DAIVA ALIŪKAITĖ

Vilnius universitets humanistiska fakultet i Kaunas

ERIKA MERKYTĖ-ŠVARCIENĖ

Vilnius universitets humanistiska fakultet i Kaunas

REGIONER FÖR LITAUISKANS STANDARDSKRIFTSPRÅK UR UNGA MEDLEMMARS I DEN LITAUISKA SPRÅKGEMENSKAPEN PERSPEKTIV: KOMPETENS OCH FÖRESTÄLLNINGAR

NYCKELORD: standardspråk, standardspråkets regioner, vanlig medlem av språkgemenskapen, kompetens i standardspråket, föreställningar om standardspråket, perceptuell dialektologi.

INLEDANDE ANMÄRKNINGAR

Man kan hävda att en geografisk markör, när man talar om en användare av standardspråket (bk), är en åtföljande egenskap¹. När en företrädare för bk beskrivs i allmänhet nämns ett system av faktorer som omfattar användarens utbildning och sociokulturella erfarenhet. Till och med en viss yrkesroll eller verksamhet hos användaren kan vara en tydlig hänvisning till en företrädare för bk². Hur som helst hör den geografiska markören inte till de betydelsefulla faktorerna³.

Det bör noteras att man inte helt kan bortse från motsättningen mellan stad och landsbygd när man talar om bk, eftersom denna åtskillnad vanligtvis ofta hänger samman med den redan nämnda utbildnings-

¹ Naturligtvis skulle en sådan iakttagelse inte vara tillämplig på de länders standardspråk (i vårt fall bk) som bygger på huvudstadens språk.

² Bk förknippas vanligtvis med företrädare för yrken inom offentlig kommunikation, det vill säga tv, radio och liknande, även om också dessa områden, enligt de senaste sociolingvistiska studierna, uppvisar ett mer varierat uttryckssätt, främst eftersom programledare i tv och radio inte enbart kommer från dem med relevant utbildning (se mer i Tamaševičius 2012).

³ Med tanke på de olika skikten av användarnas dialektala erfarenhet och den dialekt som ligger till grund för bk kan man visserligen a priori anta att företrädare för vissa regioner i Litauen kan vara bättre företrädare för bk än företrädare för andra regioner, men utan konkreta uppgifter är detta bara spekulationer. Till skillnad från regionala dialekters användare avslöjar inte företrädare för bk sitt ursprung och sin bostadsort genom sitt språk. Man måste naturligtvis medge att detta är ett optimistiskt scenario. Mer exakt vore det att säga att företrädare för bk:s språk inte borde avslöja deras ursprung och bostadsort.

D. ALIŪKAITĖ, E. MERKYTĖ-ŠVARCIENĖ. Bendrinės kalbos regionai jaunųjų lietuvių kalbos bendruomenės narių požiūriu: kompetencija ir vaizdiniai

155

…utbildning (och även socialkulturell erfarenhet), en faktor som ofta har avgörande betydelse för hur användarens färdigheter i standardspråket formas, framför allt eftersom utbildningsområdet a priori förknippas med standardspråket. Av objektiva skäl (jfr utvecklad infrastruktur, etablerade utbildningsinstitutioner, en varierad arbetsmarknad osv.) är städer otvivelaktigt attraktionscentrum för utbildade medlemmar av språkgemenskapen, och försöket att i första hand knyta standardspråkets talare till staden kan därför delvis vara riktigt. Också inom traditionell dialektologi görs en åtskillnad mellan stad och landsbygd, utifrån vilken dialekttalare främst söks i byar (jfr NORM-kriteriet⁴), även om standardspråkets talare också bör sökas i städer. Det vore förstås felaktigt att entydigt betrakta en utbildad medlem av språkgemenskapen som en mer sannolik standardspråkstalare och en person med låg utbildningsnivå som en sannolik företrädare för andra varieteter, oftast dialektala koder eller halvdialektala koder. En sådan syn förenklar i hög grad förståelsen av språklig variation. Å andra sidan förpliktar ämnet för denna artikel oss inte att överväga exakta motsvarigheter mellan en viss användares sociolingvistiska profil och den kod hen talar. Med tanke på den mycket varierande historien bakom standardspråkens tillkomst och utveckling i olika länder, liksom brukstraditionen, är även de teoretiska modeller för språkliga varianters spridning i samhället som ofta läggs fram av geolingvister eller sociolingvister (jfr Peter Trudgills trapets- eller triangelschema, som illustrerar ett system av barriärer mellan regionala accenter och sociala koder, se Trudgill 1983: 41) endast delvis exakta, det vill säga lämpliga för att sammanfatta situationen beträffande språklig variation i ett visst land när samhällets sociala struktur är mycket tydlig, de modeller för språklig fostran som tillämpas i samhället är välkända osv. Av det sagda framgår således att forskare, till exempel sociolingvister, geolingvister, företrädare för språknormering och andra, endast kan pröva om platsangivelsen i en typisk (eller kanske mer exakt – stereotyp!) standardspråkstalares sociolingvistiska profil stämmer genom att undersöka en specifik språkgemenskap (eller kanske mer exakt – en generation inom språkgemenskapen).

Teoretiker som ägnar begreppet standardspråk (i vårt fall – standardspråk) avsevärd uppmärksamhet (om detta, se Hilton 2010: 58–69; om teoretiska diskussioner om standardspråk, se även Aliūkaitė 2009a: 164–168) uttrycker tvivel om huruvida en talad standardform över huvud taget existerar. Enligt Deborah Cameron är det till exempel i grunden endast skrivandet som förverkligar myten om standardspråket (dvs. standardspråket) (citerad i Jafte 2000: 500). Det skulle gå att fördjupa sig mer i dessa insikter om man hade sådana exakta-

⁴ Akronymen NORM sammanfattar följande sociolingvistiska profil för en dialekttalare: nonmobile, older, rural male = en bofast, äldre man från kaimo [vår kursivering – D. A. och E. M.- Š.] (se Chambers, Trudgill 1998: 29).

156

KALBOS KULTŪRA | 85

…la, efter att ha valt ett visst teoretiskt perspektiv och samlat in data. Syftet med denna artikel är att diskutera varför standardspråket enligt vanliga medlemmar av språkgemenskapen blir en platsbunden kod, det vill säga en varietet som förknippas med någon viss stad, region eller liknande.

TRADITIONEN INOM PERCEPTUELL DIALEKTOLOGI SOM EN MÖJLIGHET ATT UNDERSÖKA FÖRESTÄLLNINGAR OM STANDARDSPRÅKET

Paradigmen inom perceptuell dialektologi (eng. perceptual dialectology) (om den perceptuella dialektologins utgångspunkter, se Preston 1988: 373–395; 1989; 1999: xxiii–xl; Long 1999: 198–226; Inoue 1999: 147; Diercks 2002: 51–70; Evans 2002a: 95–97⁵; se även Aliūkaitė 2006: 88–89; 2007: 52–61), som legitimerade vanliga medlemmar av språkgemenskapens⁶ perspektiv, först och främst inom dialektologisk forskning, skapade i grunden möjligheten för ett så kallat språkkänsloperspektiv (ty. Sprachgefühl)⁷ att växa fram även inom forskning som inte rör dialektal diskurs. Forskningsproblemet – regionerna för standardspråket sedda genom unga medlemmar av den litauiska språkgemenskapens ögon – undersöks således genom att studera vanliga medlemmars föreställningar om standardspråkets varianter. En nästan objektiv projektion av dessa föreställningar, som också blir föremål för analys i denna artikel, utgörs av språkbrukarnas och bedömarnas språkliga attityder till stimulustexternas korrekthet, begriplighet, likhet med standardspråket, attraktionskraft och, naturligtvis,

⁵ Det bör påpekas att här endast presenteras kanoniska arbeten av företrädare för det perceptuella dialektologiska paradigmet, där metodologin utvecklas, preciseras och kompletteras på ett eller annat sätt. Mer om forskning inom perceptuell dialektologi runt om i världen, se HPD1 1999; HPD2 2002; PD 2010.

