TILL 110-ÅRSMINNET AV DEN FRAMSTÅENDE SPRÅKFORSKAREN KAZYS ULVYDAS

RASUOLĖ VLADARSKIENĖ

Litauiska språkets institut

KAZYS ULVYDAS – EN VÄRNARE AV SPRÅKKULTUREN

Kazys Ulvydas var en välkänd litauisk språkforskare under 1900-talets andra hälft, korresponderande ledamot av Litauens vetenskapsakademi, som ägnade sitt liv åt det litauiska språket: dess undervisning, forskning och vård. Han var en forskare med vidsträckta vyer och arbetade målmedvetet inom olika områden av språkvetenskapen. Han behärskade alla nivåer i det litauiska språket: uttal, accentuering, ordförråd, morfologi, syntax, namnbruk, interpunktion och stavning. Dessutom var han en aktiv organisatör och ledare för arbetet och, med dagens termer, en opinionsbildare och påverkare. Med en enastående karisma och en utmärkt förmåga att förena retorikens och didaktikens finesser lyckades han fånga många människors uppmärksamhet och stanna kvar i deras minne som en oöverträffad ledare för språkstunder.

BENDRINĖ KALBA 93 (2020)

http://journals.lki.lt/bendrinekalba

ISSN 2351-7204

Rasuolė Vladarskienė. Kazys Ulvydas – kalbos kultūros puoselėtojas | 2

doi.org/10.35321/bkalba.2020.93.16

retorikens och didaktikens finesser lyckades fånga många människors uppmärksamhet och stanna kvar i deras minne som en enastående ledare för språkstunder.

Kazys Ulvydas föddes den 27 augusti 1910 på herrgården Bagotėlė i Kėdainiai-distriktet. Han studerade vid folkskolorna i Apytalaukis och Kėdainiai och därefter vid jesuitgymnasierna i Kėdainiai och Kaunas. Åren 1930–1937 studerade han litauisk filologi och klassisk filologi vid Vytautas Magnus universitet; senare fortsatte han studierna och avslutade dem 1940 vid Vilnius universitet. Åren 1942–1949 undervisade han vid Kaunas universitet och 1949–1956 vid Vilnius universitet. År 1951 började han arbeta vid Litauiska språkets institut¹ och arbetade där fram till sin död. Han dog den 16 mars 1996.

K. Ulvydas utförde sina mest betydelsefulla insatser medan han arbetade vid Institutet för litauiska språket och litteraturen. Han var chef för hela tre avdelningar: avdelningen för språkhistoria och dialektologi, ordboksavdelningen och avdelningen för modern litauiska. Litauiskan var för honom nationens största skatt, och han betraktade det som sin plikt att bevara och berika denna skatt och föra den vidare till framtida generationer; detta uppmanade han alla sina verks läsare att göra. Han utförde de arbetsuppgifter som han ansåg vara allra nödvändigast för att skydda och vårda litauiskan. Som en utmärkt organisatör ledde K. Ulvydas arbetet med att sammanställa de största kollektiva verken inom litauisk språkvetenskap, Litauiska språkets ordbok och den tredelade Litauiska språkets grammatik. Han samlade författargrupper, undervisade dem och ledde deras arbete.

Den framstående forskare som gjort så mycket för litauisk språkvetenskap har uppmärksammats i flera publikationer. Vytautas Ambrazas och Elena Valiulytė gav en utförlig översikt över K. Ulvydas liv och verksamhet i artikeln ”Lingvisten Kazys Ulvydas”, i den inledande delen av monografin Litauiska språkets adverb, som utkom efter hans död. I artikeln kallas K. Ulvydas den siste företrädaren för den klassiska språkvetenskapliga skolan, en konsekvent fortsättare av Jonas Jablonskis, Antanas Salys och Pranas Skardžius traditioner

¹ 1952–1990 vid Litauiska språk- och litteraturinstitutet och från 1991 åter vid Litauiska språkets institut.

BENDRINĖ KALBA 93 (2020) http://journals.lki.lt/bendrinekalba ISSN 2351–7204

Rasuolė Vladarskienė. Kazys Ulvydas – kalbos kultūros puoselėtojas | 3

doi.org/10.35321/bkalba.2020.93.16

efterföljare; där behandlas lingvistens viktigaste verksamhetsområden: lexikografiskt och grammatiskt arbete, utvecklingen av språkkulturen samt en separat översikt över adverbforskningen, eftersom detta var det forskningsobjekt som forskaren undersökte mest ingående. Med anledning av 110-årsdagen av Kazys Ulvydas födelse erinrar vi oss åter en av akademikerns arbetsinriktningar – arbetet med språkvård och språknormering.

