LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, IV

LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA

J. JABLONSKIS — UTVECKLARE AV DET LITAUISKA LITTERÄRA SPRÅKET¹

K. ULVYDAS

De sista årtiondena av 1800-talet och de första årtiondena av 1900-talet är av utomordentlig betydelse i det litauiska litterära språkets historia: det var då processen då den litauiska nationen och nationalspråket formades fortskred som intensivast och slutgiltigt avslutades; det litauiska litterära språket, som hade inlett sin utveckling redan i mitten av 1500-talet, nådde då en ny nivå som nationalspråk, och en ny utvecklingsetapp för det nationella litauiska litterära språket tog sin början.

Bland språkforskare intar J. Jablonskis den mest framträdande platsen i historien om det litauiska nationella litterära språkets framväxt. Hans insatser för den litauiska språkkulturen och språkvetenskapen är så betydande och omfattande att det skulle krävas ingående monografiska studier för att belysa dem. Det var inte utan anledning som han ofta kallades det litauiska litterära språkets fader, dess främste utvecklare. Och i själva verket ägnades hela hans skapande verksamhet, från universitetsstudieåren ända till hans sista andetag, åt att återuppliva och utveckla det litauiska litterära språket och främja den litauiska språkvetenskapen.

Född den 30 december 1860 i byn Kubiliai, nära K. Naumiestis, i en litauisk bondefamilj tillbringade han sin spädbarnstid och tidiga barndom i själva födelsebyn. Från 12 till 17 års ålder bodde han i Meištai, alldeles intill K. Naumiestis (åtminstone under sommarloven), och senare återvände han under loven till Rygiškiai i trakten kring Griškabūdis, där föräldrarna hade köpt en gård. J. Jablonskis ofta använda pseudonym – Jonas från Rygiškiai – härrörde från bynamnet Rygiškiai.

Det betyder alltså att J. Jablonskis redan yttrade sina allra första ord på den dialekt som historien hade bestämt skulle ligga till grund för det nationella litauiska litterära språket. J. Jablonskis fjärmade sig aldrig under sitt liv från sin modersmålstalade västliga sydhögaitiska dialekt, även kallad suvalkiska; från den hämtade han huvuddelen av materialet till alla sina språkpraktiska och vetenskapliga arbeten.

För att tydligare framhäva J. Jablonskis karaktärsstyrka redan som barn och yngling är det viktigt att erinra sig läget för det litauiska språket och den litauiska språkvetenskapen vid den tiden.

¹En förkortad version av ett föredrag, hållet den 24 december 1960 vid en vetenskaplig konferens anordnad av Institutet för litauiska språket och litteraturen vid Litauens SSR:s vetenskapsakademi, till minne av 100-årsdagen av J. Jablonskis födelse.

5

Av herrar, poloniserade präster och större delen av stadsbefolkningen bortglömt och föraktat, förföljdes och förintades det litauiska språket av tsarregimen och ljöd endast under halmtak. Här hade folkvisorna sedan urminnes tider följt och mildrat den arbetande människans tunga livsvandring; deras melodier och drömska toner lyfte arbetsfolkets ande och ingav dem hopp om att få uppleva ett bättre och ljusare liv. Här berättades under långa vinterkvällar, ofta med endast en brinnande sticka som belysning, de mest fantastiska sagor, här gåtades de mest målande gåtor och folkets outtömliga humor ljöd. Det fanns ytterst få skolor, och där undervisades inte i litauiska. Endast vid Marijampolės (nuvarande Kapsukas) gymnasium, där J. Jablonskis tog examen 1881, hade tsarregimen tillåtit en frivillig veckotimme i litauiska, i syfte att hålla de litauiska barn som studerade där borta från polskt inflytande.

Även om verk av så betydande klassiker inom den litauiska skönlitteraturen som K. Donelaitis odödliga ”Metai”, A. Baranauskas ”Anykščių šilelis”, M. Valančius ”Palangos Juzė” med flera redan hade utkommit under J. Jablonskis barndom och ungdom, var allt detta ändå så sparsamt spritt och så svårt att få tag på och tillgå att man inte ens behöver tala om verkens inflytande på den unge J. Jablonskis.

I Västeuropa hade A. Schleicher gjort det litauiska språket känt genom att 1856 skriva den första vetenskapliga grammatiken över litauiska. Precis 20 år senare, det vill säga 1876 (när J. Jablonskis gick på gymnasium), gav F. Kuršaitis ut en utförlig och mycket omsorgsfullt skriven litauisk grammatik. Litauiskan betraktades som ett av de viktigaste och mest aktuella forskningsobjekten inte bara av de främsta västeuropeiska lingvisterna utan också av de ryska — företrädare för den jämförande och historiska forskningen om indoeuropeiska och slaviska språk, såsom A. Potebnia, F. Fortunatov, I. Baudouin de Courtenay och något senare A. Shakhmatov med flera.

Bland litauerna själva var det framför allt A. Baranauskas och hans lärjunge, den fenomenale språkforskaren K. Jaunius, som ägnade sig åt studier av modersmålet.

Med allt detta i åtanke får man inte glömma att den tsaristiska reaktionen kvävde varje uttryck för litauiskhet; redan det att läsa litauiska böcker tryckta med litauiska bokstäver betraktades som ett allvarligt politiskt brott, som bestraffades med största stränghet.

Kyrkan påtvingade folket det språk på vilket ”Broma, atverta ing viečnastį”, ”Živatai šventųjų”, ”Pekla”, kyrkosångsböckerna och andra kyrkliga böcker hade skrivits. Och det var i bästa fall, eftersom en stor del av prästerskapet på många håll i Litauen, särskilt i mellersta, östra och sydöstra Litauen och kanske framför allt i Vilniusområdet, annars var helt poloniserad och inte kunde ha någon kontakt alls med folket på litauiska; folket tvångspoloniserades där och dess nationella medvetande undertrycktes.

Även vid själva Marijampolės gymnasium, som annars var ett betydande kulturcentrum i Litauen, rådde en reaktionär anda; polsk borgerlig nationalism och chauvinism hade slagit djupa rötter. Många litauiska bondebarn började skämmas för sina föräldrar och deras språk och avsade sig med tiden helt sin nationalitet och sitt modersmål.