⁶ Med termen vanlig medlem av språkgemenskapen avses i artikeln de medlemmar av språkgemenskapen som saknar professionella språkkunskaper. I år diskuterade företrädare för perceptuell dialektologi och folklingvistik (eng. folk linguistics) vid ett av de avslutande evenemangen under det 19:e sociolingvistiska symposiet i Berlin frågan om vilken undersökningsperson som uppfyller kriteriet för en icke-professionell medlem av språkgemenskapen, i diskussionen ”Folk linguistics and society: Discussion”. Någon gemensam uppfattning nåddes inte. Dikotomin professionell vs icke-professionell måste i varje enskilt fall relateras till det som undersöks. Även i detta fall är det inte helt korrekt att hävda att deltagarna i undersökningen saknar professionell kunskap. I skolan får elever kunskaper om standardspråket och undervisas i det (på lektionerna i litauiska); även lärarnas språk när de undervisar i sina ämnen är ofta standardspråk, eller åtminstone försöker man se till att det är det. Å andra sidan är det just denna grad av ”professionalism” hos deltagarna som gör undersökningen intressant: har skolan någon betydande inverkan på den vanliga medlemmens språkliga intryck?

⁷ Mer om skillnaden mellan ”språkkänsla” och ”språklig verklighet” (ty. Sprachwirklichkeit), som formulerades av H. Būldo 1939, se Goeman 1999: 136.

D. ALIŪKAITĖ, E. MERKYTĖ-ŠVARCIENĖ. Bendrinės kalbos regionai jaunųjų lietuvių kalbos bendruomenės narių požiūriu: kompetencija ir vaizdiniai

157

Textstimulusmaterialets lokalisering på så kallade mentala kartor (eng. mental map)⁸.

Uppgifter om textstimulimaterialets korrekthet, begriplighet, likhet med standardspråket, attraktivitet och mental kartläggning är traditionella delar av perceptiv dialektologisk forskning. I undersökningarna fastställs vilka dialektala koder som, enligt språkbrukarna, är mest korrekta och attraktiva osv. Med hjälp av uppgiften om mental kartläggning, där informanterna ska lokalisera hörda dialektala textstimuli på en karta, fastställs språkbrukarnas uppfattning om dialektkontinuumet (och dess rumsliga utbredning). På samma sätt gör inkluderingen av standardspråkliga textstimuli i perceptiv dialektologisk forskning det möjligt för forskaren att bedöma vanliga språkbrukares attityder och föreställningar om standardspråket, liksom platsens betydelse i standardspråkstalarnas sociolingvistiska profil, dvs. att fastställa om vanliga språkbrukare förknippar en standardspråkstalare med någon region. Man kan hävda att när vanliga språkbrukares uppfattningar om standardspråkets geografiska hemvist har fastställts, får man också i viss mån klarhet i språkbrukarnas perceptiva kompetens i standardspråket. Ett sådant segment av den sociolingvistiska kompetensen är viktigt både för att precisera riktlinjerna för modersmålsundervisningen och, mer allmänt, för diskussioner om kulturell bildning, där dialektundervisning är (eller borde vara!) en oskiljaktig del. Dessutom belyser systemet av föreställningar om standardspråket i viss mån också språkbrukarnas dialektkompetens, dvs. undersökningen visar om dialektala koder skiljs från icke-dialektala. Denna kunskap är viktig för geolingvister, sociolingvister och företrädare för normativ språkvetenskap.

Det bör noteras att man, när forskningsinstrumentet för den undersökning som behandlas i denna artikel utformades, beslutade att inkludera standardspråkliga textstimuli i den perceptiva undersökningen, med utgångspunkt i en viss forskningstradition och erfarenhet. I undersökningen ”Uppfattning och bedömning av dialektalt tal” (2004–2006) gjorde uppgifter från en av de bedömda dialektala textstimuli, där endast de så kallade åtföljande dragen hos de östlitauiska anykščėnai-dialekttalarna förekom, det möjligt att konstatera att vanliga språkbrukares föreställning om standardspråket var inexakt. Hela 40,63 procent av alla kvinnliga res-

⁸ Greta Willio Dierckso (2002) pasiūlyto mentalinio žemėlapio termino perceptyviosios dialektologijos tyrėjų darbuose vartojamas ir pažintinio, kognityviojo žemėlapio (angl. cognitive map) terminas (pvz., Clopper 2004: 6). Be to, kad kartais tyrėjai panašia reikšme pavartoja ir okazinius terminus (labai tikėtina, kad pačių susikurtus, be aiškios tradicijos), pavyzdžiui, kognityvusis peizažas (angl. cognitive landscape) ir mentalinis peizažas (angl. mental landscape) (žr. Wales 1999, paskaitos medžiaga). Daugiau apie mentalinio žemėlapio užduotis perceptyviosios dialektologijos tyrėjų darbuose žr. Aliūkaitė 2007: 174–182; Aliūkaitė 2009b: 164–179).

158

KALBOS KULTŪRA | 85

pondenter och 31,92 procent av alla respondenter⁹ uppgav att den nämnda dialektala texten inte skilde sig från standardspråket (mer om undersökningen, se Aliūkaitė 2009a: 160–187). Liknande resultat erhölls också i undersökningen av dialektattityder 2008 (se Aliūkaitė, Merkytė 2009: 259–274)¹⁰. Den inexakta föreställningen om standardspråket föranledde fortsatta undersökningar för att klarlägga även andra aspekter med anknytning till standardspråket. Även i detta fall utgör alltsålokaliseringen av standardspråket utgångspunkten för diskussionen och är en del av data från en omfattande perceptiv dialektologisk undersökning, som i första hand syftade till att undersöka uppfattning och bedömning av dialektalt tal (tk). Undersökningen genomfördes i november 2009, december 2010 och januari 2011. I den perceptivdialektologiska undersökningen undersöktes a priori-attityder till bedömning av dialektalt tal, dragen i den sociolingvistiska profilen hos skaparen av diskursen på dialektalt tal, uppfattning och bedömning av specifika textstimuli med dialektalt tal utifrån kriterierna begriplighet, korrekthet, estetik och likhet med standardspråket. Med data från uppgiften om mental kartläggning undersöktes vanliga språkbrukares orientering i dialektkontinuumet. Bland de 13 textstimuli som informanterna fick bedöma fanns också 3 standardspråkliga textstimuli. Dessa 3 textstimuli representerar utan tvivel standardspråksnormerna (på uttalsnivå och andra nivåer), eftersom de sammanställdes utifrån inspelningar på den CD-skiva som medföljde häftet Lietuvių kalbos bendrinės tarties (2004). Skivans inspelningar var avsedda att lära journalister, skådespelare, pedagoger och jurister ett korrekt uttal¹¹. Utifrån variationen av språkliga medel är alla 3 standardspråkliga textstimuli likvärdiga – de är ordrika, bildrika fragment i konstnärlig stil. Den första textstimulit läses av en kvinna, den andra och tredje av en man.

Informanterna bedömde såväl textstimuli med dialektalt tal som standardspråkliga textstimuli utifrån kriterierna korrekthet, attraktivitet, begriplighet och likhet med standardspråket.

⁹ Urvalet bestod av 548 respondenter i åldern 13–17 år. I undersökningen deltog elever från Dukstynos grundskola i Ukmergė, Šilos högstadieskola i Ukmergė, den katolska skolan ”Ąžuolas” i Kaunas, den sjätte högstadieskolan i Marijampolė, Pivašiūnai högstadieskola i Alytus kommun, Bartuva högstadieskola i Skuodas kommun, Kartena högstadieskola i Kretinga kommun och Pandėlys högstadieskola i Rokiškis kommun.

¹⁰ I undersökningen deltog 46 elever från Milikoniai högstadieskola i Kaunas (lärarna Audronė Babajan och Violeta Sventkauskienė hjälpte till att genomföra undersökningen) och 40 elever från Vinco Grybo högstadieskola i Lukšiai (läraren Aldona Urbaitienė hjälpte till att genomföra undersökningen).

¹¹ De dialektala textstimuli valdes för att visa hela Litauens dialektala mångfald. 6 textstimuli hör till aukštaitiska dialekten (dvs. västaukštaitiska kauniškiai (2 texter), västaukštaitiska šiauliškiai, sydaukštaitiska, östaukštaitiska panevėžiškiai och östaukštaitiska širvintiškiai), medan 4 hör till žemaitiska dialekten (dvs. västžemaitiska, sydžemaitiska raseiniškiai, nordžemaitiska kretingiškiai och sydžemaitiska varniškiai). 9 dialektala textstimuli hämtades från LKTCH (2004), medan textstimulit på västaukštaitiska kauniškiai (Šakiai kommun) hämtades från LT (2005). I denna artikel ägnas deras uppfattning och bedömning endast så mycket uppmärksamhet som behövs för att tydligare diskutera artikelns forskningsproblem.

