RAMUNĖ VASKELAITĖ

Litauens bank

KOSTNADER – EN OÖNSKAD FRÄMMANDE FORM ELLER EN OFRÅNKOMLIGHET INOM EKONOMISK TEORI?

NYCKELORD: lånord, oönskad främmande form, ordets betydelse, norm, språkbruk, term, begrepp.

INLEDNING

De omständigheter under vilka det litauiska språket har fungerat under de senaste par årtiondena är orsaken till att språknormerarnas uppmärksamhet främst riktas mot ett skikt av det lånade ordförrådet, nämligen de nya främmande orden. Omständigheterna är välkända och begripliga: de politiska, ekonomiska, kulturella och nästan alla andra förbindelserna i det land där språket används har vidgats och upprätthålls huvudsakligen på engelska; landet är medlem i en grupp länder där engelskan också dominerar; och integrations-, konvergens- och globaliseringsprocesser med flera förstärker ytterligare språkets ställning.

När det mesta av uppmärksamheten koncentreras på nya främmande ord och principerna för deras normering hamnar ord som tidigare har kommit in i eller försökt komma in i litauiskan något i skymundan. Deras problematik i förhållande till normen är naturligtvis mindre. Dessa ord har prövats länge i språkbruket, och de som visat sig behövas där godtas i regel som norm. Omvänt lämnas främmande ord som inte är aktuella i bruket och lätt kan ersättas med inhemska motsvarigheter oftast utanför den kodifierade normen. Det diachroniska kriteriet om relevans för språkbruket, som avgörs av tidsintervallet mellan ett främmande ords inträde i språket och nutiden, förenklar i hög grad gränsdragningen mellan norm och icke-norm för äldre främmande ord. Det används med god tillförlitlighet inte bara i normerande arbeten utan också i lexikologiska verk. I de senare delas ord som kommit in i litauiskan under tidigare perioder upp i lånord som fått fäste i standardspråket och ord som inte är aktuella i bruket (Jakaitienė 2010: 233). I normerande publikationer eller publikationer med anknytning till språknormering brukar de förstnämnda kallas lånord eller egentliga lånord, och de sistnämnda, med betoning på att de inte rekommenderas, främmande ord

R. VASKELAITĖ. Kaštai – vengtina svetimybė ar ekonomikos teorijos neišvengiamybė?

265

för standardspråket – främmande former (icke rekommenderade, avrådda), och man anger också skillnaden gentemot ord som kommer in i språket under den nuvarande perioden och inte rekommenderas: äldre främmande former (KPP₁ 1976; KPP₂ 1985; Girčienė 2004; KP4 2005, 2013; Vaicekauskienė 2007). De lånord som inte är aktuella i bruket är oftast sådana som har lämpliga litauiska ersättningar som helt återger det främmande ordets betydelse.

Det diachroniska kriteriet om relevans för språkbruket borde tyckas förutsätta en fullständig överensstämmelse mellan bruk och norm, men kan en sådan alltid konstateras? Åtminstone visar förhållandet mellan bruk och norm för ett substantiv som hänförs till gruppen främmande lexik – kostnader – inte på någon sådan överensstämmelse. I utgåvan från 1976 av Råd om språkbruk (härefter KPP₁) betecknas ordet som en icke rekommenderad främmande form (KPP₁ 1976: 122). I den lilla bok som anger den nuvarande normen för lånord, Språkråd (härefter KP4), bedöms det också ganska strängt – som en främmande form som man bör undvika att använda (KP4₁ 2005: 64). Samma bedömningsgrad behölls i den nya utgåvan av boken, som just har kommit ut (KP4₂ 2013: 37), medan kostnader används flitigt inom ett så viktigt område för standardspråkets bruk som ekonomisk teori. Nästan ingen lärobok i ekonomi, inte ens skolböcker, klarar sig utan detta ord och hela den grupp termer som bildats med det; de tas också med i terminologiska ordböcker. Detta ger omedelbart anledning att anta att användningen av ordet inte är ett tillfälligt brott mot den kodifierade normen, utan en motsättning i språkbruket som grundas på vissa argument.

Zofija Babickienė (2012) har uppmärksammat att ekonomer och lingvister är oense om kostnaderna, men hon undersökte inte närmare avståndet mellan norm och bruk. Frågan om kostnaderna som ekonomisk term togs upp vid den tredje konferensen, som anordnades den 7 juni 2013 av terminologiforumet för Europeiska unionens och Litauens institutioner och organ¹, men ett enda eftermiddagsseminarium är för kort tid för en ingående analys av fenomenet. Det var just den diskussionen som fick artikelns författare att undersöka detta anmärkningsvärda fall av bristande överensstämmelse mellan norm och bruk närmare. Fenomenet är verkligen unikt: ett ord som började korrigeras för nästan fyrtio år sedan försvinner inte ur språkbruket, vilket innebär att det kan finnas tungt vägande faktorer bakom detta. Genom att analysera språkbruket inom ekonomiområdet försöker man klarlägga dessa, eller åtminstone skönja så mycket som lingvistens kompetens tillåter. Man tar sig ju an ett komplicerat område – ekonomisk teori, en vetenskap. Lingvister som inte har avslutat studier i den ämnesdisciplinen kan inte till fullo förstå dess finesser.

¹ Om konferensen och diskussionerna om kostnader finns information på forumets webbplats, tillgänglig på internet <http://ec.europa.eu/translation/lithuanian/ltf/index_lt.htm>.

266

KALBOS KULTŪRA | 86

De som studerar området har inte samma möjligheter som ekonomiteoretikerna, vilket innebär att vissa faktorer kan förbli oupptäckta. Å andra sidan har företrädare för nationalekonomin, som i regel inte har studerat språkvetenskap, inte möjlighet att förstå alla subtiliteter i språksystemet, dess funktion och språknormen. Denna ömsesidiga brist på möjligheter är sannolikt också anledningen till att man hittills inte har vågat undersöka de språkliga aspekterna av problemet med kaštų, och att avsaknaden av en mer ingående analys i sin tur kan ha bidragit till att det uppstått ett glapp mellan den kodifierade normen och språkbruket, eller åtminstone ett besvärligt förhållande mellan dem.

Det är mycket lämpligt att undersöka i vilken utsträckning avvikelsen från den kodifierade normen är motiverad genom texter av det här slaget, såsom läroböcker och ordböcker. Där används termerna inte bara, utan de förklaras också och de begrepp som de betecknar definieras; därmed blottläggs alla semantiska aspekter av det aktuella ordet. Eftersom en samling termer presenteras blir även relationerna mellan termerna tydliga. Men viktigast av allt är att läroböcker och ordböcker inte ligger utanför eller i utkanten av standardspråket. De utgör ett synnerligen viktigt område för standardspråkets användning och har stort inflytande på språkbruket inom hela detta område, och inte bara där².

SPRIDNING OCH OKLARHETER I DEN NUVARANDE SKRIFTSPRÅKSNORMEN

Bedömningen av substantivet kaštas bör i första hand sökas i publikationer som anger normen för det litauiska språkets lexikon. Det finns tre sådana, eller med vissa förbehåll fyra. Dessa är Dabartinės lietuvių kalbos žodynas (nedan DŽ), KP4₁ och KP4₂, medan Lietuvių kalbos žodynas (nedan LKŽ) endast med förbehåll kan räknas till denna grupp, eftersom språknormering inte är dess främsta syfte. I de elektroniska versionerna av DŽ_e och LKŽ_e som finns på internet är bedömningen av ordet kaštas densamma som i de tryckta utgåvorna³.

I alla publikationer skiljer sig bedömningen av det substantiv som diskuteras. I LKŽ kaštui anges ingen grad av negativ värdering, endast ordets

² När artikeln redan hade lämnats till tryck började man lösa problemet praktiskt: termen behandlades av VLKK och, med stöd av argument från specialister inom nationalekonomi och redovisning, beslöt man att rekommendera att den används i vissa betydelser som en term inom nationalekonomi och ekonomisk redovisning. Glappet mellan norm och bruk har alltså minskat, men som framgår av de fastställda definitionerna (se http://www.vlkk.lt/lit/104940),) återstår olösta frågor. Denna artikel skulle kunna bidra till att glappet minskar ytterligare.

³ Nedan används LKŽ_e och DŽ_e i de versioner som finns på internet; därför anges ingen sida. Om det finns några skillnader mellan internetversionen och den tryckta utgåvan hänvisas till den tryckta utgåvan.

R. VASKELAITĖ. Kaštai – vengtina svetimybė ar ekonomikos teorijos neišvengiamybė? 267

Ursprungskällan är det polska substantivet koszt, och de orter där låneordet har belagts räknas upp. Redan dessa visar på en vidsträckt geografi som omfattar alla Litauens regioner: Léipalingis, Seirijai, Sìmnas, Liškiavà, Rozalìmas, Dùsetos, Joniškėlis, Pasvalỹs, Skìršnemunė, Viekšniai, Mažeikiai, Plùngė. Bruksexempel anges från Taurágnai, Daukšiai, Bagótsilis, Alytus, Geistarai (Didvyžiai), Veiviržėnai, Alsėdžiai, Rietavas, Kùktiškės. Att kaštas också har använts i skriftspråket bekräftas av LKŽ_e, som hänvisar till Pilypas Ruigys Lietuvių–vokiečių ir vokiečių–lietuvių kalbų žodynas från 1747 (material samlades även in från litauiska böcker) och hans Lietuvių kalbos tyrinėjimas, liksom Jurgis Pabrėžas (1771–1849) skrifter, som utkom något senare, Mykolas Miežinis Lietuviškai–latviškai–lenkiškai–rusiškas žodynas (1894) och Lietuviška gramatika (1886), samt exempel ur Antanas Juškevičius (Juškas) Lietuvių kalbos žodynas (1897–1922). Exempel på skriftligt bruk har också hämtats ur Simonas Daukantas (1793–1864) skrifter och mindre kända skriftliga källor från det tidigare Ostpreussen och Klaipėdaområdet.

Även om LKŽ_e visar att ordet har ett vidsträckt utbredningsområde och en lång brukshistoria, är detta ännu inget argument för att använda det i dagens standardspråk. LKŽ_es struktur visar att uppräkningen av de orter där ordet har belagts snarare är ett tecken på dess dialektala prägel, och att man i äldre skrifter inte har undgått främmande ordförråd. Å andra sidan är normering inte LKŽ_es främsta syfte. Ordboken är i första hand förklarande och vetenskaplig. Normativa aspekter finns ändå: främmande ord markeras i ordboken med tecknet ×, medan lånord omedelbart efter uppslagsordet får en motsvarighet inom parentes på det språk som ordet lånats från. Vid kaštas anges den polska motsvarigheten, men tecknet × saknas; det betyder alltså att LKŽ_e endast bedömer det som ett lånord. Inte heller den stilistiska beteckningen psn. (föråldrat), som i denna ordbok används för att markera ord som sällan brukas, förekommer. Tecknet × sätts visserligen vid vissa ord med roten kašt- (kaštaunas, kaštaunus, kaštaunai, kaštaunumas och andra), men det är uppenbart att de markeras på grund av ordbildningsegenskaper som inte är godtagbara i litauiskan. Verbet kaštuoti lämnas i LKŽ, liksom grundordet, utan någon markering av främmande ord-status; endast det polska ursprunget anges (från kosztować). En sådan markering saknas också vid avledningarna kaštavimas, kaštytis (och įsikaštyti, išsikaštyti), kaštuodintis (įsikaštuodinti, išsikaštuodinti), medan tecknet och den angivna korrekta formen kaštuoti vid verbet kaštavoti skulle visa att ordet inte är godtagbart på grund av ett icke-litauiskt suffix.

Kaštą måste DŽ bedöma med avseende på användningens aktualitet, eftersom det i förordet anges att det också är en normerande ordbok. Från den andra

268

KALBOS KULTŪRA | 86

I den utgåva som utkom 1972 och fram till den senaste markeras både ⁴kostnad och kosta med hänvisningen se (jämför=). Innebörden av denna hänvisning är inte helt klar. I 1972 års utgåva sägs att den ”leder läsaren från ett ord som inte betraktas som ett språkfel till ett vanligare, mer vedertaget ord” (DŽ 1972: III), medan det i nyare utgåvor står att den ”hänvisar mindre använda, dialektala, föråldrade, lånade och liknande ord eller ordbildningsvarianter till ord som används mer allmänt i standardspråket” (DŽ 2000: XII). Följaktligen kan hänvisningen markera inte bara mindre frekvent användning utan också att ordet är ett lånord. Om endast det senare anges, innebär det att kostnad inte rättas i DŽ, särskilt som det i inledningen står att ordboken tar med äldre lånord som har etablerats i standardspråket eller saknar etablerade litauiska motsvarigheter (DŽ 2000: VII). Det stämmer att DŽ också innehåller främmande ord som inte rekommenderas i standardspråket, men deras status som främmande ord markeras med förkortningen ntk. och ett likhetstecken (inte rekommenderat=). Oavsett varför kostnad markeras med hänvisningen se – på grund av mindre utbredning, dialektal användning, dess status som lånord eller flera av dessa skäl – betraktas det sannolikt inte som ett ord som är allmänt utbrett i dagens standardspråk.

Hänvisningen från kostnad till ord som används mer allmänt skulle kunna uppfattas som att bruket ges möjlighet att självt avgöra hur mycket det behöver ordet. En sådan valfrihet begränsas dock avsevärt av en annan publikation med rekommendationer om lånord – den tidigare nämnda KP4-broschyren. Här betecknas kostnader (formen anges i plural, inte singular) som ett främmande ord som bör undvikas: främmande ord, bör undvikas (KP4₁ 2005: 64). Som ord och uttryck att undvika betraktas här sådana företeelser som inte har godkänts som norm i standardspråket: de är redan onormativa och saknar framtidsutsikter, eller är ännu inte normativa och otillräckligt undersökta, osv. (KP4₁ 2005: 11). Det står klart att kostnader betraktas som ett redan onormativt ord utan framtidsutsikter, men grunden för en sådan bedömning är oklar.

I publikationens förord står att man vid sammanställningen av listan över lånord beaktar två slags källor: tidigare eller nuvarande skriftliga rättelser (utgåvorna från 1976 och 1985 av KPP, VLKK:s godkända ”Lista över allvarliga språkfel”, rättelser publicerade av Pranas Skardžius och Juozas Vaišnys, språkfrågebaser på internet m.fl.) samt offentligt talspråksbruk (KP4₁ 2005: 5–6). En hänvisning som antyder att man har utgått från den senare källan är fin., vilken visar att motsvarigheten utgifter rekommenderas för finansiella texter. ”Listan över allvarliga språkfel

⁴ DŽ-utgåvorna: I – 1954, II – 1972, III – 1993, IV – 2000, V – 2003, VI – 2006, VII – 2012. Utgåvan från 2006 finns tillgänglig på internet.

R. VASKELAITĖ. Kaštai – vengtina svetimybė ar ekonomikos teorijos neišvengiamybė?

269

klaidų sąraše“ (LKK 1998: 127–177) nei daiktavardžio kaštai, nei veiksmažodžio kaštuoti nėra. Šie žodžiai taisyti tik 1976 m. KPP₁ leidime, tikriausiai ir pasiremta juo, nes į antrąjį leidimą – KPP₂, išėjusį 1985 m., žodis kaštai neįtrauktas. DŽ_e pratarmėje neminimas, bet jei būtų remtasi juo, nebūtų pateikiamas palyginti griežtas žodžio vertinimas. Be to, KP4₁ teikiamas ir kitoks nei DŽ pakaitas – sąnaudos. Tai, kad vengtina svetimybe laikomas daugiskaita pavartotas daiktavardis ir jis taisomas kaip finansų srities terminas, leistų daryti prielaidą, kad žodis vertinamas kaip leksikalizavęsis, t. y. terminijoje įgijęs kitą reikšmę.

KP4₂ minskar dock trovärdigheten hos ett sådant antagande. I den förteckning över lånord inom lexikonet som ges här bedöms kostnader också som ett främmande ord inom finansområdet som bör undvikas (KP4₂ 2013: 37), men tre ersättningar anges, varav två – utgifter, medel – överensstämmer med de motsvarigheter som anges i DŽ_e och LKŽ_e, vilka huvudsakligen bygger på allmänt språkbruk. Detta väcker frågan om skillnaderna mellan användningsområden beaktas tillräckligt när termen bedöms. Att tre ersättningar rekommenderas är också mer typiskt för allmänt språkbruk än för terminologin. Det finns olika synsätt på synonymi mellan termer, men vanligtvis betraktas den som ett kännetecken på ett tidigt stadium i terminologibildningen (Zemlevičiūtė 2001; Umbrasas 2004; Stunžinas 2005; Rimkutė 2007). Om tre ord rekommenderas som skilda ersättningar skulle även detta tyda på att bedömningen (eller det bedömda fenomenet) är problematisk – sannolikt återger ersättningsorden inte det korrigerade ordets betydelse på ett adekvat sätt.

