LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXVIII (1989)

KALBŲ RYŠIAI IR SĄVEIKOS

Vjatjeslav Michajlovitj Pan’kin

LEXIKAL DIFFUSION

Själva begreppet ”mellanfolklig kommunikation” fungerar som en sociolingvistisk kategori i strukturen av de samhällsrelationer som är utmärkande för det sovjetiska mångnationella samhället. Mellanfolklig kommunikation är en nödvändig förutsättning för att stärka och utveckla en fast ekonomisk union mellan de sovjetiska republikerna och för att upprätta ekonomiska, politiska, sociala, kulturella och andra band mellan landets nationer och folk. Dessa band antar karaktären av intensiv växelverkan och bestämmer intensiteten i den mellanfolkliga kommunikationen.

Intensiteten i den mellanfolkliga kommunikationen och de åtföljande internationaliseringsprocesserna är i dag synliga inom alla områden av sovjetmänniskornas liv – produktion, samhällspolitik, vetenskap, konst, fysisk fostran och idrott, turism osv. Intensiteten i den mellanfolkliga kommunikationen, oavsett inom vilket område den äger rum, kommer framför allt till uttryck i att de direkta språkkontakterna mellan språket för mellanfolklig kommunikation – ryska – och de nationella språken blir tätare. Men mänsklig kommunikation som sådan, och naturligtvis även mellanfolklig kommunikation, förverkligas i slutändan genom personliga (eller snarare individuella) relationer mellan människor som står i direkt kontakt med varandra. Vid en mellanfolklig talakt, oavsett vilket språk den genomförs på, står vi inför två personer av olika nationalitet, med olika, om man så kan uttrycka det, särdrag i den nationella karaktären, bärare av olika språk, psykologier, kulturer, traditioner osv. Internationaliseringen av den sovjetiska livsstilen innebär ingalunda att det nationalspecifika försvinner. I ljuset av V. I. Lenins lära är det internationella inte detsamma som det nationslösa. Sovjetiska filosofer och sociologer framhåller att ”internationaliseringen inte bara inte leder till att alla nationella attribut jämnas ut eller att historiskt framvuxna livsformer hos ett eller annat folk och dess progressiva seder och traditioner avskaffas, utan tvärtom frigör nationens alla potentialer och skapar nödvändiga förutsättningar för att det nationella ska kunna komma till uttryck allsidigt” (se: Det internationella och det nationella i det sovjetiska folkets socialistiska livsstil 1985, 191), och att ”internationaliseringsprocessen inom flertalet områden av vårt samhällsliv åtföljs av en växande nationell självmedvetenhet” (Bromley

153

1987, 3) på grundval av de sovjetiska nationernas ekonomiska, sociala och kulturella framsteg.

Att de direkta språkkontakterna blir tätare när de mellanfolkliga kommunikationsprocesserna intensifieras under den nuvarande perioden av ryska språkets funktion stimulerar ett intensivare inflöde av lexikala enheter i ryskan när språket används i tal på nivån för mellanfolklig kommunikation. Våra iakttagelser av hur lexikala enheter från nationella språk tränger in i ryskan på nivån för mellanfolklig kommunikation har lett oss till slutsatsen att vart och ett av de språk som står i kontakt med ryskan har ett visst skikt av särpräglat, konkret ordförråd, som kan fungera i ryskan utan att ingå i dess system och samtidigt tjäna som språkligt medel för att uttrycka nationell färg. Vi kallar sådant ordförråd diffusionsordförråd, och själva processen där det tränger in i ryskan när mellanfolklig kommunikation intensifieras och de nationella språkens kontakter med ryskan blir tätare kallar vi lexikal diffusion (analogt med hur termen används inom fysiken). I Aibeks bok ”Den stora vägen” (M., 1980) har man på endast 60 sidor funnit 150 diffunderande uzbekiska lexem: бейты ’tvåradingar’, насвай ’tuggtobak’, минман-хана ’husets mansdel’, сачнапук ’prydnad av grova svarta silkestrådar med små silverbjällror och fransar i ändarna’ osv. I S. Bejsjenalijevs berättelse ”Kychan” (M., 1959) finns på 175 sidor över 150 belägg på diffunderande kirgiziska ord: Тулпар ’sagohäst’, молдо ’mulla, andlig ledare’, сагадалы (kärleksfullt tilltal till barn) osv. Diffusion kan iakttas i vilken rysk text som helst som syftar till att skildra nationella eller utländska särdrag. Exempelvis finns i V. Korotitjs essä (Ogonjok, 1987, nr 35) omkring 30 diffunderande kinesiska lexem: Гузун ’vinterpalats’, му ’måttenhet, cirka 0,14 ha’, юань ’penningenhet’, маотай ’dryck’ osv. Även i A. Boroviks essä ”Vi ses vid de tre tranorna” (Ogonjok, 1987, nr 30) förekommer ett stort antal diffunderande afghanska lexem av typen Хвар ’flod’, моджахед ’vägvisare’ osv., liksom diffunderande ord som har införlivats i ryskan och klassificeras som lånord – кишлак, сура, чадра, мулла m.fl.

