdelningen vid Litauiska språkets institut (i nästa stycke sägs att det var Terminologicentret) (s. 61). Termdatabasen utvecklades under ganska lång tid – under tiden omvandlades terminologiavdelningen till Terminologicentret. På webbplatsen för avdelningen för informatikmetodik vid VU:s institut för matematik och informatik anges följande datum för projektet Litauisk termdatabas: 2004–2014. Termdatabasen uppdateras inte längre. En betydande del av ordböckerna i termdatabasen överfördes till den fritt tillgängliga termbanken på internet och till webbplatsen Raštija.lt, som började fungera 2014, vilket minskade dess betydelse. Författarna använder uppenbarligen inte denna termbank särskilt ofta, för annars skulle de knappast hävda att ”det är bekvämt för användarna att använda termdatabasen, eftersom den litauiska termdatabasen är tillgänglig för varje internetanvändare som har installerat databasprogrammet på sin dator, vilket ger internetåtkomst till termbasen” (s. 61). Om Republiken Litauens termbank sägs det att den presenterades 2005, och det meddelas att samlingar av termartiklar redan har börjat lämnas in till termbanken. Ja, de började lämnas in då och har fortsatt att göra det i elva år, så det är lite märkligt att läroboken fortsätter att beskriva termbanken i futurum. Vad som har skrivits om termbanken i presens kan man till exempel läsa i Alvydas Umbrasas artikel, publicerad i tidskriften Terminologijos 2013 (se Umbrasas 2013).

I slutet av läroboken finns en ganska lång förteckning över använd och rekommenderad litteratur. När man går igenom de publikationer som författarna inte byggt på, men som tydligen har tagits med som rekommenderad läsning, uppstår frågan varför just dessa publikationer valts. Varför till exempel standarden ISO 1087-1:2000 Terminology work – Vocabulary – Part 1: Theory and application på engelska, och inte dess litauiska version LST ISO 1087-1:2005 Terminologijos darbas. Aiškinamasis žodynas. 1 dalis. Teorija ir taikymas? Förteckningen innehåller många artiklar ur tidskriften Terminologijos, den senaste från nummer fjorton (2007). År 2015 utkom nummer tjugotvå, och från och med nummer femton har tidskriften publicerats i PDF-format på Litauiska språkets instituts webbplats. Under åtta år har många intressanta artiklar publicerats i tidskriften Terminologijos. Artiklarna om terminologiteori av Heribert Picht skulle till exempel kunna intressera studenterna. Varför skulle de behöva läsa Terminologinis darbas. Pagrindai ir metodai. Pagalbinė priemonė, sudaryta pagal D. Lotės ir TSRS Mokslų akademijos Mokslinės-techninės terminologijos komiteto darbus (1973)? Om

Terminologija | 2016 | 23 253

terminologiarbete och dess metoder finns det också nyare publikationer. Läroboken hänvisar till arbeten av V. Danilenko, Vladimir Lei čik och S. Griniov. Varför dessa författare? Varför inte Maria Teresa Cabré, Rita Temmerman eller Kyo Kageura? Förresten, publiceras terminologers arbeten inte längre i Ryssland på 2000-talet? Av någon anledning misstänker jag att dessa författare nämns enbart därför att K. Gaivenis åberopade dem (lärobokens författare har i stor utsträckning byggt på hans bok). Numera brukar utgivningsort och förlag anges för de citerade publikationerna. I litteraturförteckningens referenser till de nämnda ryska terminologernas arbeten saknas sådana uppgifter (de finns inte heller i K. Gaivenis litteraturförteckning). V. Danilenkos, V. Lei čiks och S. Griniovs arbeten är utan tvekan intressanta, men man borde också erbjuda studenterna – av vilka de flesta inte läser ryska – alternativ.

Kraven på läroböcker som ges ut av universitet är förmodligen lägre än kraven på kursböcker och i synnerhet monografier. När man läser en lärobok bör man kanske inte förvänta sig nya insikter, men man skulle vilja se författarnas personliga synsätt på de ämnen som behandlas. Tyvärr har författarna inte velat lyfta fram vare sig sina egna eller andras uppfattningar i detta arbete. På vissa ställen blir bristen på originalitet tydlig först när man jämför lärobokens text med andra publikationers texter.

När man läser ”Lietuvių terminologijos aspektai” uppstår ofrivilligt en terminologisk fråga – hur förklaras begreppen ”citera”, ”parafrasera” och ”kompilera”? Svaret finns i ännu en metodisk lärobok, utgiven 2016 av Kaunass humanistiska fakultet vid Vilnius universitet: Mokslo darbų metodiniai nurodymai lituanistams (Baranauskienė, Šarkauskienė, Juzelėnienė 2016). Där beskrivs ganska utförligt och mycket tydligt vilka krav som ställs på vetenskapliga arbeten, vad som räknas som ett citat, hur citat och parafraserad text ska förses med referenser, hur hänvisningar till sekundärkällor ska anges, hur en bibliografisk referens bör utformas, vad man kallar fall där kraven på referensangivelse inte följs och hur studentarbeten där sådana fall förekommer bedöms. Författarna till Lietuvių terminologijos aspektų kan inte vara ovetande om dessa frågor. Förresten var en av dem recensent för Mokslo darbų metodiniai nurodymai lituanistams. Gäller samma krav för lärare och studenter? Quod licet Jovi, non licet bovi?

