LIETUVIŲ KALBOS SANDAROS TYRINĖJIMAI

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXVI (1987)

AUDRONĖ JAKULIENĖ

A-stamsverb i litauiska språket (TYP BĖGTI)

I ”Lietuvių kalbos žodynas” I–XIII, ”Dabartinės lietuvių kalbos žodynas” och andra källor har man funnit 8 verb av typen CėC:

a) tre grundläggande verb som används i hela det litauiska språkområdet – bėgti, ėsti, sėsti,

b) tre dialektala verb – kėsti ”ha för avsikt, vilja”, pėkšti ”skrika (om fåglar)”, sėkti ”rista, gravera”,

c) två oregelbundna verb vars presensstruktur med a-stam inte stämmer överens med semantiken och är ovanlig ur nutida litauiskas perspektiv – lėšti ”lugna sig, mildras”, (pa)kęžti ”svälla upp, svälla”.

Här behandlas den morfologiska strukturen hos dessa verb i presens och preteritum samt dess variation i dialekterna, rotens morfonologiska struktur, semantik och ordbildningsrelationer (synkront och diakront).

Alla tre grundläggande verb samt det dialektala sėkti kan betraktas som urindoeuropeiska, eftersom de har motsvarigheter i besläktade språk (< indoeur. *bʰēgʰ-, *(H)ēd-, *sēd- och *sēk-).

I presens av de grundläggande verben kan vid sidan av tematiska former även atematiska former användas i dialekter och skriftliga minnesmärken. Som etymologiska uppgifter visar anses ėsti vara det äldsta atematiska verbet; även de atematiska formerna av sėsti är ganska gamla. Verbet bėgti bör rekonstrueras som tematiskt (de atematiska formerna är nya); även de tematiska formerna av andra verb är gamla. Vid sidan av tematiska former med nollaffix används former med suffixalt i̯ inte bara i de baltiska språken utan också i andra indoeuropeiska språk. Användningen av former med baltiskt ia-, liksom ia-sid-stammar, är ofta förknippad med semantiken. Presensstrukturen hos verbet sėsti är mest varierad (i dialekter, äldre skriftliga minnesmärken och besläktade språk kan såväl atematiska som tematiska former med nollaffix, suffixen i̯ och st, infixformer och reduplikationsformer användas). Presensformerna av dialektala och oregelbundna verb är osäkra – några av dem kan också tolkas som stammar med ia- respektive sta-.

Preteritumformerna varierar i de baltiska dialekterna: användningen av former med ā- eller ē-stam är oftast förknippad med semantiken och även med presensstrukturen. Motsvarigheterna i andra besläktade språk är vanligtvis tematiska aorister (det bör noteras att motsvarigheterna till verb av typen CėC huvudsakligen är sigmatiska aorister).

Roten i de undersökta verben, lit. ė ~ lett. ė (den fallande accenten visar att det tidigare fanns ett gammalt rörligt paradigm) ~ slav. ě, men i andra besläktade språk vanligen-

113

... är oftast ett kort ē (mer sällan ø, ō). Förlängningen av den baltoslaviska roten är tydligen oskiljaktig från bildandet av en opposition mellan tempus.

För konsonantismen i verb av typen CēC är det karakteristiskt att C₁ kan vara olika konsonanter (endast verbet ėsti börjar med en nollkonsonant, men historiskt kan man här anta att det har funnits en laryngal), medan C₂ nödvändigtvis är en klusil.

De oregelbundna verben och det dialektala pėkšti skiljer sig avsevärt från huvudverben i fråga om rotens morfonologiska struktur (de kan ha fallande tonaccent, och C₂ kan vara frikativor eller en konsonantklunga).

Både vad gäller rotens konsonantism och semantik ligger huvudverben och det dialektala sėkti (delvis också kėsti) nära verb av typen CēC – de betecknar huvudsakligen rörelse och förändring av ett objekts struktur.

Av de undersökta verben bildas oftast olika typer av iterativer och kausativer. De äldsta avledningssuffixen är indoeuropeiska *ēie (~ baltiska ī), *ā, baltiska *in(ā); ett mycket gammalt avlett verb från sėsti med suffixet *ē betecknar ett tillstånd (sėdėti).

De egentliga verben av typen CēC (som analysen på flera nivåer har visat ska de oregelbundna verben och det dialektala pėkšti inte räknas hit) utgör alltså en tämligen enhetlig strukturell-semantisk typ.

Det dialektala pėkšti samt de oregelbundna kėzti och lėšti skiljer sig i alla avseenden från den nämnda gruppen och bör sannolikt betraktas som nya bildningar av imitatvtyp.

ROTVERB PÅ -A I LITAUISKAN (TYPEN BĖGTI)

Sammanfattning

I band I–XIII av Litauiska språkets ordbok och i andra källor har 8 rotverb av typen CėC påträffats: bėgti, ėsti, sėsti / urindoeuropeiska *bʰēgʰ ”springa”, *(H)ēd- ”äta”, *sēd- ”sätta sig, sitta”/; endast dialektalt belagda sėkti (< urindoeuropeiska *sēk- ”skära, hugga”), kėsti ”ämna” / < baltiska *(s)ket- ”vidga, gripa”/, pėkšti ”skrika (om fåglar)” samt de oregelbundna verben (vars struktur inte motsvarar semantiken) kėzti ”svälla” och lėšti ”lugna sig, avta”.

I presens av de urindoeuropeiska verben bėgti, ėsti, sėsti och sėkti används, vid sidan av gamla tematiska former på -a (urindoeuropeiskt o/e), i dialekter, skriftliga källor och besläktade språk tematiska former av en annan typ (suffixala, infixala och reduplicerade), liksom atematiska former. De äldsta atematiska formerna finns hos verbet ėsti, medan sėsti har de mest varierande presensformerna.

I de baltiska språken står preteritumformer på ā och ē i nära samband med presensformerna och verbets semantik. I besläktade språk motsvaras de av olika preteritumformer, men oftast förekommer tematisk aorist.

De verb som diskuteras betecknar vanligtvis rörelse eller förändring av ett objekts struktur. Därtill har de en viss fonomorfologisk rotstruktur gemensam: klusiler i auslaut och litauisk fallande/lettisk bruten intonation. Således bildar 4 urindoeuropeiska verb (delvis även det dialektala kėsti) en enhetlig strukturell-semantisk grupp. De båda oregelbundna verben och det dialektala pėkšti passar inte in i denna grupp. Troligen är de nybildningar av imitativ typ.

114