LIETUVIŲ AREALINĖS LINGVISTIKOS KLAUSIMAI

LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA

V. VITKAUSKAS

NÅGRA MORFOFONEMISKA DIALEKTISMER HOS DE NORDÖSTRA SAMOGITISKA DŪNININKAI

Som bekant finns det i dialekter och lokala talspråk ord och former vilkas ljudhistoria är oklar. När ”Ordbok över de nordöstra samogitiska dūnininkai-dialekterna”¹ sammanställdes uppstod ganska många sådana fall, och de behövde hanteras på ett eller annat sätt.

Dessa dialektord och -former, som är svåra att knyta till motsvarigheter i standardspråket på grund av skillnader i de fonetiska lagarna och eftersom det inte går att visa att de följer regelbundna dialektmönster, bör kallas morfofonemiska dialektismer. De har vanligen något formativ som fått funktioner för ordbildningsmässig och lexikologisk åtskillnad till följd av en oregelbunden förändring av någon vokal, konsonant eller diftong.

Eftersom vi utgår från att en fonetisk lag måste verka i en viss ljudposition, betraktar vi som avvikelser från de lokala talspråkens fonetiska system sådana fall där vissa ljud inte tydligt och säkert kan förklaras som regelbundna. Detta hänger oftast samman med en annan ordrot, ett avvikande ordbildningselement, uppkomsten av icke-etymologiska ljud och till och med med att en tidigare fonetisk lag brutits ned i de lokala talspråken genom olika slags påverkan, analogier och liknande.

I. NÅGRA MORFOFONEMISKA DIALEKTISMER MED VOKALEN e

I dessa lokala talspråk uttalas vokalen e i stället för standardspråkets i eller andra samogitiska dialekters i(e) i vissa ord och former. Det är värt att närmare undersöka denna oregelbundna förekomst av vokalen e och dess växling med i (e) till och med inom samma ord. Ett sådant e kan förekomma i ordstammar, suffix och komponenter i sammansatta ord. Dessutom har det belagts både i inhemska ord och i lånord.

Vi ska närmare granska de viktigaste fallen av detta fenomen.

Ordets rot. 1. I vissa ord har dessa dialekter i stället för den litauiska blandade diftongen il i roten el: smḗltį Drv, Krš, Vrp / smḗltę Vds ”sand” (men smḗltės Pvn, Vkšn), smeltį·nc Drv, Krš, Vrp / smeltį·nc Vds, Užv ”sandmark”, kelniúoti / kelniúotę ”lyfta”, švel·ptį Drv, Krš, Vrp / švel·ptę Vds. Troligen hör även det verbala participet vel·kinę / vėlkę·nc ”medan han/hon drog”, jfr västauksjtaitiska siauliai-dialekters vil·kins, till detta fall, men i trakten kring Šakyna och Gruzdžiai vėlkins || vėl·kens (ibland också vilkins).

¹ Om denna ordbok och de lokala talspråk den omfattar, se Aut., ”Principer för sammanställningen av en ordbok över dialektgrupper”, LKK XIII 79–98. De viktigaste bebodda orterna är: Dovėnai, Kuršėnai, Pakšteliai, Vārputėnai – Šiauliai kommun, Užventis, Vidsodis – Kelmė kommun, Pāvandenė, Viekšniai – Telšiai kommun.

7. Užs. Nr. 1026

97

Ett sådant växlande mellan ẽ och į (e) i en blandad diftong med l kan ibland tyda på att į (e) i denna position tenderar att bli mer öppet och till och med kan övergå helt till öppet e (här skulle fenomenet också kunna knytas till den äldre förändringen i: e, se nedan).

Ordet smėlti | smėlte i de beskrivna dialekterna är, liksom smē.lte i de östlitauiska dusetiškiai-dialekterna, tydligt besläktat med den lettiska motsvarigheten smelte (LV III 959). Förekomsten av e i vissa former av ordet švel.pį Drv, Krš | švel.pę Vds bör sannolikt förklaras på samma sätt (jfr lett. svelpt), särskilt som dessa dialekter också har ordet šve.lpti Drv, Krš | šve.lptę Užv, Vds, Vkšn ’läspa’, ’tala med läspning’ (jfr även švelpti DŽ¹ 829). Å andra sidan kan man, utöver denna hypotes om att ordet švelpti är gemensamt med lettiskan, också tänka sig påverkan från lettiskan, eftersom verbets utbredningsområde talar för det (Žg, Škn, Vgr, Klk, Akm, Pp, Šiaudinė, Rdn, Vds, men šve.lptę Pvn, Vkšn), det vill säga orter där det finns eller har funnits lettiska gårdar eller som har haft närmare förbindelser med Lettland. Det är också viktigt att vid sidan av švelpti används här orden švilpiniuot Škn, Grz | švilpiniu.tį Drv, Vrp | švelpeņu.te Vds ’vissla’, švilpis Škn, Grz | švi.l.pis Krš, Drv | švi.l.pis Rdn, Trš, Akm ’visselpipa; vissling’, švilpūks Grz | šve.lpōks Rdn, Trš, Pp ’visselpipa’ m.fl. När det gäller verbet kelnuoti | kelnuotę kan man anta att det har bildats på ett annat sätt än lit. kilnoti, det vill säga utan växling mellan rotvokaler.

2. Verbet krečiuote | krečūote ’låta skjortan eller blusen hänga utanpå byxorna eller kjolen’ i de nordžemaitiska (dounininkai) dialekterna uttalas av en del av de beskrivna dialekterna — kuršėniškiai, dirvonėniškiai och varputėniškiai — endast med e: krečiuoti (men krę-čiuote Pvn, Užv, Vkšn). Man bör anta att rotvokalen här, liksom i de västlitauiska dialekterna (Jurbarkas, Vadžgirys, jfr LKŽ VI 488)², är en annan.

3. Låneordet klėję- ’lim’ har också e i stället för i, som förekommer i de flesta andra dialekter och i standardspråket. Formen med vokalen e har kommit från de slaviska språken. Utöver de beskrivna dialekterna uttalas detta ord med e i roten också av dounininkai kring Papilė, Akmenė, Raudėnai, Tryškiai, Telšiai, Salantai m.fl. Att formen inte är helt ny framgår av skrifterna av S. Stanevičius, S. Daukantas och A. Juška, se LKŽ VI 37–38.

Ordsuffix. 1. Vissa ord som i standardspråket och i dialekterna har suffixet -ilas uttalas i de aktuella dialekterna med -elas. Det gäller: duobels Vrp | duobels Pvn, Užv ’klöver’, ẽrz̃e.ls Pvn, Vkšn ’hingst’, kre.tels Drv, Vds | kre.tė.ls Pvn, Vkšn ’tröska’, sprā.gels Pkš | sprā.ge.ls Pvn, Vkšn ’slaga’ och spragẽlgā.lve Pvn, Vkšn ’slagans huvud’, spragẽlkuotis Pvn, Vkšn ’slagans skaft’, brẽ.gelā Pvn ’slaga’ (oavsett om det beror på standardspråket eller på västlitauiskt inflytande sägs i hela området för dessa dialekter endast rā-tils, mestadels brizgilā / brẽgelā, på många håll, särskilt kring Kuršėnai, sprā.gils, kre.-tils, även om man bör nämna att någon kring Šakyna säger eržels. Dialektkontakt är tydlig här).