En översikt över den kodifierade normen skulle visa att den är avsevärt ojämn och oklar: i LKŽ_e betraktas ordet som ett lånord, sannolikt också som ett dialektord, men det rättas inte; i KP4₁ och KP4 klassificeras det som ett främmande ord och rättas. Det är svårt att utifrån hänvisningen se som ges avgöra hur _ekostnad betraktas i DŽ, men det är uppenbart att ordet inte ges status som ett icke rekommenderat främmande ord. En annan motsägelse i normen är att termen i KP4₁ och KP4₂ betraktas som ett främmande ord att undvika, medan ingen av ordböckerna har en markering som anger att substantivet kostnad har termstatus. Eftersom ordets godtagbarhet i allmänt standardspråk i princip inte ifrågasätts i dessa publikationer, är det föga sannolikt att ett ord som får användas skulle betraktas som en term att undvika inom ett fackområde. Att det saknas markeringar som anger termstatus i ordböckerna betyder dock inte att kostnad inte betraktas som en term där. Detta ska undersökas närmare nedan, men om det visar sig att man inte gör åtskillnad mellan substantivet och termen kvarstår normmotsägelsen ändå – i KP4₁ och KP4₂ bedöms termen betydligt strängare.

270

KALBOS KULTŪRA | 86

MOTSVARIGHETER OCH BETYDELSER I ALLMÄNNA ORDBÖCKER

LKŽ och DŽ är inte terminologiska ordlistor, men de undviker inte ord från specialområden. LKŽ betecknar exempelvis dialekterna som sin huvudsakliga källa till lexikalt material, men skriftliga källor från den första litauiska boken fram till i dag betraktas också som en viktig källa. I LKŽ_e anges att lexikalt material till ordboken har samlats in inte bara från de mest betydande skönlitterära och publicistiska verken samt texter inom andra områden, utan också från vetenskaplig litteratur; dessutom har alla viktigare tryckta ordböcker och handskrivna ordböcker använts. Som en av de lexikala källorna i DŽ anges vetenskapliga termer som förekommer i populärvetenskaplig litteratur, pressen och läroböcker för grundskolan och gymnasiet (DŽ 2000: VII). Vetenskaplig terminologi bör särskilt ha beaktats i DŽ_e, eftersom ”man vid såväl urvalet av ord till ordboken som vid förklaringen av dem har använt alla litauiska definitionsordböcker och litauiska encyklopedier som utkom under 1900-talet och början av 2000-talet. Litauiska terminologiska ordböcker samt vissa översättande allmänna ordböcker var viktiga källor för sökning och urval av ord. Vid utarbetandet av ordboken har man utgått från litauisk språkvetenskaplig forskning och publikationer om språkvård <...>. När det varit nödvändigt att förklara vissa termer och andra ord har man också anlitat definitionsordböcker och encyklopedier på andra språk.”

En sådan beskrivning av ordurvalet gör det naturligtvis inte möjligt att avgöra om man utgick från allmänt språkbruk eller terminologi när substantivet kostnad togs med i ordböckerna, men detta kan klarläggas genom de exempel som ges, betydelseförklaringarna och slutligen ordböckernas struktur.

Att LKŽ_e vid ordet kostnad nämner litauiska småstäder och byar skulle tyda på att den huvudsakliga källan är det äldre folkspråket, där ordet inte kunde användas som en term inom ett specialområde. Att det inte heller förekom som en sådan term framgår av exemplen: Utan kostnad klarar du ingenting (Tauragnai); Han åker på sin egen bekostnad (Daukšiai); Han hade många utgifter (Bagotoji); Det arbetet är värt en stor kostnad (Alytus); Jag har ingen kostnad – vad ska du göra av det? (Geistarai); Hans kostnader gick förlorade, han fick bara tillbaka summan (Geistarai); Jag lade ner stora kostnader för att skaffa mig en ko (Veiviržėnai); Bara utgifter och åter utgifter (Alsėdžiai); Utan kostnad blir det ingen skrift (Rietavas); Hur mycket kostnad har jag inte lagt på dig (Kuktiškės). Skriftspråket visar också ett bruk som liknar talspråket – ett exempel ur S. Daukantas skrifter (Kostnaden var stor), liksom ur mindre känd skrift från det forna Ostpreussen och Klaipėdaområdet (De gav ut tre små böcker på egen bekostnad).

Som redan diskuterats bedöms _ekostnad inte negativt i förhållande till normen i LKŽ; endast motsvarigheter anges, vilka också kan betraktas som betydelseförklaringar.

R. VASKELAITĖ. Kaštai – vengtina svetimybė ar ekonomikos teorijos neišvengiamybė?

271

Kostnad förklaras som utgifter, medel, och skillnaden mellan utgifter och medel uttrycks genom att medel definieras som penningresurser, pengar, krediter och utgifter som pengar som spenderas, medel. En sådan inbördes relation mellan orden fastställs också i DŽ. Orden utgifter och medel definieras på samma sätt i DŽ och, som nämnts, hänvisas sedan 1972 kostnad till dem. Eftersom hänvisningen se i denna utgåva anger ett mindre vanligt, mindre etablerat ord, blir slutsatsen att man 1972 beslutar att substantivet kostnad är på väg ut ur bruk och kan ersättas av utgifter och medel.

Utan undersökningar av ordens ursprung skulle man, enbart utifrån dessa ordböcker, kunna anta att båda motsvarigheterna uppkom eller åtminstone spreds senare än kostnad. I LKŽ_e återges belägg för substantivet medel först från Jonas Jablonskis skrifter (Hans medel räcker inte till; Han lever på sina medel – han har mycket av allt). DŽ_e anges också (Försörjningsmedel; Rörelsekapital), och förkortningen (sov.) sp. efter meningen Folkets makt anslår enorma medel för att skydda arbetarnas hälsa, utbilda dem och utveckla kulturen, som visar att det rör sig om ett ord från pressen som speglar sovjetiska förhållanden, skulle kunna tyda på att det var populärt under sovjettiden. För folkmålet ges endast ett exempel från Léna i Ukmergė distrikt (Inte med deras medel kan man utbilda sonen), men även det kan härröra från senare bruk. Meningen som illustrerar utgifter, Landets industriella vinstökning kommer att göra det möjligt att öka utgifterna för kapitalbyggande (sp.), liksom exemplen i DŽ_e och uppgiften att ordets betydelse är motsatsen till inkomster (Jag hade många utgifter i staden; Att samordna utgifter med inkomster), skulle leda till antagandet att även utgifter blev populärt senare än kostnad⁵. Sådana exempel representerar den officiella sakprosan betydligt mer än exemplen som illustrerar kostnad, och uttrycken försörjningsmedel, rörelsekapital är termer. Eftersom DŽ hänvisar kostnad till ord som illustreras av sådana meningar, medan LKŽ förklarar kostnad med dem, kan man anta att ordböckerna inte skiljer mellan kostnad som allmänspråkligt ord och kostnader som term.

Även om kostnad i ordböckerna endast kopplas till utgifter, medel, visar exemplen i LKŽ_e inte någon sådan betydelseöverlappning. Överlag är det svårt att fastställa betydelsen utifrån dem, särskilt eftersom meningarna nästan inte innehåller några ord som hjälper till att klarlägga den. I exemplen Det skulle vara den enda kostnaden, Han hade många kostnader, Bara kostnader och kostnader, Kostnaden var stor kan substantivet användas både om utgifter och om en viss förlust, inte nödvändigtvis i pengar. Kanske är det något tydligare samband

⁵ Självklart skulle säkrare slutsatser om uppkomsten och etableringen av orden utgifter och medel kunna dras först efter en undersökning av äldre språkbruk, men detta är inte föremål för denna artikel.

272

KALBOS KULTŪRA | 86

ligare samband med utlagda medel framträder endast i meningarna Titis hade en stor kostnad för sin dotters bröllop, De gav ut tre små böcker på egen bekostnad. Det avledda verbet att kosta, som är ordbildningsmässigt besläktat med kostnad, skulle verkligen visa att ett samband med pengar inte behöver finnas. I exemplen i LKŽ_e Varje liten gren kostar pengar (Žemaitė), Den här hatten kostar två rubel (J. Jablonskis), Det kostar mycket pengar att skjuta upp bröllopet (Leipalingis), En sådan dräkt kostar minsann tusen guldmynt (Jurkšaitis), är sambandet uppenbart, men det markeras inte av verbet utan av de beroende leden med objekt- eller omständighetsbetydelse: kostar pengar, kostar mycket pengar, kostar två rubel, kostar tusen guldmynt. I exemplen De där tömmarna och sadeln kostade honom en god häst (A. Vienuolis), Det kostade mig mycket pengar, mycket arbete (Kursaitis) visar de beroende leden (kostade en häst, kostade mycket arbete) att något samband med ett penningvärde inte föreligger. När detta inte markeras av beroende led, visar ett ensamt verb inte sambandet, till exempel: Åh, liljejungfru, vad kostar lavendeln? (Rudamina); Och vad kostade den gröna kransen? (V. Kalvaitis samling Preussiska litauiska sånger). Det verkar alltså som om egenskapen inte beskrivs i monetära termer av verbet. Detta bekräftas också av de angivna motsvarigheterna kosta och gå på. Motsvarigheten kosta kan kopplas till pengar; LKŽ_e anger också att dess huvudsakliga betydelse är ”ha ett värde i pengar”. Den andra motsvarigheten – gå på – behöver däremot inte heller kopplas till pengar. I meningarna Det lönar sig att köpa dyra kläder billigare när de är billiga (Kairiai), Det är inte alls dyrt att hålla en åsna (J. Balvočius–Gerutis) kan ett sådant samband skönjas, men även där visas det av de beroende leden. I meningen Det kostade honom en hel del hälsa (K. Boruta) visar ett sådant led att sambandet saknas.

Alltså kan betydelserna hos verben kosta och gå på skiljas åt med hänsyn till pengar, men ordböckerna medger inte en sådan möjlighet för ordet kostnad – dess betydelse kopplas endast till utgifter, medel, med andra ord pengar. En fortsatt analys av ordbildningssambanden ger dock överlag anledning att ifrågasätta om det ordbildningsmässiga sambandet mellan orden kostnad och kosta återges adekvat genom betydelseförklaringarna. När allt kommer omkring förbinder en av de angivna motsvarigheterna till kosta – kosta – det med pris; mellan dessa ord bör det alltså också finnas semantiska samband. Och faktiskt beskrivs kosta i båda ordböckerna som ”ha ett värde i pengar”, medan pris förklaras som ”värde i pengar”. Om motsvarigheten till kosta är kosta, bör även kostnad vara förbundet med pris, och eftersom pris är ett värde i pengar är det troligen också förbundet med värde. En av de betydelser av värde som anges i LKŽ_e – ”mängden av något som ett föremål byts mot ett annat” – skulle innebära att substantiven pris och värde,

R. VASKELAITĖ. Kaštai – veng tina svetimybė ar ekonomikos teorijos neišvengiamybė?

273

liksom verben kainuoti och atsieiti särskiljer objektet på monetär grund – värde skiljer sig från pris genom att det inte uttrycks i pengar. Men när betydelsen förklarats på detta sätt tilläggs också ”pris, köpkraft (hos pengar)”, vilket redan visar att betydelserna kan likställas. Detta bekräftas också av förklaringen av en av betydelserna av vertės i DŽ_e: ”ett föremåls monetära uttryck, pris”. Med hänsyn till det ordbildningsmässiga sambandet mellan kaštuoti och kašto kan man anta att kaštas kan ha betydelserna hos orden kaina, vertė.

Samband med verte har faktiskt skönjats, men först efter att en volym av LKŽ (1959) hade publicerats, där kaštas togs med. Pranas Skardžius hävdade 1962 i Gimtojoje kalboje, när han behandlade substantivet mitas, som förekommer vid koszt i Konstantinas Sirvydas polsk-latinsk-litauiska ordbok Dictionarium trium linguarum, att kaštas i första hand lånats från polskans koszt, som via tjeckiskans košt härstammar från tyskans Kosten (Skardžius 1998: 292). Det står också att tyskarna fått sitt Kosten ’utgifter, kostnader’ via de romanska språken från latinets costus (costa) ’utgifter, kostnad’, och både det fornhögtyska ordet kosta och det medelhögtyska koste, kost ’utgifter, pris, värde’ anges. Även Viktoras Gailius ordbok nämns, där tyskans Anschaffungskosten översätts med įsigijimo išlaidomis, Auslage med kaštu, och Kosten med išlaidomis, iškaščiais, kaštais, vilket också tyder på att kaštas inte enbart likställdes med utgifter.

När man även utifrån LKŽ_e skönjer samband mellan kaštas och kaina, verte uppstår frågan varför ordet i båda ordböckerna, och senare även i KP4, förknippas med išlaidomis, lėšomis. Sambandet i ordbildningen knyter ju išlaidas till išleisti. Även här hjälper analys av avledningar till att besvara frågan. I LKŽ förknippas vissa ord med roten kašt- direkt med utgifter. Exempelvis anges betydelsen ”ådra sig utgifter” för verbet kaštuotis, och exemplen Kvailas daiktas te[p] kaštuotis dėl mirusio (Skirsnemunė), Todėl tėvai daug dėl to kaštuovos (K. Donelaitis) skulle tyda på att det snarare motsvaras av avledningen išlaidauti till substantivet išlaidos. Betydelsen hos det prefixförsedda verbet įsikaštuoti anges som ”ådra sig utgifter” (Nepirk, tik be reikalo įsikaštuosi (Vilkaviškis); Jis gerokai įsikaštavo (Skirsnemunė)); išsikaštuoti anges som ”ha utgifter” (Su tais svečiais kiek anas išsikaštāvo (Kuktiškės); Kiek išsikaštāvo! (Rumšiškės); Tiek an jo tėvai išsikaštavo (Seinai)); betydelsen hos verbet kaštuodintis anges som ”ådra sig utgifter, kaštuotis” (Jis, šitą česnį keldams, daug kaštuodinos (Kuršaitis); Vienok gal nenorėsi kaštuodinties?! (”Aušra”); Kiti taip daug nenorėjo kaštuodytis (K. Donelaitis)); kaštytis anges som ”ha utgifter, kaštas, kaštuotis” (Be reikalo, Petrai, kaštijys (Žygaičiai); Nekaštykis daug ant iškilmės sodvos, t. y. neišleisk

274

KALBOS KULTŪRA | 86

daug pinigų ir zoposto valgių (A. Juškos žodynas))⁶. Som man kan se har endast reflexiva verb en betydelse som är förknippad med utgifter. Det skulle alltså innebära att LKŽ_e anger semantiska samband endast mellan ordet kaštas och reflexiva verb, medan betydelsen hos kaštas som grundord till kaštuoti inte har återgetts. Det kan hända att kaštas i äldre språkbruk, det vill säga i dialekter och äldre skrifter, användes enbart i den betydelse som LKŽ_e anger. Det är svårt att fastställa den utifrån exemplen i ordboken. Men det ordbildningsmässiga sambandet med kaštu omfattar uppenbart också det icke-reflexiva verbet kaštuoti, och därför bör kaštas också ha semantiska samband med detta.

När kostnad sätts i samband med motsvarigheter som inte nämns i ordböckerna, pris, värde, kan man vidare anta att detta ord skulle kunna vara mångtydigt, eftersom både pris och värde har flera betydelser. Förutom den direkta betydelsen, definierad som ett värde i pengar, anges också den bildliga betydelsen av priset i DŽ_e – ”förlust, förlust av något i strävan att uppnå något” (Fienden måste hållas tillbaka till varje pris). I LKŽ_e definieras det som ”värdet av en förlust; utgifter som uppstår när man envist strävar efter något” och illustreras med exempel från översättningar och andra skrifter: Fienden måste hållas tillbaka till varje pris! Krigets segrar vanns endast till priset av stora förluster. I LKŽ_e anges dessutom betydelsen prisets ”nytta, vinst”. Även substantivet värde anges i ordböckerna ha flera betydelser, varav en är typisk för det ekonomiska området. I DŽ_e betecknas det som ”ekon. en saks godhet, dyrbarhet”, i LKŽ_e som ”ekon. en egenskap hos en sak som gör den nyttig, användbarhet, gagn, godhet”⁷.

För den breda användningen av standardspråket och dess informella stilar är polysemi acceptabel, liksom synonymi. När kaštas kan återges med orden kaina eller vertė, kanske också lėšos, išlaidos, verbet kaštuoti med kainuoti, atsieiti, och de reflexiva verben kaštytis, kaštuotis med prisidaryti išlaidų eller išsileisti, išlaidauti, kan man klara sig även utan ord med roten kašt-. Om den allmänna användningen i tillräcklig grad återspeglas av den korpus för nutida litauiska som tillhandahålls av Centrum för datorlingvistik vid Vytautas Magnus-universitetet, kan man hävda att substantivet kaštas nästan inte alls används i singular. Pluralformen förekommer inte i talspråk och har få belägg i skönlitteratur, men förekommer i facklitteratur och journalistik. Exempelvis förekom nominativformen 738 gånger bland 397 377 ord i facklitteraturens källor och 402 gånger bland 763 798 ord i journalistiska texter,

⁶ För övrigt är verbet kaštytis i LKŽ_e markerat med hänvisningen sl., som visar att det är ett lån från ett slaviskt språk, men det har inte fastställts vilket.

