VILĮA SAKALAUSKIENĖ

Institutet för det litauiska språket

ORCID-id: https://orcid.org/0000-0002-0487-7710

FORSKNINGSOMRÅDEN: etnolingvistik, lexikografi, lexikologi.

DOI: https://doi.org/10.35321/bkalba.2024.97.06

DIALEKTORDBOKEN SOM KULTURTEXT: VETENSKAPENS SPRÅKLIGA OCH KULTURELLA BILD KVIEČIO

NYCKELORD: kvietys, den språkliga världsbilden, etnolingvistik, dialektordbok, definition, fraseologism, paremi.

ABSTRAKT

Den stora mängden dialekt- och folklorexempel samt betydelser i dialektordböckerna uppmuntrar till att använda dessa ordböcker. Av samma skäl tillmäts autentiska texter stor betydelse i dialektordböcker. Artikeln analyserar den språkliga och kulturella bilden av vete, en av de fyra viktigaste sädesslagen som litauerna använder, så som den framträder i materialet från dialektordböcker, den stora Lietuvių kalbos žodynas och andra litauiska lexikografiska källor. Ordet kvietys är känt och används i alla litauiska dialekter. Studien riktar uppmärksamheten mot sambandet mellan vete och människans tillvaro och folkkultur, de värden som vetet tillför människan samt hur vete värderas i förhållande till andra sädesslag. Mängden lexikografiska källuppgifter om kvietį gör det möjligt att analysera denna växts kulturella bild med utgångspunkt i den metodologi som utvecklats av den etnolingvistiska skolan i Lublin. Det uppmärksammas att dialektordböcker tillhandahåller betydligt mer begränsat material än folkloristiska narrativ. Med stöd av de senare kan man dock finna tillräckligt med etnolingvistisk information i ordboksmaterialet om växternas språkliga och kulturella bild.

SAMMANFATTNING

Den stora mängden dialekt- och folklorexempel samt betydelser i dialektordböcker gör dessa ordböcker till en källa att förlita sig på. Av samma skäl har autentiska texter stor betydelse i dialektordböcker. Artikeln granskar den språkliga och kulturella bilden av vete, en av de fyra viktigaste sädesslagen i Litauen, sådan den framträder i materialet från den stora ordboken över det litauiska språket och andra litauiska lexikografiska källor. Ordet wheat är känt och används i alla litauiska dialekter. Studien

VILIJA SAKALAUSKIENĖ. Tarminis žodynas kaip kultūros tekstas: kalbinis ir kultūrinis kviečio paveikslas

115

fokuserar på sambandet mellan vete, människans existens och folkkulturen, på det värde som vetet tillför människan och på vetets värde i jämförelse med andra sädesslag. Mängden uppgifter om wheat i lexikografiska källor gör det möjligt att analysera växtens kulturella bild med hjälp av den metodologi som utvecklats av den etnolingvistiska skolan i Lublin. Det bör uppmärksammas att dialektordböcker erbjuder ett betydligt mer begränsat material än folkloristiska berättelser. Om man emellertid utgår från de senare kan ordboksmaterialet ändå visa sig vara en tillräcklig källa till etnolingvistisk information om växternas språkliga och kulturella bild.

INLEDNING

Litauiska lexikografiska källor är mycket viktiga för rekonstruktionen av världsbilden¹, eftersom de flesta av dem på ett utmärkt sätt återspeglar den arkaiska litauiska kulturen, och deras syfte uppfattas av redaktörerna framför allt som att dokumentera, bevara och sprida denna kulturs väsentliga uttryck. Vid sidan av andra ordböcker över det litauiska språket ges det på senare tid ut ett stort antal dialektordböcker, som sammanställs med stöd i olika källor till den litauiska ursprungliga kulturen och kan betraktas som kulturordböcker, det vill säga ordböcker utarbetade på grundval av kultur (Rutkovska 2021: 152).

Särskilda litauiska dialektordböcker som återspeglar dialektens eller talspråksvarietetens språkliga och kulturella aspekter har ännu inte sammanställts. De utgör dock en utmärkt källa till uppgifter vid studiet av den språkliga² världsbilden. Dialektordböckernas stora värde ligger i de illustrativa meningarna, som har upptecknats ur levande språk och folklore och dokumenterar människors liv under en viss tidsperiod: detaljer ur vardagslivet och högtiderna, skiftningar i sinnesstämningar och tankar samt ett särpräglat sätt att se på och värdera världen.

Dialektordböcker är användbara vid lexikalisk-semantiska undersökningar som bygger på den metodologi för att synliggöra den språkliga världsbilden som utvecklats av den etnolingvistiska skolan i Lublin. Artikeln utgår från antagandet att en dialektordbok är en text av en viss genre som belyser den kulturella kontext i vilken ett ord fungerar.

Vid etnolingvistisk analys av material från litauiska dialektordböcker beaktas alla uppgifter i en ordboksartikel: definitioner, kollokationer, citat som illustrerar uppslagsordets omgivning, synonymer, antonymer, avledningar, fraseologismer, paremier med mera. Således är den språkliga världsbildens

¹ Lexikografin tillmäts en viktig roll i studiet av den språkliga världsbilden. Ordböcker fyller en funktion som förbinder världsbildens lexikala och semantiska komponenter.

² Genom att analysera dialektala lexikografiska källor kan man ta reda på hur många ord i den språkliga världsbilden som förknippas med det koncept som beskrivs (P a p a u r ė l y t ė - K l o v i e n ė 2007: 41).

116

BENDRINĖ KALBA | 97

För landskapsbildsstudierna har alla uppgifter i ordböckernas mikrostruktur använts. Det är särskilt viktigt att framhålla att så kallade textdata (fraseologismer, paremier, jämförelser) i litauiska lexikografiska källor anges efter de illustrerande meningarna och markeras på motsvarande sätt: fraseologismer efter tecknet ♦ (romb), och paremier och jämförelser efter tecknet ∧ (takform). Illustrerande meningar med uppslagsord från folklore kan tillhöra olika genrer: paremier, gåtor, jämförelser, besvärjelser, trosföreställningar, sånger, sagor och så vidare.

Artikeln riktar uppmärksamheten mot sambandet mellan människans existens och kultur³ genom VETE-konceptet⁴. Syftet med studien är att rekonstruera den språkliga och kulturella bilden av vete i litauiskan med utgångspunkt i litauiska dialektala lexikografiska källor. Rekonstruktionen görs med hjälp av en kognitiv definition, vars främsta syfte, enligt J. Bartmiński, är att visa hur företrädare för språkliga och kulturella gemenskaper uppfattar vissa objekt och företeelser i världen, det vill säga vilken kunskap om världen, dess kategorisering och värdering som finns inbäddad i det språk som används av en viss gemenskap (Bartmiński 1988: 169; citerat efter Niebrzegowska–Bartmińska 2020: 48). För att uppnå detta syfte ställs följande uppgifter: 1) att översiktligt behandla benämningarna på vete och vetets delar i litauiska lexikografiska källor; 2) att diskutera de värden som vete tillför människan (användning i hushållet, jordbruket och folkmedicinen) samt värderingen av vete i förhållande till andra sädesslag (seder, riter och trosföreställningar med anknytning till vete); 3) att sammanföra till en helhet (semantiska kategorier som kallas fasetter) de fragment av vetekonceptet som framträder i litauiska dialektala lexikografiska källor; 4) att formulera en kognitiv definition av vetekonceptet.

Det empiriska underlaget för studien utgörs av uppgifter från Zanavȳkų šnektos žodyno (ZanŽ), Kazlų Rūdos šnektos žodyno (KzRŽ), manuskriptet till Jurbarko šnektos žodyno (JrbŽ), Dieveniškių šnektos žodyno (DvŽ), Kupiškėnų žodyno (KpŽ), Vidiškių šnektos žodyno (VdŠŽ), Zietelos šnektos žodyno (ZtŽ), Šiaurės rytų dünininkų šnektų žodyno (DünŽ), Kretingos tarmės žodyno (KrtnŽ), Šiaurės vakarų žemaičių žodyno (ŠVakŽŽ), Druskininkų tarmės žodyno (DrskŽ), Pietinių pietų aukštaičių šnektų žodyno (PPAŽ) och Kaltanėnų šnektos žodyno (KltŽ). Nyckeln till den systematiska studien är Lietuvių kalbos žodynas (LKŽₑ), som sammanför uppgifterna till en helhet och fyller luckorna i de dialektala

³Under 1900-talets sista decennium fick idén om att studera språk i ett kulturellt sammanhang särskild aktualitet och fortsätter att växa (se vidare Bartmiński 2020: 25).

⁴Den språkliga och kulturella bilden (föreställningen) av ett utsnitt av verkligheten, ett objekt (eller en företeelse) kallas koncept. Dess innehåll består inte bara av kunskap av kognitiv art, utan även av kunskap av emotionell och pragmatisk art, som härrör från individuell och samhällelig erfarenhet (Bartmiński, Chlebda 2013: 71).

