SOCIALINĖS LINGVISTIKOS PROBLEMOS

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XIX (1979)

Pranas KNIŪKŠTA

LINGVISTISKT OCH SOCIALT FÖRHÅLLANDE MELLAN KODIFIERING OCH NORM

Språknormen är ett av de viktigaste problemen och en av de viktigaste beståndsdelarna i språkpraktiken. Förståelsen av normen har formats och förändrats tillsammans med teorin om det litterära språket och språkvården, och står i ett ömsesidigt samband med dessa. Ur den teoretiska uppfattningen om språkvård växer synen på normen fram, medan förståelsen av normen i sin tur påverkar hela språkvårdens teori och praktik.

Termen språknorm används i två betydelser.

I vardagsspråket och i litteratur om språkpraktik kallas formulerade, vanligen också skriftligt fixerade regler, anvisningar och exempel som man bör följa, eller konkreta språkfakta som får användas, för normer. Så förstådd är normen ett medvetet bearbetat och reglerat språkfenomen med en subjektiv social karaktär.

I den teoretiska litteraturen används termen norm i en vidare betydelse, nämligen som de lagbundenheter och fenomen som faktiskt har etablerats i språket, ”regelbundet använda grammatiska och lexikala medel” [Арпапек Б., 1967, 339]. Sedan Pragskolans tid har man börjat skilja mellan det faktiska språkbruket, som vi kallar norm, och dokumenteringen, godkännandet och regleringen av språkbruket, som man kommit att kalla kodifiering. Den så förstådda normen omfattar inte de subjektiva sociala moment som vi såg i det första fallet. De hänförs till kodifieringen.

De tjeckiska språkforskarna betraktade och undersökte språknormen som ett sociolingvistiskt fenomen. Denna syn har blivit allmänt etablerad också inom den sovjetiska språkvetenskapen. Den lingvistiska och sociala synen på normen härrör från en motsvarande – strukturell och funktionell – syn på språket: den lingvistiska synen utgår från att ”språket är ett system av uttrycksmedel”, för att citera Pragskolans teser; den strukturella från att detta system ”bidrar till att uppnå ett visst mål” [Тезисы, 1967, 17]. Normens sociala karaktär framgår direkt av att den är gemensam för den grupp som talar språket, att den förändras tillsammans med de sociala förhållandena och slutligen av att den innehåller element som avviker från språksystemet.

En annan princip hos de tjeckiska språkforskarna är viktig för förståelsen av normen: att tydligt skilja språkbruk från litterärt språk. När vi tillämpar denna princip på litauiskan skiljer vi mellan normerna för folkets talspråk och det litterära språket. Deras sociala och lingvistiska grunder skiljer sig något åt. Folkspråkets norm bygger helt på språkbruket. Språkbruket utgör också grunden för det litterära språkets normer, men dessa påverkas dessutom av språkteorin och samhällets språkliga och andra strävanden. Hit hör kodifieringen, försöken att förverkliga kodifieringen, vilka kan kallas normalisering [Шиккевич В. А., 1970, 13], samt olika yttre orsaker som avgör de enskilda normernas öde.

Det litterära språkets normer uppfattas tydligare av dess användare och är mer bindande och stabilare än talspråkets normer, eftersom ett litterärt språk endast med stabila normer kan fylla sina funktioner – att för det första vara hela samhällets och för det andra ett precist och tillförlitligt kommunikationsmedel.

För att framgångsrikt kunna arbeta med normaliseringen av det litterära språket och med språkvård måste man förstå hur och av vad det litterära språkets normmekanism består—

85

vad som och av vilka skäl kommer in här från språkbruket, och vad som avgör eller kan avgöras av lingvistiska eller andra samhälleliga ansträngningar.