Som materialet från žemaitiska dialekter visar³ har suffixet -elas sannolikt både förekommit och förekommer fortfarande⁴; det kan också ha uppkommit av fonetiska skäl — genom att e (i) sammanföll med e.

² A. Juškas ordbok och krečiuoti i Rietavas har troligen en felaktigt transponerad e från dialektalt e. ³ Litteratur och utförligare diskussion, se B. Vanagienė och V. Vitkauskas. Dar dėl kubelo, LKK XIII 222. Jfr även A. Girdenis (rec.), „Baltistica“, IV(1), s. 143; Vl. Grinaveckis, Šiaurės vakarų dūnininkų tarmių fonetinės ypatybės ir jų raida, „Vilniaus Valstybinio pedagoginio instituto Mokslo darbai“, 11, 1960, s. 44; V. Grinaveckis, Pluoštas žemaičių žodžių, „Kalbos kultūra“, 22, 1972, s. 71, 72, 74. ⁴ Se P. Skardžius, Lietuvių kalbos žodžių daryba, Vilnius, 1943, s. 175.

98

Till dessa litauiska avledningar tycks också ett och annat låneord ha anpassats: kā·tels / kā·tē·ls ’kittel’, kūbels / kōbė·ls ’tunna’⁵, ē·sē·ls Pvn, Vkšn ’åsna’. På liknande sätt har vokalen e sannolikt uppkommit i orden kūneks kō·neks ’präst’, gūzeks Dry, Krš, Vrp ’knapp’, mūzeka Vrp ’fiol’, mūzekuñ.c Vrp ’musiker’. I dessa fall har troligen det öppna högöstlitauiska i, i žemaitisk dounininkai ė (jfr telšiškiska gō.zeks, mō.zeka), ersatts av öppet e. (Orden kunegas, kunegaikštis användes av S. Daukantas och M. Valančius, se LKŽ VI 891⁶; därför kan det kanske också röra sig om påverkan från 1800-talets skriftspråk, eftersom žemaitierna på dessa orter än i dag sjunger orden kunegas, kunegaikštystė ur dåtidens sångböcker vid vaka och minnesstunder).

Ett sådant växlande mellan e och į (ę) har sannolikt främjats inte bara av att vokalen į (ę) i dessa ord blivit mer öppen och av den särskilda anpassningen av den nordžemaitiska (dounininkai) vokalen ė i de nordöstliga dūnininkai-dialekterna (östra varniškiai), utan även av ett sådant fall av į: e som exempelvis šō·bėnė: drū·k̇opė·nis Jdr, Vvr, Šv ’person med stor bak’, stuoršobė·nė Pvn. Av samma skäl kan även *kūniks | kō·neks ha uppkommit: kūnė·gbūvis | kōne·gbūvis ’före detta präst’, kūnė·kpalaiķis | kōne·kpalaiķis ’dålig, oduglig präst’, och efter dessa analogiskt till och med kūnė·gišk s | kōne·gešk s ’prästerlig’. Slutligen kan allt detta, genom generalisering, också ha gett kūneks | kō·neks. Jfr även ordet kūbil s, vanligare i närområdet kring Kuršėnai, men bara pūskubėlis⁷ ’halv tunna’, gen. sg. pūs-kubė·lė ’halv tunna’, dū·nkubėlis ’brödtunna’, gen. sg. dū·nkubė·lė ’brödtunna’. Där säger man också gūziks, men exempelvis kan samma dialekttalare som har sagt den formen genast därefter använda den tillfälliga bildningen guzė·ksegį ’knäppare’. Det finns fler sådana exempel, till exempel bynamnet lį·kšelis Krš, Vrp / lį·kėlis Vds, Užv. standardspråkets Lyǵšilis (šils / šė·ls ’ljung’), nj. šilımdaržis Krš ’växthus’ och šilema Krš, Pkš ’värme’ (men šėlėma Pvn, Vds, Užv, Vkšn), čibirs / če·bė·rs ’Sibirien’ och čibė·riškęs (šal.tis) / če·bė·reškęs ’sibirisk’.

Hela denna sammanblandning av vokalerna e och į (ę), särskilt i trakten kring Kuršėnai, kan möjligen ha förstärkts av ytterligare en faktor: till följd av att dessa dialekter har blivit mer högöstlitauiska (framför allt gäller detta Kuršėnai, Dirvėnonai och Vārputėnai, men det märks också på andra håll, till och med kring Pāvandėnė) har vokalsystemet här förändrats kraftigt. Som till och med de nutida förhållandena visar är vokalen i (och u) ny⁹ och har ersatt den tidigare vokalen e (och ǝ)¹⁰. När ett dialektsystem förändras fonetiskt i stor utsträckning uppstår alltid olika hyperkorrektioner och former med dubbelvarianter. Eftersom artikulationen av vokalerna e och ę ligger mycket nära varandra, kan ę, när det övergår till i, ibland också ha gett upphov till i från e och omvänt e från ę. Detta stöds liksom av åtskilliga dubbelvarianter av denna typ, till exempel: skīlā·uda | skēlà·uda och skelā·uda | skelā·uda ’flisa; tunt skal’, skijdė·rva | skedē·rva och skedē·rva | skedē·rva ’detsamma’, tikšūoti och tekšūoti Drv, Krš ’ligga; plaska’, sukļė·pa och sukļipa Dnv ’blev slapp’, stiñbirī·s och stiñbė-

⁵Se S. Karaliūnas, Dėl keleto lietuvių kalbos skolinių, LKK XII 181–183, för invändningar mot ordets slaviska ursprung; jfr även V. Urbutis (rec.), „Baltistica“, VII (2), s. 205.

⁶Se även Z. Zinkevičius, Reikšmingas žemaitiškas rankraštinis tekstas, LKK XV 181–182, 187.

⁷Regressiv vokalassimilation?

⁸Se J. Kazlauskas, Dėl baltų *ei ir *o raidos lietuvių žemaičių tarmėse, „Baltistica“, V (1), s. 32–33; Z. Zinkevičius, Dėl lietuvių kalbos tautosilabinių an tipo junginių pirmojo dėmens siaurėjimo, „Baltistica“, I priedas, 1972, s. 230–231.

⁹Se Aut., Nauji regresyvinės balsių asimiliacijos faktai Kuršėnų šnektoje, „Kalbotyra“, XXVI (1), s. 81–82, fotnot 4.

¹⁰Se A. Girdenis, Kada gi žemaičių tarmė atsiskyrė nuo aukštaičių? „Kalbotyra“, XXII (1), s. 82, fotnot 9.