⁷ LKŽ_e anger också ”mängd, kapacitet, volym” och betydelser där vertė används som term inom fysik (fiz. ”numeriskt uttryck”) eller lingvistik (lingv. ”signifikans”).

R. VASKE-LAITĖ. Kaštai – vengtina svetimybė ar ekonomikos teorijos neišvengiamybė?

275

genitiv – 582 (360 525 ord) respektive 549 (775 994 ord); frekvensen för användningen av övriga kasus är likartad (VDU 2013). Den vanligare förekomsten i facklitteratur och journalistik, liksom pluralformen, skulle tyda på att merparten av de belagda fallen kan vara termer. Verbet kaštuoja förekommer endast en gång i administrativ litteratur på 19 496 ord (kaštavo är inte belagt); i facklitteratur med 92 134 ord förekommer det tre gånger (kaštavo är inte belagt), medan inga fall alls har noterats i talspråk (kaštavo förekommer endast en gång bland 962 ord). Att avledningen och grundordet inte har samma användningsfrekvens skulle också bekräfta att grundordet är aktuellt endast som term. Den allmänna användningen bör dock undersökas separat, eftersom journalistik utgör 63,8 procent och talspråk endast 0,3 procent av hela korpusmaterialet.

Synonymi och polysemi är betydligt mer problematiska inom de särskilda användningsområdena för standardspråket – den vetenskapliga och administrativa stilen. Där fyller många ord en termfunktion och måste alltså användas med en tydligt avgränsad betydelse. Att använda synonymer inom terminologin bör därför inte vara en lösning; inte heller kan lösningen vara att tilldela orden išlaidos, lėšos flera betydelser, eftersom de, som framgår, inte återger betydelsen hos kašto på ett adekvat sätt. I KP₄ introducerades sąnaudos. I LKŽ_e förklaras ordet som medel, arbetskraft, material och dylikt som förbrukats för ett visst ändamål, och det illustreras med exempel ur pressen (Arbetskostnaderna minskade flera gånger om, och tänk så mycket tid som sparades! Arbetstidskostnader) samt ur specialordböcker utgivna 1971 (Materialkostnader, foderkostnader). P. Skardžius svar från 1962 i Gimtojoje kalboje på frågan om de nybildade orden prievaisa och sąnauda som används i Litauen är lämpliga skulle tyda på att ordet kom in i litauiskan under påverkan av rysk terminologi. Det hävdas att det ryska ordet zatrata, som används vid sidan av zatratit’., översattes med sąnauda, ett ord bildat av sunaudoti, som i sin tur härstammar från naudo (betydelsen hos sąnaudos borde därför vara ”förbrukning, det som förbrukats, dvs. omvandlats till nytta”). Verbets betydelse är ”spendera (pengar) med vissa resultat i sikte”, och i överförd bemärkelse ”lägga ner arbete och möda med vissa resultat i sikte, izraschodovat’, upotrebít’ trud, usilija.” Enligt P. Skardžius kan sąnauda också ha uppkommit när den senare betydelsen översattes med sunaudoti (Skardžius 1998: 450).

KP₄ visar dock att sąnaudų inte räcker för att återge den lånade betydelsen hos kaštai; även lėšos, išlaidos anges. En analys av termordböcker skulle bättre kunna klargöra vilken betydelse kaštų har som term och hur den förhåller sig till de angivna motsvarigheterna.

276

KALBOS KULTŪRA | 86

TERMENS UTVECKLING OCH BETYDELSE I EKONOMISKA TERMORDBÖCKER

Termen kaštai har sedan länge tagits upp i ekonomiska termordböcker. I Rusiškai lietuviškame ekonomikos terminų žodyne (hädanefter RLŽ), utgiven 1966, anges kaštai som motsvarighet till det ryska издержки, och 24 sammansatta termer listas: militära k., degressiva k., tilläggs-k., beroende k., oberoende k., direkta k., indirekta k., produktiva k., improduktiva k., cirkulations-k., allmänna k., kostnader för lagring av varor, ytterligare bearbetning, transport och förpackning, produktions-k., samhälleliga produktions-k., kapitalistiska produktions-k., handels-k., transport-k., nettok. m.fl. (RLŽ 1966: 64). I denna ordbok översätts det ryska расходы konsekvent med Išlaidomis, och 100 termer som innehåller detta ord listas (RLŽ 1966: 187–189). Det framgår att termer bildade med išlaidomis betecknar mer specifika begreppstyper (kostnader för att förbereda och ta i bruk nya produkttyper, kostnader för att utveckla och införa ny teknik, kostnader för att sälja färdiga produkter, kostnader för att underhålla och driva utrustning, kostnader för produktionstjänster och ledning, lagerhållningskostnader, tullkostnader, upphandlingskostnader, post- och telegrafkostnader, kassakostnader, kommunala kostnader, arbetskostnader, resekostnader, reklamkostnader, varukostnader, organisatoriska kostnader m.fl.), även om det också finns termer av mer övergripande karaktär (framtida kostnader, faktiska kostnader, extraordinära kostnader, tillfälliga kostnader, fasta kostnader, rörliga kostnader, proportionella kostnader, oproportionella kostnader, omsättningskostnader m.fl.). En viss överlappning framträder också: inte bara improduktiva k., produktiva k. listas, utan även improduktiva i., produktiva i.; sådana överlappningar förekommer för militära i., degressiva i., indirekta i., direkta i., allmänna i., handels-i., transport-i., produktions-i.. Med dessa bestämmande led listas även flera termer vars huvudled är sąnaudos (rys. затраты): indirekta s., direkta s., produktiva s., improduktiva s., arbets-s., faktiska s., s. för produktion, tillfälliga s. (RLŽ 1966: 60–61).

Eftersom RLŽ inte är en definitionsordbok går det inte att fastställa betydelserna utifrån den. Man kan bara anta att användningen av termen kaštai är gammal, att išlaidos var utbrett inom sovjettidens ekonomiska terminologi, att sąnaudos just höll på att uppstå eller användes mindre, och att det ryska ordet издержки inte har någon fonetisk likhet med ordet kaštas. I den ryska terminologin, som utan tvekan påverkade den litauiska terminologin under perioden, användes издержки, расходы ir затраты, medan denna terminologi inte hade övertagit lånet från polskan (koszt).

När RLŽ gavs ut fanns det inga språkvårdande verk där kaštai korrigerades strängt. År 1935 i Gimtojoje kalboje, som ett främman-

R. VASKELAITĖ. Kaštai – vengtina svetimybė ar ekonomikos teorijos neišvengiamybė?

277

mybė įvardytas tik veiksmažodis kaštuoti (Skardžius 1998: 42–43). 1962 m. P. Skardžius teigė, kad mitas to meto žmonių kalboje visiškai nežinomas ir jau nuo pradžios neturėjo didesnio pasisekimo kaip terminas, vietoj jo vartotas kaštas. Kartu atkreiptas dėmesys, kad vietoj kaštuoti vartojami savi pakaitai apsieiti, atsieiti, mokėti, bet kaštui neturima vieno pakaito, tinkančio visais atvejais, tik tam tikrais atvejais tinka lėšos, išlaidos. Taigi, primygtinai nebuvo siūlyta kaštą keisti (Skardžius 1998: 293).

Dessutom hade RLŽ granskats av terminologikommissionen vid Institutet för litauiska språket och litteraturen vid dåvarande LTSR:s vetenskapsakademi, vilket innebär att terminologerna godkände kaštams. Länge var denna ordbok ekonomernas och redaktörernas enda uppslagsbok och påverkade därför språkbruket under lång tid. Ett helt decennium gick från utgivningen av RKŽ till KPP₁, där kaštas bedömdes som ett främmande ord som inte bör användas i standardspråket (KPP₁ 1976: 122). Ordboken användes även efter utgivningen av KPP₁, inte minst eftersom kaštas inte togs med i KPP₂. Först nästan 30 år efter RLŽ:s utgivning, år 1995, uppmanades man i nummer 6 av Gimtosios kalbos att undvika låneordet. Där hävdades det att kaštuoti nästan inte användes i dåtidens språk och att det därför inte fanns anledning att bevara substantivet kaštas heller, särskilt eftersom det fanns ersättningsord (Pupkis 1995). Išlaidos angavs som den bredaste ersättningen, och även lėšos ir sąnaudos nämndes. Det tillades dessutom att kaštas ibland förekom i pressen med de mer sällsynta betydelserna ”värde” eller ”pris”. En gammal användningstradition var en av anledningarna till att förslaget att byta ut ordet mötte motstånd. I samma års nummer 10 av tidskriften trycktes ett läsarbrev där det stod att kaštai är en ekonomisk term med en lång användningstradition, som bara hade fallit i glömska under sovjettiden; ordet betecknades också som internationellt. Med stöd av ekonomiska arbeten från perioden – VDU:s lärobok Mikroekonomika och två ordböcker utgivna 1994 – hävdades det att begreppet kaštai i sin tur delas upp i särskilda underområden, medan de nämnda synonymerna är alltför allmänna (Banaitis 1995: 26).

kaštai togs faktiskt med i de ekonomiska termordböcker som gavs ut under denna period, vilket skulle tyda på att termens aktualitet ökade. Ordböckerna gavs ut i samband med att det ekonomiska systemet förändrades och den ekonomiska vetenskap som dittills hade utvecklats i Litauen riktades mot väst, vilket innebar att många nya begrepp tillkom. De äldre begreppen måste antingen trängas undan ur bruk eller omgrupperas. Att antalet termer bildade med kaštais ökade skulle tyda på att de också fick stöd av den nya ekonomiska teorin och dess terminologiska struktur.

Šiuolaikinių ekonomikos terminų enciklopedinis žodynas lietuvių, anglų, vokiečių, rusų kalbomis (hädanefter ŠET), utgiven 1991, var förmodligen den första som—

278

KALBOS KULTŪRA | 86

… visar den litauiska ekonomiska terminologins kontakt med den globala utvecklingen inom nationalekonomin. Som det står i ”Förordet” är de flesta termerna ”hämtade från den engelskspråkiga ekonomiska litteraturen, som under lång tid har stått för den största delen av nybildningarna” (ŠET 1991: 9). Ordboken är fyrspråkig, vilket innebär att termerna oundvikligen måste jämföras också med tyska och ryska motsvarigheter; då kunde det framgå att ordet kaštai, som fonetiskt liknar mycket, inte bara har likheter med polskans koszt, utan också med engelskans cost och tyskans Kosten. En sådan likhet kunde, särskilt av icke-lingvister, uppfattas som ett tecken på att ordet var internationellt, och det faktum att termen används i många språk är en faktor som starkt talar för den. ŠET tar upp en hel grupp ekonomiska begrepp på teoretisk nivå som saknades i RLŽ, och alla engelska motsvarigheter till termer som innehåller kaštai har ledet cost, medan de tyska har Kosten: kostnads–nyttoanalys (eng. cost–benefit analysis, ty. Kosten-Nutzen-Analyse), kostnadsdeflation (eng. cost-pull deflation, ty. Kosten deflation), kostnadsinflation (eng. cost-push inflation, ty. Kosten inflation), kostnadsfunktion (eng. cost function, ty. Kosten funktion), kostnadskontroll (eng. cost control, ty. Kosten kontrolle), kostnadsineffektivitet (eng. cost inefficiency, ty. Ineffektivität der Kosten) med flera. Vid översättningen av ordböckerna måste det också ha blivit tydligt att i sådana sammansatta termer, där kaštai, išlaidos och sąnaudos varierade, används endast cost på engelska. Troligen bidrog detta system också till att det litauiska begreppet kaštai vidgades, medan išlaidų snävades in. Definitionen i ŠET (1991: 90) visar att utgifter endast är penningmedel som spenderas vid köp av (varor, tjänster), betalning av skatter och liknande.

Kaštų popularitet som term tycks också bekräftas av ett annat lexikografiskt arbete från övergångsperioden i ekonomin: Biznio, bankų, biržos terminų žodynas, utgivet 1994 (hädanefter BBB). Även det bedömdes av terminologer – Kazimieras Gaivenis granskade termerna. Termen eksploatacinės išlaidos, som fanns i RLŽ, anges här som eksploatacijos/naudojimo kaštai (operating/running costs), normatyvinės i. anges som normatyviniai k. (standard c.), pastovios i. som pastovieji k. (fixed c.), kintamosios i. som kintamieji k. (variable c.); av termerna gamybos kaštai, gamybos išlaidos ir sąnaudos gamybai, som dubblerades i RLŽ, återstår endast gamybos kaštai; av termerna bendrieji kaštai och bendrosios išlaidos endast bendrieji kaštai (total c.); faktinės išlaidos och faktinės sąnaudos ersätts enbart av faktiniai kaštai (real c.); cirkuliacijos kaštai och cirkuliacijos išlaidos ersätts enbart av cirkuliacijos kaštai, med flera (BBB 1994: 105–107). Antalet termer med išlaidos som huvudled minskade till hälften jämfört med RLŽ – till 48, inklusive även verbfraser med detta ord. BBB

R. VASKELAITĖ. Kaštai – vengtina svetimybė ar ekonomikos teorijos neišvengiamybė?

279

visar följande gruppering av terminologin: för termer som innehåller ledet cost väljs motsvarigheter huvudsakligen med termen kaštai, medan den engelska motsvarigheten till išlaidų främst är expenses (administracinės i. – office e., iš anksto apmokėtos i. – prepaid e., kanceliarinės i. – office e., komandiruotės i. – travelling e. och med flera), men även charges (grįžtamosios i. – back c., pervedimo i. – remittance c. och med flera), spending (visuminės i. – agregate s., deficitinės i. – deficit s.), expenditures (nebalansinės biudžeto i. – e. below line). Det finns endast fyra termer med sąnaudos: iš anksto apmokėtosios s. (prepaid expenses), kapitalo s. (capital expenditures), laiko s. (time costs) och s. padengimas (cost recovery); själva ordet sąnaudos kopplas till input och expenditure(s).

I den första översättningen av Ekonomikos terminų žodynas, utgiven samma år (hädanefter ETŽ₁), förekommer sąnaudų inte alls, men detta är den första ordboken där även kaštų helt saknas. Nästan alla engelska termer som innehåller cost har här översatts med litauiska termer som motsvarar išlaidos. Därmed blir bendrieji k. (total c.) till bendrosios i., ribiniai k. (marginal c.) till ribinėmis i., gamybos k. (production c., factor c.) till gamybos i., kaštai (costs) till išlaidomis; dessutom tillkommer i. funkcija (c. function), išlaidų ir pelno analizė (c.-benefit analysis), i. mažinimas (c. minimization), sandorių i. (transaction c.), visuomeninės i. (social c.), sandorių i. (transaction c.), ekonominės i. (economic c.) med flera. Ibland översätts cost som kaina (c. of capital – kapitalo k.), gamyba (c. price – g. kaina, average c. price – vidutinė g. kaina) och så vidare. Eftersom ordböckerna från 1991 och 1994 inte visar några tecken på att termen kaštai håller på att förlora aktualitet – tvärtom visar de att termen spreds – kan ETŽ₁s beslut att överge termen kaštų inte förklaras med att termen skulle vara inaktuell. Beslutet kan möjligen förklaras av en strävan att ersätta låneordet med ett litauiskt ord eller att harmonisera de varierande begreppen kaštai och išlaidos. Det är svårt att avgöra hur välgrundat det andra antagandet är, men strävan att undvika internationella termer och anglicismer anges faktiskt (ETŽ₁ 1994: 5). Ordet kaštai kunde dock inte betraktas som en anglicism, och knappast heller som ett internationellt ord vid den tiden.

Felaktigt översatta litauiska termer kunde inte slå rot. Exempelvis kunde opportunity cost (economic cost) inte bli allmänt etablerat i bruk som tinkamiausios išlaidos. ETŽ₁s förslag att i alla sammanhang översätta cost med išlaidas avvisades också ganska snabbt – när ordboken gavs ut på nytt tre år senare (1997). I den nya utgåvan av ETŽ₂ ersattes išlaidų överallt med sąnaudos: bendrosios s., ribinės s., gamybos s., alternatyviosios s., visuomeninės s., s. funkcija, s. efektyvumas, s. maksimizavimas, sandorių s., implicitinės (netiesioginės) s., eksplicitinės (tiesioginės) s., pridėtinės s. och så vidare. Om man endast utgår från ordböckernas utveckling,

280

KALBOS KULTŪRA | 86

Motsvarigheten *sąnaudos* skulle kunna betraktas som en utväg för den ekonomiska terminologin, funnen när man beslutat att tränga undan kaštus ur den. ETŽ₂ återgår inte till termen kaštai. Kanske påverkades utvecklingen av rättelsen av ordet i Gimtoji kalba år 1995 och, sedan den nämnda invändningen hade framförts, av redaktionens förslag som trycktes efter läsarbrevet: att inte klamra sig fast vid kaštų om man nu hade avstått från kaštuoti. Den senare utvecklingen i ordböckerna tyder dock på att sąnaudos inte var en tillräcklig ersättning för kaštų.