6

Det är förståeligt att J. Jablonskis redan som ung hade utvecklat en stark karaktär och såg allvarligt på livet. På föräldrarnas och släktingarnas inrådan började han inte på prästseminariet, utan började studera klassisk filologi vid Moskvas universitet, i hopp om att få en lärartjänst i Litauen efter examen. Om han när han gick på gymnasium ännu hade fascinerats av T. Narbutts, A. Mickiewiczs och I. Kraszewskis romantiska syn på Litauen och ibland hade betraktat sig själv som en sådan litauer som bäst kännetecknas av den välkända gamla formeln gente lituanus, natione polonus, så beslöt han sig slutgiltigt, medan han studerade vid Moskvas universitet, fostrad av progressiva ryska professorer och omgiven av universitetets sunda och skapande atmosfär samt påverkad av den framväxande litauiska nationella rörelsen, för att ägna alla sina krafter åt att utveckla den litauiska kulturen. Därför återvände han till Litauen med sin examen från 1885 i hopp om att kunna delta i folkbildningsarbetet.

Men med universitetsexamen började J. Jablonskis stormfyllda, innehållsrika och skapande liv, fullt av umbäranden, smärta, besvikelser, lidanden och kamp för upplysning och bildning. Han fick en lärartjänst först efter några år, men inte i Litauen, som han hade drömt om, utan i Lettland — vid gymnasiet i Mitau. Eftersom han hade misshagat tsarregimen förflyttades han ännu längre bort från Litauen, till Tallinn. Ryska vetenskapsakademien anförtrodde honom redigeringen av den tidens största och viktigaste lexikografiska verk på litauiska — A. Juškas ordbok. När han granskade och kompletterade ordboksmaterialet reste han under sommarlovet tillbaka till Litauen. Sommaren 1900 skrev han, medan han bodde i Litauen, tillsammans med P. Avižonis ”Lietuviškos kalbos gramatika”, som trycktes 1901 och spelade en mycket stor roll i den litauiska litteraturspråkets historia. Enbart på grund av att ett brev från läkaren L. Vaineikis i Palanga, adresserat till den framstående litauiske revolutionären V. Mickevičius-Kapsukas och beslagtaget av tsarens gendarmer, nämnde att man kunde få tag på litauiska böcker hos J. Jablonskis, avskedades han från sin tjänst och förvisades året därpå ännu längre bort från Litauen. Den äldste sonen följde med sin far i exilen (akademikern Konstantinas Jablonskis vid Litauens SSR:s vetenskapsakademi, som dog 1960). De övriga familjemedlemmarna stannade i Litauen. Den förvisade J. Jablonskis bosatte sig i Pskov.

Det bör framhållas att han även i exilen, liksom tidigare vid universitetet och i Tallinn, fortsatte att åtnjuta progressiva ryska forskares beskydd: på akademikerna F. Fortunatovs och A. Sachmatovs initiativ tilldelade Ryska vetenskapsakademien honom en månadslön på 100 rubel för arbetet med att redigera A. Juškas ordbok. Samma Ryska vetenskapsakademi lyckades utverka tillstånd för honom att återvända från exilen till Litauen. År 1903 bosatte han sig i Šiauliai.

Efter att 1904 ha flyttat med familjen till Vilnius försökte J. Jablonskis börja arbeta med pressen, men eftersom de borgerliga förläggarna utnyttjade honom kunde han inte ens försörja sin familj. Därför undervisade han en tid i litauiska vid Vilnius gymnasier och fick för detta arbete endast små understöd som samlades in av allmänheten. Senare fick han anställning som timlärare vid lärarseminariet i Panevėžys, där han undervisade i litauiska. På grund av rektorns intriger tvingades han flytta till Brest, där han fick en fast tjänst som lärare i latin. När hans hälsa där försämrades kraftigt och hans kroniska njursjukdom förvärrades, flyttade han till Grodno. År 1911 gav han ut ett annat synnerligen betydelsefullt grammatiskt verk —

7

”Litauisk syntax”. När första världskriget bröt ut arbetade han en tid i Veližė i Vitebskguvernementet och senare i Voronež, dit många litauer, särskilt skolelever, hade evakuerats. Här hade sjukdomen redan framskridit så långt och gjort honom så orörlig att han inte längre kunde gå och fick åka till lektionerna i rullstol. Medan han undervisade i litauiska utarbetade han tillsammans med andra lärare två delar läsestycken för ”Fattigskolan”; dessutom gav han ut ”Vår ortografi” och andra språkvetenskapliga arbeten.

Sommaren 1918 återvände J. Jablonskis till Litauen och bosatte sig i Vilnius, där de tyska ockupanterna fortfarande härjade. Utmattad av sjukdomen och helt utan tillgångar hamnade han återigen i fattigdom tillsammans med sin familj. Men inte ens ett halvår hade gått innan sovjetmakten utropades i Litauen. Kommunistpartiet och Litauens provisoriska sovjetiska revolutionära regering, som värdesatte J. Jablonskis insatser för det litauiska folkets kultur och vetenskap, beviljade honom ett betydande engångsbidrag och en fast ersättning. Medan han bodde i Vilnius gav han 1918 ut en mer omfattande ”Litauisk grammatik”. Men han fick inte länge glädjas åt de arbetsförhållanden som hade skapats. Sovjetmakten i Litauen slogs ned. Sommaren 1919 flyttade J. Jablonskis från Vilnius till Kaunas, där han undervisade i litauiska på lärarkurser, och 1922 valdes han till hedersprofessor vid den nygrundade humanistiska fakulteten vid Kaunas universitet. Trots att sjukdomen hade gjort honom helt rullstolsbunden nöjde han sig inte med titeln hedersprofessor, utan undervisade studenterna i litauisk litterär språkbruk så länge han kunde. När han inte längre ens kunde hålla i en penna dikterade han sina tankar för andra.