7*

99

ṙ's Drv, Krš ”stimburys”, vė·piza | vė·peza ”gapare”, paukštelėlis | paukšti-lėlis och paukštelėlis Drv, Krš, Pkš ”liten fågel”, takelėlis | takilelis och takeėlėlis Krš ”liten väg” m.fl.

Således har morfofonemiska dialektismer med vokalen e i dessa samogitiska dūnininkai-dialekter uppstått av olika orsaker: a) på grund av en annan vokal i stammen eller suffixet; b) på grund av en vokalväxling i avledda ord som sannolikt ägde rum tidigare och endast lämnat relikter (vilken också kan ha orsakat uppkomsten av e i grundordet); c) på grund av en fortsatt breddning av i eller rentav ersättning av en tidigare vokal e med ett öppet e i de östliga av de här undersökta dialekterna (därigenom uppstod till och med parallella ordstammar och former med e och i (ė), kanske rentav hyperkorrekta former).

II. MORFOFONEMISKA DIALEKTISMER MED VOKALEN u:

Vokalen u i dessa dialekter är: a) av samma ursprung som litauiska ū: lū·pa | lū·pa, plū·pti | plū·pte ”slå”; b) uppkommen ur *ō (>litauiska och högtiotiska uo): dū·k | dū·k ~ duok, jū·ks ~ juokas; c) i enskilda ord motsvarande litauiska uo, men utan att skilja sig från u i andra samogitiska dialekter: sū·des | sū·des ”sot”; d) motsvarande litauiska ą: kū· ~ ką Drv, Krš, Vrp, ibland Užv, Vds, sū·malinis | sū·malinis ”sąmalinis”. I de två sistnämnda fallen är det oftast vissa skillnader mellan orden som gör att de kan betraktas som morfofonemiska dialektismer.

Ordets stam. 1. När vi jämför några ord i dessa dialekter med motsvarande ord i andra samogitiska dialekter ser vi att även de nordliga samogiterna — dūnininkai¹¹ — uttalar u i stället för litauiska uo här. Exempel: sū·des | sū·des | sū·dęs ”sot, sotpartiklar”, sū·dinc | sū·denc ”sotig”, nušisū·dinis | nu·sesū·denes ”som har blivit sotig” (jfr sū·dęs Trk, Vkš, Jdr, Žr, Tl, Ms, Lk, sū·des Pp, Rdn, Trš, sū·dė·nc Mžk, Klk, Trš, Rdn, Lk, Jdr, nusesū·denes Trš, Rdn, Žr, Jdr, Ms); sū·sti·s | sū·stis ”vara irriterad; röra sig; brinna dåligt”: kuo tas vaı·ks tā·p sū·sā·s Krš (jfr sū·stėis, sū·sā·s Akm, Pp, Vkš, Sd, Gd — LKŽ k: även i närliggande västliga högtiotiska dialekter finns sū·stis || sū·sties ”röra sig, gnida: sū·ses i sū·ses | sė·dė·k kai žmō·gus Škn)¹². Det kan alltså möjligen röra sig om andra stammar, eftersom ”de samogitiska fonemen ū, ų, ō behöver inte ha uppkommit genom stadiet uo; de kan också ha utvecklats direkt ur ō”¹³.

2. Ursprunget till vokalen u i dessa dialekter är oklart i vissa lånord¹⁴. Exempel: pū·ks ”dun” (och pū·kinc | pū·kė·nc ”dunig”, pū·kinti | pū·kė·nte ”dunna”), spū·lė | spū·lė ”spole”, ū·sta· | ū·stā· ”mustascher” (och u·stuofus | u·stuōros ”mustaschförsedd”, u·stū·c ”mustaschig”) samt i ordet ã·ū· | ã·ęū· ”tack”¹⁵.

Utifrån dūnininkai-dialekternas (sydsamogiternas) uttal av vokalen u i stammen är det svårt att dra några slutsatser om dess ursprung. Dūnininkai (nordsamogiterna) uttalar här vanligtvis diftongen ųu:

¹¹ Žr. Z. Zinkevičius, Lietuvių dialektologija (toliau — LD), Vilnius, 1966, p. 85.

¹² Som dialektuppgifterna visar är även det litauiska verbet suosti ett ord som är typiskt för den samogitiska dialekten. S. Karaliūnas uppgifter om att suosti används i Gegu žinė, Vadokliai, Vajasiškis, Žilinai och Biržai är helt opålitliga. Se S. Karaliūnas, Iš lietuvių kalbos jo-kamieninių veiksmažodžių istorijos, LKK XIV 96—97.

¹³ Se S. Karaliūnas, anf. art., s. 60. Jfr även J. Kazlauskas, anf. art., ”Baltistica”, V(1), s. 29 ff.

¹⁴ Se Vl. Grinaveckis, Šiaurės vakarų dūnininkų tarmių fonetinės ypatybės ir jų raida, ”Vilniaus Valstybinio pedagoginio instituto Mokslo darbai”, XI, 1960, s. 73; V. Grinaveckis, Žemaičių tarmių istorija, Vilnius, 1973, s. 190—191.

¹⁵ Om detta ords ursprung, se V. Urbutis, Dabartinės baltarusių kalbos lituanizmai, ”Baltistica”, V(1), s. 48—49.

100

põuks Jdr, Vvr, Lk, Trš, Pp, Mžk, Sd, Ms etc. (där också põukė·nc, nusė-pūkī·nte), špūlė Lk, Jdr, Vvr, Krtn etc. (špōlė || špūlė Trš), õustā· Rdn, Trš, Akm, Pp, Nv, Tl, Jdr, Vvr etc. Ordet ãčū uttalas på liknande sätt i Rdn, Trš, Nv, Tl, Jdr, Vvr etc. (ã·čū Pp, som vā·ku̇). Dounininkai-dialekterna har alltså former som i standardspråket återges som pu̇ōkas, špūolė, u̇ōstai och ãčiuo.

I donininkai-dialekterna (västsamogitiska) har man antecknat õ·znā·. ~ u̇ōznai Sg, Prk, ”mustascher”¹⁶ põ·ks ~ pu̇ōkas Sg, põ·kens ~ pu̇ōkinas Sg, jfr pokens TDr VII 104 (nära Klaipėda). Även här är rötterna och ändelserna i dessa ord tydliga genom vokalen o·, som motsvarar standardspråkets uo. Endast benämningen på spolen varierar något: špõ·lė Plik, Krg, Dov, Kin (byn Sakūčiai), men špū·lė Prk, Sg, Rmč, Rsn, špū·le Klp, Rsn.¹⁷

Vissa ord uttalas även med diftongen uo i närliggande västlitauiska och närbelägna östlitauiska dialekter: pu̇ōks Šl, špūola Šl (byn Žuvininkai, 1 km öster om staden), Mšk, Jnš, Lnkv, špūolė Grz, Kž m.fl.

