LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, III LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA

OM NAMNET PÅ FLODEN DANĖ (DANIJA, DANGĖ)

A. VANAGAS

Floden, som rinner genom Kretinga- och Klaipėda-distrikten och vid Klaipėda mynnar ut i Kuriska sjön, har två namn: från källorna till och med Kretinga kallas den Akmenė, från Kretinga till mynningen kallar lokalbefolkningen den Danė eller Dānija (dial. danė, dānij), medan vissa skrifter och personer som inte är från trakten använder formen Dangė som namn på floden. Formen Danė eller Dānija används av lokalbefolkningen i byarna Egliškės, Toliai, Valėnai, Kėkštai, Trakai, Triušeliai, Paupuliai, Vitiniai, Šimkai, Slengiai, Kibelkščiai, Raišiai, Lankučiai, Potrai och Kalotė. Alla byar som nämnts här ligger på båda sidor om floden Danė mellan Kretinga och Klaipėda. Dessutom förekommer formen Danė ännu i språket hos lokalbefolkningen i Kintai, Mantvydai, Stakliškės och Suvernai (Šilutė-distriktet). Lokalbefolkningens uttal visar alltså otvetydigt formen Danė eller Dānija. Varifrån kommer då formen Dangė?

För att besvara denna fråga måste vi också beröra hur namnet skrevs förr. Eftersom floden rinner genom västra Litauen kom dess namn relativt tidigt in i dokument författade på tyska. Således skriver Kronike von Pruzinlant. Beilage ² från år 1252 flodens namn som Dangen, Dange, Chronicon Livoniae³ från år 1256 skriver Dagna⁴, och Die jüngere Hochmeisterchronik⁵ från år 1454 — Dangen, Dandandghen⁶. Alla de här nämnda dokumenten, som använder namnet Danė, skrevs av tyska krönikörer under 1200–1400-talen. Det är otvivelaktigt att de i någon mån återspeglar den tidens särdrag i stavning och uttal.

Under denna period uttalades det tonande g:et mellan vokaler i tyskan som j⁷: Sigifrid uttalades *Sijifrid > Sviri, megidi — *mejidi > meide och så vidare. Detta fenomen var särskilt utmärkande för sekvenserna -ige-, -ege-. I de lågtyska dialekterna

¹ Formen Danė finner vi också i en folkvisa: Už siuntę, siunte Mane mamuzė Į Danę vandens semti... Se V. Kalvaitis, Prusijos Lietuvių dainos, 190, Tilžė, 1905.

² Scriptores rerum Prussicarum (toliau SRP), 1, 629, Leipzig, 1861.

³ SRP, 2, 40, Leipzig. 1863.

⁴ Här är g:ets platsväxling med n troligen ett skrivfel.

⁵ SRP, 5, 146, Leipzig, 1874.

⁶ Anm.: Daer Danghen (denna förklaring ges i själva dokumentet).

⁷ Н. И. Филипцева, История немецкого языка, 169, Издат. Московского Университета, 1959.

21. Kalbotyros klausimai, III

317

uttalet av g och j varierade ännu mer och varierar fortfarande än i dag. Även under den nyare perioden i tyskans utveckling uttalades g i början av ord alltid som j⁸; mellan vokaler inne i ord uttalades g efter bakre vokaler som γ, och efter främre vokaler samt efter sonanterna l och r som j⁹. Senare, när det tyska litteraturspråket höll på att ta form och g började vinna terräng i stället för j i de här nämnda fallen, varierade uttalet och stavningen av g och j i tyskan länge högst avsevärt, och ofta dök g upp till och med där det aldrig hade funnits (Jahr — gar, Joseph—Gosef¹⁰). Förändringarna i uttalet av j och g ledde till en påtaglig inkonsekvens i skrivningen av j och g, inte bara i tyskan utan även i vissa andra språks skrift. Exempelvis är inkonsekvensen i skrivningen av j och g mycket tydlig i de fornpreussiska skriftminnena: Pomedien, 1405 och Pomedigen, 1396¹¹ — jfr fornpreussiska median ’skog’; Twogarge, 1331¹²—jfr litauiska yvas och fornpreussiska garian ’träd’; Kyhien 1314 och Kyigen, 1318 = *Kilija¹³; Gedilie, 1339, Gedylve, 1357 och Gedilege, Gedilige, 1387, Gedilge¹⁴; Cupieny, 1339, Kupigien, 1330 < *Kup+ij+ein¹⁵ och så vidare.