D. ALIŪKAITĖ, E. MERKYTĖ-ŠVARCIENĖ. Bendrinės kalbos regionai jaunųjų lietuvių kalbos bendruomenės narių požiūriu: kompetencija ir vaizdiniai

159

Det bör noteras att kriteriet om likhet med BK vid bedömningen av BK-texten som stimulus, sett med forskarens ögon, kan förefalla överflödigt och ologiskt, men när undersökningsinstrumentet utformas är en sådan strategi motiverad för en vanlig medlem av språkgemenskapen. Syftet med undersökningen är inte att klarlägga värdet av BK som ett abstrakt system, utan den vanliga språkgemenskapsmedlemmens mentala bild av BK. Därför gör just en sådan uppgift (dvs. kriteriet om likhet med BK) det möjligt att fastställa om den vanliga språkgemenskapsmedlemmens mentala bild av BK överensstämmer med eller avviker från förverkligandet av BK. Dessutom gjorde den semantiska differentialskala som deltagarna fick använda för att uttrycka sina bedömningar det möjligt att fastställa i vilken mån den bedömda texten som stimulus överensstämde med BK (se figur 1).

FIGUR 1. Bedömningsskala för semantisk differential¹²

För behandlingen av den forskningsfråga som diskuteras i denna artikel är uppgiften med mental karta i perceptiv dialektologi den allra viktigaste.

I uppgiften med mental karta ombads deltagarna att markera och skriva ned den ort där talarna enligt deras uppfattning kom ifrån. Uppgiften innehöll en karta med kommungränser och centralorter markerade, med hänsyn till att deltagarna var representanter för den yngre generationen och kunde ha bristande geografikunskaper. Ett sådant antagande framförs också av perceptiv dialektologis grundare, Dennis R. Preston (1989).

Artikeln behandlar data från en undersökning genomförd i städerna Kaunas, Klaipėda, Panevėžys, Šiauliai, Telšiai och Alytus¹³. Undersökningen genomfördes anonymt med varje stads deltagargrupp och tog 30–40 minuter. Det totala urvalet omfattade 276 respondenter. Deltagarna var 14–18 år gamla.

¹² I undersökningar kan även andra skalor användas, till exempel skalor med 5, 6 eller 9 grader (se vidare Al-Hindawe 1996: [1–9]).

¹³ Den aktuella undersökningen genomfördes inte enbart i de nämnda städerna. Sammanlagt samlades mer än 500 enkäter in från hela Litauen (t.ex. från Šakiai, Kalvarija, Kartena, Kretinga, Varniai, Radviliškis, Ramygala, Varėna m.fl.), men i artikeln beslutades att endast analysera data från deltagare i sex städer med geografiskt lingvistiskt olika språkmiljöer, eftersom urvalen vid de övriga undersökningsorterna var mycket ojämna (från några få till ett tiotal personer). Det vore därför inte objektivt att tala om tendenser innan tillräckliga och jämnt fördelade data har samlats in.

Enkäterna från den genomförda undersökningen förvaras vid institutionen för litauisk filologi på Kaunas humanistiska fakultet vid Vilnius universitet.

160

KALBOS KULTŪRA | 85

IDENTIFIERING OCH LOKALISERING AV STANDARDSprÅKET: KOMPETENS OCH FÖRESTÄLLNINGAR

Vi kan notera att deltagare med olika språklig bakgrund medverkade i undersökningen (se tabell 1).

TABELL 1. Deltagare i undersökningen

Språklig bakgrund

Stad

Antal deltagare

Västaukštaitiska kaunasiska¹⁴

Kaunas

35

Västaukštaitiska siaulisiska

Šiauliai

40

Östaukštaitiska panevėžisiska

Panevėžys

53

Sydaukštaitiska

Alytus

46

Västžemaitiska klaipėdiskiska

Klaipėda

56

Nordžemaičiai från Telšiai

Telšiai

46

Även om diskursen om dialekternas utjämning, blandning och närmande till standardspråket (bk) har utvecklats mycket under 2000-talet (och, låt oss erkänna det, med goda skäl), visar de senaste geolingvistiska undersökningarna i Litauen att det finns domäner som dialektkoden inte gärna ger upp¹⁵. På nivån för medvetna attityder kan man till och med tala om dialekternas återuppvaknande. Det bör naturligtvis erkännas att man ofta snarare bör tala inte om en traditionell dialekt, det vill säga en tydlig, diskret talvariant som kan knytas till ett visst område, utan om ett kontinuum av koder mellan standardspråket och dialekten, det vill säga en regiolekt. Regiolekten betecknar en företeelse som uppstår ur relationerna mellan standardspråket och dialekten, deras likhet och utjämning (riktning: dialekt → standardspråk) (mer om regio-

¹⁴ I den fortsatta artikeln används följande kodförkortningar för grupperna: VAK – deltagare från Milikonių mellanskola i Kaunas (den litauiska läraren Audronė Babajan hjälpte till med undersökningen), VAŠ – från Lieporių gymnasium i Šiauliai (med hjälp av Reda Šteimantienė, föreståndare för avdelningen för samhällsvetenskaplig, litauisk, teknologisk, estetisk och idrottslig utbildning), RAp – deltagare från mellanskolan ”Aušros” i Panevėžys (biträdande rektor Daina Jasiūnaitė hjälpte till), PA – från Adolfo Ramanausko-Vanago-gymnasiet i Alytus (biträdande rektor Rita Baubonienė hjälpte till), VŽk – från gymnasiet ”Ąžuolyno” i Klaipėda (biträdande rektor Vida Rudokienė hjälpte till), ŠŽt – deltagare från mellanskolan ”Džiugo” i Telšiai (biträdande rektor Janina Šalkauskytė bistod).

¹⁵ Se webbplatsen för projektet ”Moderna geolingvistiska undersökningar i Litauen: optimering av ortsnätet och interaktiv spridning av dialektinformation” (projektnummer VP1-3.1-ŠMM-07-K-01-028, projektledare professor Danguolė Mikulėnienė) www.tarmes.lt, där data från den senaste dialektundersökningen presenteras, det vill säga korta utdrag ur samtal och monologer från hela Litauen. Det publicerade materialet visar att dialektalt präglade uttryck är kännetecknande för företrädare för olika generationer.

D. ALIŪKAITĖ, E. MERKYTĖ-ŠVARCIENĖ. Bendrinės kalbos regionai jaunųjų lietuvių kalbos bendruomenės narių požiūriu: kompetencija ir vaizdiniai

161

FIGUR 2. Uppgift med mental karta

lektą žr. Hoppenbrouwers 1982: 186–196). Olandų tyrėjo Kornelijaus Antonijaus Johannes[o] Hoppenbrouwerso pasiūlytas regiolekto terminas kai kurių autorių (plg. Bellmann 1998: 23–34) dažnai pasirenkamas ir kelių panašėjančių tarmių dariniui įvardyti.

Vid urvalet av undersökningsdeltagarna utgick man först och främst från att deltagarna skulle komma från olika språkliga miljöer, vilket är viktigt när de insamlade forskningsdata analyseras. Även om det, med tanke på att olika uttrycksformer blandas och blir mer lika varandra, det vill säga utvecklas till regiolekter, är något förenklat och tämligen strikt att dela in deltagarna efter dialektmiljö i västaukštaitiska kaunasiškių, šiauliškių och andra grupper, är det ändå korrekt att säga att deltagarna kommer från olika språkliga miljöer. Det råder inget tvivel om att olika gruppers attityder till tk och bk, liksom systemet av föreställningar om dialekter och om bk, beror på var de bor, vilket lämnar ett särpräglat uttrycksmässigt avtryck (dialekt, regiolekt eller annat – detta är inte längre lika viktigt). Det bör tilläggas att man inte ens i en storstad förlorar möjligheten att höra ett rent dialektalt eller på något sätt dialektalt präglat uttryck, eller åtminstone att man har föreställningar om dialektalt uttryck¹⁶. Detta hänger naturligtvis samman med den relativt sena migrationen till städerna och därmed med en tämligen kort urban trad-

¹⁶ Uppgifter från projektet ”Städer och språk” visar att invånarna i alla de största städerna (Vilnius, Kaunas, Klaipėda) uppger att de ganska väl kan skilja mellan dialekter (se Kliukienė 2010: 95, 99).

162

KALBOS KULTŪRA | 85

cia. Å andra sidan är också tätheten av så kallade sociala nätverk (eng. social network)¹⁷ med släktingar eller bekanta i en varierande dialektmiljö viktig; den avgör åtminstone perceptuella färdigheter i fråga om olika uttrycksformer och kan således påverka inte bara den så kallade dialektkompetensen utan också kompetensen i bk.