Trots att han arbetade under svåra förhållanden och var svårt sjuk gav J. Jablonskis i Kaunas 1922 ut den utförliga ”Litauisk grammatik”, 1925 ”Lärobok i litauiska för de första klasserna i realskolan” och 1928 ”Kasus och prepositioner”.

Utöver dessa arbeten fortsatte J. Jablonskis under sina sista levnadsår sitt fruktbara publicistiska arbete, som han hade inlett redan 1883: han skrev och publicerade många artiklar om olika frågor inom språkvård, språkvetenskap och samhällsliv, om litterära och pedagogiska ämnen samt många bokrecensioner.

J. Jablonskis dog den 23 februari 1930 i Kaunas, utan att lämna familjen några tillgångar, några hus eller gårdar, men genom sina verk hade han rest ett oförgängligt monument åt sig. Ledningen för Kaunas universitet lyckades först efter stora ansträngningar ordna ett försörjningsbidrag åt hans änka.

Den största och mest betydelsefulla delen av J. Jablonskis skriftliga kvarlåtenskap har publicerats i form av en femvolymsutgåva av hans skrifter² och en tvåvolymsutgåva med samlade skrifter³. En annan del, till exempel ”Lärobok i litauiska för de första klasserna i realskolan”, läsestyckena ”Fattigskolan” I och II, ”Kort beskrivning av jorden”, ”Fabler”, ”Samhällets snyltgäster”, ”Den fruktansvärda jätten”, ”Grottmänniskan”, ”Några elevöversättningar” och en hel serie andra översättningar och arbeten⁴, som krävde mycket tid och kraft av J. Jablonskis, tas här inte ens upp-

² Jablonskio raštai (redagavo J. Balčikonis), 1—5, Kaunas, 1932—1936.

³ J. Jablonskis, Rinktiniai raštai (sudarė J. Palionis), 1—2, Vilnius, 1957—1959.

⁴ J. Jablonskio darbų bibliografiją žr. „Archivum philologicum“, 2, 15—37, Kaunas, 1931.

8

går vidare. Jablonskis hade valt kollektiv översättning av texter och diskussion om dem med elever i klassrummet eller auditoriet som ett av hjälpmedlen i språkundervisningen. Även om en del av dessa översättningar numera kommer att ha blivit betydligt föråldrade till sitt innehåll, hade de då stor betydelse för utvecklingen av det litauiska litteraturspråket och befästandet av dess ortografiska, morfologiska och syntaktiska normer; ur språklig synvinkel har de inte heller nu förlorat sin betydelse, och därför kan de ofta inte ens jämföras med sådana översättningar som många andra översättare har utfört. Under sitt liv utförde J. Jablonskis också en mängd sådant språkarbete, av stor betydelse för utvecklingen av det litauiska litteraturspråket, vars omfattning inte går att uttrycka i vare sig volymer, sidor eller ark. Här avses hans dagliga konsultationer och hans mångåriga, fruktbara pedagogiska verksamhet, som krävde särskilt mycket hälsa och krafter.

Nu, när hundra år har gått sedan J. Jablonskis föddes och mer än 30 år sedan han dog, framträder han för oss som en av de största personligheterna inte bara i det litauiska litteraturspråkets historia, utan också i det litauiska folkets kulturhistoria.

Om vi erinrar oss hans ständiga, påtvingade förflyttningar från en stad till en annan, hans förvisning och förföljelse, hans svåra kamp för brödfödan, som bokstavligen bröt ned hans hälsa, hans sjukdom, som förvärrades under många år ända fram till hans död, och samtidigt betraktar det omfattande arbetsfält han hade banat ut inom utvecklingen av det litauiska litteraturspråket och främjandet av den litauiska nationella kulturen, måste vi verkligen förundras över varifrån han, så tidigt kroppsligt utmattad och helt utsliten, hämtade så outtröttlig vilja, energi, självuppoffring och andlig styrka för sitt arbete, och vad det var som hela livet sporrade hans beslutsamhet att arbeta för utvecklingen av det litauiska litteraturspråket och den litauiska språkvetenskapen. Hela hans svåra men ädla liv, hela hans arbete visar att ingenting värderade och älskade han högre än sanningen inom vetenskapen och sitt fädernesland, dess folk. Kärleken till fäderneslandet och dess folk gav honom den moraliska styrkan att kämpa, som han själv skrev, för bröd, ljus och frihet åt det utsugna folket. Den kärleken gav också hans personlighet en sådan mänsklig ljushet, ädelhet och charm att alla som kom honom nära förundrades över den, och även i dag förundras de som åtminstone i någon mån lär känna hans liv och verk.

I samhällslivet hade J. Jablonskis inte identifierat sig med något av de borgerliga partierna, som det redan fanns gott om på hans tid. Men liksom många andra intellektuella under den tiden förstod han, på grund av begränsningarna i sina samhällspolitiska uppfattningar, varken klasskampen eller betydelsen av arbetarnas revolutionära rörelse. Han trodde uppriktigt att folket kunde göras lyckligt enbart genom att höja utbildningsnivån.

När man karakteriserar J. Jablonskis person måste man också tillägga att han älskade inte bara sitt modersmål och sitt folk, utan även andra folks språk och de människor som talade dessa språk, liksom deras kultur. Inte bara hans tidigare litauiska elever uttalar sig med stor respekt om honom, utan även företrädare för andra folk. J. Jablonskis talade i sin tur med enastående respekt om sina professorer vid Moskvas universitet — de främsta ryska lingvisterna, akademikern F. Fortunatov och i synnerhet professor T. Kors. Han var dem tacksam för att de satte det litauiska språket högt och uppmuntrade honom att ägna sig åt dess utveckling och utforskning.

9

Samtidigt uppskattade han i hög grad rysk lingvistik, litteratur och den progressiva ryska kulturen. Den ryska lingvistiken bidrog till att forma honom även som litauist.

Den viktigaste källan till J. Jablonskis språkarbete och kriteriet för normerna i det nationella litteraturspråk han utvecklade var folkets talspråk. Detta uttrycker han själv tydligt redan i förordet till sin första grammatik med följande ord: ”...en författare som vill sammanställa en språklära måste själv grundligt undersöka talspråket, eftersom det skrivna språket, eller böckernas språk, endast bör grundas på dess lagar... När man använder både människors språk och författares verk måste man vara mycket försiktig: ur dessa verk bör grammatikern bara ta sådana småsaker som hämtats direkt ur folkets språk och stöder sig på det språkets lagar.”

