taukus (ack. sg. taukų) ”fett, frodig”: tūkti ”bli fet” (som daubą: dūbti, sausą: sūsti, raukti: rùkti m.fl.); hit hör också taukti, -ia, -ė ”trivas väl (om säd, boskap)”. Å andra sidan har de baltiska språken också en akuterad rot, jfr lit. taukai (ack. pl. táukus) ”fett”: lett. tūkstu ”jag blir fet” (som láužti: lùžti: tráukti: trùkti m.fl.), jfr även tū-las, fornsl. ty-ti.

I stället för instrumentalis singularis galvà borde det stå gálva (s. 9), eftersom substantiv med akuterad rot inte flyttar betoningen till ändelsen i denna kasusform (med undantag för instrumentalisformer med ändelsen -mi); jfr lángu, vėlniu, žalčiu, giėsme, mėnesiu, vándeniu, juósmeniu).

Den slaviska *męso (pl. męsą) har som baltisk motsvarighet det samogitiska mensā (Kaltinėnai, Vainutas¹¹, Laukuva, Saugos). Detta ord har, liksom sin slaviska motsvarighet, cirkumflex och hör till en mobil accentueringsparadigm. Ursprunget till den närbesläktade samogitiska formen meisa är oklart (jfr fornp. mensā|menso), även om en i vissa samogitiska dialekter kan övergå till ei; jfr samog. lėišis, skėisk¹² (av *lenšis ”linsfrö, lins”, *skeńsk ”jag sjunker under, drunknar”). Författaren anser felaktigt att den lettiska formen mièša är lånad från de slaviska språken. Även lett. miè-sa har sitt ursprung i balt. *mensā (jfr lett. pièci=lit. penki).

Dessa få kritiska anmärkningar förringar inte V. Ilič-Svitičs arbetes stora värde. Den fortsatta utvecklingen av baltisk och slavisk accentologi krävde ett sådant arbete, och verkets författare bidrog på ett betydande sätt till den baltiska och slaviska accentologin genom att med väl underbyggda argument belägga sambandet mellan de baltiska och slaviska accentueringssystemen och det indoeuropeiska.

S. Karaliūnas

OM URSPRUNG OCH ORDBILDNING HOS VISSA VATTENNAMN

Alfred Senn, Zur Bildung litauischer Gewässernamen, ”Annali dell’ Instituto Universitario Orientale, Sezione Slava”, II, Napoli, 1959, s. 41—47.

På senare tid har artiklar och studier om litauiska ortnamn allt oftare förekommit i utländsk lingvistisk och särskild toponymisk litteratur. Ibland dras dock obefogade slutsatser när ofullständigt eller opålitligt toponymiskt material används. Detta kan också sägas om A. Zenos artikel som behandlas här.

Med stöd av egennamnen i ”Lietuvių kalbos rašybos žodynas” (1948) och inledningens anmärkningar om litauiska ortnamn försöker A. Zenas beskriva de mer framträdande fallen av ordbildning bland litauiska vattennamn. Tyvärr är många av hans påståenden omotiverade, och han förklarar dessutom ordbildningen och etymologin hos vissa litauiska vattennamn felaktigt.

Författaren hävdar att egennamnen i litauiskan och lettiskan ännu inte alls har undersökts på ett verkligt vetenskapligt sätt, och att man fortfarande nöjer sig med dagens—

¹¹ K. Būga, RR, I, p. 113.

¹² P. Skardžius, ZslPh, XXVI, 1958, 375 tt.; E. Grinaveckienė, LKK, III, 1960, p. 196.

236

samlingen av ”korrekta” former av ortnamn och undviker historisk forskning om ortnamn¹.

A. Zenas är benägen att betrakta endast historisk forskning om ortnamn som ”verkligt vetenskaplig”. Här bör det sägas att den rådande uppfattningen inom toponymisk forskning för närvarande är att synkron analys, grundad på strukturell-grammatisk klassificering, måste utgöra det förberedande stadiet för historisk forskning. Ortnamn betraktas som ett särskilt system med egna (toponymiska) lagar. Därför menar man att ett nationellt toponymiskt system kan undersökas först när dess allmänna, specifika drag i fråga om ordbildning och semantik, dess struktur och dess utvecklingstendenser har klarlagts väl. Det andra stadiet i forskningen om ortnamn bör bestå av en stratigrafi av ordbildnings- och semantiska typer samt ett försök att fastställa dessa typers relativa kronologi. Det är alltså först då som den historiska forskningen om ortnamn börjar. Ett viktigt förberedande arbete för sådan forskning är att samla in alla ortnamn från ett etniskt enhetligt område och att urskilja enskilda ortnamns ursprungliga former ur de många sekundära former som uppstått genom folketymologi eller andra slags förvrängningar. Ortnamnsforskning förstås på detta sätt också i Litauen. A. Zenas tycks hålla fast vid den traditionella synen på toponymi, enligt vilken ortnamnet först och främst är en ”historisk källa”, och anser att enskilda ortnamn kan förklaras atomistiskt, lösgjorda från den toponymiska kontinuiteten och sitt system, med hänsyn endast till deras formella, fonetiska överensstämmelse med appellativer.

Vart en sådan atomistisk forskning om ortnamn kan leda visar några av A. Zenas egna etymologier tydligast.