Återföringen av dessa ord och former från dūnininkai-dialekterna till standardspråket är mycket oklar och komplicerad, eftersom vokalen u· kan tolkas ha olika ursprung. Vid första anblicken verkar den ha gemensamt ursprung med andra samogitiska dialekters ou, o·, men vokalen u· i dessa lånord bildar ett gemensamt område med formerna pu·kai, špū·le (ū·stai, som används i trakten kring Šakyna och Gruzdžiai, är ett tydligt lån från kuršėnai-dialektens ū·sta·, ”mustascher”), i södra nordvästlitauiska dialekter.

Att dūnininkai-formernas ã·čū / ā·čū-ändelse -u· står i samband med adverbändelsen -uo framgår av formerna ã·čū i dialekterna kring Raseiniai: Rs, Vdk, Nmk (liksom pavìežui, pavãndeniui, apsukūi etc.).

Ordet ū·sta· / ū·stā·, vars motsvarigheter endast finns i dounininkai-dialekternas õustā· (och delvis även i donininkai-formen õ·znā·), kan endast återföras som u̇ōstai (och uostōrius, uostōtas).

Frågan är mer komplicerad när det gäller ordet špū·lė / špū·lē, som används i dūnininkai-dialekterna norr om linjen Kūrtuvenai–Vaiguva–Girdiškė–Tauragė–Vainutas¹⁸. Detta område gränsar endast längs en sträcka på några kilometer (i Šiauliais västra utkant) till de västlitauiska formerna špū·le ~ špūlē, vilket får många att misstänka att rotvokalen har samma ursprung som i den litauiska varianten av detta lånord. Skillnaden i betoning jämfört med det litauiska ordet, likheten med dounininkai-formen špōulie och det gemensamma ursprunget för vokalsystemet i alla samogitiska dialekter talar för att dūnininkai-formen špū·lē / špū·lē återförs till standardspråkets špuolė. Donininkai-formen špū·lē / špū·lē kan ha vokalen u· genom att standardspråkets uo (ie) i dessa dialekter motsvaras av vokalerna u· / i·¹⁹.

Ordets pū·kā· gemensamma ursprung med doun. pūukā· och don. pō·kā· (och västlitauiska pu̇ōkai Kž) skulle också göra det möjligt att återföra dūnininkai-formerna puokai (puōkinas, nusipūokinti), även om hela det litauiska dialektområdet söder om Samogitien ännu skulle behöva undersökas noggrannare.

3. Även rotvokalismen i hjälpverbet liuobėti, liuoba, -ėjo²⁰ (DŽ¹ 347), som används för att bilda uttryck för förfluten frekventativ tid, är oklar.

¹⁶ Vl. Grinaveckis, Šiaurės vakarų dūnininkų tarmių fonetinės ypatybės ir jų raida, p. 73.

¹⁷ Uppgifter om ordet špūlē och dess varianters utbredning är hämtade från den karta som A. Jonait ytė utarbetade för den lexikala delen av ”Lietuvių kalbos atlasas” (under tryckning).

¹⁸ Söder om denna linje används formen špulē, gemensam med västlitauiskan, eller špū·lį Skdv.

¹⁹ Žr. V. Grinaveckis, Žemaičių tarmių istorija, Vilnius, 1973, p. 195—196.

²⁰ Žr. plačiau J. Aleksandravičius, Kretingos tarmės veiksmažodis, „Vilniaus Valstybinio pedagoginio instituto Mokslo darbai“, VIII, 1958, p. 113—115; Aut., Būtasis dažninis laikas šiaurės rytų žemaičių tarmėse, LKK IV 157—164.

101

Denna slavism (FrnW 378, 381) uttalas i samogitiska dialekter²¹:

a) I donininkai-dialekterna: lo·bėi / lo·b‘ėi / lo·bėti (här har det, utöver funktionerna som hjälpverb, betydelsen ”tycka om, vänja sig”).

b) I dounininkai-dialekterna: lôub ~ liūoba Krtn, Kal, Kl, Pp, Akm, ibland Rdn; lū·b ~ liūba Mžk, Sd, Tl, Lk, Eig (denna form kan möjligen ha påverkats av en annan, semantiskt närbesläktad slavism liūbyti); lô·b ~ liūoba Krt, Vvr, Jdr, Ms, Skd. Vokalen lô·b o· uppkom sannolikt genom proklis och även därför att den saknar besläktade ord och i meningar i praktiken fungerar som parentetiskt inskott; sådana tenderar att förkortas och förändras oregelbundet fonetiskt, jfr rúoc / rūoc < ródos, murúoc / mərúoc < mùn ródos. Således började man med tiden uttala lô·b i stället för lôub; följaktligen bör diftongen uo här återges i standardspråket. Av samma skäl uppkom även formen lôb ~ liūoba i Viekšniai.

c) I de nordliga dūnininkai-dialekterna (varniškiai)²² finns samma problem med rotvokalismen i lú·b / lū·b som när det gäller de slaviska lånorden špuolė, puõkas, uõstai, ãčiūo; dessutom är det oklart om lú·b / lū·b här inte har påverkats på samma sätt som formen lô·b. hos vissa dounininkai. Med formen liūob i närliggande västaukštaitiska dialekter i åtanke, och det större området med žemaitiska dounininkai-dialekter, där lôub förekommer (tillsammans med former som utvecklats ur den, lô·b, lôb), kan man anta att även rotens lú·b / lū·b i dūnininkai-dialekterna har utvecklats från u < uo.

Roten liuob- uppkom i samogitiska dialekter genom den där tidigare gällande ljudlagen för slaviska lånord: *ō > ou / u· / o· (jfr põuks / pū·ks / pǝ·ks, õustā· / ū·stā· / ū·sta / ū·stai Rs, Vdk, Trg, Gr / ō·znā). Låneordet lū·bi·ti / lū·bi·te ”tycka om” har uppenbarligen kommit senare, medan liuobėti är äldre.

4. I de beskrivna dūnininkai-dialekterna uttalas i vissa lånord en lång, spänd vokal u· i stället för standardspråkets korta u. Exempel: gū·mā Pvn, Užv. Vds, Vkšn ”gummi” (jfr även gū·ma Grz), rū·sas ”ryss” (jfr rū·sas Grz, Škn), rū·šišk‘s / rū·šešks ”rysk”, jū·riņc (gagā·riņc) / jū·rē·nc ”Jūrijus” (på detta sätt uppkom uppenbarligen även formen brū·c ”smuts; dålig människa, usling” och bru·dã·cije ”stor skurk” ur slaviska språk). Standardspråkets och de slaviska språkens något spända vokal u (åtminstone för samogiternas och de västaukštaitiska talarnas öron i området intill Samogitien) anpassades inte till de egna ganska öppna vokalerna u / ǝ, utan började uttalas långt. (Dounininkai-talare, som i sitt ljudsystem har en spänd kort vokal u genom regressiv vokalassimilation, uttalar ibland inte den långa vokalen i dessa ord, utan har i stället anpassat sin spända korta u: gùmā Trk²³, Mžk, rùsā Klk). I de undersökta dialekterna har även den betonade vokalen u i standardspråket och slaviska språk återgivits och uppfattats som lång u. Därigenom har en liten grupp fonetiska dialektismer uppstått, men den är inte helt konsekvent (jfr grūpi / grǝ·pę, rūškė / rǝškė ”ryssar”).