En utförlig teori om den litauiska språkvården har ännu inte utarbetats, men dess allmänna principer håller redan på att formuleras. De har behandlats i artiklar av P. Jonikas (1937, 529–544), J. Palionis (1961, 5–21), K. Ulvydas (1965, 3–8; 1967, 36–67), A. Pupkis (1970, 65–67; 1972, 5–11; 1977, 23–29), A. Girdenis (1970, 65–67; 1977, 23–29), A. Pitročkinas (1970, 5–11), V. Labutis (1970, 12–18; 1972, 12–16), A. Paulauskienė (1972, 16–26) och andra lingvister. Dessa principer beskrivs också här; vår teori om språkvård bygger huvudsakligen på idéerna från Praglingvistiska cirkeln och de sovjetiska ryska lingvisternas teoretiska verk.

Två källor till det nutida litauiska litteraturspråket är allmänt erkända: det levande folkspråket (dialekterna) och själva bruket av litteraturspråket, även om uppfattningarna om deras inbördes förhållande går isär. Det råder inget tvivel om att bruket av litteraturspråket som normkälla får allt större betydelse, men detta tillåter inte att man, med hänvisning till de tjeckiska lingvisternas idéer, absolutiserar skriftspråkets betydelse. Vårt litteraturspråk är mycket närmare förbundet med folkspråket och fyller fortfarande på sina förråd i stor utsträckning därifrån.

De normer som hämtas ur språkbruket och kodifieras för litteraturspråket kommer dit av sociala och språkliga skäl som har gjort det möjligt för dem att uppstå och slå rot. För språknormeringen är det viktigare inte varför de uppstod, utan vilka företeelser och av vilka skäl som blir eller kan bli norm i litteraturspråket, och vilka som inte har någon väg dit.

Litauiska lingvister har föreslagit olika kriterier för att ur kodifieringssynpunkt bedöma befintliga eller nyskapade språkföreteelser. Oftast nämns de traditionella kriterierna renhet, korrekthet och tydlighet. Även precision, logiskhet, estetisk kvalitet, användningsfrekvens och typiskhet nämns. Av dessa är korrekthet och typiskhet lingvistiska kriterier, medan användningsfrekvens och estetisk kvalitet är sociala. Renhet är tydligt ett blandat kriterium; även de övriga är svåra att hänföra till endera gruppen.

På senare tid nämns och betonas allt oftare kriterierna precision och systematik.

Precisionskriteriet innebär att språkföreteelser bedöms efter hur väl de fyller sina syften och funktioner. Enligt detta är en språkföreteelse god om den fyller sin uppgift, och dålig om den inte gör det. Precisionskriteriet har sin grund i språkets sociala natur och bedömer språknormerna enbart utifrån. Det säger ingenting om normernas inre egenskaper; med det kan vi inte pröva befintliga, och än mindre framväxande, språkföreteelsers lingvistiska värde. Därför kan vi inte betrakta det som ”den enda reella grunden för kodifieringen av litteraturspråket” [Гирдянис А., Пупкис А., 1977, 23]. Vid sidan av det behövs också andra, språkliga kriterier.

Ett av de mest utpräglat språkliga kriterierna är systematik. Det ligger nära korrekthet, men korrekthet förstås snarare som överensstämmelse med enskilda språklagar eller kodifierade regler, medan systematik innebär överensstämmelse med språksystemet. Språkets systematik är så viktig och nödvändig att den av vissa inte alls betraktas som ett kriterium, utan som ”en förutsättning för språkets och dess norms existens, conditio sine qua non” [Girdenis A., Pupkis A., 1970, 67]. Systematik kan dock inte strykas ur kriteriernas skara. Precision är på samma sätt en conditio sine qua non, men precision är en social och systematik en lingvistisk förutsättning för språkets och dess normers existens. Naturliga språkföreteelser motsvarar båda dessa förutsättningar, och därför kan vi bedöma litteraturspråkets normer endast genom att granska dem korsvis ur precisions- och systematikperspektiv. Alla övriga kriterier samordnas med dessa eller används när de inte räcker till.

Det går inte att fruktbart tillämpa ens ett så viktigt kriterium som renhet fristående från båda dessa, och inte bara från precision. Sådana företeelser av främmande språkligt ursprung som dubblerar ord eller konstruktioner i det egna språket bedöms enligt kriterierna renhet och precision. Det viktigaste måttet på främmande ords värde är ändå systematik (korrekthet). De främmande företeelser som inte passar in avvisas utan undantag.