Termerna i Antanas Buračas Bankininkystės ir komercijos terminų žodynas, utgiven 1997 (hädanefter BKT), granskades också av K. Gaivenis. Som grund för ordboken nämner redaktören utländska flerspråkiga ordböcker, klassifikatorer och internationella datorbaserade databaser (BKT 1997: V–VII), vilket innebär att utländsk terminologi måste ha haft ett betydande inflytande på BKT:s termer. Kanske var detta anledningen till att kaštai åter infördes, dock med hänvisningen žr. som kopplar dem till išlaidos. BKT:s redaktör kan emellertid inte ha varit ovetande om ETŽ₁, där išlaidos föreslogs, och ETŽ₂, där išlaidos ändrades till sąnaudos. Hänsyn måste också ha tagits till dåtidens språkbruk. Troligen var det dessa faktorer som gjorde att termer bildade med termen kaštai fick en synonym var: išlaidos (apyvartos k./-inės i., atsitiktiniai k./-ės i., cirkuliacijos k./ i., faktiniai k./i., išoriniai k./-ės i., kintamieji k./-osios i., sandorių k./i. och övriga), sąnaudos (atiddėtieji k./-osios s., bendrieji k./-osios s., fiksuotieji k./-osios s., grynieji k./-osios s., įsigijimo k./s., išoriniai k./s., normatyviniai k/-ės s., ribiniai k./s., vidiniai k./s. och övriga) eller till och med två synonymer var (netiesioginiai k./-ės s./i., papildomieji k./-osios s./ i., pastovieji k./-osios s./i., pradiniai k./-ės s./i. och övriga). I nästan alla engelska motsvarigheter är huvudledet costs. Sammanlagt anges 53 synonyma termer med ordet kaštai.

En sådan synonymi och mångfald hjälper inte till att avgöra vilken term man ska använda, men denna ordbok är varken standardiserande eller normerande. Den speglar bara språkbruket och visar att enbart išlaidos inte räckte för det, men inte heller sąnaudos. Även kaštai används. En av de möjliga orsakerna till att sąnaudos inte räckte framgår av de betydelser av kaštai som anges i BKT: 1) utgifter; 2) ett monetärt värde på resursåtgången (BKT 1997: 165–166). Kaštai är inte bara resursåtgång – det är resursåtgångens monetära värde. Den andra betydelsen av kaštai som anges i BKT skulle också kunna tilldelas ordet sąnaudos, om inte sąnaudos sedan länge, med början i ŠET som utkom 1991, hade definierats som resurser som används i produktionsprocessen: ”Sąnaudos (input) – ekonomiska resurser som används i produktionsprocessen (arbetskraft, material och råvaror, utrustning, kapital med mera).” (ŠET 1991: 190). För övrigt sammanfaller en sådan definition med den som ges i litauiska ordböcker, vilket innebär att allmänspråkliga

R. VASKĖLAITĖ. Kaštai – vengtina svetimybė ar ekonomikos teorijos neišvengiamybė?

281

och fackordböcker är eniga i denna fråga. sąnaudos definieras även som de resurser som företagen använder för att tillverka varor eller tillhandahålla tjänster i den ordbok som utkom 1999, Ekonomikos terminai ir sąvokos (ETS 1999: 148), medan kaštai används för den monetära summan av de resurser som förbrukats för företagets produktion (ETS 1999: 77). Sąnaudos definieras enbart som resurser i Aiškinamasis įmonės vadybos terminų žodynas, utgiven 2000 (hädanefter AĮV). I denna ordbok finns varken något ord som återger den andra betydelsen av sąnaudos eller termen kaštai, som skulle kunna uttrycka den (AĮV 2000: 157). Denna ordbok handlar emellertid inte om ekonomi, utan om företagsledning. Kaštų behövs inte här som ett begrepp inom ekonomisk teori, och därför uppstår sannolikt inte heller något terminologiskt problem.

Problemet uppstår i ett av de nyare lexikografiska arbetena inom ekonomiområdet – Rūta Vainienės Ekonomikos terminų žodynas, utgiven 2005. Där försöker man lösa problemet genom att ange flera motsvarigheter. Vid kaštų (cost) står förkortningen ntk. (=bör inte rekommenderas), varefter motsvarigheterna anges: išlaidos, sąnaudos, kaina, medan det engelska motsvarande uttrycket till savikaina visar att även det är cost. I ordboken finns sådana termer inom ekonomisk teori som sąnaudų ir naudos analizė (cost-benefit analysis), sąnaudų sukelta infliacija (cost-push inflation), alternatyviosios sąnaudos (opportunity costs), kintamosios sąnaudos (variable costs), och begreppet sąnaudos definieras som ”ett värdemässigt uttryck för de ekonomiska resurser som förbrukas vid produktion av varor och tillhandahållande av tjänster” (Vainienė 2005: 242). Ordet ges alltså en betydelse som förknippas med resursernas värde. Själva resurserna beskrivs i definitionen, medan gamybos ištekliai anges separat som term. Den hänvisas dock med žr. till gamybos veiksniai, och de senare definieras som ”ekonomiska (begränsade) resurser som används i produktionsprocessen” (Vainienė 2005: 95). Man tycks alltså anta att funktionen hos termen sąnaudos – att beteckna resurser som används för produktion – kan fyllas av tvåordsfrasen gamybos veiksniai. Hur realistisk en sådan möjlighet är bör framgå av texter som använder dessa begrepp – ordboken behöver inte ta upp det.

Av ekonomiska fackordböcker framgår att termen kaštai inte försvann ur språkbruket av sig själv. Om man enbart ser till ordböckerna användes den mindre än išlaidos under sovjettiden, men spreds och blev aktuell i övergångstidens ekonomiska terminologi, påverkad av kontakten med västerländsk ekonomisk teori. Ett konsekvent utbyte av termen mot išlaidos kunde inte fungera i ett av terminologiverken på grund av den otillräckliga betydelsemässiga överensstämmelsen, och man började söka efter andra motsvarigheter i ordböckerna (eller i språkbruket). Troligen var kaštų därför att sąnaudos uppstod i stället, men den senare utvecklingen i ordböckerna visar att detta enda ord inte räckte för att återge betydelsen av kaštų.

282

KALBOS KULTŪRA | 86

Den litauiska översättningen av David W. Pearces Aiškinamasis ekonomikos anglų–lietuvių kalbų žodynas, utgiven 2006 (hädanefter AETŽ), skiljer sig från andra ordböcker inom området genom att den utarbetades av en grupp ekonomer med hjälp av språkvetare från Litauiska språkvetenskapliga institutets terminologicentrum. Kanske var det samarbetet, eller möjligen språkbrukets seghet, som gjorde att termen kaštai efter en lång omväg återkom – det var just den som valdes som motsvarighet till engelska cost. Ordboken anger dock även andra motsvarigheter: cost översätts som kaštai/sąnaudos/kaina/išlaidos (AETŽ 2006: 131–132). I själva AETŽ översätts cost enbart som kaštai: c.-benefit analysis – k. ir naudos analizė, c.-effectiveness analysis – k. ir veiksmingumo analizė, c.-push inflation (c. inflation) – k. skatinama infliacija, c. minimization – k. minimizavimas, c. of capital – kapitalo k., marginal c. – ribiniai k., variable c. – kintamieji k., fixed c. – pastovieji k., implicit c. – neišreikštiniai k., opportunity c. – pakaitiniai/alternatyvieji/priskirtiniai k., transactions c. – sandorių tvarkymo k. med flera. I denna grupps termer används inte sąnaudos, medan išlaidos endast förknippas med expenditure (aggregate e. – bendrosios i., e.-switching policies – i. pertvarkos politika, e. tax – i. mokestis, e.-variation controls – i. pokyčių kontrolė) eller expence (e. preference – i. pirmumas).

Den korta beskrivningen av termen cost i AETŽ blottlägger i huvudsak både skälet till detta val och, troligen, orsaken till den stora mängden motsvarigheter. Det är den betydelse som ekonomer ger begreppet kaštai. Som det anges likställer de i allmänhet kaštus med pakaitiniai kaštai (opportunity costs)⁸, vilka definieras som värdet av allt man måste avstå från, skulle förlora eller lämna ifrån sig för att få något annat (AETŽ 2006: 131). Denna definition bekräftar antagandet, som gjordes i diskussionen om litauiska ordböcker, att ordet kaštai, åtminstone som term inom ekonomisk teori, förknippas inte med utgifter utan snarare med värde eller pris; följaktligen kan išlaidos inte ersätta det. AETŽ anger också direkt skillnaden mellan kaštai och išlaidos: kaštai i ekonomisk mening kan sammanfalla med utbetalningar, men gör det inte alltid, och sådana utbetalningar skulle en bokförare redovisa som išlaidos (AETŽ 2006: 132). Av beskrivningen av begreppet framgår också en annan betydelsenyans – det som man skulle behöva förlora för att få något annat. Ordet išlaidos skulle inte heller återge detta. Begreppet pakaitiniai kaštai är en underordnad kategori, vilket innebär att det även bör finnas en överordnad kategori, även om ekonomer likställer begreppen. Termen kaštai definieras inte i ordboken, men vissa av de begrepp som betecknas med den…

⁸ I denna ordbok föreslagna litauiska motsvarigheter till opportunity costs, pakaitiniai kaštai och priskirtiniai kaštai, används inte i arbeten inom ekonomisk teori; den redan etablerade termen är alternatyvieji kaštai (i läroböcker från tidigare perioder användes även alternatyviniai kaštai).

R. VASKELAITĖ. Kaštai – vengtina svetimybė ar ekonomikos teorijos neišvengiamybė?

283

Betydelsenyansers innebörd framgår av tolkningen av kostnads- och nyttoanalys (cost-benefit analysis). Analysen definieras som ett system för utvärdering av investeringsprojekt inom den offentliga sektorn och förklaras skilja sig från en direkt finansiell bedömning genom att ”alla intäkter (nyttor) och förluster (kostnader) beaktas oavsett vem de tillfaller”, och nytta förklaras som en ökning av nyttan, medan kostnader innebär en minskning av den, definierad utifrån det granskade projektets alternativkostnader. Det tilläggs att nyttan i många fall inte beräknas i pengar, medan kostnaderna fastställs som projektets faktiska utgifter i pengar (AETŽ 2006: 132). Således likställs kostnader här med en förlust som värderas i pengar. Av såväl denna tolkning som definitionen av alternativkostnader framgår att begreppet kostnader inte har med användning eller förbrukning att göra, och därför skulle ordet utgifter inte passa, åtminstone inte i denna betydelse. Och mycket riktigt visar läroböcker i ekonomi att termen kostnader i ekonomisk teori inte ersätts av utgifter, även om det senare ordet också används.

BEGREPPSYSTEMET I LÄROBÖCKER

Bland läroböcker i ekonomi för högre utbildning finns det nästan inga som klarar sig utan kostnader. Läroböckerna är visserligen inte likadana. Sedan länge skiljer man mellan två delar av nationalekonomin – mikroekonomi och makroekonomi. När makroekonomisk teori, som inriktas på ekonomin som helhet, undervisas, behandlas kostnader inte separat; fokus ligger främst på sådana centrala teman som arbetslöshet, inflation och ekonomisk tillväxt. Att ett begrepp inte behandlas betyder dock inte att det inte används. När olika ekonomiska lagar och processer analyseras används begreppet som något självklart och förekommer i sammansatta termer som upplåningskostnader, kostnader för att hålla pengar, alternativkostnader för konsumtion, arbetskostnader, arbetslöshetskostnader, alternativkostnader för att förlora arbetet, menykostnader, sociala kostnader, inflationskostnader, kostnader för förväntad inflation, kostnadsinflation, kostnader för ekonomisk tillväxt, externa kostnader m.fl. (Wonnacott, Wonnacott 1994; Drilingas ir kt. 1997; Paliulytė 2005; Snieška ir kt. 2005; Skominas 2006; Čiegis 2012). Begreppet kostnader har en direkt koppling till produktion, och produktion kan inte tänkas utan företag – ett av mikroekonomins främsta studieobjekt. Därför behandlas det ingående i alla läroböcker i mikroekonomi (Wonnacott, Wonnacott 1997; Varian 1999; Snieška ir kt. 2000; Skominas 2000; Rastenienė 2005; Klimašauskienė 2006; Panovas 2011).

284

KALBOS KULTŪRA | 86

Begreppet aktualiseras i läroböcker som omfattar såväl mikroekonomiska som makroekonomiska teman. Det rör sig om läroböcker i ekonomisk teori och ekonomiämnets grunder, eller läromedel avsedda för högre utbildning. Genren medför att texterna till stor del upprepar varandra, och läroböckerna finns dessutom i många upplagor. Därför är avsikten inte att täcka in samtliga när den kostnadsuppfattning som framställs i dem och den termgrupp som den förutsätter analyseras, utan typiska exempel väljs ut. Hädanefter kallas de kort och gott ekonomiläroböcker, med angivande av typ när så behövs.

Alternativkostnader och kostnader

Ett kapitel om kostnader är en obligatorisk del av läroböcker i allmän ekonomi. Det brukar komma efter genomgången av marknadsmekanismen och flexibilitetsteorin, men ett begrepp förklaras redan i början av läroböckerna.

Innebörden av begreppet alternativkostnader redogörs för i samband med behandlingen av det grundläggande ekonomiska problemet, vilket överallt beskrivs på samma sätt – som en motsättning mellan obegränsade behov och begränsade resurser (Kerem, Randveer 1998: 16–17; Skominas 2000: 36–38; Martinkus, Žilinskas 2001: 95–99; Jakutis ir kt. 2003: 14–15; Lukoševičius, Stankevičius 2003: 42; Buračas ir kt. 2005: 24; Rastenienė 2005: 13–16; Snieška ir kt. 2005: 26; Jakutis 2006: 15–16; Davulis 2009: 19–22). Människors behov är obegränsade, medan de resurser som behövs för att tillgodose dem är begränsade. Därför ställs varje samhälle inför problemet med resursbrist. Detta problem tvingar fram val om hur resurserna ska användas effektivt. Olika ekonomiska system löser dessa uppgifter på olika sätt. I en centraliserad planekonomi (kommandoekonomi) besvaras sådana frågor till exempel av planeringsorgan, medan marknaden själv gör det i en marknadsekonomi. En blandekonomi nämns också ofta (Kerem, Randveer 1998: 20; Martinkus, Žilinskas 2001: 16; Lukoševičius, Stankevičius 2003: 42–47; Rastenienė 2005: 20; Snieška ir kt. 2005: 25; Davulis 2009: 35–39). Ekonomi definieras också ofta som vetenskapen om hur man väljer ett av de möjliga sätten att använda begränsade resurser för att framställa produkter (Jakutis ir kt. 2003: 14; Jakutis 2006: 16; Paunksnienė, Liučvaitienė 2009: 7).

Valproblemet kopplas sedan till samhällelig produktion, eftersom den största delen av den ekonomiska verksamheten ägnas åt produktion av varor och tjänster. När resurserna är begränsade kan var och en av dem, när den används på ett sätt, inte längre användas för att framställa andra produkter. Om samhället beslutar att öka produktionen av en produkt har det färre resurser tillgängliga för att producera en annan (Martinkus

R. VASKE-LAITĖ. Kaštai – veng­tina svetimybė ar ekonomikos teorijos neišvengiamybė?

285

tinkus, Žilinskas 2001: 96–99; Jakutis ir kt. 2003: 15–16; Lukoševičius, Stankevičius 2003: 42–47; Rastenienė 2005: 13–17). Taigi, pasirinkimas alternatyvus: pasirinkus vieną, prarandama kita. Vadovėliuose nurodomi prancūziški aptariamą reiškinį įvardijantys atitikmenys: alternatif (Lukoševičius, Stankevičius 2003: 42), alternative (Martinkus, Žilinskas 2001: 19). Su pasirinkimo alternatyva susiję kaštai ir pavadinami alternatyviaisiais kaštais, tik šis terminas, kaip matyti ir iš aptartų ekonomikos terminų žodynų, jau siejamas su anglišku atitikmeniu, t. y. opportunity costs (Martinkus, Žilinskas 2001: 20, 213). Pastarasis junginį leistų versti kaip galimybės ar alternatyvos kaštai, bet kaip terminas beveik be išimties vartojamas junginys su būdvardinio dėmens įvardžiuotine forma, retkarčiais pavartojama neįvardžiuotinė (Jakutis ir kt. 2003; Jakutis 2006).