Suffixernas särutveckling. Liksom i hela Samogitien (ibland också på vissa håll i västaukštaitiska dialekter) uttalas i de undersökta dialekterna i stället för standardspråkets diftong uo följande suffix: -ūklis, -ūlas, -ūlis, -ė (ūlis, -ė), -ūlys, -ūmenė, -ūnė, -ūnis.

Suffixexempel: girtū·klis || girtū·klis ”fyllbult” (jfr girtū·klis Plt, Tl, Rdn, Pp, Rsn, Sg, Prk, girtū·klis StnŽ 82, girtukle Mž 30; se ordena girtūklė, girtuklis m.fl. i LKŽ III 351), svirū·klis ”gungbräda” Krš (jfr svi.rū·klis Rdn, Trš); ūobu·ls ”äpple” Pvn, Vkšn (jfr ūobu·ls End, Jdr, Pln; se LKŽ VIII 990 ōbulas || ōbūlas); ācpiṇdu·lis || ā·cpi.ndū·lis ”återsken” (jfr ācpi.ndū·lis Slnt, āc-

²¹ Se Z. Zinkevičius, LD 357.

²² De sydliga dūnininkai-dialekterna (en del av raseiniškiai) – Gr, Trg, Erž, Vdk, Stl, Žlp, Nmk, Rs, Kln, Paupys — använder endast de gemensamma formerna för imperfektum frekventativum som finns i standardspråket.

²³ Uppgift från doc. A. Girdenis, men jfr gū·mā, rū·sos Ms, Skd (uppgift från B. Vanagienė).

102

nindu·lis Žg; se LKŽ I² 433 ātspindūlis, ā·tli·ku·lis | ā·tli·kū·lis ”något som blivit kvar”, (jfr ā·tli·kū·les Skd; se LKŽ I² 398 ātlykūlės, ātlykūliai, ātlykūlis; men man kan fråga sig om atli·kū·lis Up, Šv behövde tas upp under atlykūlis, när den i andra dūnininkai-dialekter har bildats med -ūlis), ā·dži·ndu·lis ”barn som efter att ha slutat ammas åter börjar ammas” Pvn, Vkšn, Vds, Užv (jfr ādži·ndu·lis Slnt, Brs, se ātžindūlis | atžindulīs LKŽ I² 454), prā·gi·dru·lē Vkšn, Pvn ”en plats där himlen klarnat”; kūndu·līs Pkš, Drv | kóndu·līs Pvn, Vkšn, Vds ”kärna” (jfr kóndu·lē Trš, Rdn), uóbu·līs ”äpple” Drv, Krš, Vds (jfr uóobu·līs Rdn, Trš, Pp; se även LKŽ VIII 990 obu·līs | obūlīs), ži·du·līs Krš, Pvn, Vkšn ”blomsterkrans” (jfr ži·du·līs Rdn, židu·līs Pp, Akm; LKT 492 žydūlė); didū·menī | dedū·menę ”aristokrati, stormän” (jfr dedū·menę Trš, Rdn, Ub, Jdr, jämför även LKŽ II² 486 didūmenė), jaunū·menī | jaunū·menę ”ungdom” (jfr jaunū·menę Jdr, jaunū·menę Trš, Rdn, Pp, Klk; se även LKŽ IV 313 jaunumėnė | jaunūmenė), karū·menī (äldre karū·minį | karū·menę ”armé” (jfr karū·menę Kin, Jdr, End, karū·menę Lk, Trš, Tl, Pp, Klk, karū·mė·nę Sg; se LKŽ V 288 karūmenė, kariūmeniškas, LKŽ V 349 karūmenė), kitū·menī ”andra människor” Drv (jfr LKŽ V 909 kitūmenė | kitūmenė, men där har under ordet kitūmenė lagts till Karklėnai-formen kitūmenė, rekonstruerad från ketū·menę, eftersom den antagits vara ett regelbundet dūnininkai-drag); muómu·nī | muómu·nę ”mormor” (jfr muómu·nę Als, Tl, Brs, Pln; se LKŽ VIII 344 mómūnė, mómūnis; endast formen från Užventis skiljer sig från alla andra samogitiska former: mómūone ”detsamma”, även om den, liksom i alla samogitiska dialekter, uttalas muómu·nę), šėršu·nc | šė·ršū·nc ”bålgeting” (jfr šė·ršū·nis Rsn, Kin, šė·ršū·ns Ms, Slnt, Lkž, Tl, Pkl, Pln m.fl.).

Den betonade vokalen u· i dessa suffix är enligt alla en annan suffixvokal, uppkommen genom vokalväxling, apofoni, medan den obetonade vokalen ger upphov till olika tveksamheter. Man menar att detta u· i obetonad position har uppkommit regelbundet ur *ō både i dūnininkai- och dounininkai-dialekterna²⁴.

En närmare undersökning av olika avledningar har också visat på ”oregelbundna” företeelser. Exempelvis rūžūlīs Ms, Lnk, Šts, Skd ”ražulys”, vōmboulė Šts, Ms, Dr, Pln, Lpl | vāmbolē Krg (donininkai!) | vōmboulīs Trš (Dauginių k.) ”dyngbagge”, ā·cpi·ndūlis | ācpi·ndūlis Jdr, End ”återsken”, ā·tži·ndūlis | atži·ndūlis Vvr, Jdr, Grg, žī·doulēs ~ žydūolės LKT 69 (Dr)²⁵, šė·ršūnę Vkš | šė·ršūns Trk ”bålgeting”, kó·ndūls (kóndoulā) Ms ”kärna”, pi.nkoulē·lę Plt, Vrd ”ett litet ben i slaktkroppen”, pāki.šou·lis Grg ”muta”, ūo·pōpūnę Plt ”en som är mycket öm, rädd för smärta”, kārūnęs Ms, Skd, Jdr ”en som klättrar överallt”, lōndūnęs Ms, Jdr, Vvr, Rt ”en som går runt”, lēžōunēs Ms, Skd, Tv ”sjukdom där huden mellan tårna blir uppluckrad” m.fl.

Dessa fakta skulle tyda på att det knappast finns någon regelbundenhet här. Det har förekommit komplicerade fenomen som lett till att de östliga dounininkai-dialekterna och vissa donininkai-dialekter generaliserat suffixvokalen u· < *ō. Den regressiva vokalassimilationen har i synnerhet bidragit mycket till detta: genom den blev *žīdōlijas (*žīdōlīs) > žīdūlis > ži·du·līs | židulīs. (I de västliga samogitiska dounininkai-dialekterna, som inte påverkades av denna assimilation, finns ofta suffixet -ōulis.) Diftongen (diftongoiden?) uu i ordets mitt är svår att uttala; den övergick till u· | u i alla kasus och omfattade därmed hela ordparadigmet. Vi har alltså här ett fenomen som hänger samman med regressiv vokalassimilation och senare utjämning av kasusformerna i paradigmet (särskilt när processen med förkortning av långa förbetonade vokaler började i dounininkai-dialekten). I detta fall är processen komplicerad genom vokalen u·: dess uppkomst och analogins inverkan är sammanflätade.

