RITA MILIŪNAITĖ

Litauiska språkets institut

NUVARANDE KODIFIERINGSSTATUS OCH MÖJLIG FÖRÄNDRING FÖR LÅNORD MED BETONAD DIFTONG el, er, eu

NYCKELORD: betoning, standardspråk, normkodifiering, språkplanering.

INLEDANDE ANMÄRKNINGAR

Vid Litauiska språkets institut, där en ny normerande Ordbok över det litauiska standardspråket utarbetas för att ersätta Ordbok över det nutida litauiska språket (hädanefter DŽ), som har funnits i sex decennier men uppdaterats mycket sparsamt, överväger man fortlöpande hur varierande normer för stavning, betoning, lexikon och grammatik ska återges (se Liutkevičienė 2015 för en utförligare diskussion). Även om Ordbok över det litauiska standardspråket (hädanefter BŽ) sedan 2014 har börjat publiceras på internet i form av texter för enskilda bokstäver som granskats av Statliga kommissionen för litauiska språket (hädanefter VLKK), har man ännu inte fattat något slutgiltigt beslut i en systematisk fråga om betoningens kodifiering¹. Diskussionerna om det korta vokalljudet es särprägel i lånord och om accentkonturen hos betonade diftonger el, er, eu i sådana ord har pågått i årtionden². BŽ utgör den utgångspunkt där dessa diskussioner antingen kommer att låta kodifieringen av lånord med betonade el, er, eu förbli oavgjord, eller äntligen göra det möjligt att ta steget mot ett tydligt beslut.

Artikeln begränsar sig till att undersöka kodifieringsläget för de aktuella orden, sådant det utvecklas i början av 2000-talet. Tyngdpunkten ligger just på kodifieringen, eftersom detta är ett intressant och ganska särpräglat fall som omfattar inte enstaka ord utan en betydande grupp lånord i standardspråket. Därtill har kodifieringens bristande konsekvens och svängningar över tid skapat ett problem som fortfarande måste redas ut³.

Med utgångspunkt i de kodifieringsdiskussioner om lånord med betonade diftonger el, er, eu som har pågått under drygt tio år, tar artikeln upp teoretiska och praktiska frågor om standardspråket

¹ För omständigheter som ändrades medan artikeln förbereddes för publicering, se fotnot 32.

² För en utförligare redogörelse för det aktuella fenomenets plats i det litauiska ljudsystemet och kodifieringens historia, se Pupkis 2016.

³ För objektivitetens skull bör det sägas att artikelförfattaren inte på något sätt har varit delaktig i de kodifieringsbeslut om det undersökta problemet som VLKK fattade före 2012. Som ledamot av VLKK under mandatperioden 2012–2017 tillhörde hon inte kommissionens underutskott för uttal och betoning, utan deltog endast i två av dess möten under 2015–2016.

BENDRINĖ KALBA 89 (2016)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

RITA MILIŪNAITĖ. Skolinių su kirčiuotais dvigarsiais el, er, eu dabartinė kodifikacijos būklė ir galima kaita | 2

Problem och lösningar inom litauiskans kodifiering (variantstatus, tillämpning av kodifieringsprinciper och -kriterier, kodifieringsteknik m.m.) kan tillämpas på språkplanering och förändringar i kodifieringen av andra företeelser. Även om problemet med betoningen av lånord med diftongerna el, er, eu ingalunda är nytt, betraktas det alltså i artikeln ur ett nytt perspektiv, som omfattar olika aspekter av kodifieringsteori och -praktik.

Hittills har man, när detta betoningsproblem diskuterats, främst talat om internationella ord – oftare endast appellativer (t.ex. konservai, selteris, terapeutas, -ė) – eller egennamn som lånats från klassiska språk (t.ex. Hermis, Dzeusas). I bruk förekommer också fler ord som inte omfattas av begreppet internationella ord: dels främmande personnamn av olika ursprung – anpassade former avsedda för läsning (t.ex. Vernas, Zelma) – och ortnamn (t.ex. Džersis, Kelnas Kerčė), dels nya lånord (även sådana som just börjar användas i litauiskan och ännu inte har kodifierats). Även dessa måste betonas i tal, och ibland också i skrift. Artikelns ämne är därför grupper av alla lånord som systematiskt omfattas och som har betonade diftonger el, er, eu⁴.

Artikelns syfte är alltså att undersöka den kodifieringssituation som utvecklats i början av 2000-talet för lånord med betonade diftonger el, er, eu och beskriva möjliga lösningar för förändring av denna kodifiering. Följande uppgifter ställs upp:

1) diskutera brukskriteriet och dess tillförlitlighet vid kodifiering av den aktuella språkföreteelsen;

2) undersöka uppgifterna och rekommendationerna om betoningen av de aktuella diftongerna i VLKK:s betoningrekommendationer från 2003–2014 samt klarlägga deras innebörd och inriktning;

3) undersöka kodifieringsproblematiken för lånord med betonade diftonger el, er, eu med utgångspunkt i kodifieringsteorin (kodifieringens strategiska inriktningar, konkurrerande variantförhållanden, kodifieringsprinciper och -kriterier samt kodifieringsteknik);

4) bedöma möjliga lösningar för förändring av kodifieringen av den aktuella språkföreteelsen och deras konsekvenser.

I undersökningen användes främst jämförande och analytiskt-deskriptiva metoder.

⁴ Eftersom lånordens diftonger en, em och den sällsynta diftongen ei (jfr Džeinė, Bleiras; eirė ’hundradel av den isländska penningenheten krona’; einšteinis ’1. radioaktivt, artificiellt kemiskt grundämne Es <...>; 2. E, icke-systematisk enhet för ljusenergi <...>’, TŽŽ 2013) inte ger upphov till kodifieringsproblem, eftersom de har kodifierats med enhetlig betoning (fallande accent); artikeln behandlar dem därför inte vidare.

BENDRINĖ KALBA 89 (2016)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

RITA MILIŪNAITĖ. Skolinių su kirčiuotais dvigarsiais el, er, eu dabartinė kodifikacijos būklė ir galima kaita | 3

1. DEN GRUNDLÄGGANDE KODIFIERINGSFRÅGAN FÖR LÅNORD MED BETONADE DIFTONGER EL, ER, EU

1.1. Svårigheter med brukundersökningar

I beskrivningen av systemet av vokaler, diftonger och diftonger i standardlitauiska som ges i den nuvarande grammatiken för det litauiska språket (nedan DLKG) anges följande (DLKG 2005: 21):

<...> i nya lånord (internationalismer), ibland även i namn, förekommer ljuden <e, ɔ>, jfr: m<è>tras || m/è/tras, sp<ò>ros. På grund av den låga frekvensen (ljudet förekommer endast i ord av främmande ursprung) bör [ɔ] betraktas som ett perifert fonem, medan vokalen [ɛ], som uttalas endast av en del av standardlitauiskans talare [min kursivering. – R. M.], är ett fakultativt fonologiskt element (ett så kallat ”tvåsidigt” fonem).

Vytautas Vitkauskas skriver på liknande sätt i inledningen till Litauiska språkets uttalsordbok (nedan LKTŽ), även om han i själva ordboken formellt följer den akuta betoningen av el, er; LKTŽ 2001: 6):

Vissa av våra fonetikspecialister hävdar att fonemet e (pǝ̀e-tas, evɔl’uc’ije m.fl.) existerar. Detta fonem är enligt mångåriga observationer ett orealistiskt språkfaktum och används av ytterst få. Det skiljer i praktiken inte mellan ords betydelser eller former (ordboksförfattaren anser det meningslöst att lära hela nationen ännu ett nytt ljud med en obetydlig särskiljande funktion; ljudet kan överallt ersättas med litauiskans korta e, utan att det litauiska fonetiska systemet rubbas det minsta). [All kursivering är min. – R. M.].

Det viktiga är att det medges att den aktuella vokalen uttalas av få användare av standardlitauiska. DLKG innehåller inga mer exakta uppgifter om dess utbredning, och sådana har inte heller kunnat hittas i andra källor. Det är inte förvånande, eftersom det är mycket svårt att tala om undersökningar av bruket av lånord med vokalen e: det saknas tillförlitliga kriterier för att fastställa hur kortljudet uttalas i fråga om kvantitet och kvalitet, och särskilt i diftonger vilken accent som används. Experimentella och instrumentella undersökningar kan inte hjälpa särskilt mycket i detta fall, eftersom statistiskt representativa informanter som talar standardlitauiska och inte särskilt tränats i att uttala detta ljud inte kan skilja det åt på gehör (Jaroslavienė 2015):

<...> undersökningen visade att informanterna inte föreställer sig korta [ɛ] som ett separat ljud, det vill säga uttalat isolerat (varianten av det ”tvåsidiga” fonemet /e/, eller med andra ord dess allofon), och att de tenderar att identifiera det med vanligt [e] (en variant av fonemet /e/). Därför uttalades [ɛ] inte isolerat och utan något sammanhang för undersökningen [fotnot 9 utelämnad]. Man kan anta att det som hindrar vokalen [ɛ] med icke-hög (medelhög) höjd från att etablera sig i standardlitauiskans system är dess särpräglade användning (dess funktion är dessutom inte distinktiv), dess relativt låga frekvens (fakultativitet) och att den i skrift betecknas med samma bokstav som den korta [ɛ] med låg tungställning <...> samt andra orsaker. Inga andra två korta vokaler med olika kvalitet betecknas med samma bokstav <...>.

BENDRINĖ KALBA 89 (2016)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

RITA MILIŪNAITĖ. Skolinių su kirčiuotais dvigarsiais el, er, eu dabartinė kodifikacijos būklė ir galima kaita | 4

I själva verket är skillnaden mellan det litauiska [e] och det internationella [e]⁵ så liten för örat att det finns goda skäl att räkna med experimenterarnas subjektivitet: man hör det man tror sig höra eller är van vid att höra, utifrån sin egen föreställning om normen för standardspråkets uttal. Med andra ord: för att fastställa hur det internationella [e] fungerar måste man höra och uppfatta dess särart, det vill säga skillnaden gentemot det vanliga litauiska [e], och också kunna uttala detta ljud; vanliga språkanvändare utan särskild utbildning klarar inte av det.

Artikelns läsare skulle själva kunna göra ett litet experiment: lyssna på normen för standardspråksuttal – inspelningen på Antanas Pakeris och Aldonas Pupkis läromedel Lietuvių kalbos bendrinė tartis, utgivet 1968 och återutgivet 2004 (Pakerys, Pupkis 2004 [1968]) Lietuvių kalbos bendrinė tartis – och avgöra vilket ljud de hör i orden èstas, gèstas, Mèksika, Brèstas, nègras (s. 14), liksom i komitètas, kilomètras, termomètras m.fl. (s. 51)⁶. För övrigt står det på samma sida 14 i häftet med texter som medföljde skivan om det internationella [e]:

I internationella ord är vokalen e alltid kort och uttalas ungefär som det korta litauiska e.

I den mening som skådespelaren Juozas Jarūsevičius läser uttalas båda e helt likadant – inte ens flera litauiska språkvetare lyckades höra någon som helst skillnad. Vilken uppfattad ”likhet” kan man då tala om? Hela generationer av litauiska språkvetare, journalister och skådespelare har lärt sig och lär sig standardspråksuttal ur detta häfte, och det vore svårt att tro att någon därigenom har lärt sig att uttala ett internationellt e annorlunda än det korta e i litauiska ord (jfr tèstų – vèstų, Mèksika – mėgzti). Och det gick över huvud taget inte att lära sig uttala diftongerna el, er, eu med fallande tonaccent. Man bör också komma ihåg att skillnaden mellan lånord och litauiska ord inte existerar i vanliga språkanvändares språkbruk (i talflödet), det vill säga att den inte är medvetet uppfattad.

Kan enkäter bland språkanvändare vara till hjälp vid undersökningar av språkbruket? Om en informant ombeds att fastställa och markera tonaccenten i de internationella ordens diftonger el, er, är uppgiften i allmänhet svår att lösa för en person som inte är språkexpert, särskilt i ett så subtilt fall. Om informanten ombeds ange var betoningen ligger i vissa kasusformer av ord med rörlig betoning kan resultaten inte heller vara tillförlitliga, om man inte samtidigt undersöker om informanten över huvud taget har en tendens att dra tillbaka betoningen⁷. Detta visade Rimos

⁵ I artikeln betecknas den korta lånade vokalen e på samma sätt som i DLKG: [e].

⁶ Enligt Aldonas Pupkis, en av författarna till detta metodiska läromedel, kom de båda författarna (som hade olika uppfattningar om den lånade vokalen e) överens om att inte ta med uttalsexempel på internationella ord med diftongerna el, er, eu i detta arbete.

⁷ Man bör ha i åtanke att även i de dialekter som inte drar tillbaka betoningen från ändelsen, dras betoningen ibland tillbaka i böjningsformer av nyare lånord. Jfr enstaka fall även i dagens västaukštaitiska kaunasiska dialekt: kaprìzus, išpànus, Lorèta (V, Į) och liknande.

BENDRINĖ KALBA 89 (2016)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

RITA MILIŪNAITĖ. Skolinių su kirčiuotais dvigarsiais el, er, eu dabartinė kodifikacijos būklė ir galima kaita | 5

Bakšienės forskning⁸. Om man intervjuade litauister, till exempel studenter som har gått en kurs i uttal och accentuering, är det nästan säkert att de skulle uttala och höra det de har fått lära sig, det vill säga anpassa sig till det som man vill få dem att ta till sig. Man kan alltså konstatera att behandlingen av diftongernas el, er tonaccent i lånord för närvarande är ganska subjektiv och grundar sig på övertygelser (tron på den ena eller andra ståndpunkten). Den påverkas i hög grad av auktoriteter med olika uppfattningar i frågan, och ibland kanske också av en dialektal grund som skiljer sig från det fonetiska systemet i standardspråket⁹.

Även om instrumentella undersökningar genomfördes skulle frågan om deras tillförlitlighet ändå kvarstå, redan därför att sådana undersökningar, med tanke på den komplicerade databearbetningen, bara kan omfatta ett mycket litet antal informanter. Att välja ut informanter för en sådan undersökning enligt vissa kriterier vore en ännu svårare uppgift, särskilt med tanke på att standardspråksuttalet, eftersom det litauiska standardspråket självt är ungt, inte är medfött för den stora majoriteten litauer, som har större eller mindre grund i något regionalt uttal (inte ens västaukštaitiska kaunasiska talare undantagna), utan inlärt.