A. Zenas är helt a priori övertygad om att de flesta litauiska hydronymer har sitt ursprung i personnamn. I själva verket kan endast en liten del av de baltiska flodnamnen och något fler sjönamn härledas från personnamn. Sådana hydronymer har oftast possessiv eller memorial betydelse och har bildats av namn och efternamn på vattnens ägare eller på personer som på annat sätt varit knutna till dessa objekt. De är oftast genitivformer eller elliptiska genitivformer som redan blivit namn. På detta sätt har emellertid endast namn på jämförelsevis små hydrografiska objekt bildats, sådana som ryms inom sina ägares egendomar. Större floder har vanligtvis inte antroponymiska namn. Helheten av baltiska hydronymer visar att de äldre flod- och sjönamnen semantiskt är förbundna med objektens fysiskt-geografiska eller konfigurationella egenskaper, eller helt enkelt är fysiografiska termer. Just därför är hydronymerna inte isolerade – de återkommer på olika platser, och utbredningsområdet för många hydronymrötter omfattar nästan hela det historiska området för de baltiska språken. Endast om en hydronym är ensamstående i det hydronymiska systemet kan det utgöra ett av skälen till att härleda den från ett personnamn.

¹ ”Den... VI:e internationella kongressen för namnforskning... måste ha fört baltisterna till den skamliga insikten att det över huvud taget ännu inte finns någon verkligt vetenskaplig namnforskning på litauiska och lettiska, eftersom man där fortfarande nöjer sig med att enbart samla dagens ”korrekta” namnformer och visar kylig återhållsamhet inför all historisk undersökning” (s. 41).

237

Med tanke på vad som ovan sagts om de baltiska hydronymernas genes övertygar oss J. Otrębskis etymologi för flodnamnet Zeimenà och sjönamnet Zeimenas|Zeimenes|Zeimenys (: *žeimą ”köld”²; snarare *žeimuõ. — B. S.), medan A. Zenas kritik av denna etymologi är helt föga övertygande, eftersom den bygger på den omotiverade övertygelsen att dessa hydronymer skulle ha sitt ursprung i ett personnamn. Bland annat omöjliggör även de vid sidan av förekommande formerna av sjönamnet Zeimenes|Zeimenys att dessa hydronymer härleds från personnamn, eftersom deras morfologi visar böjning av ett appellativ med konsonantstam, något som är helt främmande för personnamn.

Lika föga övertygande härleder A. Zenas också flodnamnet Šalantas från ett personnamn; det kan inte skiljas från flodnamnen Salietìs (Debeikiai), Salūtė (Raseiniai), Salõtė (Kapčiamiestis), Saltekỹs (Viduklė), Salūkė (Stakliškės), Sālupis (Gaurė och Kiduliai), Salūpis (Panemunėlis och Stačiūnai). H. Krahe³ har gett en helt övertygande etymologi för detta flodnamn (Sal-antas: preussiska salus ”regnbäck”; jämför också litauiska salvėti ”flyta, sippra långsamt”. — B. S.).

J. Otrębski⁴ har också på ett övertygande sätt kritiserat A. Zenas försök att härleda dessa hydronymer från personnamn.

A. Zenas, som helt förlitar sig på sin egen teori om hydronymernas antroponymiska ursprung, börjar knyta litauiska hydronymer till tyska (!) personnamn: ”Galm-onas är det tyska Hallmann eller Hellmann, från vilket möjligen även Almenas⟧ härstammar”⁵. En sådan etymologi är verkligen gripen ur luften. Sjönamnet Almenas (Linkmenys) kan inte skiljas från hydronymerna Almajas (sjön Linkmenys), Almė (floden Šiluva) och Almuonė (floden Kraupiškas), och bör förbindas med de litauiska appellativen almuõ, almė́ti⁶; flodnamnet Galmonas (Batakiai) kan, förefaller det oss, inte skiljas från sådana baltiska ortnamn som preussiska Galmen⁷ och lettiska Galmene⁸, vilka i sin tur också bör förbindas med roten gal-gel-gil i baltiska hydronymer.

J. Otrębski har redan på ett övertygande sätt vederlagt A. Zenas uppfattning att flodnamnet Baužas skulle härstamma från det polska personnamnet Bohusz, genom att visa att Bohusz < Bogu-sław, medan det litauiska Baužas < baužas betyder ”hornlös”⁹.

² Żr. Jan Otrębski, „Beiträge zur Namenforschung“, 1958, p. 189.

³ ”I princip skulle Salantas alltså ursprungligen på det enskilda språket kunna ha utgått från ett appellativ som motsvarade preussiska salus och som senare försvunnit ur litauiskan”. H. Krahe, Der Flußname Salantas, ”Beiträge zur Namenforschung”, 3, 1960, s. 259.

⁴ Jan Otrębski, Beiträge zur baltisch-slavischen Namenkunde, ”Beiträge zur Namenforschung”, 1, 1961, s. 42.

⁵ Galmonas är det tyska Hallmann eller Hellmann, varifrån möjligen också Almenas härstammar” (s. 46).

⁶ Żr. K. Būga, Rinktiniai raštai, III, Vilnius, 1961, p. 413.

⁷ G. Gerullis, Die altpreußischen Ortsnamen, Berlin und Leipzig, 1922, p. 35.

⁸ A. Bielenstein, Die Grenzen des lettischen Volkstammes..., St. Petersburg, 1892, p. 254.

⁹ Se Jan Otrębski, Beiträge zur baltisch-slavischen Namenkunde, ”Beiträge zur Namenforschung”, 1, 1961, s. 39.

238

När A. Zenas etymologiserar ortnamn på detta sätt begår han ett metodologiskt misstag som också är typiskt för andra språkvetare, vilka ibland försöker förklara enskilda ortnamn skilda från deras varianter, genom att rycka loss dem ur det toponymiska kontinuumet och ur det nationella namnsystemet, utan att ha förstått helheten av de baltiska egennamnen. Så gjorde till exempel R. Šmitėnas i sin bok om litauiska ortnamn