I samband med produktionen av en vara förstås alternativkostnader som de varor som gått förlorade, vilka hade kunnat produceras av de resurser som förbrukades för att tillverka den producerade varan: ”De verkliga alternativkostnaderna för att tillverka en viss vara kan definieras som de alternativa varor som hade kunnat produceras av de resurser som användes för att tillverka denna vara.” (Martinkus, Žilinskas 2001: 206). Mer konkret betecknas de som mängden varor eller tjänster – den mängd man måste avstå från för att få en viss mängd andra varor eller tjänster (Martinkus, Žilinskas 2001: 97), och mer abstrakt som ett alternativt sätt att använda resurser som vi avstår från när vi tillverkar en viss produkt (Mikučionis 2000: 46; Rastenienė 2005: 14).

I läroböckerna förknippas emellertid valproblemet inte bara med samhället och det ekonomiska systemet, utan också med varje individ och företag:

Alla ställs inför nödvändigheten att välja och problem med alternativkostnader – läkare och jurister, företagare och lärare, tjänstemän och konsumenter. Unga läkare måste besluta om de ska börja arbeta som allmänpraktiker eller lägga mer pengar på fortsatta studier och bli specialister inom ett snävt område. Företagare måste välja en av de möjliga produkttyperna och fördela sina pengar på utrustning, material och anställda så att utgifterna ger största möjliga intäkter. Konsumenter måste besluta hur de ska använda sina pengar för att uppnå bästa resultat (nytta): köpa fisk eller kött, bröd eller potatis, ett nytt klädesplagg eller nya gardiner, en ny bok eller en konsertbiljett, och hur mycket de ska köpa av sådana varor som de regelbundet behöver införskaffa. (Martinkus, Žilinskas 2001: 20).

Så brett förstådda alternativkostnader kallas ofta helt enkelt en förlorad möjlighet (Wonnacott, Wonnacott 1994: 32; Martinkus, Žilinskas 2001: 20; Davulis 2009: 20) eller det bästa alternativ man avstått från när man gör ett val-

286

KALBOS KULTŪRA | 86

rinkimą (Martinkus, Žilinskas 2001: 20). Iš sąvokos aiškinimo akivaizdžiai matyti, kad žodis išlaidos šios reikšmės neperteiktų. Juk dauguma atvejų nieko neišleidžiama – tiesiog renkantis viena prarandama kita.

Den förklaring av begreppet alternativkostnader som ges i läroböcker skulle i första hand kunna få en att se semantiska samband med den överförda betydelse av pris som anges i allmänna ordböcker, det vill säga ”värdet av en förlust”; ”förlust, avsaknad av något i strävan efter något”, särskilt eftersom dessa kostnader också benämns pris. I en lärobok betecknas denna betydelse uttryckligen: ”Alternativen för resursanvändning får oss att inse den enkla sanningen att vi inte får något gratis. Därför uppstår begreppet valets pris eller priset för förlorade möjligheter. Vetenskapligt benämns detta alternativvärde eller alternativkostnader. Benämningen ändrar inte sakförhållandet, eftersom det handlar om att varje val har sitt pris. Detta är en universell sanning, men den framträder tydligast inom ekonomin.” (Mikučionis 2000: 43). Sambandet med den överförda betydelsen av pris skulle också framgå av att alternativkostnader benämns förlorad nytta: ”Den förlorade nyttan, jämfört med det valda alternativet för resursanvändning och det förkastade, utgör alternativkostnaderna eller de möjliga kostnaderna” (Martinkus, Žilinskas 2001: 213); ”I allmänhet är alternativkostnader nyttan av det bästa alternativet för resursanvändning som man avstått från.” (Skominas 2000: 41). På andra håll står det att alternativkostnader är ”den förlorade nyttan av det bästa alternativet till den valda verksamheten”, men det preciseras genast att ”i praktisk analys uttrycks alternativkostnader vanligtvis i pengar” (Kerem, Randveer 1998: 35), vilket gör det möjligt att även koppla termen till den bokstavliga betydelsen av pris. Och faktiskt förknippas förlusten på vissa håll med pengar, till exempel likställs alternativkostnaden för en stereoanläggning med priset på en ny dator (Martinkus, Žilinskas 2001: 20).

När termen alternativkostnader definieras anges denna förlust i regel som ett värde: ”<...> alternativkostnader är värdet av det bästa alternativ som man avstått från eller förkastat.” (Kerem, Randveer 1998: 16); ”Alternativkostnader är värdet av andra nyttigheter som hade kunnat produceras om resurserna hade använts någon annanstans” (Rastenienė 2005: 14). Även begreppet kostnader definieras som ett värde: ”Kostnader är värdet av de resurser som förbrukats vid företagets produktion” (Rastenienė 2005: 72). Det kan också knytas till ett monetärt uttryck: ”Kostnader är värdet av alla produktionsfaktorer som förbrukats i produktionen, det vill säga kostnadernas värde uttryckt i faktiska priser.” (Skominas 2000: 142). När kostnader definieras som värdet av (förbrukade) resurser och alternativkostnader som värdet av ett alternativ, skulle det kunna verka som om förlusten, den uteblivna nyttan

R. VASKELAITĖ. Kaštai – vengtina svetimybė ar ekonomikos teorijos neišvengiamybė?

287

för ett tvåordsbegrepp uttrycks av det bestämmande ledet, medan huvudledet bör kopplas till värde eller pris. Förhållandet mellan begreppen kostnader och alternativkostnader är dock inte så entydigt och klart.

Å ena sidan kan dessa begrepp, som redan nämnts vid diskussionen om AETŽ, identifieras med varandra. Detta anges också i ekonomiska läroböcker: ”Ekonomer betraktar alla kostnader som förlorade möjligheter, och därför betyder orden kostnader och alternativkostnader samma sak. Men för att påminna om att man vid ett val offrar möjligheter som faktiskt finns, lägger ekonomer till ordet alternativa.” (Martinkus, Žilinskas 2001: 20). Om man följer denna identifiering kan man anta att det räcker att definiera kostnader som en förlorad möjlighet (nytta), värdet eller priset av en förlust, och att preciseringen alternativa då inte längre behövs. Det bestämmande ledet anger emellertid en särskild typ, vilket innebär att det också borde finnas icke-alternativa kostnader eller någon annan kostnadsuppfattning. Den framträder på mikroekonomisk nivå, närmare bestämt hos företag som bedriver produktionsverksamhet. Denna uppfattning behandlas i det följande, och av den förklaring av alternativkostnader som ges i ekonomiska läroböcker kan man dra slutsatsen att begreppet används både i en mer abstrakt betydelse, det vill säga som en viss förlust, och i en mer konkret betydelse – som en förlust mätt i mängder av varor och tjänster eller i pengar.

Det finns ord på litauiska som betecknar förluster: nuostolis, netektis, praradimas, netekimas, nustojimas, žala. Begreppet alternativkostnader visar emellertid att det fenomen som diskuteras inte bara är en förlust eller materiell skada. Det handlar om en förlust, om utebliven nytta när man väljer eller får något annat, och det saknas ett litauiskt ord som återger denna betydelsenyans. I allmänspråket skulle denna semantiska lucka kunna fyllas av pris i överförd betydelse (t.ex. gyvybės kaina, meilės kaina), men inom ekonomisk teori används ordet i bokstavlig betydelse och som term.

Kostnader och utgifter

Även om, som framgår, kostnader i ekonomiläroböckerna förknippas med alla slags val, kopplas de ändå i första hand till produktionen. Oftast behandlas just produktionskostnader i ett särskilt kapitel (Kerem, Randveer 1991: 35–40; Martinkus, Žilinskas 2001: 191–222; Žutautienė 2007: 43–46; Davulis 2009: 49–71). Liksom alternativkostnaderna kallas de också helt enkelt kostnader och definieras likaså som värde eller pris, men åtminstone i definitionerna förknippas de inte med förlust.

I Petro Šalčiaus Ekonomikos pagrinduose, utgiven 1933, används begreppet nyttighet för att definiera kostnader – kostnader definieras som det som krävs för att förvärva en nyttighet

288

KALBOS KULTŪRA | 86

išleistų kitų gaminamų ir vartojamų gėrybių kiekis (Šalčius 1991: 60), tačiau pastarųjų dviejų dešimtmečių ekonomikos vadovėliuose gamybos kaštus linkstama apibrėžti vartojant gamybai naudojamų išteklių sąvoką. Tie ištekliai paprastai aptariami vadovėlių pradžioje ir nusakomi kaip visa tai, kas naudojama prekėms ir paslaugoms, t. y. gėrybėms, gaminti (Skominas 2000: 37; Lukoševičius, Stankevičius 2003: 37). Ištekliais laikoma žemė, darbas ir kapitalas, atskirai paminimas verslumas, informacija (Martinkus, Žilinskas 2001: 14; Lukoševičius, Stankevičius 2003: 37–38; Rastenienė 2005: 11–12). Nors neretai terminai ištekliai (ekonominiai ištekliai) ir gamybos veiksniai pavartojami sinonimiškai (pvz.: „Ištekliai – visa tai, kas naudojama prekių ir paslaugų gamyboje, dėl to ištekliai dažnai vadinami gamybos veiksniais“ (Lukoševičius, Stankevičius 2003: 37), kai kur pabrėžiamas terminų skirtumas: „Ekonominiai ištekliai yra tai, kas turi potencinę galimybę dalyvauti prekių ir paslaugų gamybos procese, kas yra riboti, ir kurių apimties didinimas teigiamai veikia visuomenės ūkinės veiklos rezultatus. Dėl šių savybių jie įgyja ekonominį vertingumą, t. y. turi kainą. Gamybos veiksniai yra tik ta ekonominių išteklių dalis, kuri naudojama gamybos procese.“ (Skominas 2000: 235).

Produktionskostnader definieras som värdet av de resurser som förbrukas i produktionen. Denna definition tycks vid första anblicken inte ha den betydelsenyans som framträdde när begreppet alternativkostnader diskuterades. Det är dock endast definitionerna som kanske inte visar någon betydelselikhet. I samma läroböcker förklaras ju produktion som en ändamålsenlig verksamhet som syftar till att tillgodose människans behov och framställa en nyttighet som tillgodoser dem, till exempel: ”Produktion är skapandet av varor och tjänster för att tillgodose människans behov med hjälp av ekonomiska resurser.” (Rastenienė 2005: 13). Man skulle därmed kunna urskilja en semantisk likhet: ordet kostnader tycks även här beteckna det som måste förloras för att något annat ska erhållas, det vill säga genom att framställa en nyttighet, betraktat med ett företags måttstock, där vinstintresset i ekonomisk teori anses vara ett kännetecknande drag – att göra vinst. Denna betydelsenyans hos begreppet produktionskostnader betonas dock inte uttryckligen i läroböckerna.

Eftersom resurser används i produktionen och dessutom skapar nytta⁹, passar ordet förbrukning för att beteckna dem. År 1962 skrev P. Skardžius

⁹ Jfr: ”Med andra ord är produktion en process där samhällets ekonomiska resurser används för att skapa nytta, oavsett vilka former denna nytta antar. Produktionen tillgodoser alltså våra behov och skapar också nytta.” (Martinkus, Žilinskas 2001: 162).

R. VASKELAITĖ. Kaštai – vengtina svetimybė ar ekonomikos teorijos neišvengiamybė?

289

behandlas som en nybildning, men har fått fäste i dagens ekonomiska terminologi. De samband som P. Skardžius urskilde skulle tyda på att ordets betydelse i viss mån till och med skulle upprepa betydelsen hos ordet kostnader: resursförbrukning är det som förbrukas för att uppnå ett resultat, medan kostnader är det som går förlorat när ett visst resultat uppnås. Ändå används orden resursförbrukning och kostnader inte omväxlande i ekonomiläroböcker.

Ordet insatsförbrukning används i läroböcker både i en mer abstrakt och i en mer konkret betydelse. I den abstrakta betydelsen likställs det med de resurser som används i produktionen, eller produktionsfaktorerna: ”Insatsförbrukning är ekonomiska resurser som används i produktionsprocessen (arbetskraft, material och råvaror, utrustning, kapital m.m.).” (Martinkus, Žilinskas 2001: 14); ”Produktionsfunktionen definierar den maximala produktionsvolym (output) som kan framställas vid en viss kombination av resurser (insatser).” (Bhaskar 2000: 97). Den konkreta betydelsen av ordet insatsförbrukning – ”mängden förbrukade resurser” – framträder i funktioner som återger ekonomiska samband, framför allt i produktionsfunktionen. Produktionsfunktionen, som visar sambandet mellan varje kombination av produktionsfaktorer och det maximalt möjliga resultatet, skrivs som Q = f(L, K), där Q betecknar den maximala produktionsvolym som kan uppnås vid en viss teknologinivå, medan L och K betecknar insatser mätta i fysiska enheter, för arbete respektive kapital (Davulis 2009: 189).

Produktionsfunktionen uttryckt i fysiska enheter är emellertid endast en förutsättning för ekonomisk analys, som arbetar med andra storheter – värde- eller penningmässiga. För den senare är insatsernas penningmässiga uttryck, priset, viktigt, och detta benämns med ordet kostnader. Detta värde beräknas genom att multiplicera mängden med priset, till exempel: ”I sin enklaste form är de totala rörliga kostnaderna kostnader som hänger samman med förbrukningen av en rörlig faktor i produktionsprocessen. De rörliga kostnaderna beräknas genom att multiplicera mängden av den rörliga faktorns insatser med deras pris.” (Jakutis 2006: 6); ”Om vi antar att insatserna av en produktionsfaktor (arbete) är rörliga och av en annan (kapital) fasta, är de totala rörliga kostnaderna lika med produkten av priset per enhet av den rörliga faktorns insatser och antalet sådana insatsenheter: BKK = WL; här är L antalet arbetsinsatsenheter, W priset per arbetsinsatsenhet.” (Jakutis 2006: 63). Av de olika typerna av företagskostnader som särskiljs definieras vissa också som priset på insatser: ”Totala kostnader BK är priset på insatserna av produktionsresurser som används för att framställa och sälja hela produktionen.” (Davulis 2003: 17). Således betecknar orden insatsförbrukning och kostnader olika storheter: insatsförbrukning är mängden resurser som används i produktionen, kostnader är insatsernas penningmässiga uttryck, eller deras pris.

290

KALBOS KULTŪRA | 86

Det går inte heller att kalla det erhållna värdet för kostnader – det skulle skapa förvirring. I en ekonomilärobok där man, med hänsyn till språk normenkaštai, försökt undvika låneordet¹⁰, uppstår sådana problem med ordets mångtydighet, till exempel: ”De totala kostnaderna omfattar alla kostnader som är förknippade med kostnaderna för att producera produkten.” (Jakutis ir kt. 2007: 66). När ordet sąnaudos används i betydelsen av kostnadernas monetära uttryck undviker man visserligen i denna lärobok att benämna mängden förbrukade resurser med samma ord – i stället används termerna resurser (resursmängd), produktionsfaktorer (mängden produktionsfaktorer). Detta skulle dock innebära en omgruppering av ett begreppssystem som sedan länge vuxit fram inom litauisk ekonomisk teori.

Värdet i en viss funktion eller ekvation skulle kunna kallas priset på förbrukade resurser, priset på produktionskostnader, kostnader uttryckta i pengar, men produktionskostnader är inte bara detta värde, utan också ett teoretiskt begrepp som klassificeras enligt olika kriterier; redan av den anledningen vore sådana uttryck obekväma. Å andra sidan definieras såväl produktionskostnader som begrepp som betecknar deras olika slag vanligen inte som ett pris, utan som ett värde (av förbrukade resurser), vilket tyder på att termen kaštai får sin konkreta betydelse först när den betecknar ett visst värde. Liksom ordet sąnaudos kan dess betydelse vara både mer konkret och mer abstrakt. I en lärobok i mikroekonomi sägs, vid en diskussion om samhällets produktiva verksamhet, att varor och tjänster produceras genom arbete med material och energi från naturen, med hjälp av naturens resurser och information, och detta sammanfattas sedan så här: ”För att erhålla dem krävs således kostnader (i en marknadsekonomi – kaštai, kostnader värderade i pengar).” (Skominas 2000: 38). Att kaštai förknippas med marknadsekonomi förklarar delvis också den tidigare nämnda aktualiseringen av termen kaštai i ekonomiska ordböcker, vilken sammanfaller med en period av förändringar i landets ekonomi och den ekonomiska vetenskap som utvecklades där.