När bedömningarna av de tre bk-textstimuli som i undersökningsenkäten kodats med bokstäverna F, I och M utvecklas (se figur 2, som visar enkätutdrag med den genomförda uppgiften om mentala kartor¹⁸), bör det först påpekas att undersökningsdata ger grund för att tala om en inexakt föreställning om bk hos den yngre generationens medlemmar i språkgemenskapen.

Det vore inte helt korrekt och rättvisande att kategoriskt hävda att kompetensen i att uppfatta bk är begränsad, eftersom deltagarna bedömer alla tre bk-textstimuli mycket högt utifrån kriterierna korrekthet och likhet med bk (på en sjugradig semantisk differentialskala) och därmed tydligt skiljer dem från de tio andra bedömda tk-textstimuli (se tabell 2 och figur 3)¹⁹.

TABELL 2. Bedömningar av korrekthet och likhet med bk för bk-textstimuli (poäng)

Kriterium

Bk-textstimuli

Deltagargrupp

F

I

M

RAp

Korrekthet

6,0

5,3

5,8

Likhet med bk

5,9

5,2

5,9

PA

Korrekthet

6,5

6,2

6,1

Likhet med bk

6,5

6,3

6,3

VAš

Korrekthet

6,4

6,2

6,2

Likhet med bk

6,3

6,1

6,0

¹⁷ Apie socialinių tinklų sampratą daugiau žr. Milroy, Milroy 1992.

¹⁸ Vi noterar att bk-textstimuli förknippas med storstäder. Denna tendens är en av de vanligaste bland deltagarna i samtliga grupper; se vidare i artikeln.

¹⁹ Det har redan nämnts att data om bedömningen av textstimuli i detta avsnitt inte analyseras – det är ämnet för andra artiklar. För jämförelsens skull noterar vi kort att det högsta genomsnittliga korrekthetsbetyget för textstimulit på den västliga höglandsdialekten kauniska, som bedömdes med högsta poäng av deltagare i alla grupper, är 5,5 poäng; det högsta genomsnittliga betyget för likhet med standardspråket är 5,8 (så bedömer deltagarna i VŽk-gruppen). Betygen för korrekthet och likhet med standardspråket för de övriga 9 textstimuli är mycket lägre, jfr. likheten med standardspråket för textstimulit på den sydliga höglandsdialekten bedöms till 4,1 poäng och korrektheten till 3,7 poäng (så bedömer deltagarna i RAp-gruppen); likheten med standardspråket för textstimulit på den nordliga låglandsdialekten kretingiska bedöms till 3,2 poäng och korrektheten till 3 poäng (så bedömer deltagarna i PA-gruppen) etc.

D. ALIŪKAITĖ, E. MERKYTĖ-ŠVARCIENĖ. Bendrinės kalbos regionai

jaunųjų lietuvių kalbos bendruomenės narių požiūriu: kompetencija ir vaizdiniai

163

Deltagargrupp | Kriterium | Standardspråkets textstimuli | F | I | M | ŠŽt | Korrekthet | 6,2 | 5,6 | 6,0 | Likhet med standardspråket | 5,6 | 5,9 | 5,7 | VŽk | Korrekthet | 6,6 | 6,4 | 6,5 | Likhet med standardspråket | 6,6 | 6,5 | 6,4 | VAk | Korrekthet | 6,3 | 6,1 | 6,3 | Likhet med standardspråket | 6,4 | 6,0 | 6,2

Detta stöder i huvudsak slutsatsen att deltagarna verkligen inte betraktar dem som dialektala texter. Det bör noteras att deltagarna inte var särskilt aktiva när de motiverade sina bedömningar, men även om argumenten var få stöder de denna tanke, till exempel: KaunM69²⁰ – talade korrekt, uttalade alla ord mycket tydligt; PanvžV159 – helt korrekt; ŠiaulV201 – äkta litauiska; ŠiaulV202 – talar korrekt och uttalar orden; AlytV238 – eftersom allt är korrekt, eftersom det är standardspråk här; AlytM270 – helt korrekt; KlaipV448 – nästan korrekt; KlaipM495 – likadan som standardspråket.

Diagrammets data om korrekthet och likhet med standardspråket visar att standardspråkets textstimuli har identifierats som standardspråk. Följaktligen kan man, när deltagarnas bild av standardspråket bedöms, tala om olika grader av felaktighet.

Betygen för textstimulinas likhet med standardspråket tyder på att det endast finns anledning att ifrågasätta en mycket liten andel av deltagarnas förmåga att uppfatta standardspråket. Exempelvis bedöms likheten med standardspråket för textstimulit I i deltagaren AlytM264:s enkät till endast 3 poäng och för textstimulit M till 2 poäng; deltagaren TelšV391 bedömer likheten med standardspråket för textstimulit F till 3 poäng och för textstimulit M till 2 poäng; deltagaren KlaipV458 bedömer likheten med standardspråket för textstimulit I till endast 2 poäng, och så vidare. Sammanfattningsvis är endast 11,7 procent av samtliga deltagare benägna att bedöma textstimulit F som olikt standardspråket; för textstimulit I är andelen endast 14,9 procent och för textstimulit M endast 13,7 procent. Korrekthetsbetygen motsvarar i huvudsak likhetsbetygen, jfr. F

²⁰ I artikeln används följande kodförkortningar för deltagarna: Kaun – deltagare från Kaunas Milikoniai grundskola, Šiaul – deltagare från Šiauliais Lieporiai-gymnasium, Panvž – deltagare från Panevėžys „Aušra“-grundskola, Alyt – deltagare från Alytus Adolfo Ramanausko-Vanago-gymnasium, Klaip – deltagare från Klaipėdas „Ąžuolynas“-gymnasium, Telš – deltagare från Telšiais „Džiugas“-grundskola. Bokstaven M betecknar en kvinnlig deltagare, V en manlig deltagare; siffran anger enkätens nummer. Kommentarernas och svarens språk har inte korrigerats.

164

KALBOS KULTŪRA | 85

FIG. 3. Betyg för korrekthet och likhet med standardspråket hos standardspråkets textstimuli (poäng)

endast 10,8 procent av deltagarna anser att textstimulit är felaktigt; endast 14,4 procent anser att textstimulit I är felaktigt; och endast 13 procent anser att textstimulit M är felaktigt.

Data från uppgiften med den mentala kartan gör det möjligt att tala betydligt mer precist om felaktigheterna i de unga medlemmarnas bild av standardspråket. Trots att bedömningarna enligt betygen för korrekthet och likhet med standardspråket visade att flertalet deltagare kände igen standardspråket, var det endast en liten andel som exakt angav att texterna var på standardspråk (se fig. 4). De deltagare som angav detta markerade över huvud taget inte texterna på den mentala kartan.

Således framgår det av undersökningsdata att standardspråkets geografiska läge endast är oviktigt ur ett vetenskapligt perspektiv; i språkgemenskapens medlemmars taxonomi förknippas denna språkvarietet med vissa platser. Platsangivelsen är inte entydig och exakt på ett stereotypt sätt, men vissa tendenser kan urskiljas.

Vi vill tillägga att deltagare från olika språkliga miljöer i olika grad tenderar att förknippa standardspråket med en viss plats (se fig. 3). Undersökningsdata visar att deltagarna i PA-gruppen har den mest precisa bilden av standardspråket. Mer än hälften av samtliga deltagare i PA-gruppen (dvs. 54,4 procent) markerade över huvud taget inte standardspråkets textstimuli på den mentala kartan. Det bör understrykas att deltagarna på detta sätt särskilde alla tre standardspråkstexterna som stimuli.

Övriga data från deltagarna i PA:s språkliga miljö är inte särskilt representativa eller betydelsefulla. Det viktiga är själva tendensen att lokalisera standardspråkets textstimuli, men

D. ALIŪKAITĖ, E. MERKYTĖ-ŠVARCIENĖ. Bendrinės kalbos regionai165jaunųjų lietuvių kalbos bendruomenės narių požiūriu: kompetencija ir vaizdiniai

FIG. 4. Unga respondenters exakta benämning av standardspråket

Det går inte att hävda att standardspråklig framställning konsekvent förknippas med en eller annan litauisk stad. I en eller annan stad lokaliserade endast 2–7 procent av respondenterna (dvs. 1–3 ungdomar) standardspråkstexterna som stimuli (jfr Vilnius – 4,3 procent (F- och I-texterna som stimuli); 6,5 procent (M); Kaunas – 6,5 (F); Trakai – 2,2 procent (F, I och M); Marijampolė – 2,2 procent (I) osv.).

