…änden skulle vara lett. biete ”ein Kalk-, Lehmschlägel” ME I 306. Förhållandet mellan vokalismerna i stammen ju skulle vara sådant som det exempelvis har i pr. playnis: lit. plienas, lett. pliens, medan den förbindande semantiska länken kanske skulle utgöras av lett. bīte ”der Proviantsack, die Speisepaudel” ib. 304 (jfr vidare verben bit ”schieben”, bī-d-īd ”schieben, rücken, schiebend stossen”).

S. KARALIŪNAS

OM TOLKNINGEN AV ETT PAR FONETISKA FENOMEN

1. Motsvarigheter till litauiskt litteraturspråks ie, uo i dzūnininkai-dialekten

Att dzūnininkai-dialektens i˙ ~ y och i˙ ~ ie redan på 1500-talet hade sammanfallit i uttalet framgår tydligt av uppgifterna i J. Sprogios ordbok¹. Här återges ortnamn från dzūnininkai-området, transkriberade med ryska bokstäver, ofta både med former med u som motsvarar de samogitiska formerna (=samog. i˙, höglandsmål ie) och med e, ie (=höglandsmål ie), till exempel: Сетова (s. 289), Ситова (s. 290) ”en flod som förbinder Paršėžeris med Lūkstas”; Скабя пиева (s. 290) (Pavandenė socken), Кявлес пивас мишкас (s. 159) (Karšuva socken), Жардинветис (s. 112) ”en åker i Kražiai socken”, Жардинвиты (s. 112) ”en åker i Karšuva socken” med flera. Former med e, ie (=höglandsmål ie) är sannolikt resultatet av att ortnamnen har höglandsmålsanpassats. Att så förmodligen verkligen är fallet framgår av de hyperkorrekta ortnamnsformer som förekommer i denna ordbok, det vill säga att e (=ie) skrivs i stället för i˙ ~ y, exempelvis: Ежня (s. 108) = Ÿžnė ”en flod i Karšuva socken” jämte Пожижни (s. 246) = Payžnys ”en herrgård i Karšuva socken”; Пекойти (s. 225) = Pykaičiai ”en herrgård i Pajūris socken” jämte Пикоити (samma plats) och så vidare. Följaktligen kunde talarna av dzūnininkai-dialekterna redan på 1500-talet inte skilja mellan lit. y och ie (liksom ū och uo), som hade sammanfallit i dessa dialekter.

De första antydningarna om att diftongerna ie, uo motsvaras av į, ū i samogitiska dialekter återfinns redan i A. Schleichers litauiska grammatik². Senare preciserade och utvecklade J. Juška³ detta påstående. Det beläggs tydligt även i arbetena av samtliga språkforskare som undersökt samogiternas dzūnininkai-dialekter – K. Jaunius, A. Salys, J. Gerulis, P. Jonikas, V. Grinaveckis, Z. Zinkevičius, A. Balasaitis, V. Vitkauskas med flera – samt i dialekttexterna i publikationen ”Lietuvių kalbos tarmės”, vilka har återgetts förhållandevis omsorgsfullt⁴. Språkforskaren A. Girdenis godtar emellertid inte detta sammanfall. I artikeln ”Ką turi džūnininkai vietoj literatūrinės kalbos ie, uo”⁵ försöker han pröva om ”motsvarigheterna till standardspråkets ie, uo i samogiternas dzūnininkai-dialekt är långa monoftonger ī, ū, som inte skiljer sig från de långa į, ū = y, ū” (s. 143). För detta ändamål valde han, enligt artikelns författare, ”ordpar som i standardspråket och höglandsmålsdialekterna endast skiljs åt av oppositionerna ie: ī, uo: ū: grūodas: grūdas, kuodas: kūdas ’mager’, lieti:

¹ Žr. Географический словарь древней жомойтской земли XVI столетия, Составленный Иваном Яковлевичем Спрогисом, Вильна, 1888, 363 стр.