Även när folkets språk används för grammatikens syften måste man vara försiktig: sedan urminnes tider har vårt folk utsatts för allehanda främmande inflytanden, som i hög grad har fördärvat även folkets språk. Kort sagt har mycket i själva folkets språk sin grund i främmande språk: från främmande språk har inte bara en mängd främmande ord trängt in i vårt språk, utan också åtskilliga företeelser som smutsar ned vårt folks språk. Vid sidan av ord och företeelser som otvivelaktigt är litauiska och har använts bland folket sedan urminnes tider finns det alltså också mycket skräp i vårt talspråk. Man måste kunna skilja detta skräp från säden, eftersom grammatikern bara bör använda folkets språkliga korn⁵.

J. Jablonskis beskriver själva grunden för det nationella litauiska litteraturspråket och förhållandet mellan dialekter och litteraturspråk så här: ”Sanningarna i det skrivna språket tillägnas alltid av någon enda dialekt; de andra dialekterna bidrar bara med sina bästa småsaker... Om det i den skrivna dialekten saknas ett ord som bara är känt från andra dialekter, måste författaren använda det ordet, var han än finner det; om det i skriftspråkets dialekt saknas några otvetydigt litauiska företeelser som används i andra dialekter, måste författaren ta dem från andra dialekter; om författaren vet att det ord han använder kommer att förstås annorlunda nästan överallt, måste han så långt det är möjligt anpassa sig till läsarna och alltid se till att flertalet förstår honom. Om man förfar så med de andra dialekterna och skriver på en enda dialekt kan man hoppas att skriftspråkets dialekt blir begriplig för läsarna och tillägnar sig alla det ’skrivna språkets’ sanningar. Grammatikens språk kommer alltså att vara ’den vanliga suvalkiska dialekten’, men där det behövs ska den stärkas och stödjas av andra dialekter”⁶.

Nästan hela J. Jablonskis verksamma period sammanföll med den tid då det nationella litauiska litteraturspråket tog form. Därigenom kunde han själv direkt bevittna processen då det litauiska nationella litteraturspråket växte fram och aktivt delta i den. Hans deltagande var mycket fruktbart och betydelsefullt, tack vare lingvistens stora bildning, sunda omdöme och djupa intuition. Naturligtvis bör vi inte överskatta J. Jablonskis roll genom att betrakta honom som den ende utvecklaren av det litauiska nationella litteraturspråket, ja rentav dess fader, som man ibland har sagt; men vi får ändå inte glömma att det i Lietuvoje inte fanns någon annan språkvetare lika energisk och skicklig, så väl teoretiskt förberedd och med en sådan kärlek hängiven arbetet med att utveckla det litauiska nationella litteraturspråket

⁵ Petras Kriaušaitis, Lietuviškos kalbos gramatika... 1, Tilžė, 1901.

⁶ Samma ställe, 1—2.

10

hade inte förekommit. I denna mening hade J. Jablonskis kommit långt före de två andra berömda litauiska språkforskarna — A. Baranauskas och K. Jaunius, som inte förmådde uppfatta den framväxande litauiska nationens levande och omfattande behov och inte kunde knyta dem till sitt eget forskningsarbete. I den här bemärkelsen kunde inte heller K. Būga, den yngste företrädaren för denna berömda kvartett, mäta sig med J. Jablonskis. Medan A. Baranauskas och särskilt K. Jaunius och K. Būga stormade språkvetenskapens höjder och med sina slutsatsers nyhet och originalitet imponerade på auktoriteter inom språkvetenskapen i såväl Västeuropa som Ryssland, ägnade sig J. Jablonskis åt de enklaste vardagliga frågorna i den litauiska nationella litteraturspråkspraxisen. Av en snabb, operativ och vetenskapligt grundad lösning på dessa frågor berodde i hög grad den fortsatta vägen för det litauiska nationella litteraturspråkets utveckling och språkets förfining.

Borgerliga forskare kallade ibland J. Jablonskis för en eklektisk språkforskare. Det bör påpekas att en sådan beskrivning av honom är inexakt och oriktig, eftersom han, även när han samlade språkfakta från olika dialekter och skrifter och förklarade dem, följde ett strängt system, alltid hade ett tydligt mål i sikte och hela livet vägleddes av ett enhetligt kriterium för att pröva litteraturspråkets normer — det oskadda folkliga talspråket. Även om realism och praktisk inriktning främst präglade hans arbete, vore det ändå fel att kalla honom enbart en praktisk språkforskare, vilket ofta görs. Visserligen är han den främste och mest produktive praktiske språkforskaren i hela det litauiska litteraturspråkets historia; ingen kan ännu mäta sig med honom på detta område. Men liksom A. Juška var och fortfarande är den främste litauiske lexikografen bland de individuella författarna, K. Jaunius den skarpaste fonetikern och en sträng systematiserare av fonetiken, och K. Būga den mest framstående komparative etymologen, accentologen och lexikologen, så är J. Jablonskis alltjämt en oöverträffad syntaxforskare. Han är alltså inte bara en praktisk skapare av litteraturspråket, utan också en teoretisk syntaxforskare.

Det är sant att vissa högdragna och inbilska personer har förebrått och fortfarande förebrår J. Jablonskis syntaktiska arbeten för bristande originalitet, för att inte skilja mellan logikens och grammatikens kategorier, för att följa föråldrade ryska syntaxläroböcker och så vidare. Men till dessa högmodiga personer måste man säga att de, trots att de arbetade under andra och bättre förhållanden, ändå inte förmådde skriva mer originella syntaktiska arbeten där logiska och grammatiska frågor inte blandades samman. Många av de litauiska skolböcker i syntax som utkom efter J. Jablonskis (av M. Durys, P. Klimas, Z. Kuzmickis, P. Meškauskas m.fl.) är, trots att deras författare i förord och andra artiklar ibland har sagt mycket om olika föråldrade och nya syntaktiska riktningar och i lärobokstexten slängt sig med fraser som Tidigare (till exempel om meningar med samordnade satsdelar) ansåg man så..., men vetenskapen (någon abstrakt, obestämd ”vetenskap”!) har visat att det förhåller sig annorlunda och liknande, inget annat än omarbetningar av J. Jablonskis syntaktiska arbeten, där oftast till och med samma illustrativa material har upprepats — samma språkexempel som J. Jablonskis hade samlat.

