IŠ LIETUVIŲ KALBOTYROS ISTORIJOS LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XX (1980)

E. GRINAVECKIENĖ

FONETIKEN I DEN LITAUISKA DIALEKTEN I TRAKTEN KRING DAUGPILIS

I. INLEDNING

a) Under den dialektologiska expeditionen 1977, som genomfördes av J. Kolas språkinstitut vid Vitryska SSR:s vetenskapsakademi tillsammans med institutet för språk och litteratur vid Lettiska SSR:s vetenskapsakademi och institutet för litauiska språket och litteraturen vid Litauiska SSR:s vetenskapsakademi, undersöktes de vitryska dialekterna i distrikten Daugpils (lett. Daugavpils), Kraslava (lett. Krāslava), Ludza (lett. Ludza) och Rezekne (lett. Rēzekne) i Lettiska SSR. Vår uppgift var att samla in litauismer som användes i den vitryska dialekten i den södra delen av Daugpilsdistriktet — på Daugavas (lett. Daugava) vänstra strand. Vi arbetade huvudsakligen i trakten kring Skrūdaliena (lett. Skrudaliena¹) (18 km sydost om Daugpils), särskilt i Raguliški (lett. Raguliški) och närliggande byar. Bland de vitryska dialekttalarna på dessa orter antecknade vi ett stort antal ord av litauiskt ursprung, ortnamn, efternamn och fragment av litauiska uttryck². I förorten Gryva till Daugpils (lokala litauer uttalar namnet Daũgpilis, Daugpilỹs, Daũgavpilis, Daũguvpilis) (lett. Grīva, numera en del av Daugpils på Daugavas vänstra strand) fick vi veta att några lokala invånare som kunde litauiska hade bott här ända till helt nyligen³. I det närliggande Kalkūnai (lett. Kalkūne; äldre personer uttalar oftare Kálkune.⁴)

¹ Tai, be abejo, lietuviškos kilmės vietovardis. Būga K. (Rinktiniai raštai. V., 1961, t. 3, p. 565) visai pamatuotai jį laiko kilusiu iš liet. Skrudėlynė (plg. liet. dial. skrudėlynė ‘skruzdėlynas’).

² Bland ortnamnen av litauiskt ursprung på dessa platser bör först nämnas bynamn med suffixet -iški, till exempel Бойцушки, Сӯрышки, По̄ришки, Ёнишки, Басерушки, Кирлишки, Руманишки, Лынто̄пишки, Микалишки, Дзирванишки med flera. Enligt K. Būga (Būga K. Rinktiniai raštai, bd 3, s. 565–566) och J. Safarewicz (Safarewicz J. Litewskie nazwy miejscowe na -iszki. – Onomastica, 1956, nr 2, s. 15) är platser där ortnamn med suffixet -iški är utbredda historiskt litauiska bosättningsområden. Här finns också många andra element i top- och antroponymikonet med litauiskt ursprung, till exempel namn på kärr och skogar — Шлапаки, Грьнишки, Кимсы med flera, samt vissa efternamn på äldre lokalbefolkning — Сервуц, Мажейка, Каралён, Лынку́н med flera. I byn Raguliški antecknades också fragment av fyra litauiska uttryck, till exempel šakė, pasakė. || vėrna šáka, tilvikis paplikis nimáka || pelupe. dėseru. ‘nulupo dešrą’ || visi šáka, visi krūta, be.larūst bū.lbes skūta || De personer som återgav uttrycken kunde inte längre riktigt förklara deras betydelse. De sade bara att deras far- och morföräldrar samt föräldrar hade talat så, särskilt när de ville att barnen inte skulle förstå vissa mer hemliga saker. Även kalkeringar av vissa litauiska fraseologismer används fortfarande levande här, till exempel баю́та іх (jfr lit. balà jų); каб ты скісла (jfr lit. kad tu surūgtum) med flera. Det observerades också att invånarna på dessa platser, när de tilltalades på lettiska (av den lettiska lingvisten, filologie doktor B. Reidzāne), använde många ord och former som är typiska för litauiskan, liksom kalkeringar, i sin lettiska, till exempel es no pieciem būnu (jfr lett. 1:a pers. pres. esmu, lit. būnu) mājās; bērni atiet (jfr lett. 3:e pers. pres. atnāk, lit. ateina) un palidz; vilciens atier (jfr lett. 3:e pers. pres. pienāk, lit. ateina) till stationen omkring fyra, med mera.

³ En lokal 75-årig invånare i Gryva, Jāns Jadzēvičius, hade nu flyttat till den närliggande trakten kring Kūpčiškiai (6 km söder om Gryva). Han talade ganska bra litauiska med oss. Här återger vi ett fragment av hans självbiografiska berättelse: ”Jag föddes i Grī.va || jag är sjuttiofem år || far är litauer och mor litauer || mor föddes i Zvi.rbliški., far i Grī.va || när vi träffas med Maska.lātu från Kal’kūnu, talar vi alltid litauiska” || De övriga äldre litauerna bland Gryvas lokalbefolkning har redan gått bort.

⁴ Būga K. Rinktiniai raštai, bd 3, s. 567, not 2, anger att namnet på litauiska bör vara Kálkumone.

223

I trakten (7 km söder om Gryva) talar många äldre lokalinvånare litauiska hemma och betraktar sig som litauer⁵. Några äldre lokala litauer bor också i Mėdumo (lett. Medumi; äldre uttalar oftare Mėdinas, jfr även namnet på sjön där Mėdinas⁶, liksom i trakten kring Smiltynė (lett. Smiltene). Därför undersöktes under expeditionen även dialekten hos litauerna i de trakter kring Daugpils som vi besökte; de kallas här gemensamt daugupieši. Denna artikel bygger på dessa undersökningar.

b) Enligt uppgifter från K. Būga och A. Bielenstein har litauer bott sedan gammalt på Daugavas vänstra strand i trakten kring Daugpils⁷. Dialekten hos litauerna på dessa platser har, kan man säga, inte undersökts fram till i dag. K. Būga har dock publicerat en del uppgifter, särskilt om dess fonetik. År 1911 undersökte han tillsammans med E. Volter i viss mån den litauiska dialekten i Ciskodo socken i Rēzeknedistriktet (lett. Tiskādi) och publicerade resultaten av undersökningarna. I dessa jämför han vissa uppgifter om dialekten i Ciskodo med uppgifter om litauiska dialekter i trakten kring Gryva, Kalkūnai och Laukesa⁸. Vår undersökning bekräftar och kompletterar delvis K. Būgas publicerade språkdata, utvidgar kunskapen och lägger fram nya fakta om fonetiken i litauernas dialekt på dessa platser.

c) Dialektexemplen i denna dialekt återges i artikeln med de vanliga litauiska bokstäverna, med obetydliga undantag⁹. Dialekten har vokaler med tre olika längder — långa, korta och halvlånga.

⁵ Här talar Maskoliūnas Augustas (83 år), Maskoliūnienė Jūlija (81 år), Kergalvys (uttalas också Kiergalvys, Kėragalvis, Kėrgelis, Kiergelis) Povilas (81 år), Kergalvienė Monika (76 år), Katkevičius Antanas (67 år), Katkevičienė (omkring 65 år), Igliškà Benediktas (omkring 60 år), Igliškienė Apolionija (omkring 55 år), deras båda barn i skolåldern, Gravelỹs (omkring 80 år), Gravelienė (omkring 78 år), Lapkauskienė (omkring 80 år), Plečkėnas (omkring 75 år), Jonėnas (uttalas också Jānina) Ana (omkring 80 år) med flera. De behärskar alla även lettiska litteraturspråket väl samt ryska. Vi intervjuade på litauiska endast Kergalvys, Kergalvienė, Katkevičius, Maskoliūnienė och Igliškienė. Det bör nämnas att Kalkūnai hör till den katolska församlingen i Laukesa (lett. Laucēsa), vars kyrka enligt ortsbornas berättelser höll gudstjänst på litauiska den tredje söndagen fram till 1977. På kyrkogården i byn Kalkūnai fann vi många gravinskrifter på litauiska, till exempel Cia Ilsys Ona Lauriene Mire 1958 || Laurenas Antanas || Barėys Antanas || Cia ilsys Barcis Antaluk as ir Julitia || Barėyene Julja || Cia Ilsis Grawelania Jieva || Gravelis Ignatas || Rozalia Isadiene ||

⁶ Būga K. (Rinktiniai raštai, bd 3, s. 567) återför källformen Meddum till formen Mediną. Här talar lokala invånare litauiska: Masėnas Stasys (74 år), Smilginys, Liskinys Mikelis (69 år), Petrauskienė, Baimasovičienė med flera. I den närliggande trakten kring Smiltynė (6 km nordväst om Medumo) intervjuade vi den lokala litauiskan Verdanienė (uttalar Vierdaniene), Anelė (70 år), och hennes bror Liskinys Pranas (57 år). För jämförelsens skull intervjuades även två skolbarn från Igliškiai.

⁷ Se Būga K. Rinktiniai raštai, bd 3, s. 563–568, samt s. 99–100; se även Bielenstein A. Die Grenzen des lettischen Volksstammes und der lettischen Sprache in der Gegenwart und im 13. Jahrhundert. St. Petersburg, 1882, S. 5–10, 172, 390. Detta bör naturligtvis kontrolleras mot resultaten från den senaste språkvetenskapliga, arkeologiska och etnografiska forskningen.