² Žr. Handbuch der litauischen Sprache von August Schleicher, I, Grammatik, Prag, 1856, p. 5.

³ Žr. Jon’s Juszka, Kalbos lėtuviszko lėžuvo’ ir lėtuviszkas statrazimas arba ortograpija, Peterburge, 1861, p. 12, 14.

⁴ Žr. LKT, p. 93–129.

⁵ Žr. A. Girdenis, Ką turi džūnininkai vietoj literatūrinės kalbos ie, uo, „Baltistica“ VI(2), 1970, p. 143–146.

14. Užs. Nr. 1026

209

lyti, rietas: rytas, žiedukas: žvydūkas, och man försökte fastställa om de skiljs åt i dialekttal av personer som kommer från följande orter inom dünininkaiområdet: Karklėnai, Laukuva […], Užventis, Varniai […], Batakiai […], Eržvilkas, Lauksargiai […], Skaudvilė, Šaukenai, Tauragė […], Vainutas […], Viduklė […]. Informanterna ombads översätta dessa par till sin dialekt och säga om de skiljer sig åt i dialekten och (om det visade sig att de gör det) hur de skiljer sig åt” (s. 143–144). ”Undersökningsresultaten, — hävdar författaren, — visade sig vara förvånansvärt tydliga och entydiga: på alla de nämnda orterna inom dünininkaiområdet (även i sådana perifera dialekter som Eržvilkas och Viduklė) skiljs paren åt utan några större variationer — endast personer som för länge sedan har fjärmat sig från sin dialekt och inte längre använder den aktivt tvekar en smula. I stället för standardspråkets ie, uo uttalas överallt ljud med något mindre spänning och tydlighet än i stället för y, ū […].” (s. 144). Därför ”verkar det lämpligast att tolka och skriva motsvarigheterna till ie, uo i dünininkaidialekten som diftongerna iį, uu” (s. 144). Men när detta experiment och dess metod bedöms ur vetenskaplig synvinkel kan man knappast anse att det lyckats. Det första litauiska ordpar som valdes ut för experimentet, grūodas och grūdas, kan inte ens översättas till dünininkaidialekten (och därmed inte heller ställas mot varandra och undersökas experimentellt), eftersom dünininkai inte har själva ordet grūodas⁶. Experimentet, som bygger på en artificiellt översatt, icke-existerande žemaitisk form, är alltså felaktigt i detta avseende. Som citatet visar var experimentets informanter inte verkliga lokala företrädare för dünininkaidialekterna (ett vetenskapligt experiment, och i synnerhet ett som syftar till att korrigera en tidigare uppfattning, borde väl endast utgå från de senares uttal), utan enbart personer som kom från dünininkaiområdet⁷. Men även de sistnämnda, som hade fjärmat sig från sin modersmålsdialekt och påverkats av standardspråket, kan naturligtvis inte genom sitt žemaitiska uttal fullt ut representera fonetiken i områdets dialekter. Att bara översätta motsvarande par av standardspråksord till dialekten och försöka göra dem žemaitiska — som A. Girdenis påpekar — skulle knappast kunna hjälpa någon att uttala ljuden i dessa ordpar precis så som de uttalas i dialekten. I detta fall hade experimentets informanter ju endast rollen som imitatörer. Och mellan imitation och verklighet kan man inte sätta ett likhetstecken. Informanternas uttal ger alltså i själva verket ännu ingen klar bild av sanningen, och utifrån det kan man inte dra slutsatser om vad dünininkai faktiskt har i stället för standardspråkets ie, uo. Situationen kompliceras också av experimentets kodningsmetod. Som A. Girdenis påpekar: ”Efter lite övning (4–5 försök var) kunde de (= lyssnarna, dvs. personer som lyssnade igenom uttalet av de ljud som undersöktes experimentellt; vår anmärkning — E. G.) lätt avgöra vilket ljud — i eller į, ū eller ų — som fanns även i ord presenterade isolerat, utan kontext” (s. 145). Att koda det undersökta objektet görs i regel just på detta sätt, men om lyssnarna inte uppfattade det de hörde genast, utan först efter 4–5 övningsförsök, är det det tydligaste beviset för att även resultaten av en sådan undersökning inte kan vara så ”förvånansvärt tydliga och entydiga” som A. Girdenis anser. Som vi ser är experimentets slutsatser högst tillrättalagda. Därför är det i själva verket svårt att godta dem och förlita sig på dem. A. Girdenis experiment är alltså ännu inte i stånd att korrigera den gamla lagen om motsvarigheterna till standardspråkets ie, uo i dünininkaidialekterna.