En annan viktig aspekt gäller de undersökta personerna från Alytus – endast den undersökta AlytM266 lokaliserade standardspråkstexten som stimulus (dvs. I-texten som stimulus) till Alytus. Dessa resultat visar att deltagarna i PA-studien har en nästan exakt bild av koden i sitt språkliga hemland (eng. linguistic homeland²¹). Mer exakt vore det att säga att de unga Alytusborna skiljer koden i sitt språkliga hemland från standardspråkskoden. Dessa uppgifter är informativa för geolingvistiken. Resultaten av denna uppfattning om standardspråket visar att dialektala koder av olika uttrycksgrad (dialekt, regiolekt eller liknande) används i Alytus, och det viktiga är att uttrycksgraden är tillräcklig för att vanliga medlemmar av språkgemenskapen ska kunna skilja sin dialektalt markerade kod från standardspråksanvändarnas. För övrigt kände deltagarna i PA-gruppen igen stimulustexten på sydaukštaitiska dialekten (i studien var detta A, dvs. den första bedömda dialektala stimulustexten)...

²¹ Dėl termino kalbinė gimtinė (angl. linguistic homeland) žr. Diercks 2002: 51.

166

KALBOS KULTŪRA | 85

...och lokaliserade den tämligen exakt. Hela 65,2 procent av deltagarna lokaliserade denna stimulustext till området för sydaukštaitiska dialekten (oftast kring Varėna, Lazdijai och Alytus).

Av figur 4 framgår att en annan grupp vars deltagare i stor utsträckning kände igen standardspråkstexterna som stimuli är deltagarna från staden Klaipėda. 17,9 procent av deltagarna ansåg att talaren i F-stimulustexten representerade standardspråket; 16,1 procent av respondenterna uppgav att talarna i I- och M-stimulustexterna talade standardspråket. En deltagare (KlaipM472) kommenterar för övrigt till och med förvånat, när hon bedömer M-stimulustexten: bendrinė kalba (vėl?) (standardspråk (igen?)), så det är sannolikt att en del deltagare, utan att vara helt säkra, kan ha gissat.

Om man enbart bedömer uppgiften med den mentala kartan är uppgifterna från deltagarna i VŽk-gruppen inte särskilt betydelsefulla, och det verkar inte finnas grund för att tala om hur exakt bilden av standardspråket är. Kompetensen att uppfatta standardspråkstexterna som stimuli, dvs. bedömningarna av deras likhet med standardspråket och korrekthet (se tabell 2 och figur 2), visar dock tydligt att de unga Klaipėdaborna har en bild av standardspråket som nästan överensstämmer med standardspråket (en liten avvikelse på en sjugradig skala); bilden förvrängs alltså endast av platsmarkören.

Redan i denna grupp av deltagare framträder två stereotypa markörer i den sociolingvistiska porträtteringen av standardspråksanvändaren: 1) standardspråksanvändaren förknippas oftare med storstäder (Vilnius eller Kaunas) än med andra städer; 2) standardspråksanvändaren kan använda koden från den undersöktes språkliga hemland. Sådana tendenser visar alltså att standardspråkskoden för deltagarna har vissa konnotationer av särprägel.

När deltagarna bedömde studiens första standardspråkstext som stimulus (F) lokaliserade flest, hela 23,2 procent, den till sin hemstad Klaipėda. Det kan naturligtvis inte uteslutas att deltagarnas kod från sitt kalbinės gimtinės (språkliga hemland) faktiskt motsvarar det standardspråk som de lyssnade på och bedömde under undersökningen, men ett sådant resonemang bör underbyggas med empiriska observationsdata. 17,9 procent av deltagarna ansåg att detta uttryckssätt kännetecknar invånarna i Vilnius; 16,1 procent av deltagarna i VŽk-gruppen förknippade denna standardspråkstext med Kaunas. De övriga markeringarna på den mentala kartan tycks inte följa något mönster: texten förknippades en eller två gånger med Alytus, Raseiniai, Šiauliai osv. Totalt nämndes 11 orter i Litauen.

Den andra standardspråkstexten som stimulus (I) lokaliserades oftast till Vilnius – hela 41,1 procent av deltagarna i VŽk-gruppen ansåg så. 7,1 procent av deltagarna förknippade den andra standardspråkstexten som stimulus med Klaipėda och 3,6 procent med Kaunas. Men varken Klaipėda eller Kaunas utmärker sig i detta fall som städer. När deltagarna funderade över var talaren i I-stimulustexten kunde komma ifrån nämnde de sammanlagt hela 14 orter i Litauen.

D. ALIŪKAITĖ, E. MERKYTĖ-ŠVARCIENĖ. Bendrinės kalbos regionai jaunųjų lietuvių kalbos bendruomenės narių požiūriu: kompetencija ir vaizdiniai

167

Den tredje bk-textstimulansen lokaliseras ännu mer inkonsekvent. Sammanlagt nämns 22 städer, till exempel lokaliserade 10,7 procent av deltagarna i VŽk-gruppen M-textstimulansen till Kaunas; 8,9 procent till Vilnius; 5,4 procent till Panevėžys; 5,4 procent till Kėdainiai osv. Det kan antas att denna inkonsekvens delvis också hänger samman med textstimulansens position i undersökningen. Deltagarna lyssnade på denna textstimulans sist. Den nämnda faktorn kan inte bortses från, men å andra sidan bör den inte heller överbetonas, eftersom denna textstimulans bedömdes ganska konsekvent enligt andra kriterier, jämför korrekthet, likhet med bk och attraktivitet; denna iakttagelse stöds också av de öppna kommentarerna.

Sammanfattningsvis kan man alltså säga att deltagarna i Klaipėda har en mer korrekt än felaktig uppfattning om bk, men den stereotypa kopplingen av bk till vissa städer förvränger den övergripande bilden av bk avsevärt ur ett sociolingvistiskt perspektiv. Det bör genast påpekas att modellen för VŽk-gruppens bild av bk i huvudsak också är typisk för de andra deltagargrupperna.

Sammanfattningsvis kan följande sägas om undersökningsresultaten från områdena RAp, VAš, VAk och ŠŽt: deltagarna är i allmänhet obenägna att hävda att talarna i textstimulanserna I, F och M talar bk; endast en mycket liten andel av deltagarna anser detta (se figur 3). 7,6 procent av deltagarna från den språkliga miljön RAp anger textstimulanserna F och M som bk, medan 3,8 procent av deltagarna i denna grupp bedömer textstimulansen I på samma sätt. 5 procent av respondenterna från den språkliga miljön VAš anger textstimulansen F som bk; endast 2,5 procent av deltagarna bedömer textstimulanserna I och M på samma sätt. 4,3 procent av deltagarna från den språkliga miljön ŠŽt tenderar att betrakta textstimulanserna F och M som bk, medan 2,2 procent bedömer textstimulansen I på samma sätt. Deltagarna från den språkliga miljön VAk är ännu strängare i sina bedömningar av bk: endast 5,7 procent av deltagarna övertygas av uttrycksformen i textstimulansen F, och ingen hänförde textstimulanserna I och M till bk.

Vi kan notera att deltagare som vanligtvis hävdar att den textstimulans de lyssnar på är bk, bedömer textens likhet med bk maximalt, det vill säga anger 7 poäng på den semantiska differentialskalan. Till exempel ger deltagaren PanvžM92, vid bedömningen av textens likhet med bk, textstimulansen F 7 poäng; ŠiaulV219 ger textstimulanserna F och I 7 poäng; KaunM58 ger textstimulansen F 7 poäng; TelšM405 ger samtliga tre bk-textstimulanser i undersökningen 7 poäng vardera, osv.

I alla de diskuterade grupperna (RAp, VAš, VAk och ŠŽt) uttrycktes alltså igenkänningen av bk öppet endast ett fåtal gånger (det vill säga endast 1–3 deltagare i varje grupp angav att de lyssnade på bk och kopplade inte textstimulansen till någon specifik plats i Litauen). I dessa fall kan man således endast tala om en ganska god kompetens i att uppfatta bk, vilket framgår av bedömningarna av likhet med bk och korrekthet

168

KALBOS KULTŪRA | 85

(se tabell 2 och figur 2). Uppgifterna från dessa gruppers uppgift om den mentala kartan bekräftar ytterligare att de unga medlemmarna i språkgemenskapen har bildat sig en felaktig uppfattning om bk.

Man kan hävda att bilden av bk i grupperna RAp, VAš, VAk och ŠŽt, genom tendensen att förknippa bk med Litauens största städer, motsvarar VŽk-gruppens bild av bk och i vissa grupper är ännu mer framträdande (se figur 4).

