LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXX (1993)

PERIFERINĖS LIETUVIŲ KALBOS TARMĖS

Zigmas ZINKEVIČIUS

LITAUERNAS AVNATIONALISERING GENOM SKOLORNA FRAM TILL ”AUŠRA”

När jag skrev ”Litauiska språkets historia” samlade jag en stor mängd uppgifter om detta ämne. Det är omöjligt att lägga fram alla här. Skolor har ju funnits i Litauen ända sedan kristendomen infördes. Att i en kort artikel överblicka skolans historia ur den aspekt som intresserar oss, fram till slutet av 1800-talet — en period på nästan ett halvt årtusende — är en svår uppgift. Därför får vi nöja oss med att presentera endast de viktigaste slutsatserna, i form av mycket korta teser.

Först måste det konstateras att man kan tala om avnationalisering genom skolorna först från ungefär slutet av 1600-talet. Fram till dess var skolan i Litauen latinskspråkig. Där studerade nästan uteslutande överklassen. Skolorna sköttes då huvudsakligen av jesuiterna. Man kan inte klandra dem för att ha strävat efter att avnationalisera litauerna, även om de inte utmärkte sig genom omsorg om det litauiska. Inställningen till det litauiska språket framgår exempelvis av den sista inventeringen av Vilniusakademins tillgångar år 1773: av 11 000 böcker i samlingen fanns det bara sju på litauiska. Fram till 1700-talet kan man som mest konstatera att förutsättningar för litauernas avnationalisering skapades, men inte att det fanns medvetna försök att avnationalisera dem genom skolan. Sådana försök hade ännu inte förekommit.

På 1700-talet hade den litauiska högadeln redan blivit starkt poloniserad. Men den poloniserades inte av skolan, utan av de storfurstars hov som blivit kungar av Polen, den polska kyrkan (Litauen hade ingen egen kyrkoprovins) och, framför allt, hela stats- och förvaltningslivet. Utan kunskaper i polska gick det ju inte att göra någon tjänstekarriär. Därför lärde sig människor ur de högre stånden också detta språk. På 1700-talet använde inte bara magnaterna utan även de större godsägarna polska, närmare bestämt dess variant ”polszczyzna litewska”. Magnaterna hade helt och hållet tagit till sig språket, medan många av adelsmännen, särskilt i Žemaitija, fortfarande var tvåspråkiga. Alla medlemmar av överklassen betraktade sig dock som litauer. Det rörde sig alltså endast om språklig, inte politisk-nationell avnationalisering. Skolan var i grunden fortfarande latinskspråkig. Lärarna kom huvudsakligen från den poloniserade överklassen. Det litauiska språket var en sällsynt gäst i skolan. Det användes endast som hjälpmedel vid undervisningen i latin, och även då bara tills eleverna hade lärt sig lite polska. Ett undantag var reformerta skolor i Kėdainiai och Pandėlys, där litauiska användes i betydligt större utsträckning. Det finns inga kända fall av förföljelse av litauiskan eller förbud mot att använda språket i 1700-talets skolor, åtminstone inte under första hälften av seklet. Troligen förekom det inte heller.

28

Poloniseringen av litauerna genom skolorna blev mycket intensivare under Edukacinės komisijos tid, från och med 1773. Då ökade antalet skolor, särskilt församlingsskolor. De fick i uppdrag att förena folken i det gemensamma samväldet (Rzeczpospolita) till en enda nation, som skulle vara polsk. Belarusier och ukrainare betraktades som slaver och därmed automatiskt som polacker, medan litauerna ännu måste poloniseras. Detta uppdrag bestämde skolans karaktär. Polska infördes som undervisningsspråk i stället för latin. I provinserna gick det trögt. Många barn till småadelsmän, och i än högre grad bondbarn, kunde inte polska. Först måste man lära dem språket och därefter använda det som undervisningsspråk. I de bevarade rapporterna från skolinspektörer finner vi många klagomål från lärare över att eleverna hade svårt att lära sig polska. Man krävde till och med att elever skulle förbjudas att tala litauiska med varandra, att de inte skulle få lyssna till litauiska predikningar i kyrkan, att särskilda predikningar på polska skulle införas för eleverna och så vidare. Det är svårt att fastställa i vilken utsträckning sådana förslag genomfördes på den tiden. Enskilda anteckningar i rapporterna ger anledning att tro att de genomfördes i vissa skolor. I slutet av 1700-talet förekom det alltså redan i vissa fall tvångsmässig polonisering, som dock uppenbarligen ännu inte var vanlig.