⁶ I deras ställe används dessa dialekter levande plikšalai. Dessutom nämner inte ens V. Grinaveckis, som tog upp detta fenomen, ordet grūuc ’grūodas’ någonstans; det är till hans artikel A. Girdenis hänvisar läsaren för att hitta exempel av denna typ (s. 143).

⁷ Det bör noteras att A. Girdenis inte alltid är särskilt noggrann när han väljer experimentinformanter: en informant från Lauksargiaidialekten företräder, troligen av förbiseende, dünininkai i experimentet, trots att Lauksargiaidialekten i själva verket tillhör de nordvästliga högaitiska dialekterna; se LKT, s. 173 och kartan.

210

2. Motsvarigheter till ide. *ā i de baltiska språken

Den litauiske lingvisten V. Mažiulis, som ingående har satt sig in i de fornpreussiska källorna och språket, har i sina betydande språkvetenskapliga studier under de senaste åren lagt fram en ny teori, där han hävdar att ide. *ā redan under baltisk forntid (gemensam baltisk tid) hade utvecklats till *ō⁸. Med utgångspunkt i detta förklarar han på ett nytt sätt ursprung och utveckling hos många morfologiska företeelser i litauiska respektive baltiska språk samt deras förhållande till motsvarande morfologiska särdrag i andra ide. språk. Eftersom denna teori fortfarande är föremål för livlig debatt⁹, försöker vi, utan anspråk på att slutgiltigt lösa frågan, analysera utvecklingen av ide. *ā i de baltiska språken ur en dialektologisk synvinkel.

V. Mažiulis anför vokalismen i sådana ord från 1500-talets fornpreussiska (Sembas dialekt)¹⁰ som m-ū-ti III 67₃ ’mor’, br-ā-ti ’bror’ och ortnamn från detta område från 1200–1400-talen, By-o-ten, Bev-o-ten (jfr lit. Bij-o-tai), Grind-o-s (jfr lit. grìnd-o-s), Layp-o (jfr lit. liep-a)¹¹, å ena sidan, och vokalismen i sådana former från 1300–1400-talen (som tydligen representerar pamėdėnai-dialekten i fornpreussiska¹²) som m-o-the E 170 ’mor’, br-o-te E 170 ’bror’, mens-o E 154, 374 ’kött’, å den andra. Han betraktar samtidigt fornpreussiskans data som riktmärken för vokalismens historia i alla baltiska språk¹³ och argumenterar för två hypoteser och underbygger dem: a) ”det fornpreussiska *ū i ordet m-ū-ti III 67₃ (= lit. m-ó-tė, lett. m-ā-te) kan inte ha utvecklats ur *ā[…]. Detta fornpreussiska *ū härstammar sannolikt från en lång, labialiserad vokal med låg artikulation i bakre raden, betecknad fornpreussiskt *ō”; b) ”sembiskt *ā (br-ā-ti III) härstammar från ett äldre sembiskt *ō”¹⁴. Han hävdar vidare att ”även det äldsta skriftliga minnesmärket på fornpreussiska — Elbingordlistan — visar ett sådant fornpreussiskt *ō”¹⁵. På grundval av allt detta drar han slutsatsen att ”utvecklingen av ide. *ā ’i riktning mot vokalen *ō’ (fornpreussiskt E oa respektive o= lit. o, dvs. ō, lett. dialektalt ō osv.) bör betraktas som något från den (gemensambaltiska) forntiden”¹⁶, och håller fast vid denna uppfattning genomgående.