39,6 procent av deltagarna i RAp-gruppen hänför textstimulansen F till Vilnius; det gör också 32,6 procent av deltagarna i ŠŽt-gruppen, 22,5 procent i VAš-gruppen och 14,3 procent i VAk-gruppen. Hela 57,5 procent av deltagarna i VAš-gruppen tenderar att lokalisera denna text till Kaunas; 34,3 procent av de unga invånarna i Kaunas är också övertygade om att textstimulansen F kommer från deras egen språkliga miljö, liksom 17,4 procent av medlemmarna i ŠŽt-gruppen, medan 13,2 procent av deltagarna i RAp-gruppen lokaliserar den första bk-texten till Kaunas.

När deltagarna bedömer den andra och tredje bk-textstimulansen är de inte längre lika konsekventa, men storstaden försvinner inte ur den sociolingvistiska porträttbilden av en bk-användare. Även om de redovisade uppgifterna inte alla är lika betydelsefulla (se figur 5), kan man ändå konstatera en grundläggande tendens hos de unga medlemmarna i språkgemenskapen: att oftare förknippa bk med Vilnius och Kaunas än med andra städer i Litauen.

RAp VAš F I M F I M Vilnius 39,6 17,0 15,1 22,5 25,0 15,0 Kaunas 13,2 18,9 15,1 57,5 15,0 5,0 VAk ŠŽt Vilnius 14,3 28,6 5,7 32,6 21,7 17,4 Kaunas 34,3 17,1 20,0 17,4 21,7 8,7

FIGUR 5. Tendensen att hänföra bk till storstäder

Det är viktigt att notera att det i ingen av deltagargrupperna RAp, VAš eller ŠŽt framträdde någon tendens att koppla bk-textstimulanserna till språkliga hemorten.

I RAp-gruppen lokaliserade endast två deltagare (PanvžV100 och PanvžV101) textstimulansen F till Panevėžys; endast en deltagare (PanvžV99) lokaliserade textstimulansen I dit; och endast en deltagare (PanvžV84) lokaliserade textstimulansen M dit. I VAš-gruppen hänför endast en deltagare (ŠiaulM213) den tredje bk-textstimulansen (M) till språk-

D. ALIŪKAITĖ, E. MERKYTĖ-ŠVARCIENĖ. Bendrinės kalbos regionai

jaunųjų lietuvių kalbos bendruomenės narių požiūriu: kompetencija ir vaizdiniai

169

förfädershem, det vill säga Šiauliai. Naturligtvis var det också ett mycket väntat och förutsägbart resultat att ingen av informanterna i gruppen ŠŽt förknippade koden bk med språkliga hembygd. Det bör tilläggas att sådana data också är viktiga ur ett geolingvistiskt perspektiv. Det framgår alltså att ett tydligt dialektalt underlager preciserar kompetensen i bk.

Andra insikter om språkliga hembygd väcks av informanterna från Kaunas (VAk) bedömningar av texterna som stimuli i bk. Man kan tala om en autostereotypisk inställning bland unga Kaunasbor – i Kaunas talar man mest korrekt, alltså talar man bk. Kaunas litauiskhet ifrågasätts inte, vilket också bekräftas av sociolingvisternas senaste data (jfr Ramonienė 2011); i detta avseende verkar det helt rimligt att texterna som stimuli i bk tillskrivs staden Kaunas. Forskarna påpekar (jfr Milroy 2001: 539) att vanliga medlemmar av en språkgemenskap ofta likställer standardspråket (i det undersökta fallet bk) med det nationella språket. Det är tänkbart att abstrakta språkbegrepp, det vill säga bk och det nationella språket, även här blandas ihop. En del informanter tillskriver de mest korrekta texter som stimuli, de som mest liknar bk (vilket framgår av motsvarande bedömningar), Litauens mest litauiska stad. Naturligtvis kan den redan nämnda faktorn språklig hembygd inte heller uteslutas. Det är en logisk och regelbunden tendens att koppla den text som fått högst betyg till den egna bostadsorten. Detta gäller särskilt när bedömarna känner sig språkligt trygga och deras kod har öppet prestigevärde. Det är tänkbart att just en sådan modell, där bk sammanförs med den egna modersmålsdialekten, kan vara karakteristisk för vissa unga Kaunasbor.

När det gäller informantgruppen VAk bör det sägas att ytterligare en tendens noterades. En del informanter från staden Kaunas tenderade att lokalisera texterna som stimuli i bk så nära Kaunas som möjligt, till exempel i Kėdainiai (texten F som stimulus – 17,1 procent, texten I som stimulus – 5,7 procent) och Kaišiadorys (texten I som stimulus – 8,6 procent, texten M som stimulus – 5,7 procent). Dessa data kan delvis ha påverkats av den redan nämnda faktorn språklig hembygd – resonemanget kan ha följt modellen: så talar man, om det nu inte är i den närmaste omgivningen, så i alla fall någonstans i närheten.

Sammantaget ger data från vissa informantgrupper anledning att tänka sig bk-zoner nära storstäderna. Undersökningen visar att Kaišiadorys, Kėdainiai, Vilkaviškis, Šakiai och Trakai ingår i bk-zonen.

Endast informanterna i gruppen PA tillskrev inte Kaišiadorys texter som stimuli i bk. Informanter från samtliga grupper lokaliserade minst en av bk-texterna till Kėdainiai minst en gång (som redan nämnts noterades till och med en tendens bland informanterna i gruppen VAk). Även i Vilkaviškis och Šakiai fanns det informanter från varje grupp som tillskrev dessa städer minst en av bk-texterna.

170

KALBOS KULTŪRA | 85

Det är tänkbart att informanterna ofta markerar Trakai som en bk-zon och inte skiljer den från Vilnius. Det går inte att på annat sätt förklara varför Trakai utgör en så pass viktig zon på den mentala kartan; jfr: 27,5 procent av informanterna i gruppen VAš lokaliserar texten I som stimulus till denna stad och 10 procent texten M som stimulus; 10,9 procent av informanterna i ŠŽt hänför också texten M som stimulus till Trakai; texten M som stimulus lokaliseras till Trakai även av 5,7 procent av informanterna i gruppen RAp.

Det bör noteras att det är förvånande att Marijampolė inte förekommer bland de stereotypa bk-städerna²². Texterna som stimuli i bk har tillskrivits denna stad bara några få gånger: texten F som stimulus lokaliserades en gång vardera av informanter i VAš och ŠŽt; texten I som stimulus tillskrevs en gång vardera av informanter i PA, VAk och VAš; en informant i VŽk tillskrev Marijampolė texten M som stimulus. Dessa data ger anledning att tro att detta är fullt möjligt. Det kan vara så att Marijampolė har ett större geolingvistiskt värde för vanliga medlemmar av språkgemenskapen, det vill säga att staden i högre grad förknippas med dialektalt tal än med bk. Å andra sidan är det också sannolikt att den bild av bk som är inexakt i fråga om uttrycksform ligger så långt från den verkliga bk att koder som objektivt sett ligger närmare bk inte längre uppfattas som liknande bk av vanliga medlemmar av språkgemenskapen. Detta skulle otvivelaktigt tyda på en särskilt svag bk-kompetens bland vanliga medlemmar av språkgemenskapen. Naturligtvis vore det fel att dra långtgående slutsatser enbart utifrån attityddata. Informanterna tillfrågades inte om var man talar mest korrekt, var man talar bk, var man talar mest likt bk och så vidare. Därför kan man inte vara säker på att Marijampolė skulle ha bedömts på precis samma sätt som en markerad stad, förknippad inte med bk utan med tk, om andra frågor och andra uppgifter för textförståelse hade lagts fram.

Man kan säga att informanterna i uppgiften med den mentala kartan markerade sammanlagt 41 orter (städer eller småstäder) (tabell 3 visar hur många olika städer som nämndes i varje fall). Vissa städer (orter) börjar redan få ett prototypiskt värde som bk-stad (ort) (om hur staden Vilnius bedöms, se Čičirkaitė, Vaicekauskienė 2011: 57–76). Detta är naturligtvis,

²² Jfr den subjektiva språkbedömning som Laima Grumadienė undersökte med sociolingvistiska metoder år 1980. Forskarens data visade att attityderna då var annorlunda. Undersökningen omfattade vid den tiden 45 elever i de högre årskurserna från skolor i Vilnius. 44 procent av de tillfrågade uppgav att invånarna i staden Vilnius talade normspråket. Nästan lika många elever angav att man talade litteraturspråket (det vill säga bk) i Suvalkija och Kapsukas (nuvarande Marijampolė) (42 procent vardera); 31 procent av svaren angav att invånarna i Kaunas talade normspråket, och 24 procent pekade på östra Aukštaitija. När enkäten bad eleverna svara på frågan om vilniusbornas eller suvalkijabornas språk liknade litteraturspråket mest, angav 56 procent av de tillfrågade suvalkijaborna och 27 procent vilniusborna; de övriga besvarade inte frågan. När de ombads jämföra språket i Marijampolė med språket i Kaunas bedömde 49 procent av eleverna Marijampölbornas språk högre, och 22 procent Kaunasbornas (se Grumadienė 1980: 91–93 för mer).