86

till vårt språksystem och bryter ned det. Sådana är oftast främmande konstruktioner inom syntax och ordbildning, med utmärkta litauiska motsvarigheter, till exempel: han kom tillbaka första juni (= den första juni); han låg på sjukintyg i tre dagar (= hade sjukintyg); gnistfångare (= gnistsamlare); reparerade (= lagade) traktorn.

Inte heller kan man rättfärdiga sådana främmande uttryck som bryter ned systemet och vars egna motsvarigheter är svårare att hitta. I sådana fall krävs större uppfinningsrikedom. Genom att frigöra oss från originalets översättningslån ersatte vi med framgång författarpress med litterär press, eftersom författarnas press inte passade för ändamålet. Men med motiveringen att ”det inte finns något att ersätta det med” tolererar vi verbet ställa mot varandra, som inte stämmer med litauisk ordbildning. Och om vi bara övervann trögheten skulle vi kunna ersätta det antingen med ställa i motsats eller med kontrastera.

Översättningslån eller lånord vars produktiva struktur eller inre form passar in i det litauiska språksystemet och som behövs av ändamålsskäl kan vi inte fördöma enbart för att de är av främmande ursprung. Självkritik, skruvstycke eller pannkaka har fulla rättigheter som litauiska ord. Även rivjärn har till slut trängt sig in i det litauiska språkets normer. Vi börjar inse att vi också måste släppa in mapp, men trots ändamålsenligheten vill vi fortfarande kalla väska för korg, ljuskrona för armatur och färs för malet kött. Och överlag avvisar kodifierarna ganska många lånord inte för att de är onödiga eller olämpliga i litauiskan, utan av tradition, nationell självkänsla och andra subjektiva skäl. En sådan självkänsla behövs naturligtvis hos en språkvetare, men den får inte göras till kodifieringens princip.

Även om vi sätter ändamålsenlighets- och systematiskhetskriterierna främst kan språkfenomen ändå inte rangordnas i sammanhängande serier utifrån dem. Det verkar till exempel oändamålsenligt att ha flera uttryckssätt för samma företeelse, men synonyma, till och med parallella fenomen är ingen brist, utom inom terminologin. Det är meningslöst att överväga vilken variant — kiškis eller zuikis, meškė eller lokys — som ska behållas i litteraturspråket och vilka som ska drivas ut ur det. Språket försöker självt reglera överflödiga fenomen — antingen differentierar det dem eller väljer ett av dem, och vi behöver inte föregripa det på konstlad väg.

Normvarianter är ett naturligt fenomen i språket, även i litteraturspråket. Utan dem skulle vi inte kunna differentiera funktionella stilar, som alla numera erkänner i teorin, men i praktiken undviker många eller till och med rättar uttryck i informations- och myndighetsstil, såsom: utgång till staden genom tunneln, öppnade mötet, säkerställa deltagande. Varianter undergräver ingalunda språkets normer, utan gör dem bara mer flexibla och möjliggör en gradvis övergång från en norm till en annan. Normförändring genom varianter bidrar till att bevara en flexibel (dynamisk) stabilitet och undanröjer motsättningen mellan normens beständighet och dess utveckling [Метезус B., 1967, 381; Едличка A., 1967, 553; Скворцов Л. И., 1970, 68].

En oflexibel kodifiering som inte erkänner varianter undergräver ofta stabiliteten. Detta framgår tydligt av betoningen av adjektiv med suffixet -inis. Under de tre årtiondena mellan utgivningen av tre normerande litauiska ordböcker ändrades eller preciserades reglerna för betoning av dessa adjektiv, och i enlighet med reglerna ändrades också betoningen av enskilda adjektiv. Till exempel betonade RŽ veislìnis, dùjinis, arbàtinis, DŽ och DŽ₁ — veìslinis, dùjinis, arbàtinis; RŽ och DŽ betonade visuomenìnis, santykìnis, DŽ₁ — visuomeninis, santykinis; RŽ — būdvardinis, sintaksinis, DŽ — būdvardinis, sintaksinis, och DŽ₁ återigen būdvardinis, sintaksinis. DŽ₁ har ändrat betoningen hos omkring 150 adjektiv i DŽ. Det som betraktas som norm i en ordbok blir ett fel i en annan. Detta skulle inte ha hänt om man inte hade varit rädd för att erkänna de normvarianter som faktiskt förekommer i språket. Normen skulle inte bara vara mer flexibel, utan också stabilare¹.