I detta sammanhang bör man lägga märke till att K. Būga, när han talar om fornpreussiska, tydligt pekar ut dess två mest framträdande dialekter: den nordliga och den sydliga, som skiljer sig avsevärt från varandra¹⁷. Den sydliga dialekten (pamėdėnai) representeras av den första källan på fornpreussiska, Elbingordlistan (E), som skrevs omkring år 1400; den nordliga (Semba) av de fornpreussiska katekeserna, som skrevs ungefär 150 år efter ordlistans tillkomst¹⁸. När det gäller ide. *ā

⁸ Se B. Мажюлис, Заметки по прусскому вокализму. — Вопросы теории и истории языка, Ленинград, 1963, стр. 192—194; V. Mažiulis, Baltų ir kitų indoeuropiečių santykiai, Vilnius, 1970 (härefter — V. Mažiulis, Baltų sant.), s. 11—25 ff. Frågan behandlas också i Й. Казлаускас, К развитию общебалтийской системы гласных, „Вопросы языкознания“, 1962, № 4, стр. 20—24.

⁹ Se З. Зинкявичюс, О развитии балтийского вокализма, — Балто-славянский сборник, Москва, 1972 (härefter — Z. Zinkevičius, BV), стр. 5—14.

¹⁰ Se V. Mažiulis, Baltų sant., s. 11—12.

¹¹ Jfr även K. Būga, Rinktiniai raštai, III, Vilnius, 1961 (härefter — K. Būga, RR, III), s. 106, där ortnamnen Dywone—lauken, Kopte (Kupte), Aucopte, Pobeti från Semba nämns, liksom Pu-bethyn och orden pōstam, pōmien, perōniskan, encops, encopts m.fl.

¹² Se V. Mažiulis, Baltų sant., s. 13.

¹³ Se V. Mažiulis, a.a., s. 21.

¹⁴ Se V. Mažiulis, a.a., s. 12.

¹⁵ Se V. Mažiulis, a.a., s. 13.

¹⁶ Se V. Mažiulis, a.a., s. 24.

¹⁷ Se K. Būga, RR, III, s. 104—110.

¹⁸ Žr. V. Mažiulis, Prūsų kalbos paminklai, Vilnius, 1966, p. 27—29.