Man kan med fog säga att alla J. Jablonskis grammatiska arbeten som utkommit i separata böcker har bevarat sitt värde ända till våra dagar — om inte alltid ett praktiskt värde, så åtminstone ett teoretiskt och historiskt. I hela det han skrev

11

intar de grammatiska arbetena den främsta platsen. De hade den största betydelsen för utvecklingen av det litauiska litteraturspråket, eftersom de användes, lästes och omarbetades i stor utsträckning. Den flitiga omarbetningen av dem och efterföljandet av dem bör framför allt förklaras med att ingen av dem var tillräckligt anpassad till skolans behov. För en lärare utan skapande förmåga var det verkligen svårt att undervisa med hjälp av dem, särskilt i de lägre klasserna. Ingen av dem innehåller några övningar eller något strängt system för tematisk och metodisk disposition av materialet. Men tack vare innehållets koncentration, språkets klarhet och korrekthet, terminologins enhetlighet och de närmast klassiskt valda exemplen var de under många år ett oantastligt hjälpmedel för modersmålsundervisning och modersmålsstudier, både i skolan och i livet i övrigt. Av alla J. Jablonskis arbeten bidrog de mest till spridningen och befästandet av normerna för det litauiska litteraturspråkets fonetik och stavning, morfologi och syntax.

För att bättre känna av hur progressiva J. Jablonskis grammatiska arbeten var och hur klart och enkelt språket är, låt oss se hur substantivet definieras hos 1. A. Baranauskas, 2. K. Jaunius och 3. J. Jablonskis.

1. ”Substantivet är ett ord som har fogats samman av två ord: sak-namn, och blir ett enda ord: substantiv. Ett substantiv är benämningen eller namnet på vilken sak som helst. Saker är dels levande, som själva kan förflytta sig från en plats till en annan, till exempel: människa, djur, fågel, mask och andra...; andra är livlösa och kan själva inte förflytta sig från en plats till en annan: träd, bord, hus, sol, järn och andra... Det finns också saker som vi föreställer oss, såsom: Gud, själ, ängel, ande, kyla, tålamod och så vidare. Alltså delas sakerna in så här: några är levande, andra livlösa.”

Levande: Gud, ängel och så vidare.

Livlösa: värme, kyla, kärlek, sanning och så vidare⁷.

2. ”Substantiv eller väsenord (nomen substantivum); orden i detta kapitel betecknar namn på synliga och osynliga ting, såsom man, kvinna, häst, får, ek, sten, förstånd, vishet och dylikt⁸.”

3. ”Ord som betyder namnet på en sak kallar vi substantiv eller sakord.”

Saker kan vara levande (människa, djur, fågel) och livlösa (boningshus eller stuga, jord, sjö), synliga (människa, jord) och osynliga (Gud, förstånd, minne). Namnet på varje sådan sak är ett substantiv⁹.

Även om källorna till citaten här, räknat efter utgivningsår, inte skiljer sig mycket åt, skiljer sig deras språk och stavning mycket. Visserligen skiljer sig källorna mer åt vad gäller skrivår, men inte heller det, tycks det mig, förklarar skillnaderna i deras språk. Redan dessa korta citat visar att språket i J. Jablonskis bok är det enklaste och mest lättillgängliga för oss, trots att boken, som vi vet, är resultatet av ett mycket hastigt arbete: den skrevs på bara en sommar, med utgångspunkt i manuskriptet till P. Avižonis korta grammatik.

⁷ Kalbamokslis lėtuviszkos kalbos, išzdūtas per LL Tilžėje 1896, 22.

⁸ K. Jaunius, Litauisk grammatik, litauisk original och rysk översättning, 47, Petrograd, 1908—1916 (den litauiska delen).

⁹ Petras Kriaušaitis, Litauisk språklära, 8, i Tilsit, 1901.

12

J. Jablonskis stora förtjänst (jämfört med andra språkvetare) är att han i sitt arbete lyckades urskilja och lyfta fram det som var progressivt och livskraftigt i utvecklingen av det litauiska nationella litteraturspråket. Han strävade efter att genast avslöja och undanröja allt som hämmade denna utveckling. Han insåg att det språk i kyrkliga skrifter, fullt av kyrkliga jargonguttryck, som prästerskapet i århundraden hade påtvingat folket, på intet sätt kunde läggas till grund för ett nationellt litauiskt litteraturspråk. Element av detta jargongbesudlade språk i kyrkliga skrifter fanns det fortfarande särskilt gott om i den klerikala pressen i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Inte heller den borgerligt-liberala pressens språk var någon guldgruva. Även om det var inriktat på den västliga dialekten hos de sydliga höglandsborna (suvalkierna), behövde det ändå mycket tillsyn och förbättring. Där vimlade det fortfarande av sådana främmande ord eller misslyckade nybildningar som parėdkas, rėdytojas, rėdikas, tavoras, metturgis, nabas-ninkas, grekonis, rymionis, kritikuoti, ateitinė (ateitis), apšviestūnas, tamsūnas, sandarbininkas, antgalvis, guodojimas, šėnavojimas, mokslinyčia (mokykla), mokslainė (t. p.), mokslinčius och så vidare, liksom sådana syntaxfel och klumpiga uttryck som einu ant vakzalo, mokėjo ne brangiau trijų rublių, iš priežasties sausos vasaros, apsivedė su latvėmis, tyčia ilgai tęsia (giedodami), kad neduoti lietuviams giedoti, važinėja šiluose kailiniuose, atsiduoḍa nuomon malūnas mieste Radviliškyje, kalbėti prigimtoje kalboje och så vidare.