⁸ Se Būga K. Rinktiniai raštai, bd 3, s. 570–572; se även samma verk, s. 88, 96 och 97. K. Būgas tanke här (s. 571) är särskilt betydelsefull och aktuell för oss: ”Dialekten hos litauerna i Ciskodo skiljer sig nästan inte alls från dialekten i trakten kring Gryva, Kálkune (Kalkuhen) och Laukesa”; här ges de allra första sammanfattande uppgifterna även om den litauiska dialekt vi undersöker i trakten kring Daugpils.

⁹ Den breda, obetonade vokalen e, som ligger mellan e och a, betecknas med æ; ett svagt labialiserat obetonat o skrivs ɔ; e som har bakåtbildats efter ett hårt l betecknas med ę; en främre vokal i som uppkommit ur e efter ett hårt l betecknas med ь; konsonantens mjukhet markeras med ett diakritiskt tecken som skrivs högt till höger om bokstaven som betecknar konsonanten; varianter av exemplen skiljs åt med ett lodrätt streck; i slutet av en dialektmening sätts två parallella streck; mellan exemplen används skiljetecknen kommatecken och semikolon, som i standardspråket.

224

Eftersom accenttonerna här tycks urskiljas tydligt, anges den betonade vokalens längd framför allt av den bokstav som betecknar den (t.ex. e, ė, ę, y, i, ū, ų) och av tecknet för motsvarande accentton (t.ex. ų́ža.las ‘ąžuolas’, bū́va. ‘buvo’, skiẽda ‘skiedra’); endast halvlängden hos den första leden i en betonad akut diftong med i, u+l, m, n, r (liksom halvlängden hos varje lång obetonad vokal) anges med en punkt, placerad långt ned till höger om den bokstav som betecknar den (t.ex. kí.lpa, bū.rtai, gi.vì.nte.). Längden hos en obetonad vokal, med undantag för ē, y, ī, ū, ų (som skrivs så), anges med ett streck ovanför den bokstav som betecknar den (t.ex. kny-gėlė ‘knygelė’). Betydelsen av oklara dialektexempel förklaras inom citationstecken (t.ex. už-aukl.a.t ‘užauginti’).

II. KONSONANTER

1. Uttalet av de äldre förbindelserna *dj, *tj

Den litauiska dialekten i trakten kring Daugpils tillhör de östliga dzukerna. K. Būga var den förste som lade märke till och konstaterade detta särdrag hos den¹⁰. Även om dialekten språkligt sett är tämligen enhetlig, förekommer ändå vissa uttalsskillnader och variationer här. De är tydligare endast i språket hos dialektens allra äldsta företrädare och hos ungdomarna¹¹. Dzukiseringen är alltså inte heller här helt konsekvent. Den är mer konsekvent och tydligare hos den äldre generationen och i äldre ord som är mer förtrogna i dialekten, t.ex. kniūpsčia, meldžias, glūdžia.s ‘jämna, raka’, pū.nciu., pū.ncia.te. || I ungdomarnas språk förekommer den oftast inte alls, särskilt inte i nyare ord, t.ex. dviračia., trupučiūku., va.ke.čiais, pamečiau || Även hos de äldre händer det att samma form hos samma talare parallellt kan uttalas både med dzukisering och utan, t.ex. čia.nai / čia.nai; plačiai, kiečiai / medžiai; jaunučiam / mažūčiam, mažūčiai; stačiau, arčiau / skaičiau; atáverčia, šaláldžia / paláldžia, pripučia || Generellt sett har vi konstaterat att dzukiseringen är något mer regelbunden framför ett främre a, särskilt i singularens första person i konditionalis, t.ex. matýcia, na.rėcia, negalėcia; išvercia, nupláudžia ‘tvättar av’; trečia; duńcia ‘tandens’, žódzia.; šalaldžia.s, gárdzia.s; dzia.vėna ‘torkade’; dzia.vi.ntas, men endast grińčia ‘gryčia’, grińčia.s || *tj, *dj blir betydligt mer sällan > c, dz framför främre ai, au, o, uo, t.ex. kve.čiai, džiaugias, áudžiau, pradžios, pačioj, kve.ciuõs, men va.ke.-čiai, apsivedžiau ‘jag gifte mig’, pakraščiūos; jämför även paukščiukus, viščiõkus ‘kycklingar’, tičiojas ‘hånar’, suvaiškė.jit ‘ni har blivit berusade’. Dzukisering är allra ovanligast framför ett främre u, t.ex. paciùs, peciùs, girdžiu, sudžiùvus, kve.cių, men ma.čiùte., mergyčiu., baldagudžiu ‘vitryssar’, perinciau ‘den föregående’, prieža.dziu., švińčiu., minučiù., vėrdunčiu., skaičius, grečiam ‘bredvid’. I den förkortade infinitivändelsen märks dzukiseringen knappt, t.ex. nuskūsic, nėšč (< nešč på grund av progressiv assimilation av š), men endast gi.vi.nt ‘leva’, pridižia.vi.nt’, ge.dót’, palaist’, nusirámninte ‘lugna ner sig’, aite ‘gå’ m.fl. Numera sker dzukisering nästan inte alls framför något av dialektens i, y, ie, in, t.ex. gaŕdi, paspáudi, dýkas ‘tom’, gaidýs, mótina, de.dùtis ‘farfar’, sėdi, ažudì.rpt’, ù.ntis ‘anka, ankans’, gimdyšena (jfr lett. dzemdēšana) ‘förlossning; grisning’, vidutinis, šimtinė.s ‘hektar’, stótis, netýras (jfr lett. netīrs) ‘smutsig’, nepatińka, atlaidit ‘släpp’, pridig s ‘kommer att växa till’, artie ‘nära’, dievàs, netiešà, diela.s

¹⁰ Jfr Būga K. Rinktiniai raštai, t. 3, p. 571.

¹¹ Uttalsskillnaderna framträder när varje fonetiskt särdrag i dialekten undersöks för sig.

225

’inälvsmaskar, spolmaskar; en sådan barnsjukdom’, dagen, även om man trots allt också råkade höra cį.nsta ’svullnar’, cikras vid sidan av det vanligare tikras (ett exempel med c har också spelats in på band nr VIII¹, förvarat vid Institutet för litauiska språket och litteraturen). Att džūkavimas ändå tidigare här måste ha varit helt regelbundet även i detta fall¹² framgår framför allt tydligt av namnet på sjön i dessa trakter, Skirscinys (somliga uttalar också Skirščinis) < Skirstinys (möjligen också bynamnet Džipaniūnkai i trakten kring Skrūdaliena), ord som används i dialekten, såsom išči.nsta, viščiena, arkliarūgščis ’hästsyra’ (< iščinšta, viščiena, arkliarūgščis genom progressiv assimilation av š) samt de hyperkorrekta formerna va.ke.ečys (< va.ke.ečys) ’tysk’, tūkstuncis (< tūkstuncys) ’tusentals’. Utjämningen av džūkavimas, särskilt före vokalen i, har sannolikt främst påverkats av det litterära lettiska språket, som alla här behärskar väl och där ett liknande fonetiskt fenomen saknas¹³. Det bör också noteras att inga fall av övergången från tv, dv till cv, dzv har konstaterats i dialekten, till exempel pusdvi.likis ’halv tolv’, tvirtus ’starka’. Mycket sällan händer det att ett mjukt t uttalas i stället för dialektens c eller standardspråkets č, till exempel retiau / rečiau / rečiau (dz.), stadiau / stadiau / stadiau (dz.). Detta kan möjligen främst bero på analogi med andra former av samma stam. Å andra sidan kan det kanske också röra sig om någon atypisk hyperkorrektion.

I ord av ljudhärmande ursprung och i lånord bevaras č vanligtvis i dialekten, t.ex. čiū.lba, čiupūlis ‘en som tafsar’; pėtmį.čia ‘fredag’; punčiaka.s ‘strumpor’, vorčiukas ‘långärmad’, telvčia.s, skle.mčia.s, či.staciėlas (jfr vitryska чытачел) ‘svalört’, även om pėčius förekommer (vid sidan av det vanligare och mer etablerade pėčius).

2. Uttalet av andra konsonantförbindelser med j

Konsonantförbindelser med j har i dialekten vanligen försvunnit och palataliserat den föregående konsonanten; endast bj och pj i början av ord är alltid bevarade, t.ex. bjaurūs, spjaut’; bu.lbū., kaltybin.; laibiau, patepiau, iškepiau; kelių, negaliu, apipilia, nemi.lia ‘nemylį’; žėmiu..

¹² K. Būga, som hävdar att Ciskodo-dialekten nästan inte skiljer sig från den litauiska dialekten i Daugpils, anger att här används dzūkiskt uttal endast enligt ett kännetecken: čia, svečias, marčios, men marti, tikras (Būga K. Rinktiniai raštai, t. 3, p. 571). Denna tanke hos K. Būga upprepas också av Zinkevičius Z. Lietuvių dialektologija. V., 1966, p. 139. De fall av dzūkiskt uttal i den litauiska Daugpils-dialekten som vi redovisar preciserar detta påstående och gör det möjligt att hävda att man här, liksom i större delen av de östliga dzūkiska dialekterna i Litauen, sedan gammalt använde dzūkiskt uttal enligt båda kännetecknen; det andra kännetecknet måste dock redan på K. Būgas tid ha varit mycket otydligt och utjämnat, och på senare tid har endast några spår av det bevarats.