När man talar om K. Ulvydas arbete med språknormering bör man först säga att en vid tolkning av den normativa aspekten också kan skönjas i verk som inte direkt är förknippade med språkvård: både i Lietuvių kalbos žodyne och i Lietuvių kalbos gramatikoje. De mest framträdande arbetena inom detta område är tidskriften Kalbos kultūra, som K. Ulvydas grundade, och det radioprogram Taisyklingai kalbėkime ir rašykime., som väckte stort gensvar i samhället.

Akademikerns insatser för språkkulturen har ingående behandlats i publikationer i tidskriften Kalbos kultūra, som han själv grundade: Pranas Kniūkšta, ”Kazys Ulvydas om språkkultur och samhälle” (nr 78, 2005), och Jonas Palionis, ”Den framstående främjaren av det litauiska standardspråket Kazys Ulvydas (med anledning av 100-årsdagen av akademikerns födelse)” (nr 83, 2010).

Tidskriften Kalbos kultūra grundades 1961 som en publikation om språkpraktik. Kazys Ulvydas organiserade publikationen och var dess långvarige ansvarige redaktör (1961–1991, nr 1–61); han skrev 45 artiklar för tidskriften, varav fem tillsammans med medförfattare².

K. Ulvydas formulerade så uppgiften för tidskriften Kalbos kultūros, och därmed också för sitt eget arbete med språknormering: ”inte bara höja tal- och skriftspråkets kultur genom att ge allmänheten

² Det är också viktigt att påpeka att publikationen fortfarande ges ut, även om dess inriktning och namn har ändrats – i dag är den en vetenskaplig tidskrift med namnet Bendrinė kalba. När månadstidskriften Gimtoji kalba, som behandlar praktiska språkfrågor, återupplivades 1990, inriktade sig Kalbos kultūra på teori om språkkultur, aktuell språkbruk och sociolingvistisk forskning och blev en sakkunniggranskad vetenskaplig tidskrift (Pranas Kniūkšta var ansvarig redaktör 1994–2003). När innebörden av begreppet kalbos kultūra förändrades (det uppfattas allt oftare som ett kultiverat språkbruk och förknippas inte längre med teoretisk forskning om språknormering), ändrades publikationens namn 2014 (från nr 87) till Bendrinė kalba.

BENDRINĖ KALBA 93 (2020)

http://journals.lki.lt/bendrinekalba

ISSN 2351-7204

Rasuolė Vladarskienė. Kazys Ulvydas – kalbos kultūros puoselėtojas | 4

doi.org/10.35321/bkalba.2020.93.16

välgrundade och välargumenterade konsultationer, utan också på ett populärt sätt sprida lingvistiska idéer, vidga läsarens lingvistiska vyer, väcka hans intresse för modersmålet, göra honom till en medveten deltagare i modersmålets skapandeprocess, <...> utveckla läsarens språkkänsla, <...> ingjuta kärlek till och respekt för modersmålet hos läsaren” (”Om en av de viktigaste uppgifterna för ’Kalbos kultūra’”, nr 11, 1966).

På liknande sätt kan man beskriva syftet med K. Ulvydas radioprogram ”Taisyklingai kalbėkime ir rašykime” (1957–1984). Dessa radiosändningar var mycket populära och lyssnades gärna på av människor i hela Litauen. Som den tidigare forskaren vid Institutet för det litauiska språket och Kazys Ulvydas medarbetare docent Angelė Kaulakienė berättar, brukade man på hennes mans hemgård i Kupiškis distrikt på hösten, när potatisen grävdes upp, ställa en radio bredvid potatisåkern så att potatisupptagarna inte skulle missa K. Ulvydas språkprogram.

Människor lyssnade inte bara gärna på språkprogrammen i radio, utan skickade också brev med frågor som K. Ulvydas försökte besvara. Lyssnarna fängslades såväl av hans uttrycksfulla röst och dess särpräglade klang som av den glöd med vilken lingvisten förklarade språkets nyanser; de försökte själva härma hans röstintonationer och hittade på skämt som parodierade programmen.