D. ALIŪKAITĖ, E. MERKYTĖ-ŠVARCIENĖ. Bendrinės kalbos regionai 171 jaunųjų lietuvių kalbos bendruomenės narių požiūriu: kompetencija ir vaizdiniai

är frågor som hör till attitydernas och övertygelsernas nivå. En sociolingvistisk förståelse av standardspråket, som skiljer ut standardspråket i variantsystemet, är inte tydlig för informanterna. Å andra sidan skulle endast systematiska undersökningar av kodobservationer kunna säkerställa data om språkverkligheten (ty. Sprachwirklichkeit) (om H. Būildos åtskillnad mellan språkverklighet och språkkänsla, se Goeman 1999: 136) och utgöra en grund för att tala om en korrekt eller felaktig föreställning om standardspråket, men detta är redan syftet med andra undersökningar.

TABELL 3. Antal städer och småorter som nämndes på den mentala kartan

InformantgruppNämnda städer och småorterF-textstimulusI-textstimulusM-textstimulusRap 16 16 20PA 9 10 8Vaš 7 13 17ŠŽt 14 12 16VŽk 11 14 22Vak 11 15 15

SLUTSATSER OCH ANTAGANDEN

Som svar på forskningsfrågan – varför blir standardspråket en lokaliserad kod enligt vanliga medlemmar av språkgemenskapen – bör två centrala aspekter nämnas. Data från den perceptuella undersökningen har bedömts som diagnostiska. Å ena sidan framträder den folkliga taxonomin per se, å andra sidan kan därigenom tillämpade och praktiska inriktningar för språkforskarnas arbete skönjas, liksom riktlinjer för språklig fostran som behöver preciseras, och så vidare.

Den goda kompetensen i förståelsen av standardspråket hos unga medlemmar av språkgemenskapen ger anledning att dra slutsatsen att standardspråket utan tvekan fungerar inom utbildningsområdet. Å andra sidan visar uppgiften med den mentala kartan att denna kod inte är tydligt konceptualiserad, det vill säga att den i språkutbildningen inte på lämpligt sätt skiljs från regionala och sociala varianter och så vidare. Undersökningens resultat visar tydligt att den förståelse av standardspråket som företräds inom normativ lingvistik och sociolingvistik är föga känd för informanterna, och att standardspråket i deras medvetande blir en lokaliserad kod och därmed nästan hamnar i systemet av regionala varianter. Det är naturligtvis i grunden felaktigt att hävda att standardspråket är en del av systemet av regionala varianter.

172

KALBOS KULTŪRA | 85

En sådan paradoxal modell för förståelsen av standardspråket förekommer dock bland språkbrukarna och kan, får man anta, till och med påverka deras språksmak och språkpreferenser.

Den framväxande tendensen att förknippa standardspråket med Vilnius och Kaunas visar att den yngre generationens medlemmar av språkgemenskapen har sammanblandade föreställningar om sociala och kulturella attraktionscentra och språkideal. En sådan lokalisering av standardspråket kan förklaras med ett särskilt huvudstads- och storstadskomplex. När det gäller en vanlig talbedömare är detta naturligtvis mycket logiskt och naturligt. Storstadslivet är ett socialt ideal och blir därmed också ett språkligt ideal. Därför är standardspråket, enligt den vanliga bedömarens uppfattning, i högre grad en kod för en storstad än för någon annan stad. Att konkurrensförhållanden framträder just mellan Vilnius och Kaunas är mycket sannolikt: Vilnius gynnas av sin nämnda status som huvudstad, Kaunas av föreställningen om staden som den mest litauiska. Perceptuella dialektologer i vitt skilda länder²³ får liknande resultat, det vill säga att platser med positiva kulturella och sociala konnotationer vanligtvis får positiva bedömningar på bedömarnas mentala kartor över talvarianter. Detsamma gäller i allmänhet föreställningen om det språkliga hemlandet på mentala kartor (i den aktuella undersökningen gäller detta i fråga om standardspråket endast Klaipėda och Kaunas). Därför bör vanliga medlemmar av språkgemenskapen och deras övertygelser och föreställningar på intet sätt förringas.

En vanlig medlems föreställning om standardspråket kan vara inexakt utan att för den skull betraktas som felaktig. Man måste helt enkelt tydligt skilja mellan forskarens och språkbrukarens perspektiv. Ur forskarens perspektiv vore det felaktigt att hävda att standardspråket är en lokaliserad kod, eftersom forskaren utgår från den vetenskapliga definitionen av standardspråket och från konceptualiseringsdata i allmänhet. Ur språkbrukarens, det vill säga den vanliga medlemmens av språkgemenskapen, perspektiv är det korrekt att hävda att standardspråket är en lokaliserad kod, eftersom språkbrukaren utgår från djupt rotade²⁴ eller mycket flyktiga stereotyper, attityder, språksmak och så vidare, det vill säga sådana storheter som över huvud taget inte kan bedömas utifrån ett felkriterium; annars skulle den vanliga medlemmen av språkgemenskapen omedelbart upphöjas till expertnivå. Därmed skulle också två kunskapssystem, den professionellas och amatörens, blandas samman, vilket är kognitiva frågor som måste beaktas. Det råder inget tvivel om att vanliga medlemmars inexakta föreställningar om standardspråket utgör ett separat och ganska viktigt forskningsobjekt.

²³ Pavyzdžiui, tirti prancūzų kalbos variantai Kanadoje Kvebeke (žr. Evans 2002b: 83–86), Turkijos dialektai (žr. Demirci, Kleiner 1999: 263—282), olandų bk ir tarmės Olandijoje (žr. Bezooijen 2002: 13–30) ir kt.

²⁴ Man måste erkänna att vissa påståenden till och med har en reell grund – jfr. Kaunas är den mest litauiska staden, så var annars skulle det finnas standardspråkstalare?

D. ALIŪKAITĖ, E. MERKYTĖ-ŠVARCIENĖ. Bendrinės kalbos regionai

173

jaunųjų lietuvių kalbos bendruomenės narių požiūriu: kompetencija ir vaizdiniai

LITERATŪRA

Ali-Hindawe J. 1996: Considerations when Constructing a Semantic Differential Scale. – La Trobe Papers in Linguistics 9, [1–9].

Aliūkaitė D. 2006: Perceptyvinės dialektologijos tyrimai: dialekto vaizdinys. – Valoda dažādu kultūru kontekstā. Zinātnisko rakstu krājums 16, Daugavpils: Saule, 87–95.

Aliūkaitė D. 2007: Tarminis kalbėjimas ir bendrinė kalba: objektyviųjų ir subjektyviųjų skirtumų kultūrinė vertė. Daktaro disertacija, Vilniaus universitetas.

Aliūkaitė D. 2009a: Bendrinės kalbos vaizdiniai: kvazistandarto problema. – Respectus Philologicus 16 (21), 160–187.

Aliūkaitė D. 2009b: Perceptyviniai dialektų tyrimai: mentalinis žemėlapis. – Respectus Philologicus 15 (20), 164–179.

Aliūkaitė D., Merkytė E. 2009: Sociolingvistinis tarminių kodų taisyklingumo tyrimas. – Kalbos kultūra 82, 259–274.

Bellmann G. 1998: Between Base Dialect and Standard Language. – Folia Linguistica XXXII 1–2, 23–34.

Chambers J. K., Trudgill P. 1998: Dialectology. Second Edition. Cambridge: Cambridge University Press.

Clopper C. G. 2004: Linguistic Experience and the Perceptual Classification of Dialect Variation. Dissertation, Stanford.

Čičirkaitė R., Vaicekauskienė L. 2011: Vilniaus klausimas bendrinės lietuvių kalbos sampratose: metalingvistinių vilniečių komentarų tyrimas. – Darbai ir dienos 56, 57–76.

Demirci M., Kleiner B. 1999: The Perception of Turkish Dialects. – Handbook of Perceptual Dialectology 1. Ed. by D. R. Preston. Amsterdam, Philadelphia: John Benjamins Publishing Company, 263–282.