J. Jablonskis kämpade beslutsamt mot sådana språkliga missförhållanden i omkring ett halvt sekel. Och det måste erkännas att han rensade det litauiska litteraturspråket från dem. Efter att grundligt ha studerat klassiska språk, slaviska språk och andra språk kunde han snabbt och lätt känna av vad som hade påtvingats litauiskan utifrån, vad som var främmande för den och vad som skadade och förvanskade dess nationella särart.

Även om J. Jablonskis satte ett utomordentligt högt värde på folkets talade språk, oförvanskat av främmande inflytanden, och betraktade det som måttstock för det litterära språkets normer, förbisåg han inte heller de bästa litauiska författarnas – klassikernas – språk. Han uppskattade i synnerhet K. Donelaitis, S. Daukantas, M. Valančius, Žemaitė, J. Biliūnas och andra författare. Skönlitteraturens språk var en annan viktig källa för hans språkarbete. Han förhöll sig mycket kritiskt till källorna för sitt forsknings- och praktiska arbete och prövade allt mot samma måttstock – folkets talade språk, rensat från främmande avlagringar. Hela sitt liv strävade han envist efter enhet och renhet i det litauiska litteraturspråket och tolererade ingen anarki i språkbruket. Kanske var det därför som en del människor med svagare lingvistisk bildning ibland förebrådde honom för att alltför strikt hålla fast vid uppställda kanoner och för att alltför hårt fjättra litteraturspråket med dessa kanoner. Men med tanke på den tidens instabila och vacklande normer för litteraturspråket bör J. Jablonskis stränghet betraktas som ett progressivt fenomen. Utan hans fasta linje hade det knappast varit möjligt att utrota sådana brister i ordförråd, fraseologi och syntax som betvarkė (netvarka), bedarbė (nedarbas), belaisvė (nelaisvė), priparodyti, prisiųsti (atsiųsti), kiaulių užlaikymas žiemą, virš dešimties, įsitėmyti, skaityti ką kaltų, pirmšėdis, įteikti pinigus sulig nurodyto adreso och en mängd andra. Om dessa brister inte hade utrotats i tid vore det verkligen svårt att säga vart det litauiska litteraturspråkets utveckling skulle ha lett.

13

Medan J. Jablonskis i sina grammatiska arbeten, utgivna som separata böcker, framför allt tydliggjorde normerna för fonetik, stavning, morfologi och syntax och bidrog till att de slog rot, rensade han genom sina artiklar och recensioner det litterära språkets ordförråd och syntax från främmande inslag och andra missförhållanden. Dessa artiklar och recensioner utgör en säregen krönika över det litauiska litteraturspråkets utveckling, som omfattar nästan ett halvt sekel och visar vilka åkommor språket led av, hur de avhjälptes, vad som hämmade och vad som främjade litteraturspråkets tillväxt.

J. Jablonskis bidrog i hög grad till den litauiska terminologin. Han hade följande uppfattning om den: specialister inom olika vetenskapsområden bör bilda och föreslå termer, medan språkvetarna här endast kan fungera som rådgivare.

När det litauiska nationella litteraturspråket höll på att formas märktes det särskilt tydligt att det saknades beteckningar för olika nya företeelser i livet och abstrakta begrepp (när har denna brist egentligen inte märkts?). Termer och andra ord som i dag är självklara för oss, såsom mokykla, ligoninė, turinys, įspūdis, įtaka och många andra, hade ibland flera eller rentav ett tiotal varianter. Intressant nog kunde J. Jablonskis bättre än någon annan välja de lämpligaste bland alla dessa varianter – just sådana som lättast slog rot.

Än i dag känner vi tydligt J. Jablonskis inflytande på terminologins område. Han bildade själv ett stort antal termer och införde dem i bruk. Man kan säga att han skapade större delen av de grammatiska termer som används i dag, till exempel inom morfologin: vardininkas, kilmininkas, naudininkas, galininkas, vietininkas; asmenavimas, asmenuotė; vienaskaita, daugiskaita; esamasis, būtasis kartinis, būtasis dažninis, būsimasis, ištisinis, sudurtinis laikas; jungtukas, jaustukas, ištiktukas, prielinksnis, dalelytė och många andra; inom syntaxen: veiksnys, tarinys, pažyminys, papildinys; pagrindinis, šalutinis sakinys; kablelis, klaustukas, šauktukas och så vidare.

Även andra litauiska språkvetare (A. Baranauskas, K. Jaunius) bildade intensivt grammatiska termer, men deras arbete på detta område var inte fruktbart. Många av de termer de skapade saknade inte bara stöd i litauiskans ordbildningsregler, utan var ofta obegripliga. Jämför exempelvis följande termer av A. Baranauskas: rašteilis (raidė), siaudis (priebalsis), lankstygaliais (galūnė), savivardžiai daiktavardžiai (tikriniai daiktavardžiai), skundalankis (galininkas); och av Jaunius: tarsnis (garsas), santara (priebalsis), santaika (sintaksė), apysaka (tarinys), apskųstinis (galininkas) och så vidare.

Även många termer inom naturvetenskap och matematik som används allmänt i dag är bildade av Jablonskis, till exempel: deguonis, dauginamasis, daugiklis, sandauga med flera.

Under hela sitt liv arbetade J. Jablonskis för att normera och standardisera stavningen. Tack vare hans insatser slog stavningen av diftongerna ie och uo igenom i stället för andra skrivsätt med į och ū. Han införde också beteckningen ū (långt u) vid sidan av y, som redan tidigare hade etablerats. Några av hans förslag slog inte igenom, till exempel stavningen vezdamas, mezdams.

Man får inte heller förbigå J. Jablonskis bidrag till utvecklingen av språket i litauisk skönlitteratur. Det var ju till stor del han som förde in författaren Žemaitė i den litauiska litteraturen. Genom sina insiktsfulla rättelser och anvisningar

14

Han gjorde Žemaitės verk tillgängliga och lättbegripliga för hela det litauiska samhället. Hela sitt liv ägnade han sig åt att utveckla språket i den litauiska skönlitteraturen.

