СОЦИАЛЬНЫЕ ЛИНГВИСТИЧЕСКИЕ ПРОБЛЕМЫ

ЛИТУВИУ КАЛБОТЫРОС КЛАУСИМАИ. XIX (1979)

Vida Juozovna Michalčenko

AKTUELLA SOCIOLINGVISTISKA PROBLEM I LITAUISKA SSR:S SPRÅKLIGA LIV

Det senaste årtiondet inom den sovjetiska språkvetenskapens utveckling kännetecknas av ett återuppväckt intresse för sambandet mellan språk och tänkande, språk och psykisk verksamhet samt för frågan om hur språkutvecklingen är beroende av sociala företeelser. Studiet av dessa företeelser hade i betydande utsträckning upphört till följd av språkvetarnas huvudsakliga fokus på språkets inre struktur.

Två motsatta processer kännetecknar den moderna vetenskapen – differentiering och integration. Inom språkvetenskapen kommer de till uttryck i framväxten av discipliner som psykolingvistik, etnolingvistik och sociolingvistik, vilka integrerar lingvistiken med andra vetenskaper och visar en tendens att avskiljas som självständiga grenar. Denna senare omständighet har gett upphov till forskarnas strävan att skapa teoretiska grunder för social lingvistik, utveckla ett eget, originellt angreppssätt för språkstudiet, utforma en begreppsapparat samt särskilda forskningsmetoder (Дешериев Ю. Д., 1977; Никольский Л. Б., 1976; Швейцер А. Д., 1977).

Den sovjetiska sociolingvistiken, som återupplivades på 1970-talet som en reaktion mot den inre lingvistikens ytterligheter och för att tillgodose de sociala behov som uppstått genom det mångnationella sovjetfolkets språkliga liv, står inför uppgiften att utveckla sociolingvistisk forskning om en rad problem som är aktuella för folken i Sovjetunionens språkliga liv. Dit hör utvecklingen av språkens samhällsfunktioner i nutid och historiskt, hur denna process påverkar språkstrukturens olika nivåer, regelbundenheterna i ryskans funktion som språket för mellannationell kommunikation under olika skeden av Sovjetunionens utveckling, processerna bakom utvecklingen av olika typer av tvåspråkighet och den socialt sett viktigaste av dessa – nationell-rysk tvåspråkighet, samt undersökningen av de mest rationella metoderna för att skapa terminologiska system i Sovjetunionens folks språk med mera. Olika forskare studerar dessa problem genom att analysera språkprocesser som kännetecknar enskilda regioner eller språkgrupper (Дарбеева А. А., 1969; Хасанов Б., 1976 och andra), eller genom att klarlägga regelbundenheter som gäller hela landet (Дешериев Ю. Д., 1976). Detta angreppssätt beror på behovet av att identifiera såväl allmänna regelbundenheter i språkutvecklingen som särskilda drag i hur de kommer till uttryck under konkreta etnokulturella och etnolingvistiska förhållanden. Syftet med denna artikel är att fastställa de viktigaste aktuella problemen i Litauens språkliga liv, identifiera möjliga sätt att undersöka dem samt tolka den teoretiska och praktiska betydelsen av att lösa dem. Detta kan endast göras med hänsyn till de allmänna tendenserna i det språkliga livets utveckling i Sovjetunionen.

Språkens funktion i Sovjetunionens folks liv under sovjettiden bestäms å ena sidan av allmänna regelbundenheter i det sovjetiska samhällets utveckling och å andra sidan av de konkreta etnolingvistiska förhållanden under vil-

^2*

19

ka dessa regelbundenheter förverkligas. En av de viktigaste faktorerna som bestämmer tendenserna i språkutvecklingen i vårt land är bildandet av en ny historisk gemenskap – sovjetfolket, som skapade en socialistisk kultur som är enhetlig till sin anda och sitt principiella innehåll och som innefattar de mest värdefulla dragen och traditionerna i vårt lands folks kulturer. Samtidigt som en gemensam sovjetisk kultur skapats bevaras och utvecklas de socialistiska nationella kulturernas särpräglade drag.

Utvecklingen av den gemensamma sovjetiska kulturen och den fortsatta blomstringen av de nationella socialistiska kulturerna åtföljs av ett samspel mellan två gemensamma tendenser i vårt lands folks språkutveckling: dels förverkligandet av potentialen i Sovjetunionens folks språk, dels en samtidig och intensiv spridning av ryska som språk för mellannationell kommunikation (Sovjetunionens kommunistiska partis program, 1976, s. 115—116). Man måste beakta att de viktigaste dragen i vårt lands folks språkliga liv kan beskrivas korrekt först sedan man fastställt hur dessa regelbundenheter förverkligas under de konkreta förhållandena i en viss republik eller region. Därför är sociolingvistiska studier av den litauiska SSR:s språkliga liv, bedrivna inom två områden, enligt vår mening särskilt aktuella i dagens läge: 1) studier av litauiskans funktion och utveckling; 2) undersökningar av de viktigaste tendenserna i ryskans funktion och spridning i republiken som språk för mellannationell kommunikation.

Studiet av litauiskans funktion och utveckling omfattar en rad frågor av teoretiskt och praktiskt intresse: utvecklingen av litauiskans samhällsfunktioner under olika historiska perioder och denna process inverkan på språkets olika nivåer; sambandet mellan det litauiska folkets samhälleliga och kulturella framsteg och litauiskans utveckling; de språkliga förändringarnas sociala betingelser; den sociolingvistiska grunden för processerna för litauiskans normering; principerna för att skapa vetenskaplig-teknisk och samhällspolitisk terminologi; språkkultur som en av beståndsdelarna i den gemensamma sovjetiska kulturen; arten och formerna för samspelet mellan litauiska och ryska samt andra språk som används i republiken, och så vidare. Låt oss närmare granska några av de frågor som nämnts.