VILIJA SAKALAUSKIENĖ. Tarminis žodynas kaip kultūros tekstas: kalbinis ir kultūrinis kviečio paveikslas

117

kedja av ordboksuppgifter. I studien har uppgifter från Sinonimų žodyno (SŽ_e) och Antonimų žodyno (AŽ_e) som rör lexemet kvietys använts. Dessutom omfattar det undersökta materialet fraseologi, paremier, derivat, synonymer och antonymer som belagts i litauiska lexikografiska källor. Därför används, utöver de nämnda verken, även uppgifter från Frazeologijos žodyno (FŽ_e) och Lietuvių kalbos palyginimų žodyno (LKPŽ_e). För att utvidga det empiriska materialet citeras ibland också uppgifter som samlats i kortregistren till Lietuvių kalbos žodyno Papildymų (LKŽ_ePK) och Lietuvių kalbos žodyno Tarmių (LKŽ_eTK). Materialet i vissa av de nämnda dialektordböckerna dokumenterades redan i slutet av 1800-talet, i andra i mitten av 1900-talet och i ytterligare andra i slutet av 1900-talet och under 2000-talets första decennium.

För analysen av materialet i dialektordböckerna används interpretativa och beskrivande metoder samt semantisk analys och metoden med kognitiv definition. Den sistnämnda visar en allmän uppfattning om världen och syftar till att framhäva alla objektets egenskaper som är betydelsefulla ur ett kulturellt perspektiv. Dessa egenskaper fastställs genom analys av språkliga och textuella data (paremier, fraseologismer och så vidare) samt extralingvistiska data (beskrivningar av trosföreställningar och seder).

1. VETE SOM UPPSLAGSORD I LEXIKOGRAFISKA ARTIKLAR

I större delen av världen är vete det viktigaste brödsädesslaget. Historiker anger att vete hör till de äldsta jordbruksväxterna. I Litauen odlas höstvete och vårvete av det vanliga vetet (Triticum aestivum), men utgrävningar av fornborgar från 1000-talet till 1300-talet (Apuolė, Gabrieliškės och Veliuona) visar att, utöver vanligt vete (även kallat mjukt vete), även emmer, kompaktaxigt vete och spelt var utbredda. Fram till början av 1900-talet såddes vete främst på herrgårdarnas åkrar. Enligt etnologen Pranė Dundulienė var råg det viktigaste av sädesslagen, följt av korn, bovete och vete (Dundulienė 1982: 163).

Ordet kvietys / kviečiai, som i olika ordböcker har en betydelse, ’ett slags säd’, och en underbetydelse, ’detta sädesslags korn’, har använts i litauiskan sedan 1500-talet och finns belagt i de första skriftliga monumenten (Mikalojus Daukšas postilla, Jonas Bretkūnas bibel, Samuel Boguslav Chylinskis bibel och Konstantinas Sirvydas ordbok). I många litauiska dialektordböcker beskrivs detta sädesslag som tillhörande gräsfamiljen (DvŽ I 330) eller poaceae (VdŽ 337), som ett brödsädesslag (LKŽ_e), ett sädesslag vars strå är ett halmstrå, vars agn är-

118

BENDRINĖ KALBA | 97

axet är en sammansatt vippa, frukterna är gulaktiga eller brunaktiga korn, av vars mjöl man bakar en kaka (LKŽₑ, ZanŽ I 828, KzRŽ I 414, JrbŽ, KpŽ II 554, PPAŽ I 545, KltŽ 133, ŠVakŽŽ I 361).

I dialektordböckerna anges ibland en särskild pluralform som uppslagsord kviečiai, med betydelsen ’åker med denna säd’: Radom mes šitą mažiukę kviečiuos (som svar på frågan varifrån barn kommer) (KzRŽ I 414), eller anges en särskild betydelse vid singularformen kvietys: ’åker besådd med denna säd’: Labai daug žolės buvo, teip apaugę kviečiai buvo (VdšŽ 337). I ordboken över Zietelas dialekt, en av de mest ålderdomliga sydöstlitauiska dialekterna, anges Zietelos šnektos žodyne som uppslagsord kviečias, kviečis (ZtŽ 337).

I de samogitiska dialektordböckerna syftar kviečiai endast på vårvete, medan samogiterna kallar höstvete pūrais: Žieminiai kviečiai yra vardu pūrai (ŠVakŽŽ II 109); Pūrų duona – irstanti (LKŽₑ, Šts); Vasariniai kviečiai, o žieminiai pūrai buvo (LKŽₑ, Rnv); Pūrai y[ra] raudons tas grūds (ŠVakŽŽ II 109); Pūrai stambesni y[ra], kvietys y[ra] smulkesnis (ŠVakŽŽ II 109); A pūrai y[ra] rudenį sėjams (ŠVakŽŽ II 109); Visų pirma rugius, paskiau pūrus [kūlė] (ŠVakŽŽ II 109); Mes kažną metą sėjom pūrų (KrtnŽ 326). Pūrai-sorterna är pūras papampusysis⁵ baltasis aksominis (Triticum turgidum album velutinum), puras visurtinis (växande överallt, vanlig) auksytasis (guldfärgad) (Triticum vulgare aureum), pūras plūksninis (Triticum pinnatum).

I vissa samogitiska dialektordböcker står kvietys (DūnŽ 503) och pūras (DūnŽ 525) i slutet av ordboken, i registret. I differentiella ordböcker (dit även DūnŽ hör) är jämförelse med motsvarigheterna i standardspråket vanligtvis den främsta principen för ordurvalet. Därför anges i stället för en definition kaip bk⁶.

Man odlar både vår- och höstvetesorter. Dialektordböckernas uppgifter visar att höstvete anses överlägset höstråg och vårvete, och därför brukade man på vissa orter så mer av det: Žieminiu kviečiu daug sėdavom, daugiau neg rugių (LKŽₑ, Skp); Kai padera žieminiai kviečiai, tai nepalyginsi su vasariniais (LKŽₑ, An); Žieminiai kviečiai yra lapingesni už žieminius rugius (LKŽₑ, Krišč); Kviečiai būdavo tokie žieminiai geltonieji, ne baltieji, irgi minkštūs (mjuka), jagu tiktai vėjas, tai išbyra, iškulia juos (KpŽ II 554); Sėdavo kviečių žieminių ir vasarių (KpŽ II 554); Kviečiai žieminiai uždera ir grūdas didesnis kaip vasarinių (LKŽₑ, Ign).

⁵ Ett sådant namn kan hänga samman med att kviečys sväller (blir större) medan det gror.

⁶ Det betyder att ordet har samma betydelse som i standardspråket.

VILIJA SAKALAUSKIENĖ. Tarminis žodynas kaip kultūros tekstas: kalbinis ir kultūrinis kviečio paveikslas

119

Vetet förekommer i olika sorter och bedöms därför utifrån vissa egenskaper och kriterier, vilket också avspeglas i de många olika benämningarna. Till exempel kallas vete med borst på axen akuočiais: Akuočiai kviečiai auga ir prastesnėj žemėj (LKŽₑ, Šd). En viss vetevariant med borstlösa ax kallas beakuočiai kviečiai (LKŽₑ, Kl); den är bättre och mer avkastande. Utifrån höjd och kornstorlek skiljer man mellan baltieji kviečiai (Triticum aestivum): Baltieji kviečiai geresni: šiaudai aukštesni (JrbŽ), som blir högt och får stora, ljust gula eller gyllene korn; kietieji kviečiai är lägre än baltieji kviečiai, och kornen är också mindre men hårdare än de hos baltieji kviečiai; kornfärgen är gul eller brun, ibland till och med rödaktig. Efter såningstid skiljer man mellan vasaručiai kviečiai (LKŽₑ, K), som sås på våren och ger skörd samma år.

Dialektordböckernas material visar att vårvete, som sås på våren, också kallas kviečiukais, kvietukais, och de illustrerande meningarna visar att skörden av dessa är dålig: Kviečiukų pasėjo – vien dirsės, susimaliau, tai galvą pradėjo skaudėt nuo tų dirsių (KpŽ II 551); Kvietukai į dešimt metų vieną metą dera (ZanŽ I 828); Kvietukai sykiu su miežiais prieš (mognar) (LKŽₑ, Gs).

Vete hör, liksom råg, korn, havre och bovete, till brödsäden och är enligt definitionerna i litauiska förklarande ordböcker ett gräs, det vill säga en örtartad växt med en örtartad, icke-förvedad stjälk.

2. VETETS DELAR

Den viktigaste delen av vetet är axen, som visar grödans avkastning. Axens storlek mäts i spann: Vintervete har ax som är ett spann långa (LKŽₑ, Kl); stora och tunga ax böjer sig och orkar inte bära sin vikt: När jag red genom åkern kunde jag inte rida vidare; vetets ax bröts och böjde sig under hästens fötter (LKŽₑ, Plv); Rågen grönskade, vetet sköt ax (LKŽₑ, Vlž). Axens mognadsstadium, när de kommer fram ur noderna, betecknas med verben plaukėti, plaukti: Rågen daggas redan (blommar), men vetet är ännu bara på väg att gå i ax (LKŽₑ, Sn); Vetet har just börjat gå i ax (LKŽₑ, Pc); Vetet är redan i nodstadiet och kommer snart att gå i ax (LKŽₑ, Ėr).

Under Žolinė välsignas vetets ax tillsammans med örter och andra sädesslag; de används också för att binda konstfulla palmkvistar.

Vetets stjälk (halmstrå) var också viktig och hade en funktion i litauernas hushåll och jordbruk; oftast användes den som grovfoder och strö åt djuren. I dialektordböckerna har följande synonymer till stjälk/halmstrå belagts: kvietienojas ’stjälk’; kviečiojys: Här sådde man lite vete, det är sandjord – var skulle du få vetestrån att utfodra med?