På 1700-talet uppstod ännu ett nytt fenomen: vid sidan av de officiella polska skolorna kom det till inofficiella litauiska. Dessa kallades bakalorijos (namnet kommer från det förvrängda ordet av främmande ursprung bakalauras ”en viss lägre akademisk grad”). Det var primitiva små skolor med bara några få eller ett tiotal elever, där självlärda lärare undervisade och vandrade från stuga till stuga. Myndigheterna stödde eller beskyddade inte dessa bakalorijos. Det var en form av självorganiserad folkbildning. Men där finns fröet till vår nationella skola.

Av allt detta framgår att litauerna på 1700-talet, trots enskilda fall av tvångsmässig polonisering, poloniserades mycket mer av godset, kyrkan och själva samhällslivet än av skolan.

Skolan blev ett verkligt redskap för poloniseringen först senare, efter det att det förenade samväldet hade gått under. Då strävade man efter att återupprätta den tidigare staten. Förberedelserna var omfattande. Varje medborgare, inte bara en medlem av de privilegierade stånden utan också en vanlig människa, måste lära sig den framtida statens språk. Ingen erkände litauerna som en egen nation. Officiellt betraktades litauerna som polacker som talade ett annat språk. Man ville att även de skulle tala polska. Poloniseringen genom skolorna intensifierades kraftigt. De styrdes av det polskspråkiga universitetet i Vilnius, vars insatser för det litauiska folket och kulturen endast var indirekta: de progressiva universitetsprofessorernas verksamhet väckte intresse för folkets förflutna och modersmålet, men universitetet hade inte för avsikt att aktivt verka för att bevara det litauiska. Dess inställning till det litauiska framgår bland annat av att man vid universitetet undervisade i de äldre språken latin, grekiska och hebreiska, från 1800-talets första decennium även i de moderna språken tyska, franska, italienska, engelska och till och med orientaliska språk — arabiska och persiska — men inte i litauiska, som inte fick någon plats vid universitetet. All fostran i de skolor som stod under universitetets tillsyn genomsyrades av en patriotisk polsk anda. Inspektörerna lade störst vikt vid det polska språket och vid att förbättra undervisningen i det. Det var

29

betraktades som det viktigaste medlet för patriotisk fostran och ett tecken på en människas bildning. Lärarna hade mycket besvär med elever som just hade börjat skolan och som kom dit utan att kunna polska. I rapporter från universitetets utsända inspektörer rekommenderades lärarna ofta att vidta stränga åtgärder mot det litauiska språket. Men våldshandlingar var även då sällsynta.

Efter upproret 1831 stängdes Vilnius universitet. En ny period tog sin början. Tsarväldet började russifiera de officiella polskspråkiga skolorna i Litauen, men utan framgång. De förblev i huvudsak polska och blev på vissa håll till och med ännu mer polska. Poloniseringen av de litauiska eleverna förstärktes avsevärt och fick en tvångsmässig karaktär. Våldshandlingarna blev allt fler, särskilt i guvernementen Vilnius och Kaunas. Eleverna förbjöds helt att tala litauiska, även sinsemellan. En elev som ertappades med att tala litauiska fick en särskild tavla hängd om halsen, den så kallade metelinga (en förvrängning av latinets nota linguae "språkmärke"). Denna skammens markering måste eleven bära tills han ertappade någon annan med att tala litauiska.

I Suvalkija (dagens Suvalkija) utvecklades förhållandena något annorlunda. Efter den sista delningen av republiken annekterades området av Preussen. Här jämställdes det litauiska språkets rättigheter med dem som gällde i den staten. Där var litauiska undervisningsspråk i skolorna, användes i protestantiska kyrkor och hördes ofta i det offentliga livet. Någon germanisering hade ännu inte förekommit. Tyvärr hann man inte åstadkomma allt detta i Suvalkija. Området införlivades snart med det hertigdöme Warszawa som Napoleon höll på att skapa. Den polska förvaltningen återinfördes. Poloniseringen ökade kraftigt. Eleverna förbjöds att tala litauiska under rasterna och även med föräldrar som kom på besök. Våldshandlingar är kända. Elever som talade litauiska straffades exempelvis även här och fick en tavla med den polska inskriften "osioł" (åsna) och liknande hängd om halsen.