¹³ Det bör noteras att vi inom området för den undersökta litauiska dialekten inte fann några lokalinvånare som behärskade den lettiska höglandsdialekten (lett. augšzemnieku) (enligt indelningen av lettiska dialekter hör dessa trakter till den lettiska höglandsdialekten). Ingen av de äldre lokalinvånarna minns, och de har inte heller hört av sina förfäder, att man någonsin skulle ha talat den lettiska höglandsdialekten här. Före kriget var det officiella språket för människorna i denna trakt lettisk standardskrift. Det användes i skolundervisningen, och därför har alla lokalinvånare (även de som inte är balter) lärt sig just det väl, inte den lettiska dialekten, och använder det vid behov. Att det i själva verket inte finns några som talar den lokala lettiska dialekten här framgår av de lettiska dialektologernas arbeten. Exempelvis är kartorna över de fonetiska, grammatiska och lexikala kännetecknen hos lettiska dialekter oftast tomma på uppgifter för Laukesa (punkt nr 456), Demene (punkt nr 460), Skrūdaliena (punkt nr 457) och närliggande punkter (se Рудзите М. К. Латышская диалектология (Фонетика и морфология). Автореф. дис. на соискание ученой степени доктора филологических наук. Рига, 1969. Карты № 4,6–9, 13–16, 23, 26, 32, 33; Лаумане Б. Э. Лексический материал диалектологического атласа латышского языка, отражающий латышско-русско-белорусско-польские контакты. — В кн.: Контакты латышского языка. Рига, 1977. Карты № 1, 8, 10, 11, 16.

226

latviām; šiūndie ‘šiandien’, gelažnia.; kirviù, turiù, kētūria.s; miršiu, nuskindusiu, unksti.vōsias ‘ankstyvasias’, pirmasiai ‘pirmasis’; apsigrīšiu; grīžiam ‘gręžiam’, žiu.rėk, nuvažiuosim || Det förekommer att även förbindelserna bj, pj i ordslut uttalas oförändrade, t.ex. kvėpja ‘kvėpi’, šlapja ‘šlapia’, griebja ‘griebia’, grėbja ‘grėbia’.

På senare tid märks en tendens i dialekten att hårdgöra stamslutets l framför bortfallet v, liksom i vissa litauiska gränsdialekter och angränsande lettiska dialekter¹⁴, t.ex. prōte.vai ‘protėviai’, le.tuvų ‘lietuvių’, su le.tuvų ‘su lietuvių’. Former med hårt stamslutligt v är tydligare hos ungdomar och personer som glömt en del av det litauiska språket; de äldre i dialekten uttalar det vanligtvis inte så.

Det bör noteras att vokalen a och diftongen ai efter j eller palataliserade konsonanter inte frontas till e(ei) i dialekten, t.ex. sėjai, grėbja, grīžiam ||

3. Uttalet av konsonanten l

I dialekten hårdgörs l vanligen framför e, ė och ei. Vokalen ė (den förekommer endast under betoning) övergår i alla ordpositioner efter ett hårdnat l till ett tungmitts-e, t.ex.: plėšia, plėniu., gulėte., vabuolėliai ‘vabalėliai’, paslėgia, tilėk ‘tylėk’, glėbi., mi.lėja., našlė, ža.lėj, pu.s-lės, ža.lėm || I de fall då betoningen på grund av lettiskt lk flyttas från det betonade lė till ordets första stavelse, övergår det obetonade lė inte till la och förkortas inte, t.ex. gailėčia ‘gailėčiau’. Detta visar att den lettiska betoningens förskjutning till ordets början är ett helt nytt dialektdrag. Det betonade ė i dialekten övergår också till e när det står efter l och en annan konsonant, t.ex. papilvė, gelbėk, kalbėk.

Varje e i dialekten (även i diftongen ei) efter ett hårdnat l övergår till a, t.ex. laša, vaŕ-lās ‘varles’, pu.slāla.s ‘pušelės’, ku.lālis ‘kūlelis’; išlaidžiau ‘išleidau’, palaide. ‘palei-do’, kōlai ‘kol’, atlaidit ‘atleiskite, paleiskite’; avēla. ‘avis’, kipēla. ‘milžtuvėlė’, kīela. ‘kielė’, pirmāde.la., vā́rla.s, kakēla.s ‘speneliai’, skidēla.s ‘skiedrelės’, vadēla.s ‘va-džios’, sūpo.kla.s ‘sūpuoklės’, kīrme.la.s, vaisla.s ‘veislės’, āgla.m, ka.iēla.m, brō-la.nas ‘brolėnas’. Belägg har också noterats där l inte hårdgörs framför e, ė, t.ex.: lēpšai ‘lepšės’, tokie grybai, klēvas¹⁵, gēle.s ‘gėlės’, klepšēt, plepējimas ‘puskėjimas’ (: kōše.s plepējimas), Plečkēnas (ett efternamn). I vissa fall hårdgörs l även framför de ursprungliga diftongerna en, em i orden lēnda, lenkām, lenkās, lenktas, iš lēnga., suglēmba, plēntas samt framför in < en i orden lintā ‘lenta’, lintēla.s, Linkijōj, nesilūnka, lińk ‘lenk, gink, saugok’, lingviā¹⁶. Framför l och en annan konsonant är e ibland hårt, t.ex. kulnāliai ‘kulneliai’,

¹⁴ Plg. Lietuvių kalbos tarmės (Chrestomatija). V., 1970, p. 27; Ancītis K. Aknīstes izloksne. Rīgā, 1977, p. 123.

¹⁵ Jämför också formen klēvas i alla andra östliga höglandsdialekter som hårdgör l framför e; den har troligen uppstått ur kliavas (se Būga K. Rinktiniai raštai, t. 3, p. 90; Zinkevičius Z. Lietuvių dialektologija, p. 160), liksom lett. klavs ‘lönn’.

¹⁶ De litauiska egennamnen av litauiskt ursprung som vi, såsom nämnts ovan, har upptecknat i den vitryska dialekten i Skrūdaliena – efternamnet Dunķūn och ortnamnet Lyntōpiški – är utan tvekan slaviserade ombildningar av de litauiska dialektformerna Linkūnas (< Lenkūnas), Lintōpiškiai (< Lentōpiškiai). Att litauiska ord och namn tenderar att hårdgöra rotens l när de slaviseras framgår också av andra litauiska lånord som används i vitryska dialekter. Till exempel kallar invånarna i Švenčionys-trakten den bäck som rinner där, och den lilla stad som ligger vid den i Pastovys distrikt i Vitryska SSR, på litauiska Lintūpis (Ik Leītupis), alltså med mjukt l. Men vitryssarna i själva Lentupys omnejd och officiella dokument (kartor, ortnamnslexikon samt förteckningar

227

kalnaliūkas ”liten kulle”, men balsvėne.s || Ett hårdnat l förekommer också före ordslutets -i < *-ēn, *-ēn. Efter detta l uttalas här alltid en främre vokal bl, t.ex. kni.gebli, kiaūbli; galbi ’i änden’; žōbl. ’gräset’, vinēbl.; prišābl.s ’förfrusen’, nejišbāl.s, užpūolbl. ’anföll’, prižēbl. ||

Mjukheten hos l i ordstammen före dialektens in < en och dess hårdhet före ordslutets en (se s. 233 för exempel) i denna dialekt, liksom hårdheten före ordslutets -i (< *-ēn, *-ēn), visar att förhårdnandet av l och utvecklingen av en > in gick olika till i de båda fallen. I ordstammen blev diftongens en första led här, liksom i många andra närliggande östaukštaitiska dialekter, ganska snabbt trängre under påverkan av den andra ledens assimilerande konsonant n¹⁷. När denna en sålunda smalnade av, övergick den därför till l redan innan förhårdnandet började in. När tiden för förhårdnandet av l kom, fanns det framför detta in (< en) inte längre några förutsättningar för att l skulle hårdna, och det förblev mjukt i denna dialekt. Utvecklingen av *-len i ordslut är i grunden annorlunda. Här måste reduktionen av ändelserna (särskilt de akutbetonade) hur som helst redan ha inletts, liksom bortfallet av de äldre tautosyllabiska diftongerna. Därför smalnade diftongens första led en i ändelsen (vokalen e), som påverkades betydligt mindre av assimilationen av den andra leden (konsonanten n), vilken försvagats genom ändelsereduktionen, mycket långsammare än i stammen. Med en sådan något förträngd, men i ännu inte övergången första led (vokalen ę) mötte diftongen en här förhårdnandet av l¹⁸. Diftongen (en) hade alltså fortfarande förutsättningar som gjorde att det föregående l kunde hårdna. Under påverkan av själva förhårdnandet övergick en till en, vars ę, allt svagare påverkad av det alltmer försvinnande n, gradvis smalnade av ytterligare och övergick inte till den höga i-vokalen, utan till den främre vokalen bl.