Litauiskans samhällsfunktioner har behandlats i stora drag i ett antal arbeten (Крупас Й., 1969; Дешериев Ю. Д., 1976; Михальченко В. Ю., 1975), men någon djupgående och allsidig undersökning av litauiskans sociala funktioner finns ännu inte.

Som bekant fungerade litauiskan fram till mitten av XVI-talet som litauiska folkets oskrivna talspråk och som språk för den muntliga folkpoetiska traditionen (Lietuvių literatūros istorija, 1957). Enstaka litauiska ord användes endast i dokument skrivna på västryska, tyska och latin. I mitten av XVI-talet utvidgades litauiskans användningsområden i och med att skriftspråket uppstod. Litauiskans sociala funktioner utvecklades vidare inom olika områden av det litauiska folkets kulturliv genom att andra språk (tyska, västryska och polska) gradvis trängdes undan. Under sin utveckling har litauiskan tillryggalagt en synnerligen komplicerad väg – från att ha varit talspråk och språk för den muntliga folkpoetiska traditionen till att bli språket för den litauiska socialistiska nationen, vilket betjänar folkets alla områden av samhälls- och kulturliv. Utvecklingen av litauiskans samhällsfunktioner var inte en uteslutande uppåtgående process: det fanns perioder av relativt snabb utveckling och perioder av viss till-

20

…stod. Båda grupperna var beroende av det litauiska folkets historiska utveckling och av en rad politiska, sociala, etniska och kulturella faktorer, vars varierande kombination under olika historiska perioder skapade mer eller mindre gynnsamma förutsättningar för att utvidga de områden där det litauiska språket användes. Det är nödvändigt att undersöka hur de socioekonomiska förhållandena och de etnokulturella processerna påverkade det litauiska språkets sociala funktioner och dess användning inom områden som förvaltning, boktryck, högre och sekundär utbildning osv. För detta behöver man klarlägga strukturen och omfattningen av språkfunktionerna under en viss period, visa dessa funktioners sociala betingelser och fastställa hur två eller tre språk samexisterade inom ett eller annat område av det litauiska folkets kulturliv, samt vilka sociala faktorer som främjade eller tvärtom hindrade utvidgningen av det litauiska språkets funktioner.

Undersökningen av utvecklingen av det litauiska språkets sociala funktioner är av intresse, eftersom den gör det möjligt att på ett ingående och vetenskapligt sätt belysa vägarna för det litauiska folkets nationella medvetandes framväxt. Språket hade en mycket betydande plats i dess etniska processer, särskilt från och med 1800-talet i samband med konsolideringen av den litauiska nationen. En grundlig diakron sociolingvistisk undersökning av utvecklingen av det litauiska språkets samhällsfunktioner skulle bidra till att belysa Litauens språkliga liv i det förflutna och klarlägga vilken roll litauiska och andra språk spelade i befolkningens sociala och kulturella liv. Mot bakgrund av det litauiska språkets funktionella utveckling skulle dess viktigaste normeringsprocesser och strukturutvecklingens vägar kunna belysas tydligare. Dessutom skulle vissa allmänt teoretiska ståndpunkter kunna preciseras. Man brukar till exempel anse att språkets funktionella utveckling i betydande grad bestämmer, eller påverkar, förändringarna på dess enskilda nivåer (Дешериев Ю. Д., 1977, с. 233). Denna riktiga teoretiska ståndpunkt utesluter emellertid inte att det i det förflutnas mångskiftande och motsägelsefulla språkliv förekom fall där detta samband tog sig tvetydiga och särpräglade uttryck. Språkets inre strukturella utveckling kan gå mycket snabbt samtidigt som dess sociala funktioner utvidgas relativt obetydligt. Under 1600- och 1700-talen utvidgade litauiskan exempelvis sina samhällsfunktioner mycket långsamt, medan dess fonetiska och morfologiska normer, ordförråd och syntax utvecklades intensivt. Man bör beakta att språkets relativt omfattande användning inom olika delar av det litauiska folkets kulturella och samhälleliga liv under den borgerliga perioden inte ledde till några betydande strukturella förändringar eller någon intensiv normering. Under 1600- och 1700-talen spelade subjektiva faktorer uppenbarligen en stor roll – språkets normerare blev verksamma, och deras arbete intensifierades under den litauiska nationens framväxt. Under den borgerliga perioden användes litauiskan inom alla områden av det sociala och kulturella livet, men dessa områden var föga utvecklade (få böcker gavs ut, och inte hela befolkningen i berörda åldersgrupper omfattades av utbildning osv.). Sådana företeelser vittnar enligt vår mening om att förhållandet mellan funktionell utveckling och inre strukturell utveckling är heterogent och mångfacetterat.

Under sovjetperioden utvecklades det litauiska språkets samhällsfunktioner på två sätt: å ena sidan började litauiskan användas inom nya verksamhetsområden (nationell film, television), å andra sidan utökades dess samhällsfunktioner genom användning inom de traditionella områdena av det litauiska folkets kulturliv, som hade vidgats (utbildning, boktryck, förvaltning m.fl.). Jämfört med den borgerliga perioden gick utvecklingen av det litauiska språkets samhällsfunktioner under sovjetåren

21

i huvudsak inte ut på att öka antalet områden där språket användes (endast två nya områden av kulturlivet tillkom: nationell film och television), utan på att utveckla dessa områden, öka deras omfattning och göra deras struktur mer komplex. I det borgerliga Litauen fanns det exempelvis sex högskolor, medan det i Sovjetlitauen fanns tolv; år 1964 var antalet studenter vid republikens högskolor tio gånger större än under läsåret 1939/40.