Flera årtionden senare vore det intressant att få veta vad som egentligen talades om i dessa program och varför de trollband människor på den tiden så starkt att ekot av dem fortfarande hörs. Ett antal av radioprogrammen bearbetades till artiklar i veckotidningen Kalba Vilnius (1967, 1969, 1973, 1976, 1977, 1980). Tyvärr har få ljudinspelningar bevarats, men Kazys Ulvydas dotter Eglė Bugenienė har sparat manuskripten till radioprogrammen och har vänligen låtit oss ta del av två mappar med dem

BENDRINĖ KALBA 93 (2020) http://journals.lki.lt/bendrinekalba ISSN 2351-7204

Rasuolė Vladarskienė. Kazys Ulvydas – kalbos kultūros puoselėtojas | 5

doi.org/10.35321/bkalba.2020.93.16

bekanta sig³. Det är handskrifter (se fig. 1) och maskinskrivna manuskript till radioprogram som sändes 1962–1964 (35 program) och 1978 (38 program). Programmen sändes en gång i veckan – på lördagar (på några av handskrifterna står även tiden antecknad – på några kl. 11, på fler kl. 14.05).

FIG. 1. Kazio Ulvydas manuskript till ett radioprogram

När man bläddrar igenom en bunt manuskript till språkprogram ser man att Ulvydas ofta besvarade lyssnarnas frågor i radio. Kanske var detta också en av hemligheterna bakom att alla så gärna lyssnade på programmen: de som skickat in frågor väntade på svar, medan andra var nyfikna på vem som frågade (frågeställaren angavs alltid tydligt med efternamn (ofta också förnamn, ibland befattning) och

³ Jag vill rikta ett varmt tack till Eglė Bugenienė för ett trevligt samtal och möjligheten att närmare bekanta mig med Kazio Ulvydas handskrifter.

BENDRINĖ KALBA 93 (2020)

http://journals.lki.lt/bendrinekalba

ISSN 2351-7204

Rasuolė Vladarskienė. Kazys Ulvydas – kalbos kultūros puoselėtojas | 6

doi.org/10.35321/bkalba.2020.93.16

bostadsorten) och vad de frågade om. Denna direkta kontakt med enskilda människor gav intrycket att det var mycket enkelt att samtala med en aktad forskare och få veta hans åsikt i frågor som man själv fann angelägna (jfr fig. 2).

FIG. 2. En lyssnares nyårshälsning till K. Ulvydas⁴

Det förekom även tematiska programserier som sträckte sig över flera sändningar, till exempel: Språkliga brister i vissa vetenskapliga verk⁵ (5 program), Ordboksfel i pressens språk (12 program), Låt oss rensa bort bristerna i medicinspråket (2 program). Av dessa titlar framgår att brister i språkbruket inom olika områden (bland företrädare för olika yrken) behandlades.

En annan sak värd att uppmärksamma är frågornas innehåll: vad människor på den tiden frågade om och vad de brydde sig om. Frågorna var av alla möjliga slag. Man ville få klarhet i korrekt accentuering, till exempel hos verb av interjektionellt ursprung med suffixet –ėti (till exempel: kvarksėti, niurnėti), sammansatta ord (till exempel pusiasalis), passiva pronominella particip (till exempel rašomasis, –oji), internationella ord (till exempel: atmosfera,

⁴ Tack till Eglė Bugenienė för tillståndet att publicera.

⁵ Programtitlarna är understrukna i handskrifterna.

BENDRINĖ KALBA 93 (2020)

http://journals.lki.lt/bendrinekalba

ISSN 2351-7204

Rasuolė Vladarskienė. Kazys Ulvydas – kalbos kultūros puoselėtojas | 7

doi.org/10.35321/bkalba.2020.93.16

epoken), ortnamn (t.ex.: Praha, Roma). Även uttalsfrågor dök upp, till exempel om man skulle uttala ett hårt eller mjukt l i orden kelkis, gulkis, vilkis, vilkikas, och man frågade om långa och korta vokaler samt uttalet av e i internationella ord. Man frågade också om betydelsen av litauiska (t.ex.: tymas, teisena) och internationella (t.ex.: kolosas, štormas) ord, deras användning (t.ex. vėliumas) och ursprung (t.ex. perkūnas). Man frågade också om lånord i talspråket (t.ex.: mažų, davai). En annan grupp frågor gällde ordbildningsproblem, till exempel hur man benämner invånarna i ett område utifrån deras bostadsort och om ord har bildats på ett korrekt sätt (t.ex.: fotokinoprekės, savivartis).