Å andra sidan kan ändelsen -lbl kanske också vara ett resultat av analogi med andra former av samma ord: enligt ža.lė, šaūla. och žōbl., šālbl. ||

I verbens preteritum indikativ, tredje person, har stamfinalen -la. (< *lē, lk lē) sannolikt analogiskt påverkat singularformernas stamslut i första och andra person och därmed omformat dem till -lau, -lai, t.ex. acikėlau ’jag steg upp’, papūolau ’jag råkade hamna’, papūolai ’du råkade hamna’. Å andra sidan kan detta också bero på påverkan från lettisk morfologi i verb med ē-stam i preteritum, jfr lett. veda ’han/hon ledde’, vedu ’jag ledde’, vedi ’du ledde’; jfr också formen pērvedau (< *pervedjau) i den undersökta dialekten ’jag översatte’ (vad gäller betydelsen, jfr ryska переводить ’översätta’), som sannolikt uppkommit under påverkan av lettisk morfologi.

Främmande ords l hårdnar inte före e, ē i dialekten, t.ex. davlėnija ’tryck’, kalēda.s ’jul’, kazlēnas ’en sådan svamp’, klebōnas, klēvas (jfr vitryska хлеў) ’lada’, pakalēnija ’generation’, palēkas ’polack’, plēmai ’fläckar’, skle.nyčia.s ’glas’, sklēpas

(skrifter osv.) kallar bäcken Лынтупка, Лынтуп och småorten Лынтупы, dvs. med ett hårt l. Hårdheten hos l är alltså här, liksom i fallen Лынкӯн och Лынтонішки, otvivelaktigt ett resultat av att ett litauiskt ord blivit slaviserat. Att ett litauiskt ords l endast till följd av slaviseringsprocessen kan uttalas hårt före varje in framgår tydligt av de belägg från den litauiska dialekten i Lazūnai som vi har nedtecknat, t.ex. išblīs’c’ ’komma ut’, išblēzdinē ’brukade komma ut’, išblindo ’kom ut’. Med enbart fakta från det litauiska språket kan vi inte på något sätt förklara detta förhårdnande av l i dessa ord. Detta är utan tvivel en följd enbart av det vitryska adstratet.

¹⁷ Se Kazlauskas J. Baltų kalbų pakitimų santykinės chronologijos nustatymo galimybės ir ribos. — Baltistica. I priedas, 1972, p. 84; Zinkevičius Z. Dėl lietuvių kalbos tautosilabinių -an junginių pirmojo dėmens siaurėjimo. — Ten pat, p. 227—228; Grinaveckis V. Dėl *-ān atitikmenų liet. *-ā kam. vardazodžių ir įvardžių galūnėse kilmės. — LKK, 1978, t. 18, p. 127, 135.

¹⁸ Plg. Morkūnas K. Rytų aukštaičių pietinės tarmės fonetika. — LKK, 1960, t. 3, p. 43.

228

’källare’, tūpele.s (jfr lett. tupeles) ’små skor’, vaspalėnija ’inflammation’. Dessa lånord har alltså spridits i dialekten jämförelsevis nyligen.

Ett hårt l hördes också i orden: Suvalkija.j ’i Suvalkija’, alksnis, žvilgsnis¹⁹. I vissa fall förekommer ett oförhårdnat lk l, till skillnad från:

a) I singularens andra person i imperativformer (med och utan formanten k) vid stamslutet, t.ex. jiškū.l’k | jiškū.l’ | sumal’k | sumal’, pi.l’k | pi.l’;

b) I ordslut i enstaka funktionsord, t.ex. atgal’, dėl’ (jfr lett. dēl), gāl’ (och gál), kāde.l’ (jfr lett. kādē) ’varför’, tegul’, vēl’;

c) I enstaka ord före en annan hård konsonant eller konsonantgrupp, t.ex. žal’sva.s ’grågröna’, Kal’kūnai ’Kalkūnai’ / Kālku.ne. ’Kalkūnė’;

d) I främmande ord, t.ex. bāl’ka ’bjälke’, bū.l’ba.s ’potatis’, butel’kōs ’i flaskorna’, kastrū.l’ka.n ’i en liten gryta’, kul’kōs ’kulor’, va.si.l’ka.s ’blåklint’. I det sistnämnda fallet har det mjuka l kommit in i dialekten tillsammans med själva lånordet.

4. Härdning och palatalisering av andra konsonanter

I de yngre talarnas uttal i dialekten märks en tendens att framför i, ie, e, ia i enskilda fall hårt uttala r, s, š, v, ž och affrikatorna c, č, även om samma konsonanter i många andra ord uttalas mjukt i en motsvarande position. Vi har noterat följande ord med hårt uttalade konsonanter: čėrui ’till bilen’, dukrė ’dotter’, duńčka. ’takets’, grabėstai (grebėstai, sn.), inžbniėrius ’ingenjör’, kōšbl. ’gröt’, lēpšai ’lepša-svampar’, mašb.ln.ka.s ’små maskiner’, Papūšė ’ortnamn nära Kalkūnai’, pasėta, pasisės, pre (vid sidan av pri) ’nära’, rōžbl ’ros’, rōže., sėkla, sāsėrbs (sėseris, sn.) ’systrar’, sėja, vaisla.s ’sorter’, varbīt’ ’driva’, žbina., šaurē ’norr’, šblfero. ’skiffer’, men atāveže., āžeru., jiše.jau ’jag gick ut’, maišelis, na.rėcia, nūmuše., reikia, rūdame.se.s, senātve., šeimyna, šeši, šešias, šve.sėsne., umsispūre. ’satte sig fast’, užėjo. ’kom’, veršiai, viešiakelia. ’landsväg’, žėme. osv. Sådan härdning av konsonanter är i många fall sannolikt ett nytt fonetiskt fenomen som just börjar få fäste i dialekten och som utan tvivel har orsakats av påverkan från fonetiken i de angränsande dialekter som står i kontakt med varandra – lettiska, belarusiska och ryska²⁰. I orden krakenai ’råmjölk’, skraģžde.s ’svalor’, mėnasi. ’månad’, priragėjau ’såg efter’, rāgis ’det verkar’, sānas, sanēliai ’farföräldrar’, sānis ’gubbe’, sanyšte. ’ålderdom’, sūsani ’blir gammal’ har konsonanterna däremot, liksom i de närliggande litauiska dialekterna i Litauen, uppenbarligen sedan gammalt förhärdats av alla dialektens talare.

Hos äldre talare märks här också ett något inkonsekvent mjukt uttal av vissa konsonanter i ordslut:

1) Konsonanten i den sekundära ändelsen är oftast mjuk, till exempel aĩn’ ’gå’, jīm’ (vid sidan av pajīm) ’ta’, nėš’ ’bär’, pame.gén’ ’försök’; mān’, kasdiēn’, pa.piēt’;

⁹ Enligt professor dr. M. Rudzytė vid Lettlands statliga P. Stučka-universitet uttalas även i lettiskan, särskilt i dess höglandsdialekt, det tautosyllabiska l:et i detta fall betydligt hårdare än i andra positioner.

²⁰ I motsvarande position uttalas dessa konsonanter hårt även i alla angränsande slaviska och lettiska höglandsdialekter.

229

2) Hos äldre talare är t mjukt i presens gerundiernas ändelse, till exempel: šakunt’, žinunt’ (vid sidan av gi.vėnumt, dabojunt, nj., dž.);

3) I ord som är nya i dialekten uttalas ibland även rotens ž mjukt, till exempel žeizdu. ’ett sår’, žeidžia ’leker’.

5. Tillägg (inskjutning), bortfall (fall), försvinnande av konsonant

I början av ett ord läggs j nästan regelmässigt till före j, ie, t.ex. jįrgi ‘också’, iškuta, jįlsta, jįmtų, jį.lgas, jįšimi, jiena, jįeška. ja. ‘sökte’, men sådan tillägg förekommer inte i ortnamn (: Ilgis ‘sjönamn’). Troligen genom analogi läggs j också till i ändelsen av den gamla lokativformen namõ, som har blivit ombildad till en preposition: namój, jfr ailiój ‘i raden’.

Det har observerats att j också läggs till i början av vissa ord i den närliggande vitryska dialekten före i, t.ex. įindbikám (< индбикам) ‘åt kalkonerna’.

Vanligen skjuts j också in mellan två vokaler vid stavelsegränsen, t.ex. pasijį.lga. ‘har längtat’, pasijįnš, pajįlsis ‘vila’, ažuje.me. ‘tog över’, mujįnt’, neprisijima, nejiš-gýda.ma, nejįsėsi ‘du klarar dig inte’.

Mellan u och e förekommer ett inskjutet v, t.ex. nuvėja.m ‘vi gick’, suvėinam ‘vi går in tillsammans’. I början av ord förekommer tillägg av s, t.ex. skragždė.s ‘svalor’, stvėre.s ‘höll sig fast’.

Vissa lånord som börjar med vokalen a uttalas på tre sätt: med ett inskjutet g, h eller utan det, t.ex. arbótu. (sn., dž.) /garbótu. / harbótu. (nj., rt.), armóšku. / garmóšku. / harmóšku. ‘dragspel’.