14*

211

När man i vokalismen i de fornpreussiska språkminnesmärkena vill fastställa motsvarigheter och dra slutsatser om utvecklingen av ie. *ā i alla baltiska språk, måste man beakta vokalismens särdrag och skillnader i två självständiga fonetiska system – den sydliga och den nordliga preussiska dialekten. Skillnaden mellan dessa två preussiska dialekter återspeglas bland annat också i vokalismen i preussiska ord och preussiska ortnamn som V. Mažiulis nämner (olika reflexer av ie. *ā). Båda hypoteser som V. Mažiulis framför utgår emellertid enbart från reflexerna ū och ā av detta ursprung i sambiska (den nordliga preussiska) dialekten. Men hur ska man då förklara att det i samma texter på den sambiska dialekten, framför samma labialer (eller velarer), parallellt med ū (m-ū-ti, poglab-ū) också förekommer ō, o (pōstam, Layp-o)? Vokalismen i pōstam, Layp-o och liknande exempel, med ō (o) från ie. *ā, visar alltså att denna ō-reflex objektivt existerade vid sidan av ū(u) i den sambiska dialekten. Och dess faktiska samexistens med ū visar inte vilken av dem som är äldre, särskilt eftersom det sambiska ortnamnet Kopte hos K. Būga återges tillsammans med sin variantform Kupte¹⁹. Förekomsten av sambiskt ō(o) liksom ū(u) vid sidan av ā (brāti) ger inte heller grund för att härleda deras ā från sambiskt *ō (dvs. från sambiskt arketypiskt *ō). Eftersom V. Mažiulis i den sydliga preussiska dialekten endast nämner reflexerna o och oa av ie. *ā (i fallet oa: s-oa-lis E 293 ”gräs” betyder oa enligt V. Mažiulis otvivelaktigt också pr. *ō̄²⁰), förblir vokalen a oförklarad där (< ie. *ā) i ord som pon-a-sse E 90 ”området under näsan” (jfr n-o-zy E 85 ”näsa”), pom-a-tre E 180 ”styvmor” (jfr m-o-the), som existerar sida vid sida med reflexerna o och oa av samma ursprung (m-o-the, lubbo E 206 ”Brett”²¹, m-oa-zo E 178 ”Mumė”). Om alltså ie. *ā representeras av tre reflexer i den sydliga dialekten, måste alla beaktas här och deras inbördes förhållande klarläggas. Allt detta tyder på att den faktiska (inte arketypiska!) reflexen av ie. *ā i minnesmärkena från båda de preussiska dialekterna är ō. Den existerade parallellt med andra reflexer, som oftast förekommer i andra ordpositioner. Detta ger emellertid inte grund för att hävda att alla andra reflexer av ie. *ā i båda dialekterna skulle kunna ha utvecklats ur den och att den skulle vara deras föregångare, den allra första reflexen av ie. *ā i fornbaltisk (gemensambaltisk) tid, eller åtminstone skulle ha företräde framför dem. Den föreliggande situationen med olika reflexer av ie. *ā bekräftar alltså inte uppfattningen att utvecklingen av ie. *ā ”i riktning mot vokalen *ō” skulle ha börjat med *ō, som bör betraktas som ett fornbaltiskt (gemensambaltiskt) fenomen. De olika reflexerna av ie. *ā i dessa preussiska skriftminnesmärken visar att dess utveckling inte var likadan i de båda preussiska dialekterna. Framför allt visar de att a-reflexen i den sydliga dialekten kan (och sannolikt gör) representera den ursprungliga motsvarigheten till ie. *ā där, vilket bekräftar den traditionella uppfattningen att ie. *ā i fornbaltisk (gemensambaltisk) tid också var *ā. Att den i detta fall är kort borde inte förändra läget. Men själva det faktum att a-reflexen av ie. *ā faktiskt fanns även i den äldsta preussiska källan – Elbings ordlista – tycks återigen inte bekräfta slutsatsen att utvecklingen av ie. *ā i fornbaltisk (gemensambaltisk) tid började med *ō. Andra reflexer av ie. *ā i minnesmärken från denna dialekt (oa, o) tyder på att baltiskt *ā ändå har smalnats av och blivit något mer slutet här. Därför har det labialiserats och antingen blivit (s-oa-lis) eller övergått till o (m-o-the, gald-o- E 365 ”balja”). I den nordliga preussiska dialekten har utvecklingen av detta *ā tydligt varit en annan. Även i de skriftliga minnesmärkena från denna dialekt förekommer tre slags reflexer av ie. *ā. I ordstammen efter labialer och velarer förekommer vanligtvis reflexen ū, men ibland förekommer ō (o) i stället för den i samma fall. I alla andra fall har ie. *ā bevarats här

¹⁹ Jfr K. Būga, RR, III, s. 106.

²⁰ Se V. Mažiulis, Baltų sant., s. 13–14.

²¹ Žr. J. Endzelīns, Senprūšu valoda, Rīgā, 1943, p. 205.