Normernas stabilitet undergrävs också av den överdrivna viljan att pressa in dem i ett schematiserat system och ordna dem, med Mathesiaus ord, enligt ”principen om genomgripande reglering” [Метезус, 1967, 384]. Genomgripande regler är mer fruktbara när man kodifierar eller skapar nya fenomen. Ordbildningen behöver till exempel specialiserade suffix och typiska

¹ Det är sant att omkring tio sådana adjektiv i DŽ₁ fick betoningsvarianter, men många fler varianter finns även bland former som har mer enhetlig betoning, till exempel adjektiv med suffixet -ingas. Här återges, utöver varianterna, även avledningar med -inis av substantiv som kan betonas på två sätt: progìnis (:prōga 1, progà 4), ìrklinis (:ìrklas 1, 3), rūšìnis (: rūšìs 1, rūšìs 4); audrìnis (:aùdrà 4, aùdra 1), vapsvìnis (: vapsvà 2, 4).

87

bildningsmodeller, även om man också här behöver rötter hämtade från periferin av språkbruket, atypiska suffix och ytterligare interna ordbildningsmedel. Desto försiktigare bör man föra in ord som har etablerat sig i språket och i grunden inte strider mot systemet i schematiska regler.

Under lång tid använde vi substantiven darbovietė, darbovietė. Men så fick någon idén att ersätta fogevokalen o, som inte sammanfaller med det första ledets stamfinal, med ett ”mer korrekt” a. Då uppstod darbavietė och darbatvarkė. De som ogillar vokalen o men förstår skadan av att ändra ordformer använder uttrycken darbų tvarka, darbo vieta. Genom att ingripa mot de etablerade varianterna med o skadade vi inte bara stabiliteten utan också ändamålsenlighetsprincipen: det uppstod tre varianter för att beteckna samma begrepp. Dessutom blandas två skilda begrepp ihop: darbo vieta ”en plats där man arbetar” och darbovietė ”en institution där man arbetar”. Allt detta hade kunnat undvikas om vi hade låtit fogevokalen vara i fred, eftersom den inte nödvändigtvis måste sammanfalla med stamfinalen, jfr: darbāms – darbymetis, kojoms – kojūgalis, kraštams – kraštotyra.

Förespråkarna för fullständig regelbundenhet är benägna att betrakta adjektiven dvišakas, keturkampas som felaktiga, eftersom, hävdar de, sammansatta ord måste ha ändelsen -is. De vill inte släppa in substantivet skaitliukai i standardspråket, eftersom det där saknas ett ord skaitlius. Det dök till och med upp en ”rättad” variant av ordet: skaičiukai. Men kan man verkligen inte bilda en term som behövs i standardspråket utifrån ett dialektord? Vi fördömer ju inte antplūdžio bara för att standardspråkets verb inte är antplūsti utan užplūsti. Och slutligen, kan man verkligen inte hämta ord som har bildats och används i dialekterna och betrakta dem som oavledda?

I alla de nämnda fallen, och i många andra, bortser man från ändamålsenligheten och det faktiska språkbruket när man rättar förmodade felaktigheter. Särskilt oroande är det att dialektord som inte passar in i grammatikernas konstruerade regler utpekas som fel. A. Jonitytė har uttryckt denna oro så här: ”När man läser vissa språkforskares artiklar eller lyssnar på deras tal får man ibland också intrycket att dialekterna är nästan det största problemet för vårt språk och att språkets alla brister huvudsakligen uppstår på grund av dem” (1969, 2).