²⁴ Se Z. Zinkevičius, LD, 86; A. Girdenis, V. Žulys (rec.), ”Baltistica”, VIII (2), s. 200.

²⁵ J. Laučiūtės uppteckning från Darbėnai

103

former med suffixen -ūklis, -ūlas, -ilis, -ė, -ulys, -ūmenė, -ūnė, -ūnis. bör konsekvent anges i ordböckerna.

Skillnader mellan prefix. 1. Prepositionen nu-; prefixet nu- har (särskilt i nomen) vokalen u, liksom i alla samogitiska dialekter. Oavsett om detta fall har uppkommit genom proklis²⁶ eller vokalväxling, är det ett oregelbundet fenomen som omfattar hela den samogitiska dialekten. Prefixet nu- har gett upphov till en hel mängd dialektismer, till exempel: nùˑbraukas | nùˑbraukas ”avskrap”, nùˑlaida | nùˑlaida ”takutsprång”, nùˑsaika | nùˑsaika ”måtta; konsekvens”, nùˑluŋka | nùˑloŋka | nùˑlòŋka ”bugning; person som man måste buga för”, nùˑluŋkãˑuti | nùˑloŋkãˑute ”ständigt ge efter”, nùˑšìrdùs | nùˑšẽˑrdòs ”uppriktig”, nùˑsaĩˑkùs | nùˑsaĩˑkós ”måttfull”, nùˑvaĩˑzùs | nùˑvaĩˑzòs ”målande, vacker”, nùˑdalẽˑ ”systematiskt; var och en för sig”, nuˑkal̃nùˑ ”nedför backen”.

I nomen uttalas det dialektala nu- i stället för standardlitauiskans och västaukštaitiska dialektens nu- (i de västliga dialekterna konsekvent såväl i nomen som i verb), till exempel: nuˑbãˑlėlis ”en som har blivit vit” Pvn, Vkšn, nuˑsìˑgìˑvėˑnėlis | nuˑsìˑgìˑvėˑnėlis ”en som blivit utarmad”, muˑskòˑridėlis ”fattiglapp” Užv, Vds, nùˑmanùs | nùˑmanõs ”förståndig”. Detta är en egenartad ordbildningstyp²⁷ som bör framhävas i ordböcker, särskilt dialektordböcker.

Det finns bara ett belägg som talar emot en sådan förklaring av det oregelbundna fallet med prefixet nu- (och prepositionen nu): dounininkai-formen nõùšokas ”takutsprång” (och adjektivet nõùšokėnė): LKT 25 (Dr), Krt, Pln (byn Babrungėnai), Rt m.fl.²⁸

Dessa nõùšokas, liksom prẽic (dounininkai) | prẽc (donininkai), som inte ens bildar isoglosser (de är närmast enstaka belägg), väcker följande tankar. Samogiterna kan från *nā-, *prei- ha haft nuo-, prie- (> nõu- | nù- | noˑ; *prẽi- | pri- | prẽ-), men senare, genom proklis och regressiv vokalassimilation, generaliserat vokalerna u, i (här kan även den så kallade polariseringen ha spelat in, då det starkare, tydligare och lättare uttalade ljudet generaliseras).

Trots dessa resonemang har analogi, proklis och andra företeelser som inte kan förklaras genom regelbundenhet ändå spelat in här. Därför kan avledningar med nu- (och pri-) betraktas som fonetiska dialektismer (nõùšokas, prẽic | prẽc vore endast undantag, relikter från ett äldre vokalsystems utveckling).

2. I dessa dialekter uttalas ibland su-. i stället för standardlitauiskans prefix sa-. Eftersom dessa dialekter tillhör gruppen dialekter som bevarat ”nasala” vokaler krävs en särskild undersökning.

Det är känt att långt u i dessa dialekter i vissa fall uttalas i stället för standardlitauiskans ą. Till exempel:

a) I pronomenens singularis ackusativ (regelbundet kring Kuršėnai, Dirvėnėnai, Vārputėnai, på andra håll endast ibland): kūˑ ~ kã, tūˑ, ānū, kātrū m.fl.

b) I maskulina nominativ pluralis av particip i aktiv diates i dessa dialekters östra delar (alltid): skẽnū ”de skördar”, šnẽkū, dẽdū, dūˑdūˑ ~ duodą, žìnū, māˑtū, sāˑkūˑ (i de västliga dialekterna: dūˑdūˑn, žẽnūn), i den betonade singularisnominativändelsen: šnẽkūˑs, dirbūˑs, augūˑs, nẽšūˑs (i de västliga dialekterna: šnẽkūˑnc, dẽrbūˑnc, augūˑnc) osv.

²⁶ Žr. J. Endzelīns, Darbu izlase, I, Rīgā, 1971, p. 429; Z. Zinkevičius, LD 85.

²⁷ Vl. Grinaveckis, Nordvästsamogiternas dialekters fonetiska särdrag och deras utveckling, s. 73.

²⁸ Information från docent A. Girdenis.

104

Dessa fall skulle knappast ha någon betydelse för överföringen av lexikala former till lk., men här finns en påtaglig likhet med det varierande uttalet av avledningar med lk.-prefixet są-: vissa former används i alla dialekter endast med sú-; andra i de östra med sú- och i de västra med sô·n-; slutligen använder alla undersökta dialekter i ett tredje fall sú·n- / sô·n-. Exempel:

a) sú·malinis / sû·malinis ”sąmalinis”, sú·muoni / sû·muone ”förståelse, uppfattning” / sôlęg anū: sô·muones kėta·p ėše·n Užv /, sû·miež·inc Vds, Užv / sû·miež·inc Pvn, Vkšn ”skräphög”, sû·narì·s ”sammanfogning av remmarna på en hästgrimma”, sû·mals / sû·mals ”grovmalning”, sû·plavas / sû·plavas ”samplovos”, sû·plavi·nis / sû·plavi·nis ”paplavinis”, sû·sūta ”slarver”;

b) sû·sprundis / sô·nçprandis ”sąsprandis”, sû·maišis / sô·nmaištis ”blandning”;

c) sûncu·ka / sô·nçū·ka ”sväng, krokig linje”, men sû·suka / sû·soka ”torkad liten klump”; ta sû·suka a neįjedusį Drv, sūncmauga / sô·ncmauga ”något som är hoptryckt”.

Varifrån kommer denna oregelbundenhet? Dialekterna som bevarar n framför s, š, z, ž (den så kallade zonen för bevarande av nasalvokaler) varierar som vi sett mycket i detta fall. De östliga dialekternas sû·sprundis, sû·maištis har möjligen fått sitt u· sekundärt, liksom i formerna tū·, katrū (jfr även Pakšteliai bys žū·sis, žū·sū).