Det empiriska brukskriteriet, som är viktigt för kodifieringen i allmänhet, är alltså i detta fall inte helt tillförlitligt. Det går dock att besvara den viktigaste frågan om bruket som kodifieringskriterium: det faktiska språkbruket har inte förändrats på ett halvt sekel, och den införda normen med kort internationellt [ɛ] och därmed också korta akutbetonade diftonger el, er, eu har inte införlivats av språkbrukarna och har inte blivit en realitet (med andra ord används den inte konsekvent i åtminstone två tredjedelar av fallen) som tydligt skiljer sig från motsvarande cirkumflexa diftongvarianter. Under sådana omständigheter får kodifieringen större betydelse: den blir antingen en faktor som upprätthåller och stabiliserar de faktiska normerna eller ett hinder för deras naturliga utveckling.

1.2. Motsättningen mellan dagens språkbruk och kodifierade varianter

Remiantis minėtu DLKG (2005: 21) teiginiu, kad balsį [ɛ] taria tik dalis bendrinės kalbos vartotojų, darytina išvada, kad tų pačių žodžių kirčiuotuose skiemenyse (pvz., poetas, chemija, elfas, herbas, kempingas, centas, pleura) vieni kalbos vartotojai taria [ɛ], kiti – [e]. Tai reiškia, kad bendrinės kalbos vartosenoje (visõs bendrinės tarties mastu) balsis e skolintų žodžių kirčiuotuose skiemenyse (taip pat ir kirčiuotuose dvigarsiuose el, er, eu) turėtų turėti du tarties variantus: 1)

⁸ Forskningsresultaten sammanfattades i föredraget: R i m a B a k š i e n ė. Accentuationen av internationella ord med diftongerna el, er i den västaukštaitiska kaunasiska dialekten. Seminariet ”Accentueringsmönster hos medelålders intellektuella och deras förhållande till standardspråksnormerna”. Vilnius universitet, 2016 03 30.

⁹ Uttalet av kort betonat e i nyare lånord i litauiska dialekter behandlas inte i denna artikel. Det kan därför bara noteras att andra dialekter, till skillnad från den grundläggande dialekten för litauiskt standardspråk – västaukštaitiska kaunasiska –, ofta inte sammanfaller detta ljud med kort e i litauiska ord, utan uttalar andra ljud som är anpassade till sina egna fonologiska system.

BENDRINĖ KALBA 89 (2016)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

RITA MILIŪNAITĖ. Skolinių su kirčiuotais dvigarsiais el, er, eu dabartinė kodifikacijos būklė ir galima kaita | 6

uttalat som i litauiska ord (jfr. gudrėšnis, tėty, kėls, kėrpa, teṃpia, teṅka, žiaurų); 2) uttalat på ett annat sätt än i litauiska ord.

Som historien om normeringen av internationellt [ɛ] visar, kan paren mellan vokalerna [ɛ]: [ɛ] och blanddiftongerna [ɛl]: [ɛl], [ɛr]: [ɛr] samt diftongerna [eu]: [eu] betraktas som variation mellan ett inhemskt och ett lånat element, vilket ger upphov till varianter i lånordsuttal och accentuering. Här uppstår den centrala kodifieringsfrågan: vilket normvärde har dessa varianter och hur förhåller de sig till varandra i standardspråket? För övrigt betecknades kodifieringen av internationellt [ɛ] ännu för ett årtionde sedan som ”det allra största problemet inte bara inom fonetiken, utan kanske inom hela standardspråkets kodifieringsarbete” (Pupkis 2005: 240).

Låt oss alltså se hur kodifieringen av lånord med betonade el, er, eu ser ut i dag.

2. DE VIKTIGASTE KÄLLORNA TILL DEN NUVARANDE ACCENTKODIFIERINGEN OCH KODIFIERINGENS STATUS FÖR LÅNORD MED BETONAT EL, ER, EU FRAM TILL 2003

För att kunna förstå hur kodifieringen av betoningen i de aktuella lånorden med el, er, eu förändrades i början av 2000-talet måste vi beakta den bredare kontexten för den nuvarande accentkodifieringen och dess strategi.

Etapperna i kodifieringen av betoningen i modern litauiska beror i hög grad på utgivningen av normativa ordböcker (i första hand DŽ). Den faktiska situationen för accentkodifieringen i slutet av 1900-talet dokumenterades i DŽ₄. Före denna utgåva hade kodifieringen av betoningen i lånord med el, er, eu under hela andra hälften av 1900-talet överlag varit ganska varierad, med början i den genomgripande förändringen från TŽŽ 1951 (se tabell 1). DŽ₄ tillsammans med TŽŽ 2001 utgjorde den viktigaste utgångspunkten för den förändring av kodifieringen som inleddes i början av 2000-talet¹⁰. I de senare DŽ-utgåvorna, vars tätare utgivning främst berodde inte på innehållsuppdateringar utan på förändrade samhällsbehov och övergången till elektroniskt format, förekom inga mer betydande förändringar i accentkodifieringen fram till och med den sjunde utgåvan.

År 2003 tillkom VLKK:s rekommendationer om betoning till denna variation, liksom Bendrinės lietuvių kalbos kirčiavimo žinynas (BLKŽ 2007), som utarbetades i enlighet med dem och granskades av VLKK. DŽ₇ (2012) tog över rekommendationerna i den mån den nästan oförändrade ordboksomfattningen tillät (i slutet av denna utgåva lades en lista över omkring 200 nya lånord till).

¹⁰ TŽŽ 2001, som utgavs i början av 2000-talet (liksom den elektroniska INTERLEKSIS, som utarbetades på grundval av den), och TŽŽ 2013 är inte normativa i strikt kodifieringsmening (de normer som anges där är inte bindande för användare av standardspråket), men de är inriktade på standardspråket och bygger på de viktigaste betoningnormerna i DŽ. Eftersom dessa TTŽ innehåller mer lånad lexik än vad DŽ täcker kan de med vissa förbehåll också betraktas som källor till kodifieringen av betoningen i dessa ord.

BENDRINĖ KALBA 89 (2016)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

RITA MILIŪNAITĖ. Skolinių su kirčiuotais dvigarsiais el, er, eu dabartinė kodifikacijos būklė ir galima kaita | 7

TABELL 1. Variation i kodifieringen av lånord med diftongerna el, er, eu 1948–2001¹¹

Källa belgier, -iska (belgier) vapensköld konsert perser, -iska perser term termisk, -isk termos 1. LKRŽ 1948 belgier, -iska (2) vapensköld (2) konsert (2) pérser, -iska (1) teṙm (1) – teṙmos (1) 2. TŽŽ 1951 – vapensköld konsert – teṙm termisk, -isk teṙmos 3. DŽ₁ 1954 belgier, -iska, -isk (2) vapensköld (1) konsert (1) pèrsere, -er, -iska (1) teṙm (1) – teṙmos (1) 4. TŽŽ 1969 – vapensköld konsert – teṙm termisk, -isk teṙmos 5. DŽ₂ 1972 belgier, -iska, -isk (2) vapensköld (1) konsert (1) pèrsere, -er, -iska (1) teṙm (3ᵇ, 1) termisk, -isk (1) teṙmos (1) 6. TŽŽ 1985 –¹² vapensköld konsert – teṙm¹³ termisk, -isk teṙmos 7. DŽ₃ 1993 belgier, -iska, -isk (2) vapensköld (1) konsert (1) pèrsere, -er, -iska (1), pèršere, -er, -iska (2) teṙm (1, 3ᵇ) termisk, -isk (1) teṙmos (1) 8. DŽ₄ 2000 belgier, -iska, -isk (2) vapensköld (1) konsert (1) pèrsere, -er, -iska (1), pèršere, -er, -iska (2) teṙm (1, 3ᵇ) termisk, -isk (1) teṙmos (1) 9. TŽŽ 2001 belgier vapensköld konsert pèrsere teṙm termisk, -isk teṙmos

Betoningen av egennamn anges i Visuotinė lietuvių enciklopedija och i den femvolymiga ordboken Pasaulio vietovardžiai (nedan PV) samt i dess internetversion (för närvarande i två band) (PV). I dessa källor följer man i huvudsak, med några få undantag (t.ex. Belgija), den fallande accenten på el, er, eu (t.ex. Albèrta, Patèrna, Pèrsija¹⁴, Kèlnas, Èura).

¹¹ I tabellen anges betoningarna endast där de finns upptagna i källorna.

¹² I denna ordbok finns ordet belgà ”Belgiens valutaenhet 1926–46”; betoningen på nominativändelsen visar att den stigande accenten i stammen erkänns.

¹³ I denna ordbok står egennamnet Tè rminas ”den romerske guden för gränser (statens, åkrarnas) och för gränsmärken” vid sidan av termen med stigande accent; i den föregående utgåvan, TŽŽ 1969, angavs det som den tredje betydelsen av det appellativa ordet tèrminas, som har fallande accent.

¹⁴ Detta ortnamn finns ännu inte i PV:s internetversion.

BENDRINĖ KALBA 89 (2016)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

RITA MILIŪNAITĖ. Skolinių su kirčiuotais dvigarsiais el, er, eu dabartinė kodifikacijos būklė ir galima kaita | 8

3. EN IMPULS I ACCENTUERINGSKODIFIERINGEN –

VLKK:S ACCENTUERINGSREKOMMENDATIONER FRÅN OCH MED 2003

3.1. Principen för accentueringsrekommendationerna – att normera genom varianter

År 2003 inleddes ett nytt skede i kodifieringen av accentueringen i nutida litauiska. Inledningsvis var det direkt knutet inte till utgivningen av normativa ordböcker, utan till det förberedande arbetet inför en sådan utgivning. VLKK började, som förberedelse för utgivningen av ”Litauiska standardspråkets ordbok”, som är tänkt att godkännas som den främsta normativa källan för ordförrådet och dess accentuering, ompröva accentueringsnormerna och utfärda rekommendationer om förändringar i kodifieringen. Dessa rekommendationer behövs för att övergången från DŽ₄s kodifiering (som i vissa fall redan då avvek betydligt från användningens tendenser) till en ny kodifiering som återspeglar de faktiska bruksmönstren ska kunna ske gradvis och med större utrymme för varianter. Som det formuleras i rekommendationernas inledning tar man hänsyn ”till traditionerna för accentueringsnormerna i litauiskt standardspråk och talspråkets tendenser” (Rekomendacija K-3 m.fl.).

Antanas Pakerys, dåvarande ordförande för VLKK:s underkommission för uttal och accentuering, skrev i en kommentar om hela det påbörjade arbetet när den första rekommendationen publicerades den 29 maj 2003 (Pakerys 2003):

Ibland anar vi kanske inte ens att talspråket redan har avlägsnat sig avsevärt från den kodifierade accentueringsnormen för vissa ord. <...> I litauiskt standardspråk finns det flera hundra sådana ord, vars accentueringsnorm har varierat och ännu inte är helt stabil. <...> Vid mötena diskuteras vanligtvis flera gånger fler ord. <...> I Kalbos komisija:s rekommendationer tas endast de ord med vars accentueringsnorm man har enats om att precisera. Dessutom jämför man fortlöpande med den senaste utgåvan av ”Nutida litauisk ordbok” (DŽ₄). Till allmänheten presenteras accentueringsvarianter som på ett eller annat sätt skiljer sig från normen i den nämnda ordboken, jfr.: audrà 4, áudra 1 (i DŽ₄ tvärtom – áudra 1, audrà 4); gañdras 2, 4 (i DŽ₄ – endast gañdras 2); smėlis 2 (i DŽ₄ – smėlis 2 och smelýs 4) osv.

När man började ompröva accentueringsnormer som uppvisade variation stötte man genast också på problemet med accentueringen av lånord med kort e i diftonger – först i samband med att man behövde avgöra hur ordet euras skulle accentueras.

3.2. Euroaccentueringens prejudikat

När Litauen förberedde sig för att ansluta sig till Europeiska unionen 2004 och ordet euras började användas oftare, ägnades VLKK:s första accentueringsrekommendation från 2003 särskilt åt detta ord¹⁵.

¹⁵ Där står: ”Valutans namn ”euras” ska accentueras enligt accentueringsklass två – eūras 2.” (Rekomendacija K-1).

BENDRINĖ KALBA 89 (2016)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

RITA MILIŪNAITĖ. Skolinių su kirčiuotais dvigarsiais el, er, eu dabartinė kodifikacijos būklė ir galima kaita | 9

Euras hade redan tidigare tagits med i Vytautas Vitkauskas Lietuvių kalbos t aries žodyną (LKTŽ 2001) och Tarptautinių žodžių žodyną (TŽŽ 2001) – i båda källorna accentueras det enligt den första accentklassen (euras). I DŽ₄, den grundläggande handboken med rekommendationer om accentuering, fanns euro inte vid den tiden (ordet infördes först i DŽ₅ₑ).

I VLKK:s rekommendation av den 29 maj 2003 valdes endast en av de två teoretiskt möjliga accentueringarna i detta fall (med akut och cirkumflex) – cirkumflex accentuering av diftongen, trots att en sådan accentueringsvariant av euro i praktiken inte hade kodifierats tidigare. Beslutet var viktigt för språkanvändarna, eftersom accentens rörlighet (eller brist på sådan) också beror på tonaccenten. Om akut tonaccent hade kodifierats för stavelsen eu i detta ord, det vill säga èuras (varianten éuras skulle än mindre ha haft stöd i språkbruket), skulle den mycket vanliga singularinstrumentalen och pluralackusativen för en del användare som inte uttalar akut èu ha låtit som om de hade tillbakadragen accent: eūru, eūrus.

Bonifacas Stundžia förklarade i kommentarerna till rekommendationen VLKK:s val att accentuera ordet èuras med cirkumflex så här (Stundžia 2003):

Det främsta skälet till beslutet var det faktiska språkbruket, med andra ord: det är så människor accentuerar ordet. Dessutom accentueras också många ord för andra valutor enligt den andra accentklassen, till exempel: lìtas (jfr litù, litùs), látas (jfr latù, latùs), zlòtas (jfr zlotù, zlotùs), rùblis (jfr rubliù, rubliùs), svãras (jfr svarù, svarùs).

Således fanns det två starka kodifieringskriterier, och valet mellan dem styrdes av ändamålsenlighetsprincipen.