Av de många frågorna om användningen av utländska egennamn och benämningar framgår att detta problem även tidigare var aktuellt för språkanvändarna, och frågornas formuleringar tyder på att det också då fanns tydligt motstridiga uppfattningar. Man frågade om lämpliga former av utländska egennamn, anpassning och grammatisk böjning, transkription av egennamn mellan litauiska och ryska i båda riktningarna; man motsatte sig att förlitauiska utländska namn. Man förvånades också över varför belarusiska egennamn transkriberades från ryska och inte från belarusiska.

Många frågor ställdes om personnamn. Man frågade om hur kvinnors efternamn bildas (t.ex.: Senkienė eller Senkuvienė); om korrekta efternamnsformer i standardspråket (t.ex.: Narmantas eller Narmontas); om pluralformer av efternamn (t.ex.: Mažeikiai, Daukšai, om singularformerna är Mažeika, Daukša); om förkortning av slangnamn (t.ex.: Lionka, Gedma, Jurka, Milka). Man ville veta vilken diminutivform – Petrukas ar Petriukas – som är bättre, och var intresserad av ortnamnens (t.ex.: Balsupiai, Skardupiai, Balsė, Pabradė) ursprung. Lyssnarna brydde sig om stavningsfrågor: stavning av ortnamn (t.ex.: Biliakiemis, Nevėžis), stavning av ljudet j i internationella ord (t.ex.: paviljonas, milijonas, legionas), och man frågade om man borde avskaffa bokstäverna med ogonek.

BENDRINĖ KALBA 93 (2020)

http://journals.lki.lt/bendrinekalba

ISSN 2351-7204

Rasuolė Vladarskienė. Kazys Ulvydas – kalbos kultūros puoselėtojas | 8

doi.org/10.35321/bkalba.2020.93.16

Man undersökte korrekt användning av kasus och prepositioner, till exempel: blev lärare eller lärare, jag frågar henne eller jag frågar honom, andas genom näsan eller genom näsan.

När man läser manuskripten till radioprogrammen börjar även argumentationen bakom K. Ulvydas språk rekommendationer klarna. Lingvisten brukade vanligen förklara det behandlade språkfenomenet ganska utförligt och stödde sig på liknande och analoga exempel; när det passade gav han också exempel från andra språk. När han föreslog rättelser presenterade han mer än ett korrekt alternativ. Till exempel föreslog han att det för språket onödiga lånordet biškį (biški) skulle ersättas med en hel bukett vackra litauiska ord: truputis, trupulėlis, truputytis, trupuč(i)ukas, mažumėlė, kruopelė, kruopelytė, kruopeliūtė (1963 04 17).

K. Ulvydas godkände ofta parallella former, till exempel: įsirpti och išsirpti, genitivändelser i pluralis ašų och ašių. Enligt honom går det inte att säga vilken form som bör betraktas som norm, eftersom det är ett ännu inte etablerat ”övergångsfenomen”; därför borde båda formerna tolereras (1963 04 17). Om parallella ordformer sade han dock att fullständiga synonympar inte uppskattas i språket, eftersom de skapar vissa svårigheter; man försöker särskilt göra sig av med parallella termer som betecknar olika vetenskapliga begrepp.

Lingvisten undersökte inte bara själv ingående ett korrekt språkbruk, utan uppmuntrade också lyssnarna att själva intressera sig för språkfrågor och försöka reda ut problemen i ordböcker eller andra publikationer: ”När frågor uppstår om betydelsen av något internationellt ord måste man alltid ta fram en ordbok över internationella ord.” (1963 12 06). Ibland hänvisade han helt enkelt till böcker och kapitel där man kunde läsa mer om frågor av intresse.