I texter som inte riktar sig till specialister, framför allt i journalistik och på internet, där man inte behöver skilja mellan och beteckna mängden kostnader och deras pris med separata symboler, är det enklare att ge ordet sąnaudos betydelsen av kostnadernas pris eller monetära uttryck. När begreppet kostnads-nyttoanalys (analys av kostnader och nytta) används anges visserligen vanligen i dessa texter att analysen undersöker kostnader uttryckta i pengar, men ändå används ordet sąnaudos¹¹. I dessa—

¹⁰ Att man följer språk normen framgår av att tidigare upplagor av denna lärobok använde kaštai. Denna upplaga påverkades sannolikt av KP₄, där termen bedömts vara en avrådd främmande form.

¹¹ Se Google-sökningen.

R. VASKELAITĖ. Kaštai – vengtina svetimybė ar ekonomikos teorijos neišvengiamybė?

291

I uttrycket stöds ordet sannolikt av det fonetiska samljudet. I dessa texter används till och med termen alternativa kostnader¹², trots att den, som framgår av förklaringen av begreppet alternativkostnader i ekonomiläroböcker, inte har med användning att göra. I journalistiska texter och internettexter behöver man inte undervisa i ekonomisk teori, definiera begrepp eller än mindre redogöra för dem som helhet; därför är det svårare för systematiska begreppssamband eller motsättningar mellan ett begrepp och den term som betecknar det att bli synliga. Ändå visar konkordanserna i textkorpusen för nutida litauiska att även de flesta förekomsterna av ordet sąnaudos i journalistik (till exempel förekom nominativformen 1 663 gånger bland 6 980 355 ord) kan förknippas med en kvantitativ uttrycksform för de resurser som används eller med en allmän beteckning för använda resurser (VDU 2013).

Kaštai och utgifter. Motsättningen mellan bokföringsmässiga och ekonomiska kaštai

Kostnaderna för ett företag som bedriver produktion överlappar delvis med dess utgifter. Företaget köper resurser, eller produktionsfaktorer, för att tillverka varor eller tillhandahålla tjänster, och detta utgör dess utgifter. När det säljer de tillverkade produkterna får det intäkter.

Begreppet utgifter (pengar som spenderats på produktionsverksamhet) ställs i motsats till inbetalningar (pengar som erhållits från försäljning eller annan företagsverksamhet) eller intäkter, och används allmänt i företagens verksamhet. I företagens bokföring registreras, klassificeras, analyseras och sammanställs ekonomiska transaktioner och fakta uttryckta i pengar, och en stor del av dem utgörs av utgifter. Därför skulle en bokförare, enligt ekonomiläroböckerna, i första hand beräkna företagets kaštai som utgifter. En sådan beräkning skapar dock missförstånd för företagets ekonom, eftersom kaštai för denne först och främst är en förlorad alternativmöjlighet: ”För ekonomer är kaštai framför allt alternativkostnader. Det innebär att ekonomer inte bara värderar de uttryckliga redovisningsmässiga, eller bokföringsmässiga, kostnaderna, utan också de uppskattade kostnaderna, såsom den normala vinst som erhålls från kapital investerat i en alternativ verksamhet.” (Martinkus, Žilinskas 2001: 214). I ekonomiläroböcker används begreppen bokföringsmässiga kaštai och ekonomiska kaštai för att belysa skillnaderna i uppfattningen om dessa kaštai som är förknippade med företagets verksamhet, men av de förklaringar som ges, vanligtvis något förvirrande och motsägelsefulla, framgår att begreppen betecknar inte så mycket skillnader i uppfattningen om kaštai som olika sätt att beräkna ett företags kaštai.

¹² Detta visas av Googles sökmotor.

292

KALBOS KULTŪRA | 86

Bokföringskostnader beskrivs vanligtvis som utgifter som förs in i bokföringsdokument: ”Bokföringskostnader är utgifter som förs in i bokföringsböckerna” (Rastenienė 2005: 72). Ekonomiska kostnader definieras som bokföringskostnader med tillägg av kostnader som inte förs in i bokföringen; de består av uteblivna inkomster (t.ex. ränta) som företagaren, resursägaren, skulle få om hen investerade sina egna resurser i en alternativ verksamhet, hyrde ut byggnader och mark till en annan företagare osv. (Bhaskar 2000: 120–122; Martinkus, Žilinskas 2001: 214; Jakutis ir kt. 2003: 43; Rastenienė 2005: 72). För dessa kostnader föreslås ytterligare en sammansatt term med ett led av icke-litauiskt ursprung, nämligen implicitiska kostnader. Vanligtvis nämns också litauiska motsvarigheter: uppskattade eller förmodade kostnader (Martinkus, Žilinskas 2001: 214; Rastenienė 2005: 72), underförstådda eller implicerade kostnader (Kerem, Randveer 1998: 46; Skominas 2000: 142), indirekta (interna) kostnader (Bhaskar 2000: 120; Davulis 2009: 55). Implicitiska kostnader definieras som ”förlorad nytta, som fastställs genom att jämföra ett valt alternativ för resursanvändning med det förkastade” (Rastenienė 2005: 72), och denna definition sammanfaller med den behandlade förståelsen av alternativkostnader. Dessa kostnader likställs också: ”Utöver direkta kostnader använder ekonomer, när de bedömer ett problem, även indirekta (eller alternativa) kostnader.” (Bhaskar 2000: 120). Alternativkostnader, förstådda som en förlust till följd av ett alternativt val, är alltså för företagets ägare den uteblivna nytta (inkomst) som hen skulle ha fått genom att investera på ett alternativt sätt. Implicitiska kostnader ställs mot explicitiska kostnader, som även kallas direkta (Bhaskar 2000: 119; Skominas 2000: 142), tydliga (Kerem, Randveer 1998: 35–36; Rastenienė 2005: 72) eller externa (Davulis 2009: 55). I ekonomiläroböcker likställs dessa med bokföringskostnader, varför ekonomiska kostnader definieras inte bara som summan av implicitiska och explicitiska kostnader (Skominas 2000: 142), utan också som bokföringskostnader med tillägg av uppskattade kostnader (Martinkus, Žilinskas 2001: 214). Begreppen implicitiska och explicitiska kostnader, ekonomiska och bokföringsmässiga kostnader uppträder alltså när man talar om ett företags kostnader och användningen av egna resurser.

Av ekonomiläroböckerna skulle man kunna dra slutsatsen att motsättningen mellan bokföringsmässiga och ekonomiska kostnader drivs fram av att företagets kostnader likställs med de utgifter som förs in i bokföringsböckerna. Detta bekräftar återigen att ordet utgifter inte kan ersätta ordet kostnader i dess ekonomiska betydelse, men det tycks återge den bokföringsmässiga innebörden. I dagens litauiska bokföring används termen utgifter verkligen i stor utsträckning. Det är sant att den bokföringen och Lie

R. VASKELAITĖ. Kaštai – veng tina svetimybė ar ekonomikos teorijos neišvengiamybė?

293

I tuvo har man sedan en tid tillbaka urskilt två typer – finansiell och styrnings¹³. Skillnaderna mellan dem beskrivs på olika sätt, men oftast utgår man från kriteriet om vem som använder den tillhandahållna informationen: uppgifter från den finansiella redovisningen är avsedda för externa användare (myndigheter, aktieägare, insättare, leverantörer, köpare osv.), medan uppgifter från styrningsredovisningen är avsedda för företagsledning och chefer för dess avdelningar samt förvaltare (Kalčinskas, Černius 1997; Mackevičius 2003; Kalčinskas 2007; Lakis m.fl. 2010). Den del som förenar styrningsredovisningen och den finansiella redovisningen är, som det anges, kostnadsredovisningen (Lakis m.fl. 2010: 16).

Det kan tyckas att om den bokföringsmässiga och den ekonomiska kostnadsuppfattningen åtskiljs genom sammansättningens huvudled (utgifter och kostnader), skulle det knappast längre behövas någon differentiering genom bestämningsleden. I själva verket kan behovet av att skilja mellan bokföringsmässiga kostnader och ekonomiska kostnader ha uppstått på grund av engelsk terminologi, där man i båda fallen använder cost: accounting cost respektive economic cost. Eftersom ekonomisk teori huvudsakligen utvecklas på engelska och litauiska läroböcker utarbetas med utgångspunkt i engelskspråkiga verk eller översätts från engelska, kan denna begreppsskillnad vara en följd av att ekonomisk teori som utvecklats på engelska tillämpas. Ändå används samma ord cost på engelska för att återge den bokföringsmässiga och ekonomiska kostnadsuppfattningen, sannolikt inte av en slump. Detta framgår redan av en översikt över innebörden av det grundläggande begreppet inom styrningsredovisning, som på litauiska har valts att kallas utgifter, presenterad i ett av de litauiska arbetena om styrningsredovisning:

För att beskriva utgifter används en mängd olika termer, argument, belägg och exempel. Ofta hävdas det att utgifter är allt som minskar vinsten eller ökar förlusten. I denna definition är det oklart vad som avses med begreppet allt. Vi menar att allt i första hand innebär att resurser av något slag förbrukas eller går förlorade. I litteraturen förklaras förlusten av vissa resurser ofta som en uppoffring, med det engelska ordet sacrifice. Men beskrivningen av utgifter som en uppoffring, en förlust av något kan inte värderas enbart negativt. Företaget använder ju resurser för att uppnå ett visst mål. Följaktligen gagnar resursförlusten företaget, eftersom det har uppnått målet (till exempel producerat en produkt) (Mackevičius 2003: 132).

Sambanden med den tidigare diskuterade betydelsen av kostnader skulle framgå inte bara av denna översikt, utan också av den definition av Robert N. Anthony och James S. Reese som nämns längre fram och ofta citeras—

¹³ Denna typ av redovisning benämns tills vidare på mycket varierande sätt: styrnings-, management-, lednings-, ledningsrelaterad redovisning, kostnadsredovisning med mera. Eftersom den engelska benämningen är management accounting skulle den mest exakta översättningen vara ledningsredovisning. Naturligtvis kan hänsyn tas till den etablerade litauiska traditionen. Denna term bör diskuteras separat; här föreslås en av de konkurrerande benämningarna.

294

KALBOS KULTŪRA | 86

I västerländska författares arbeten återkommer uppfattningen att utgifter är det monetära uttrycket för resurser som förbrukats för att uppnå ett visst mål. I denna uppfattning lyfts tre viktiga aspekter fram – 1) utgifterna bestäms av resursförbrukningen vid produktion av varor eller tillhandahållande av tjänster, 2) mängden förbrukade resurser uttrycks i pengar, 3) utgifterna görs för att uppnå konkreta mål – och sådana egenskaper kännetecknar ju också begreppet kaštų som behandlas i ekonomiläroböcker. Sambanden mellan betydelserna skulle ytterligare bekräftas av den återgivna definitionen av Alicja Jaruga: ur redovisningssynpunkt kan utgifter definieras som en kombination av resurser som förbrukats i produktionsprocessen och omvandlats till nyttiga produkter och tjänster, och särskilt av David Myddletons definition att utgifter är det man måste avstå från för att få det man önskar (Mackevičius 2003: 133).

Utvecklingen av den litauiska redovisningsterminologin har lett till att det engelska costs återges med tre ord: utgifter, kostnader och självkostnad. I den elfte redovisningsstandarden för företag, som reglerar företagsredovisningen, kopplas utgifter till förbrukning av tillgångar och värdeminskning: de definieras som förbrukning av tillgångar eller tjänster och minskning av tillgångars värde under en rapportperiod. Utgifter som kommer att ge inkomster i framtiden hänförs till tillgångarna, medan de som uppstår för att generera rapportperiodens inkomster betraktas som kostnader för den aktuella perioden (VAS 2013). Arbeten om internredovisning visar att utgifter kan klassificeras enligt 27 kriterier: som fasta, rörliga och blandade, direkta och indirekta, produktionsrelaterade och icke-produktionsrelaterade, långfristiga och kortfristiga med mera (Mackevičius 2003: 135–137). Ändå märks även inom den litauiska redovisningsterminologin ett behov av ett ”överordnat” begrepp som med ett enda ord kan beteckna utgifter, kostnader och självkostnad (på engelska kallas allt detta cost); ett sådant begrepp används också – det är kaštai¹⁴ (Kalčinskas, Černius 1997; Kalčinskas 2007). Att behovet av detta begrepp först och främst uppstår inom internredovisningen tyder också på en viss betydelsegemenskap med kaštais som begrepp inom ekonomisk teori. Uppgifter från internredovisningen lämnas till företagets chefer för analyser och strategiska beslut, och för dem är det inte utgifterna som tillbakablick, utan deras prognostiserade framtid och alternativ som är viktiga.

Å andra sidan används termen utgifter inte bara inom redovisningen. Den används också gärna i ekonomiläroböcker. Vissa typer av kaštai-

¹⁴ Jfr.: ”Den generiska kaštų-begreppet uttrycker tre av de viktigaste nyckeltalen inom managementredovisning: utgifter, kostnader och självkostnad. Alla dessa termer är lika viktiga. Kaštai används för att uttrycka allmänna begrepp, men bör ändå inte ersätta specifika termer när det gäller konkreta nyckeltal.” (Kalčinskas 2007: 781) (Här finns det inte längre någon punkt efter parentesen)

R. VASKE LAITĖ. Kaštai – veng tina svetimybė ar ekonomikos teorijos neišvengiamybė?

295

…nader definieras till och med som utgifter. Till exempel beskrivs fasta kostnader som ”utgifter som inte förändras när mängden producerade varor (tjänster) ändras (ökar eller minskar)”, medan rörliga kostnader beskrivs som ”utgifter som varierar beroende på mängden producerade varor (tjänster)” (Martinkus, Žilinskas 2001: 190). I en lärobok i ekonomi för skolbruk kombineras definitionerna; till exempel definieras produktionskostnader både som värdet av alla produktionsfaktorer som förbrukas i produktionen och som de utgifter som krävs för att betala för alla produktionsfaktorer (Makutėnas, Makutėnienė 2004: 94). totala kostnader definieras som summan av fasta och rörliga kostnader under en viss period och samtidigt som alla penningutgifter för att tillverka produkter eller tillhandahålla tjänster (Makutėnas, Makutėnienė 2004: 95). I Gediminas Davulis Ekonomikos teorijoje anges i regel gamybos kaštai (produktionskostnader) inom parentes som išlaidos (utgifter) (Davulis 2009: 56). Som term och klassificerande begrepp väljer dock ekonomiläroböcker, till skillnad från de flesta verk om ekonomistyrning, kaštai (kostnader). Man skiljer mellan företagets kostnader på kort och lång sikt, fasta och rörliga kostnader, totala kostnader, genomsnittskostnader och marginalkostnader (Kerem, Randveer 1998: 38–40; Varian 1999: 347–366; Bhaskar 2000: 122–135; Skominas 2000: 149–156; Martinkus, Žilinskas 2001: 193–208; Jakutis ir kt. 2003: 44–52; Lukoševičius, Stankevičius 2003: 76–78; VDU 2005: 80; Davulis 2009: 49–55; Panovas 2013: 123–129). Även definitionerna av olika slags företagskostnader formuleras ändå med begreppet kaštai. Pastovieji kaštai (fasta kostnader) beskrivs som kostnader som inte förändras när företaget ändrar produktionsvolymen; kintamieji (rörliga kostnader) beskrivs som kostnader som förändras när företaget ändrar produktionsvolymen; bendraisiais kaštais (totala kostnader) kallas summan av fasta och rörliga kostnader, och vidutiniais (genomsnittskostnader) är de totala kostnaderna dividerade med den producerade mängden (Kerem, Randveer 1998: 38; Lukoševičius, Stankevičius 2003: 76–77; Skominas 2000: 149–150; Davulis 2009: 51).

Orsakerna till benägenheten att inom ekonomisk teori välja kostnader i stället för utgifter bör man nog i första hand söka i de definitioner av produktionskostnader som ges. Gamybos kaštai (produktionskostnader) förklaras visserligen som företagets utgifter, men i ekonomisk teori, som ofta definieras som vetenskapen om användningen av begränsade resurser, kopplas de till resursanvändning och definieras som värdet av de resurser som förbrukas i produktionen eller priset på insatserna, det vill säga insatsernas penningvärde. Ordet kaštai förstås alltså i en annan betydelse än ”utbetalda pengar”. Det förknippas inte med utgifter, utan snarare med pris, och detta pris är insatsernas pris, det vill säga priset på det som förbrukas för att uppnå nytta. Ett företags produktionskostnader sammanfaller i huvudsak med dess ut-

296

KALBOS KULTŪRA | 86

gifter. Terminologiska skillnader beror alltså sannolikt på att företeelsen betraktas ur olika perspektiv. För ekonomin är kaštai (kostnader) inte intressanta som kronologiska poster över utbetalda pengar, utan som ett teoretiskt begrepp. Det framgår också av en hel grupp härledda begrepp, såsom kostnadsfunktion, kortsiktig kostnadsfunktion, långsiktig kostnadsfunktion, kostnadsminimering, kostnadskurva, kostnadsinflation med flera. Dessa funktioner, som återger ekonomiska samband, bekräftar också att termen utgifter inte är lämplig för att återge samband på ett adekvat sätt: när mängden insatser multipliceras med priset är det besvärligt att benämna det erhållna värdet utgifter. Men benägenheten att beteckna både produktionskostnader, som i företagens praktiska verksamhet sammanfaller med utgifter, med termen kaštai beror nog framför allt på den tydliga strävan i ekonomiläroböckerna att infoga dem i ett gemensamt klassificeringssystem för kostnader.