När det gäller olika perioder i utvecklingen av det litauiska språkets samhällsfunktioner får vi, på det nuvarande stadiet av studiet av språkens funktion i Litauen, nöja oss med att jämföra siffror och dra teoretiska slutsatser, eftersom det hittills saknas arbeten som visar det litauiska språkets samlade samhällsfunktioner under olika historiska perioder och de betydande förändringar som ägt rum i dess funktion under sovjetperioden, liksom hur dessa förändringar har påverkat språkets olika nivåer.

Усиление тенденций сознательного воздействия общества на язык (Дешериев Ю. Д., 1977, с. 254) требует более пристального внимания языковедов к общим тенденциям функционирования и развития языков в стране и в республике, к проблеме соответствия темпов и тенденций нормирования языка на современном уровне развития советского общества. В частности, необходимо решить вопрос об учете социальных факторов в ходе сознательного влияния общества на литовский язык. Чтобы проиллюстрировать данное положение, остановимся на конкретных примерах.

Som redan har påpekats tillkom under sovjetperioden nya användningsområden för litauiskan – nationell film och television. Dessutom sprids olika former av samhällelig och kulturell verksamhet intensivt (möten, kongresser, konferenser, symposier, möten med författare m.fl.), vilka också kräver att språket används i talad form. Folkets allmänna kulturnivå har höjts och dess psykologiska inställning till språkvård har förändrats. När man bedömer den sociala betydelsen av språkets skriftliga och talade form måste man därför konstatera att den talade språkformens sociala roll har ökat. Under den försovjetiska perioden spelade språkets skriftliga form, med hänsyn till de sociala faktorerna och språkets samhällsfunktioners utvecklingsnivå, en stor roll i det litauiska folkets samhälleliga och kulturella liv. Detta präglade skolundervisningen, vars främsta mål var att lära ut ortografi, och lingvistiken, som huvudsakligen inriktades på att undersöka och normera språkets skriftliga form. Under sovjetperioden fick däremot den talade språkformen stor betydelse i folkets samhälleliga och kulturella liv. Därför bör de litauiska språkforskarnas insatser för att normera talspråket bedömas mycket positivt (se numren av „Kalbos kultūra“, „Mūsų kalba“). Enligt vår mening behöver frågorna om vård av det talade språket behandlas vidare.

De litauiska språkforskarna beaktar sociala faktorer i sitt arbete med att normera språket, det vill säga den sociala grunden för förändringar i språkets norm. Som exempel kan nämnas den sociolingvistiska tolkning av vissa förändringar i litauisk stavning och interpunktion som ges i verket „Lietuvių kalbos rašyba ir skyryba“. Denna utgåva föreslår enskilda ändringar som inte berör grunderna för stavning och interpunktion. Man föreslår till exempel att vissa utländska efternamn stavas så att de ligger nära originalspråket (Там же, с. 131). En sådan ändring förutsätter i första hand språkliga förutsättningar, det vill säga att de båda språkens alfabet har samma grund, eftersom det skulle uppstå betydande svårigheter om alfabeten innehöll bokstäver med olika ljudvärden. Den nämnda regeln kan gälla

22

endast till egennamn på de folk vars modersmål har det latinska alfabetet som grund för sitt alfabet. De lingvistiska förutsättningarna är enligt vår mening inte tillräckliga för en sådan förändring av litauisk ortografi — det krävs också vissa sociala förutsättningar: en tämligen hög allmän kulturnivå hos folket, som konkret kommer till uttryck i att en majoritet av befolkningen har allmän bildning och förutsätter en motsvarande kunskapsnivå i främmande språk¹. Utan dessa sociala förutsättningar är det knappast möjligt att en sådan förändring blir framgångsrik. Regeln tar hänsyn till etniska, kulturella och sociala faktorer och kan framgångsrikt införas i litauisk språkpraktik. Redan nu förekommer denna stavning i periodisk press (se „Literatūra ir menas“). När de föreslog denna förändring tog litauiska språkforskare även hänsyn till sådana viktiga sociolingvistiska parametrar som den talade språkformens sociala betydelse och stilistisk differentiering, och rekommenderade två varianter: i press riktad till den breda allmänheten den fonetiserade formen + originalformen, exempelvis Dekartas (Descartes), och i vetenskapliga arbeten, informationslitteratur och kungörelser omvänt — originalformen + det fonetiserade ordet, exempelvis Descartes (Dekartas). Rekommendationen att i vetenskapliga arbeten ange uttalet inom parentes beaktade författarnas behov av att bevara ett enhetligt uttal av främmande ord bland alla språkets talare och skapade dessutom förutsättningar för att framgångsrikt övervinna den psykologiska barriär som är förknippad med att läsa ett föga känt eller okänt ord. Även andra förslag till ändringar i litauisk ortografi och interpunktion, som presenteras i den nämnda boken, präglas av en strävan att i största möjliga utsträckning tillvarata folkets — språkets bärares — kulturella potential.

Att beakta sociala, etniska och kulturella faktorer i normeringsprocesserna gör det möjligt för språkforskare att med insikt om den sociala betydelsen och de sociala framtidsutsikterna hos olika företeelser och förändringar bedriva en medveten verksamhet inom språkutvecklingen. Det bidrar till att språkliga förändringar uppfattas mot den breda bakgrunden av det sovjetiska folkets samhällsutveckling.