Det första kriteriet var det faktiska språkbruket, eftersom det påpekades att den dittills kodifierade varianten, ”med betoning men med kort uttal av diftongens första led”, inte motsvarade det faktiska språkbruket: ”Eftersom endast tränade personer kan uttala det så, beslutade man att inte kodifiera denna accentuering.” (Stundžia 2003). Det andra kriteriet var systematik (mikrosystemets, det vill säga accentueringsmönstren hos semantiskt närbesläktade benämningar – ord för valutor). I detta fall var kodifieringstraditionen ett svagt kriterium för kodifiering (det vill säga ett kriterium som inte påverkade värdet hos den nya varianten med cirkumflex), eftersom den tidigare kodifieringen av euro med akut diftong helt förkastades och man vågade göra ett kodifieringssprång. Det ansågs tydligen olämpligt att godkänna två accentueringsvarianter för ett så vanligt ord.

Į DŽ₅ₑ (2003) ir DŽ₆ₑ (2006) dar pateko du variantai: èūras (2), èuras (1), iš jų pirmenybė teikta tvirtagaliam. Nuo DŽ₇ (2012), atsižvelgiant į VLKK rekomendaciją, paliktas tik tvirtagalis euro kirčiavimas.

BENDRINĖ KALBA 89 (2016)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

RITA MILIŪNAITĖ. Skolinių su kirčiuotais dvigarsiais el, er, eu dabartinė kodifikacijos būklė ir galima kaita | 10

3.3. Presentation av lånord med el, er, eu i VLKK:s rekommendationer

3.3.1. Rekommendationernas första fas. Samma år, 2003, då tvåstaviga substantiv av främmande ursprung behandlades, hade man ännu inte fattat något definitivt beslut om accentueringen av lånord med el, er, eu. I rekommendationen K-3, ”Om accentueringen av vissa tvåstaviga substantiv av främmande ursprung” (Rekommendation K-3), togs bland de tvåstaviga lånade substantiven endast ordet nervai (och nervas) med:

nèrvai 1, nèrvai 2;

nèrvas 1, nervàs 2.

I DŽ_4e fanns endast den akuta varianten nèrvai 1, nèrvas 1, alltså rekommenderades att ytterligare en variant, med cirkumflex, skulle godkännas.

Utanför rekommendationens räckvidd lämnades tvåstaviga lånord med ändelsen –a (t.ex. delta, derma, ferma, pleura) och andra, kanske något mer sällan använda, tvåstaviga lånord med diftongerna el, er, eu.

I rekommendationen K-4, ”Om accentueringen av vissa flerstaviga substantiv av främmande ursprung” (Rekommendation K-4), togs fyra internationella ord med betonade el, er (se förändringarna i kodifieringen i tabell 2).

TABELL 2. Förändringar i kodifieringen av flerstaviga substantiv av främmande ursprung med betonade diftonger el, er

DŽ_4e

Rekommendation K-4

fejervèrkas 1

fejervèrkas 1, fèjervèrkas 1

liucernà 2

liucernà 2, liucèrna 1

gubèrnija 1

gubèrnija 1, gubėrnija 1

tėrmosas 1

tėrmosas 1, tėrmosas 1

Rekommendation K-4 skulle kunna ge intrycket att man var benägen att officiellt godkänna inte bara en variant med cirkumflex accent vid sidan av en variant med akut accent (gubernija), utan även varianter med akut accent där den tidigare kodifieringen endast angav normen med cirkumflex accent (tėrmosas16, liucernà), det vill säga en kodifiering i motsatt riktning jämfört med fallet med nervų. Med andra ord verkar det som om man hade försökt göra normen variantmässig i alla lägen. Eftersom man hade förklarat att rekommendationerna syftade till att följa det faktiska språkbruket och inte tendenserna hos ”tränade människor”, framstår ett sådant beslut inte som konsekvent. Vidare skulle man, om man följde denna princip konsekvent, ha behövt officiellt godkänna även en variant som motsvarade tendenserna i språkbruket

¹⁶ Som framgick även av tabell 1 anger DLKŽ_4e tėrmosas, men tèrminis, -ė – en sådan variation kan knappast förklaras på något rationellt sätt.

BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204

RITA MILIŪNAITĖ. Skolinių su kirčiuotais dvigarsiais el, er, eu dabartinė kodifikacijos būklė ir galima kaita | 11

den cirkumflekterade varianten fejerverkas 2, men detta gjordes inte i denna rekommendation. I rekommendationens kommentar nämns inget om kodifieringen av dessa fyra internationella ord med betonade el, er.

I rekommendationen K-11 ”Om betoningen av vissa suffixavledda adjektiv”, som antogs 2004 (Rekommendation K-11), finns endast adjektivet nervinis, -ė – dess betoning har anpassats till rekommendation K-3: nervinis, -ė 1, nervinis, -ė 1, det vill säga en cirkumflekterad betonad variant har också lagts till, vilken inte fanns i DŽ_4e.

I det första skedet av VLKK:s betoningrekommendationer berördes alltså endast problemet med betoningen av lånord med diftongerna el, er, eu, men någon tydlig ståndpunkt angavs inte.

3.3.2. Från 2008 – tillägg till betoningrekommendationerna K-3, K-4, K-11, K-16.

Genom fyra protokollförda beslut av VLKK den 2 oktober 2008 kompletterades de tidigare VLKK-rekommendationerna om betoning av lånord med el, er, eu. Orden till tilläggen valdes ut ur den 100 miljoner ord stora Dabartinės lietuvių kalbos tekstyno utifrån användningsfrekvens. Frekvenskriteriet valdes utifrån antagandet att språkbrukare är mer benägna att anpassa vanligare ord till det litauiska språkljudssystemet. Som det kommer att framgå lämpar sig rekommendationer som bygger på detta urvalskriterium dock för praktiska ändamål, det vill säga dagligt bruk, men inte för att genomföra en viss kodifieringsstrategi eller inriktning och systematisera ordboksuppgifter.

Rekommendation K-3, som endast innehöll nervai (nervas), blev K-3.1 och kompletterades med fem ord (Rekommendation K-3.1). Även om DŽ_6e utkom 2006 skilde sig kodifieringen av betoningen i nervų inte från DŽ_4e, det vill säga rekommendation K-3 beaktades inte då och inga cirkumflekterade varianter lades till (se tabell 3).

TABELL 3. Kodifieringsförändringar för tvåstaviga substantiv av främmande ursprung med betonade diftonger el, er

DŽ_4e, DŽ_6e

Rekomendacija K-3.1

—

èl̇fas 1, èlfas 2

hèrbas 1

hèrbas 1, hẽrbas 2

kèltas, -ė 1 kèltai 1

kèltas, -ė 1, kẽltas, -ė 2 kèltai 1, kèltai 2

—

klèrkas 1, klẽrkas 2

nèrvai 1 nèrvas 1

nèrvai 1, nẽrvai 2 nèrvas 1, nẽrvas 2

šèlfas 1

šèlfas 1, šẽlfas 2

BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204

RITA MILIŪNAITĖ. Skolinių su kirčiuotais dvigarsiais el, er, eu dabartinė kodifikacijos būklė ir galima kaita | 12

Alltså har rekommendation K-3.1 varit konsekvent: vid sidan av den tidigare betonade uttalsvarianten med akut accent i DŽ legaliserades varianter med grav accent. Två ord – elfas, -ė och klerkas, -ė – fanns inte i DŽ, så deras första (akutbetonade) variant har tydligen hämtats från TŽŽ. Utanför denna lista lämnades ett inte ovanligt ord i vetenskapligt språkbruk, hercas – kanske på grund av dess eponymiska ursprung, eftersom egennamn inte togs upp i dessa rekommendationer.

Rekommendation K-4 blev K-4.1 och kompletterades med en hel lista – 34 flerstaviga lånord med betonade el, er, eu (Rekommendation K-4.1) (se tabell 4).

TABELL 4. Kodifieringsförändringar för flerstaviga substantiv av främmande ursprung med de betonade diftongerna el, er, eu

DŽ₄ₑ, DŽ₆ₑ

Rekomendacija K-4.1

–

sèrveris 1, sèrveris 1

–

epidèrmis 1, epidè rmis 2

ekstèrnas 1

ekstèrnas 1, ekstẽrnas 1

koncèrnas 1

koncèrnas 1, koncẽrnas 1

–

revèrsas 1, revẽrsas 2

desèrtas 1

desèrtas 1, desẽrtas 2

expert, -

expert, -, expert, -

konsert 1

konsert 1, konsert 2

konserver 1

konserver 1, konserver 2

molbert 1

molbert 1, molbert 2

reserv 1

reserv 1, reserv 2

terapeut, -

terapeut, -, terapeut, -

allergi 1

allergi 1, allergi 1

dispersion 1

dispersion 1, dispersion 1

divèrsija 1

diversion 1, diversion 1

enèrgija 1

energi 1, energi 1

hidroenèrgija 1

hydroenergi 1, hydroenergi 1

inèrcija 1

inerti 1, inerti 1

invèrsija 1

inversion 1, invẽrsija 1

komèrcija 1

kommersialisering 1, komẽrcija 1

–

kontrovers 1, kontroveršija 1

–

perversion 1, pervẽrsija 1

BENDRINĖ KALBA 89 (2016)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

RITA MILIŪNAITĖ. Skolinių su kirčiuotais dvigarsiais el, er, eu dabartinė kodifikacijos būklė ir galima kaita | 13

—

revèrsija 1, reveŕsija 1

—

sinèrgija 1, sineŕgija 1

tèrčija 1

tèrčija 1, teŕčija 1

vèrsija 1

vèrsija 1, veŕsija 1

—

cèlsijus 1, celsijus 1

autosèrvìsas 1

autosèrvìsas 1, autoseŕvisas 1

sèrvìsas 1

sèrvìsas 1, seŕvisas 1

hèrčogas 1

hèrčogas 1, heŕčogas 1

hipèrbòlė 1

hipèrbòlė 1, hiper̃bòlė 1

—

univèrsumas 1, univeŕsumas 1

vèrmùtas 1

vèrmùtas 1, veŕmutas 1

Således uppträdde vid sidan av den akutbetonade varianten överallt en gravt betonad variant. Eftersom den efterföljande accenten i flerstaviga ord med fast betoning, när den ligger längre bort än näst sista stavelsen, inte påverkar accentväxlingen, behöll mer än två tredjedelar av dessa ord (24) fast betoning, medan tio även fick växlande betoning enligt accentklass 2. I förteckningen togs inte med ord som kanske är mindre vanliga i allmänspråket, men som är ganska frekventa i vetenskaplig litteratur och populärvetenskaplig litteratur (alltså även i läroböcker och uppslagsverk) eller inom vissa områden: derbis, džèrsis, kelneris, kerlingas, konversija, modernas, sterlingas¹⁷ med flera. Som protokollet från VLKK:s underkommitté för uttal och betoning sammanträde den 12 maj 2008 visar, föreslog några att vissa av dessa ord, som förekom oftare i korpusen, skulle tas upp i denna rekommendation, medan andra ansåg att ord som saknas i DŽ inte borde tas med i rekommendationerna. Detta beslut förefaller märkligt, eftersom rekommendationerna också var avsedda för den kommande BŽ, vars omfattning oundvikligen skulle bli större än DŽ; som framgår av tabell 2 och 3 kom trots allt vissa ord som saknas i DŽ med i rekommendationerna.

K-11 blev rekommendation K-11.1 och utökades med tjugo adjektiv – avledningar med suffixen -inis, -ė och -iškas, -a, bildade av vissa substantiv som tagits med eller utelämnats (t.ex. geotermija – geoterminis, -ė; ekstravertas – ekstravertiškas, -a) till de tidigare betoningrekommendationerna för lånade substantiv med betonade el, er (rekommendation K-11.1). Vid sidan av de akutbetonade uttalsvarianterna fördes gravt betonade varianter in (t.ex.: desèrtinis, -ė 1, deser̃tinis, -ė 1; inèŕtiškas, -a 1, ineŕtiškas, -a 1 med flera). Det är genast slående att förteckningen bara omfattar en del av de aktivt använda orden av denna typ; exempelvis saknades bland substantiven i rekommendation K-4.1 introverto (eller ord med vacklande stavning

¹⁷ I den samlade rekommendationsförteckningen finns sterlingas; båda betoningsvarianterna anges. Tillgänglig på internet: http://vlkk.lt/aktualiausios-temos/tartis-ir-kirciavimas/sarasas (hämtad 2016 04 20).

BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204

RITA MILIŪNAITĖ. Skolinių su kirčiuotais dvigarsiais el, er, eu dabartinė kodifikacijos būklė ir galima kaita | 14

intraverto), och i denna förteckning saknas även adjektivet introvertiškas, -a; trots att rekommendation K-4.1 innehöll inversija saknas adjektivet inversiškas, -a med flera.

I rekommendation K-16, ”Om betoningen av vissa adverb”, antagen den 10 november 2005, nr R-12 (k-16), förekom inga lånade ord, medan den omarbetade rekommendationen K-16.1 kompletterades med det enda adverbet eksternu – med båda betoningsvarianterna: ekstèrnu, eksternù (rekommendation K-16.1).

Bonifacas Stundžia, som då redan ledde VLKK:s underkommitté för uttal och betoning efter att ha efterträtt Antanas Pakerys, skrev en utförlig kommentar om kompletteringen av dessa rekommendationer (K-3.1, K-4.1, K-11.1, K-16.1), ”Om tonaccenten i främmande ord med betonade diftonger el, er, eu” (Stundžia 2008). Där motiverade han beslutet att föra kodifieringen av främmande ord ”närmare det faktiska språkbruket och att harmonisera den prosodiska integreringen av närliggande diftonger el, er och em, en; eu och ei i främmande ord”.

Det konstaterades att ”[b]etonade diftonger el, er och eu i främmande ord (oftast internationella ord) och främmande namn” återges på fyra olika sätt i ordböcker:

1) de markeras vanligen med grav accent, som anger akut accent, och böjs enligt accentklass 1 (dèlta, Kopėrnikas¹⁸);

2) ibland anges vid sidan av de akutbetonade varianterna likvärdiga former med cirkumflex accent (pèrsas, –ė (1) || pèrsas, -ė (2); Hèrmìs (1) || Hèrmìs (2));

3) ibland ges ord endast med cirkumflex accent (bẽlgas, -ė; Sèrbija (1); eūras (2));

4) ibland ges ord med cirkumflex accent jämsides med likvärdiga former med akut accent (tèrmosas (1) || tė̀rmosas (1)¹⁹; Èlbingas (2) || Èlbingas (1)).