Avslutningsvis bör det erinras om att i takt med att hela det litauiska litteraturspråket växte och utvecklades, förbättrades och berikades också hela tiden det individuella språket i J. Jablonskis skrifter. Om hans skriftspråk under det första årtiondet av hans verksamhet knappast skilde sig från, eller inte alls skilde sig från, språket hos andra kulturpersonligheter eller författare på den tiden, blir hans språks och stils särprägel och originalitet allt lättare att urskilja med tiden, ibland så tydligt att det redan utifrån en enda mening är lätt att känna igen och gissa sig till författaren. Ett sådant drag brukar vara utmärkande endast för stora författare, som har lagt ned stora ansträngningar på att förfina språket i sina verk. Därför är det ingen tillfällighet att exempel ur J. Jablonskis språk i olika språkvetenskapliga och språkligt praktiska arbeten används jämsides med exempel ur de främsta författarnas språk.

J. Jablonskis arbeten har än i dag ett levande inflytande både på den litauiska språkkulturens och på den litauiska språkvetenskapens utveckling.

J. Jablonskis roll i utvecklingen av det litauiska litteraturspråket

К. М. УЛЬВИДАС

Sammanfattning

Slutet av 1800-talet och början av 1900-talet var en synnerligen viktig period i det litauiska litteraturspråkets utveckling. Under denna tid pågick och avslutades processen att forma den litauiska nationen särskilt intensivt. Det litauiska litteraturspråket, vars utveckling började redan i mitten av 1500-talet, nådde under denna period en ny nivå – det nationella litteraturspråkets utvecklingsnivå.

I. Jablonskis (1860–1930) intar den främsta platsen i det litauiska nationella litteraturspråkets historia. Han ägnade all sin kunskap och kraft åt att vitalisera och utveckla det litauiska litteraturspråket och berika den litauiska språkvetenskapen. Genom hela sin skapande verksamhet var I. Jablonskis nära knuten till det litauiska nationella litteraturspråkets utveckling.

Den största och mest betydelsefulla delen av I. Jablonskis litterära arv har publicerats i en femvolymsutgåva av hans skrifter¹ och en tvåvolymsutgåva med utvalda skrifter².

¹ Jablonskio raštai (redagavo J. Balčikonis), 1—5, Kaunas, 1932—1936.

² J. Jablonskis, Rinktiniai raštai (sudarė J. Palionis), 1—2, Vilnius, 1957—1959.

15

Den viktigaste källan till J. Jablonskis språkvetenskapliga arbeten och måttstocken för det litauiska nationella litteraturspråk som han utvecklade var det litauiska folkets talspråk.

Nästan hela J. Jablonskis yrkesverksamma period sammanföll med tiden då det litauiska nationella litteraturspråket tog form. Därmed kunde han själv direkt iaktta hur det litauiska nationella litteraturspråket formades och aktivt påverka denna process. Det bör framhållas att detta inflytande, med tanke på hans stora lärdom, djupa intuition och språkliga känsla, var mycket fruktbart och betydelsefullt. På den tiden fanns det i Litauen ingen annan lika energisk språkvetare, så väl teoretiskt förberedd och så passionerat verksam som J. Jablonskis. I detta avseende överträffade han vida två andra framstående litauiska språkvetare — A. Baranauskas och K. Jaunius — som inte förmådde förstå den framväxande litauiska nationens levande och breda intressen på djupet. Till och med den yngste företrädaren för denna framstående kvartett av litauiska språkvetare — K. Būga — kunde inte mäta sig med J. Jablonskis i detta avseende. Medan A. Baranauskas och i synnerhet K. Jaunius och K. Būga besteg språkvetenskapens höjder och med sina nya eller originella slutsatser väckte förundran hos både ryska och västeuropeiska språkvetare, höll sig J. Jablonskis nära den dagliga språkpraktiken och ägnade stor uppmärksamhet åt frågor om språkvård. Den fortsatta utvecklingens väg för det litauiska litteraturspråket var i hög grad beroende av att dessa frågor löstes snabbt och på vetenskaplig grund.

Även om realism och praktisk inriktning dominerar i alla J. Jablonskis arbeten, vore det ändå felaktigt att betrakta honom enbart som en praktiskt inriktad språkvetare, vilket ofta har skett och fortfarande sker. J. Jablonskis är utan tvekan den mest produktiva praktiskt inriktade språkvetaren i det litauiska litteraturspråkets hela historia. Men liksom A. Juška är den främste lexikografen bland alla litauiska språkvetare, K. Jaunius fonetiker och K. Būga komparativ etymolog, accentolog och lexikolog, så förblir J. Jablonskis än i dag en oöverträffad syntaktiker.

J. Jablonskis är alltså inte bara praktiskt inriktad språkvetare utan också teoretiker.

Man kan med säkerhet hävda att alla J. Jablonskis grammatiska arbeten, som publicerats i form av separata böcker³, behåller åtminstone sitt teoretiska och historiska värde, om än inte alltid sitt praktiska. I J. Jablonskis hela litterära kvarlåtenskap intar de grammatiska arbetena den viktigaste platsen. De har i högre grad än de övriga arbetena bidragit till att sprida och befästa de fonetiska, ortografiska, morfologiska och syntaktiska normerna för det litauiska litteraturspråket.

3 Följande arbeten av J. Jablonskis avses: 1) Lietuviškos kalbos gramatika... Petras Kriaušaitis. Tilžėje 1901; 2) Rygiškių Jono Lietuvių kalbos sintaksė pirmoji dalis, Seinai, 1911; 3) Rygiškių Jono Lietuvių kalbos gramatika... Kaunas, 1922 (Den första upplagan av denna bok —P. Kriaušaičio ir Rygiškių Jono Lietuvių kalbos gramatika, Vilnius, 1919); 4) Rygiškių Jono Lietuvių kalbos vadovėlis, Kaunas, 1925; 5) Rygiškių Jono Linksniai ir prielinksniai, Kaunas, 1928.

16

verken av J. Jablonskis bidrog till att sprida och befästa det litauiska litteraturspråkets fonetiska, ortografiska, morfologiska och syntaktiska normer.