Den första gruppen förblir emellertid oklar, där alla de beskrivna dialekterna endast använder sû-. Kan prefixet sû- här möjligen ha uppstått som en variant av prefixet są- (san-, sam-) genom vokalväxling? Vissa uppgifter tycks bekräfta denna uppfattning.

1. Samogitiska dialekter, inte bara de som beskrivs här, uttalar u· i följande ord, oavsett hur lk.-vokalen ą realiseras i dem: sû·soka ”sąsūka” Pkl, Lc, Mžk, Žeml, Trk, Lž — ”Kalbotyra” IX 71, sû·sū·ka ”sąsūka” Kal, Šts, Gršl, sû·và·rgis ”bekymmer”, sû·và·rta ”två fåror som lagts över varandra” Slnt, sû·tiemis ”skymning” Sd, sû·kala ”något som slagits ihop”, sû·gruva Skdv, sû·malenis ”sąmalinis” Lkv (här oftare sô·nmalenes), Šv, Jdr, plur. nom. sû·našas ”sąnašos”, sû·nešà·ls ”något som bärs ihop” Grg, Šts, sû·grõ·n-das ”något som skrapats ihop” Brs, Vgr, sû·mūone ”förståelse, uppfattning” Ms, adv. sû·groužà·s ”när man vänder tillbaka” Šts, sû·sokekle· ”stöd (i plogen)” Pp etc. (jfr även sûvaržà ”rep till plogen” Ldv).

2. Många sådana avledningar används av vissa västaukštaitiska och centralaukštaitiska dialekter (enligt den nya klassificeringen kaunasiški- och šiauliški-dialekterna): sû·trauko·s ”ihopdragna personer” LKT 200 (Plv), sû·nari·s Kps (Tursučiai by), Plv, sû·naris Gs ”led”, sû·varža ”del av en harv” Ldvn, Gž, Šn, Gs, Žvr, Nm (LKT 194), Prn, Brb, Brt. (jfr sû·varža ”detsamma” Plv), sû·varà ”järn som håller ihop en vagn” Ldvn, sû·vara Brb: ji kap sû·vara ”mycket lång, mager”, (jfr sûvara Arm), sû·vė·la ”en som trasslat till sig” Plv, Dkš, Brb, Klvr, Alk, sû·našo·s ”sąnašos” Dkš, sû·linkis ”sväng” Žg, Škn, sû·tema Kt, Pun, (-ū·-) Ldvn, (-à) Kps (Tursučiai by), jfr även sû·tema från Knv, Eiš, Prl, Rod, sûotema Pšš, Lnkv, Rm, Trs²⁹, sû·tė·mini·s ”skymning” Dkš, sû·malini·s ”malet” Dkš (från Veliuona har A. Juška upptecknat sūspanda ”scisk”) etc. Jfr även följande mening i J. Bretkūnas skrift: ”…dassiliteia ghis Sussilenkimo (ovanför sunari) ia Strenu” BB 1 Moz32, 25.

Eftersom det inte går att anta någon regelbundenhet med ”nasalt” ą~u· i västaukštaitiskan (kaunasiški), måste man tänka sig att prefixet sû- har funnits; dess relikter har bevarats i vissa dialekter, vanligen utan att ens bilda ett sammanhängande område. Dessa aukštaitiska prefix

²⁹ Uppgifter om utbredningen av ordet sūtemà och dess varianter har hämtats från den karta som sammanställts av B. Vanagienė för den lexikala volymen av ”Lietuvių kalbos atlasas” (under tryckning).

105

förhållandet mellan su- och sū- (sumalti och sūmalinys, sutemti och sūteminys, sumęsti och sūmetinys Dks) visar att även sutemti — sū-tema, suvėrti — sū-vara, sulinkti — sū-linkis och liknande kan ha uppvisat ett sådant förhållande. (Vissa dialekter bildade också prefixet suo-, t.ex. šuomaistis Bsg, šuopratis ”förståelse, aning” Škn, Grz; žemaiter só-: šuo-malin is ”sąmalinis” Ms, Skd, šuomizinis Ms (”sąmežynas”).

Därför uppstår tanken att även žemaiter kan ha haft prefixet su-, särskilt i de fall där nästan ingen dialekt som i allmänhet har bevarat de så kallade nasalvokalerna i ord av typen žąsis, lįsti alls har n i detta prefix. Tydligen har žemaiter i detta fall haft varianter av prefixet są-, sū-, so-, vilka har bevarats i enskilda ord eftersom nya avledningar inte längre bildas av dem.

I de östliga högaitiska och västliga dzūkiska (sydhögaitiska) dialekterna är det, när litauiskt ą och ū har sammanfallit, svårt att avgöra vilken avledning som har vilket prefix. Västhögaiterna har emellertid tydliga avledningar med prefixet sū-, vilket endast har bevarats på enstaka platser. Detta belägger kanske den äldre situationen ännu bättre, eftersom ”enligt areallingvistikens principer är ett språkligt fenomen eller faktum som förekommer i perifera eller från varandra åtskilda områden äldre än ett språkligt fenomen eller faktum som är spritt i ett centralt eller sammanhängande område”³⁰. Även om V. Pisani framförde denna tanke³¹ och den inte kan absolutifieras, är det i detta fall tydligt att varianterna sū-, suo-, so- av prefixet są- har funnits sedan äldre tid. På grund av det ringa antalet avledningar, dialekternas inbördes påverkan och litauiskans inflytande har mycket här blandats samman och förändrats, men dialektismerna sū-, suo-, so- bör registreras i dialektordböcker.

Orden i den första gruppen (a) av de beskrivna samogitiska dialekterna har alltså sannolikt prefixvarianten su-. Kanske har inte alla dessa ord haft den sedan äldre tid; kanske rör det sig här om en generalisering (att en sådan ägde rum framgår också av de här undersökta östliga dialekternas sū·sprundis jämfört med de västliga dialekternas sô·nçprondis), men även om de avviker från systemet bör de betraktas som avledningar med prefixvarianten sū-.

Prefixvarianten sū- förekommer sannolikt i substantiv av typen nesūtaika Prn (LKŽ VIII 700, upptecknat av K. Būga), en del av en sammansättning. Former som nesūdera ’en person som man inte kan komma överens med’ Dglš, Vdš (LKŽ VIII 698), nesūdrau da ’avsaknad av disciplin; någon som inte låter sig tillrättavisas’ Dglš (LKŽ VIII 698); nesūklausa ’oenighet’ Dv (LKŽ VIII 698), nesūprata ’en som inte är förstående’ Dglš (LKŽ VIII 699), nesūtaika ’osämja’ V. Pietaris, nesūteika ’osämja’ Dglš, Smn (LKŽ VIII 700) kan kanske vara resultat av en felaktig återgivning av litauiska former. Som formerna nesūtaika från Prienai och Geistarai, LKŽ:s kartotek nesūteika från Simnas och nesūklausa från Dieveniškės visar (detta är dialekter där korta betonade vokaler inte förlängs), kan det inte vara tal om prefixet su- i dessa former. Långt u· uttalas i alla de nämnda östliga dzūkiska (högaitiska vilnitiska) dialekterna, där talarna lätt skiljer formen nesū·teika ~ nesūteika Dglš, Vdš från tū·ri ~ tūri. LKŽ-formerna nesūdrau da, nesūteika uppstod därför att lexikograferna ansåg att det rörde sig om en vanlig förlängning av korta vokaler; mot denna uppfattning talar emellertid ordens geografiska spridning, vokalförlängningens isogloss och själva uttalet av långt u·. Slutligen visar uppgifterna i LKŽ:s kartotek att det här rör sig om avledningar med prefixvarianten sū- (V. Pietaris nesūtaika är endast en fråga om stavning).