212

oförändrat, och u är också vanligt i ortnamnsstammar samt efter m, v, j, k, s, p²². I ordslut efter labialer och velarer förekommer regelmässigt ū (men även här förekommer ibland u: laiku III 37₁₈ ”šie halten”). I alla återstående fall motsvaras ie. *ā i ordslut av reflexen o. Alltså måste det ursprungliga stadiet för ie. *ā även här ha varit *ā. *ā utvecklades i riktning mot o endast efter labialer, velarer och i ordslut (i ortnamn också efter j, v, k, s). I övriga fall förblev det oförändrat (br-ā-ti). Men denna förändring i de angivna fallen har här återigen sannolikt skiljt sig från den sydliga dialektens. Det baltiska *ā som förekommer här i stället för det²³ ā(u), kunde inte, som V. Mažiulis riktigt har påpekat, uppstå direkt ur *ā genom en fonetisk utveckling. Alltså måste denna övergång från *ā till ū, hur man än ser på saken, ha passerat (och ha passerat) genom stadiet ō²⁴. Ord med denna reflex visar just detta stadium. Men ō har sannolikt här smalnats av kraftigare och blivit mer slutet. Därför kunde det likna ū, övergå till det eller till och med helt ha sammanfallit med det (t.ex. pōstam, -m-ū-ti, deiv-ū-tai III 115₁₄ ”sėlig”, poglab-ū, laik-u). En liknande utveckling av obetonat baltiskt *ā har ägt rum också i delar av den litauiska Veliuona-dialekten och på närliggande orter²⁵.

De reflexer av ie. *ā i fornpreussiska minnesmärken som behandlats här gör det möjligt att dra följande slutsatser:

1. ie. *ā var sannolikt känt i alla baltiska språk och dialekter som ett brett, öppet *ā.

2. I den sydliga preussiska dialekten, dvs. den dialekt som Elbings ordlista är skriven på, smalnades detta baltiska *ā (med reflexen a) sannolikt av, labialiserades, närmade sig det (oa) eller övergick helt till o.

I den nordliga preussiska dialekten – katekesernas dialekt – smalnades baltiskt *ā (med reflexen ā) av och labialiserades endast efter labialer, velarer och i ordslut (i ortnamn även före v, j, k, s). I övriga fall bevarades det oförändrat här. Dess utveckling skilde sig här något från den sydliga dialektens. På grund av den kraftigare avsmalningen blev det här alltmer spänt och slutet, och övergick till ō, som till sin klang sannolikt låg närmare ū eller helt hade övergått till det. Vågen av avsmalning och labialisering av baltiskt *ā, som spred sig genom det historiska baltiska området från sydväst mot nordost, nådde först det litauiska språkområdet och gav en stor del av dess dialekter reflexen ō, medan den i de samogitiska dialekterna omvandlade det till uo (med undantag för Karklės dialekt). Den nådde de östaukštaitiska och östdzjukiska dialekterna sist. Därför har ā här än i dag bevarats helt på vissa håll och endast delvis på andra. Vågen av avsmalning och labialisering av baltiskt *ā nådde inte det lettiska språket (med undantag för latgalerna), och där har det bevarats oförändrat.

3. Reflexen o av ie. *ā i baltiska språk och dialekter är sannolikt sekundär.

E. GRINAVECKIENĖ

M. Kondratiuk, Nazwy miejscowe Południowo – wschodniej Białostocczyzny, Wrocław – Warszawa – Kraków – Gdańsk, 1974, 304 p. (su žemėlapiu).

I nummer 29 av Polska folkrepublikens vetenskapsakademis seriepublikation ”Monografie Slawistyczne” publicerades verket ”Ortnamn i den sydöstra delen av Białystok vojvodskap”, författat av dr. Michał Kondratiuk, forskare vid Slavistiska institutet. Det är intressant för baltologer ur många aspekter.

²² Se K. Būga, RR, III, s. 106.

²³ Se V. Mažiulis, Baltų sant., s. 12.

²⁴ Jfr Z. Zinkevičius, BV, s. 12.

²⁵ Plg. A. Salys, Kelios pastabos tarmių istorijai, APh IV, Kaunas, 1933, p. 28; Z. Zinkevičius, Lietuvių dialektologija, Vilnius, 1965, p. 68 ir žemėl. Nr. 32, 33.

213