En stor fördel i J. Jablonskis verksamhet var att han kunde urskilja, särskilja och lyfta fram det mest livskraftiga och progressiva i det litauiska nationella litteraturspråkets utveckling. Allt som hindrade denna process undanröjde han omedelbart. J. Jablonskis förstod väl att ett språk som förorenats av jargon inte kunde tjäna som grund för det litauiska nationella litteraturspråket. Det litauiska klerikala tryckets språk var i slutet av XIX och början av XX århundradet överlastat med jargongartade inslag från kyrkolitteraturens språk. Det borgerligt-liberala tryckets språk skilde sig inte i något väsentligt avseende från det sistnämnda. Även om det var inriktat på den västaukštaitiska (suvalkiska) dialekten, behövde det fortfarande normeras och förbättras. Kort sagt förekom det i det skrivna litauiska språket i slutet av XIX och början av XX århundradet hela serier av barbarismer eller misslyckade lexikala nybildningar, såsom parėdkas (jfr порядок, i det moderna litauiska litteraturspråket tvarka), tavoras (jfr товар, i det moderna litauiska litteraturspråket prekė), meturgis (jfr ярмарка, tyska Jahrmarkt, i det moderna litauiska litteraturspråket preky metis), nabašnikas (jfr polska nieboszczyk, i det moderna litauiska litteraturspråket velionis), rymionis (jfr римлянин, polska rzymianin, i det moderna litauiska litteraturspråket romėnas), kritikavoti (jfr критиковать, polska krytykować, i det moderna litauiska litteraturspråket kritikuoti), šėnavojimas (jfr шанование, polska szanowanie, i det moderna litauiska litteraturspråket gerbimas), ap šviestūnas 'интеллигент' (i det moderna litauiska litteraturspråket šviesuolis, inteligentas), sandarbininkas (jfr сотрудник, i det moderna litauiska litteraturspråket bendradarbis), antgalvis (jfr заглавие, polska na(d)główek, i det moderna litauiska litteraturspråket antraštė), mokslinyčia 'школа' (i det moderna litauiska litteraturspråket mokykla), mokslinčius 'учёный' (i det moderna litauiska litteraturspråket mokslininkas) och så vidare; likaså sådana solecismer som einu ant vakzalo (jfr иду на вокзал, i det moderna litauiska litteraturspråket einu į stotį), jis mokėjo ne brangiau trijų rublių (jfr он платил не более трех рублей, i det moderna litauiska litteraturspråket jis mokėjo ne daugiau kaip tris rublius), jis važinėja šiltuose kailiniuose (jfr он ездит в теплой шубе, i det moderna litauiska litteraturspråket jis važinėja apsivilkęs šiltais kailiniais), atsidavoda nuomon malūnas mieste Radviliškyje (jfr отдается внаём мельница в гор. Радвилишкис, i det moderna litauiska litteraturspråket išnuomojamas malūnas Radviliškyje), kalbėti prigimtoje kalboje (jfr polska mówić w ojczystym języku, tala på sitt modersmål, i det moderna litauiska litteraturspråket kalbėti gimtąja kalba) och så vidare.

J. Jablonskis förde en beslutsam kamp mot en sådan förorening av det litauiska litteraturspråket, och man måste erkänna att kampen var framgångsrik.

J. Jablonskis lämnade ett stort bidrag till den litauiska terminologin. Under den period då det litauiska nationella litteraturspråket tog form rådde en stor brist på termer inom olika vetenskapsgrenar

2. Kalbotyros klausimai, IV

17

ki. Vid sidan av ord som dessa (som i dag har etablerats som enhetliga termer), såsom mokykla 'skola', ligoninė 'sjukhus', turinys 'innehåll', įspūdis 'intryck', įtaka 'inflytande' och många andra, användes flera varianter. Det intressanta är att J. Jablonskis bättre än någon annan lyckades välja ut de mest lyckade bland alla dessa varianter – just sådana som lättast slog rot i det litterära språket.

Än i dag märks J. Jablonskis gynnsamma inflytande på den litauiska terminologin. Det var han som bildade och etablerade merparten av alla i dag använda litauiska grammatiska termer, till exempel sådana som vardininkas 'nominativ', kilmininkas 'genitiv', galininkas 'ackusativ', vietininkas 'lokativ', asmenavimas 'konjugation', vienaskaita 'singular', esamasis, būasis kartinis, būasis dažninis, būsimasis laikas 'presens, preteritum för enstaka händelser, preteritum för upprepade händelser, futurum', jungtukas 'konjunktion', jaustukas 'interjektion', prielinksnis 'preposition', veiksnys 'subjekt', tarinys 'predikat', pažyminys 'attribut', papildinys 'objekt' osv.

Termer bildades också av andra litauiska språkforskare (A. Baranauskas, K. Jaunius), men mycket olämpligt. Många av dessa termer strider inte bara mot det litauiska språkets ordbildningslagar, utan är också helt obegripliga; jfr exempelvis sådana nybildningar av A. Baranauskas som raštėlis 'bokstav', siaudis 'konsonant', lankstygalis 'ändelse', skundlankis 'ackusativ'; och av K. Jaunius: tarnis 'ljud', santara 'konsonant', santaika 'syntax', apysaka 'predikat', apskūstinis 'ackusativ' osv.

J. Jablonskis skapade många termer inom matematik och naturvetenskap som fortfarande används, t.ex.: deguonis 'syre', dauginamasis 'multiplikand', daugiklis 'multiplikator', sandauga 'produkt' m.fl.

J. Jablonskis gjorde också en betydande insats på det litauiska språkets ortografiska område. De obekväma į och ų ersatte han med de bekvämare ie och uo. Han införde också ū (vid sidan av y).

J. Jablonskis ägnade hela sitt liv åt att främja den litauiska skönlitteraturens utveckling. Han redigerade noggrant författarinnan Žemaitės verk och gjorde dem därigenom tillgängliga för allmänheten.

J. Jablonskis arbetens gynnsamma inflytande märks än i dag såväl i språkbruket som inom den litauiska sovjetiska språkvetenskapen.