120

BENDRINĖ KALBA | 97

(DrskŽ 180); kvietienis ’strå av tröskat vete’: Bär vetestrån till djuren att ligga på (LKŽₑ, Lš); Kor åt kornhalm, men vetestrån (DūnŽ 164); Vetehalm är som den allra sämsta halmen (LKŽₑ, Trak); Vitt vete är bättre: stråna är högre (JrbŽ); Kanske blev vetestråna genomblöta av regnet (VdšŽ 337); Vetestrån används bara som strö, de är mjuka och mössen gnager snart sönder dem (KltŽ 133). Eftersom vetestrån är mjuka, klena och spröda lämpar de sig inte för taktäckning: Vetehalm duger inte till tak, den är spröd, torkar och faller sönder (LKŽₑ, Klvr). Strån av rågvete är hårdare än råghalm.

Det avskurna vetet bands i kärvar, nekar, och dessa ställdes upp i stackar, skylar, rior: Sommarvete ställdes upp i grupper om tolv kärvar (LKŽₑ PK, Prk); En skyl är för vete och råg, medan en ri är för korn och havre (LKŽₑ, Všt); En ri är för vete och råg, medan en höstack är för hö (LKŽₑ, Vl).

Vetestrån används numera inte bara som foder och strö till djuren, utan också vid tillverkning av papper, kartong och korgar. Folkkonstnärer använder vetestrån som material för att binda sodai och fläta hattar. För flätningen skär man först till vetestrån som inte är helt mogna; dessutom används bara stråets övre del.

Vete har, liksom andra sädesslag, rötter utan värde som inte tillmäts någon betydelse, och därför finns det inga uppgifter om dem i ordböckerna.

3. VÄRDERINGEN AV VETE

Av alla spannmålsgrödor har vete sedan gammalt varit den mest utbredda och värdefulla grödan. Det är Litauens guld. I den litauiska folkkulturen är vete en symbol för rikedom, välstånd och ett lyckligt liv. Ett gott liv och en god social ställning beskrivs med idiomet blomstrande vete: Du har ett blomstrande vetefält tack vare honom (FŽₑ). Jämfört med råg är vete en symbol för högtider, lycka och överflöd.

Vetevärderingen tar hänsyn till grödans kvalitet och mängd, dess riklighet, täthet och frodighet, vilket uttrycks genom jämförelser som som en sumpäng, som en skog ’mycket täta’, som en mur ’frodiga’, som en vägg: Vetet är som en sumpäng – en mygga skulle inte kunna sticka in näbben (LKPŽₑ); Vetet böljade över hela fältet som en skog (LKŽₑ); Vetet är som en mur (ZanŽ II 221); I år är vetet som en mur (FŽₑ); Morfar/farfars vete stod som en mur ute på fälten (LKPŽₑ); Vetet är som en vägg (FŽₑ); Veteskörden dignar av säd (LKŽₑ, Krsn).

Vetet doftar starkt: Se hur vetet doftar, man kan knappt gå därifrån (KpŽ II 554). Andra föremål jämförs med vetets utseende: Vackra som moget vete (LKŽₑ, Vrb).

VILIJA SAKALAUSKIENĖ. Termin s žodynas kaip kultūros tekstas:

kalbinis ir kultūrinis kviečio paveikslas

121

Vete förekommer tillsammans med andra sädesslag. I ordböckernas illustrativa meningar nämns vete ofta tillsammans med råg, korn och havre, ibland även med lin, ärter med mera: Vår far sådde allt möjligt, han sådde råg, och vete, och korn, och även lin (ZanŽ I 828); De binder råg, vete, havre och korn, medan ärterna ligger i små högar (KpŽ II 554); Vi har en liten ko, lite vete, råg, så klarar vi oss (ZtŽ 337).

Dessutom vittnar litauiska kalender- och jordbruksseder om att vete värderades högt. Kärvar av vete, råg, korn och havre ställdes i husets fyra hörn på julafton, för att nästa års skörd skulle bli riklig och ge god avkastning. I julönskningarna förekommer vete tillsammans med andra sädesslag, grönsaker och växter: de som gick runt och sjöng julsånger önskade värdfolket god skörd av vete, råg, havre, hirs, kål och ärter.

Vete av låg kvalitet betecknas med avledningar: kvietaičiai, kvietynai ’dåligt vete’: De där vetekornen har torkat, det finns inte ett halvt korn (LKŽₑ, Trgn); Vi sådde allihop som det inte skulle göras, utan superfosfat (superfosfat), därför växte de dåligt (blev stora) kvietaičiai, pūraičiai (LKŽₑ, Šts).

Kvalitativ och värderande betydelse uttrycks av adjektivet vete-: Men vetebröd tycker jag mycket bättre om (KzRŽ I 414); Vetemjöl är bra, jag bakar kakor, bullar och pannkakor av det (KltŽ 133); Men vetekorn är ju redan dåligt (JrbŽ).

Bland exemplen i litauiska lexikografiska källor finns också sagor. Sagomaterialet visar vilket högt värde människan tillskrev vetet och vilken märklig, förunderlig sak vetekornet var: I tarmarna hittar du en silverring och ett vetekorn (DvŽ I 330); Lägg det där vetekornet där du har en fin liten sak (plats) (DvŽ I 330). Man trodde att vetekornet kunde skänka ett rikt liv, eftersom något märkligt och förunderligt skulle uppstå ur kornet.

För jordbrukarkulturen var en cyklisk tidsuppfattning karakteristisk⁷ och återspeglade levnadssättets grundvalar. Tiden för veteskörden – kvieč(ia)pjūtė, kviečiapjūtis, kvietpjūtė – var också mycket viktig i jordbrukarens liv: I år är veteskörden regnig (LKŽₑ, Ig); Om vädret blir fint börjar veteskörden då (ZanŽ I 828); Vintervetet måste absolut skördas före Laurynas (KpŽ II 554).

Vete står i motsats till ogräs (åkersenap, renkavle, klätt, tistlar, ibland även kamomill, blåklint) och parasitsvampar – kūlė-

⁷ I litauiska kalenderseder kan man urskilja såväl lämningar av den arkaiska månkalendern som inslag av agrarmagi från de säsongsbundna arbetscykler som utvecklades senare. Detta är sannolikt den viktigaste delen av etnokunskapen, som återspeglar levnadssättets grundvalar och även har påverkat den nationella kulturens andliga uttryck (Klimka 2015: 31).

122

BENDRINĖ KALBA | 97

brand, kviečiakūlėmis, som växer i veteax: Veteaxen svartnar av den stora mängden sot (LKŽₑ, Jz); Vetet är fullt av sot, i år blir det dåliga kakor (LKŽₑ, Skr); När vetet var mycket sotigt blev också brödet svart (LKŽₑ, Sdk); Om ett år finns det mycket sot, då duger vetet inte längre som utsäde (LKŽₑ, Mrj); I rent vete uppträder blåklint (JrbŽ); Bra vete, bara alltför mycket blåklint (LKŽₑ, Dkš); Och hon berättade för dem om råglosta som hade dykt upp i vetet (LKŽₑ, Jabl); Då går jag inte, käre gosse, med dig, för ditt lilla vete är sotigt (LKŽₑ, Smn).

För att så och odla vete behövs god, svart, gödslad, fet, lerhaltig jord. Detta behov av jord framgår också av ordböckernas illustrativa meningar: Lera är vetets jord (LKŽₑ, Dkš); Jord nära leran passar för vete (LKŽₑ, JT); Vete växer inte på kullen (PPAŽ I 545); Här är det enbart vetjord, den bästa jorden (LKŽₑ, Brž); Vetjord, där vete trivs (LKŽₑPK, Mrj); Vete växer på svart jord (LKŽₑ, Dkš); Där frodas (i fet jord) korn, vete och andra växter (LKŽₑ, Jabl); Även som vårvete behöver det god jord (LKŽₑ, Srj); På våra jordar växer vårvetet bättre (KpŽ II 554); Det fanns tre fält: ett trädesfält, ett annat med vete, råg och klöver – det tredje fältet (KpŽ II 554). Dessutom behöver vetet fukt, och därför passar även våt jord för vete: Så råg så att det studsar, så vete så att det fastnar (LKŽₑ, Gs). Vete växer även på sämre jord: På sandig jord mognar även vetet snabbare (LKŽₑ, Up); Vete med borst växer också på sämre jord (LKŽₑ, Šd). Vetekorn som växer i jord med grusig alv faller ur axen: Det faller nämligen lätt ur på grusjord, både råg och vete från sådana jordar (KpŽ IV 965). Den jord som vete trivs i och som lämpar sig för vete kallas vetjord: På vetjorden får du inte heller någon kaka! (LKŽₑ, Užp).

Jordbrukarnas respekt för brödsäden framgår av att jorden, trädan, plöjdes en andra gång för höstsådden och gödslades: Vi plöjer om jorden för råg och vete (KpŽ II 554); Man sår ingenting [på trädan], den ligger över sommaren och man gör den sedan i ordning för vinterrågen eller vintervetet (KpŽ II 554); Där man sådde korn och vete gödslade man också (PPAŽ I 545).

En rik, god veteskörd jämförs med havets sand: Och sådan var mängden vete att den var som sanden i havet, och överflödet rymdes inte i magasinet (en omätlig mängd) (LKŽₑ, Baran).

Vete värderades som dyrbar säd: Vinsten är som för vete (god) (LKŽₑ, Gs); Han tar betalt som för vete (mycket) (FŽₑ, Šll); Du tog betalt som för vete (LKŽₑ, Skr); vete är ett mått för prisjämförelser: För ett kilo fisk brukade man köpa en pud (viktenhet – 16,3 kg) vetemjöl (DrskŽ 181).