I första person singular av preteritum tenderar nediau ‘jag lade inte’, pradiau ‘jag började’, padiau ‘jag hjälpte’, negaláu ‘jag kunde inte’, nena.ráu ‘jag ville inte’, neragiáu ‘jag såg inte’ att tappa rotens och suffixet -ėj- i dialekten, även om fullformer förekommer mer sällan, t.ex. raviáu / ravėjau, ma.kiáu / ma.kėjau, mi.láu / mi.lėjau, praguláu / pragulėjau || Formerna mi.láu, guláu m.fl. visar att bortfallet av -ėj- är relativt nytt, efter att förbindelsen lė hade hårdnat i denna dialekt, på liknande sätt som i vissa andra litauiska dialekter i gränsområden²¹. Former för övriga personer i denna tempus är likadana som i 1k, t.ex.: ma.kėjai, ma.kėja., ma.kėja.m, ma.kėja.t ||

I singular lokativ av maskulina substantiv faller j vanligen bort tillsammans med hela stavelsen, t.ex. Daugavpili. ‘i Daugavpils’, undený ‘i vattnet’, pavakary ||

En tonlös konsonant vid morfemgräns före en tonande konsonant blir, liksom i andra litauiska dialekter, alltid tonande genom regressiv assimilation (t.ex. trizdešimt), medan en tonande konsonant före en tonlös blir tonlös (t.ex. dį.rpk). Konsonanterna š, ž försvinner i dialekten när de står före s, š (t.ex. asįkrečia < ažįkrečia ‘smittas’, išivede. < išsivede.., išáuke. ‘kallade ut’).

6. Olika förändringar av konsonanter

Konsonanten n har före b, p alltid övergått till m, t.ex. um burókais, um púse.s, um piėtu., um pečiū ||

²¹ Jfr Grinaveckienė E. Några mer karakteristiska drag i Apso-dialekten. – Lietuvos TSR Mokslų Akademijos darbai. A serija, 2(9), 1960, s. 177.

230

Troligen under inflytande av lettiskan har konsonanten š i vissa ord ibland övergått till s, t.ex. svarù ‘rent’, svariai ‘rent’, iš kur ‘varifrån’, latviškai ‘på lettiska’, le.tuviškai | le.tùviškai, išeina | išeina, as | aš ||

Konsonanten h är ovanlig i dialekten och förekommer vanligen i ungdomsspråk, jfr exemplet harmošku. I övrigt används oftare g i dess ställe, t.ex. gichtāru. ‘hektar’, och ibland utelämnas h helt, t.ex. arauš (< vok. heraus) ‘ut’.

Det förekommer att konsonanten l i dialektens lånord ibland uttalas i stället för j eller r i ordinitial ställning, t.ex. lubilėiny (< юбилейны, regressiv konsonantassimilation) ‘jubileums-’, lādu.ga (< радуга) ‘regnbåge’.

III. VOKALER OCH DIFTONGER

1. Korta vokaler

a) De gamla korta betonade stamvokalerna a, e är i dialekten vanligen långa, t.ex. nāmas, nėṡa. Till skillnad från i standardspråket är a, e halvlånga (för vårt öra skiljer de sig föga från de långa) i verbprefix, i infinitiv av tvåstaviga verb och i de tempusformer som bildats därav, i pronomenen mano, tavo, savo, i komparativformer av adjektiv, t.ex. kãste., kãzdamas, nẽšte., ištept’, nẽneša, atãneše., mánā., tãva., sãva., gardẽsnis, vi.rẽsni.sai || Ibland uttalas betonat a, e i verb kort, t.ex. nẽšaukia, nẽmi.li, suprãšk, nupẽšk. I lettiska ortnamn och vissa enstaka ord kan betonat a, e på grund av lettiskt inflytande, liksom i lånord från slaviska språk, uttalas kort, t.ex. Kãplava, Krẽveņi, Mẽdinas (ortnamn), bãlunde.s ‘målla’; zapalẽnija. Det har också observerats att betonat e i öppen stavelse uttalas något öppnare, med en svag a-klang, av yngre dialekttalare, t.ex. kãpe.m, lintẽla.s, medan äldre dialekttalare uttalar betonat e något slutnare före en stavelse med u eller främre a, med en svag ie-klang, t.ex. miẽtu. ‘år’, apẽja. < apẽja. ‘gick runt’. Jag har hört att diftongen ei uttalas i stället för betonat e, t.ex. ske.deila.s (< skiedelės) ‘flisor’.

Ordinitialt övergår e och ei alltid till a, ai, t.ex. ãsu. ‘vara’ (konjunktiv), ãst ‘vara’, ãina ‘går’, ailiój ‘i raden’.

b) De gamla betonade stamvokalerna i, u förlängs vanligen till halvlånga, t.ex. nù-mire. (rt. och nùomire., jfr lett. nomira), būvus, ùšlipe.m ‘vi klättrade upp’, iškepe., apinẽšta, išlupe., ažiùterše., ažiùgine. ‘förbjöd’. I enstaka sällsynta fall förlängs inte de betonade stamvokalerna i, u (troligen på grund av lettiskt inflytande), t.ex. nesigirdi, tùpele.s ‘små skor’, nù-guru. (jfr lett. muguru) ‘rygg’ osv. Ibland uttalas u i lånord långt, t.ex. sùtka.s (< суткú) ‘dygn’.

c) Betonat o i lånord som förekommer i dialekten är vanligen kort, t.ex. kìpiatòkas ‘kokt vatten’, dòmikas ‘ramkupa’, burdòvas ‘mörkröd’, živatnavòdstva ‘boskap’ (t.ex. karvytė., avẽla. — ir visā māna. živatnavòdstva), tvòragas ‘keso’, baciònaì ‘storkar’, men i äldre lånord uttalas det långt (šampijōnai). Sådant obetonat o har övergått till kort a, t.ex. nerekomendùjas ||

231

2. Långa vokaler

Obetonade långa forntida *ā, *ē, *ī, *ū har i dialektens ordstam och ändelse oftast förkortats till halvlånga, t.ex. ža.lė, raša.t, me.lyniu., ža.li.nai, māte.m, ma.kēja., se.jimu., pla.kštīte.s ‘plattor’, dabartēlia.s ‘nu’, bliu.dēlin, vālgi.mas, kriūkšti.te., gāudi.te., su.nai, mi.lėjau || När de forntida ī, ū är betonade med huvudbetoning (och sekundär tillbakadragen betoning) har de bevarats oförändrade, medan ā, ē har övergått i långa o, ē, t.ex. žōbl., švēre.s, praplōve., kokis ‘träd’, žōbli, rēkū; perkūnija, nejīsgyda.ma, gīdī.te., šaknīte.s, dūmai, knyga, sūnus. Det har emellertid observerats att äldre dialekttalare och de som talar bättre litauiska ofta även har bevarat betonade ā, ē som breda vokaler, t.ex. ēda ‘äter’, žiemās ‘vintrar’, sēja ‘sår’, na.rējau ‘jag ville’, tēvas ‘far’, duktē ‘dotter’, gēda ‘skam’. Detta är sannolikt levande relikter från forna tider, nedärvda i žadininkai-dialekten, som knyter den till den litauiska dialekten i Ciskodo med omnejd²² och upprätthålls genom lettiskans inflytande, jfr lett. āda ‘hud’, ēst ‘äta’. I yngre dialekttalares språk tenderar det obetonade forntida ā, ē, ī, ū att förkortas till kort vokal, t.ex. kurēna, nerūkiau, rūkyte., apiniai ‘humle’, rūsių ‘sorters’, kruvōn, vālgimas, gydītajis, virēšnīsi, tilēk, silōs ‘krafter’, rūkiijimas ‘rökning’. I substantivens plural nominativändelser och verbens tredje person futurumändelser är forntida ā, ē, ī, ū alltid korta: žūšis ‘gäss’, ausis ‘öron’, akis ‘ögon’, tūūkstantis ‘tusentals’; gē-rus ‘goda’, teisi.ngus ‘rättvisa’, bāltus ‘vita’; nestavēs, nusibās, susanēs, pаведzīs ‘kommer att visa’, pridigs, pridažīs, surūgs || I slutet av nya dialektord uttalas i sällsynta fall, under litauiskans påverkan, ett halvlångt o i stället för det vanliga halvlånga a. (< *ā), t.ex. šībfero. ‘skiffer’.

3. Diftonger

a) Obetonade ie, uo i dialekten har oftast övergått i halvlånga e, a, t.ex. ve.na.likis ‘elfte’, Va.ke.tija.i, le.tūviškai ‘på litauiska’, ašta.niū, ge.dōdava., ūža.las, men i de äldres tal uttalas de ofta oförändrade ie, uo, t.ex.: išjuoka.s ‘förlöjligande’, puodūkas, diedūtis ‘pestskråp’, pievōs ‘ut på ängarna’, pietais ‘med lunch’, Juozūkas, kviečiūos, skiedēla.s ‘träflisor’, žiemās, vartūos, juodējī, mētuos, pērvāžuoji, n.žūolū, vabuolai ‘skalbaggar’, lietāus || Vid sidan av detta hörs i betonad och obetonad ordslutställning ganska ofta ett svagt labialiserat, o-spänt o (skrivet ǝ) i stället för uo, t.ex. akōp.s ‘i skyttegravar’, Kalkūn.s | Kâlkūn.s ‘i Kalkūnai’, šītūs ‘i dessa’, pabēge.-lio.s ‘i flyktingar’, plentōs ‘på vägar’, undō ‘vatten’, rudō ‘höst’, akmō ‘sten’, šū ‘hund’. Mer sällan förekommer ett sådant ǝ i stället för uo också i ordstammen, t.ex. ǝga ‘bär’, ǝ.gauti ‘plocka bär’, ǝ.dai ‘myggor’²³.