Under den vetenskapliga och teknologiska revolutionen (VTR) får frågor om hur Sovjetunionens folks språk fungerar inom vetenskapen stor betydelse (Azimov P. A. m.fl., 1977). VTR påverkar förändringen av dialekternas och de litterära språkens sociala funktioner, stärker det litterära språkets roll och bidrar genom masskommunikationsmedel, som främjar populariseringen av vetenskaplig och teknisk terminologi, till snabb spridning av lånord och termer samt till att de blir inslag i det internationella ordförrådet. Urbaniseringsprocesser och befolkningsmigration påverkar språkens sociala och yrkesmässiga differentiering. De sovjetiska sociolingvisternas uppgift bör vara att fördjupat studera de nämnda företeelsernas sociala betingning och de olika former i vilka de kommer till uttryck.

Ett av de viktiga problemen i litauiskans funktionella utveckling, som hänger samman med VTR:s påverkan, är utformningen av vetenskapsspråket, särskilt utvecklingen av den vetenskapliga och tekniska terminologin, som har en lång tradition. Forskare förlägger terminologins tillkomst till den förskriftliga perioden, närmare bestämt till den tid då västryska användes som skriftspråk i Litauen (Keinys S., 1967). Under många år var samhälls-

¹ I detta fall tar vi avstånd från den praxis för sådan ortografisk återgivning av främmande egennamn som etablerats i den litauiska emigrantpressen (USA), eftersom denna praxis enligt vår mening har en helt annan social grund: den utgör ett enskilt inslag i den allmänna processen av språklig assimilering och är resultatet av en socialt aktiv litauisk-engelsk tvåspråkighet.

23

liga och politiska förhållanden gynnade inte skapandet av litauisk terminologi. Utvecklingen av litauisk skrift och den därtill knutna terminologin inleds under första hälften av XVIII-talet och fortsätter under XIX-talet. Redan i terminologins allra tidigaste utvecklingsskeden dominerar tendensen att i största möjliga utsträckning använda talspråkets resurser. Samtidigt görs försök att utöka den litauiska terminologin genom lån från andra språk — latin, tyska, ryska, polska m.fl. Dessa två principer dominerar den fortsatta utvecklingen av litauisk terminologi, och strävan att i största möjliga utsträckning använda språkets egna resurser väger tyngst. Under sovjetperioden utvecklades båda tendenserna vidare. Dessutom ledde den politiska och ekonomiska gemenskapen mellan Sovjetunionens folk till största möjliga överensstämmelse mellan terminologiska ordförråd i Sovjetunionens folks språk, vilket är ett särskilt uttryck för den allmänna lagbundenheten — språkens samverkan. I det sovjetiska samhället är denna princip en av de viktigaste och avgör var andra principer intar för plats och vilken roll de spelar i terminologiskapandet (se närmare Michalchenko V. Ju., 1977).

I samspelet mellan Sovjetunionens folks språk inom terminologin intar ryskan en viktig plats. Den påverkar terminologins utveckling i olika former och med varierande intensitet, däribland även litauisk terminologi. De nationellt specifika formerna för ryskans påverkan på ett visst språk betingas av traditionerna för terminologiskapande och av språkets inre struktur. Den nationella särprägeln hos litauisk terminologi visar sig exempelvis i att direkta lån från ryskan är mycket få: narodnikas, bolševikas, artelė, agitpunktas. Litauiskan lånar internationella termer via ryskan; termkalkering tillämpas i stor utsträckning; ryskan stimulerar och aktiverar vissa ordbildningssätt, det vill säga mobiliserar litauiskans interna resurser för att skapa terminologi.

Under sovjetperioden framträdde en tendens till ökad internationalisering av det terminologiska ordförrådet. Den visar sig även i litauiskan (Keinys S., 1973). Jämförande studier av internationaliseringsprocesserna i terminologiska system hos Sovjetunionens språk med olika struktur behövs, eftersom endast sådana studier kan blottlägga de allmänna lagbundenheterna i terminologins utveckling, deras nationella särdrag och graden av terminologins internationalisering. Sådana studier skulle bidra till att lösa den teoretiska frågan om den mest ändamålsenliga proportionen mellan inhemskt och lånat ordförråd i vår tid.

Som bekant vidtas på senare tid vetenskapliga och organisatoriska åtgärder för att intensifiera terminologiarbetet, eftersom den litauiska terminologins nuvarande tillstånd och dess utvecklingstakt inte motsvarar VTR:s tempo och nivå. Vid sidan av det praktiska arbetet med att skapa terminologi inom olika vetenskapsgrenar behövs enligt vår mening även en utveckling av frågor om hur befintliga terminologiska system fungerar och om språkvård inom yrkesverksamheten. Ofta används termer som språkforskare har skapat och som finns upptagna i terminologiska ordböcker felaktigt i olika yrkesgruppers språkbruk; de ersätts med „vardaglig“ terminologi eller halvtermer. Detta gäller särskilt produktionsområdet. Vid sidan av det omfattande arbete som ur sociolingvistisk synvinkel bedrivs av tidskrifterna „Kalbos kultūra“ och „Mūsų kalba“, vilka studerar språkets funktion inom olika sociala och yrkesmässiga grupper, vore det uppenbarligen ändamålsenligt med bredare socioling-

24

vistiska studier som klarlägger de grundläggande tendenserna och särdragen i hur en eller annan terminologisk system fungerar i specialisternas tal samt förhållandet mellan termer, halvtermer och allmänspråkligt ordförråd i deras tal. Sådana studier skulle bidra till att blottlägga de konkreta formerna för den vetenskapliga och tekniska revolutionens inverkan på språkets funktion och utveckling samt till att identifiera de viktigaste tendenserna i litauiskans utveckling i samband med dess användning inom vetenskap och produktion.