Situationen för ett litauiskt bondbarn på den tiden, när det sattes i skolan, skildras till exempel i inledningen till I. Čiulds handskrivna grammatik från 1854, där det står (översättning från polska): "En liten pojke som satts i en församlingsskola tvingas, under hot om straff, att avsäga sig sina föräldrars språk; eftersom han får all undervisning och utbildning på ett främmande språk, dittills okänt för honom, blir han med tiden (...) likgiltig, (...) börjar öppet avsky det språk på vilket hans känsliga mor, en from litauiska (samogit), lärde honom de första orden (...). Så börjar han skämmas för sina föräldrar och sin familj, skämmas för sitt stånd och sitt fosterland. Han vill inte erkänna (...) att han är litauer (samogit), utan räknar sig till ett främmande folk och kallar sig falskeligen sedan gammalt för en äkta polack".

Efter upproret 1863 förändrades situationen på nytt. Tsarväldet beslöt sig för att hejda poloniseringen av Litauen. Det gjorde man inte av välvilja, utan för att uppnå russifieringens mål. Man tog till märkliga åtgärder som stred mot sunt förnuft. Litauerna förbjöds att trycka på det vanliga sättet med latinska bokstäver (som ansågs vara polska). På så sätt bekämpade man poloniseringen. Det beordrades att litauiska böcker endast skulle tryckas med ryska bokstäver, men planen misslyckades på grund av litauernas bojkott. Böckerna gavs ut i Preussen och spreds i hemlighet i Litauen. En ny period började

30

— boksmugglarnas epok, ett unikt fenomen i Europas kulturhistoria. Russifieringen av skolorna knöts till att litauerna skulle omvändas till den ortodoxa tron. Många ryska församlingsskolor inrättades. Genom skolan började litauernas dubbla avnationalisering: vid sidan av den traditionella poloniseringen tillkom en statligt organiserad russifiering. Den senare var inte lika farlig. Litauerna blev nästan inte alls russifierade. Men de fortsatte att poloniseras. Detta kan uppenbarligen till stor del förklaras av den gemensamma religionen med polackerna (som förföljdes av de ryska myndigheterna). Det litauiska språket förföljdes ännu strängare i skolorna. Våldshandlingarna blev mycket vanligare.

Under andra hälften av 1800-talet framträdde åter en ny och mycket viktig faktor: den litauiska nationella pånyttfödelsen tog sin början, sammanfallande med utgivningen av de första numren av "Aušra". Den komplicerade språksituationen avsevärt på alla områden: i kyrkan, i skolan och i samhällslivet. En ihärdig kamp för erkännande av det litauiska språkets rättigheter inleddes. Detta berörde också skolan. Men allt detta ligger redan utanför ämnets kronologiska avgränsning.

SKOLANS ROLL I POLONISERINGEN OCH RUSSIFIERINGEN AV LITAUERNA FÖRE "AUŠRAS" EPOK

Sammanfattning

Skolans användning som ett verktyg för polonisering av litauerna började i slutet av 1700-talet. Skolans roll i detta avseende stärktes under Edukationskommissionens verksamhet (grundad 1773), då skolan fick i uppgift att aktivt bidra till att folken i det polsk-litauiska samväldet smälte samman till en enda polsk nation. Skolan blev dock ett verkligt och effektivt redskap för poloniseringen först på 1800-talet, när det litauiska språket blev föremål för dess förföljelse. En elev som vågade tala litauiska i skolan straffades: han tvingades bära ett särskilt skammärke (den så kallade metelinga) tills en annan elev ertappades med samma ”brott”. Efter upproret 1863 beslutade tsarmyndigheterna att avbryta poloniseringen av Litauen. Detta gjordes inte av välvilja gentemot litauerna, utan i syfte att påbörja deras förryskning. För att uppnå detta började åtgärder vidtas som stred mot vanligt sunt förnuft, däribland förbudet mot att trycka böcker på litauiska med latinska bokstäver (som ansågs vara ”polska”). Poloniseringen stoppades inte av dessa eller andra åtgärder, men från och med då åtföljdes den av brutal förryskning. Båda dessa processer avbröts av en våg av nationell befrielse och återuppvaknande, som sammanföll med utgivningen av de första numren av tidningen ”Aušra” år 1883.

31

ENTNATIONALISIERUNG DER LITAUER DURCH DIE SCHULEN BIS "AUŠRA"

Sammanfattning

Poloniseringen av litauerna genom skolorna började i slutet av 1700-talet. Den förstärktes särskilt under Edukationskommissionens verksamhetsperiod (från 1773).

Men det litauiska språket blev ett verkligt föremål för förföljelse i skolan först på 1800-talet. Efter upproret 1863 bromsade tsarens regering poloniseringen och inledde förryskningen genom att förbjuda tryckning på litauiska med latinsk skrift.

Båda processerna — poloniseringen och förryskningen av litauerna — bromsades endast av den nationella befrielserörelsen, vars början sammanföll med utgivningen av de första numren av ”Aušra” år 1883.

32