Vetes utseende förknippas med gul, gyllene färg: Jag har små rågax, jag har små kornax och gula små veteax (LKŽₑ, Jd).

VILIJA SAKALAUSKIENĖ. Tarminis žodynas kaip kultūros tekstas: kalbinis ir kultūrinis kviečio paveikslas

123

4. VETE I HUSHÅLLET OCH JORDBRUKET

Som redan nämnts hade vetets groddar, korn, mjöl och halm användningsområden i hushållet och jordbruket; de användes inte bara som livsmedel och djurfoder, utan också för att fläta olika föremål, binda upp fruktträdgårdar med mera.

De viktigaste redskapen för att skörda och bearbeta vete var: skära, liten lie ’en enhandslie för att skära råg eller vete’, tröskklubba, slaga, kvarnstenar: Om vetet var bra behövde man skära det med skäror (KpŽ III 234); Vårsäden tröskade man med valsar, med häst, men höstråg och vete måste man tröska för hand med tröskklubbor (KpŽ II 554); Sedan mal man lite vete på handkvarn och siktar det genom en fin sil (KpŽ I 675); Med sådana slagor tröskade man vete och råg (KpŽ III 815).

4.1. Mat, rätter, drycker

Vetekorn kallas Litauens jords guld. Vete respekterades som ett sädesslag för brödbakning och användes inte så mycket i den dagliga kosten, utan främst till fest- och högtidsmat (påsk och julafton). Även i litauiska lexikografiska källor talas det om maträtter och drycker gjorda av vete. Man bakade småbröd, plättar, pannkakor och kakor av vetemjöl; i Samogitien kallades de plóniais, plunčiais, plinčiais (KrtnŽ 307). I Simonas Daukantas skrifter förekommer ploniai, kepiai: Motriškosios kviečių plonius ant anglimis kepė ir iškepusios par ugnį mėčiojo vyriškiems valgyti (LKŽₑ, Dauk); Vaišindami davė užsikąsti kepių ar plonių, kvietinių ar pūrinių, kakalyje ar ant anglimis keptų (LKŽₑ, Dauk). Höglandernas paliepsniai åts till frukost med sur mjölk eller sås: Da iš pyrago tešlos paliepsniai (KpŽ III 40); Duonos tešlos blynus, keptus prieš liepsną, vadina paliepsniais (KpŽ III 40); Kepame blynus anta lakšto, kvietinius tai daugiausia (DrskŽ 181). Vetemjöl användes tillsammans med kornmjöl eller potatis till olika plättar och kakor: Pas mus visokius raguolius kepa: ir bulbinius, ir miežinius, ir kvietinius (LKŽₑ, Žmt).

Av finmalet vetemjöl bakades kakor, även kallade kvietainiais, med betydelserna ”vetekaka” och ”litet bröd, bulle”: Dėkui svočiutei už pyragėlį, už r incką (från Reino) vynelį, už kvietainėlį (LKŽₑ, Plv); Ten (krepšyje) buvo įdėtas pyrago kvietainis (LKŽₑ, Bsg); Kvietiniai miltai gerai, kepu pyragus, bandeles i blynâm gerai (KltŽ 133).

Kakor bakades bara till högtider och när man tog emot gäster: Retai pyragus kepdavom, tik Velykom, Kalėdom tik (KltŽ 215); Velykom kvietinį pyragą kepam

124

BENDRINĖ KALBA | 97

(DvŽ I 330); An Velykų kepa kvietienį (ZtŽ 337); Kvietienius suvalciavoja (finmaler genom valsning) [miltus], nu tai pyragam tiktai (KpŽ II 554); Pyragų naminių kviečių iškepdavo (PPAŽ II 225). Till festbordet hos invånarna i Užnemunė hörde en raguolis, som de kallade šakočiu – ett ihåligt bakverk av vetemjöl, ägg och socker, gräddat framför öppen eld: Labai skanų raguolį iškepė, burnoj tirpsta (ZanŽ II 515). Vetemjöl användes också för att förbättra vardagsbrödet: Rugienių [miltų] nebebuvo, tai kvietieniais atminkiau duoną (KpŽ II 554). Rugienė [duona], o kad kviečių turi gerų, tai da paplaki šity kvietienių milty, tai toj kitoniška duona (KpŽ II 554); man bakade bullar pakyšuoliai, oftast med fläskfyllning, av deg till kaka eller grovt bröd, vilka doppades i flott: Pakišuolį kepdavom, ale maltų kvietienių miltų, tik mielių reikia (KpŽ II 554). Jämfört med andra produkter värderades kakor av vetemjöl högst: Man nereikia tavo pupinių raguolėlių, pakaks mano tėvelio kvietinių pyragėlių (d.) (LKŽₑ, Slk).

Av grovt kvietinių juodmilčių (eller rågmalt ”grovmalt” mjöl) bakades under 1900-talets första hälft ragaišis, ”bröd av grovt vetemjöl eller kornmjöl”: Koks grūdas, toks ragaišis (PPr 264, Km); Tamsus ragaišis – kūlėtų kviečių (LKŽₑ, Dkš); Prastas pyragas iš juodmilčių (LKŽₑ, Alk); kvietinė, kvietienė, ”ragaišis bakat av vete”: Atanėšė ligoniui kvietinės (LKŽₑ, Ut); Turim šviežių kviečių, reiks kept kvietienes (LKŽₑ, Tj); Kvietienę neraugina, tik anksčiau užmaišo (LKŽₑ, Tj); kvietinėlis, ”liten vetekaka”; kvietinė duona: Pūrų (vintervete) duona irstanti (LKŽₑ, Šts); en misslyckad eller dåligt gräddad kaka eller ett dåligt bröd kallades kepaišiu: Kepaišis prastas, prastai sumaltūs (malda) kviečiai (KpŽ II 554); Tokį kepaišį iškepė, o sako, ka pyragus kepiau (KrtnŽ 155).

Av vetekorn gjordes och görs fortfarande kvietinės kruopos: Jau ma[n] kvietinė kruopa tai jau prasta (JrbŽ); Čielus gi kviečius verda, kas labai mėgsta, kviečius saldu (saldžiu) vandeniu apsipila, kaip skanu, kaip kruopos (LKŽₑPK, Imb). Man lagade också andra rätter (kissel, pannkakor, gröt, klimpar (klečiūkai), soppor): Kvietinę košę verdam, ruginę košę verdam (KzRŽ I 414); Kvietinis kisielius panašus į avižinį (ZanŽ I 828); Kvietiniai miltai gerai, kepu pyragus, bandeles į blyn am gerai (KltŽ 133); Kviečių luobus vadina šelenom, aba pas mus sako klynės (ZanŽ I 722); Prašom, prašom ant miežių syvo, ant kviečių pyrago (KpŽ II 554); Sudaigina kviečius, sudžiovina ir valgo [per Kūčias] (KpŽ II 554); Zacirkai va arba blyn am tai irgi maldavo kviečius (KpŽ II 554); Pusryčiui blynai grikiniai, žirnienai, kvietieniai (KpŽ II 554); Košės i(š)siverdi kvietinės razavos (grovt malet mjöl), piene išverdi (VdšŽ 337); Ant šv. Jacko valgyk naujų kviečių klecką (LKŽₑ, VP 8). Gröt,

VILIJA SAKALAUSKIENĖ. Tarminis žodynas kaip kultūros tekstas:

kalbinis ir kultūrinis kviečio paveikslas

125

kokas på hälften av vetemjöl (rågmjöl), potatis och mjölk; på samogitiska kallas den pusmarškone (ŠVakŽŽ II 114) eller marškone: Išvirė pusryčiui pusmarškonės košės į pasitaisiau (KrtnŽ 328). Förr var vetemjöl en lyxvara för tillagning av vardagsmat, vilket också framgår av ordböckernas uppgifter: Šeimynai tai jau nelabai duodavo jau tę kvietienių nei blynų, nei niekur nieko, žirnių būdavo (KpŽ II 554); Dzacirka po karam būdavo rugienė, juoda, kas tau duos kvietinę (VdšŽ 337). Till hushållet kokade man vetesoppa, kvietienė, eller den betydligt sämre zacirka: Jągų kvietienės pavalgai, tai šipšt šipšt, tai slidi, rokuoja, šleikštu, praščiau (KpŽ IV 917); Blynam, zacirkai maldavom žirnių su kviečiais (LKŽₑ, Kvr); Zacirkai arba blyn am tai irgi maldavom kviečius (KpŽ IV 917). Sådan soppa var enkel och smaklös, men man kokade en stor mängd så att hushållet skulle bli mätt.

En annan vetebaserad rätt som lagades av zanavykerna var kukulái čiai (kleckiūkai) av vetemjöl, som åts i mjölksoppa eller med fräs av ister (Marcinkevičienė 2015: 138). Vetekornen behövde stötas ordentligt i mortel så att skalen lossnade: Kviečiai reikia krušti, tai gerai subvirs ir bus minkšti (LKŽₑ, Žl).

Vete användes också vid tillverkning av hembränt och öl: Samagoną darydavo iš rugių, kviečių, tiktai mažujų, be akuotų, senybiniai (KpŽ II 554); Pirmam kupke žalias vynas, kitam kupke saldus medus, trečiam kupke kvietinis alus (ZtŽ 337); Kvietinės [degtinės] bonką išrovė (fick fram) (DrskŽ 181); Kvietinę arielką daro (KltŽ 133); Atnešiau, pastačiau kvietienės ant stalo, tai jam akys ant kaktos iššoko (LKŽₑPK, Grnk).