Att lexikala enheter från ett annat språk förekommer i ryskt tal förklaras på ett eller annat sätt av språkkontakter, direkta (omedelbara) eller indirekta (förmedlade). Men i båda fallen sker inflödet av lexikala enheter från det kontaktspråkande språket inte av sig självt, utan genom människor som kommunicerar med varandra; det passerar genom den kreativa medvetenheten hos en individ – en tvåspråkig författare, journalist, översättare (eller helt enkelt en person som i någon mån behärskar det andra språket).

Inflöde innebär naturligtvis inte att nya lexem etableras i kontaktspråket, i dess lexikala system och ordförråd – det allmänspråkliga lexikonet. För att en sådan etablering ska ske krävs vissa förutsättningar: ett verkligt behov av benämning som upplevs inom språkbruket i samhället, samt att det i det lexikal-semantiska systemet finns en lucka eller frigjord-

154

... cell som är redo att rymma nya betydelser, ett nytt begrepp, information som är ny för det lånande språket.

En tvåspråkig person använder inte av en slump ord från sitt modersmål i sitt ryska tal; det är som om han lånade från modersmålet ”de begrepp eller nyanser av dem, den färgning, kort sagt, som av någon anledning förefaller honom nödvändiga” (Щерба 1974, 69). När en tvåspråkig uzbek till exempel använder sådana ord från sitt modersmål som шайтан, адыры, дастархан, Мамурджан, хоп! i vardagligt ryskt tal, säger språkintuitionen honom att de inte är helt likvärdiga med de ryska: черт, холмы, скатерть (стол), Мамурдчик, ладно (хорошо)! De två begreppsligt-signifikativa semasiologiska systemen som samexisterar i den tvåspråkiga personens medvetande balanseras och jämnas så att säga ut under den lexikala diffusionen, och tanken finner ett adekvat språkligt uttryck. Den omfattande diffusionen i den tvåspråkiga befolkningens spontana ryska tal kan också förklaras av språklig brist, av det otillräckliga omfånget av ryskt ordförråd hos personer av annan nationalitet och av okunskap om den exakta betydelsen av ett eller annat ryskt ord (”som snurrar på tungan”); den betingas även av principen om språklig ekonomi.

Som ett resultat av lexikal diffusion tränger ett enormt antal så kallade regionalt och lokalt markerade lexikala enheter in i det ryska ordförrådet på nivån för interetnisk kommunikation; de flesta av dem förblir okända för det ryska allmänspråket.

Under det senaste årtiondet har intressanta arbeten publicerats inom den inhemska språkvetenskapen, där man försöker samla sådan diffusiv vokabulär från olika språkområden i särskilda ordlistor, listor och ordböcker (se: Гальченко, 1975; Назаров, 1984).

Det är naturligtvis viktigt att registrera den diffusionspräglade vokabulären, studera hur den fungerar och klarlägga dess konnotativa särdrag; detta är ett viktigt led i undersökningen av språk­kontakter och processer av ömsesidig påverkan och ömsesidigt berikande mellan språken, litteraturerna och kulturerna hos folken i Sovjetunionen. Den diffusionspräglade vokabulären rymmer information om ett eller annat folks nationellt särpräglade kulturarv i vårt multinationella land och bidrar till att kasta ett retrospektivt ljus över både stora och små folks historia samt till att objektivt bedöma den socialistiska omgestaltningen av deras liv.

Lingvister har ännu inte tillräckliga grunder för att betrakta sådana diffusionsord som exempelvis уста, дарья, мураб, „Мирани“, яганы, косы (касы) och många andra som lånord, eftersom de inte uppfyller de parametrar och kännetecken som forskare ställer upp som ett slags lingvistiskt ”mandat” för att erkännas som en del av det ryska litterära ordförrådet (se: Крысин 1968, 49; Денисов 1980, 108). Termen exotism är uppenbart föråldrad när den tillämpas på denna vokabulär, eftersom beteckningen ”exotisk vokabulär” användes förr, då den faktiska verkligheten hos de icke-ryska folk som ingick i Ryssland (vardagsliv, traditioner, kultur) uppfattades från landets centrum genom ett romantiskt prisma som något avlägset och egendomligt.