Den sovjetiska sociolingvistiken har på senare tid ägnat stor uppmärksamhet åt problemet med förhållandet mellan språk och kulturer, vilket är av intresse både ur teoretisk synvinkel och för studiet av konkreta processer och tendenser i språkens funktion inom olika kulturområden (se ”Språkens och kulturernas utveckling”, 1976). I dagens läge är det mycket angeläget att undersöka litauiskans funktion inom olika kulturområden (exempelvis inom vetenskap, högre utbildning, boktryck och andra områden) under skilda historiska perioder, eftersom ”de sociala följderna av det sovjetiska samhällets utveckling framträder tydligast vid en jämförande analys av de tre viktigaste perioderna i utvecklingen av Sovjetunionens folks språk och kulturer: a) perioden då försocialistiska kulturer utvecklades och nationernas, folkens och de etniska gruppernas språk fungerade under tsarismen; b) perioden då socialistiska kulturer formades och utvecklades och nya socialt betingade regelbundenheter i språkens funktion och i utvecklingen av deras samhällsfunktioner uppstod; c) perioden då en allunionell socialistisk kultur bildades och nya tendenser tog form i språkens funktion under utvecklingen av en ny historisk gemenskap – det sovjetiska folket” (Дешериев Ю. Д., 1977, с. 82).

Själva uppkomsten av ett litteraturspråk är redan ett resultat av kulturella framsteg, förbundna med ett folks strävan att göra sig gällande inom litteratur, politik, vetenskap, samhällsliv och andra områden av mänsklig verksamhet. Litteraturspråkets fortsatta utveckling är likaså oupplösligt förbunden med folkets kultur. Under sin historiska utveckling har det litauiska folket haft nära förbindelser med de slaviska grannfolken – ryssar, vitryssar, polacker och ukrainare – vilket påverkade det litauiska folkets kultur och även utvecklingen av det litauiska litteraturspråket. Ett antal områden i det litauiska folkets samhälls- och kulturliv, exempelvis förbindelser med andra länder, ärendehantering och skapandet av verk i olika genrer under skilda historiska perioder, sköttes på latin, västryska, polska och tyska. Det litauiska litteraturspråket formades och dess användning inom olika områden av det litauiska folkets kultur vidgades genom att andra språk trängdes undan i takt med att folkets nationella medvetande växte. Därför var förhållandet mellan den litauiska nationella kulturens utveckling och det litauiska folkets språkliga liv mycket komplext och motsägelsefullt. I det litauiska folkets kulturhistoria förekommer företeelser vars bedömning kräver att en rad politiska, kulturella och etniska faktorer beaktas, eftersom en bedömning som enbart grundas på den språkliga faktorn kan leda till en förenklad och ensidig tolkning. Exempelvis tycks en helhetssyn behövas vid bedömningen av 1800-talets litterära verksamhet, då författare skrev på polska (A. Mickiewicz) eller på litauiska och polska (K. Bogushas, A. Klementas, D. Poshka, S. Valiunas, S. Stanevicius m.fl.), liksom av det viktiga och komplicerade problemet med polskans, ryskans och andra språks roll i skapandet av nationell litteratur och i kulturens olika verksamhetsgrenar (om tvåspråkiga författare, se „Lietuvių literatūros istorija“, I, 1957, с. 338–363). Undersökningen av konkreta

25

former för olika språks medverkan i att betjäna det litauiska folkets skilda kulturområden gör det möjligt att iaktta intressanta företeelser – sambandet mellan nationellt språk och nationell kultur samt ett språks anpassning till att uttrycka ett annat folks kultur. Det är till exempel känt att västryskan under nästan 300 år fungerade som officiellt skriftspråk i Storfurstendömet Litauen (XIV – XVI вв.). Därmed uppstår frågan om hur adekvat detta språk återgav den litauiska kulturen. Västryskan formades i enlighet med den vitryska kulturens särdrag och efter behoven i dess nationella, ekonomiska och kulturella utveckling. I vilken grad återgav då västryskan den litauiska kulturen på ett adekvat sätt? Att döma av studier av Storfurstendömet Litauens skriftliga minnesmärken står graden av adekvat återgivning av den litauiska kulturen i direkt samband med den typologiska identiteten eller närheten mellan kulturella företeelser: litauiska kulturföreteelser som hade motsvarande eller närliggande realiteter i den ryska kulturen återgavs adekvat av språket, medan västryskan, när det gällde att återge den litauiska kulturens specifika, nationella särdrag, behövde ytterligare språkliga uttrycksmedel – en anpassning till att uttrycka ett annat folks kultur. Enligt vår mening är ett av uttrycken för en sådan anpassning det stora antal lån från litauiskan som förekommer i denna periods skriftliga minnesmärken, skrivna på västryska (se Jablonskis K., 1941, 1973).

När man framhåller latinets, ryskans, polskans och tyskans roll i det litauiska folkets kultur under den försovjetiska perioden bör man beakta att dessa språks spridning och användning i Litauen var begränsad. Skrifter på dessa språk tjänade de härskande klassernas intressen, medan de var obegripliga och otillgängliga för det litauiska folket, den nationella kulturens skapare och bärare. Även om dessa språk inte var direkt förbundna med den litauiska skriftens uppkomst och utveckling, spelade litteratur på latin, ryska, polska och tyska en betydande roll i Litauens samhälls- och kulturliv och i utvecklingen av bildning och kultur; den påverkade bland annat den litauiska skriften.