Vete användes också för att färga påskägg: Avižom ir kviečių želmenim dažydavo kiaušinius žalsvai (LKŽₑPK, Dgč).

4.2. Foder

Vete används inte bara som människoföda, utan också som foder åt boskap och tamfåglar. Det framgår även av litauiska lexikografiska källor: Med vetemjöl brukade man göda grisarna, då blev det fläsk (KpŽ II 554); Jag köpte vetekli åt grisen (LKŽₑ, Plk); De värpte inte, de värpte inte; jag började mata dem med vete och då började äggen komma (LKŽₑPK, Sur). Även ett avskuret vetefält användes som foder – vetestubb: På hösten betar fåren på vetestubben (DvŽ II 330); Ni kan också leva på vetestubben, jag såg att så vackert gräs redan har vuxit upp (LKŽₑ, Paj).

Kokt vete användes som bete för att locka till sig fisk: Mört fångar man på kokt vete (LKŽₑPK, Krč).

126

BENDRINĖ KALBA | 97

4.3. Folkmedicin

Vanligt vete, som har medicinska egenskaper, har sedan gammalt använts inom folkmedicinen, till exempel för att behandla matsmältningsbesvär: När magen inte mår bra, brukade man förr koka vete (LKŽₑPK, Mžš). Inom folkmedicinen användes inte bara vetekorn, utan också kli, mjöl och särskilt groddar. De användes vid benpålagringar och för att återställa kroppen. I dag har man konstaterat att växten avlägsnar kolesterol ur kroppen och därför hjälper personer med åderförkalkning samt vid behandling av fetma. Vete kan användas vid vitaminbrist och järnbrist, eftersom det är rikt på vitaminer och järn. Vanligt vete hjälper till att skapa en barriär mot virus och bakterier och stärker kroppen.

Kokta vetekorn användes i kompresser och omslag eftersom de lindrar smärta: Vete är medicin: man kokar det, mosar det, lägger det på en liten duk, men en av linne, och lägger den på benen (LKŽₑPK, Sur). I dag används vetekorn också för att framställa läkemedel. Man kan pressa olja ur dem (den är rik på vitamin E), kornen kan fermenteras och destilleras (en vätska som används för att behandla huden framställs), och avkok kan beredas. Vetemjöl används vid tillverkning av kosmetiska produkter, och vetekli till terapeutiska hudbad.

4.4. Gissningar, magi, vidskepelser och föreställningar

Bönderna valde en lämplig tid för vetesådden utifrån naturens tecken och de äldres råd. Den bästa tiden att så vete är när kabblekorna blommar och de första daggdropparna bildas på nässlornas blad. Bönderna sådde inte spannmål när sydvinden blåste. De väntade på nordliga vindar, som skulle skydda grödan mot maskar. Därför såddes vete under den avtagande månen, så att maskarna inte skulle angripa det.

Jordbrukarna försökte så vete på kvällen eller under en mörk natt, utan sol eller måne, så att vetet inte skulle bli maskätet: När man sår vete ska man se till att månen inte syns – då blir det maskätet (LKŽₑ, Pnd); Så vetet när månen inte syns, för då blir vetet maskätet (KpŽ II 554).

Sparvar tycker om vetekorn, och därför försöker man förhindra att de får tag i de sådda eller mognande kornen: Sparvar tycker om att äta mjukt vete (LKŽₑ, Grž). Därför ska vetets första teig (första remsa) sås så att kornen faller åt husets håll. Det innebär att man, när man sår, inte ska locka till sig sparvar från husen; alternativt ska man kasta de tre första nävarna med vete åt norr, så att sparvarna inte äter av vetet som mognar på åkern. Dessutom, med ett vetekorn mellan tänderna

VILIJA SAKALAUSKIENĖ. Tarminis žodynas kaip kultūros tekstas:

kalbinis ir kultūrinis kviečio paveikslas

127

stjäl [fadern], tills det blir dags att börja plöja, och man får inte fråga något; då äter sparvarna inte [vete] (KpŽ II 554); Om du vill att sparvarna inte ska gå på och äta upp det sådda vetet, ta en bit fläsk och smörj in händerna med det (LTR, Kp); När man går ut för att så vete ska man se till att sparvarna har något att äta (LTR, Grk).

Om den kommande veteskörden brukade man dra slutsatser utifrån tallarnas hängen: Om vetet (tallens hanblomställning) är välmatat, blir det ett gott veteår (LKŽₑ, Trgn). Om ekarnas löv faller av tidigt blir veteskörden god. I hopp om vita kakor – När man skördar vetet ska man inte vänta tills det blir brunt; då blir kakorna vitare (Aruodai.lt). Man trodde att höstvete ovillkorligen måste skördas före Sankt Laurentius dag (10 augusti): Höstvetet måste man absolut skörda före Laurentius (KpŽ III 230).

Spådomar med anknytning till jordbruket var mycket varierande. En vitt känd sed var att på julaftonskvällen, medan man åt eller efter måltiden, dra ut hö under bordduken. Husbonden letade efter sädeskorn i höet och sådde mer av den gröda vars korn han hittade, i hopp om en god skörd.

Många av julaftonskvällens spådomar var förknippade med julmaten. Om man till exempel tog en sked vete eller en näve nötter, ärter eller bönor, såg man efter om antalet var jämnt (de dödas antal, liksom antalet kommande giftermål) eller udda (de levandes antal). För att skydda sig mot det onda hängde man inte bara rönnkvistar i husets hörn, utan också veteax.

Vete nämndes också i besvärjelser mot sjukdomar. Man gjorde så här: man förde spetsen på en skära runt det ömmande stället och sade: ”Jag skar korn, jag skar vete, jag skar vårsäd, och jag ska skära dig också, sjukdom!” (Vaitkevičienė 2008: 346).

4.5. Seder och riter

De forntida riterna i samband med såddens början och slut hade som främsta syfte att genom magi, spådomar, böner och offer trygga den kommande skörden och skydda den mot alla slags olyckor.

Litauerna hade för vana att besöka odlingarna och utföra riter ute på fälten. I slutet av 1800-talet red en såningsman i trakten kring Panevėžys, efter att ha sått vete, flera varv runt vetefältet på en käpp, till häst och med kläderna ut och in, för att skydda grödan från att slås ner av regn eller hagel (Dundulienė 2020: 153).

En annan sed var att ungdomar dansade ringdanser runt festbordet och sjöng om veteplantorna och andra sädesslag. Ibland uppmanade man säden att blomma väl. Om rågen eller vetet

128

BENDRINĖ KALBA | 97

När de var mogna och kunde börja falla av började kvinnorna skära säden tidigt på morgonen, medan daggen ännu låg kvar, och slutade först när solen gått ned eller ännu senare (se vidare Dundulienė 2020: 193). Till denna sed anknyter fraseologismen ne kviečiai byra ’det är ingen brådska’: Ne rugiai krinta, ne kviečiai byra (FŽₑ). Till rishögtidens avslutningsriter gjorde kvinnorna tunnbröd av vetemjöl, och männen kastade dem över elden tills de hårdnade och gräddades.

En annan gammal sed bland landsbygdens människor med anknytning till säd var att röka de djur som drevs ut på bete med örter som ansågs ha apotropeisk⁸ kraft, rågmjöl, vete och annat, eftersom man trodde att röken skulle skydda mot all slags ondska (Dundulienė 2020: 140).

5. AVLEDNINGAR, SAMMANSÄTTNINGAR, KOLLOKATIONER, FRASEOLOGISMER, PAREMIER

Gruppen av avledningar från Kviečio är varken stor eller varierad. De rikligaste avledningskedjorna består av diminutiver av grundorden samt benämningar på arbeten, människor som utför arbeten med anknytning till vete, den tidsperiod då vetearbetet pågår och växter som växer i eller parasiterar på vete. Kviečio diminutiverna – kvieteliai, kviečeliai, kvietukai, kvietužėliai – används oftast i sånger: Nelapoja kvieteliai (LKŽₑ, JV 640); Težyd rugeliai, težyd kviečeliai (LKŽₑ, RD 80); Nedygo rugeliai, nedygo mieželiai – išdygo kvietužėliai (LKŽₑ, BsO 245).

Viktiga derivat i vetets semantiska fält är veteåker efter skörd, vetefält efter skörd ’mark där vetet har skördats’. På ett fält där vetet hade skördats lade man ut lin, sådde klöver och lät boskap och tamfåglar beta: Vi lägger lin på vetestubben (LKŽₑ, Ds); Nästa år blir det fin klöver på vetestubben (LKŽₑ, Mrj); På hösten vallar man fåren på vetestubben (DvŽ I 330); Nästa år blir det fin klöver på vetestubben (LKŽₑ, Mrj); Släpp ut hönsen på vetestubben, så att de pickar upp kornen (KrtnŽ 202). Med veteåker efter skörd är ett idiom förknippat som visar en negativ värdering av en ogift man: Gå och räfsa vetestubben – säger en flicka till en gammal ungkarl (LKŽₑ, J). Ett annat derivat som anknyter till vetefältet är veteåkerrand, vetefältskant ’plats intill ett vetefält’: Följ vetefältskanten, så kommer du ut på vägen (DūnŽ 235).