De morfofonemiska dialektismerna i de undersökta samogitiska dialekterna har alltså uppstått: a) genom en annan vokal i stammen och suffixet; b) genom bildandet av prefixet nu- (och prepositionen nu’) samt varianten su- av prefixet są-.

S. Karaliūnas, Några frågor om de äldsta relationerna mellan de baltiska och slaviska språken, LKK X 56.³⁰

Б. Пизани, Allmän och indoeuropeisk språkvetenskap, — Allmän och indoeuropeisk språkvetenskap (Litteraturens gestalt), Moskva, 1956, р. 112—114.³¹

106

В. ВИТКАУСКАС

Vissa morfofonematiska dialektismer i de nordöstliga žemaiternas dūnininkai-dialekter

Sammanfattning

I dialekter och lokala varieteter finns ord och former där de enskilda ljudens historia är oklar. Sådana dialektord, som är svåra att relatera till motsvarande ord och former i standardspråket på grund av skillnader i de fonetiska lagarna och omöjligheten att belägga att de tillhör regelbundna dialektformer, bör kallas morfofonematiska dialektismer; därigenom betonas deras påtagliga samband med varieternas morfofonematiska system.

I. MORFOFONEMATISKA DIALEKTISMER MED VOKALEN e

Vissa ord och grammatiska former, som i den västauskštaitiska dialekten, i större delen av de žemaitiska varieteterna liksom i standardspråket har vokalen i, uttalas i de nordöstliga dūnininkai-varieteterna med vokalen e.

I ursprungliga litauiska ord förekommer sådant e: 1) i ordroten, t.ex.: smė́lṭi | smė́lte ”sand”, jfr västauskštaitiska smiltis; švél.pṭi ”vissla”, jfr švilpti i standardspråket; krė́čuóti ”bära blus eller skjorta utanpå byxorna”, jfr dūnininkai-formen krė́čuóte; 2) i suffixet, t.ex.: diobels / diobels ”klöver”, jfr dóbilas i standardspråket; krė́tels / krė́t’els ”rassel”, jfr krėtilas i standardspråket.

Ibland förekommer det också i lånord, t.ex.: kātels / kāˈtēˈls ”kittel”, jfr kātilas i standardspråket; ėˈsēˈls ”åsna”, jfr asilas i standardspråket; kǫneks / kǫˈneks ”präst”, jfr kunigas i standardspråket; muzyka (Varputenai) ”musik”, jfr mūzika i standardspråket.

Detta fenomen förklaras av: 1) den möjliga kraftiga förskjutningen av vokalen i mot den öppnare, obetonade e; i enskilda fall till och med en fullständig övergång till den öppna, obetonade vokalen e; 2) en till synes tidigare förekommande vokalväxling e: i (e) i avledda ord, som bevarats till våra dagar endast som relikter; 3) bildandet av hyperkorrekta former när vokalen e i varieteterna från Kursenai, Dirvonėnai och Varputėnai övergår till i (under inflytande av den västauskštaitiska dialekten).

II. MORFOFONEMISKA DIALEKTISMER MED VOKALEN u

Denna vokal uppstod oregelbundet i de undersökta dialekterna i flera fall. Det rör sig om vokalen från en annan rot i orden sūˈdes | sūˈdes ”sot”; sūˈstiˈs | sūˈstiˈs ”vara lättretlig” m.fl.

I suffixen -āklis, -āklē, -īlas, -ūlis, -ūlys, -ūmene, -ūnē, -ūnis har dessa dialekter u i stället för standardspråkets uo. Att vokalen har uppstått oregelbundet framgår av hela materialet från de samogitiska dialekterna (ibland även från de västaukštaitiska), eftersom alla dessa suffix i större eller mindre utsträckning uttalas med vokalen u i alla subdialekter.

Betonade suffix (girtūˈklis ”fyllbult”; didūˈmenį | dedūˈmenę ”veta”), har utan tvivel en annan bildningsvokal. Vokalen i obetonad ställning ger upphov till olika tvivel, eftersom man anser att den i obetonad ställning regelbundet utvecklats ur *o i alla samogitiska dialekter. I dūnininkai-dialekterna (särskilt de västliga) finns det emellertid i dessa fall många slags undantag, eftersom diftongen ou: rǫu̯ǫulis ”utsträckning” (Mosėdis, Šatės); žīˈdūles ”tomblommor” (Darbėnai); pàkiˈšūlis ”muta” (Gargždai, men även där rātazgūˈle ”något knotigt”) uttalas, m.fl.

Det finns alltså kanske ingen regelbundenhet här. Orsaken är sannolikt regressiv vokalassimilation: *žīdǫlis (*žīdōlis) > *žīdul̄is > žīˈduˈlis | žīˈdul̄is. Diftongen ǫu är mycket svår att uttala inne i ett ord; den övergick till u/u och började senare uttalas även i kasus som inte påverkats av denna assimilation. Här står vi följaktligen inte inför ett tydligt regelbundet fenomen, utan inför analogins verkan.

107

Liksom i alla samogitiska dialekter uttalas även här standardspråkets preposition puo och prefixet puo- som пи / пи, пи́- / пи́-. Det finns bara ett undantag — пюйокаѕ ”rens”, som inte ens har ett sammanhängande utbredningsområde. Uppkomsten av detta пи- (пи-) / пи ur *по är oregelbunden och beror på proklis, möjligen på förekomsten av regressiv assimilation och kanske även på polarisering.

Prefixet sę- uttalas i de undersökta dialekterna sūn- / sōn-, sū- / sī-, och det sistnämnda strider mot dialekternas ljudlagar, eftersom de så kallade ”nasalvokalerna” här uttalas med n. Det visar sig att standardspråkets sę- i vissa ord uttalas sū- i nästan alla samogitiska och många västaukštaitiska dialekter (det förekommer till och med i Bretkūnas verk). I detta fall är sū- en variant av prefixet sę- (liksom suo-, so-). Här bör man inte heller skriva kort u, eftersom exempelvis nesūteika ”osämja” (Simnas); nesūklausa ”olydnad” (Dėjanė) på intet sätt vittnar om förlängning av en kort vokal.