Sannolikt uttalas obetonade ie, uo oförändrade i ord som nyligen kommit in i dialekten på grund av litauiskans eller närliggande andra litauiska dialekters påverkan, t.ex. rankšluostis, stāltiese. ‘bordsduk’; tiesiōg, sliekai. I det för dialekten nya ordet grūdīs ‘december’ uttalas ett långt ū i stället för betonat uo (sannolikt efter polska grudzień ‘detsamma’).

Betonade ie, uo med sekundär tillbakadragen betoning är också alltid oförändrade i dialekten, t.ex. netiēsi, viēdri ‘hink’, skiedā ‘flisa’; Juōžū, juōkū ||

²² Jfr den litauiska dialekten i Ciskodo: lobas ‘skatt’, krōsnis ‘ugn’ (Būga K. Rinktiniai raštai, t. 3, p. 571).

²³ Ibland förekommer ett sådant ǝ även uttalat i stället för den betonade ändelsen -au, t.ex.: nežinǝ ‘jag vet inte’.

232

I ordets slut har de gamla akutbetonade ie, uo vanligen utvecklats till korta i, u (t.ex. aiši; aini; guliū). I singularis av andra person i imperativ, utan formatet k, har den korta slutvokalen i helt fallit bort, t.ex. ai’n ’gå’, pame.gén’ ’försök’. Det fullständiga ie uttalas i den adverbialiserade gamla lokativen artiė ’nära’.

Vid sidan av infinitiv med den mjuka suffixformen -t’ (: ait’) är bland äldre människors uttal formen med suffixet -te. (: aite., nėšte.), som fonetiskt sannolikt har utvecklats ur -tie²⁴.

b) I ordstammen har betonade och obetonade diftonger am, an, em, en i dialekten, liksom i de närliggande östaukštaitiska dialekterna i um, un, im, in, t.ex. bumbytė., kuṃpas ’hörn’, tumšumas, užšūmpi.s ’uppsvälld’, aplunkytė.‘ balundė ’målla’, bālunde.s ’mållor’, brū.ngi, dabójunt, duṇgtis, duṇtis ’tänder’, gi.vėnunt, kū.nda, kuntrybė., lungai, luṅkas, nusguṇda. ’blev rädd’, pū.nciu. ’böter’, pusūntra., ruṅkā, skanduōnis (jfr skandinti) ’drunknad person’, šiūnde. ’i dag’, tūks-tuntis ’tusentals’, tū.nkiai, tū.nkus ’tät’, ū.ndeni. ’vatten’, ūṅksti, untienà, ū.ntis, untrū, vėrdunčiu. ’kokande’; diṅgta ’täckt’, gi.vī.nte., liṅk ’böj, vakta’, Linkijoj ’i Polen’, lintėlą.s, lintū, nesilinkja, nuskīnda., nuskīndusiu., pī.mpe., pink-tādieni., även umsispyrė. < antsispyrė. ’gjorde motstånd’, pīñktas, švīntas, tī.msta, ži.n-tas || Det förekommer dock att dessa diftonger i nya ord i dialekten, liksom i sekundära diftonger am, an, em, en, uttalas oförändrade, t.ex. sánde.lis, raṅkdarbiu., raṅkšluostis, balañdis; mañ’, támsta, némne.s (< nemunės) ’sådana svampar’, sénmerge., sénpane., vėžam, ve.-nam, ka.žnai (sl.) ’i var och en’, jaunámsiam ’den unge’, latviám, ažerañ, lenkám, pame.gén’ ’försök’; āmžius, paskañbink, iš leṅgva.

I dialekten har fall noterats där dessa diftongers utveckling i enskilda ord är fakultativ, t.ex. brū.ngus, men brángiam, liṅk ’böj, vakta’, men sūlenktas, Linkijoj, men lénkiškai, léṅkas, unds, ū.ndeni, men vandeńis, pīñktas, men peṅki, dzia.vī.nt’ och dzia.vėnt’, diṅgta, men padeṅgt’.

Dessutom har man noterat att försök att tala lūk ibland leder till att en återställs också i en ett in som inte härstammar därifrån, t.ex. mán’ pateṅka toks duṅgtis; susitenki ’du träffas’.

I dialekten övergår även verbenas infixala an i rötterna vanligtvis till un, t.ex. nesu-prūta, nesuprūntū, prūntū ’jag förstår’ (men även neprantū sägs), atsirūnda. Verbrötternas infixala en, em förblir här oftast oförändrade, t.ex. užsteṅka, pateṅkitas ’nöjd’, išteṅki, nesugleñmba, atāskreṅda (fastän man också säger skruṅ-da < skrañda < skreñda). Inte heller övergår det i in när en förekommer i verbrot till följd av vokalväxling, t.ex. reṅkam, susirenka, leṅda, neišleṅda.

Det förekommer att diftongen i prefixet sán- -án- har utvecklats till uo, t.ex. sūoma.ne. ’medvetande, förståelse, insikt’ (: saneliūtė. jau be sūoma.ne.s: čia pasākė., čia nežī-na.; būva, pri visai sūoma.nei ir mire.). Även om kontakterna mellan lettiska och den undersökta dialekten har varit goda både förr och nu, kunde, som fonetiken visar, lettiskans samana ’medvetande’, samaz-gas ’pamagzos’ m.fl. inte ha påverkat dialektens sūoma.ne.s utveckling. De lettiska dialekterna (med vilka den undersökta dialekten, som tidigare nämnts, inte har haft och inte har

²⁴ Det bör också noteras att dialekten i sällsynta fall har infinitivformer med suffixet -tei, t.ex. lygintei ’jämföra’, važiuotei ’åka’, kalbėtei ’tala’, rašytei ’skriva’. Det är svårt att tro att suffixet -tei skulle vara en relikt av det gamla *-tei; jfr även infinitiverna nėstei ’bära’, pl.hei ’hälla’ i andra östaukštaitiska dialekter. Detta är sannolikt en ny tillagd postpositionell partikel (jfr även östaukštaitiska dialekters bėgtienai ’springa’); se vidare Lietuvių kalbos gramatika. V., 1971, t. 2, p. 398—399.

233

former med direkta samband) är sällsynta (och har inte helt klarlagd etymologi): suõmazgas ’Spülicht’, suõvara ’das Querholz auf der Egge’, suõvardis ’der Namensvetter’, suõvista ’Kindsbinde’ osv.²⁵ har knappast heller kunnat påverka uppkomsten av den undersökta dialektens suõma.ne. ur án. Fallet suõma.ne. i den undersökta dialekten skulle möjligen kunna förklaras som ett självständigt resultat av diftongen an:s utveckling i dialekten, som uppkommit, måhända, på samma sätt som uo utvecklades ur *-ān i andra östlitauiska dialekter i formerna gerõju ~ gerąja, gerõsius ~ gerąsias eller Lazūnai vuõžuolas ur *ānžuolas²⁶. Å andra sidan, eller är detta suo- kanske en relikt av det gamla prefixet suo- < *sō?²⁷

Främmande ords am, an, em, en har i dialekten i regel inte förändrats, t.ex. ánglas, apendi-citas, beñkis ’bänk’, centimetrų., cimeñtas, fundameñtas, grántas (< lat. grants) ’grus’, kamándava.ja., kamandujù, nerekamendijas, penicija, reñdu. ’hyra’, strumeñtas ’instrument’, studeñte., šampijōnai, valniánka.s ’svampar, ulliga’, vantrò-bu. ’tarmar; inälvor’, venzlai ’handbagage, börda’. Vi har noterat att an har blivit um i lånordet punčiáka.s ’strumpor’. Detta skulle tyda på att det sistnämnda lånet kom in i dialekten förhållandevis länge sedan.

c) De gamla cirkumflexa diftongerna an, en, in, un, som motsvarar lk ą, ę, į, ų, har här blivit u, i, vilka är långa under betoning och vanligen halvlånga i obetonad ställning, t.ex. úža.las ’ek’, žùsis ’gäss’, ku.snelíukas ’bit; liten smula’, nuzgąsta ’blir rädd’, tru.sù ’knastrar’, neaužšùla ’fryser inte’, apsigrįžtam ’vi vänder om’, skįsta ’sjunker’, tavįs ’dig’, tį ’där’, ãsu. ’sägs vara’, išėjì. ’de som gått ut’, bùvis, dãris ’som har gjort’, žiẽmu. ’vinter’, mộčiu. ’moder’, nepažįstù ’jag känner inte’, bẽganti. ’springande’, vỹru. ’mäns’, nesumintù || Det har observerats att yngre dialekttalare oftast förkortar obetonat u, i i ordslut med detta ursprung, t.ex. smáugis ’vuxen’, dãris ’som har gjort’, láidis ’som har släppt’, numirìs ’som har dött’. I sammansatta ord förekommer det ibland att reflexen av det gamla cirkumflexa an är dubbel — halvlångt u och halvlångt a (påverkan från Lk!), t.ex. viẽnu.kart, kita.kart, ùntra.kart. I enskilda fall blir den gamla diftongen en här också in, t.ex. nuskìnsta ’sjunker’ (jämte skįsta).

Det gamla in i prefix har i regel blivit i, t.ex. įkišė. ’stack in’, i.kùs ’kommer att bita’, men även det bevaras i sällsynta fall: insidaužiau ’slog mig’ (möjligen på grund av analogi med unsispyrė. ’sparkade sig in’?).