Veteskörden kviečiapjūtė började vanligen efter rågskörden, omkring Jungfru Marie himmelsfärdsdag. Vädret kunde vara av alla slag – både klart och regnigt: Šiemet lietinga kviečiapjūtė (LKŽₑ, Ig).

⁸ Föremål eller ritualhandlingar som anses ha magisk kraft att skydda djur eller människor mot ondska, olyckor och sjukdomar.

VILija SAKALAUSKIENĖ. Tarminis žodynas kaip kultūros tekstas: kalbinis ir kultūrinis kviečio paveikslas

129

Vissa vetesorter benämns med sammansatta ord. De viktigaste kviečio-bildningarna som återges i dialektordböckerna speglar vetets betydelse i vardagslivet och hur det värderas: kvietrugiai ’vete blandat med råg’: Kvietrugių sėja, kad duona būtų baltesnė (DūnŽ 164); Pavasarį pasėjau kvietrugius, tai žinai, nekoki užaugo (ZanŽ I 828). Andra kviečio-bildningar som belagts i litauiska lexikografiska källor är: kvietgrūdžiai ’vetekorn’, kvietmilčiai ’vetemjöl’, kvietdirsiai ’mycket dåligt, mjöldrygeangripet vete’, kviečiažolė ’växt i gräsfamiljen, tuvtåtel (Panicum crus galli).

Ordet kvietys ingår i andra benämningar. Bönderna, som förundrades över de bördiga växter som deras far- och morföräldrar inte kände till, kallade majs turkiškais, tūkiniais / turkų kviečiais (LKŽᴱ PK, I). En viss art av bladmossor – paprastasis gegužlinis – kallas kiškio kviečiais.

Fraseologiska samband speglar olika stereotypa drag som förknippas med vete och framträder tydligast i en avgränsad mikrokontext. Den bästa produkten av vete – kakan – kallas kviečio žiedu: Dėkui svotuliam ažu pyragėlių, ažu kviečio žiedu (d.) (KltŽ 426).

En negativ värdering av levnadssätt (slarvighet) uttrycks indirekt genom en analogi med möjligheten att så vete, i en beskrivning av en smutsig nacke: Ant tavo pakarpos galima kviečius sėti (FŽᴱ, Grš); ausyse kviečiai auga (om en slarvig person) (ZanŽ I 828).

Vanligen hävdas att ”en jämförelse är ett stilistiskt grepp för att ställa en sak eller företeelse mot eller jämföra den med en annan, i syfte att betona, lyfta fram, tydliggöra eller precisera något drag eller kännetecken” (LKPŽᴱ, förord). Det finns inte många jämförelser där ordet kvietys eller dess avledningar används, men även dessa ger information om vilka egenskaper hos vete eller dess produkter litauerna uppmärksammar; till exempel liknas en lat person vid vetedeg: Onos motina ugi kvietinė tešla: sėdi ir žiūri (FŽᴱ, Skr). En klumpig, lat person jämförs målande med en säck vetekli: Minkštas kaip kvietinių klynų (sėlenų) maišas (ZanŽ I 828). Vete betraktades som ett dyrbart sädesslag: Nulupai kaip už kviečius (LKŽᴱ, Skr); Pelnas kap už kviečius (LKŽᴱ, Gs); som måttstock för prisjämförelser: Už kilį (kilogram) žuvies, būlo (brukade man), pūdą⁹ miltų kvietinių nusperki (DrskŽ 181).

Om ouppfyllda löften och obetalda skulder säger man kviečiais atsilyginti po smerčiui, vilket betyder att man aldrig får tillbaka skulden: Jis atsilygys posmert (efter döden) kviečiais (ZanŽ I 828).

⁹ Viktmått – 16,3 kg.

130

BENDRINĖ KALBA | 97

Ordspråk och talesätt som ligger nära fraseologin är standardiserade uttryck där jordbrukarens syn på världen, livsvisdom och praktiska råd kommer till uttryck. Vete och de kakor och rågbröd som bakas av vetemjöl är symboler för ett gott och välbärgat liv, medan bröd är en symbol för vardagslivet; i paremierna används de antonymiskt: Se inte efter kakor, se till att det finns bröd (KltŽ 215); Den som letar efter rågbröd förlorar också det enkla brödet (PPr 185, Sv); Önska dig rågbröd, men se till att det finns bröd (PPr 222, Km); Sår du målla, får du inte skörda vete (LKŽₑ, Vdk). Paremierna betonar att den huvudsakliga födan inte är kaka av vetemjöl, utan bröd bakat av rågmjöl, utan vilket människan inte kan föreställa sig sitt liv: Rågbröd blir man trött på, men aldrig bröd (PPr 227, Trg); Även kaka blir man trött på om man äter den varje dag (LKŽₑ, Sld); dessutom driver man med och ironiserar: Han gav rågbröd och stoppade fickorna fulla (PPr 324, Pš).

6. SEMANTISKA KATEGORIER, KOGNITIV DEFINITION

Uppgifter från litauiska lexikografiska källor grupperas enligt den lista över särskiljande drag som lagts fram av den etnolingvistiska skolan i Lublin, det vill säga efter de väsentliga parametrarna för vete, vilka kallas fasetter.

[GRUNDLÄGGANDE KATEGORI] – stråväxt, gräsfamiljen, spannmål, höstvete, vårvete, brödsäd, fodersäd, kulturväxt;

[BENÄMNINGAR, DERIVAT] – pūrai, kviečias, kviečis, kviečiukas, kvietukas, akuotis, beakuotis;

[HYPERONYMER] – spannmål, växt, korn, höstsådd gröda, vårsådd gröda;

[HYPONYMER] – vårvete, vita, vanliga, mjuka, hårda, tättaxiga, tvåkorniga, höstsådda;

[EGENSKAPER] – bladrika, täta, frodiga;

[UTSEENDE] – gula, gröna, gyllene, fjäderlika;

[DELAR] – blomma, ax, stjälk (halmstrå), rötter.

[TILLSTÅND, HANDLINGAR] – växer, grönskar, gulnar, går i ax;

[SAKER] – kli, agnar, kaka, rågbröd, gryn;

[MÄNGD, KVANTITET] – som en skog, som en mur, som ett kärr, som en vägg;

[FÖREMÅL FÖR HANDLINGAR] – välsignas i kyrkan under örtmässan; kärvar ställs i husets fyra hörn på julafton; förekommer tillsammans med andra spannmål i julhälsningar; läggs tillsammans med hö under duken på julafton;

[TID] – axgång, axbildning, veteskörd;

[LOKALISERING] – vetefält, stubbåker, loge; pakvietė, pakvietys;

[JORD] – sandig, på en höjd, svart, lerig, fet, våt;

[OPPOSITIONER] – med ogräs (diršemės, kūlėmis, usnimis, balandomis); med andra sädesslag (råg, bovete), med baljväxter (ärter); med skadedjur; med sparvar;

VILIJA SAKALAUSKIENĖ. Tarminis žodynas kaip kultūros tekstas: kalbinis ir kultūrinis kviečio paveikslas

131

[KOLLEKTIONER] – med sädesslag (råg, korn, havre), med baljväxter (ärter, vicker), med andra växter (lin, klöver);

[ARBETE, AKTIVITET] – binda till kärvar, tröska, rensa, kasta med vinden, sikta genom fin sikt;

[REDSKAP] – skära, slaga, tröskverk, kvarnstenar;

[MAT, FODER, LÄKEMEDEL, NYTTA] – kaka, rågbröd, bröd, olika sorters gröt, öl, hembränd sprit; foder (halm, agnar, korn, mjöl); läkemedel för sjuka;

[SPÅDOMAR, MAGI, SKROCK, TRO] – korn, halm;

[SEDER, RITER] – kärvar (tillsammans med andra sädesslag) ställdes i husets fyra hörn på julafton för att nästa års skörd skulle bli riklig och god;

[EKVIVALENS] – med råg;

[SYMBOL] – för högtider, rikedom, överflöd och ett gott liv.

Efter en analys av de systematiska uppgifterna i lexikografiska källor (särskilt dialektordböcker) bör det framhållas att vete är ett spannmåls-, bröd-, vinter- och vårsädesslag, vars korn och mjöl används till mat och foder; en symbol för högtider, rikedom, överflöd och ett gott liv; vete växer i högre belägen, sandig men välgödslad jord; det värderas som ett brödsädesslag och har använts inte bara i den dagliga kosten och vid tillagning av rituella maträtter, utan också som medel för att behandla olika sjukdomar; det är en viktig del av trosföreställningar, riter med mera.

Enligt etnologerna var råg, följt av korn, bovete och vete, de viktigaste spannmålsgrödorna i den litauiska folkkulturen, sett till hur de värderades (Dundulienė 1982: 163–164). Analysen av lexikografiska uppgifter visar att den kognitiva definitionens¹⁰ innehåll består av vetets egenskaper såsom de återspeglas i språket samt av det språkliga material som belägger dem.

SAMMANFATTNING

En sammanfattning av uppgifterna i litauiska dialektala lexikografiska källor visar att dialektordböckerna formar följande bild av begreppet kvietys: för den litauiske bonden, jordbrukaren och medlemmen av bygemenskapen är kvietys inte bara en födokälla eller grunden för biologisk existens, utan också en betydelsefull del av språkets världsbild (ordboksdefinitioner, fraseologi, paremier, sån-

¹⁰ För att rekonstruera språkets världsbild och dess kärna (värderingar) och explicitgöra forskningsresultaten väljer man en kognitiv definition, förstådd som en berättelse om världen (Niebrzegowska-Bartmińska 2020: 52). Syftet med den kognitiva definitionen är att beskriva hur människor som talar ett visst språk uppfattar ett fenomen, det vill säga att urskilja de i samhället etablerade kunskaper om världen som kan läras känna genom språket och dess användning, kategoriseringen av fenomen samt deras karakteristika och värderingar (Rutkovska, Smetona, Smetonienė 2017: 34; Bartmiński 1988: 169–170).