Med andra ord är alla möjliga relationer mellan varianterna kodifierade i källor från början av 2000-talet (a – med akut accent, b – med cirkumflex accent; enligt de normativa ordböckernas ordning (positiv kodifiering) står huvudvarianten till vänster)²⁰:

1) a;

2) a || b;

3) b;

4) b || a.

I Bonifacas Stundžias kommentar (Stundžia 2008) uppmärksammas också följande aspekter som är viktiga för den nuvarande kodifiering som diskuteras i artikeln:

1) ”den cirkumflexa accenten förekommer oftast i äldre lånord, vanligen hämtade från slaviska språk”;

¹⁸Här och i det följande ges, vid en kortfattad återgivning av kommentarens innehåll, endast några få exempel (kommentaren innehåller betydligt fler).

¹⁹DLKŽ_4e, DLKŽ_6e termosas har endast cirkumflex accent, TŽŽ (2001) endast akut accent (se tabell 1), medan LKŽė har båda varianterna.

²⁰ Dėl variantų vertinimo laipsnių žr. Miliūnaitė 2003: 97–104.

BENDRINĖ KALBA 89 (2016)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

RITA MILIŪNAITĖ. Skolinių su kirčiuotais dvigarsiais el, er, eu dabartinė kodifikacijos būklė ir galima kaita | 15

2) i normerande verk fram till början av 1950-talets andra hälft markerades de aktuella diftongerna vanligen med grav accent och ibland med akut accent;

3) utan att motiven offentliggjordes eller diskuterades i pressen började man från och med TŽŽ 1951 och DŽ₁ 1954 nästan konsekvent använda grav accent;

4) ”en halvsekellång praxis har inte bekräftat hållbarheten hos denna norm [dvs. akut accent. – R. M:s anm.], och de flesta aktiva användare av standardspråket praktiserar fortfarande en accentuering som inte överensstämmer med kodifieringen – man uttalar koncertàs (singular instrumental koncertù, lokativ koncertè, plural ackusativ koncertùs, eller med icke-normativ accentretraktion koncertų, koncertė, koncertūs), det vill säga med cirkumflex accent”;

5) med utgångspunkt i de tidigare påståendena av författarna Aleksas Girdenis och Aldonas Pupkis lyftes principen om det litauiska ljudsystemets systematik fram: ”[g]rav accent på diftongerna el, er och eu strider inte bara mot det faktiska språkbruket utan också mot språkets system, <...> eftersom det då blir möjligt att ställa två akuta accenter mot varandra. <...> Cirkumflex accent kodifieras konsekvent i lånord och främmande egennamn med liknande struktur och betonade diftonger em, en och ei.”

Den andra etappen av kompletteringen av rekommendationerna 2008 var alltså, vad gäller riktningen att godkänna varianter, ganska konsekvent: vid sidan av varianter med akut accent godkändes varianter med cirkumflex accent, men inte alla lånord i DŽ och TŽŽ som innehöll diftongerna el, er, eu omfattades, utan endast de som förekom oftare i bruket. I Bonifacas Stundžias nämnda kommentar sägs att underutskottet för uttal och accentuering inte kunde enas om tvåstaviga substantiv på –a (delta, ferma, pleura) och sköt upp dem tills det faktiska språkbruket hade undersökts. Egennamn togs inte heller med i rekommendationerna, eftersom de enligt uppgift fortfarande diskuterades.

3.3.3. Den tredje etappen av kompletteringen av rekommendationerna. År 2014 kompletterades rekommendationen ”Om accentueringen av vissa adverb” återigen och fick beteckningen K–16.2 (Rekommendation 16.2). Förutom adverb av litauiskt ursprung togs även sex adverb med, bildade av adjektiv med den internationella suffixformen –iškas och diftongerna el, er (som förekommer i rekommendation K–11.1): alergiškai, ekstravertiškai, hiperboliškai, inertiškai, keltiškai, kontroversiškai. Liksom i tidigare rekommendationer anges, vid sidan av varianten med akut accent, även varianten med cirkumflex accent.

4. VILKET ÄR KODIFIERINGENS NUVARANDE STATUS?

Även om akut accent på lånord med diftongerna el, er, eu dominerade i ordböckerna från andra hälften av 1900-talet ända fram till 2003 års accentueringsrekommendationer, är det uppenbart att ett sådant system inte upprätthölls i dem; att vissa gravaccentuerade eller accentueringsvarierande fall godkändes visade på inkonsekvenser i den kodifierade normen, som det inte vore möjligt att betrakta som välgrundade undantag (se tabell 1).

BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204

RITA MILIŪNAITĖ. Skolinių su kirčiuotais dvigarsiais el, er, eu dabartinė kodifikacijos būklė ir galima kaita | 16

Det är därför i praktiken omöjligt för språkbrukarna att förstå systemet och utan ordbok kunna accentuera dessa lånord på det sätt de har kodifierats. Rekommendationerna förbättrade situationen något, eftersom godkända gravaccentuerade varianter av åtminstone de vanligare orden gör det möjligt för språkbrukarna att välja den variant de föredrar.

En undersökning av rekommendationerna visade tre saker:

1) en relativt konsekvent variantifiering av accentueringskodifieringen, det vill säga godkännande av gravaccentuerade varianter i enlighet med tendenserna i det faktiska språkbruket där endast akutaccentuerade varianter tidigare hade kodifierats;

2) en allmän inkonsekvens i kodifieringen där endast gravaccentuerade varianter hade kodifierats eller där gravaccentuerade varianter hade angetts först;

3) en metod för att hantera accentueringsproblemet för el, er, eu som visserligen grundar sig på ordens bruksh频rekvens men systematiskt sett är irrationell, eftersom accentueringen endast kodifieras för vissa ord i listor och många mer sällan använda appellativer lämnas utanför kodifieringens variationsram, för att inte tala om egennamn.

Under tiden utkom ytterligare två upplagor av DŽ₇: DŽ₇ (2012, tryckt) och dess internetversion DŽ_7i (2015) i systemet ”Lietuvių kalbos skaitmeninių išteklių” (www.lkiis.lt). I dessa upplagor beaktades VLKK:s accentueringsrekommendationer fram till 2012, och därmed tillkom gravaccentuerade varianter vid sidan av de akutaccentuerade varianterna för de ord som omfattades av rekommendationerna. Tendensen hos lånord med betonade diftonger el, er, eu att få gravaccent har således blivit godkänd inte bara i det primära kodifieringsskedet (rekommendationerna), utan även i ordbokskodifieringen. På hela ordbokens nivå blev dock den osystematiska kodifieringen av lånord med betonade diftonger el, er, eu ännu tydligare: i vissa fall infördes variationsmöjligheter, medan accentueringen i andra fall (det vill säga för ord som inte finns med i rekommendationerna) oftast förblev akut.

I början av 2016 kan man alltså konstatera att två system möts i kodifieringen av accentueringen av lånord med diftongerna el, er, eu och att accentueringen av dessa ord i standardspråket är obalanserad. Detta skapar svårigheter för standardspråkets brukare, både i tal och skrift (vid accentuering av ordböcker, uppslagsverk, encyklopedier, läroböcker och dylikt).

Den nya normativa BŽ, som behandlas av VLKK:s ordbokskommitté och publiceras fortlöpande på internet under 2014–2016 (http://bkz.lki.lt)), ska fastställa det faktiska nuläget för accentueringen i det moderna litauiska standardspråket, det vill säga normspråket. Under ordboksdiskussionerna blev den aktuella frågan genast tydlig: vad ska man göra med lånord som har betonade el, er, eu men inte omfattas av VLKK:s accentueringsrekommendationer? Den ursprungliga kodifieringen tycks inte ha berört dem.

Med detta i åtanke togs frågorna åter upp i VLKK:s underkommitté för uttal och accentuering från slutet av 2015. Vid mötet den 21 oktober 2015 nämnde²¹ Bonifacas Stundžia en möjlig systemisk förändring av kodifieringen:

²¹ Protokoll nr EP-62 från VLKK:s underkommitté för uttal och accentuering, mötet den 21 oktober 2015.

BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204

RITA MILIŪNAITĖ. Skolinių su kirčiuotais dvigarsiais el, er, eu dabartinė kodifikacijos būklė ir galima kaita | 17

År 2008 fattade underkommittén efter diskussioner ett kompromissbeslut: man beslutade att vid sidan av den vanligare varianten med akut accent av internationella ord, det vill säga ord som i högre grad har anpassats till det litauiska språksystemet, exempelvis terapėutas, -ė 1, även ange varianten med grav accent – terapėutas, -ė 2. (Frekvensen kontrollerades i VDU:s textkorpus med 100 miljoner ord.) Utifrån de fastställda tendenserna kan varianterna nu byta plats, eller så kan man möjligen genomföra en systematisk ändring – förklara grav accent som normativ och tolerera akut accent av tradition.

Finns det tillräckliga argument för att ta detta steg i kodifieringen och fastställa grav accent som den huvudsakliga normen? För kodifieringen av standardspråket är i allmänhet tre saker viktiga: standardspråkets strukturella särdrag, funktioner och språkliga attityder (Garvin 1993: 37–54). Inför en förändring av kodifieringen är det lämpligt att besvara följande frågor som har direkt samband med dessa faktorer (se utförligare Miliūnaitė 2007: 7–23):

1) Har det skett faktiska förändringar i förhållandet mellan konkurrerande varianter under en viss tidsperiod?

2) Finns det förutsättningar att ändra den värderingsgrad för varianterna som fastställts i kodifieringen?

3) Skiljer sig bruket bland tre generationer åt vid tidpunkten för översynen av kodifieringen?

4) Är tiden mogen för att ändra kodifieringen?

5) Kan man förvänta sig en positiv reaktion från språkbrukarna på en ändring av kodifieringen?

6) Finns det en plan för hur standardspråkets användare ska informeras om den kommande ändringen av kodifieringen?

Artikeln försöker därefter besvara dessa frågor.

5. DEN NUVARANDE KODIFIERINGEN AV LÅNORD MED EL, ER, EU OCH MÖJLIGHETEN TILL FÖRÄNDRING UR KODIFIERINGSTEORINS PERSPEKTIV

5.1. Val av strategiska riktningar för kodifieringen

Som framgår av de tidigare delarna av artikeln är den korta vokalen e i lånade ord inte ett problem som gäller enskilda ord, utan ett problem för kodifieringen av hela den ljudliga nivån i det litauiska standardspråket. När man kodifierar såväl grunderna för enskilda språknivåer som enskilda företeelser på dessa nivåer på ett mer systematiskt sätt, beslutar man först vilken period för förändring av kodifieringen som omfattas och hur långt framåt den sträcker sig, vilka mål man avser att uppnå under denna period och vilka strategiska riktningar för kodifieringen som ska följas. De vanligaste utgångspunkterna är följande:

▪ öka eller minska variationen,

▪ förädla standardspråket eller tolerera en ökning av lånade företeelser,

▪ skärpa eller liberalisera standardspråkets normer.

BENDRINĖ KALBA 89 (2016)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

RITA MILIŪNAITĖ. Skolinių su kirčiuotais dvigarsiais el, er, eu dabartinė kodifikacijos būklė ir galima kaita | 18

Valet av strategiska riktningar för kodifieringen beror i huvudsak på standardspråkets (eller en viss nivå däri) utvecklingsläge och på språkpolitikens inriktning under det valda skedet av standardspråkets utveckling.

Såvitt man kan förstå av kommentarerna till VLKK:s rekommendationer om betoning är dessa rekommendationers främsta syfte att föra den eftersläpande betoningkodifieringen närmare det faktiska språkbruket. De säger dock inget om hur stegen i kodifieringens förändring ska fördelas över tid eller om det förväntade resultatet vid någon ungefärlig tidpunkt i standardspråkets utveckling. Frågan kvarstår alltså: vilka strategiska riktningar för kodifieringen bör väljas när det gäller betoningen av lånord med el, er, eu?

5.1.1. Variation. Historien om normeringen av det litauiska standardspråket, särskilt under de första årtiondena av dess existens, visar att kodifieringen av olika språknivåer inriktades på att minska antalet varianter, främst genom att bland varierande dialektala eller främmande företeelser välja ut dem som passade standardspråkets system. När detta system hade etablerats och standardspråket börjat fungera självständigt, upprätthölls fram till slutet av 1900-talet en måttlig variation på alla nivåer (möjligen med undantag för stavningen), eftersom man insåg att den var en nödvändig förutsättning för språkförändring. I början av 2000-talet, när en systematisk översyn av standardspråkets kodifiering inleddes (till exempel publicerades rekommendationer om lexikon och grammatik i serien ”Kalbos patarimai”), började de kodifierade normerna bli mer liberala och variationsrika och bättre återspegla förändringarna i ett allt dynamiskare språkbruk. Översynen av betoningens kodifiering, som i synnerhet hade fördröjts avsevärt genom den viktigaste normativa ordboken och släpat efter brukets tendenser, utgjorde inget undantag. Men när antalet varianter ökas måste måtta iakttas, eftersom en alltför variationsrik och föränderlig norm är oförenlig med själva standardspråkets natur. Variationen bör vara tillräcklig för att återspegla tendenser i ett språkbruk som varierar och ge språket möjlighet att förändras, men den får inte bli överflödig eller hindra standardspråket från att fylla sina funktioner.

Att öka antalet kodifierade varianter av lånord med el, er, eu (dvs. att godkänna varianter med fallande tonaccent) hänger just samman med tendenserna i språkbruket och är ett sätt att förändra kodifieringen. När den väl har förändrats, dvs. när man har gått över till den grundläggande normen med fallande tonaccent och språkbruket har stabiliserats, bör variationen naturligtvis minskas till en enda variant. Den processen tar dock tid.

5.1.2. Lånade elements förhållande till det litauiska språksystemet. Under hela det litauiska standardspråkets normeringshistoria har man strävat efter att följa en måttlig renhetsprincip och avstått från en strikt puristisk hållning, samtidigt som lånade element har tagits in försiktigt – målmedvetet och i regel endast där de är funktionellt motiverade och inte kan ersättas med inhemska element. När det gäller uttal och betoning av det lånade korta ljudet [ɛ] och diftongerna el, er, eu bör man följa denna allmänna inriktning på måttlig språkrensning: de lånade elementen är inte ändamålsenliga i litauiskan, eftersom de helt kan ersättas av det litauiska korta ljudet [ɛ] och diftongerna el, er, eu med fallande tonaccent. Som kodifieringen av det internationella [ɛ] visar

BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204

RITA MILIŪNAITĖ. Skolinių su kirčiuotais dvigarsiais el, er, eu dabartinė kodifikacijos būklė ir galima kaita | 19

Historiskt sett infördes detta element artificiellt i standardspråket, och under hela sin kodifieringshistoria har det inte bara förblivit föga funktionellt utan också skadligt för standardspråkets accentueringssystem, eftersom det främjar en oregelbunden tillbakadragning av betoningen.