Allmän kostnadsklassificering och begreppsliga relationer

Definitionerna i ekonomiläroböckerna visar att ordet kaštai inte har helt enhetlig betydelse: i uttrycket alternatyvieji kaštai (alternativkostnader) betecknar det en förlust som uppstår när man väljer något annat, en utebliven nytta eller en alternativkostnad, medan det i uttrycket gamybos kaštai (produktionskostnader) betecknar värdet av de resurser som används i produktionen, vanligen uttryckt i pengar, närmare bestämt insatsernas pris.

Om ordet återger olika betydelser, eller åtminstone nyanser av dem, skulle det innebära att det inte ens går att definiera det övergripande begreppet kaštai (kostnader). I själva verket undviker man att definiera det både i ekonomiläroböcker och i termordböcker; om det alls definieras sker det som en förkortad form av gamybos kaštų (produktionskostnader). I en lärobok för gymnasiet ges dock en sådan definition, och den enda betydelse som kan knyta samman begreppen alternatyvieji kaštai och gamybos kaštai är där en betydelse som förknippas med den förlust man ådrar sig när man skaffar något: ”Kostnader är det vi förlorar när vi beslutar oss för att göra eller köpa något.” (Makutėnas, Makutėnienė 2004: 192). Detta skulle tyckas förklara sambandet mellan uttrycken alternatyvieji kaštai och gamybos kaštai, samtidigt som det förklarar ordet kaštai och ger ett argument för varför låneordet är så etablerat i ekonomisk teori – det saknas ett litauiskt ord för att uttrycka denna betydelse. Hur begreppet används i makroekonomiska läroböcker bekräftar att ordet ges en liknande betydelse. Exempelvis beskrivs personliga kostnader för ekonomisk tillväxt – ett mer ansträngt liv, präglat av känslor, stress, konflikter och ökad ovisshet inför framtiden – som kostnader ”som människor och familjer måste bära för att uppnå den högre materiella välfärd som den ekonomiska tillväxten medför” (Buračas ir kt. 2005: 255), vilket visar att

R. VASKĔLAITĖ. Kaštai – veng­tina svetimybė ar ekonomikos teorijos neišvengiamybė? 297

kaštais (kostnader) betecknar en viss förlust som uppstår när man får något annat, närmare bestämt priset för materiell välfärd. På andra håll benämns nedarbo kaštai (arbetslöshetskostnader) uttryckligen som ett pris, där ordet används bildligt: ”Arbetslöshet medför betydande ekonomiska kostnader (economic costs). Arbetslöshetens främsta ekonomiska pris är produktion som inte har erhållits (inte producerats).” (Čiegis 2012: 125). Vissa formuleringar tyder dock på att betydelsen av ordet kaštai ligger mycket nära betydelserna hos orden förlust, följd, konsekvens. I avsnittet ”Arbetslöshetens kostnader” räknas till exempel minskad produktionsvolym eller bruttonationalprodukt, förlust av personlig inkomst och kompetens med mera upp (Kerem, Randveer 1998: 104), vilket också skulle kunna kallas arbetslöshetens negativa konsekvenser. Tillgångsomfördelning och minskad konkurrenskraft på landets exportmarknad, som betraktas som inflationskostnader (Kerem, Randveer 1998: 105–106), kan kallas inflationens följder. De sociala kostnaderna för ekonomisk tillväxt, såsom urbanisering i samband med industriell utveckling, snabb exploatering av naturen och en grundläggande förändring av människors levnadssätt (Buračas ir kt. 2005: 255), skulle kunna kallas förluster som uppstår till följd av ekonomisk tillväxt, eller följder av ekonomisk tillväxt. Dessa företeelser kan dock också förstås som ett pris som måste betalas för arbetslöshet, inflation eller ekonomisk tillväxt. Eftersom den semantiska gränsen inte är tydlig används på andra håll, när dessa företeelser behandlas, orden följd, konsekvens, förlust (Snieška ir kt. 2005: 403–406; 448–454), eller också används dessa ord och kaštai som synonymer (Kerem, Randveer 1998: 104, 106–107; Čiegis 2012: 128).

Oavsett vilken betydelse ordet kaštai tilldelas visar definitionerna att det i uttrycket alternatyvieji kaštai snarare förknippas med den förlust som uppstår när man väljer något annat, det vill säga med ordet pris i bildlig bemärkelse, medan det i uttrycket gamybos kaštai förknippas med insatser uttryckta i pengar, insatsernas pris, det vill säga ordet pris i bokstavlig bemärkelse. Detta tyder på att det bör vara svårt att finna en klassifikationsgrund för kaštai som överordnat begrepp. I nästan alla läroböcker för högre utbildning går man också vidare till klassificeringen av kostnader och definitionerna av deras olika slag utan att definiera det överordnade begreppet. De flesta klassificeringsenheter som skiljs åt är de ovan nämnda typerna av ett företags produktionskostnader, men i det övergripande systemet ingår också alternativkostnader, bokföringsmässiga och ekonomiska kostnader samt implicita och explicita kostnader, vilka skiljs åt på andra grunder. I vissa fall nämns även individuella och samhälleliga kostnader (Jakutis 2006: 58; Davulis 2009: 56).

Man försöker knyta samman begreppen alternatyvieji kaštai och gamybos kaštai genom att definiera båda som värde, men värde utgör inte en grund som gör det möjligt att skilja mellan dessa begrepp med olika bestämningar. Va-

298

KALBOS KULTŪRA | 86

Genomgången av kostnader i läroböcker visar att alternativkostnader inte är en typ av produktionskostnader, på samma sätt som andra typer av dem skiljs åt (rörliga, fasta och genomsnittliga kostnader osv.). Det är alltså omöjligt att differentiera alla begreppen utifrån en och samma grund. Å andra sidan är alternativkostnader och produktionskostnader inte orelaterade begrepp. Som redan framgått kan alternativkostnader i läroböcker betraktas som ett visst mått för att värdera produktionskostnader. Med andra ord kan produktionskostnader värderas genom den nytta som går förlorad till följd av ett val: när det gäller samhällets produktion, den nytta som går förlorad när resurser används på ett visst sätt, de varor eller tjänster som inte produceras genom att resurser används på detta sätt eller liknande; när det gäller användning av egna resurser i ett företag, uteblivna intäkter. Endast en sådan koppling mellan begreppen skulle också motivera användningen av ett adjektiviskt led. Begreppet som behandlas i början av ekonomiläroböcker och tillämpas på vilket val som helst betecknas däremot snarare som alternativkostnader, det vill säga kostnaden för ett alternativ, eller, som det uttrycks i läroböcker, alternativkostnad, alternativvärde, möjlighetskostnad, förlorad möjlighet eller liknande.

Försök att skilja mellan alternativkostnader i vid bemärkelse och kostnader som ett mikroekonomiskt begrepp genom ett grundord har gjorts i möjligen den enda ekonomiläroboken – där används begreppen alternativkostnader och produktionsutgifter (Maldeikienė 2003). Men när inga andra kostnader nämns uppstår frågan vems alternativ alternativkostnaderna avser. Å andra sidan framgår det av den genomförda analysen att ersättningen produktionsutgifter inte på ett adekvat sätt återger begreppet produktionskostnader. Den aktuella läroboken är avsedd för årskurs 9–10; den presenterar varken produktion eller kostnadsfunktionen, och någon åtskillnad mellan mängd- och värdestorheter med anknytning till produktion behövs därför inte. Följaktligen uppstår inte terminologiproblemet. Även förklaringen av begreppet utgifter kan vara tillräcklig endast för elever: ”För att uppnå sitt mål måste producenten alltså ha utgifter. Sådana utgifter brukar kallas kostnader. Kostnader är alltså framför allt företagets penningutgifter.” (Maldeikienė 2003: 58).

Fler försök att differentiera begreppen med olika grundled förekommer inte. Sökandet efter olika ersättningar hämmas förmodligen också av att det ord som i den engelskspråkiga ekonomiska teorin betecknar både nyttobortfallet i samband med ett alternativt val och företagets produktionsutgifter uttryckta i pengar är cost. Om man beslutar sig för att undvika lånordet väljer man också i samtliga fall en och samma motsvarighet: utgifter (Jakutis m.fl. 2007) eller kostnader (Paunksnienė, Liučvaitienė 2009).

Om man bestämmer sig för att undvika lånordet skulle man kanske kunna söka olika ersättningar för begreppen, men frågan är om det egentligen behövs. Ordet

R. VASKELAITĖ. Kaštai – vengtina svetimybė ar ekonomikos teorijos neišvengiamybė?

299

kaštai har en lång användningstradition inom ekonomisk terminologi – tillräckligt lång för att den äldre lånformen ska kunna godkännas som term och vara relevant i språkbruket. Ordet var kanske mindre relevant för terminologin i den ekonomiska ordning som dominerade under sovjettiden, men i en marknadsekonomi är pris och penningvärde av särskild betydelse. Och produktionskostnaderna förknippas, som vi sett, också med utgifternas pris. Å andra sidan finns det inget litauiskt ord som lämpar sig som term inom ekonomin och återger betydelsen ”det som går förlorat när man skaffar något annat”. Troligen är det främst dessa semantiska faktorer som gör att lånordet kaštai används.

ORSAKER TILL GLAPPET MELLAN NORM OCH SPRÅKBRUK

Analysen av normen för substantivet kaštai och dess användning i ekonomiläroböcker visar att det finns flera och tämligen komplicerade orsaker till det uppkomna glappet. De viktigaste orsakerna, som analysen visade, är emellertid sannolikt att ordets semantik och särdragen i dess användningsområde inte har beaktats tillräckligt.

När substantivet kaštas i litauiska ordböcker definieras enbart som ”utgifter, medel” återges endast en betydelsenyans av ordet. Som term inom ekonomisk teori förknippas ordet just med betydelser av kaštas som inte anges i ordböckerna, det vill säga ”pris” och ”värde”. Samtidigt används lånordet inom ekonomisk teori i en betydelse som saknar ett litauiskt motsvarande ord. Det är det som går förlorat när man väljer, får eller förvärvar något. Det är inte en vanlig förlust, och därför återger orden förlust, skada, avsaknad, bortfall, förlorande inte betydelsen på ett adekvat sätt. I allmänt språkbruk skulle den överförda betydelsen av ordet pris ungefär kunna återge betydelsen, men inom ekonomin skulle det leda till problem med mångtydighet.

Den kodifierade normen föreslår dock inte ens pris, värde som ersättningar. I normerande lexikografiska verk och litauiska ordböcker som förklarar betydelser anges kaštai som lånord ha ersättningarna utgifter, medel och kostnader. Analysen av det faktiska språkbruket, grundad på texter inom ekonomisk teori, visar att man inte gärna använder dessa ersättningar, och definitionerna av begreppen i texterna visar att de inte heller skulle kunna användas. Ersättningen kostnader, som föreslås i enstaka ordböcker, används inom samma område i en annan betydelse – som term för resurser som används i produktionen eller deras mängd. Utgifter får inom ekonomisk teori inte heller fäste, sannolikt på grund av semantiska or

300

KALBOS KULTŪRA | 86

skäl: fenomenet inom detta område uppfattas som värdet på de resurser som förbrukas, deras pris, och inte som de medel företaget betalar för att anskaffa resurserna. Ersättningen lėšos har inte ens prövats i ekonomiläroböcker, eftersom dess betydelse inte alls lämpar sig för att beteckna det fenomen som behandlas.

Ersättningarna sąnaudos och išlaidos skulle inte alls återge kärnan i begreppet alternatyvieji kaštai, eftersom det är knutet till en viss förlust vid valet av ett alternativ, medan ekonomiläroböckerna, som till största delen återger ekonomisk teori utvecklad på engelska, tenderar att knyta begreppen alternatyvieji kaštai och gamybos kaštai till samma huvudled. Det engelska språkets inflytande kan inte helt uteslutas, eftersom den ekonomiska teori som utvecklas på engelska dominerar såväl i Litauen som i andra EU-länder, och begreppssystemet beaktas när teorin undervisas på litauiska. Detta inflytande framgår också av ekonomiska termordböcker: i takt med att den ekonomiska vetenskapen har vänt sig västerut har antalet termer med ordet kaštai ökat betydligt. Många begrepp på teoretisk nivå som innehåller ordet cost har tillkommit, och sammansatta termer vars huvudled i tidigare ordböcker var ordet išlaidos har också börjat återges med detta ord.

Å andra sidan är normeringen av ordet kaštai inkonsekvent. Den kodifierade normen är inte enhetlig – varken synkront eller diakront. Än i dag betraktas ordet både som ett ord som används i en snävare bemärkelse i standardspråket eller helt enkelt som ett lånord (DŽ), som ett lånord med dialektal prägel (LKŽ) och som en avrådd främmande term (KP4). Termen kaštai klassificerades som en avrådd främmande term först mer än 30 år efter den första negativa bedömningen (ntk.), som gavs i KPP₁ (1976). Fram till dess hade termen redan hunnit etablera sig i bruket. Att kaštai inte togs med i KPP₂, utgiven 1985, tyder också på att normen har svängt. Detta framgår även av hur ordet bedömts i den periodiska pressen. När P. Skardžius 1962 föreslog ersättningarna išlaidos, lėšos, påpekades att de bara passade i vissa fall. Även 1995 noterades att ordet kaštai i publicistiska texter också används med betydelsen pris eller värde, men som ersättningar föreslogs lėšos, sąnaudos, išlaidos (Pupkis 1995: 14). Dessutom har ytterligare en betydelsenyans hos ordet kaštai inte beaktats: kopplingen till den förlust man lider när man får något annat, det vill säga förlustens värde. Det substantiv som skulle korrigeras kopplades till verbet kaštuoti, och man hänvisade till att det senare höll på att försvinna ur bruk. Analyserade ekonomiska texter visar att verbet kaštuoti numera inte används alls, medan substantivet är en relevant term inom ekonomisk teori.

Engelskan, som dominerar utvecklingen av ekonomisk teori, uppmuntrar inte bara till att beakta begreppens motsvarighet, utan visar också på den fonetiska likheten mellan engelska cost och litauiska kaštai fo-

R. VASKELAITĖ. Kaštai – vengtina svetimybė ar ekonomikos teorijos neišvengiamybė?

301

netiska struktur. Som redan nämnts har även tyska Kosten en liknande fonetisk struktur. Kontakten med andra språk i världen i dag visar att ett ord med samma rot används i många andra språk: spanska costo (coste), italienska costo, portugisiska custo, nederländska kosten, franska coût, norska kostnad, belarusiska koum, danska omkostning, finska kustannus med flera. Z. Babickienės artikel bekräftar P. Skardžius etymologiska iakttagelser: termen kaštai är indoeuropeisk. Enligt artikelförfattaren kom den in i medelengelskan från fornfranskan: cocter, to cost – lot. cōnstāre, ”to be fixed”, const (Babickienė 2012: 57). Ordets ursprung förändrar dess status som främmande ord och är ytterligare en faktor som främjar dess användning. Men oavsett ursprung är ordet fullständigt fonetiskt och morfologiskt anpassat och skiljer sig inte från ord som inte betraktas som främmande, såsom paštas, raštas och liknande.

Som framgår är de faktorer som stöder användningen av ordet kaštai inom ekonomisk terminologi starka, och problemet är flerskiktat och mångfacetterat samt berör flera områden. Fler faktorer bakom skillnaden mellan bruk och norm skulle framträda om andra användningsområden undersöktes mer ingående, framför allt bokföring. Analysen skulle också kompletteras avsevärt av en undersökning av ordets utbredning i allmänt språkbruk, särskilt i vetenskapliga artiklar om ekonomi eller redovisning, liksom av en mer ingående granskning av termens utveckling. Det återstår alltså många forskningsinriktningar, och denna artikel är snarare ett första initiativ för att undersöka förhållandet mellan bruk och den kodifierade normen samt faktorerna bakom dess inkonsekvens.

SLUTSATSER

1. I de senaste arbetena om den kodifierade normen (KP4₁ och KP4₂) bedöms ordet kaštai negativt i förhållande till normen, det vill säga det betraktas som en avrådd främmande term. I texter om ekonomisk teori, särskilt ekonomiläroböcker för högskolor, används det dock i stor utsträckning. Detta förhållande kan betraktas som en klyfta mellan norm och bruk.