Till detta problem kan man också hänföra användningen av substantivet metai tillsammans med räkneord. I standardspråket kräver man att metus, liksom andra pluralia tantum-substantiv, endast används med kollektivtal. I pressen gör man numera så, men i oredigerade skrifter, i icke-dialektalt talspråk och i dialekterna används vanliga räkneord oftast tillsammans med detta ord.

I ”Lietuvių kalbos žodyne” (1970, 90–100) finns under metų elva meningar med räkneord från vieno iki devynių: en med räkneordet vieni, tre med treji och de övriga sju med vanliga räkneord: trys (2x), šeši (2x), septyni, aštuoni, devyni. I ”Lietuvių kalbos tarmių chrestomatijoje” (1970) lyckades man hitta ordet metai använt 110 gånger tillsammans med kardinaltal från vieno iki devynių. Även här står det oftast med vanliga, inte kollektiva, räkneord. Användningen av Metų i chrestomatian visas i tabellen på s. 89.

Uppgifterna i både ordboken och chrestomatian visar att uttrycken dveji, treji metai är spridda i hela Litauen, även om du, trys metai. också används jämsides med dem. Från keturių iki devynių använder nästan hela Litauen vanliga kardinaltal tillsammans med substantivet metai. (Kollektivtal, dessutom med suffixet -eli, tillsammans med metais används konsekvent bara i ett litet hörn av nordöstra Litauen – trakterna kring Ignalina och Švenčionys.)

Användningen av dessa räkneord tillsammans med metais avviker från fullständig regelbundenhet på två sätt. För det första använder inte bara de dialekter som har singularformen metas för att beteckna en astronomisk tidsperiod (”год”) vanliga kardinaltal; för det andra säger man ofta, jämsides med dveji, treji, keturi, penki… devyni metai. I chrestomatian finns meningar, även från östra Litauen, där ett vanligt räkneord står bredvid kollektivtalet dveji: Račiukuose dvejų metų vaikėli traūkė, o penkių metų paskui račiukus eina (283) (Manciūšėnai, Širvintų raj.); Kėturius metūs piemėnelė buvau, dvejus metus krutėjau už mergą (355) (Šūtai, Švenčionių

88

Räkneord Västra låglandet Västra Mellanöstern Östra Dzūkija Icke-lit. Totalt 1 en — 2 — — — — 2 några — 3 — 3 1 — 7 2 två 6 1 — 1 2 — 10 två (pluralform) 3 1 1 6 1 1 13 3 tre 4 3 — 3 — — 10 tre (pluralform) — — — 2 2 — 4 4 fyra 2 — — 6 1 — 9 fyra (pluralform) — — — — — — — 5 fem 1 1 1 4 — — 7 fem (pluralform) — — — — 5 1 6 6 sex 1 — — 2 1 — 4 sex (pluralform) — — — — — — — 7 sju 6 — 5 9 2 — 22 sju (pluralform) — — — — 2 — 2 8 åtta 1 — 2 3 — — 6 åtta (pluralform) — — — — 1 1 2 9 nio — 3 1 2 — — 6 nio (pluralform) — — — — — — — Totalt vanliga 21 10 9 30 6 — 76 distributiva 3 4 1 11 12 3 34

(kommun). Tydligen har ordens längd och artikulationsbekvämlighet betydelse: det är en sak att uttala dveji, treji, en annan septyneri, devyneri, och i än högre grad devyniasdešimt devyneri metai. Denna obekvämlighet uppstår i praktiken bara med metais. Med andra pluralia tantum, till exempel pirštinės, žirklės, lubos, durys, kelnainiai, marškiniai, används oftast räkneorden vieni, dveji, treji, medan vi ofta nämner antal år, och i de mest skiftande sammanhang. Det vanliga behovet av dessa räkneord och deras långa form gör att man med metais använder bekvämare varianter.

Användningen påverkas också av en rad andra orsaker som genom att flätas samman och komplettera varandra skapar det levande språket. Förstör vi inte, genom att av systematiska skäl bortse från bruket, förtroendet för det levande språket? Hugger vi inte av det naturliga språkets rötter?