Diercks W. 2002: Mental Maps. Linguistic-Geographic Concepts. – Handbook of Perceptual Dialectology 2. Ed. by D. Long, D. R. Preston. Amsterdam, Philadelphia: John Benjamins Publishing Company, 51–70.

Evans B. 2002a: An Acoustic and Perceptual Analysis of Imitation. – Handbook of Perceptual Dialectology 2. Ed. by D. Long, D. R. Preston. Amsterdam, Philadelphia: John Benjamins Publishing Company, 95–112.

Evans B. 2002b: Attitudes of Montreal Students towards Varieties of French. – Handbook of Perceptual Dialectology 2. Ed. by D. Long, D. R. Preston. Amsterdam, Philadelphia: John Benjamins Publishing Company, 71–93.

Goeman A. C. M. 1999: Dialects and the Subjective Judgments of Speakers: Remarks and Controversial Methods. – Handbook of Perceptual Dialectology 1. Ed. by D. R. Preston. Amsterdam, Philadelphia: John Benjamins Publishing Company, 135–146.

174

KALBOS KULTŪRA | 85

Grumadienė L. 1980: Subjektyvycis kalbos vertinimas. – Kalbos kultūra 39, 91–93.

Hilton N. H. 2010: Regional Dialect Levelling and Language Standards: Changes in the Hønefoss Dialect. PhD thesis, University of York.

Hoppenbrouwers C. A. J. 1982: Language change: A Study of Phonemic and Analogical Change with Particular Reference to S.E. Dutch Dialects, Meppel: Knips Repro.

HPD1 1999: Handbook of Perceptual Dialectology 1. Ed. by D. R. Preston. Amsterdam, Philadelphia: John Benjamins Publishing Company.

HPD2 2002: Handbook of Perceptual Dialectology 2. Ed. by D. Long, D. R. Preston. Amsterdam, Philadelphia: John Benjamins Publishing Company.

Inoue F. 1999: Classification of Dialects by Image: English and Japanese. – Handbook of Perceptual Dialectology 1. Ed. by D. R. Preston. Amsterdam, Philadelphia: John Benjamins Publishing Company, 147–160.

Jafte A. 2000: Introduction: Non-standard Orthography and Non-standard Speech. – Journal of Sociolinguistics 4/4, 497–513.

Kliukienė R. 2010: Tarmės mieste: mokėjimas, vartojimas ir kalbinės nuostatos. – Miestai ir kalbos, Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla, 91–105.

LKTCH 2004: Lietuvių kalbos tarmių chrestomatija (su kompaktine plokštele). Sudarytojai R. Bacevičiūtė, A. Ivanauskienė, A. Leskauskaitė, E. Trumpa. Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla.

Long D. 1999: Mapping Nonlinguists’ Evaluations of Japanese Language Variation. – Handbook of Perceptual Dialectology 1. Ed. by D. R. Preston. Amsterdam, Philadelphia: John Benjamins Publishing Company, 198–226.

LT 2005: Lietuvių tarmės, 2 dalis. Sudarytojai R. Bacevičiūtė, K. Juškevičius, A. Leskauskaitė, K. Morkūnas, D. Mikulėnienė, E. Ožeraitis, L. Telksnys, D. Vaišnienė, A. Vidugiris ir kt. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, Matematikos ir informatikos institutas.

Milroy J. 2001: Languages Ideologies and the Consequences of Standardization. – Journal of Sociolinguistics 5/4, 530–555.

Milroy L., Milroy J. 1992: Social Network and Social Class: Toward an Integrated Sociolinguistic Model. – Language in Society 21, 1–26.

Pakerys A., Pupkis A. 2004: Lietuvių kalbos bendrinė tartis (su kompaktine plokštele), Vilnius: Gimtasis žodis.

PD 2010: Perceptual Dialectology: Neue Wege der Dialektologie. Ed. by Ch. A. Anders, M. Hundt, A. Lasch. Berlin, New York: De Gruyter.

Preston D. R. 1988: Methods in the Study of Dialect Perceptions. – Methods in Dialectology. Ed. by A. R. Thomas. Clevedon: Multilingual Matters, 373—395.

D. ALIŪKAITĖ, E. MERKYTĖ-ŠVARCIENĖ. Bendrinės kalbos regionai jaunųjų lietuvių kalbos bendruomenės narių požiūriu: kompetencija ir vaizdiniai

175

Preston D. R. 1989: Perceptual Dialectology: Nonlinguists’ Views of Areal Linguistics, Dordrecht: Foris.

Preston D. R. 1999: Introduction. — Handbook of Perceptual Dialectology 1. Ed. by D. R. Preston. Amsterdam, Philadelphia: John Benjamins Publishing Company, xxiii–xl.

Ramonienė M. 2011: Kalbų vartojimas darbe didžiuosiuose Lietuvos miestuose. – Lietuvių kalba 5, [1–15].

Tamaševičius G. 2012: Žiniasklaidos lyderių lingvistinė kompetencija visuomenės transformacijų kontekste. Daktaro disertacija, Vytauto Didžiojo universitetas. Lietuvių kalbos institutas.

Trudgill P. 1983: Sociolinguistics: an Introduction to Language and Society. London: Penguin Books.

Van Bezooijen R. 2002: Aesthetic Evaluation of Dutch. – Handbook of Perceptual Dialectology 2. Ed. by D. Long, D. R. Preston. Amsterdam, Philadelphia: John Benjamins Publishing Company, 13–30.

Wales K. 1999: North and South: A Linguistic Divide? – Inaugural Lecture, June 10.

Gauta 2012 11 05

REGIONS OF THE STANDARD LANGUAGE FROM THE POINT OF VIEW OF YOUNG MEMBERS OF THE LITHUANIAN LANGUAGE COMMUNITY: COMPETENCE AND IMAGES

Summary

System of factors which is referred to when modelling a representative of a standard language includes education as well as social and cultural experience of a user. User’s profession or activity could also become a clear reference to the potential representative of the standard language speakers. From a theoretical perspective location mark is not one of the important factors, though theoretical models not always precisely correspond to the system of user’s attitudes and beliefs.

The aim of this article is to discuss why the standard language becomes a localized code in the point of view of the young members of the language community. The researched problem – regions of the standard language from the point of view of the young members of the Lithuanian language community – is being discussed researching the images of the standard language variants prevalent in this group of users. Linguistic attitudes of the language users and estimators towards correctness, intelligibility, similitude to the standard language and appeal of text-

176

KALBOS KULTŪRA | 85

stimuli and localization of text-stimuli in so-called mental maps provide more or less an objective projection of these images.

The investigation of the standard language localization issue is based on a part of the data collected during a complex research of perceptual dialectology carried out in November 2009, December 2010 and January 2011.

A task of mental map of perceptual dialectology is the most important for the research of this issue. The research was carried out in schools and gymnasiums of Kaunas, Klaipėda, Panevėžys, Šiauliai, Telšiai and Alytus. A total sample of the research included 276 respondents at the age of 14–18.

The research data shows that the standard language is unlocalized only in scientific perspective. In the taxonomy of the members of the language community this code is associated with particular places. The place marker is not stereotypically unambiguous and accurate, but certain trends can be established.

Two clear markers of the sociolinguistic portrait of the standard language user can be brought out: more frequently the standard language user is associated with major cities of Lithuania (Vilnius or Kaunas) rather than other towns and the standard language user can be the user of the respondent’s linguistic homeland code.

Data from some of researched groups suggests an idea about the standard language zones near the cities or major towns. The research shows that Kaišiadorys, Kėdainiai, Vilkaviškis, Šakiai and Trakai could be included into such zones.

During the task of mental mapping the participants of the research marked 41 places (large or small towns) in total. Some of these places start gaining the value of prototypic standard language place. This is the matter of attitudes and views and the respondents are not aware of the sociolinguistic concept of standard language. Only systemic research of the code observation would ensure “linguistic reality” of the data and become the basis for talking about the precise image of the standard language.

KEYWORDS: standard language, regions of the standard language, ordinary member of the language community, standard language competence, standard language image, perceptual dialectology.

DAIVA ALIŪKAITĖ

Vilniaus universiteto Kauno humanitarinis fakultetas

Muitinės g. 8, LT-44280 Kaunas

[email protected]

ERIKA MERKYTĖ-ŠVARCIENĖ

Vilniaus universiteto Kauno humanitarinis fakultetas

Muitinės g. 8, LT-44280 Kaunas

[email protected]

D. ALIŪKAITĖ, E. MERKYTĖ-ŠVARCIENĖ. Bendrinės kalbos regionai jaunųjų lietuvių kalbos bendruomenės narių požiūriu: kompetencija ir vaizdiniai

177