2. En av orsakerna till klyftan är att själva normen är ojämn – både den nuvarande och den tidigare. I LKŽ_e betraktas ordet kaštas endast som ett lånord (från polska) utbrett i dialekterna; DŽ_e anger med hänvisningen ”se” endast ett förslag om att ersätta ordet med mer frekvent använda ord av litauiskt ursprung, išlaidos, lėšos, medan KP4 betraktar ordet som en avrådd främmande term inom finansområdet. kaštai bedömdes strängt i KKP₁ – som en icke rekommenderad främmande term – men togs inte med i KKP₂-

302

KALBOS KULTŪRA | 86

Detta innebär alltså att det från 1976 till 2005 gick en ganska lång tid innan språknormeringsarbetet kom till stånd.

3. När substantivet behandlas i publikationer om språkbruk stöder man sig vanligen på att avledningen kaštuoti spontant håller på att försvinna ur bruk. Denna avledning används inte i texter om ekonomisk teori, men substantivet kaštai har etablerats som term. En analys av språkbruket visar att detta lånord i ekonomisk teori uttrycker den särskilda betydelsen ”förlust i samband med att något förvärvas”, för vilken det saknas ett litauiskt ord. Orden nuostolis, netektis, praradimas, žala förmedlar den inte tillräckligt väl. I allmänt språkbruk skulle den betydelsen i stort sett kunna uttryckas av kaina i överförd betydelse, men i ekonomisk teori är detta ord olämpligt på grund av sin mångtydighet. Som term för produktionskostnader och deras slag förknippas ordet kaštai vanligen med ett monetärt uttryck för värde – pris – och därmed snarare med den bokstavliga betydelsen av kainos.

4. De ersättningsord som föreslagits i publikationer om språknormering, lėšos, išlaidos, sąnaudos, återger inte begreppets betydelse tillräckligt väl; dessutom används de inom samma område i andra betydelser. Termen išlaidos skiljer också åt områdena ekonomisk teori och redovisning.

5. En av de faktorer som bidrar till att ordet kaštai används i ekonomisk teori är strävan efter att presentera ett gemensamt klassifikationssystem för kostnader. Denna strävan påverkas av den ekonomiska teori som utvecklas på engelska och av hur begreppen ordnas på engelska. Detta bekräftas av ordböcker över ekonomiska termer som översätts från engelska eller utarbetas med hänsyn till den engelska terminologin inom ekonomi.

6. Användningen av termen kaštai inom ekonomiområdet har en ganska lång historia. Den användes även i en ordbok över ekonomiska termer från sovjettiden (1966), och ordböcker som utarbetades i samband med övergången till marknadsekonomi och till den ekonomiska vetenskap som formulerar dess principer visar att termen blivit ännu mer aktuell.

7. Termen får också stöd inom den ekonomiska terminologin genom sin fonetiska likhet med motsvarande termer som används i andra språk. Ordet är inte av polskt utan av indoeuropeiskt ursprung och har dessutom fonetiskt och morfologiskt anpassats till litauiskan.

8. De faktorer som talar för Kaštus som ekonomisk term är ganska tungt vägande, medan de ersättningsord som hittills föreslagits är otillräckliga för att återge betydelsen. Den fortsatta användningen inom fackområdet får alltså avgöra om man ska söka nya ersättningsord eller, i enlighet med stabilitetsprincipen, fortsätta använda termen kaštai. Med tanke på att betydelsenyansen hos ordet kaštai varierar inom ekonomisk teori – ordet betecknar både värdet (priset) av den förlust som följer av att man måste välja och värdet (priset) av kostnaderna – kan man dock fråga sig om det är lämpligt för den ekonomiska terminologin att ett och samma ord används i båda fallen.

R. VASKELAITĖ. Kaštai – veng­tina svetimybė ar ekonomikos teorijos neišvengiamybė?

303

ŠALTINIAI

AĮV 2000: Martin kus B., Neverauskas B., Sakalas A., Venskus R., Žilinskas V. Aiškinamasis įmonės vadybos terminų žodynas, Kaunas: Technologija.

BBB 1994: Buračas A., Svecevičius B. Biznio, bankų, biržos terminų žodynas, Vilnius: Žodynas.

Bhaskar J. D. 2000: Vadybinė ekonomika, Kaunas: Technologija.

BKT 1997: Buračas A. Bankininkystės ir komercijos terminų žodynas. I dalis: Bankininkystės ir komercijos terminų aiškinamasis žodynas, Vilnius, Kaunas: Vilniaus universitetas, Kauno humanitarinis fakultetas.

Buračas A., Jakutis A., Petraškevičius V., Stepanovas A., Šečkutė L., Zaicev V. S. 2003: Ekonomikos teorija. 5 leidimas, Vilnius: Eugrimas.

Čiegis T. 2012: Makroekonomika. Vilniaus universiteto vadovėlis, Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla.

Davulis G. 2009: Ekonomikos teorija. Vadovėlis aukštųjų mokyklų studentams. Antroji papildyta ir pataisyta laida, Vilnius: Mykolo Romerio universitetas.

Drilingas B., Čiburienė J., Snieška V. 1997: Makroekonomikos pagrindai, Kaunas: Technologija.

ETS 1999: Ekonomikos terminai ir sąvokos. Mokomasis žodynas, Vilnius: Vilniaus pedagoginis universitetas.

ETŽ₁: Pass Ch., Lowes B., Davies L. 1994: Ekonomikos terminų žodynas. Redaktorius A. Pupkis, ekonomikos terminijos redaktorius konsultantas St. Vaitkevičius, Vilnius: Baltijos biznis.

ETŽ₂: Pass Ch., Lowes B., Davies L. 1997: Ekonomikos terminų žodynas. Antrasis papildytas ir pataisytas leidimas. Iš anglų k. vertė Z. Bareikytė, L. B. Žemaitvtė, K. Francūzevičienė. Redagavo ir tikslino A. V. Rutkauskas, St. Vaitkevičius, Vilnius: Baltijos biznis.

Jakutis A. 2006: Ekonomikos teorijos pagrindai. Mokomoji knyga. 6-asis pataisytas ir papildytas leidimas, Vilnius: Vilniaus Gedimino technikos universitetas.

Jakutis A., Petraškevičius V., Stepanovas A., Šečkutė L., Zaicevas S. 2003: Ekonomikos teorijos pagrindai. Ketvirtas pataisytas leidimas, Kaunas: Smaltija.

Jakutis A., Petraškevičius V., Stepanovas A., Šečkutė L., Zaicev S. 2007: Ekonomikos teorija. Šeštas pataisytas leidimas, Kaunas: Eugrimas.

Kalčinskas G. 2007: Buhalterinės apskaitos pagrindai. Šeštoji laida, Vilnius:ス Pačiolis.

Kalčinskas G., Černius G. 1997: Finansinė ir menedžmento apskaita 1: Įmonių apskaitos pagrindai, Vilnius: Pačiolis.

304

KALBOS KULTŪRA | 86

Kerem K., Randveer M. 1998: Ekonomikos pagrindai. Studijų Baltijos valstybėse įvadas, Vilnius: UAB „Jonas ir partneriai“.

Klimašauskienė Z. 2006: Mikroekonominė analizė. Mokomoji knyga, Šiauliai: VŠĮ Šiaulių universiteto leidykla.

Lakis V., Mackevičius J., Gaižauskas L. 2010: Valdymo apskaitos teorija ir praktika. Vadovėlis, Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla.

Lukoševičius V., Stankevičius P. 2003: Teorinė ekonomika. Metodinė mokymo priemonė. I dalis, Vilnius: Vilniaus pedagoginis universitetas.

Mackevičius J. 2003: Valdymo apskaita: koncepcija, metodika, politika, Vilnius: TEV.

Mackevičius J., Poškaitė D. 2003: Finansinė analizė, Vilnius: Katalikų pasaulis.

Makutėnas V. Makutėnienė D. 2004: Ekonomika. Vadovėlis XI–XII klasei. Pirmoji knyga, Kaunas: Šviesa.

Maldeikienė A. 2003: Ekonomika. Vadovėlis 9–10 klasėms, Vilnius: Tyto alba.

Martinkus B., Žilinskas V. 2001: Ekonomikos pagrindai. Antrasis pataisytas ir papildytas leidimas, Kaunas: Technologija.

Mikučionis P. 2000: Ekonomikos teorijos pradmenys. Mokomoji knyga, Vilnius: Vilniaus universitetas.

Paliulytė R. 2005: Makroekonomika: paskaitų ciklas, Vilnius: Vilniaus vadybos aukštoji mokykla.

Panovas I. 2013: Mikroekonomika: vadovėlis, Vilnius: Mykolo Romerio universitetas.

Paunksienė J., Liučvaitienė A. 2009: Mikroekonomika: mokomoji knyga, Vilnius: Technika.

Rastenienė A. 2005: Mikroekonomika. Paskaitų ciklas. Antras papildytas ir pataisytas leidimas, Vilnius: Vilniaus vadybos akademija.

RLŽ 1966: Rusiškai lietuviškas ekonomikos terminų žodynas. Redakcinė kolegija: K. Meškauskas (ats. red.), A. Poviliūnas, V. Puronas, A. Skupeika, Vilnius: Mintis.

Skominas V. (ats. red.) 2000: Mikroekonomika, Vilnius: Enciklopedija.

Skominas V. (sud.) 2006: Makroekonomika, Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla.

Snieška V., Ambrasienė I., Bernatonytė D., Dapkus M. ir kt. 2000: Mikroekonomika. Antrasis pataisytas ir papildytas leidimas, Kaunas: Technologija.

Snieška V., Baumilienė V., Bernatonytė D. ir kt. 2005: Makroekonomika. Vadovėlis. Trečiasis pataisytas ir papildytas leidimas, Kaunas: Technologija.

R. VASKELAITĖ. Kaštai – veng­tina svetimybė ar ekonomikos teorijos neišvengiamybė?

305

Šalčius P. 1991: Petras Šalčius. Raštai. Teorinė ekonomika ir ekonominės minties istorija, Vilnius: Mintis.

ŠET: Auštrevičius P., Pupkevičius D., Treigienė D. 1991: Šiuolaikinių ekonomikos terminų enciklopedinis žodynas lietuvių–anglų–vokiečių–rusų kalbomis. Ats. red. A. Miškinis, Vilnius: Lietuvos laisvosios rinkos institutas, Lietuvos komersantas.

Vainienė R. 2005: Ekonomikos terminų žodynas, Vilnius: Tyto alba.

Varian H. R. 1999: Mikroekonomika: šiuolaikinis požiūris, Vilnius: Margi raštai.

VAS: 2013: 11-asis verslo apskaitos standartas „Pardavimo savikaina ir veiklos sąnaudos“. Prieiga per internetą: <http://www.administratorius.com/wp-content/uploads/11vas.pdf>.

VDU 2005: Ekonomika. Mokomoji knyga, Kaunas: Vytauto Didžiojo universitetas.

VDU 2013: Vytauto Didžiojo universiteto Kompiuterinės lingvistikos centras. Dabartinės lietuvių kalbos tekstynas. Prieiga per internetą: <www.tekstynas.vdu.lt>.

Wonnacott P., Wonnacot R. 1994: Makroekonomika, Kaunas: Litterae Universitatis.

Wonnacott P., Wonnacott P. 1997: Mikroekonomika. Antrasis pataisytas leidimas. Moksl. Red. Z. Lydeka, Kaunas: Poligrafija ir informatika.

Žutautienė J. 2007: Verslo ekonomika, Klaipėda: Klaipėdos universiteto leidykla.

LITERATŪRA

Babickienė Z. 2012: Ekonomikos terminų gramatinių ir leksinių variantų sklaida: norma ir realybė. – Specialybės kalba: gramatika ir logika. Mokslinių straipsnių rinkinys, Vilnius: Mykolo Romerio universitetas, 51–64.

Banaitis P. 1995: Dėl ekonomikos terminų [su redakcijos prier.]. – Gimtoji kalba 10, 25–26.

DŽ 2000: Dabartinės lietuvių kalbos žodynas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

DŽ_e 2011: Dabartinės lietuvių kalbos žodynas. Internetinė versija, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Prieiga per internetą: < http://dz.lki.lt/>.

Girčienė J. 2004: Skoliniai ir bendrinė kalba, Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla.

Jakaitienė E. 2010: Leksikologija: studijų knyga, Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla.

KPP₁ 1976: Kalbos praktikos patarimai. Sudarė A. Paulauskienė, Vilnius: Mokslas.

KPP₂ 1985: Kalbos praktikos patarimai. Sudarė A. Pupkis, Vilnius: Mokslas.

306

KALBOS KULTŪRA | 86

KP4₁ 2005: Kalbos patarimai 4. Leksika: skolinių vartojimas (svetimybės, tarptautiniai žodžiai), Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

KP4₂ 2013: Kalbos patarimai 4. Leksika: skolinių vartojimas (Leksikos skolinių sąrašas ir Senųjų svetimybių sąrašas). Antrasis pataisytas ir papildytas leidimas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos centras.

LKK 1998: Lietuvių kalbos komisijos nutarimai 1977–1998, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

LKŽ 1959: Lietuvių kalbos žodynas. V tomas, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla.

LKŽₑ 2011: Lietuvių kalbos žodynas, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Prieiga per internetą: <http://www.lkz.lt/startas.htm> (žiūrėta 2013).

Pupkis A. 1995: Ar vartotinas žodis kaštai? [Klausimų kraitelė]. – Gimtoji kalba 6, 14.

Rimkutė A. 2007: Kai kurie sinoniminių religijos terminų vartosenos atvejai katekizmuose (XVI a. ir XIX a. galas – XX a. pradžia). – Terminologija 14, 135–145.

Skardžius P. 1998: Rinktiniai raštai 3, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Stunžinas R. 2005: Statybos terminijos sinonimija. – Terminologija 12, 7–26.

Umbrasas A. 2004: Bendrašakniai dvižodžių teisės terminų sinonimai ir variantai 1918–1940 m. Lietuvos kodeksuose. – Terminologija 12, 7–26.

Vaicekauskienė L. 2007: Naujoji lietuvių kalbos svetimžodžiai: kalbos politika ir vartosena, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

VLKK 2013: Valstybinė lietuvių kalbos komisija. Konsultacijų bankas. Prieiga per internetą: <www.vlkk.lt> (žiūrėta 2013 12 02).

Zemlevičiūtė P. 2001: Sinoniminiai „Medicinos enciklopedijos“ terminai. – Terminologija 8, 34–49.

Gauta 2013 12 09 Priimta 2013 12 20

KAŠTAI – A BARBARISM TO BE AVOIDED OR AN INEVITABILITY OF ECONOMIC THEORY?

Summary

The article addresses a case of word use which is in disagreement to the codified norm – the use of the noun kaštas (English cost) in the economic language. Based on the analysis of the use of this word and the whole group of terms formed with it in the economic theory textbooks for higher education institutions as well as the

R. VASKE LAITĖ. Kaštai – veng­tina svetimybė ar ekonomikos teorijos neišvengiamybė?

307

treatment of the term in the dictionaries of economic terms, the article aims to find out the factors determining the contradiction between the norm and actual use.

A rather varied evaluation of the noun kaštas in terms of norm in various dictionaries and standardising publications is considered one of such factors. Such norm variations is one of the factors of the spread of this word in the actual use, however, this loanword is special by its spread in a special area exclusively – economic theory. It means that the theory employs this word as a term for rendering a special meaning.

The analysis of the texts on economic theory, revealing the meaning of the word kaštai as a term of economic theory, also unravels the reasons of the word’s insusceptibility to corrections: the proposed replacements išlaidos (expenses), lėšos (funds), sąnaudos (expenditure) do not render the meaning of the word; what is more, they are used in the same area in different meanings. The term išlaidos also separates the spheres of economic theory and accounting.

Whereas a Lithuanian word rendering the specific meaning is lacking, the loanword is used. One of the factors in favour of the use of the loanword is also its spread in various languages, not only Polish, which was considered the source of arrival of this word in Lithuanian dialects. Contemporary interaction with other world languages shows that the word of this root is also used in other European languages. The loanword is also supported by the fact that economic theory is predominantly created in English and the arrangement of concepts in it has influence on the arrangement of Lithuanian concepts.

On the other hand, the use of the term kaštai in the economic sphere is rather old. As the norm of this word tends to vary and it is being corrected from time to time, it has already established itself in the economic language and, in contrast to the new Anglicisms, it has been adapted in Lithuanian phonetically and morphologically. Its replacement would mean the reformation of the long-established system of concepts in the science of economics; however, the major problem pertains to the fact that the replacements proposed to date do not render the meanings of this word in the economic theory. It should be up to the representatives of the economic theory, i.e. authors of new textbooks and compilers of the dictionaries of terms, to decide whether it is meaningful to search for new replacements or to support the long-established system of concepts.

KEYWORDS: loanword, barbarism to be avoided, meaning of the word, norm, use, term, concept.

RAMUNĖ VASKELAITĖ

Lietuvos bankas

Gedimino pr. 6, LT-01103 Vilnius

[email protected]

308

KALBOS KULTŪRA | 86