132

BENDRINĖ KALBA | 97

ger, sagor) tolkning, en symbol för högtider, en återspegling av respekt för traditioner och ett mått på värdering. I litauisk folktradition är kvietys en symbol för välstånd, ett gott liv och högtider. Som brödsäd användes kvietys inte bara till vardags- och festmåltider och vid tillagning av rituella maträtter, utan också som medel vid besvärjelser och för att bota olika sjukdomar.

En analys av uppgifterna i litauiska dialektordböcker och Lietuvių kalbos žodyno visar att lexemet kvietys och dess derivat förekommer i olika delar av lexikografiska artiklar: 1) som uppslagsord; 2) i definitioner och illustrativa meningar; 3) i illustrationer till artiklar om andra ord (t.ex. javas, grūdas, pyragas); 4) i terminologiska sammansättningar (t.ex. paprastasis kvietys); 5) i paremier; 6) i fraseologiska uttryck.

Den lexikografiska definitionen av kviečio framhäver följande kategoriska kännetecken: växt, livsmedels- och foderväxt, gräs, vår- eller höstsäd, sädeskorn av denna gröda samt symbol för högtider och välstånd.

FÖRKORTNINGAR

Alk – Alksnėnai, Vilkaviškio r.

An – Anykščiai

Baran – Antanas Baranauskas (1835–1902), jo raštai.

Brž – Biržai

Bsg – Baisógala, Radviliškio sav. ter.

BsO – Ožkabalĭų dainos. Surinko d–ras J. Basanavičius. Du tomai, 1902.

Dauk – Simonas Daukantas (1793–1902), jo raštai.

Dgč – Degučiai, Zarasų r.

Dkš – Daukšiai, Marijámpolės sav. ter.

Ds – Dūsetos, Zarasų r.

Ėr – Ėriškiai, Panevėžio distrikt.

Grk – Girkalnis, Raseinių distrikt.

Grnk – Grinkiškis, Radviliškio distrikt.

Grš – Grįškabūdis, Šakių distrikt.

Grž – Grūžiai, Pasvalio distrikt.

Gs – Geistarai, Vilkaviškio distrikt.

I – Laurynas Ivinskis (1810–1881), hans skrifter.

Ig – Igliáuka, Marijámpolės kommun.

Ign – Ignalinà

Imb – Imbradas, Zarasų distrikt.

VILIJA SAKALAUSKIENĖ. Tarminis žodynas kaip kultūros tekstas: kalbinis ir kultūrinis kviečio paveikslas

133

J – Litovskij slovarj A. Juškevičia s tolkovanijem slov na ruskom i poljskom jazykach, I (bokstäverna A–D) – 1897, II (E–J) – 1904, III (till ordet kukštuotis) – 1922, Sankt Petersburg.

Jabl – Jonas Jablonskis (1870–1930), hans skrifter.

JD – Lietùviškos dájnos užrašýtos par Antáną Juškevičę, I–III, Kazanė, 1880–1882.

JT – Kazimieras Šaulys, Juodžiūnų tarmė. Handskriftskopia, överlämnad av pensionärsklubben i Adelaide 1988.

JV – Lietuviškos svotbinės dainos, užrašytos par Antaną Juškevičę ir išspausdintos par Joną Juškevičę, Petropylė: Spaustuvė Imperatoriškos Akademijos Mokslą, 1883.

Jz – Jiežnas, Prienų kommun.

K – Deutsch-litauisches Wörterbuch von Friedrich Kurschat, Halle, I – 1870, II – 1874.

Kl – Kuliai, Plungės kommun.

Km – Kamajai, Rokiškio kommun.

Klvr – Kalvarija, Marijampolės län.

Kp – Kupiškis

Krč – Krinčinas, Pasvalio kommun.

Krišč – Jonas Kriščiūnas (1888–1973), litauisk agronom, biodlare, född i Stebuliškiai i Marijampolės län.

Krsn – Krosna, Lazdijų kommun.

Kvr – Kavarskas, Anykščių kommun.

Lš – Liškiava, Varėnos kommun.

Mrj – Marijampolė

Mžš – Miežiškiai, Panevėžys distrikt

Pa_c – Paistrys, Panevėžys distrikt

Pc – Pociūnėliai, Radviliškis distrikt

Plk – Plokščiai, Šakiai distrikt

Plv – Pilviškiai, Vilkaviškis distrikt

Pnd – Pandėlys, Rokiškis distrikt

Prk – Priekulė, Klaipėda distrikt

Pš – Pù šalotas, Pã svalio distrikt

RD – Liudo Rėzos dainos. Pirmojo lietuviško dainyno III leidimas. M. Biržiškos spaudai parengta, I ir II dalis, Kaunas, 1935, 1937.

Rnv – Renavas, Mažeikiai distrikt

Sdk – Sudeikiai, Utena distrikt

Skp – Skapiškis, Kupiškis distrikt

Skr – Skirsnemunė, Jurbarkas distrikt

Sld – Saldutiškis, Utena distrikt

134

BENDRINĖ KALBA | 97

Slk – Sālakas, Zarasų kommun.

Smn – Sim̃nas, Alytaus kommun.

Sn – Seinaĩ

Srj – Seirijai, Lazdijų kommun.

Sur – Surdėgis, Anykščių kommun.

Sv – Svėdasaĩ, Anykščių kommun.

Šd – Šeduvà, Radviliškio kommun.

Šil – Šilalė

Šts – Šātės, Skuõdo kommun.

Švd – Švedriškė, Ignalinos kommun.

Tj – Taujėnai, Ukmergės kommun.

Trak – Trākai

Trg – Tauragė

Trgn – Taurāgnai, Utenõs kommun.

Up – Upýna, Šilalės kommun.

Ut – Utenà

Užp – Užpaliai, Utena distr.

Vdk – Vidūklė, Raseiniai distr.

Vl – Veliuonà, Jùrbarkas distr.

Vlž – Velžys, Panevėžys distr.

VP – Motiejus Valančius, Patarles žemajcziu. Tilžėje, 1867.

Vrb – Virbālis, Vilkaviškis distr.

Všt – Vištytis, Vilkaviškis distr.

Žl – Žélva, Ukmergė distr.

Žmt – Žemaitkiemis, Ukmergė distr.

ŠALTINIAI

Aruodai.lt – Lietuvių pasakojamosios tautosakos katalogas. Prieiga internete: http://www.aruodai.lt/pasakos/repertuaras/paieska.php.

AŽ – Erm anytė Irena, Antonimų žodynas, 2003 (elektroninis variantas), Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2015. Prieiga internete: https://ekalba.lt/antonimu-zodynas/.

DrskŽ – Naktinienė Gertrūda, Paulauskienė Aldona, Vitkauskas Vytautas, Druskininkų tarmės žodynas, Vilnius: Mokslas, 1988.

DūnŽ – Vitkauskas Vytautas, Šiaurės rytų dunininkų šnektų žodynas, Vilnius: Mokslas, 1976.

DvŽ – Dieveniškių šnektos žodynas 1–2, moksl. red. D. Mikulėnienė, A. Vidugiris, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2005–2010.

FŽₑ – Frazeologijos žodynas, sud. I. Erm anytė, O. Kažukauskaitė, G. Naktinienė, J. Paulauskas, Z. Šimėnaitė, A. Vilutytė, vyr. red. J. Paulauskas, Vilnius:

VILIJA SAKALAUSKIENĖ. Tarminis žodynas kaip kultūros tekstas: kalbinis ir kultūrinis kviečio paveikslas

135

Lietuvių kalbos institutas, 2001. Prieiga internete: https://ekalba.lt/frazeologijos-žodynas/.

JrbŽ – Jurbarko šnektos žodynas: rankraštis, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

KltŽ – Vilutytė Angelė, Kaltanėnų šnektos žodynas, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2008.

KpŽ – Vosylvytė Klementina, Kupiškėnų žodynas 1–4, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2007, 2010, 2012, 2013.

KrtnŽ – Aleksandravičius Juozas, Kretingos tarmės žodynas, sud. D. Mikulėnienė, D. Vaišnienė, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2011.

KzRŽ – Pupkis Aldonas, Kazlų Rūdos šnektos žodynas 1–2, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2008–2009.

LKPŽₑ – Vosylvytė Klementina, Lietuvių kalbos palyginimų žodynas, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2014, elektroninis variantas, 2015. Prieiga internete: https://ekalba.lt/palyginimu-zodynas.

LKŽₑ – Lietuvių kalbos žodynas 1–20 (1941–2002), red. kolegija G. Naktinienė, J. Paulauskas, R. Petrokienė, V. Vitkauskas, J. Zabarskaitė, vyr. red. G. Naktinienė, e. variantas, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2008 (atnaujinta versija, 2018). Prieiga internete: https://ekalba.lt/lietuviu-kalbos-zodynas.

LKŽₑPK – Lietuvių kalbos žodyno Papildymų kartoteka. Prieiga internete: https://ekalba.lt/lkz-papildymu-kartoteka.