Ett av de utmärkande dragen i litauiskans utveckling i samband med den litauiska socialistiska nationens bildande är utvecklingen och berikandet av dess funktionella stilar (se „Закономерности развития“, 1973 för en närmare behandling). Under sovjettiden fortsätter den stilistiska differentieringen av litauiskan, som började på XVI-talet när skriftspråket uppstod. De journalistiska och vetenskapliga stilarna utvecklas mest intensivt, medan kanslistilen släpar efter något. Därför är det angeläget att undersöka utvecklingsprocesserna för litauiskans enskilda stilar och fastställa om deras utvecklingsnivå motsvarar folkets nuvarande behov.

I republiken ägnas stor uppmärksamhet åt språkvård – en av beståndsdelarna i den allunionella socialistiska kulturen. I den språkvetenskapliga litteraturen behandlas frågor om språkvård främst med utgångspunkt i sociala och yrkesmässiga grupper: aktuella problem inom läkares, musikers, matematikers och andras språkvård analyseras, och rekommendationer läggs fram för att höja språkvårdens nivå. Sådana studier bör fortsätta, men i Litauiska SSR är det också angeläget att utveckla forskningen om de språkvårdsproblem som uppstår i republikens olika områden till följd av befolkningens etniska särprägel. I Litauen finns till exempel flera typer av områden: sådana där den inhemska nationaliteten (litauerna) är helt dominerande, och sådana med en stor andel ryskspråkig befolkning (Ignalina, Švenčionys, Jonava, Trakai och Zarasai).

26

eller polska (Vilnius-, Eišiškės- och Trakai-distrikten). I dessa områden uppstår, till följd av språkens nära kontakt i talarnas vardagsliv, specifika problem kring språkbruket på modersmålet och det andra språket (se Michalčenko V., 1974 för närmare uppgifter). Till viss del beror den något lägre nivån på språkbruket på skolundervisningen, där uppfattningen enligt våra observationer är utbredd att eleverna tillägnar sig det andra språket väl i vardagslivet, och där man inte alltid tar hänsyn till att det i områden med blandad befolkning finns ett större socialt behov av goda kunskaper i det andra språket, liksom en risk för försämrat språkbruk till följd av att två eller flera språk används aktivt (se Jačikevičius A., 1970 om detta).

I dagens läge är det också högst aktuellt att undersöka och sociolingvistiskt tolka språkligt material som håller på att försvinna ur bruk, eftersom det uppstår ett problem med att dokumentera det i tid. Ur denna synvinkel är arbeten som ägnas åt att undersöka processer där dialekter av olika språk fungerar och samverkar inom Litauens territorium särskilt intressanta (se arbeten av M. Siviškienė, O. Šulienė m.fl.). Även litauiskans funktion utomlands, frågan om utvecklingen av den litauiska emigrantkulturens språkliga uttryck samt litauiskans och den litauiska socialistiska kulturens roll i skapandet av en litauisk emigrantkultur, som formas genom omvandling av inslag från främmande kulturer och användning av hemlandets värden och traditioner, kräver teoretisk förståelse och en marxistisk tolkning. Vid sidan av de mycket intressanta befintliga arbetena (se O.-A. Gliaudžienė, 1973; A. Pajuodis, 1971), som belyser engelskans inflytande på litauiska emigranters tal, behövs omfattande undersökningar av litauiskans funktion under olika sociala förhållanden, mot bakgrund av socialt aktiv litauisk-engelsk och annan tvåspråkighet med ett främmande språk.

När vi övergår till att behandla frågorna om ryskans funktion i republiken som ett språk för mellannationell kommunikation, vill vi först framhålla att den funktionella samexistensen mellan två språk (det nationella språket och ryskan) gör det möjligt för varje folk i vårt land att utveckla sin kultur, som betjänas av det nationella språket, och samtidigt ta del av den allsovjetiska och världskulturen med hjälp av språket för mellannationell kommunikation. Denna rationella förening av vårt lands folks och hela det socialistiska samhällets gemensamma och särskilda intressen, som kommer till uttryck i kombinationen av de nationella språkens användningsområden med språket för mellannationell kommunikation, har kallats nationell-rysk tvåspråkighet (se „Развитие национально-русского двуязычия“, 1976). Spridningen av tvåspråkighet med språket för mellannationell kommunikation är en av de främsta tendenserna i utvecklingen av språkförhållandena bland Sovjetunionens folk och betingas av den viktiga sociala funktion som ryskan har som ett språk för de socialistiska nationernas enande och integration (Ханазаров К. Х., 1977). En av de viktigaste sociolingvistiska regelbundenheterna i funktionen hos språket för mellannationell kommunikation är att dess spridning sker frivilligt, i stor omfattning och snabbt (Холмогоров А. И., 1976).