155

De flesta diffusionslexem har ingen potential att bli lånord, trots att de erbjuder sig för det ryska lexikala systemet; för att bli ett lånord måste ordet inte bara vara lingvistiskt anpassat utan också psykologiskt assimilerat av det ryska språkmedvetandet. Detta bekräftas av att många diffusionslexem, trots viss anpassning, exempelvis grafemisk-fonologisk, inte uppfyller kriteriet regelbundenhet i grammatiska betydelser (det grundläggande kännetecknet på kategorisitet) (se: Супрун 1975, 10) eller regelbundenhet i ordförrådet, som visar sig både inom det lexikal-semantiska området och på den semantisk-paradigmatiska nivån (Шмелев 1966, 10, 11). Diffusionsord (som inte helt har införlivats i ryskan) kännetecknas av paradigmatisk obestämdhet och kontextberoende; ur grammatisk synvinkel bildar rysktalande i regel inte diminutiv av sådana substantiv, vilket är ett av tecknen på regelbundenhet, och så vidare.

I ryskspråkig skönlitteratur av nationella författare, liksom i ryskspråkig journalistik och andra litterära genrer (populärvetenskapliga essäer, reseskildringar osv.) som tematiskt är särskilt inriktade på att beskriva livet och vardagen i ett eller annat etnografiskt område av landet, tjänar varje enhet i den diffusionspräglade vokabulären — som resultat av direkta språkkontakter (en tvåspråkig författare) eller indirekt (en översättare) — inte bara som ett språkligt medel för att uttrycka nationell särprägel, utan representerar också på sätt och vis sitt modersmåls intressen, det vill säga gör den sovjetiska läsaren bekant med de nationella ord som tydligast uttrycker språkets ”anda” och framhäver dess folkliga grund; med andra ord fyller de i ryskan en metalingvistisk funktion för modersmålet. Diffusionslexikala enheter har flera specifika kännetecken: när de används i rysk kontext kräver de särskilda sätt att semantisera dem — genom författarkommentarer, förklaringar med hjälp av ryska ord och liknande (jfr: Каранаром, то есть черным наром он прозывался неспроста. — Ч. Айтматов. Буранный полустанок). Diffusionslexem som används i rysk text ingår i konkreta selektiva kombinationsrelationer med ryska ord, exempelvis: зинданы темные, кошма мягкая, саукале высокий, джайляу горный, кене-чеке черный och så vidare, och bildar därigenom fasta ordkombinationer (belagda hos olika tvåspråkiga författare i olika verk). Diffusionspräglad vokabulär kännetecknas av en viktig egenskap — den är transitiv: när den infogas i en rysk litterär text som ett nödvändigt, och ibland uppenbart överflödigt, medel för att återge det nationellt särpräglade, dröjer den inte kvar i det aktiva ordförrådet, i centrum av det ryska allmänna lexikonet, utan återvänder till kontaktmiljön eller direkt till modersmålets ”minne” (nationella lexikala arkaismer).

156

Det är mycket ändamålsenligt och aktuellt att undersöka problemet med lexikal diffusion vid kontakt mellan ryska och Sovjetunionens folks språk, eftersom det ger forskaren en nyckel till att lösa en rad problem som är väsentliga för teorin om ryska som ett medel för mellannationell kommunikation.

ЛИТЕРАТУРА

Бромлей Ю. Национальные процессы в СССР: достижения и проблемы // Правда. 1987. 13 февр.

Гальченко И. Е. Глоссарий лексики языков народов Северного Кавказа в русском языке. Орджоникидзе, 1975.

Денисов П. Н. Лексика русского языка и принципы ее описания. М., 1980.

Интернациональное и национальное в социалистическом образе жизни советского народа. М., 1985.

Крысин Л. И. Иноязычные слова в русском языке. М., 1968.

Назаров О. Туркменские слова в русском языке. Ашхабад, 1984.

Супрун А. Е. Лексическая система и методы ее изучения // Методы изучения лексики. Минск, 1975.

Шмелев Д. Н. Лексико-семантические изменения в современном русском языке // РЯНШ, 1966, № 3.

Щерба Л. В. О понятии смешения языков // Щерба Л. В. Языковая система и речевая деятельность. М., 1974.