LKŽₑTK – Lietuvių kalbos žodyno Tarmių kartoteka. Prieiga internete: https://ekalba.lt/lkz-tarmiu-kartoteka.

LTR – Lietuvių tautosakos rankraštynas, saugomas Lietuvių literatūros ir tautosakos institute, Vilniuje.

PPAŽ – Leskauskaitė Asta, Ragaišienė Vilija, Pietinių pietų aukštaičių šnektų žodynas 1–2, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2016–2019.

PPr – Grigas Kazys, Jonynas Ambraziejus, Patarlės ir priežodžiai, Vilnius, 1958.

SŽₑ – Lyberis Antanas, Sinonimų žodynas 2002 (elektroninis variantas), 2-asis patais. leid., Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2015. Prieiga internete: https://ekalba.lt/sinonimu-zodynas/.

ŠVakŽŽ – Vanagienė Birutė, Šiaurės vakarų žemaičių žodynas: Ylakių, Len kimų, Mosedžio, Skuodo, Šačių apylinkių šnektos 1–2, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2014–2015.

VdšŽ – Markevičienė Žaneta, Markevičius Aurimas, Vidiškių šnektos žodynas, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2014.

ZanŽ – Zanavykų šnektos žodynas 1–3, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, t. 1, 2003, vyr. red. Aldonas Pupkis; t. 2–3, 2004–2006, vyr. red. Vilija Sakalauskienė.

ZtŽ – Vidugiris Aloyzas, Zietelos šnektos žodynas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 1998.

136

BENDRINĖ KALBA | 97

LITERATŪRA

Bartmiński Jerzy 1988: Definicija kognitywna jak narzędzie opisu konotacji. – Konotacja, Lublin, 169–183.

Bartmiński Jerzy 2020: Kultūrinė lingvistika: teorinės prielaidos ir metodai. DARBO definicijos Slavų ir jų kaimynų aksiologiniame leksikone (LA-SiS) pavyzdys. – Vertybės lietuvių ir lenkų pasaulėvaizdyje 1. Teorinės prielaidos ir interpretacijos, Vilnius, Liublinas: Vilniaus universiteto leidykla, 24–45.

Bartmiński Jerzy, Chlebda Wojciech 2013: Problem konceptu bazowego i jego profilowania – na przykładzie stereotypu EUROPY. – Etno-lingwistyka 25, 69–95.

Dundulienė Pranė 1982: Lietuvių etnografija, Vilnius: Mokslas.

Dundulienė Pranė 2020: Lietuvių kalendoriniai ir agrariniai papročiai, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos centras.

Klimka Libertas 2015: Zanavykų tradicijos ir papročiai. – Esam zanavykai, sud. A. Papievienė, Vilnius: UAB Meno žvaigždė, 31–48.

Marcinkevičienė Nijolė 2015: Zanavykų tradicinė mityba. – Esam zanavykai, sud. A. Papievienė, Vilnius: UAB Meno žvaigždė, 135–160.

Niebrzegowska-Bartmińska Stanisława 2020: Definiowanie i profilowanie pojęć w (etno)lingwistyce, Lublin: Wydawnictwo Uniwersytetu Marii Curie-Skłodowskiej.

Papaurelytė-Klovienė Silvija 2007: Lingvistinės kultūrologijos bruožai, Šiauliai: VŠĮ Šiaulių universiteto leidykla.

Rutkovska Kristina 2021: Leksikografiniai šaltiniai lietuvių kalbos pasaulėvaizdžio tyrimuose. – Vertybės lietuvių ir lenkų kalbų pasaulėvaizdyje, Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla, 181–200.

Rutkovska Kristina, Smetona Marius, Smetonienė Irena 2017: Vertybės lietuvio pasaulėvaizdyje, Vilnius: Akademinė leidyba.

Sabaliauskas Algirdas 1990: Lietuvių kalbos leksika, Vilnius: Mokslas.

Vaitkevičienė Daiva 2008: Lietuvių užkalbėjimai. Gydymo formulės, Vilnius: Lietuvių literatūros ir tautosakos institutas.

Gauta 2024-09-10

Priimta 2024-10-14

VILIJA SAKALAUSKIENĖ. Tarminis žodynas kaip kultūros tekstas: kalbinis ir kultūrinis kviečio paveikslas 137

VILIJA SAKALAUSKIENĖ

DIALECT DICTIONARY AS A CULTURAL TEXT: THE LINGUISTIC AND CULTURAL IMAGE OF WHEAT

Summary

Dialect dictionaries have been getting more attention from ethnolinguists lately, with the significance of dialects of dialect dictionaries as cultural texts increasingly emphasised, as their producers realise that the main purpose of a dictionary is to document, preserve, and publicise the fundamental manifestations of culture. A large part of a dictionary’s value consists of illustrative sentences recorded from the living language and capturing the people’s life during a particular period: details of everyday life and holidays, the shift in moods and ideas, the unique view and assessment of the world. Illustrative sentences for headwords come in a number of various genres, such as phraseological units, rhetorical proverbs, riddles, songs, fairy tales, charms, beliefs, and so on.

The article emphasises that a dialectal word is a text that falls into a particular genre and reveals the cultural context in which a word functions. The main focal point is the relationship between human existence and culture through the concept of WHEAT. Ethnolinguistic analysis of the data of Lithuanian dialect dictionaries considers all of the data available in the entry for a word, such as collocations, citations that illustrate the setting of the headword, synonyms, antonyms, derivatives, phraseological units, rhetorical proverbs, and so on.

In the culture of the Lithuanian nation, wheat is seen as a symbol of holidays and wealth. In folklore, wheat often goes hand in hand with other grains, such as rye, barley, and oats. People have been using wheat for food and medicine since ancient times. Owing to its medicinal properties, wheat held a place among folk remedies. Wheat is celebrated as a cereal and was part of the daily diet and ceremonial meals, just as it had its use as a remedy for various ailments. Folk medicine had application both for the grains of wheat and for its bran and flour as well. Wheat was also prominently featured in various beliefs.

The lexicographic definition of wheat highlights the following attributes of category: it is an edible plant, a member of the poaceae family that grows in summer or winter, a symbol of holidays and wealth.

KEYWORDS: WHEAT, linguistic worldview, ethnolinguistics, dialectal dictionary, definition, phraseological unit, paremia.

VILIJA SAKALAUSKIENĖ

Lietuvių kalbos institutas

Petro Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius

[email protected]

138

BENDRINĖ KALBA | 97

VILija SAKALAUSKIENĖ

TARMINIS ŽODYNAS KAIP KULTŪROS TEKSTAS: KALBINIS IR KULTŪRINIS KVIEČIO PAVEIKSLAS

S a n t r a u k a

Pastaruoju metu daugiau etnolingvistų dėmesio sulaukia tarminiai žodynai, vis labiau pabrėžiama tarminių žodynų kaip kultūros tekstų reikšmė, nes jų rengėjai suvokia svarbiausią žodynų paskirtį dokumentuoti, saugoti ir viešinti esmines kultūros apraiškas. Didelė žodynų vertybė – iliustraciniai sakiniai, užrašyti iš gyvosios kalbos, fiksuojantys tam tikro laikotarpio žmonių gyvenimą: kasdienės buities ir švenčių detales, nuotaikų ir minčių kaitą, savitą pasaulio matymą ir vertinimą. Iliustraciniai antraštinio žodžio sakiniai yra įvairių žanrų: tai frazeologizmai, paremijos, mįslės, dainos, pasakos, užkalbėjimai, tikėjimai ir pan.

Straipsnyje pabrėžiama, kad tarminis žodynas yra tam tikro žanro tekstas, atskleidžiantis kultūrinį žodžio funkcionavimo kontekstą. Dėmesys kreipiamas į žmogaus būties bei kultūros ryšį per KVIEČIO konceptą. Analizuojant lietuvių tarminių žodynų duomenis etnolingvistiniu aspektu, atsižvelgiama į visus žodžio straipsnyje esančius duomenis: kolokacijas, citatas, iliustruojančias antraštinio žodžio aplinką, sinonimus, antonimus, darinius, frazeologizmus, paremijas ir kt.

Lietuvių tautos kultūroje kvietys pagal vertinimą yra švenčių, turtingumo simbolis. Tautosakoje kvietys dažnai minimas su kitais javais: rugiais, miežiais ir avižomis. Jau senovėje žmonės kviečius vartojo maistui ir vaistams. Gydomosiomis savybėmis pasižymintys kviečiai naudoti liaudies medicinoje. Kvietys gerbiamas kaip duoninis javas, naudotas ne tik kasdienėje mityboje ir apeiginiams valgiams ruošti, bet ir kaip priemonė įvairioms ligoms gydyti. Liaudies medicinoje buvo pritaikyti ne tik kviečių grūdai, bet ir sėlenos, miltai. Kvietys svarbus ir tikėjimuose.

Leksikografinė kviečio definicija išryškina šiuos kategorinius bruožus: augalas, maistinis, varpinis, vasarinis ar žieminis, švenčių, turtingumo simbolis.

ESMINIAI ŽODŽIAI: kvietys, kalbinis pasaulio vaizdas, etnolingvistika, tarminis žodynas, definicija, frazeologizmas, paremija.

VILIJA SAKALAUSKIENĖ

Lietuvių kalbos institutas

Petro Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius

[email protected]

VILIJA SAKALAUSKIENĖ. Tarminis žodynas kaip kultūros tekstas: kalbinis ir kultūrinis kviečio paveikslas

139