Den andra komponenten i den nationell-ryska tvåspråkigheten är ryskan, språket för mellannationell kommunikation; just därför är denna typ av tvåspråkighet den viktigaste och socialt mest betydelsefulla i vårt land. Som språkpraktiken visar är framväxten av nationell-rysk tvåspråkighet i vårt land huvudsakligen knuten till skolundervisningen, där kunskaper, färdigheter och förmågor i det andra språket utvecklas målmedvetet. De etnolingvistiska förhållandena påverkar märkbart kunskaperna i

27

ryska endast i några få större städer och distrikt i Litauiska SSR. Massmedierna spelar en stor roll och påverkar kunskaperna i ryska i betydande grad. Ändå förblir skolan den främsta källan till spridningen av nationell-rysk tvåspråkighet, eftersom en av skolans huvuduppgifter är att lära eleverna att behärska både modersmålet och ryska obehindrat, så att de kan använda språken inom samhällspolitiska, vetenskapliga och kulturella områden. I det utvecklade socialistiska samhällets nuvarande skede, i samband med processerna för framväxten av en ny historisk gemenskap – det sovjetiska folket – ökar ryskans roll som språk för mellannationell kommunikation, liksom den ryska språkdidaktikens betydelse för undervisningen i ryska, inte bara som modersmål utan också som andraspråk. Målet med undervisningen i ryska i den nationella skolan är att utveckla koordinerad tvåspråkighet och undanröja modersmålets interferensfenomen. Som observationer av resultaten av skolundervisningen i ryska i Litauiska SSR visar (se Михальченко В. Ю., 1977 för närmare uppgifter) tillägnar sig eleverna, även under förhållanden av socialt aktiv tvåspråkighet, endast 56% av det föreskrivna ordförrådet på det första stadiet, ungefär 70% på det andra och lika mycket på det tredje. I områden där befolkningens nationella sammansättning är homogen och ryskan i tal inte används aktivt är denna andel ännu lägre. Problemet med att höja skolundervisningens nivå kan lösas endast genom gemensamma, samordnade insatser från pedagoger, psykologer och lingvister. Psykologerna bör lösa frågan om lämpligheten och karaktären hos jämförelsen mellan de två språken – modersmålet och det andra språket – samt teoretiskt motivera och experimentellt fastställa vid vilken ålder jämförelser av språkliga fakta och regler är lämpliga (se „Взаимодействие языков в процессе обучения“, 1971, с. 67–69). Ämnets grundläggande lingvistiska egenskaper fastställs av den vetenskapliga grammatiken i ryska; vid sidan av denna är den kontrastiva (jämförande) grammatiken för tvåspråkighetens båda komponenter en viktig del av den vetenskapliga lingvistiska grunden för undervisningen i det andra språket. Om den första grammatiken klargör det undersökta objektets väsen, visar den andra hur modersmålet påverkar tvåspråkigas tal på det andra språket och gör det möjligt att beakta modersmålets särdrag i undervisningen. Endast en sådan grammatik hjälper metodikern att ta stöd i modersmålet, inrikta sig på möjligheten till positiv överföring och neutralisera interferensfenomen. För närvarande har en jämförelse av litauiskans och ryskans morfologi genomförts (К. Мусгейкс, 1972), vilket har stor vetenskaplig betydelse, eftersom en ingående och väl underbyggd beskrivning av likheter och skillnader mellan de baltiska språken och ryska alltid har intresserat språkforskare inom olika områden. Men vid sidan av sådana grammatiker behövs också arbeten inriktade på något särskilt verksamhetsområde, det vill säga tillämpade arbeten, exempelvis kontrastiva skisser över två språk för översättare, med jämförelser av uttrycksresurser på språkets olika nivåer, samt kontrastiva jämförelser av två språk för skolundervisning i det andra språket (ryska eller litauiska). Kontrastiva grammatiker avsedda för skolor bör, enligt vår mening, så långt möjligt förses med uppgifter om hur ofta olika fel förekommer i tal på det andra språket, så att det blir tydligt hur olika interferensfenomen tar sig uttryck och hur aktuella de är.

Om vetenskapens mål är förutsägelse, vetenskaplig prognostisering på grundval av kunskap om nutiden och det förflutna, erbjuder den kontrastiva grammatiken en utmärkt möjlighet att förverkliga denna förutsägelse inom språkvetenskapen. Självklart är det på språkvetenskapens nuvarande utvecklingsstadium fullständigt

28

En kontrastiv grammatik över litauiska och ryska, inriktad på skolundervisning, är knappast möjlig. Däremot är översikter över större grammatiska teman fullt genomförbara, eftersom de ger en samlad bild av likheterna och skillnaderna mellan litauiska och ryska. Detta skulle i sin tur hjälpa metodiker att utarbeta ett system av metoder och arbetssätt för undervisningen i detta ämne, med hänsyn till modersmålets särdrag.

Det är viktigt att undersöka processerna i samspelet mellan litauiska och ryska, mellan litauiska och polska samt mellan litauiska och andra språk som förekommer inom republikens territorium. Det bör framhållas att dessa språk under olika historiska perioder hade olika roller i samhälls- och kulturlivet. Därför varierar också karaktären och formerna för deras påverkan på litauiskan, liksom litauiskans påverkan på dem. När språkens samspel undersöks måste man beakta hur ett språk påverkar talet hos enskilda individer som talar ett annat språk, hur vissa företeelser införlivas i det andra språkets norm, hur enskilda ord lånas in samt de dolda, svårfångade processer som påverkar hur intensivt en viss grammatisk form används, osv. Endast med ett sådant tillvägagångssätt är fruktbara undersökningar möjliga, sådana som visar språkväxelverkans hela mångfald och dess resultat på språkets olika nivåer, vilka beror på språkens kontaktförhållanden och på graden av det ena språkets påverkan på det andra.

Jag vill också fästa uppmärksamheten på behovet av att redan från början av de sociolingvistiska undersökningarna av språklivet i Litauiska SSR utveckla en strikt, vetenskapligt underbyggd sociolingvistisk terminologi på litauiska.