5.1.3. Standardspråkets normers bindande karaktär.

I takt med att samhället liberaliseras i början av 2000-talet blir politiken för normering av det litauiska standardspråket mindre strikt. Man går från stränga krav till rekommendationer och godkänner fler varianter som används i praktiken, i förhoppningen att medvetna språkanvändare själva ska kunna välja det lämpligaste språkliga uttryckssättet. Kodifieringen av betoningen i lånord med el, er, eu följer också denna liberala inriktning, i den mån användarna under övergångsperioden i kodifieringen ges möjlighet att välja mellan flera varianter.

5.2. Tillämpning av kodifieringens principer och kriterier

Det litauiska standardspråket och dess varierande bruk normeras genom att språkliga företeelsers normativa värde fastställs utifrån allmänt accepterade (och genom VLKK:s protokollbeslut godkända) kodifieringsprinciper och kriterier (jfr Girdenis, Pupkis 1996: 1–5; Principai 1997: 1–3; Pupkis 2005: 157 ff.). De viktigaste normeringsprinciperna (dvs. de allmänna riktlinjerna) är följande:

flexibel kontinuitet (att bevara kontinuiteten i standardspråkets system och skapa förutsättningar för standardspråkets utveckling (se även Garvin 1993: 43); att normera gradvis genom varianter, inte språngvis);

systematik²² (att beakta språkets interna lagbundenheter – att normera språkliga företeelser inte isolerat, utan i hela språksystemets, dess delsystems, normers och språkbruks kontext);

ändamålsenlighet (att välja de starkaste kodifieringskriterierna för det enskilda fallet och, med hänsyn till språkets funktioner i samhället, välja de mest funktionella uttrycksmedlen utifrån användarnas behov).

När de strategiska riktlinjerna för kodifiering av lånord med diftongerna el, er, eu har valts och dessa principer har lagts till grund, återstår att undersöka hur kodifieringskriterierna samverkar i detta fall och vilka av dem som avgör kodifieringsresultatet. Enskilda språkliga företeelsers normativa värde består, ungefär uttryckt, av värdekomponenter som fastställs separat utifrån varje kriterium som är relevant för företeelsen. Kriterierna tillämpas inte helt likadant på språkets olika nivåer, utan anpassas till varje nivås särdrag: kriterierna rangordnas olika (till exempel väger renhetskriteriet olika tungt på olika nivåer); på vissa nivåer godkänns fler normvarianter,

²² Systematik i kodifieringen förstås både som en allmän princip och som ett konkret kriterium för bedömning av språkliga företeelser (Pupkis 2005: 170). På kriterienivå går systematik ofta hand i hand med korrekthet.

BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204

RITA MILIŪNAITĖ. Skolinių su kirčiuotais dvigarsiais el, er, eu dabartinė kodifikacijos būklė ir galima kaita | 20

Andra normer (till exempel stavningsnormer) varierar minimalt, och så vidare. Vid kodifieringen av uttals- och accentvarianter väger olika kriterier inte heller helt lika tungt. I första hand bör man enligt systematikprincipen beakta särdragen hos den ljudmässiga nivån i det standardiserade litauiska språket (Pupkis 2005: 169):

Fonologins och morfologins system kännetecknas särskilt av starka och tydliga systematiska samband. De sägs vara slutna system, som under det standardiserade språkets mogna levnadsår inte tillförs nya element, det vill säga inte själva bildar några och inte heller lånar in dem från andra system.

Ljudsystemet i den västliga höglanddialekten kaunasiska, som utgör grunden för det standardiserade språkets ljudsystem, saknar det internationella [e].²³ I låneord uttalas samma korta [e] som i ord av litauiskt ursprung. Därför kan det internationella [e] och därmed även de akutbetonade diftongerna el, er, eu betraktas som osystematiska i standardspråket.²⁴ I så fall krävs starka argument för att motivera lämpligheten i att godta ett osystematiskt element i standardspråket. Systematikriteriet innebär också att dessa företeelser bör diskuteras på en högre nivå, inte utifrån grupper av enskilda ord (avledningar) som ligger till grund för accentueringsrekommendationer, eftersom företeelserna omfattar alla ordklasser, både appellativ och egennamn, och inte beror på enskilda ords struktur. Kodifieringsbesluten måste alltså också fattas på en högre systemnivå.

De kompletterande kodifieringskriterier som är relevanta här och styrs av ändamålsenlighetsprincipen är följande:

a) distinktivitet och ekonomi: en del användare av standardspråket känner inte igen e som ett separat fonem som fungerar i vissa positioner (i låneord); än mindre finns det i talflödet något behov av att känna igen och på något sätt särskilja själva kategorin av lånord. Följaktligen är förekomsten av det internationella [e] i standardspråket i detta avseende inte ändamålsenlig – den är överflödig;

b) spridning och användningsfrekvens: på grund av brist på forskning och dess komplexitet är dessa kriterier svåra att tillämpa. Men själva akutbetoningen av diftongerna el, er, eu har inte heller uppstått naturligt i språkbruket²⁵, utan införts artificiellt; därför kan man endast tala om huruvida den har slagit rot eller inte. Att diftongerna el, er, eu oftare får grav accent i vanligare låneord och anpassas till litauiska ord med el, er-betoning visar en tydlig tendens i språkbruket – den akutbetonade varianten, eftersom den skiljer sig från

²³ Eftersom det standardiserade litauiska språkets system, inklusive dess ljudsystem, i huvudsak har formats på grundval av en enda dialekt (även om detta är tämligen ovanligt när det gäller standardspråks ursprung, jfr Deumert 2004: 3), är det ändamålsenligt att bevara integriteten hos en så sluten nivå som den fonetiska. (Det bör påpekas att standardspråkets ljudsystem genom sin naturliga utveckling också har fått vissa drag som inte sammanfaller med grunddialektens ljudsystem, men kodifieringen släpar efter i detta avseende; jfr Miliūnaitė 2009: 44–45.) Det är självklart att andra, mindre slutna nivåer i standardspråket än mindre kan likställas med grunddialektens system: standardspråket utvecklas redan självständigt.

²⁴ För fler aspekter av systematikriteriet, däribland betoningen av liknande låneord med diftongerna em, en och även ol, or, se Pupkis 2016.

²⁵ Företeelser som uppstår naturligt i språkbruket genomgår vanligen flera utvecklingsstadier innan de sprids och kan kodifieras (jfr Aitchison 2013), medan akutbetoningen av låneord med el, er, eu kodifierades utan hänsyn till detta.

BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204

RITA MILIŪNAITĖ. Skolinių su kirčiuotais dvigarsiais el, er, eu dabartinė kodifikacijos būklė ir galima kaita | 21

bristande förståelse för den litauiska cirkumflexen och därmed också att den inte har slagit rot under den långa period då litauiska fungerat som standardspråk (omfattande tre generationer av språkbrukare);

c) normeringstradition och auktoritetskriteriet: historien om kodifieringen av betoningen i lånord med diftongerna el, er, eu visar att det finns tillräckligt många auktoriteters åsikter, underbyggda med utförliga argument, som talar för en kodifieringsändring i riktning mot cirkumflexbetoning av internationella el, er, eu; argumenten från auktoriteter med motsatt uppfattning rör i högre grad kodifieringens tekniska och praktiska aspekter samt strävan att bevara kodifieringen så stabil som möjligt;

d) språkbrukarnas språkliga attityder: de har undersökts i liten utsträckning, men även utifrån åsikter som framförs vid olika tillfällen kan man dra slutsatsen att attityderna är varierande; två grupper av standardspråkets språkbrukare bör urskiljas: normförmedlare²⁶ (lärare, språkredaktörer, mediearbetare, skådespelare och så vidare; deras åsikter formas av den rådande kodifieringen och påverkas av befintliga vanor, och dessa båda faktorer sammanfaller inte alltid i detta fall) och vanliga språkbrukare (deras inställning till kodifieringen av detta fenomen är, som nämnts, tämligen neutral, och betoningen av de ord som undersöks uppfattas inte som ett problem ur ett talperspektiv).

6. PLANERING AV KODIFIERINGSÄNDRINGEN

6.1. Skeden i planeringen av en kodifieringsändring

När det gäller kodifieringens förändring är det lämpligt att utgå från språkplaneringsmetodiken med dess fyra urskiljbara skeden (jfr Christian 1994: 33–34):

1) problemet fastställs (den språkliga situationen utreds och man klargör varför en förändring av kodifieringen behövs);

2) en plan för kodifieringsändringen utarbetas och genomförs:

a) uppgifter om den rådande situationen samlas in;

b) planens mål och delmål fastställs, och metoder för att nå dem samt möjliga resultat förutses;

c) fenomenet införs stegvis enligt planen;

3) planens effektivitet utvärderas, det vill säga genomförandet följs upp och planen justeras vid behov;

4) återkoppling upprätthålls med språkbrukarna.

²⁶ För en närmare diskussion om olika språkbrukargruppers skilda förhållande till språknormer och deras roll i att förmedla dem, se Takahashi 2004: 173–174.

BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204

RITA MILIŪNAITĖ. Skolinių su kirčiuotais dvigarsiais el, er, eu dabartinė kodifikacijos būklė ir galima kaita | 22

I planen för att ändra kodifieringen av betoningen i lånord med el, er, eu till cirkumflex accent (vars detaljer framgår av protokollen från VLKK:s underkommitté för uttal och betoning samt av de betoningrekommendationer från VLKK som har behandlats och deras kommentarer) har man för närvarande nått och passerat halvvägs genom punkt 2 c. Det återstår att genomföra det avslutande momentet i denna punkt – att jämna ut bet systemet. Även om de nämnda dokumenten, som redan påpekats, inte uttryckligen anger när förändringen slutligen ska genomföras, utgör den nu påbörjade utgivningen av BŽ, som var anledningen till att betoningrekommendationerna började utarbetas, den verkliga grund där denna ändring av kodifieringen är mest ändamålsenlig, eftersom senare utgåvor av denna ordbok knappast kommer att få samma uppmärksamhet från allmänheten som förväntas nu, och deras inverkan på språkbruket blir svagare.

Om vi på liknande sätt bedömde planen från den tidigare kodifieringsfasen, som varade i mer än ett halvt sekel, att införa det lånade korta vokalljudet [ę] i litauiskt språkbruk, skulle vi kunna säga att en utvärdering av planens effektivitet enligt den tredje punkten visade att den inte lyckades.

6.2. Möjliga lösningar

Vid VLKK:s sammanträde om uttal och betoning den 21 oktober 2015 togs ett viktigt steg: man enades om att ändringen av kodifieringen inte skulle omfatta enstaka ordlistor, utan hela systemet. Man enades endast inte om förändringens omfattning och tidsplan. I protokollet från sammanträdet står det:

Något principiellt beslut om el, er, eu i internationella ord har inte fattats. Man avser att inhämta språkkommissionens uppfattning om huruvida det enligt en stegvis princip är värt att redan nu godkänna cirkumflexaccentvarianten som en parallellform i alla internationella ord (inte bara de oftare använda), eller om cirkumflexaccent kan kungöras som den huvudsakliga betoningnormen i allmänhet (utan att stryka cirkumflexaccenten som parallellform) och denna norm fastställas i ”Litauisk standardspråksordbok”.

Följaktligen föreslås i det första fallet att tendensen till cirkumflex accentuering hos alla lånord med initialt betonade diftongerna el, er, eu ska anges, och därigenom legalisera den allmänna variationen inom detta delsystem. I så fall kommer de som betraktar den första varianten som den huvudsakliga även fortsättningsvis att använda akut accent. För de ord där endast cirkumflexvarianten redan nu är kodifierad skulle den uppenbarligen förbli cirkumflex (bẽlgas, -ė, ẽūras, pẽrlas och liknande), vilket innebär att noggrannare språkbrukare även fortsättningsvis skulle behöva memorera sådana ord. Detta bidrar inte till kodifieringens konsekvens. Förändringen av kodifieringen stannar alltså halvvägs, och planeringen förblir oklar. Är det värt att vänta ytterligare 10–20 år tills alla ord ”anpassar sig” (och de mer ovanliga inte ”anpassar sig”) till det litauiska språksystemet för betoning, och först då göra cirkumflexvarianten till den huvudsakliga?

Det andra alternativet innebär att man redan nu jämnar ut systemet:

BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204

RITA MILIŪNAITĖ. Skolinių su kirčiuotais dvigarsiais el, er, eu dabartinė kodifikacijos būklė ir galima kaita | 23

1) alla lånade ord med de diftongerade vokalerna el, er, eu skulle ha cirkumflexaccent som första variant,

2) för de ord där en variant med akut accent dittills hade kodifierats (som enda variant eller som första variant jämte en andra variant med cirkumflexaccent) skulle varianten med akut accent behållas som den andra.

Med det andra alternativet skulle språkbrukarna alltså slippa gissa: betoning med cirkumflexaccent skulle alltid följa huvudnormen – och det är också språkbrukets tendens –, medan det inte heller skulle betraktas som fel om någon var van vid att använda akut accent. Detta alternativ kallades revolutionärt i VLKK:s underkommitté för uttal och betoning, trots att det inte finns något revolutionärt i detta om vi talar om hela systemet för betoning av lånord med el, er, eu och inte om enstaka ord. Som framgick av betoningrekommendationerna från 2003 och deras kommentarer har man tämligen konsekvent gått mot cirkumflexaccent genom de olika varianterna och därmed berett marken för just en sådan förändring av kodifieringen. I enlighet med den naturliga tendensen kodifierades således, som nämnts, betoningen av euro 2003, och detta visade sig helt ändamålsenligt. Än mindre bör man kalla den eftersträvade tillämpningen av konsekvensprincipen revolutionär – att använda cirkumflexaccent för alla lånade ord med de betonade diftongerade vokalerna el, er, eu. Detta följer av själva karaktären hos det fenomen som diskuteras.

Kodifieringsrevolutionen i TŽŽ genomfördes 1951 utan någon diskussion. Nu behöver man i praktiken rätta till dess följder och återgå till den norm som fastställdes 1948 i Lietuvių kalbos rašybos žodyne, fast naturligtvis på en ny nivå, med många nya lånord inkluderade och under en period även ändamålsenliga sekundära varianter med akut accent.