I formerna för futurum III pers. pl. är dialektens u, i (< an, en, in, un) alltid korta, t.ex. i.kùs ’kommer att bita’, nuzgùs ’kommer att bli rädd’, sugrìs ’kommer att återvända’, nuskìs ’kommer att sjunka’, pasìus ’kommer att vattna’.

d) De gamla akutbetonade *-ān, *-ēn i slutet av ord har i singularis inessiv och lokativ hos substantiv och pronomen blivit u, i, t.ex. kadù, tadù, mộčiu ’moder’, griñčiu ’stuga’, kãrvi ’ko’, žẽmi ’jord’, ãžeri ’i sjön’, miški ’i skogen’, galì ’i änden’, vežìmi ’i vagnen’, karštùmi ’i hettan’, sciuri (jfr lett. stūris) ’i hörnet’. Ändelserna *-ēn i lokativ har helt fallit bort före j och s, t.ex. žẽme.j, paežerėj, karioñmine.j, bažnyčia.j, kataroj ’i vilken’, Va.ke.ti.ja.j, Ri.goj

²⁵ Žr. Mūlenbachs K. Latviešu valodas vārdnīca. Rediģējis, papildinājis, turpinājis J. Endzelīns. Rīgā, 1927—1929, t. 3, p. 1138—1139; Endzelīns J. Latviešu valodas gramatika. Rīgā, 1951, p. 685—687.

²⁶ Jfr. Grinaveckis V. Dėl *-ān atitikmenų liet. *-ā kam. vardąžodžių ir įvardžių galūnėse kilmės, s. 132—135.

²⁷ Plg. Fraenkel E. Litauisches etymologisches Wörterbuch. Heidelberg—Göttingen, 1962, S. 935—936 ir ten nurodytą literatūrą.

234

‘i Riga’, ma.kýkla.j, ža.lėj, paciōj, pirmōj, ailōj, tōkia.j, forma.j, balōj, liga.nija.j ‘på sjukhuset’; bul’bōs ‘bland potatisarna’, dideliuōs, rugiuōs, dvejuōs, kve.ciuōs ‘bland vetena’, miškuōs, pabaliuōs, paduškōs (sl.) ‘bland kuddarna’, plaukuōs || Se s. 230 för fall där även ett föregående j faller bort med *-ėn.

I ändelsen av den första stammen i pronominalformerna har *-ān, liksom i närliggande östaukštaitiska dialekter, utvecklats till uo före j och till o före s²⁸, t.ex. su pirmuoju dukteriu; su senóju kumelbi; unksi.vōsias bū.l’bas pasad.dina.m; pirmōsias ōgas vālga.m ||

Det gamla akutiska *-ān med betoning i vissa pronomenformer i singular instrumental och plural genitiv har i dialekten gett rentav tre olika reflexer — ūo, -ū och -ù, t.ex. mōma (bičių motina) tuos bitis kamandava.ja; lepšės vērda su skūru, juos nėlupa; žarnas jįskuta, pripucia ir juos atvercia (= išverčia); nėmumes (kelmučius, tokius grybus) ne rāuma, a juos nupjauna; višta pėri kókius tris savaites, kai pa. jū pãdeda pinčiolika šešiolika kiaušinių. ||

Den återgivna reflexen -ū av pronomenformen i stället för *-ān passar enligt vår mening, både till ursprung och form, helt in bland former i närliggande östaukštaitiska dialekter (Zarasai och trakten däromkring), såsom de pronominala adjektiven baltūju ~ baltūja, gerūsias ~ gerūsias²⁹. Reflexen -ū kan enligt vår mening ha uppstått endast ur -ūo, sannolikt genom slutreduktion, i samband med att en del av betoningen dragits tillbaka till den föregående långa stavelsen (jfr jūos, tūos och kókius). Där sådana förhållanden inte förelåg för förkortning av -ūo i ordslut, bevarades det oförändrat (jūos, tūos).

Förekomsten av olika reflexer av *-ān i pronomenändelserna bör utan tvekan förklaras med att an hade olika position i dessa pronomenformer. När pronomenformen var enstavig och inget annat ljud följde efter an, försvann stavelsen an (konsonanten n) allra långsammast och förlängde och förträngde längst den första stavelsen, som hade utvecklats till u.

e) Den första komponenten i den fallande diftongen er i dialektens prefix per- har i samtliga fall förträngts och uttalas som ē, t.ex. pēršalb.s ‘förkyld’, pērnėst, pēršiukta, pērtrauki.s, pērvardina ‘ger ett annat namn’, pērinčiu. mētu ‘från förra året’, pērvede.m, pērkalbi ‘översätter’, pērdave., pēreite., pērverte. ‘översatte’, pērpjauna, pērvažiuoja, pērgi.venimu ‘genom upplevelsen’. Samma ē uttalas (sannolikt på grund av den dialektala positionslikheten mellan p och f) även i lånordet fērma.s ‘gårdar’. Den första komponenten i den smala diftongen er med stigande intonation är också smal i orden cēntras, nevėtas, vēršim. Fall av förträngning av er med stigande intonation är karakteristiska även för närliggande litauiska dialekter i Litauen³⁰.

Det har observerats att diftongen ers första komponent, särskilt i obetonad ställning, här ofta har utvecklats till ie genom kraftig förträngning, så att själva diftongen blivit en triftong, t.ex. Kiergalvỹs ‘Kergalvys’ (efternamn), Kiērgėlis ‘Kergelis’ (efternamn), miergaičių ‘flickornas’, Vierdāniene ‘Verdanienė’ (efternamn). Övergången från det slutna långa ē till ie i enstaka fall är också känd i den närliggande lettiska Aknīste-dialekten³¹.

²⁸ Jfr Grinaveckis V. Om ursprunget till motsvarigheterna till *-ān i ändelserna hos litauiska *ā-stams substantiv och pronomen, s. 132–135.

²⁹ Jfr Grinaveckis V. Om ursprunget till motsvarigheterna till *-ān i ändelserna hos litauiska *ā-stams substantiv och pronomen, s. 126–127 samt den där nämnda litteraturen.

³⁰ Jfr Litauiska språkets dialekter (Chrestomatija), s. 320.

³¹ Se Ancītis K. Aknystės izlokšne, s. 66–67.

235

4. Bortfall av vokaler

a) När vokaler eller diftonger från olika morfem möts kan en av dem utelämnas, t.ex. (den andra) nepsimoka < neapsimoka; net išs aukė. < neatsišaukė., netvaikysi < neatvaikysi ’du kommer inte att kunna jaga bort’; (den första) neįeisi < neišs ieisi ’du kommer inte att klara dig’, priseina < prisieina ’man måste’, pasilks < pasilgs, men suáugi.s ’vuxen’. När två identiska vokaler förekommer i skarven, eller när den första morfemen innehåller a, u och den andra i, bevaras båda vokalerna, och ett j skjuts in mellan dem (se s. 230).

b) I morfemskarven kan också vokalen -i i den obetonade reflexiva partikeln vanligen utelämnas, t.ex. paskalbėte. ’att prata’, pasklausytum ’du skulle lyssna’, pazdúodat ’ni ger er’, men unsispyre.: insidaužiau ||

IV. BETONING OCH ACCENT

a) Dialektens accentueringssystem är inte helt stabilt och är i många avseenden ganska innovativt. I de äldsta dialekttalarnas uttal bevaras i regel nästan undantagslöst Ik-accentens placering, t.ex. tvirtà, rankà, varlàs, dangčių, neprunti, primirštu, umkšti, kartùs, bjaurì, pinkčiùs, pinkčiàs, kalbù, minkšti, girdžiu, žiūriu, jauni. Ord med kort betonad ändelse efter en lång stavelse ē, o, ō, tu har däremot aldrig förändrats, t.ex. dievi, skiedà ”sticka”, momà ”mamma”, miestùs, tvorù³², nėra, žmogùs, teliokùs, kietùs, ramunėlius ”kamomiller”, kruopàs, viedrì ”hink”. Dessutom hörs i sådana förbetonade långa stavelser vanligtvis den andra, sekundära retraktionsbetoningen ganska tydligt, eller också får man intrycket att betoningen liksom delas mellan båda stavelserna, t.ex. netiėsi, blýnūs, žiūriu, tõli, žmõna, gūšta, liēkū (jfr lett. lieku) ”jag lägger”, tyli, nebedà³³. Dessa exempel skulle tyda på att betoningen här började retraheras redan innan obetonade långa stavelser förkortades och monoftongerades. Den sekundära retraktionsbetoningen är emellertid i allmänhet inte alltid tydlig och stark. Ibland faller en starkare röststyrka på den sista stavelsen (särskilt i ändelserna för 1:a och 2:a person singularis futurum — mirsiù, aisi). Trots detta kan man i dialekten, särskilt i yngre talares uttal, ibland märka en partiell retraktion av betoningen, så att den korta slutstavelsen inte alls får någon betoning, t.ex. viščiõkus, agurkùs, grabėstùs, grinčia, mirtìs, širdis, pirštùs, vaikùs. Att dialektens betoning ibland verkligen är instabil visas bland annat också av fall där ord med fast accentuering av akut stam sporadiskt flyttar betoningen till en kort ändelse, t.ex. žiedù ”med en blomma”, žiedùs ”blommor”, melžiù ”jag mjölkar”³⁴. Detta beror sannolikt på att partiell retraktion av betoningen börjar göra sig gällande i dialekten, och att dess accentueringssystem gradvis blir alltmer instabilt till följd av påverkan från såväl närliggande litauiska dialekter som lettiska Ik och andra språks accentuering. I dialekten har man bland annat också iakttagit sporadisk retraktion av betoningen från en kort ändelse till

³² I den litauiska dialekt i Ciskodas som beskrivits av K. Būga har detta fenomen inte konstaterats. Det exempel han därifrån har upptecknat är tvārà (se Būga K. Rinktiniai raštai, t. 3, p. 571).