89

Det går att svara på de tidigare frågorna på olika sätt, men det är utan tvivel ett missförstånd att till räkneordet vieni foga de andra distributiva räkneordens suffix -eri. Vieni är redan i sig ett distributivt räkneord. Endast pluralformen av vienas behövs för användning med pluralia tantum, eftersom det finns andra räkneord för att beteckna fler än ett föremål: du, trys, keturi... Förhållandet mellan vienas och vieni är detsamma som mellan du och dveji, jfr: viena pirštinė – vienos pirštinės (ett par) och dvi pirštinės – dvejos pirštinės (två par). Formen vieneri används inte med något annat än år, och inte heller då med andra pluralia tantum. Man säger: Penki tvartai, vienas durys; Vienus langus išėmė, antri liko. Först när vi började trassla till det med septyneriais och septyneriais metais kom vi på att också ändra vienus metus till vieneriais. Sedan dök även vieneri rūmai, vienerios staklės och till och med kiekveneri metai upp. För att uppnå fullständig ”korrekthet” återstår bara att byta ut dvejus, trejus mot dvejeriais, trejeriais.

Till överdriven purism och genomgående regelbundenhet hemfaller till och med en och annan av de lingvister vars teoretiska artiklar framför ganska måttfulla tankar. Teori och praktik sammanfaller inte helt, tydligen därför att de praktiska rekommendationerna, rättelserna och deras principer bygger på en lång tradition, medan de teoretiska idéerna till största delen hämtas ur andra folks lingvistiska verk. Vi lyckas inte alltid förena dessa två saker. De knyts inte heller alltid tillräckligt väl till vår nuvarande situation. Allt som passar andra språk kan ju inte tillämpas på litauiskan, och allt som har införts i litauisk språkpraktik har inte heller slagit rot eller passar vår tid.

Man bör inte hysa illusioner om att alla dagens lingvisters önskemål kommer att tillgodoses och alla deras förslag antas. Det arbete med språkvård och normering som lingvisterna utför blir desto mer verkningsfullt ju bättre det tillgodoser samhällets språkliga behov och ju mer språkpraktiken tar hänsyn till de lingvistiska och sociala förhållanden som kännetecknar dagens litauiska skriftspråk.

Literatūra

DŽ – Dabartinės lietuvių kalbos žodynas. V., 1954.

DŽ₁ – Dabartinės lietuvių kalbos žodynas. V., 1972.

Girdenis A., Pupkis A. Bendrinės kalbos normos ir jų kodifikacija. – Kultūros barai, 1970, Nr. 1.

Jonait yte A. Literatūrinė kalba ir tarmės. – Kalbos kultūra ir tarmės (Kalbos sekcijos sąsiuvinis Nr. 13). V., 1969.

Jonikas P. Mūsų bendrinės rašomosios kalbos kultūros problemos. – Židinys, 1937, Nr. 12.

Labutis V. Dėl požiūrio į kalbos klaidas ir taisymus. – Kalbos kultūros teorija ir praktika (Lietuvių kalbos sekcijos sąsiuvinis Nr. 18). V., 1970.

Labutis V. Leksikos ir žodžių darybos norminimo principai. – Mūsų kalba, 1972, Nr. 8.

Lietuvių kalbos tarmės. Chrestomatija. V., 1970.

Lietuvių kalbos žodynas. V., 1970, t. 8.

Palionis J. Apie literatūrinės kalbos norminimo pagrindus bei kriterijus. – Kn.: Dabartinė lietuvių kalba. V., 1961.

Paulauskienė A. Gramatikos reiškinių norminimo problemos. – Mūsų kalba, 1978, Nr. 8.

Piročkinas A. J. Jablonskio kalbos norminimo pagrindai ir principai. – Kalbos kultūros teorija ir praktika (Lietuvių kalbos sekcijos sąsiuvinis Nr. 18). V., 1970.