7. KODIFIERINGSTEKNIK

7.1. Åtgärder vid kodifieringsförändring

Utifrån användningskriteriet avgörs variantens värde i regel delvis av hur konkurrensen ser ut: a) konkurrensens början, b) tilltagande konkurrens, c) stark konkurrens, d) avtagande konkurrens, e) konkurrensens slut (se Miliūnaitė 2006: 14 för en utförligare behandling). Eftersom det aktuella fenomenet, som nämnts, inte har uppstått naturligt utan till följd av artificiell kodifiering, och det dessutom är svårt att belägga i levande språkbruk, är det lämpligare att tala inte om konkurrens mellan normvarianter i det faktiska språkbruket, utan om dess projektion i kodifieringen. En kodifieringsförändring beror därför mer på kodifieringstekniken än på förhållandet mellan konkurrerande varianter. Själva kärnan i kodifieringsförändringen är en systematisk övergång till cirkumflex accent, samtidigt som akut accent under en tid medvetet behålls som en sekundär variant, som en kvarleva från den tidigare kodifieringen.

BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204

RITA MILIŪNAITĖ. Skolinių su kirčiuotais dvigarsiais el, er, eu dabartinė kodifikacijos būklė ir galima kaita | 24

Vid förändring av kodifieringen är följande åtgärder teoretiskt möjliga:

a) de kodifierade normvarianterna byter plats,

b) en ny normvariant godkänns,

c) en av normvarianterna tas bort,

d) en norm som inte längre är aktuell tas bort,

e) ett fenomen som tidigare kodifierats negativt (inte betraktats som norm) godkänns.

Eftersom kodifieringen av det aktuella fenomenet var inkonsekvent skulle alla fem åtgärder behövas för att jämna ut kodifieringen, om man ser till enskilda ord (se tabell 5).

TABELL 5. Åtgärder för en utjämnande kodifieringsförändring av accentueringsvarianter hos lånord med diftongerna el, er, eu (a – akut accent, b – cirkumflex accent)

Dabartinis kodifikacijos būvis (pagal VLKK rekomendacijas arba, jei jų nėra, TŽŽ 2001) VLKK Tarties ir kirčiavimo pakomisės 2016 m. siūlymai dėl kodifikacijos BŽ 1 atvejis 2 atvejis 1. a (dèrbis, hermenèutika) a || b (dèrbis || dèrbis; hermenèutika || hermenèutika) b || a (dèrbis || dèrbis; hermenèutika || hermenèutika) 2. a || b (hèrbas || hèrbas) a || b (hèrbas || hèrbas) b || a (hèrbas || hèrbas) 3. b (bèlgas, -ė, speltà, èūras) (?) b (bèlgas, -ė, speltà, èūras) 4. b || a (tèrmosas || tèrmosas) b || a (tèrmosas || tèrmosas) b (tèrmosas) 5. naujai ateinantys žodžiai (delfis) a (?) b (delfis)

Av tabell 5 framgår att resultaten av den planerade kodifieringsförändringen tydligt skiljer sig åt i det första respektive det andra fallet: det första steget förbättrar inte kodifieringsläget, medan det andra skapar ett tydligt system.

När man planerar en kodifieringsförändring får frågan om hur man ska hantera nya ord som kommer in i litauiskan (nyord) inte heller glömmas bort. Även om en del av dem så småningom får litauiska motsvarigheter måste de på något sätt accentueras när de börjar användas. Sådana

BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204

RITA MILIŪNAITĖ. Skolinių su kirčiuotais dvigarsiais el, er, eu dabartinė kodifikacijos būklė ir galima kaita | 25

Nya ord kommer in i det litauiska språket varje dag, till exempel: derbiai (”klassiska herrskor med öppen snörning”, internas, -ė ”en läkare som gör sin specialistutbildning, det vill säga genomför praktik på avancerad nivå”, selfis²⁷ ”ett självporträtt, oftast taget med en smarttelefon och publicerat på sociala nätverk”, dalbergija²⁸ ”ett träd i ärtfamiljen” med flera (se ND).

Om man utgår från principerna för betoning av ”ännu inte etablerade” lånord borde man enligt det första fallet först godkänna en variant med akut accent och avvakta en kortare eller längre period då den får anpassa sig till det litauiska bet systemet, och först därefter, om den visar sig vara vanlig, stegvis gå över till en variant med cirkumflex accent. Det är uppenbart att vi i så fall även fortsättningsvis inte skulle kunna undvika en osystematisk betoning av alla lånord med el, er, eu.

7.2. Relationerna mellan varianterna och deras status efter en eventuell förändring av kodifieringen

Enligt det system med fyra huvudsakliga bedömningsgrader som har etablerats i kodifieringen av litauiskt standardspråk kan normvarianter vara likvärdiga (a | b) eller ha en huvudvariant (den som i praktiken dominerar) och en sidovariant (a || b). Teoretiskt visar normvarianternas relationer hur konkurrensen mellan dem ser ut och vilka utvecklingstendenser som finns i det faktiska språkbruket vid kodifieringstillfället: stark konkurrens mellan varianterna eller att en av dem har bättre framtidsutsikter (och ur sociolingvistisk synvinkel även högre prestige). Om kodifieringen inte ligger långt efter språkbruket och vid behov justeras, gör detta system med bedömningsgrader det möjligt att flexibelt reagera på förändringar i språkbruket. Denna formella återgivning av relationerna mellan normvarianter behövs alltså både för att registrera kodifieringens förändring genom varianter och för att språkbrukarna ska kunna orientera sig om språkets tendenser.

I standardspråkets praktiska användning behöver variantstatus diskuteras på två nivåer: 1) kodifieringskällor, 2) språkbrukare.

För betoningens kodifiering är lexikografiska verk (oftast ordböcker) viktiga. I lexikografisk praxis betraktas uppslagsordet, och därmed dess betoning, stavning och grammatiska form, vanligen som huvudvariant, medan en annan variant som anges bredvid betraktas som likvärdig eller underordnad (det beror på de enskilda källredaktörernas beslut). För kodifieringspraxis är huvudvariantens (den först angivna variantens) ställning alltså särskilt viktig, eftersom någon variant i allmänhet

²⁷ Även om man snabbt hittade en litauisk motsvarighet till detta engelska ord, asmenukė, kan det i språkbruket ändå bli nödvändigt att uttala och betona själva ordet (jfr: Med selfien kom också besläktade ord ”att ta selfies”, ”selfieman”). Valet av accenttyp avgör var betoningen hamnar.

²⁸Dalbergia förekommer i 21 poster (med artbestämningar) i Republiken Litauens termbank (LRTB), hämtade från olika källor godkända av VLKK (endast nominativ söktes; uppgifterna kontrollerades den 21 april 2016). Termen har här två olika betoningar: dalbėrgija (18 gånger: i VLKK:s rekommendationer ”Om vissa vednamn”, 2003; ”Om litauiska namn på vedartade, fiberrika, betesväxter, garvväxter och andra växter som används för tekniska ändamål”, 2008; ”Om litauiska namn på giftiga växter (A–J)”, 2016 med flera) och dalbergija (5 gånger: i Förklarande ordbok över träterminologi, 2014). Även om denna variation i det här fallet inte påverkar var betoningen ligger, är det mycket tveksamt om en sådan variation i princip behövs för termer som kodifieras under samma period.

BENDRINĖ KALBA 89 (2016)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

RITA MILIŪNAITĖ. Skolinių su kirčiuotais dvigarsiais el, er, eu dabartinė kodifikacijos būklė ir galima kaita | 26

ska anges som huvudform, det vill säga primär form. Samtidigt blir det möjligt att byta plats på varianterna när kodifieringen ändras.

Det är främst språkbrukarna som är osäkra på variantens status. Kodifieringen av normerna för accentuering i litauiskt standardspråk har, kanske med en något överdriven betoning på principen om normernas beständighet, inte genomgått någon konsekvent översyn på årtionden och har i vissa fall hamnat långt efter det faktiska språkbruket. För att accentueringsrekommendationerna inte under lång tid ska fastna i en sluten krets när normen ändras i omvänd ordning, det vill säga för att språkbrukarna ska kunna välja varianter som bättre motsvarar det faktiska språkbruket och deras behov även när dessa inte alls hade kodifierats före rekommendationerna från 2003 och därför ofta hamnar på andra plats i rekommendationerna, antog VLKK två särskilda beslut. År 2010 beslutades (Rekomendacija K-20):

1. Accenteringsvarianter som anges i accentueringsrekommendationer godkända av Valstybinė lietuvių kalbos komisija (se http://www.vlkk.lt/aktualiausios-temos/tartis-ir-kirciavimas?view=slides), samt D. Mikulėnienė, A. Pakeris och B. Stundžias ”Bendrinės lietuvių kalbos kirčiavimo žinynas” och de elektroniska ”Bendrinių žodžių kirčiavimo žodynas” och ”Tikrinių žodžių kirčiavimo žodynas” som hör till verket (behandlade av Valstybinė lietuvių kalbos komisija; Vilnius, 2007 och senare utgåvor), ska betraktas som normerade, och användningen av ingen av dem ska anses vara fel. 2. Fel är icke-normerade accentueringsvarianter och inkonsekvent användning av normerade accentueringsvarianter, det vill säga att varianterna används omväxlande.

I kommentaren till detta beslut noterades (Stundžia 2013):

Det är förståeligt att de första varianterna är huvudvarianterna; terminologerna och de som vill hålla sig strikt till ett prestigefyllt språkbruk utgår traditionellt från dem.

Terminologerna fann dock denna lösning opraktisk, eftersom den första varianten ibland under en tid fortfarande finns kvar i rekommendationerna som en rest från den äldre kodifieringen när kodifieringen ändras i omvänd ordning, trots att den inte längre betraktas som prestigefylld i det faktiska språkbruket. En sådan situation uppstår särskilt när DŽ endast har kodifierat en variant som inte längre har någon framtid. När en mer lovande variant godkänns vid sidan av den som den andra varianten krävs ytterligare ett steg (och tid) för att den andra ska hamna först²⁹.

Med detta i åtanke fattade VLKK år 2015 ytterligare ett protokollbeslut om att ändra denna bestämmelse i ”Terminų žodynų rengimo bendruosiuose reikalavimuose” (Protokolinis nutarimas PN-

²⁹Detta är viktigt inte bara för lånord som uttalas med el, er, eu. Ordet liauka nämns ofta som exempel: DLKŽ₄ₑ har endast liaukà (2), medan líauka (1) dominerar i det faktiska språkbruket. När normen ändras genom varianterna anges därför under en tid den mindre lovande liaukà fortfarande som huvudvariant. I sådana fall bör man, om språkbrukarna inte accepterar den första varianten och språkbruket tydligt har förskjutits mot den andra, inte vara rädd för att hoppa över ett steg i kodifieringen.

BENDRINĖ KALBA 89 (2016)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

RITA MILIŪNAITĖ. Skolinių su kirčiuotais dvigarsiais el, er, eu dabartinė kodifikacijos būklė ir galima kaita | 27

8), så att man inte behöver följa rangordningen mellan accentueringsvarianter som anges i kodifieringskällorna (den tidigare bestämmelsen i denna punkt visas som struken i den citerade texten):

26. Litauiska termer i ordböcker (med undantag för icke rekommenderade termer och hänvisningstermer i hänvisningsartiklar, samt funktionsord som ingår som led i termer) ska vara accentuerade. Om flera accentueringsvarianter tillåts i rekommendationerna från Valstybinė lietuvių kalbos komisija eller i „Dabartinės lietuvių kalbos žodynas“ ska den första varianten anges i ordböckerna (om accentueringsuppgifterna i „Dabartinės lietuvių kalbos žodynas“ inte överensstämmer med uppgifterna i Valstybinė lietuvių kalbos komisijas rekommendationer, ska de senare följas). Det rekommenderas inte att markera accenter i motsvarigheter på andra språk eller ange vokallängd i latinska ord.

Om accentueringssystemet för lånord med el, er, eu jämnas ut i BŽ, bortfaller detta problem, eftersom ordboken då skulle återspegla tendenserna i det faktiska språkbruket och det skulle vara möjligt att utgå från huvudvarianten vid accentueringen av termer.

När normen varierar i språkbruket eller variationen upprätthålls på konstlad väg av en föråldrad kodifiering, tillägnar sig en del språkbrukare vanor att använda den mindre framtidsdugliga normen, och detta måste beaktas. Låt oss säga att de radio- och tv-nyhetsuppläsare som har lärt sig att accentuera många lånord med el, er, eu med akut accent (eller åtminstone att inte flytta accenten) kan ha svårare att övergå till varianten med cirkumflex accent. Detta är inte heller nödvändigt, om talaren väljer ett system (varianten med akut eller cirkumflex accent) och konsekvent håller sig till det, såvida inte hela mediekällan kommer överens om att övergå till ett gemensamt system. Man bör inte glömma att språknormer också återspeglar språkets tillstånd under en viss tidsperiod. På grund av språkvanornas tröghet är de flesta språkbrukare vanligtvis inte benägna att beakta förändringar i kodifieringen och lära om, och därför kan den norm de har lärt sig betraktas som ett kännetecken för en viss period och/eller generation. De olika system som olika talare väljer skulle låta dessa varianter konkurrera och naturligt jämna ut sig i det faktiska språkbruket i enlighet med tendenser som redan nu är tydligt märkbara och som en kodifieringsändring till cirkumflex accent skulle förstärka ytterligare.

7.3. Praktiskt genomförande av kodifieringsändringen

Kodifieringsteori och -praktik visar att det i den nuvarande situationen är mest rationellt att ta det sista steget för att jämna ut accentueringssystemet: att i den BŽ som håller på att utarbetas och som VLKK avser att godkänna, allmänt övergå till varianten med cirkumflex accent för lånord med diftongerna el, er, eu som den första varianten och betrakta den som huvudnorm. Där en variant med akut accent (eller enbart en sådan variant) tidigare har kodifierats bör den anges som den andra.

BENDRINĖ KALBA 89 (2016)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

RITA MILIŪNAITĖ. Skolinių su kirčiuotais dvigarsiais el, er, eu dabartinė kodifikacijos būklė ir galima kaita | 28

I ett sådant fall uppstår flera praktiska frågor. Det behövs en gemensam och tydlig överenskommelse om dem både mellan kodifierarna själva och mellan kodifierarna och språkbrukarna³⁰.