³³ Liknande betoning har tidigare konstaterats i närliggande litauiska dialekter i Litauen och Vitryska SSR; se Grinaveckienė E. Kai kurios Apso tarmės būdingesnės ypatybės, p. 175—176 och de andra källor som anges där.

³⁴ Jfr Grinaveckis V. Nauji duomenys apie vakarų dzūkų tarmės kirčiavimą. — Lietuvos TSR Mokslų Akademijos darbai. A serija, t. 4(41), (1972), p. 182—185.

236

en kort föregående stavelse, t.ex. mažiūčius ’mycket små’, galines ’de bakre’, muses ’flugor’, neti.rūmus (jfr lett. netīrumi ’avföring’) ’smuts, dynga’, vidutinius ’medelmåttiga; mellersta, från inälvorna’, kurziūkų ’korvar’. Sådana fall är dock relativt sällsynta.

På grund av lettiskans inflytande märks i dialektens accentueringssystem en ny tendens att betona ordets första stavelse (närmare bestämt ordstammen), t.ex. mėzgima knyga ’stickningsbok’, gailėjau, giminė, įdoma, mėšlais, balandis, lāpus, rūgitas, nusiramintė, mūkina, rožytes, sliekai || En sådan accentförskjutning är dock varken konsekvent eller regelbunden. Som de flesta exemplen visar behåller de ord som uppvisar den också den längd hos den betonade stavelsen som är karakteristisk för den ursprungliga (litauiska) accentueringen. Även om lettisk accentuering fortfarande är relativt sällsynt här, blir parallella former ändå allt vanligare i dialekten (främst nyare ord), med två möjliga betoningsmönster — enligt reglerna för det litauiska respektive lettiska accentueringssystemet, t.ex. baltai | baltai (adverb), ma.kýkliu. | mȯkykliu. ’skolor’, Va.ke.tija.j | Vōke.tija.j, pa.rūojas | pārūojas (det senare exemplet visar en mycket ny lettisk accentuering, som uppkom i dialekten först efter att obetonat ā förkortades; jfr lett. pāroties) ’parar sig’, isima.kinau | isīmōkinau ’jag lärde mig’, nereikia | nė-reikia, visā akis | visā akis, te.vaī | tēvai ||

Ord av främmande ursprung har kommit in i dialekten med sin egen betoning, och betonas oftast så, t.ex. akōpus ’skyttegravar’, du klasus ’två klasser’, rasōrna celiega ’vagn med fjädrar’, vantrōbus ’tarmar’, sōtkas ’plogar’, živatnavōdstva ’boskap’. Detta visar också att främmande ord har strömmat in i dialekten relativt nyligen. Betoningen av dialektens lånord punčiākas ’strumpor’ visar dock att ordet lånades in för länge sedan och har anpassats till litauisk accentuering.

b) I dialekten skiljs intonationskonturerna förhållandevis tydligt åt. Den andra komponenten i de cirkumflexa diftongerna är mycket framträdande, medan den första oftast är mörkare och något reducerad. Denna förmörkning är särskilt tydlig i diftongen au, vars första komponent uttalas med en svag o-klang, t.ex. šāukiam, dāūg, pašāūks. Ibland får man till och med intrycket att cirkumflex au i slutet av ett öppet ord uttalas med en viss nedåtgående ton, t.ex. rukiāū ’jag rökte’, sakāū || Detsamma gäller den cirkumflexa diftongen ai. På grund av reduktionen liknar dess första komponent mycket ett a (särskilt tydligt i ordslut), t.ex. sakāi | sakai, laukāi | laukāi || I slutet av öppna och slutna ord tycks betonat ɔ < uo och au enligt vårt öra uttalas i dialekten med en ganska tydlig fallande intonation, t.ex. šš ’hund’, šītš ’dessa’, plentōs ’på vägarna’; nežinō ’jag vet inte’.

Den första komponenten i akutbetonade diftonger i, u + l, m, n, r förlängs i regel till halvlängd, t.ex. šū.lni. ’brunnen’, ki.lpa, ši.rdi., čū.lba, kū.rke.s ’kalkoner’, suši.lda., pati.nsta || Diftonger som utvecklats ur akutbetonade a, e + m, n tycks enligt vårt öra ha sammanfallit i längd med dialektens äldre akutbetonade i, u + m, n, t.ex. brū.ngi, kū.nda, pī.mpe. ||

Det förekommer att cirkumflex -il- i dialekten utvecklas till -iul-, liksom i vissa andra östaukštaitiska dialekter, t.ex.: šiulta ’värme’.

Mellersta intonation har dialektens betonade halvlånga i, u samt a och e i prefix, tvåstaviga infinitiver och tempusformer bildade av dessa, komparativformer och pronomenen mano, tavo,

237

savo a, e, t.ex. stipra. ’stark’, i.pi.nimas ’pilande’, númeta, le.túviskai; pãmeta, kás-te., gerẽsnis, mãna.

V. SLUTSATSER

1. Litauiskan i Daugavpils distrikt i Lettiska SSR är genom sina fonetiska (och andra) särdrag nära förbundna med hela det litauiska dialektområdet och utgör en fortsättning på det.

2. Dialekten tillhör de östliga dzukiska žalininkai-dialekterna, men har också särdrag som är typiska för žadininkai.

3. Även om den sammanfaller med de östliga dzukiska dialekterna i Litauen har den också ett stort antal fonetiska särdrag som är karakteristiska enbart för den (inkonsekvent dzukifiering enligt båda särdragen, inkonsekvent förhårdning av vissa konsonanter, att diftongen uo i vissa fall blir o, förekomsten av stötaccent, tillbakadragning av en del av accenttrycket från en kort ändelse till den föregående långa stavelsen, förekomst av lettiskt accentueringsmönster m.m.). Den har också särdrag som skiljer den från den litauiska dialekt i Ciskoda som K. Būga undersökte 1911 (Rēzekne distrikt, Lettiska SSR), och de uppgifter om den undersökta dialekten som vi lägger fram preciserar i viss mån K. Būgas jämförande uppgifter om den.

4. I dialekten märks ett relativt starkt inflytande från litauiskan och lettiskan samt från de slaviska dialekter som omger den (belarusiska, polska och ryska).

5. Dialekten håller tydligt på att dö ut.

6. I framtiden bör hela dialektsystemet undersökas mer ingående, eftersom de uppgifter om den som redan presenteras här, enligt vår mening, är aktuella och viktiga för den historiska och nutida litauiska dialektologin, fonetiken och lexikografin samt för studiet av kontakterna mellan litauiska och lettiska och mellan baltiska och slaviska språk.

Э. ПРИНАБЕЦКЕНЕ

FONETIKEN I DEN LITAUISKA DIALEKTEN I OMRÅDENA KRING DAUGAVPILS (Lettiska SSR)

Sammanfattning

Den isolerade litauiska dialekten på Daugavas vänstra strand (Daugavpils distrikt i Lettiska SSR) undersöktes av oss, kan man säga, för första gången under en dialektologisk expedition 1977. En viss jämförelse med dess dialektdata hade dock också gjorts av den litauiske språkforskaren K. Būga, som 1911 undersökte den isolerade litauiska dialekten i trakten kring Ciskoda (nuvarande Rēzekne distrikt) på Lettlands territorium.

På grundval av de senaste dialektdata konstateras i artikeln att den undersökta dialekten genom sitt fonetiska system är nära förbunden med det litauiska dialektområdet i Litauiska SSR och utgör en fortsättning på detta. Dialekten tillhör den så kallade östliga dzukiska dialekten bland jalinininkai, men därutöver förekommer även vissa drag som är karakteristiska för den så kallade žadinininkiska dialekten.

³⁵ Författaren tackar av hela sitt hjärta professor dr. M. Rudzīte vid P. Stučkas statliga universitet i Lettland<č>, som vänligt gick med på att läsa denna artikel och lämnade värdefulla kommentarer.

238

Dialekten har många särdrag som är unika för den. Till dessa räknar vi: a) ett inte helt regelbundet ”dzukande” – uttal av affrikatorna с, dz framför ursprungligen främre vokaler och vokaler som har förskjutits framåt; b) en inte helt regelbunden förhårdnande av vissa konsonanter; c) att diftongen uo i vissa fall övergår i monoftongen ə; d) spår av en förkortad intonation; e) en partiell förskjutning av betoningens styrka från en kort ändelse till den långa näst sista stavelsen; f) inslag av lettisk betoning; g) vissa skillnader mellan dess fonetik och fonetiken i den litauiska dialekten i Ciskoda.

Med konkreta exempel har artikelns författare också visat att dialekten uppvisar ett starkt samspel mellan språksystemen i såväl litauiska och lettiska standardspråk som de omgivande slaviska språkdialekterna – belarusiska, ryska och polska.

Det har också konstaterats att den undersökta litauiska dialekten är utrotningshotad.