Sociolingvistikens problemområdes aktualitet avgörs således av i vilken mån det bidrar till att undersöka de grundläggande lagbundenheterna och de ledande tendenserna i språkens utveckling i det nuvarande skedet, till en riktig, marxistisk bedömning av processerna för språkens funktion och utveckling i det förflutna samt till prognoser om språklivet. När ett visst specialproblem formuleras måste man komma ihåg dess betydelse för lösningen av de angelägna och viktigaste frågorna om språkens utveckling och funktion i det nuvarande skedet.

Литература

Grinaveckienė E. Lietuvių literatūrinės kalbos ir tarmių sąveika. — Kn.: Lietuvių kalba tarybiniais metais. V., 1969.

Jablonskis K. Lietuviški žodžiai senosios Lietuvos raštinių kalboje. K., 1941, t. 1.

Jablonskis K. Lietuvių kultūra ir jos veikėjai. V., 1973.

Jackevičius A. Daugiakalbystės psichologija. V., 1970.

Keinys S. Lietuvių terminologijos kūrimo apžvalga (iki 1940 m.). — Kalbotyra. V., 1967, t. 18.

Kruopas J. Lietuvių literatūrinės kalbos vystymasis praeityje ir tarybiniais metais. — Kn.: Lietuvių kalba tarybiniais metais. V., 1969.

Lietuvių kalbos rašyba ir skyryba. V., 1976.

Lietuvių literatūros istorija. V., 1967, t. 1.

Michalčenko V. Kelių kalbų vartojimas ir kalbos kultūra. — Kalbos kultūra. V., 1974, sąs. 27.

Программа Коммунистической партии Советского Союза. — М., 1976.

Азимов П. А., Дешериев Ю. Д., Никольский Л. Б. и др. Современное общественное развитие, научно-техническая революция и язык. — В кн.: Научно-техническая революция и функционирование языков мира. М., 1977.

Взаимодействие языков в процессе обучения. — Вильнюс, 1971.

Глямжене О.-А. Интерференция английского языка в лексике литовцев США. Автореф. канд. дис. — Киев, 1973.

Дарбеева А. А. Развитие общественных функций монгольских языков в советскую эпоху. — М., 1969.

29

Дешериев Ю. Д. Закономерности развития литературных языков народов СССР в советскую эпоху. Развитие общественных функций литературных языков. — М., 1976.

Дешериев Ю. Д. Социальная лингвистика. — М., 1977.

Закономерности развития литературных языков народов СССР в советскую эпоху. Внутристрочное развитие старописменных языков. — М., 1973.

Кейнис С. Интернациональные элементы в литовской терминологии. — В кн.: Вопросы разработки научно-технической терминологии. Рига, 1973.

Михальченко В. Ю. Тенденции развития научно-технической терминологии в балтийских языках. — В кн.: Научно-техническая революция и функционирование языков мира. М., 1977.

Михальченко В. Ю. Функционирование русского языка в Литовской ССР и его взаимодействие с литовским языком. — В кн.: Русский язык как средство межнационального общения. М., 1977.

Мустьейкис К. Сопоставительная морфология русского и литовского языков. — Вильнюс, 1972.

Никольский Л. Б. Синхронная социолингвистика. М., — 1976.

Пажжус А. Фонетическая и морфологическая интеграция английских заимствований в литовском языке Северной Америки. Автореф. канд. дис. — Вильнюс, 1971.

Развитие национально-русского двуязычия. — М., 1976.

Развитие языков и культур народов СССР в их взаимосвязи и взаимодействии. — Уфа, 1976.

Социолингвистические проблемы развивающихся стран. — М., 1975.

Ханазаров К. Х. Решение национально-языковой проблемы в СССР. — М., 1977.

Хасанов Б. Языки народов Казахстана и их взаимодействие. — Алма-Ата, 1976.

Холмогоров А. И. Социолингвистические закономерности развития двуязычия. — В кн.: Развитие языков и культур народов СССР в их взаимосвязи и взаимодействии. Уфа, 1976.

Швейцер А. Д. Современная социолингвистика. Теория, проблемы, методы. — М., 1977.

Институт языкознания АН СССР

LIETUVOS TSR KALBINIO GYVENIMO

AKTUALIOS SOCIOLINGVISTINĖS PROBLEMOS

Reziumė

Straipsnyje apibūdinamos svarbiausios mūsų šalies kalbinės raidos tendencijos: TSRS tautų nacionalinių kalbų potencialių galimybių realizacija ir intensyvus plėtimas rusų kalbos, kaip nacijų bendravimo priemonės. Ryšium su tuo laikomos aktualiomis tokios Lietuvos TSR kalbinio gyvenimo sociolingvistinio tyrimo kryptys: pirma, lietuvių kalbos funkcionavimo ir raidos klausimų sprendimas ir, antra, rusų kalbos, kaip nacijų bendravimo priemonės, funkcionavimo ypatybių ir plitimo respublikoje pagrindinių tendencijų tyrimas. Smulkiau apsistojama ties atskirais lietuvių kalbos funkcionavimo seniau ir dabar klausimais.

Čia svarstoma ir kelių kalbų vartojimas visuomenėje, kultūros ir ją aptarnaujančios kalbos adekvatumas. Pabrėžiama, jog šnekamosios lietuvių kalbos kultūrą reikia kelti ypač tuose respublikos rajonuose, kuriuose gyventojų nacionalinė sudėtis yra mišri. Svarbu tirti funkcinę-stilistinę lietuvių kalbos diferenciaciją, nustatyti terminologinės sistemos kitimo, pasipildymo ir funkcionavimo dėsningumus ryšium su moksline-technine revoliucija ir TSRS tautų bei kultūrų tarpusavio sąveika.