Av det som här sagts om uttalet och skrivningen av j och g i tyskan bör det stå klart att även om tyska krönikor från 1200–1500-talen skrev Dange < *Danige < Danija¹⁶ och liknande, uttalades j i stället för g (Danje). Här är g enbart en fråga om skriftbild. När det tyska litteraturspråket väl hade bildats och man i de ovan nämnda fallen åter började uttala g, så gällde följande: 1. stavningen Dange < *Danige måste i det tyska litteraturspråket också uttalas med g; 2. ortsbornas Dānija (uttalat dāņī) måste även i det tyska litteraturspråket skrivas med g. Eftersom de tyska kolonisterna i Klaipėdaområdet inte kom från en enda utan från olika delar av Tyskland, kunde ingen enhetlig dialekt uppstå i de områden de koloniserade; i stället dominerade en brokig blandning av olika dialekter¹⁷. De officiella institutionerna, skolan och kyrkan använde dock endast det tyska litteraturspråket. Följaktligen skrevs och uttalades namnet på den flod vi intresserar oss för officiellt Dange. Det tyska uttalet påverkade uppenbarligen en del litauer, och därför förblev flodnamnet officiellt tyskt när Klaipėdaområdet återlämnades till Litauen, trots att ortsbefolkningen endast kände till Dānė || Dāņija. Att detta felaktiga flodnamn spreds bland litauerna kan ha underlättats av att det liknade välkända ord med stammen dang-, deng-.

Det är sant att det vid första anblicken kan förefalla som om den gamla baltiska stammen kunde ha varit dang-, och att de nutida ortsbornas uttal dāņī uppstått genom påverkan från lågtyskan. Det är känt att invånarna i det tidigare Klaipėdaområdet ibland uttalar namnet Pagėgiai som Pagėgiai, Gėniškė — Jėniškė och liknande. Sådana fall är dock inte vanliga. Det är knappast möjligt att en så allmänt använd namnform

⁸ B. M. Жирмунский, Немецкая диалектология, 569, Москва — Ленинград, 1956.

⁹ Samma ställe.

¹⁰ Samma ställe, 569; 290–293. B. M. Жирмунский, История немецкого языка, 70, Москва, 1948.

¹¹ G. Gerullis, Die altpreussischen Ortsnamen (toliau Ger. AO), 130, Berlin und Leipzig, 1922.

¹² Samma ställe, 50.

¹³ Samma ställe, 63.

¹⁴ R. Trautmann, Die altpreussischen Personennamen (toliau Tr. APn.), 30, Göttingen, 1925.

¹⁵ Ger. AO, 76.

¹⁶ Jfr. fornpreussiska Gedilye, Gedilie > Gedilege, Gedilige > Gedilge (Tr. APn. 30).

¹⁷ W. Penzlau, Die deutschen Formen der litauischen Orts— und Personennamen des Memelgebiets, 1, Halle/Saale, 1936.