Han motsatte sig onödiga ändringar, eftersom han ansåg att man i språket bara bör rätta eller ändra det som verkligen behöver rättas, och att ogrundade ändringar bara förvirrar läsarna och undergräver språkgranskarnas auktoritet. Därför förklarade han tålmodigt och med välgrundade argument för åhörarna vid mer än en sammankomst deras

BENDRINĖ KALBA 93 (2020)

http://journals.lki.lt/bendrinekalba

ISSN 2351-7204

Rasuolė Vladarskienė. Kazys Ulvydas – kalbos kultūros puoselėtojas | 9

doi.org/10.35321/bkalba.2020.93.16

att framföra ogrundade förslag till rättelser. Med hänvisning till exempelvis kriteriet om normens stabilitet hävdade han att ”om vi försökte ersätta de vanliga, allmänt etablerade uttrycken skambinti (paskambinti) telefonu med ordet telefonuoti, skulle vi inte tjäna språket det minsta, utan bara rubba en norm som redan hade etablerats och blivit allmänt spridd” (1978 04 15).

Han uppmanade åhörarna att efter förmåga bidra till insamlingen av det litauiska språkets ordförråd Lietuvių kalbos žodynui – detta kallade han en patriotisk plikt: ”Om allmänheten insåg hur viktig insamlingen av ordskatten är för nationens kultur och vilken betydelse den insamlade skatten har för kommande generationer, skulle den på kort tid kunna utföra en verklig bragd i den litauiska kulturhistorien – den skulle kunna rädda tusentals av de vackraste orden och uttrycken från undergång och glömska varje år” (1978 09 09).

Det är också värt att nämna att språkforskaren uppfattade språkkultur inte bara som korrekt språkbruk, utan också som ett kultiverat och artigt sätt att tala. Därför lärde han sina åhörare att ”[I] skrift och tal bör man inte vara sparsam med artighet och en viss mildhet, eftersom sådana medel förbättrar människors relationer. Litauiskan har inget överflöd av artighets- och mildhetsformler; därför bör vi ibland inte tveka att lära av andra språk, till exempel polska, ryska, engelska och i synnerhet franska” (1978 06 24).

En genomgång av en stor mängd manuskript till Kazys Ulvydas radioprogram, som sändes för flera decennier sedan, visar att läsarna bekymrade sig över och ställde frågor om liknande ämnen som diskuteras livligt även i dag (stavning, betoning, stavning av främmande egennamn med mera).

Språkforskarens svar på de frågor som ställdes ger en tydligare bild av hans uppriktiga och ansvarsfulla arbete med att normera språket och av kriterierna för hans rekommendationer. Framför allt märks hans återhållsamhet och försiktighet i rättelserna: ”För att rättelserna ska bli mer övertygande och göra nytta måste man rätta mycket försiktigt och endast sådant som verkligen är felaktigt och behöver rättas” (Mer försiktighet vid språkrättelser. Kalba Vilnius, 1977, 21). Rättelserna grundades på språkets systemegenskaper,

BENDRINĖ KALBA 93 (2020)

http://journals.lki.lt/bendrinekalba

ISSN 2351-7204

Rasuolė Vladarskienė. Kazys Ulvydas – kalbos kultūros puoselėtojas | 10

doi.org/10.35321/bkalba.2020.93.16

på analoga fall och ibland även på exempel från andra språk. I radioprogrammen rättades inte bara språkfel och brister; man talade också om mångfalden av uttrycksmedel i språket, förklarade inte bara ordens betydelser utan även deras ursprung, och uppmuntrade åhörarna att själva aktivt intressera sig för språket (söka svar i språkpublikationer) och samla ord Lietuvių kalbos žodynui. På så sätt odlades kärlek till och respekt för det litauiska språket.

Pranas Kniūkšta bedömde K. Ulvydas insatser för språknormeringen mycket träffande. Han skrev att akademikerns ”framlagda tankar och slutsatser bildar ett sammanhängande system som kan kallas Ulvydas skola. Dess främsta kännetecken är: att utgå från språkfakta, lingvistiskt underbyggda teoretiska principer, en bred och övertygande argumentation, hänsyn till samhällets behov och återhållsamhet samt en utvidgning av standardspråkets resurser och uttryckssätt” (Kalbos kultūra, 68:e häftet, 1995). Den inriktning för språknormeringen som Kazys Ulvydas fastställde får genklang också i dagens forskares och språkvårdares arbete.

Mottaget 2020 12 02

RASUOLĖ VLADARSKIENĖ

Litauiska språkets institut

Petro Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius

[email protected]

BENDRINĖ KALBA 93 (2020)

http://journals.lki.lt/bendrinekalba

ISSN 2351-7204