För det första, vad ska man göra med tidigare kodifieringsverk och olika källor som accentuerats enligt den dittillsvarande kodifieringspraxisen – ordböcker, encyklopedier, uppslagsverk, läroböcker, accentuerade databaser och så vidare? Svaret är enkelt: acceptera att större kodifieringsändringar kräver en övergångsperiod och därmed också större tolerans för varierande normer. Kodifieringen av vissa företeelser i standardspråket eller deras delsystem har ändrats mer genomgripande förut. Till exempel beslutades det för fyra decennier sedan, år 1976, att skriva i i rötterna till de tre litauiska orden bjaurus, -i, pjauti, spjauti enligt uttalet (trots att DŽ₂ hade getts ut ganska nyligen vid den tiden – 1972). Senare källor anpassade sig snabbt till beslutet. Vid övergången till en ny kodifiering av accentueringen av lånord med el, er, eu bör de som medvetet strävar efter att följa standardspråkets normer striktare utgå från den senaste och främsta kodifieringskällan (det vill säga BŽ), medan övergången inte alls skulle märkas av vanliga språkbrukare, som inte behöver kontrollera accentueringen i källor, eftersom även den andra varianten skulle vara norm. Nya upplagor av andra källor (något som är enklare att göra med elektroniska källor) skulle gradvis göra det möjligt att allmänt övergå till gemensamma kodifieringsrekommendationer, på kortare eller längre sikt. Eftersom de som sprider normerna orienterar sig efter kodifieringen skulle andra språkbrukare med tiden också ta efter de normer de använder.

För det andra, vad ska man göra med egennamn (personnamn, ortnamn)? Bör deras accentuering lämnas oförändrad? Eftersom det inte är brukligt att ange accentueringsvarianter för egennamn, hur bör man övergå till accentuering med cirkumflex utan att åsidosätta principen att normer ändras genom varianter?

Om man beslutar att jämna ut accentueringssystemet bör det även omfatta egennamn. En sådan utjämning innebär att kodifieringen av inte enstaka ord, utan alla ord som tillhör denna grupp, underordnas den allmänna principen att lånord med diftongerna el, er, eu får cirkumflex accent. Det finns ett prejudikat, liksom i fallet med appellativet euras. Vid Vilniaus universitet har man skapat Antikos vardynas. Antikinių tikrinių vardų skaitmeninė duomenų bazė (AV 2015), en databas med omkring 12 000 poster, och dess skapare valde varianten med cirkumflex accent för namn med el, er, eu (t.ex. Hėrmìs, Dzeũsas, Minervà).

Accent med akut ton, om den har varit normerad, ska inte heller fortsättningsvis betraktas som fel i talat språk, utan som en kvarleva från den äldre kodifieringen; nya källor bör däremot rätta sig efter BŽ, som bland appellativen även tar upp de vanligaste ortnamnen i Litauen och världen samt namn med anknytning till kulturella eller religiösa företeelser. Visuotinės lietuvių

³⁰ Enligt de nuvarande åtgärderna för språkplanering vore den lämpligaste formen för en sådan överenskommelse ett VLKK-beslut med kommentar, samt spridning av beslutet till allmänheten.

BENDRINĖ KALBA 89 (2016)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

RITA MILIŪNAITĖ. Skolinių su kirčiuotais dvigarsiais el, er, eu dabartinė kodifikacijos būklė ir galima kaita | 29

Encyklopedins elektroniska version, som är en stor och viktig källa till egennamn, skulle också kunna anpassas till förändringar i kodifieringen.

8. SPRÅKANVÄNDARNAS VANOR OCH FÖRVÄNTNINGAR

Det har redan nämnts att två frågor som behöver besvaras vid en ändring av kodifieringen är direkt kopplade till språkanvändarnas språkliga attityder och spridningen av information om förändringen. Därför spelar användarna en viktig roll i denna process. För att besvara frågan om man kan förvänta sig en positiv reaktion från användarna på en ändring av kodifieringen bör man ta reda på vad målgrupperna bland språkbrukarna anser – de medvetna användare (till exempel mediernas offentligt talande företrädare) för vilka korrekt betoning är viktig. VLKK:s planerade diskussionsseminarier är ett sätt att göra detta.

Utöver det som sades i avsnitt 5.2 om språkanvändarnas språkliga attityder som ett av kodifieringskriterierna bör man komma ihåg att vissa användare uppfattar betoning med akut accent på lånord med diftongerna el, er, eu som en tillbakadragen betoning. Eftersom lagen om näst sista stavelsen hittills inte alltid har följts, på grund av dialekternas mångfald och deras alltjämt märkbara påverkan på standardspråket, uppmuntrar stimuleringen av akutaccentuerade el, er, eu-varianter bara den tillbakadragna betoningen, samtidigt som den jämnar ut skillnaderna mellan accenttyperna och försvagar hela standardspråkets betoningsoch accentuationssystem³¹.

När man utarbetar en plan för hur standardspråkets användare ska informeras om den kommande förändringen av kodifieringen bör man särskilt uppmärksamma motiven bakom förändringen. Olika undersökningar av språkliga attityder visar att språkanvändare i allmänhet har en ganska negativ inställning till alla slags förändringar i kodifieringen, vilket är förståeligt eftersom man vill bevara etablerade vanor och normernas stabilitet. I fråga om det aktuella fenomenet kommer dock kodifieringsförändringen i det talade språket knappast att märkas av flertalet användare när det gäller ord med betoningstyp 1, såsom kelneris, tercija, termosas, serveris, eftersom accenttypen i praktiken inte går att urskilja på gehör och betoningen ligger fast. För språkanvändarna är de viktigaste orden sådana där betoningens plats växlar beroende på accenttypen: koncertas, desert as, ekspertas, elfas och så vidare; i sådana ord tenderar man just att uttala de betonade diftongerna el, er, eu med cirkumflex accent. De som har ett stabilt standardspråkligt betoningsoch accentuationssystem skulle inte heller ha svårt med tvåstaviga internationella ord på -a, vars cirkumflexaccentuerade variant betonas enligt betoningstyp 2 (t.ex. deltà, dermà, fermà, nelmà, nerpà, pleurà och andra – jämför peltà, speltà eller pemzà, rentà, som i TŽŽ 2013 har cirkumflex accent), och därför har VLKK hittills avstått från att ge betoningrekommendationer. Den viktigaste praktiska nyttan är dessutom att,

³¹Vissa företrädare för talade medier medger att de, när de följer överenskommelsen om att använda de kodifierade förstahandsvarianterna (prestigevarianterna) med akut accent, i denna position uttalar en otydlig, ”ihopblandad” accenttyp, eftersom de inte vet hur orden egentligen ska uttalas.

BENDRINĖ KALBA 89 (2016)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

RITA MILIŪNAITĖ. Skolinių su kirčiuotais dvigarsiais el, er, eu dabartinė kodifikacijos būklė ir galima kaita | 30

så att man inte längre behöver lära sig att uttala konstgjorda ljud särskilt eller memorera de många ”undantag” som nu finns till följd av ojämnheter i kodifieringen. Man behöver inte heller längre konsultera rekommendationslistor över enskilda ords betoning, utan kan betona alla lånord med diftongerna el, er, eu enligt sin känsla för systemet.

SLUTSATSER

Historien om kodifieringen av betoningen i lånord med el, er, eu visar att den akutaccentuerade betoningvarianten med den korta vokalen [ɛ] var ett konstgjort intrång i det litauiska standardspråkets ljud- och prosodisystem och att den, särskilt från TŽŽ 1951 och fram till i dag, i hög grad har rubbat såväl språkbruket som normkodifieringen. De tydligaste följderna av fenomenet i dagens standardspråksbruk är att accenttyperna jämnas ut och att tillbakadragen betoning uppmuntras, liksom att även ord av samma ursprung (t.ex. termosas och terminis), som vid olika tidpunkter har tagits in i ordböcker, får olika accentmarkering.

Det internationella [ɛ]-ljudets särart, som teoretiskt hävdas, är i praktiken svår att fastställa, bedöms subjektivt av språkexperter och känns inte igen av otränade språkanvändare. Det faktiska språkbruket visar en tydlig tendens att uttala de nämnda diftongerna med cirkumflex accent, det vill säga en naturlig anpassning av lånordens uttal och betoning till det litauiska språkets ljud- och prosodisystem. Därför finns det för närvarande en tydlig motsättning mellan språkbruk och kodifiering. Under sådana omständigheter ökar kodifieringens betydelse: den blir antingen en faktor som upprätthåller och stabiliserar de faktiska normerna eller ett hinder för deras naturliga utveckling.

Med beaktande av detta och efter att ha granskat VLKK:s betoningrekommendationer från 2003–2014 för de aktuella diftongerna samt problemen kring deras kodifiering utifrån kodifieringsteorin kan följande slutsatser dras.

1. Kodifieringen av betoningnormerna i litauiskt standardspråk har sedan DŽ₁, som med ett språng och utan hänsyn till kodifieringen i LKRŽ 1948 övertog TŽŽ 1951:s betoningnormer för lånord med el, er, eu, inte genomgått någon konsekvent översyn på årtionden och har i vissa fall hamnat långt efter det faktiska språkbruket. Med VLKK:s betoningrekommendationer från 2003 och 2008 togs ett steg mot att godkänna betonade diftonger el, er, eu med cirkumflex accent som en andra variant i vanliga lånord där sådana inte tidigare hade kodifierats.

2. Eftersom VLKK:s betoningrekommendationer bygger på tendenser i det faktiska språkbruket, vars data VLKK:s underkommitté för uttal och betoning förfogar över, och eftersom varianterna med cirkumflex accent el, er, eu har erkänts som normriktiga och förenliga med dessa tendenser, framträder tydligt den strategiska

BENDRINĖ KALBA 89 (2016)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

RITA MILIŪNAITĖ. Skolinių su kirčiuotais dvigarsiais el, er, eu dabartinė kodifikacijos būklė ir galima kaita | 31

Kodifieringens inriktning bör vara att eftersträva systematik, med målet att konsekvent införa circumflex accent i kodifieringen av dessa ord. Det är bara en tidsfråga – när den circumflexa varianten blir den primära.

3. Att ändra kodifieringen på ett stegvis sätt lämpar sig för enskilda ord eller deras delsystem och skulle teoretiskt också kunna passa för att på en systemiskt högre nivå anpassa betoningen av lånord med el, er, eu till det faktiska språkbruket. Hittills har kodifieringen av dessa företeelser emellertid varit mycket ojämn och osamtidig. Dessutom omfattar VLKK:s rekommendationer bara vanligare ord, inte alla ord som ingår i uppslagsordsmaterialet i den kommande BŽ (för att inte tala om egennamn). Det har uppstått många varianter med olika betoning, och de befinner sig i olika stadier av förändring. Denna kodifieringsteknik har alltså hittills inte visat sig fungera för att ordna betoningen av lånord med el, er, eu.

4. Kodifieringsteorin och -praktiken visar att den mest rationella lösningen i den nuvarande situationen är att ta det sista steget och beslutsamt anta ett beslut som jämnar ut betoningens system, så att alla lånord med el, er, eu, även sådana som tillkommer i litauiskan, i enlighet med tendenserna i det faktiska språkbruket får circumflex betoning. Den andra varianten, med akut accent, bör medvetet behållas som sekundär endast där den är en kvarleva från tidigare kodifiering.

5. Den normerande BŽ som håller på att utarbetas och som VLKK avser att godkänna utgör ett utmärkt tillfälle att jämna ut betoningens system och undanröja motsättningen mellan språkbruk och kodifiering. I praktiken innebär detta att man i BŽ allmänt bör övergå till den circumflexa varianten av lånord med diftongerna el, er, eu som den primära och betrakta den som huvudnorm. På så sätt skulle också språkbrukarnas förväntningar på att ha ett tydligt system för betoningen av dessa ord infrias, så att de inte behöver slå upp varje ord för att ta reda på i vilket stadium av kodifieringsförändringen via varianter det befinner sig³².

ŠALTINIAI

AV 2015: Antikos vardynas. Antikinių tikrinių vardų skaitmeninė duomenų bazė. Audronė Kučinskienė, Audronė Kairienė, Dalia Dilytė-Staškevičienė ir kt. Vilnius: Vilniaus universitetas. Prieiga internete: http://www.vardynas.flf.vu.lt (žiūrėta 2016 04 21).

BLKŽ 2008: Mikulėnienė D., Pakerys A., Stundžia B. Bendrinės lietuvių kalbos kirčiavimo žinynas [su kompaktine plokštele]. 2 leid. Vilnius: Vilniaus pedagoginio universiteto leidykla.

BŽ: Bendrinės lietuvių kalbos žodynas (rengiamas). Vyr. red. Danutė Liutkevičienė. Prieiga internete: http://bkz.lki.lt.

³² 2016 04 14 ir 2016 06 17 VLKK posėdžiuose šis klausimas buvo svarstytas, ir antrajame balsų dauguma priimtas nutarimas BŽ pagrindiniu skolinių su el, er, eu kirčiavimo variantu sistemiškai laikyti tvirtagališkąjį, t. y. išlyginti kirčiavimo sistemą. Tvirtapradis variantas pateiktinas kaip antras tų žodžių, kurių jis iki tol buvo kodifikuotas.

BENDRINĖ KALBA 89 (2016)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

RITA MILIŪNAITĖ. Skolinių su kirčiuotais dvigarsiais el, er, eu dabartinė kodifikacijos būklė ir galima kaita | 32

DLKG 2005: Dabartinės lietuvių kalbos gramatika. Red. Vytautas Ambrazas. 4-as pataisytas leidimas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

DŽ₁ 1954: Dabartinės lietuvių kalbos žodynas. Atsak. red. Jonas Kruopas. 1-as leid. Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla.

DŽ₂ 1972: Dabartinės lietuvių kalbos žodynas. Atsak. red. Jonas Kruopas. 2-as leid. Vilnius: Mintis.

DŽ₃ 1993: Dabartinės lietuvių kalbos žodynas. Vyr. red. Stasys Keinys. 3-as leid. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.

DŽ₄ 2000: Dabartinės lietuvių kalbos žodynas. Vyr. red. Stasys Keinys. 4-as leid. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

DŽ₄ₑ 2002: Dabartinės lietuvių kalbos žodynas. 4-as (elektroninis) leid. Vyr. red. Stasys Keinys. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

DŽ₅ₑ 2003: Dabartinės lietuvių kalbos žodynas (elektroninis). Vyr. red. Stasys Keinys. 5-as leid. – Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

DŽ₆ₑ 2006: Dabartinės lietuvių kalbos žodynas (elektroninis). Vyr. red. Stasys Keinys. 6-as leid. – Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

DŽ₆ᵢ 2011: Dabartinės lietuvių kalbos žodynas (internetinis). Vyr. red. Stasys Keinys. 6-as leid. – Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Prieiga internete: http://dz.lki.lt/

DŽ₇ 2012: Dabartinės lietuvių kalbos žodynas. Vyr. red. Stasys Keinys. 7-as patais. ir papild. leid. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

DŽ₇ᵢ 2015: Dabartinės lietuvių kalbos žodynas (internetinis). Vyr. red. Stasys Keinys. 7-as patais. ir papild. leid. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Prieiga internete: http://lkz.lki.lt.