Pupkis A. „Kalbos praktikos vadovo“ sudarymo principai. – Mūsų kalba, 1972, Nr. 8.

RŽ – Lietuvių kalbos rašybos žodynas. K., 1948.

Ul vydas K. Dėl kalbos kultūros sąvokos. – Kalbos kultūra. V., 1965, sąs. 9.

Ul vydas K. Dabartinės lietuvių literatūrinės kalbos leksikos normalizacijos klausimai. – Kn.: Lietuvių kalba tarybiniais metais. V., 1967.

Гавранек Б. Задачи литературного языка и его культура. — В кн.: Пражский лингвистический кружок. М., 1967.

Гирдянис А., Пупкис А. Вопросы кодификации литовского языка. – Mūsų kalba, 1977, Nr. 5.

Едличка А. О пражской теории литературного языка. — В кн.: Пражский лингвистический кружок. М., 1967.

Ицкович В. А. Норма и ее кодификация. — В кн.: Актуальные проблемы культуры речи. М., 1970.

90

Матезиус В. О необходимости стабильности литературного языка. — В кн.: Пражский лингвистический кружок. М., 1967.

Скворцов Л. И. Норма. Литературный язык. Культура речи. — В кн.: Актуальные проблемы культуры речи. М., 1970.

Тезисы пражского лингвистического кружка. — В кн.: Пражский лингвистический кружок. М., 1967.

Lietuvos TSR Mokslų Akademijos Lietuvių kalbos ir literatūros institutas

ЛИНГВИСТИЧЕСКОЕ И СОЦИАЛЬНОЕ СООТНОШЕНИЯ КОДИФИКАЦИИ И НОРМЫ

Резюме

Норма — одна из основных проблем и составных частей культуры речи. Термин „норма“ употребляется в двух значениях: во-первых, норма — сформулированные и зафиксированные правила и указания литературного языка, во-вторых, — это реальное общепринятое употребление языковых средств (второе значение нормы свойственно литературному языку и разговорной речи). Советское, в том числе и литовское, языкознание придерживается мнения Пражского лингвистического кружка: норма является лингвистическим и социальным явлением. Имеются некоторые различия между лингвистическими и социальными основами нормы литературной и разговорной речи. Первая подвергается воздействию не только объективных, но, в значительной мере, и субъективных социальных факторов.

Общепризнанна источником нормы литовского литературного языка: народная речь и употребление в самом литературном языке. Определяются разные критерии нормализации литературного языка — правильность, чистота, точность, логичность и др. В последнее время на первый план выдвигаются критерии целесообразности и системности. Первый из них является внешним, социальным, второй — внутренним, языковым. Применяя два эти критерия совместно, можно оценить норму литературного языка. Все другие критерии, в том числе и критерий чистоты языка, являются второстепенными и вспомогательными. Лишь критерии целесообразности и системности предоставляют возможность оценить языковые факты и явления иноязычного происхождения.

Однако при кодификации литературного языка не следует применять прямолинейно как один, так и другой критерий. По соображениям целесообразности недопустимо исключение из литературного языка синонимических форм выражения. Вариантность — неизбежное свойство литературной нормы. Варианты способствуют стилистической дифференциации языковых средств и устраняют противоречия между стабильностью и развитием нормы. На примере изменений акцентуации имен прилагательных с суффиксом -inis видно, что именно отсутствие вариантов нарушает стабильность нормы.

Не следует абсолютизировать и принцип прямолинейной регулярности и исправлять слова, которые отошли от книжной схемы, например: darbovietė (на darbavietė), keturkampas (на ketūrkampis), skaitliškai (на skaičiškai). Такие исправления часто нарушают стабильность нормы или принцип целесообразности. Сомнительна тенденция считать ошибочными формы, которые употребляются во всей Литве, например: septyни, devyni metai. Но, несомненно, излишним является оформление числительного vienų (по примеру ketv-eri, septyn-eri) с помощью суффикса -eri.

Успешная работа культуры речи и нормализация литературного языка возможны при соблюдении совокупности лингвистических и социальных условий, характерных для современного языка.