Avslutningsvis skulle man vilja kunna skriva att ”publikationen fyller en länge gapande lucka”, att ”lärobokens brister är obetydliga”, att ”studenterna har fått ett bra läromedel” eller något liknande. Tyvärr kan man bara uttrycka en förhoppning om att sådana omdömen passar för bokens andra upplaga. För närvarande kan författarna berömmas för publikationens aktualitet och för att de vågat ta sig an arbetet med att utarbeta en lärobok om terminologi.

254 Jolanta Gaivenytė-Butler |

LITERATŪRA

AETŽ 2010: Aiškinamasis elektrotechnikos terminų žodynas: lietuvių k., vokiečių k., anglų k., prancūzų k., rusų k. Vyr. red. Stasys Žebrauskas, Kaunas: Technologija. Prieiga per internetą: http://terminai.vlkk.lt, [žiūrėta 2016-11-15].

Baranauskienė R., Šarkauskienė S., Juzelėnienė S. 2016: Mokslo darbų metodiniai nurodymai lituanistams: metodinė mokomoji knyga. Elektroninis išteklius, Kaunas: VU KHM, 79 p. Prieiga per internetą: http://www.knf.vu.lt/dokumentai/failai/katedru/lietuviu/MOKSLO_DARB%C5%B2_METODINIAI_NURODYMAI_LITUANISTAMS.pdf [žiūrėta 2016-12-08].

Bielinskienė A., Kazlauskienė A., Rimkutė E., Tamošiūnaitė A. 2014: Lietuvių bendrinė kalba: normos ir vartosena. Vadovėlis aukštųjų mokyklų studentams, Kaunas: VDU, Vilnius: Versus aureus, 416 p.

CHTŽ 2003: Daukšas K. et al. Chemijos terminų aiškinamasis žodynas. 2-asis patais. ir papild. leid., Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. Prieiga per internetą: http://terminai.vlkk.lt [žiūrėta 2016-12-05].

DLKŽ 2015: Dabartinės lietuvių kalbos žodynas. 7-as patais. ir papild. leid.; elektroninis variantas, Vilnius: LKI. Prieiga per internetą: http://www.lkiis.lki.lt [žiūrėta 2016-11-15].

Gaivenis K. 1991: Lietuviškų terminų vaizdingumo klausimu. – Lietuvių kalbotyros klausimai 29, 26–31.

Gaivenis K. 1994: Kalbiniai ir loginiai terminų reikalavimai. – Terminologija 3, 204–213.

Gaivenis K. 1998: Keletas minčių apie terminologiją. – Terminologija 5, 89–92.

Gaivenis K. 2002: Lietuvių terminologija: teorijos ir tvarkybos metmenys, Vilnius: LKI 1-kla, 148 p.

Gaivenis K., Kaulakienė A. 2014: Ekstralingvistiniai terminų norminimo principai. – Kazimieras Gaivenis. Rinktiniai raštai, Vilnius: LKI, 229–235.

Jakaitienė E. 2010: Leksikologija. Studijų knyga. Antras pakartotinis leidimas, Vilnius: VU 1-kla, 351 p.

Kaulakienė A. 2009: Lietuvių fizikos terminijos raida, Vilnius: Technika, 439 p.

Keinys St. 1980: Terminologijos abėcėlė, Vilnius: Mokslas, 116 p.

Klimavičius J. 2003: Lietuvių terminografija: praeities bruožai, dabarties sunkumai ir uždaviniai. – Terminologija 10, 9–32.

KTŽ 1990: Gaivenis K., Keinys St. Kalbotyros terminų žodynas, Kaunas: Šviesa, 278 p.

LKE 2008: Lietuvių kalbos enciklopedija, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos centras, 634 p.

LKTŽ 2008: Gaivenytė-Butler J., Keinys St., Noreikaitė A. Lietuvių kalbos terminų žodynai. Anotuota 1900–2005 bibliografijos rodyklė, Vilnius: LKI, 260 p.

MTŽ 1980: Astrauskas V. et al. Medicinos terminų žodynas, Vilnius: Mokslas. Prieiga per internetą: https://www.raštija.lt [žiūrėta 2016-11-15].

PTŽ 1993: Psichologijos terminų žodynas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. Prieiga per internetą: https://www.raštija.lt [žiūrėta 2016-11-15].

Rutkienė L. 2015: Technologijų specialistų profesinė kalba: sistema ir vartosena. Vadovėlis, Vilnius: Technika, 160 p.

Šalkauskis S. 1991: Raštai 2, Vilnius: Mintis, 351 p.

TŽŽ 2013: Tarptautinių žodžių žodynas, Vilnius: Alma littera, 896 p.

Umbrasas A. 2013: Lietuvos Respublikos terminų bankas: 10 metų po įstatymo priėmimo. – Terminologija 20, 96–122.

Vladarskienė R. 2013: Kūrybinių industrijų specialybės kalbos kultūra. Vadovėlis, Vilnius: Technika, 127 p.

Gauta 2016-12-19

Jolanta Gaivenytė-Butler Lietuvių kalbos institutas P. Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius E. paštas [email protected]

Terminologija | 2016 | 23

255