LKRŽ 1948: Lietuvių kalbos rašybos žodynas. Red. K. Gasparavičius, N. Grigas, J. Lazauskas, K. Ulvydas, A. Žirgulys. Valstybinė enciklopedijų, žodynų ir mokslo literatūros leidykla.

LKTŽ 2001: Vitkauskas V. Lietuvių kalbos tarties žodynas. 2 leid. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

LKŽe – Lietuvių kalbos žodynas, elektroninis variantas. Red. kolegija: Gertrūda Naktinienė (vyr. red.), Jonas Paulauskas, Ritutė Petrokienė, Vytautas Vitkauskas, Jolanta Zabarskaitė, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2005. – Atnaujinta versija, 2008. Prieiga internete: www.lkz.lt

LRTB: Lietuvos Respublikos terminų bankas. Prieiga internete: http://terminai.vlkk.lt

ND: Lietuvių kalbos naujažodžių duomenynas. Tęstinis internetinis žinynas nuo 2011 m. Sud. Rita Miliūnaitė. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Prieiga internete: http://naujazodziai.lki.lt (žiūrėta 2016 04 20).

BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204

RITA MILIŪNAITĖ. Skolinių su kirčiuotais dvigarsiais el, er, eu dabartinė kodifikacijos būklė ir galima kaita | 33

Protokolinis nutarimas PN-8: Protokolinis nutarimas „Dėl Valstybinės lietuvių kalbos komisijos 2007 m. gruodžio 20 d. rekomendacijos Nr. R-4 „Dėl Terminų žodynų rengimo bendrųjų reikalavimų“ pakeitimo“, 2015 m. gruodžio 3 d. Prieiga internete: http://vlkk.lt/vlkk-nutarimai/protokoliniai-nutarimai/del-valstybines-lietuviu-kalbos-komisijos-2007-m-gruodzio-20-d-rekomendacijos-nr-r-4-del-terminu-zodynu-rengimo-bendruju-reikalavimu-pakeitimo (žiūrėta 2016 04 21); Nauja Terminų žodynų rengimo bendrųjų reikalavimų redakcija. Prieiga internete: http://www.vlkk.lt/aktualiausios-temos/terminija/terminu-zodynu-rengimo-bendrieji-reikalavimai (žiūrėta 2016 04 21).

PV: Pasaulio vietovardžiai. Europa, 2006; Amerika, 2008; Afrika. Antarktida. Australija. Okeanija, 2010; Azija (Afganistanas–Jungtiniai Arabų Emyratai), 2012; Azija (Kambodža–Vietnamas), 2014. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. Internetinė duomenų bazė. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos centras, VLKK. Prieiga internete: http://pasaulio-vardai.vlkk.lt/ (žiūrėta 2015 04 25).

Rekomendacija K-1: Rekomendacija „Dėl valiutos pavadinimo „euras“ kirčiavimo“, 2003 m. gegužės 29 d. (Nr. K-1). Prieiga internete: http://vlkk.lt/aktualiausios-temos/tartis-ir-kirciavimas/1-del-euro (žiūrėta 2016 04 07).

Rekomendacija K-3: Rekomendacija „Dėl kai kurių dviskiemenių svetimos kilmės daiktavardžių kirčiavimo“, 2003 m. birželio 26 d. Nr. K-3. Prieiga internete: http://vlkk.lt/vlkk-nutarimai/protokoliniai-nutarimai/del-kai-kuriu-dviskiemeniu-svetimos-kilmes-daiktavardziu-kirciavimo (žiūrėta 2016 04 12).

Rekomendacija K-3.1: Protokolinis nutarimas „Dėl 2003 m. birželio 26 d. rekomendacijos Nr. K-3 „Dėl kai kurių dviskiemenių svetimos kilmės daiktavardžių kirčiavimo“ papildymo“, 2008 m. spalio 2 d. Nr. PN-7 (k-3.1). Prieiga internete: http://vlkk.lt/vlkk-nutarimai/protokoliniai-nutarimai/del-2003-m-birzelio-26-d-rekomendacijos-nr-k-3-del-kai-kuriu-dviskiemeniu-svetimos-kilmes-daiktavardziu-kirciavimo-papildymo (žiūrėta 2016 04 13).

Rekomendacija K-4: Rekomendacija „Dėl kai kurių daugiaskiemenių svetimos kilmės daiktavardžių kirčiavimo“, 2003 m. spalio 26 d. Nr. 5 (K-4). Prieiga internete: http://vlkk.lt/vlkk-nutarimai/protokoliniai-nutarimai/del-kai-kuriu-daugiaskiemeniu-svetimos-kilmes-daiktavardziu-kirciavimo (žiūrėta 2016 04 13).

Rekomendacija K-4.1: Protokolinis nutarimas „Dėl 2003 m. spalio 2 d. rekomendacijos Nr. 5 (K-4) „Dėl kai kurių daugiaskiemenių svetimos kilmės daiktavardžių kirčiavimo“ papildymo“, 2008 m. spalio 2 d. Nr. PN-8 (k-4.1). Prieiga internete: http://vlkk.lt/vlkk-nutarimai/protokoliniai-nutarimai/del-2003-m-spalio-2-d-rekomendacijos-nr-5-k-4-del-

BENDRINĖ KALBA 89 (2016)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

RITA MILIŪNAITĖ. Skolinių su kirčiuotais dvigarsiais el, er, eu dabartinė kodifikacijos būklė ir galima kaita | 34

kai-kuriu-daugiaskiemeniu-svetimos-kilmes-daiktavardziu-kirciavimo-papildymo (žiūrėta 2016 04 13).

Rekomendacija K-11: Rekomendacija „Dėl kai kurių priesaginių būdvardžių kirčiavimo“, 2004 m. spalio 28 d. Nr. 12 (K-11). Prieiga internete: http://vlkk.lt/vlkk-nutarimai/protokoliniai-nutarimai/del-kai-kuriu-priesaginiu-budvardziu-kirciavimo (žiūrėta 2016 04 13).

Rekomendacija K-11.1: Protokolinis nutarimas „Dėl 2004 m. spalio 28 d. rekomendacijos Nr. 12 (K-11) „Dėl kai kurių priesaginių būdvardžių kirčiavimo“ papildymo“, 2008 m. spalio 2 d. Nr. PN-9 (k-11.1). Prieiga internete: http://vlkk.lt/vlkk-nutarimai/protokoliniai-nutarimai/del-2004-m-spalio-28-d-rekomendacijos-nr-12-k-11-del-kai-kuriu-priesaginiu-budvardziu-kirciavimo-papildymo (žiūrėta 2016 04 13).

Rekomendacija K-16.1: Protokolinis nutarimas „Dėl 2005 m. lapkričio 10 d. rekomendacijos Nr. R-12 (K-16) „Dėl kai kurių prieveiksmių kirčiavimo“ papildymo“, 2008 m. spalio 2 d. Nr. PN-10 (k-16.1). Prieiga internete: http://vlkk.lt/vlkk-nutarimai/protokoliniai-nutarimai/del-2005-m-lapkricio-10-d-rekomendacijos-nr-r-12-k-16-del-kai-kuriu-prieveiksmiu-kirciavimo-papildymo (žiūrėta 2016 04 13).

Rekomendacija K-16.2: Protokolinis nutarimas „Dėl Valstybinės lietuvių kalbos komisijos 2005 m. lapkričio 10 d. rekomendacijos Nr. R-12 (k-16) „Dėl kai kurių prieveiksmių kirčiavimo“ pakeitimo ir papildymo“, 2014 m. spalio 9 d. Nr. PN-4 (k-16.2). Prieiga internete: http://vlkk.lt/vlkk-nutarimai/protokoliniai-nutarimai/del-valstybines-lietuviu-kalbos-komisijos-2005-m-lapkricio-10-d-rekomendacijos-nr-r-12-k-16-del-kai-kuriu-prieveiksmiu-kirciavimo-pakeitimo-ir-papildymo (žiūrėta 2016 04 17).

Rekomendacija K-20: Protokolinis nutarimas „Dėl kirčiavimo variantų vartojimo“, 2010 m. gruodžio 9 d., Nr. PN-9 (k-20). Prieiga internete: http://www.vlkk.lt/vlkk-nutarimai/protokoliniai-nutarimai/del-kirciavimo-variantu-vartojimo (žiūrėta 2016 04 17).

TŽŽ 1951: Tarptautinių žodžių žodynas. Red. Ch. Lemchenas. Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla.

TŽŽ 1969: Tarptautinių žodžių žodynas. Red. Ch. Lemchenas. Vilnius: Mintis.

TŽŽ 1985: Tarptautinių žodžių žodynas. Ats. red. V. Kvietkauskas. Vilnius: Vyriausioji enciklopedijų redakcija.

TŽŽ 2001: Tarptautinių žodžių žodynas. Ats. red. Algimantas Kinderys. Vilnius: Alma littera.

TŽŽ 2013: Tarptautinių žodžių žodynas. Red. Dovilė Svetikienė. Vilnius: Alma littera.

BENDRINĖ KALBA 89 (2016)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

RITA MILIŪNAITĖ. Skolinių su kirčiuotais dvigarsiais el, er, eu dabartinė kodifikacijos būklė ir galima kaita | 35

LITERATŪRA

A i t c h i s o n J. 2013: Language Change: Progress or Decay? 4th edition. Cambridge University Press.

C h r i s t i a n D. 1994: Kalbų planavimas kalbotyros požiūriu. – Sociolingvistika ir kalbos kultūra. Sud. L. Grumadienė, R. Marcinkevičienė. Vilnius: Gimtoji kalba, 29–40.

D e u m e r t A. 2004: Language Standardization and Language Change. The dynamics of Cape Dutch. John Benjamins Publishing Company: Amsterdam / Philadelphia.

G a r v i n P. 1993: A conceptual framework for the study of language standardization. – International Journal of the Sociology of Language 100/101, 37–54. Prieiga internete: http://ukonline-web.uni-koeln.de/remarks/d5134/rm2180577.pdf (žiūrėta 2016 04 07).

G i r d e n i s A., P u p k i s A. 1996: Kalbos norminimo principai. – Gimtoji kalba 8, 1–5.

J a r o s l a v i e n ė J. 2015: Lietuvių kalbos trumpųjų ir ilgųjų balsių kiekybės ir kokybės etalonai. – Bendrinė kalba 88. Prieiga internete: http://www.bendrinekalba.lt/Html/88/Jaroslaviene_BK_88_straipsnis.pdf

L i u t k e v i č i e n ė D. 2015: Bendrinės kalbos normų pateikimas Bendrinės lietuvių kalbos žodyne. – Bendrinė kalba 88. Prieiga internete: www.bendrinekalba.lt/Straipsniai/88/Liutkeviciene_BK_88_straipsnis.pdf

M i l i ū n a i t ė R. 2003: Kalbos reiškinių vertinimo laipsniai. – Acta linguistica Lithuanica 48, 97–104.

M i l i ū n a i t ė R. 2006: Kodifikacijos ir vartosenos santykių modelis. – Kalbos kultūra 79, 9–28.

M i l i ū n a i t ė R. 2007: Kodifikuotų normų keitimas: už ir prieš. – Kalbos kultūra 80, 7–23.

M i l i ū n a i t ė R. 2009: Dabartinės lietuvių kalbos vartosenos variantai. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

P a k e r y s A. 2003: Komentaras dėl kirčiavimo rekomendacijų (2003 07 09). Prieiga internete: http://vlkk.lt/naujienos/kitos-naujienos/komentaras-del-kirciavimo-rekomendaciju (žiūrėta 2016 04 12).

P a k e r y s A., P u p k i s A. 2004 [1968]: Lietuvių kalbos bendrinė tartis. 2-as papild. ir patais. leidimas [su kompaktine plokštele]. Vilnius: Gimtasis žodis.

Principai 1997: Lietuvių bendrinės kalbos tvarkybos principai, kodifikacijos kriterijai ir jų taikymas. – Gimtoji kalba 4, 1–3.

P u p k i s A. 2005: Kalbos kultūros studijos. Vilnius: Gimtasis žodis.

P u p k i s A. 2016: Dar kartą dėl eksperto, koncerto ir pan. žodžių kirčiavimo. – Bendrinė kalba 89. Prieiga internete: www.bendrinekalba.lt/Straipsniai/89/Pupkis_BK_89_straipsnis.pdf

BENDRINĖ KALBA 89 (2016) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204

RITA MILIŪNAITĖ. Skolinių su kirčiuotais dvigarsiais el, er, eu dabartinė kodifikacijos būklė ir galima kaita | 36

Stundžia B. 2003: Komentaras dėl „euro“ kirčiavimo (2003 07 09). Prieiga internete: http://vlkk.lt/naujienos/kitos-naujienos/komentaras-del-euro-kirciavimo (žiūrėta 2016 04 07).

Stundžia B. 2008: Dėl svetimžodžių su kirčiuotais dvigarsiais el, er, eu priegaidės (2008 12 05). Prieiga internete: http://vlkk.lt/naujienos/pakomiṡiu-naujienos/del-svetimzodziu-su-kirciuotais-dvigarsiais-el-er-eu-priegaides (žiūrėta 2016 04 07).

Stundžia B. 2013: Kirčiavimo norminamąjį darbą tęsiant (2013 12 23). Prieiga internete: http://vlkk.lt/naujienos/kitos-naujienos/bonifacas-stundzia-kirciavimo-norminamaji-darba-tesiant (žiūrėta 2016 04 20).

Takahashi H. 2004: Language norms. – Sociolinguistics. An international handbook of the science of language and society. Ed. Ammon U., Dittmar N., Mattheier K. J., Trudgill P. 2^nd ed., V. 1. Walter de Gruyter, 172–179.

Įteikta 2016 05 03

Priimta 2016 07 05

RITA MILIŪNAITĖ

Lietuvių kalbos institutas

Petro Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius

[email protected]

BENDRINĖ KALBA 89 (2016)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204