318

Dãnė || Dãnija skulle ha uppstått genom påverkan från ett annat språk. Dessutom är Dãnijas övergång till Dange inget isolerat eller exceptionellt faktum. Alla vet att tyskarna sedan gammalt återger även flodnamnet Giliją som Gilgę och Miniją som Mingę, men i dag skulle ingen komma på tanken att kalla dem så. Viktigast av allt, och skälet till att roten dang- inte kan godtas i detta fall, är dock lokalbefolkningens uttal dãnį¹⁸. Om den äldre formen hade varit dang-, skulle lokalbefolkningen fortfarande uttala det så i dag, eftersom övergången från g till j efter n är omöjlig även i tysk lågtysk dialekt, där j och g oftast växlar¹⁹. Den baltiska formen bör alltså vara Dãnė eller Dãnija²⁰.

I de baltiska språken är ortnamnet Dãnė || Dãnija inte ensamt i sitt slag. Roten dan- återfinns också i litauiska Danýs (en damm i trakten av Laukagaliai, Ramygala distrikt), Daniùkas (en sjö i byn Vainiūniškis, Alizava församling, Kupiškis distrikt); lettiska Dana, Danas—dīķis, Danava, Danų—markė²¹ med flera. J. Endzelynas²² jämför med rätta dessa lettiska ortnamn med det flodnamn som intresserar oss, Dãnė.

Vad gäller roten dan-, jfr även lettiska danava ”vattenpöl, gyttjig vägsträcka, smutsig plats”²³.

Suffixet -ija är också tämligen vanligt i litauiska flodnamn: Ak-ija (Šaukėnai), Ašv-ija (Kaltinėnai), Gliv-ija (Kvėdar­na), Iou-ija (Plokščiai), Juod-ija (Jiez̄nas), Nõt-ija (Plateliai), Or-ija (Šakiai, Vabalninkas), Ryk-ija (Batakiai), Rūd-ija (Viduklė), Šir-ija (Meškučiai), Šatr-ija (Šaukėnai), Vilk-ija (Skaisgiris), Vižd-ija (Birštonas).

Beträffande de parallella formerna Dãnė || Dãnija bör det påpekas att formen Dãnė troligen är sekundär och har uppstått genom förkortning av Dãnija. Det finns fler exempel på denna typ av förkortning: Glivija||Glivė, Minija||Minė, Nõtija || Nõtė.

¹⁸ Jfr Minija — Mėrij.

¹⁹ Exempelvis övergår i ordet gegangen i den tyska lågtyska dialekten i till j endast i det första och andra g:et, medan g efter n bevaras; jeiangen.

²⁰ När vi fastställer roten dan- menar vi absolut inte att roten dang- skulle vara helt omöjlig i de baltiska språken. Det finns ortnamn med dang- såväl på litauiska som på lettiska (jfr litauiska Dangė — en flod i trakten av Nemakščiai, Skaudvilė distrikt, Dangaičius — en flod i trakten av Krakės, Kėdainiai distrikt; lettiska Danga, Dangas-plava med flera — se J. Endzelīns, Latvijas PSR vietvārdi, I daļa, 1. sējums, 194, Rīgā, 1956), men i detta fall har vi roten dan-, som, vilket vi senare ska se, också har motsvarigheter både på litauiska och lettiska. Vårt enda syfte här var att ange flodens autentiska namn, som kan behövas inte minst i praktiskt syfte och särskilt för toponymiforskare.

²¹ J. Endzelīns, Latvijas PSR vietvārdi, I daļa, 1. sējums, 193, Rīgā, 1956.

²² Samma ställe.

²³ K. Mühlenbacha Latviešu valodas vārdnīca, Rediģējis, papildinājis, turpinājis J. Endzelīns, 1, 438, Rīgā, 1923—1925.

OM NAMNET PÅ FLODEN DANĖ (DANIJA, DANGĖ)

А. П. ВАНАГАС

Sammanfattning

Den namnform Dangė för floden i distrikten Kretinga och Klaipėda, som många använder än i dag, är sekundär; den har uppkommit under inflytande av det tyska språket. Den korrekta baltiska namnformen för denna flod återfinns i lokalbefolkningens uttal dãńi || dãńij~ Dānē || Dānija.